Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändrade grundlagsbestämmelser rörande omständigheter, på grund av vilka riksdagsman må kunna under pågående riksdag berövas sin frihet.
1913-05-23 · 9 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 5 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1913:29, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändrade grundlagsbestämmelser rörande omständigheter, på grund av vilka riksdagsman må kunna under pågående riksdag berövas sin frihet.
Dokumentets text
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.
Nr 29.
Ankom till Riksdagens kansli den 23 maj 1913 kl. 5 e. in.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändrade grundlagsbestämmelser
rörande omständigheter, på grund av vilka
riksdagsman må kunna under pågående riksdag berövas
sin frihet.
Närvarande: herrar Edén, Branting, Hellberg, Clason, Bellinder, Mannkei mer, Wavrinsky,
von Mentzer, greve A. Hamilton, Bergqvist, Gullberg, von Bahr,
Ericsson i Vallsta, Persson i Malmö, Magnusson i Tumhult, Larsson i
Västerås, Räf, Bogren, Jönsson i Slätåker och Säfstrand.
I en inom Andra, kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 301, hava herrar Hamilton och Palmstierna hemställt,
»att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och, om möjligt redan nästkommande år, för Riksdagen
framlägga förslag till sådana ändringar i gällande grundlagar, att
därigenom otvetydigt fastslås, att riksdagsman icke, såvida han ej jämlikt
§ 26 riksdagsordningen varder obehörig att innehava riksdagsmannabefattning,
må kunna utan samtycke av den kammare, till hvilken han hör,
under pågående riksdag hindras i riksdagsmannakallets utövning genom
frihetens berövande.»
Till stöd för sin hemställan hava motionärerna anfört följande:
»Sedan det i dessa dagar inträffat, att en ledamot av Riksdagens
Andra kammare genom krigsdomstols utslag förklarats pliktig att undergå
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.
5
vaktarrest under ett antal dagar, har det såväl inom som utom Riksdagen
åtskilligt diskuterats därom, huruvida det enligt gällande grundlagar skulle
vara möjligt, att riksdagsman av nyssnämnd orsak under pågående riksdag
kunde berövas sin frihet och sålunda nödgas att under längre eller kortare
tid hålla sig borta från Riksdagens förhandlingar.
Som bekant innehåller våra grundlagar ett flertal stadganden, vilka
avse att trygga den enskilda riksdagsmannens rätt i olika avseenden, enkannerligen
hans personliga frihet samt hans rätt till okränkt utövning av
riksdagsmannakallet.
Sålunda föreskriver § 110 regeringsformen, att »ej må någon riksdagsman
under tilltal ställas eller sin frihet berövas för sina gärningar
eller yttranden i denna egenskap, utan att den kammare, till vilken han
hörer, sådant tillåtit genom uttryckligt beslut, däruti minst fem sjättedelar
av de röstande instämt». I § 111 regeringsformen stadgas:'' »Beskylles
riksdagsman för grov missgärning, må han ej i häkte kunna inmanas
förr än, efter anställd ransakning, domaren sådant skäligt prövat,
såvida han ej å bar gärning funnen varder; dock gäller, om han, efter
domstols kallelse, sig ej inställer, vad allmänna lagen i ty fall stadgar. Ej
må riksdagsman i andx^a fall, än som i denna och nästföregående § sagda
äro, sin frihet berövas.»
1 § 4 riksdagsordningen heter det: »Ej må någon riksdagsman förmenas
att sin riksdagsmannabefattning utöva; dock gäller under krigstid undantag
härutinnan för militärpersoner, då de av Konungfen i rikets tjänst beordras.»
Det kan förefalla att nämnda § 111 regeringsformen och § 4 riksdagsordningen
borde innebära garanti för att en riksdagsman ej skulle
kunna, på sätt här ifrågasatts, under pågående riksdag berövas sin frihet.
Emellertid har det gjorts gällande, att den förra § skulle åsyfta allenast
häktningsförfarande, samt att, vad den senare § beträffar, ordet »förmenas»
måste tolkas liktydigt med »utan laga skäl förmenas». Varken den ena
eller den andra § skulle följaktligen lämna skydd mot ett frihetsberövande,
vilket grundade sig på domstols laga kraft ägande utslag.
I varje fall är det uppenbart, att grundlagens föreskrifter i berörda
stycken icke äro så affåttade, att riksdagsmannens och därmed Riksdagens
rätt är alldeles otvetydigt garanterad i den utsträckning, som den allmänna
uppfattningen om en folkrepresentants okränkbarhet finner naturlig
och nödvändig.
Att en möjlighet till frihetsberövande av ovan antydd art, därest
den verkligen förefinnes, icke står i överensstämmelse med grundlagens
anda och mening, är dock tydligt. Enligt § 26 riksdagsordningen skall
endast den såsom riksdagsman underkännas, vilken »är förlustig medbor
-
6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.
gerligt förtroende eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft,
är dömd till förlust av sådant förtroende», eller »som är ställd under
framtiden för brott, vilket medför nämnda påföljd». Ett frihetsberövande
under andra än här angivna omständigheter diskvalificerar däremot icke
för riksdagsmannaskapet. Det är då uppenbarligen orimligt, att ett dylikt
frihetsberövande faktiskt skulle få hindra riksdagsmannakallets utövning.
Tiden har icke medgivit att anställa någon undersökning, huru motsvarande
förhållanden äro ordnade i främmande lagstiftningar. I betraktande
av den tendens, som allmänt framträtt att till det yttersta värna om
folkrepresentationens och de enskilda folkrepresentanternas rätt, är det
dock sannolikt, att garantier i berörda hänseenden regelmässigt äro till
finnandes. Därest i vårt land bestämmelserna skulle lämna verkliga luckor
i sådant skydd, är det väl ock troligt, att detta snarare har sin grund i
ett förbiseende vid vederbörande grundlagsstadgandens tillkomst än i någon
hos lagstiftaren medveten avsikt.
Då frågan i allt fall genom omständigheternas egen makt trängt sig
fram, synes det vara av högsta vikt, att den lucka, som till äventyrs kan
i omhandlade hänseende finnas i vår grundlag, snarast möjligt blir fylld.»
Historik och Motionärerna ifrågasätta, att genom bestämmelserna i § 111 rege
t0"hniul9e
Te ringsf°rmen och § 4 riksdagsordningen redan nu det skydd för riksdags3stämmelser.
mans frihet skulle finnas, som motionen eljest avser att få till stånd. Till
belysande av nämnda lagrums innebörd må fördenskull följande anföras.
§ in rege- Första stycket av § 111 regeringsformen lyder: »Beskylles riksdags
nngsformen.
man för grov missgärning, må han ej i häkte kunna inmanas förr än,
efter anställd rannsakning, domaren sådant skäligt prövat, såvida han ej å
bar gärning funnen varder; dock galle, om han, efter domstols kallelse,
sig ef inställer, hvad allmänna lagen i ty fall stadgar. Ej må riksdagsman
i andra fall, än som i denna och nästföregående § sagda äro, sin frihet
berövas.» Givetvis är det den sista punkten, som tänkes medgiva det
ifrågasatta skyddet.
Stadgandet i 111 §:ns första stycke går tillbaka till 1700-talets
konungaförsäkringar samt inflöt sedermera i 1810 års riksdagsordning, i
vars 78 § återfinnes en bestämmelse, som med ett par smärre jämkningar
i ordalagen eljest är fullständigt lika med första punkten av nu omhandlade
stadgande. Den senare punkten av detta stadgande däremot, vartill
motsvarighet saknades i 1810 års riksdagsordning, tillkom först år 1866,
då nyssberörda föreskrift i gamla riksdagsordningen överflyttades till sin
nuvarande plats i § 111 regeringsformen.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.
7
Vad nu angår tolkningen av den ifrågavarande punkten av 111 §,
så kan det onekligen, i betraktande av stadgandets kategoriska avfattning,
vid ett första påseende förefalla, att detsamma skulle skänka riksdagsman
ett obegränsat skydd mot frihetens mistning, orsaken till frihetsberövandet
må vara den ena eller den andra. En dylik tolkning torde dock knappast
hålla stånd vid en närmare granskning.
Visserligen lämna förarbetena till de år 1866 vidtagna grundlagsändringarna
ingen ledning för bedömande av stadgandets innebörd. Emellertid
tyder redan dess plats och sammanhanget med första punkten på,
att här endast kan vara fråga om häktning och därmed jämförligt frihetsberövande,
däremot icke om frihets förlust med karaktär av i laga ordning
ådömt straff. Den obestämda avfattningen (»sin frihet berövas») låter sig
också väl förenas härmed. En sträng bokstavstolkning skulle, konsekvent
genomförd, leda till det resultatet, att riksdagsman icke under några förhållanden,
ej ens mellan riksdagarna, skulle kunna i form av straff berövas
sin frihet, vilken konsekvens dock vore uppenbart orimlig. Slutligen bör
det påpekas, att uttrycket »sin frihet berövas» jämväl återfinnes i 110 §
regeringsformen, där det uppenbarligen endast kan avse häktningsförfarande.
Nuvarande § 4 riksdagsordningen lyder: »Ej må någon riksdags- § i riks
mål
förmenas att sin riksdagsmannabefattning utöva; dock gäller under(la3S0^m''
krigstid undantag härutinnan för militärpersoner, då de av Konungen i
rikets tjänst beordras.»
Detta stadgande inkom i våra grundlagar första gången i 1810 års
riksdagsordning, där det erhöll plats i § 79. Bestämmelsen fanns ej i det
av konstitutionutskottet först framlagda förslaget till riksdagsordning utan
insattes efter förslagets återremiss, på hemställan av ridderskapet och
adeln.
Sistnämnda förhållande är för stadgandets tolkning i förevarande
hänseende av ett visst intresse. § 8 av riddarhusordningen den 31 mars
1810 föreskriver i första punkten, att »är huvudman vid domstol anklagad
eller lagligen förvunnen till brott, som å dess heder och ära gå, eller är
brottet av den egenskap att det efter lag ej kan med penningeböter försonas,
bör honom för hans person ej inträde å riddarhuset tillåtas förr, än
han därifrån fullkomlig befrielse vunnit». Detta stadgande innebar alltså,
att så snart en medlem av ridderskapet och adeln ställdes under tilltal
eller lagfälldes för brott, varpå följde frihetens förlust, måste han lämna
riddarhuset, d. v. s. avträda såsom riksdagsman. Sammanställes denna
föreskrift med det nämnda förhållandet, att ifrågavarande stadgande i
1810 års riksdagsordning § 79 tillkom på särskilt initiativ från ridder
-
8
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.
skåpet och adelns sida, så framgår uppenbarligen härav, att avsikten
med sistnämnda bestämmelse icke kunde hava varit att genom densamma
skapa en garanti för att riksdagsman ej skulle kunna berövas sin frihet,
då han i form av straff kändes därtill skyldig. Till yttermera visso var
ock bestämmelsen i 79 § av 1810 års riksdagsordning så avfattad, att
»ingen av ridderskapet och adeln, som, enligt riddarhusordningen, till säte
och stämma berättigad är, — — — må kunna, av vad anledning som
helst, förmenas att Riksdagen bivista». Men enligt riddarhusordningen
måste just den avträda från riddarhuset, som dömdes skyldig till frihetens
förlust. Syftet med den förevarande bestämmelsen lärer i själva verket
hava varit att vinna garanti för att icke genom vägran av tjänstledighet
eller på annat sätt i kraft av regeringsmaktens administrativa myndighet
skulle kunna skapas ett faktiskt hinder för riksdagsmannaskapets
utövning.
Stadgandet överflyttades sedermera med en mindre redaktionsförändring
till sin nuvarande plats i § 4 av 1866 års riksdagsordning.
Ändringar Om det sålunda torde få anses konstaterat, att år 1809—1810 icke
Itiftnmgen infördes någon skyddsbestämmelse av ifrågasatt slag, och att någon sådan ej
och i § 26 heller nu existerar, så måste det å andra sidan erkännas, att, vad förstorIntrig
en. nämnda tidpunkt beträffar, de faktiska förhållandena, och närmast strafflagstiftningen,
voro sådana, att något behov av en dylik bestämmelse då
knappast förefanns eller ens kunde förefinnas. Det måste nämligen ihågkommas,
att vår strafflagstiftning i början av förra århundradet, vad användningen
av frihetsstraff vidkommer, stod på en annan ståndpunkt
än i våra dagar, i det att enligt 1734 års lags missgärningsbalk, vilken
då ännu alltjämt i stort sett var normerande inom vår straffrätt, frihetsstraff
begagnades i endast begränsad omfattning, medan däremot numera
försvunna straffarter, såsom affliktiva straff och skamstraff, i stor utsträckning
förekommo.
Därtill kom, att enligt § 18 av 1810 års riksdagsordning den,
vilken laga kraftvunnen dom förklarat ovärdig medborgerligt förtroende
eller att föra andras talan eller för något nesligt brott till straff skyldig,
icke kunde såsom riksdagsman godkännas. Då bland dessa diskvalifikationsgrunder
särskilt den sistnämnda hade en vidsträckt omfattning, i det
att såsom nesliga brott an sågos förbrytelser, som medförde antingen den
påföljd, att den brottslige dömdes från äran, eller ock vanärande straff,
ävensom sådana brott, som åtföljdes av förlust av behörighet att vittna
in. m., så bidrog givetvis detta förhållande ytterligare att minska utrymmet
för en skyddsbestämmelse av förevarande slag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.
f)
Det kan tyckas, att åtminstone på det militära området frihetsstraff
dock borde förekomma, mot vars verkställighet under pågående riksdag
skydd kunnat vara erforderligt. Gentemot eu dylik invändning kan emellertid
med fog anföras, att det på denna tid givetvis endast inom adeln kunde
förefinnas militära riksdagsmän, och att för dessa gällde den nyss
åberopade föreskriften i 1810 års riddarhusordning, enligt vilken blotta
anklagelsen för urbota brott medförde riksdagsmannaskapets suspension.
Vad därefter angår tiden efter år 1810, så bestod som bekant den
gamla strafflagstiftningen ända intill mitten av 1800-talet, då först genom
de partiella reformerna under 1850-talet och sedan fullständigt genom
tillkomsten av 1864 års strafflag de nya grundsatserna inom strafflagstiftningen,
vilka satte frihetsstraffen i straffsystemets centrum, bröto sig
igenom. Först härigenom skapades så att säga de faktiska förutsättningarna
för eu skyddsbestämmelse av här ifrågavarande art.
Emellertid inträffade ungefär samtidigt på ett annat lagstiftningsområde
en förändring, som verkade i rakt motsatt riktning. Enligt vad
ovan är nämnt stadgade 18 § av 1810 års riksdagsordning, att den var
såsom riksdagsman obehörig, vilken »lagakraftvunnen dom» förklarat ovärdig
medborgerligt förtroende eller att föra andras talan, eller för något
nesligt brott till straff skyldig. När detta stadgande överflyttades till
1866 års riksdagsordning (§ 26), därvid det naturligen lämpades efter
de strax förut godkända nya strafformerna, vidtogs jämväl den ändring,
att även den, som »för vanfrejdande brott» allenast var tunder tilltal» skulle
vara obehörig att utöva riksdagsmann abefattningen. Det kan anmärkas, att
vanfrejdsbegreppet till sin omfattning väsentligen torde hava sammanfallit
med begreppet förlust av medborgerligt förtroende. Självfallet är, att i
samma mån som området för diskvalifikationsgrunderna för riksdagsmannaskap
sålunda vidgades, i samma mån minskades utrymmet för en
eventuell bestämmelse till skydd mot straffverkställighet.
Nu nämnda skärpning av diskvalifikationsgrunderna för riksdagsman
bortföll sedermera år 1897, då den lydelse av 26 § antogs, som alltjämt
äger giltighet, och enligt vilken endast den som är dömd förlustig medborgerligt
förtroende är obehörig till riksdagsmannabefattning. Något
tidigare hade en annan lagändring vidtagits, som för förevarande spörsmål
äger betydelse, nämligen år 1890, när vid den då verkställda strafflagsrevisionen
användningen av medborgerligt förtroendes förlust väsentligen
inskränktes. I samma riktning verkade givetvis den ytterligare begränsning
i tillämpningen av sagda straffpåföljd, som år 1905 kom till
stånd.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 5 sarnl. 26 höft. (Nr 28—29.) 2
opaginerad Kontrollera mot PDF
10
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29,
Utskottets
yttrande.
Deri föregående framställningen torde hava visat, å ena sidan att
vid tillkomsten av 1809 och 1810 års grundlagar inga bestämmelser gåvos,
som voro avsedda att skydda riksdagsman emot att under pågående
riksdag berövas sin frihet för undergående av frihetsstraff, men å andra
sidan även att vid sagda tidpunkt såväl i betraktande av den ståndpunkt,
som vår strafflagstiftning då intog, som med hänsyn till andra omständigheter
något egentligt behov av eu dylik skyddsbestämmelse ej kunde anses
förefinnas. Utredningen torde likaledes hava ådagalagt, att i sistnämnda avseende
förhållandena väsentligen förändrats under det senast förflutna århundradet.
Det har ock påvisats, att för att erhålla eu rätt uppfattning av det
föreliggande spörsmålet detsamma med nödvändighet måste sos emot bakgrunden
av det grundlagsstadgande, som normerar diskvalifikationsgrunderna
för riksdagsmannaskap, vilket stadgande i gällande grundlag förefinnes
i 26 § riksdagsordningen. Sagda § föreskriver i sin nuvarande
lydelse bland annat, att såsom riksdagsman ej må godkännas »den, som
är förlustig medborgerligt förtroende eller genom utslag, vilket ännu icke
vunnit laga kraft, är dömd till förlust av sådant förtroende eller den
som är ställd under framtiden för brott, vilket medför nämnda påföljd».
Närmare bestämmelser om nu omhandlade straffpåföljd, medborgerligt
förtroendes förlust, meddelas åter i strafflagen. 1 dess andra kapitel
§ 19 föreskrives, att dylik påföljd, för den händelse att brottsarten är sådan,
att påföljden överhuvudtaget kan komma i fråga, kan ådömas endast
i sådana fall, då brottet varder belagt med dödsstraff eller med straffarbete
i minst sex månader. Då följaktligen ett fällande utslag går ut
på fängelse eller arreststraff, överhuvud på ett lindrigare frihetsstraff än
straffarbete i minst sex månader, diskvalificerar straffet ej för riksdagsmannakallet.
Det är sålunda uppenbart, att med den relativt begränsade omfattning,
som påföljden medborgerligt förtroendes förlust numera har, den
latitud måste anses såsom ganska stor, inom vilken brott och förseelser
från riksdagsmäns sida kunna komma i fråga, utan att samtidigt diskvalificera
för riksdagsmannabefattningen. Härav synes, att det förevarande
skyddsspörsmålet, vilket tidigare haft ett uteslutande eller övervägande
teoretiskt intresse, numera kommit i ett helt ändrat läge.
Då nu grundlagen uppenbarligen utgår ifrån, att en hel grupp av
mindre brott och förseelser finnas, vilkas beskaffenhet ej är sådan, att de
böra utestänga den, som gjort sig därtill saker, från riksdagsmannauppdragets
beklädande, så måste det från denna utgångspunkt, principiellt
sett, starkt ifrågasättas, om icke en sådan uppfattning i viss mån står i
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.
11
strid med den samtidigt av lagen hävdade ståndpunkten, att varje verkställighet
av frihetsstraff skall kunna faktiskt lägga hinder i vägen för
riksdagsmannakallets utövning. Det vill synas, att motionärerna äga fog
för sitt påpekande, att här torde föreligga en lucka i lagstiftningen, vilken
lucka dock, historiskt sett, är nog så förklarlig.
Utskottet delar ock motionärernas mening därutinnan, att ett sådant
sakernas tillstånd näppeligen är fullt förenligt med Riksdagens värdighet
samt den enskilde folkrepresentantens rätt och hans valmäns intressen.
Det kan här icke invändas, att införandet av en skyddsbestämmelse
av här förutsatt slag skulle medföra ett avsteg från den i modern rätt
grundläggande principen om allas likhet inför lagen. Vore så fallet,
skulle en dylik åtgärd under inga omständigheter kunna tillstyrkas. Här
är det emellertid ej i minsta mån fråga om straffets efterskänkande, utan
allenast om möjligheten till ett tillfälligt uppskov med straffverkställigheten,
närmast jämförligt med det särskilda skydd mot häktning och annat likartat
frihetsberövande, som riksdagsman redan på grund av stadgandet i
111 § regeringsformen åtnjuter.
1 detta sammanhang kan utskottet ej underlåta att fästa uppmärksamheten
vid det allmänt erkända förhållandet, att åtskilliga förseelser äro av
den art, att de, även om de ur samhällssynpunkt måste såsom straffbara
betraktas och behandlas, likväl ej i den allmänna uppfattningen stämplas
såsom moraliskt förklenande. Det torde vara nog att härvid peka på
vissa fall av disciplinförseelser, politiska brott och tryckfrihetsbrott.
A andra sidan kan naturligtvis ej förnekas, att brott kunna förekomma,
vilka, även om de icke beläggas med straff, varmed medborgerligt
förtroendes förlust är förenad, i alla händelser allmänt anses vara av den
beskaffenhet, att något skäl till anstånd med straffets verkställighet näppeligen
förekommer.
Det lärer därför icke böra fastslås, att den enskilde riksdagsmannen
skall äga rätt att fordra, att verkställigheten av ett honom ådömt straff
skall under pågående riksdag anstå, utan torde en prövning av varje fall
böra ske. För en sådan prövning synes 110 § regeringsformen anvisa en
utväg, så till vida som den för där nämnda eventualiteter lägger avgöranderätten
i vederbörande kammares hand. Även motionärerna peka på en dylik
lösning. Huruvida viss kvalificerad majoritet bör komma till användning
lärer få göras beroende av blivande utredning.
Då utskottet på ovan anförda skäl funnit, det föreliggande spörsmålet
val värt uppmärksamhet och eu sorgfällig prövning, har utskottet ansett
sig böra hemställa,
opaginerad Kontrollera mot PDF
12
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.
att Riksdagen, med anledning av förevarande motion,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till sådana
ändringar i gällande grundlagar, att riksdagsman icke,
så länge han jämlikt § 26 riksdagsordningen är behörig
att innehava riksdagsmannabefattning, må kunna utan
samtycke av den kammare, varav han är medlem, under
pågående riksdag hindras i riksdagsmannakallets utövning
genom frihetens berövande.
Stockholm den 23 maj 1913.
På konstitutionsutskottets vägnar:
NILS EDÉN.
Reservation:
Av herrar Clason, Bellinder, von Mentzer, greve A. Hamilton, von
Bahr, Magnusson i Tumhult, Räf och Jönsson i Slätåker.
Herrar Mannheimer och Bergqvist hava begärt att få antecknat, att
de endast delvis deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.
Stockholm 1918. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
131571
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.