Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändrade grundlagsbestämmelser rörande omständigheter, på grund av vilka riksdagsman må kunna under pågående riksdag berövas sin frihet.

1913-05-23 · 9 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 5 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1913:29, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändrade grundlagsbestämmelser rörande omständigheter, på grund av vilka riksdagsman må kunna under pågående riksdag berövas sin frihet.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.

Nr 29.

Ankom till Riksdagens kansli den 23 maj 1913 kl. 5 e. in.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion om

skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändrade grundlagsbestämmelser

rörande omständigheter, på grund av vilka

riksdagsman må kunna under pågående riksdag berövas

sin frihet.

Närvarande: herrar Edén, Branting, Hellberg, Clason, Bellinder, Mannkei mer, Wavrinsky,

von Mentzer, greve A. Hamilton, Bergqvist, Gullberg, von Bahr,

Ericsson i Vallsta, Persson i Malmö, Magnusson i Tumhult, Larsson i

Västerås, Räf, Bogren, Jönsson i Slätåker och Säfstrand.

I en inom Andra, kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad

motion, nr 301, hava herrar Hamilton och Palmstierna hemställt,

»att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

täcktes låta utarbeta och, om möjligt redan nästkommande år, för Riksdagen

framlägga förslag till sådana ändringar i gällande grundlagar, att

därigenom otvetydigt fastslås, att riksdagsman icke, såvida han ej jämlikt

§ 26 riksdagsordningen varder obehörig att innehava riksdagsmannabefattning,

må kunna utan samtycke av den kammare, till hvilken han hör,

under pågående riksdag hindras i riksdagsmannakallets utövning genom

frihetens berövande.»

Till stöd för sin hemställan hava motionärerna anfört följande:

»Sedan det i dessa dagar inträffat, att en ledamot av Riksdagens

Andra kammare genom krigsdomstols utslag förklarats pliktig att undergå

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.

5

vaktarrest under ett antal dagar, har det såväl inom som utom Riksdagen

åtskilligt diskuterats därom, huruvida det enligt gällande grundlagar skulle

vara möjligt, att riksdagsman av nyssnämnd orsak under pågående riksdag

kunde berövas sin frihet och sålunda nödgas att under längre eller kortare

tid hålla sig borta från Riksdagens förhandlingar.

Som bekant innehåller våra grundlagar ett flertal stadganden, vilka

avse att trygga den enskilda riksdagsmannens rätt i olika avseenden, enkannerligen

hans personliga frihet samt hans rätt till okränkt utövning av

riksdagsmannakallet.

Sålunda föreskriver § 110 regeringsformen, att »ej må någon riksdagsman

under tilltal ställas eller sin frihet berövas för sina gärningar

eller yttranden i denna egenskap, utan att den kammare, till vilken han

hörer, sådant tillåtit genom uttryckligt beslut, däruti minst fem sjättedelar

av de röstande instämt». I § 111 regeringsformen stadgas:'' »Beskylles

riksdagsman för grov missgärning, må han ej i häkte kunna inmanas

förr än, efter anställd ransakning, domaren sådant skäligt prövat,

såvida han ej å bar gärning funnen varder; dock gäller, om han, efter

domstols kallelse, sig ej inställer, vad allmänna lagen i ty fall stadgar. Ej

må riksdagsman i andx^a fall, än som i denna och nästföregående § sagda

äro, sin frihet berövas.»

1 § 4 riksdagsordningen heter det: »Ej må någon riksdagsman förmenas

att sin riksdagsmannabefattning utöva; dock gäller under krigstid undantag

härutinnan för militärpersoner, då de av Konungfen i rikets tjänst beordras.»

Det kan förefalla att nämnda § 111 regeringsformen och § 4 riksdagsordningen

borde innebära garanti för att en riksdagsman ej skulle

kunna, på sätt här ifrågasatts, under pågående riksdag berövas sin frihet.

Emellertid har det gjorts gällande, att den förra § skulle åsyfta allenast

häktningsförfarande, samt att, vad den senare § beträffar, ordet »förmenas»

måste tolkas liktydigt med »utan laga skäl förmenas». Varken den ena

eller den andra § skulle följaktligen lämna skydd mot ett frihetsberövande,

vilket grundade sig på domstols laga kraft ägande utslag.

I varje fall är det uppenbart, att grundlagens föreskrifter i berörda

stycken icke äro så affåttade, att riksdagsmannens och därmed Riksdagens

rätt är alldeles otvetydigt garanterad i den utsträckning, som den allmänna

uppfattningen om en folkrepresentants okränkbarhet finner naturlig

och nödvändig.

Att en möjlighet till frihetsberövande av ovan antydd art, därest

den verkligen förefinnes, icke står i överensstämmelse med grundlagens

anda och mening, är dock tydligt. Enligt § 26 riksdagsordningen skall

endast den såsom riksdagsman underkännas, vilken »är förlustig medbor
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.

gerligt förtroende eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft,

är dömd till förlust av sådant förtroende», eller »som är ställd under

framtiden för brott, vilket medför nämnda påföljd». Ett frihetsberövande

under andra än här angivna omständigheter diskvalificerar däremot icke

för riksdagsmannaskapet. Det är då uppenbarligen orimligt, att ett dylikt

frihetsberövande faktiskt skulle få hindra riksdagsmannakallets utövning.

Tiden har icke medgivit att anställa någon undersökning, huru motsvarande

förhållanden äro ordnade i främmande lagstiftningar. I betraktande

av den tendens, som allmänt framträtt att till det yttersta värna om

folkrepresentationens och de enskilda folkrepresentanternas rätt, är det

dock sannolikt, att garantier i berörda hänseenden regelmässigt äro till

finnandes. Därest i vårt land bestämmelserna skulle lämna verkliga luckor

i sådant skydd, är det väl ock troligt, att detta snarare har sin grund i

ett förbiseende vid vederbörande grundlagsstadgandens tillkomst än i någon

hos lagstiftaren medveten avsikt.

Då frågan i allt fall genom omständigheternas egen makt trängt sig

fram, synes det vara av högsta vikt, att den lucka, som till äventyrs kan

i omhandlade hänseende finnas i vår grundlag, snarast möjligt blir fylld.»

Historik och Motionärerna ifrågasätta, att genom bestämmelserna i § 111 rege
t0"hniul9e

Te ringsf°rmen och § 4 riksdagsordningen redan nu det skydd för riksdags3stämmelser.

mans frihet skulle finnas, som motionen eljest avser att få till stånd. Till

belysande av nämnda lagrums innebörd må fördenskull följande anföras.

§ in rege- Första stycket av § 111 regeringsformen lyder: »Beskylles riksdags
nngsformen.

man för grov missgärning, må han ej i häkte kunna inmanas förr än,

efter anställd rannsakning, domaren sådant skäligt prövat, såvida han ej å

bar gärning funnen varder; dock galle, om han, efter domstols kallelse,

sig ef inställer, hvad allmänna lagen i ty fall stadgar. Ej må riksdagsman

i andra fall, än som i denna och nästföregående § sagda äro, sin frihet

berövas.» Givetvis är det den sista punkten, som tänkes medgiva det

ifrågasatta skyddet.

Stadgandet i 111 §:ns första stycke går tillbaka till 1700-talets

konungaförsäkringar samt inflöt sedermera i 1810 års riksdagsordning, i

vars 78 § återfinnes en bestämmelse, som med ett par smärre jämkningar

i ordalagen eljest är fullständigt lika med första punkten av nu omhandlade

stadgande. Den senare punkten av detta stadgande däremot, vartill

motsvarighet saknades i 1810 års riksdagsordning, tillkom först år 1866,

då nyssberörda föreskrift i gamla riksdagsordningen överflyttades till sin

nuvarande plats i § 111 regeringsformen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.

7

Vad nu angår tolkningen av den ifrågavarande punkten av 111 §,

så kan det onekligen, i betraktande av stadgandets kategoriska avfattning,

vid ett första påseende förefalla, att detsamma skulle skänka riksdagsman

ett obegränsat skydd mot frihetens mistning, orsaken till frihetsberövandet

må vara den ena eller den andra. En dylik tolkning torde dock knappast

hålla stånd vid en närmare granskning.

Visserligen lämna förarbetena till de år 1866 vidtagna grundlagsändringarna

ingen ledning för bedömande av stadgandets innebörd. Emellertid

tyder redan dess plats och sammanhanget med första punkten på,

att här endast kan vara fråga om häktning och därmed jämförligt frihetsberövande,

däremot icke om frihets förlust med karaktär av i laga ordning

ådömt straff. Den obestämda avfattningen (»sin frihet berövas») låter sig

också väl förenas härmed. En sträng bokstavstolkning skulle, konsekvent

genomförd, leda till det resultatet, att riksdagsman icke under några förhållanden,

ej ens mellan riksdagarna, skulle kunna i form av straff berövas

sin frihet, vilken konsekvens dock vore uppenbart orimlig. Slutligen bör

det påpekas, att uttrycket »sin frihet berövas» jämväl återfinnes i 110 §

regeringsformen, där det uppenbarligen endast kan avse häktningsförfarande.

Nuvarande § 4 riksdagsordningen lyder: »Ej må någon riksdags- § i riks
mål

förmenas att sin riksdagsmannabefattning utöva; dock gäller under(la3S0^m''

krigstid undantag härutinnan för militärpersoner, då de av Konungen i

rikets tjänst beordras.»

Detta stadgande inkom i våra grundlagar första gången i 1810 års

riksdagsordning, där det erhöll plats i § 79. Bestämmelsen fanns ej i det

av konstitutionutskottet först framlagda förslaget till riksdagsordning utan

insattes efter förslagets återremiss, på hemställan av ridderskapet och

adeln.

Sistnämnda förhållande är för stadgandets tolkning i förevarande

hänseende av ett visst intresse. § 8 av riddarhusordningen den 31 mars

1810 föreskriver i första punkten, att »är huvudman vid domstol anklagad

eller lagligen förvunnen till brott, som å dess heder och ära gå, eller är

brottet av den egenskap att det efter lag ej kan med penningeböter försonas,

bör honom för hans person ej inträde å riddarhuset tillåtas förr, än

han därifrån fullkomlig befrielse vunnit». Detta stadgande innebar alltså,

att så snart en medlem av ridderskapet och adeln ställdes under tilltal

eller lagfälldes för brott, varpå följde frihetens förlust, måste han lämna

riddarhuset, d. v. s. avträda såsom riksdagsman. Sammanställes denna

föreskrift med det nämnda förhållandet, att ifrågavarande stadgande i

1810 års riksdagsordning § 79 tillkom på särskilt initiativ från ridder
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.

skåpet och adelns sida, så framgår uppenbarligen härav, att avsikten

med sistnämnda bestämmelse icke kunde hava varit att genom densamma

skapa en garanti för att riksdagsman ej skulle kunna berövas sin frihet,

då han i form av straff kändes därtill skyldig. Till yttermera visso var

ock bestämmelsen i 79 § av 1810 års riksdagsordning så avfattad, att

»ingen av ridderskapet och adeln, som, enligt riddarhusordningen, till säte

och stämma berättigad är, — — — må kunna, av vad anledning som

helst, förmenas att Riksdagen bivista». Men enligt riddarhusordningen

måste just den avträda från riddarhuset, som dömdes skyldig till frihetens

förlust. Syftet med den förevarande bestämmelsen lärer i själva verket

hava varit att vinna garanti för att icke genom vägran av tjänstledighet

eller på annat sätt i kraft av regeringsmaktens administrativa myndighet

skulle kunna skapas ett faktiskt hinder för riksdagsmannaskapets

utövning.

Stadgandet överflyttades sedermera med en mindre redaktionsförändring

till sin nuvarande plats i § 4 av 1866 års riksdagsordning.

Ändringar Om det sålunda torde få anses konstaterat, att år 1809—1810 icke

Itiftnmgen infördes någon skyddsbestämmelse av ifrågasatt slag, och att någon sådan ej

och i § 26 heller nu existerar, så måste det å andra sidan erkännas, att, vad förstorIntrig

en. nämnda tidpunkt beträffar, de faktiska förhållandena, och närmast strafflagstiftningen,

voro sådana, att något behov av en dylik bestämmelse då

knappast förefanns eller ens kunde förefinnas. Det måste nämligen ihågkommas,

att vår strafflagstiftning i början av förra århundradet, vad användningen

av frihetsstraff vidkommer, stod på en annan ståndpunkt

än i våra dagar, i det att enligt 1734 års lags missgärningsbalk, vilken

då ännu alltjämt i stort sett var normerande inom vår straffrätt, frihetsstraff

begagnades i endast begränsad omfattning, medan däremot numera

försvunna straffarter, såsom affliktiva straff och skamstraff, i stor utsträckning

förekommo.

Därtill kom, att enligt § 18 av 1810 års riksdagsordning den,

vilken laga kraftvunnen dom förklarat ovärdig medborgerligt förtroende

eller att föra andras talan eller för något nesligt brott till straff skyldig,

icke kunde såsom riksdagsman godkännas. Då bland dessa diskvalifikationsgrunder

särskilt den sistnämnda hade en vidsträckt omfattning, i det

att såsom nesliga brott an sågos förbrytelser, som medförde antingen den

påföljd, att den brottslige dömdes från äran, eller ock vanärande straff,

ävensom sådana brott, som åtföljdes av förlust av behörighet att vittna

in. m., så bidrog givetvis detta förhållande ytterligare att minska utrymmet

för en skyddsbestämmelse av förevarande slag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.

f)

Det kan tyckas, att åtminstone på det militära området frihetsstraff

dock borde förekomma, mot vars verkställighet under pågående riksdag

skydd kunnat vara erforderligt. Gentemot eu dylik invändning kan emellertid

med fog anföras, att det på denna tid givetvis endast inom adeln kunde

förefinnas militära riksdagsmän, och att för dessa gällde den nyss

åberopade föreskriften i 1810 års riddarhusordning, enligt vilken blotta

anklagelsen för urbota brott medförde riksdagsmannaskapets suspension.

Vad därefter angår tiden efter år 1810, så bestod som bekant den

gamla strafflagstiftningen ända intill mitten av 1800-talet, då först genom

de partiella reformerna under 1850-talet och sedan fullständigt genom

tillkomsten av 1864 års strafflag de nya grundsatserna inom strafflagstiftningen,

vilka satte frihetsstraffen i straffsystemets centrum, bröto sig

igenom. Först härigenom skapades så att säga de faktiska förutsättningarna

för eu skyddsbestämmelse av här ifrågavarande art.

Emellertid inträffade ungefär samtidigt på ett annat lagstiftningsområde

en förändring, som verkade i rakt motsatt riktning. Enligt vad

ovan är nämnt stadgade 18 § av 1810 års riksdagsordning, att den var

såsom riksdagsman obehörig, vilken »lagakraftvunnen dom» förklarat ovärdig

medborgerligt förtroende eller att föra andras talan, eller för något

nesligt brott till straff skyldig. När detta stadgande överflyttades till

1866 års riksdagsordning (§ 26), därvid det naturligen lämpades efter

de strax förut godkända nya strafformerna, vidtogs jämväl den ändring,

att även den, som »för vanfrejdande brott» allenast var tunder tilltal» skulle

vara obehörig att utöva riksdagsmann abefattningen. Det kan anmärkas, att

vanfrejdsbegreppet till sin omfattning väsentligen torde hava sammanfallit

med begreppet förlust av medborgerligt förtroende. Självfallet är, att i

samma mån som området för diskvalifikationsgrunderna för riksdagsmannaskap

sålunda vidgades, i samma mån minskades utrymmet för en

eventuell bestämmelse till skydd mot straffverkställighet.

Nu nämnda skärpning av diskvalifikationsgrunderna för riksdagsman

bortföll sedermera år 1897, då den lydelse av 26 § antogs, som alltjämt

äger giltighet, och enligt vilken endast den som är dömd förlustig medborgerligt

förtroende är obehörig till riksdagsmannabefattning. Något

tidigare hade en annan lagändring vidtagits, som för förevarande spörsmål

äger betydelse, nämligen år 1890, när vid den då verkställda strafflagsrevisionen

användningen av medborgerligt förtroendes förlust väsentligen

inskränktes. I samma riktning verkade givetvis den ytterligare begränsning

i tillämpningen av sagda straffpåföljd, som år 1905 kom till

stånd.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 5 sarnl. 26 höft. (Nr 28—29.) 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29,

Utskottets

yttrande.

Deri föregående framställningen torde hava visat, å ena sidan att

vid tillkomsten av 1809 och 1810 års grundlagar inga bestämmelser gåvos,

som voro avsedda att skydda riksdagsman emot att under pågående

riksdag berövas sin frihet för undergående av frihetsstraff, men å andra

sidan även att vid sagda tidpunkt såväl i betraktande av den ståndpunkt,

som vår strafflagstiftning då intog, som med hänsyn till andra omständigheter

något egentligt behov av eu dylik skyddsbestämmelse ej kunde anses

förefinnas. Utredningen torde likaledes hava ådagalagt, att i sistnämnda avseende

förhållandena väsentligen förändrats under det senast förflutna århundradet.

Det har ock påvisats, att för att erhålla eu rätt uppfattning av det

föreliggande spörsmålet detsamma med nödvändighet måste sos emot bakgrunden

av det grundlagsstadgande, som normerar diskvalifikationsgrunderna

för riksdagsmannaskap, vilket stadgande i gällande grundlag förefinnes

i 26 § riksdagsordningen. Sagda § föreskriver i sin nuvarande

lydelse bland annat, att såsom riksdagsman ej må godkännas »den, som

är förlustig medborgerligt förtroende eller genom utslag, vilket ännu icke

vunnit laga kraft, är dömd till förlust av sådant förtroende eller den

som är ställd under framtiden för brott, vilket medför nämnda påföljd».

Närmare bestämmelser om nu omhandlade straffpåföljd, medborgerligt

förtroendes förlust, meddelas åter i strafflagen. 1 dess andra kapitel

§ 19 föreskrives, att dylik påföljd, för den händelse att brottsarten är sådan,

att påföljden överhuvudtaget kan komma i fråga, kan ådömas endast

i sådana fall, då brottet varder belagt med dödsstraff eller med straffarbete

i minst sex månader. Då följaktligen ett fällande utslag går ut

på fängelse eller arreststraff, överhuvud på ett lindrigare frihetsstraff än

straffarbete i minst sex månader, diskvalificerar straffet ej för riksdagsmannakallet.

Det är sålunda uppenbart, att med den relativt begränsade omfattning,

som påföljden medborgerligt förtroendes förlust numera har, den

latitud måste anses såsom ganska stor, inom vilken brott och förseelser

från riksdagsmäns sida kunna komma i fråga, utan att samtidigt diskvalificera

för riksdagsmannabefattningen. Härav synes, att det förevarande

skyddsspörsmålet, vilket tidigare haft ett uteslutande eller övervägande

teoretiskt intresse, numera kommit i ett helt ändrat läge.

Då nu grundlagen uppenbarligen utgår ifrån, att en hel grupp av

mindre brott och förseelser finnas, vilkas beskaffenhet ej är sådan, att de

böra utestänga den, som gjort sig därtill saker, från riksdagsmannauppdragets

beklädande, så måste det från denna utgångspunkt, principiellt

sett, starkt ifrågasättas, om icke en sådan uppfattning i viss mån står i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.

11

strid med den samtidigt av lagen hävdade ståndpunkten, att varje verkställighet

av frihetsstraff skall kunna faktiskt lägga hinder i vägen för

riksdagsmannakallets utövning. Det vill synas, att motionärerna äga fog

för sitt påpekande, att här torde föreligga en lucka i lagstiftningen, vilken

lucka dock, historiskt sett, är nog så förklarlig.

Utskottet delar ock motionärernas mening därutinnan, att ett sådant

sakernas tillstånd näppeligen är fullt förenligt med Riksdagens värdighet

samt den enskilde folkrepresentantens rätt och hans valmäns intressen.

Det kan här icke invändas, att införandet av en skyddsbestämmelse

av här förutsatt slag skulle medföra ett avsteg från den i modern rätt

grundläggande principen om allas likhet inför lagen. Vore så fallet,

skulle en dylik åtgärd under inga omständigheter kunna tillstyrkas. Här

är det emellertid ej i minsta mån fråga om straffets efterskänkande, utan

allenast om möjligheten till ett tillfälligt uppskov med straffverkställigheten,

närmast jämförligt med det särskilda skydd mot häktning och annat likartat

frihetsberövande, som riksdagsman redan på grund av stadgandet i

111 § regeringsformen åtnjuter.

1 detta sammanhang kan utskottet ej underlåta att fästa uppmärksamheten

vid det allmänt erkända förhållandet, att åtskilliga förseelser äro av

den art, att de, även om de ur samhällssynpunkt måste såsom straffbara

betraktas och behandlas, likväl ej i den allmänna uppfattningen stämplas

såsom moraliskt förklenande. Det torde vara nog att härvid peka på

vissa fall av disciplinförseelser, politiska brott och tryckfrihetsbrott.

A andra sidan kan naturligtvis ej förnekas, att brott kunna förekomma,

vilka, även om de icke beläggas med straff, varmed medborgerligt

förtroendes förlust är förenad, i alla händelser allmänt anses vara av den

beskaffenhet, att något skäl till anstånd med straffets verkställighet näppeligen

förekommer.

Det lärer därför icke böra fastslås, att den enskilde riksdagsmannen

skall äga rätt att fordra, att verkställigheten av ett honom ådömt straff

skall under pågående riksdag anstå, utan torde en prövning av varje fall

böra ske. För en sådan prövning synes 110 § regeringsformen anvisa en

utväg, så till vida som den för där nämnda eventualiteter lägger avgöranderätten

i vederbörande kammares hand. Även motionärerna peka på en dylik

lösning. Huruvida viss kvalificerad majoritet bör komma till användning

lärer få göras beroende av blivande utredning.

Då utskottet på ovan anförda skäl funnit, det föreliggande spörsmålet

val värt uppmärksamhet och eu sorgfällig prövning, har utskottet ansett

sig böra hemställa,

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 29.

att Riksdagen, med anledning av förevarande motion,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till sådana

ändringar i gällande grundlagar, att riksdagsman icke,

så länge han jämlikt § 26 riksdagsordningen är behörig

att innehava riksdagsmannabefattning, må kunna utan

samtycke av den kammare, varav han är medlem, under

pågående riksdag hindras i riksdagsmannakallets utövning

genom frihetens berövande.

Stockholm den 23 maj 1913.

På konstitutionsutskottets vägnar:

NILS EDÉN.

Reservation:

Av herrar Clason, Bellinder, von Mentzer, greve A. Hamilton, von

Bahr, Magnusson i Tumhult, Räf och Jönsson i Slätåker.

Herrar Mannheimer och Bergqvist hava begärt att få antecknat, att

de endast delvis deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

Stockholm 1918. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

131571

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.