Utlåtande, i anledning av väckt motion, angående ändring i vissa delar av förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm.
1913-02-11 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1913:3, Utlåtande, i anledning av väckt motion, angående ändring i vissa delar av förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 3.
1
Nr 3.
Ankom till Riksdagens kansli den 14 februari 1913 kl. 1,30 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning av väckt motion,
angående ändring i vissa delar av förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm.
Närvarande: herrar Eden, Branting, Hellberg, Clason, Bellinder, Mannheimer*),
K. J. Ekman, von Geijer*), Sehlin, VVavrinsky, Bergqvist*), von Bahr, Ericsson
i Yallsta*), Larsson i Säby, Nyström, Cederborg*), Larsson i Västerås, Waldén
Jönsson i Slätåker*) och Lundström i Göteborg.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
I en inom Första kammaren väckt motion, nr 35, har herr Johan
Östberg hemställt, »att §§ 20 och 21 i nådiga förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863
skola upphöra att gälla, ävensom att orden i § 42 mom. 1 av samma förordning
''och kyrkofullmäktiges’ samt orden ''eller kyrkofullmäktige’ i §
43 mom. 1 av samma förordning skola utgå».
Till stöd för sin hemställan har motionären anfört, att kyrkofullmäktige
i Stockholm enligt beslut år 1910 hos Ivungl. Maj:t gjort framställning
om upphävande av kyrkofullmäktigeinstitutionen i huvudstaden, vilken
institution faktiskt numera blivit obehövlig, men att denna framställning
ännu icke föranlett någon proposition till Riksdagen.
Utskottet delar motionärens mening, att kyrkofullmäktigeinstitutionen
\ Stockholm såsom numera överflödig bör upphävas. Då emellertid institutionens
upphävande till äventyrs skulle kunna påkalla förändringar jämväl
i andra författningar än förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd i Stockholm, och utskottet ansett det lämpligt, att frågan
härom undersökes, samt att de eventuella förändringarna göras samtidigt
med att definitivt beslut i ämnet fattas, far utskottet, som finner denna
prövning lämpligen böra genom Ivungl. Maj:ts försorg åvägabringas, härmed
hemställa,
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 5 samt. 3 käft. (Nr 3). 1
Utskottets
yttrande.
2
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 3.
att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes för Riksdagen framlägga
förslag till sådana ändringar i gällande författningar,
att kyrkofullmäktigeinstitutionen i Stockholm
upphäves.
Stockholm den 11 februari 1913.
På utskottets vägnar:
KILS EDEN.
Reservationer:
Ilo) av herr Glason, som anfört: I fråga om olämpligheten av att
upphäva kyrkofullmäktigeinstitutionen i Stockholm utan att något annat
sättes i stället, ber jag att få hänvisa till bilagda utdrag ur den utredning,
som i november 1905 utan meningsskiljaktighet avgavs av eu inom kyrkofullmäktige
för frågans behandling tillsatt kommitté (se Bilaga). Just
denna utredning lades sedermera i december 1905 till grund för och ingick
väsentligen i en skrivelse till Kungl. Maj:t, i vilken kyrkofullmäktige
bland annat hemställde om sin ombildning, icke om sitt upphävande.
Någon senare undersökning, som jävat de i den förra anförda argumenten,
för att institutionen icke bör utan vidare upphävas, har ingenstädes presterats.
Redan av detta skäl synes mig Riksdagen hava anledning att icke
taga direkt position i frågan.
Även en annan grund talar starkt för samma resultat. Det ifrågavarande
spörsmålet är redan genom två olika skrivelser av institutionen
själv _ den ena av december 1905, den andra av december 1910 —
draget under Kungl. Maj:ts prövning; och Kungl Maj:t lärer under sådana
förhållanden ej underlåta att egna det behörig uppmärksamhet. Att vid
sådant förhållande Riksdagen nu skulle till Kungl. Majd ingiva en tredje,
utan nya motiv försedd skrivelse i frågan, synes lika onödigt som olämpligt.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 3.
3
Utdrag ur ett inom kyrkofullmäktige i Stockholm 1905
avgivet kommittéutlåtando:
Bilaga.
fHär förbigången de! av utlåtandet handlar om tillsättning av s. k. församlingsfullmäktige,
aJcirpä tortsattesrj
Deri uppfattningen har emellertid gjort sig gällande att, sedan kyrkostämmornas
beslutanderätt över foikskolebudgeten överflyttats till stadsfullmäktige, för kyrkofullmäktigeinstitutionen
inga° egentliga funktioner vidare vore att förvänta utan att densamma
borde helt och hållet avskaffas eller att det åtminstone icke vore mödan värt
att för närvarande göra förbättringar i de former, varunder kyrkofullmäktige nu verka
Kommitterade kunna icke dela denna mening. Kyrkofullmäktigeinstitutionen är fortfarande
ett nödvändigt led bland de organ, genom vilka huvudstadens invånare utöva
sin kommunala självstyrelse. Detta framgår redan genom en jämförelse med de
bestämmelser, som gälla för övriga kommuner i riket, vilka bestå av flera församlingar.
När den nya kommunallagstiftningen i början på 1860-talet genomfördes
fann man nämligen av självklara skäl nödigt att stadga former icke blott för den
beslutanderätt, som varje särskild kommun för sig ägde att utöva, utan även för de
fall, att två eller flera socknar voro förenade eller önskade bliva förenade under
gemensam kommunalförvaltning. Vad särskilt kyrkliga angelägenheter angick, är
därom stadgat i § 11 av den ännu gällande kungl. förordningen av den 21 mars
1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd,
att, om vid kyrkostämma i moderförsamling ärende skall företagas, som annexförsamlings
rätt eller skyldighet tillika angår och gemensam överläggning fordrar,
annexförsamlingen skall kallas till sammanträde med moderförsamlingen, samt
att »där i städer, som bestå av flera församlingar, fråga till avgörande förekommer,
som alla eller flera av dessa församlingar angår, skall sådan fråga handläggas
å gemensam kyrkostämma, under ordförande av den bland stadens kyrkoherdar,
som domkapitlet därtill förordnar». J
Författningen har således stadgat gemensamt sammanträde eller gemensam
kyrkostämma såsom en i dylika fall för hela riket i allmänhet gällande institution.
. . ^Ör Stockholm kunde emellertid af lätt insedda skäl gemensam kyrkostämma
e] ifrågasättas, och kungl. förordningen om kyrkostämma m. m. i Stockholm av
den 20 november 1863 införde i dess ställe kyrkofullmäktigeinstitutionen. Någon
egentlig nyhet i huvudstaden var dock denna institution icke utan hade densamma
sin direkta föregångare i den dittills verksamma s. k. soclcenstämmonämnden vadan
också bestämmelserna om kyrkofullmäktige äro i väsentliga delar avskrivna efter
stadgande^ om sockenstämmonämnden i kungl. förordningen om sockenstämmor i
Stockholms stad av den 16 mars 1847. Borttoges kyrkofullmäktigeinstitutionen i
Stockholm, skulle sålunda Sveriges huvudstad berövas den i författningarna åt henne
beredda möjligheten att i kyrkliga angelägenheter uppträda såsom en enhet och därmed
i detta hänseende bliva sämre utrustad än samtliga övriga kommuner inom
riket, vilka bestå av två eller flera församlingar. Kyrkofullmäktige hava därför även
genom ^ sitt beslut den 27 oktober 1903 avböjt en sådan eventualitet.
Till stöd för den uppfattningen att för kyrkofullmäktige framdeles inga funktioner
vore att förvänta, har man bland annat hänvisat till kyrkostämmoförordning
-
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 3.
ens uttryck i § 20, att av kyrkofullmäktige skola behandlas »frågor, som till kyrkostämmas
handläggning höra och äro av den allmänna beskaffenhet, att de angå hela
huvudstaden samfällt, så att för deras avgörande erfordras församlingarnas gemensamma
beslut». Man har nämligen härvid lagt tonvikten på sista satsen och speciellt
på ordet »avgörande»; man har menat, att denna sats och detta ord inskränka
det föregående stadgandet så, att visst icke alla kyrkostämmofrågor, »som äro av
den allmänna beskaffenhet, att de angå hela huvudstaden samfällt», skola hänskjutas
till kyrkofullmäktige, i händelse av skiljaktiga beslut inom församlingarna, utan
blott sådana av dessa frågor, vilka församlingarna hava att definitivt och slutligt
avgöra och utan vilkas avgörande genom ett gemensamt beslut för huvudstaden det
kommunala maskineriet skulle avstanna. Detta sätt att tolka förenämnda stadgande
synes dock varken nödvändigt eller nyttigt, Det innebär nämligen först och främst,
att ordet * avgöra» här skulle pressas att betyda något annat än vad det överallt
eljes betyder i kyrkostämmoförordningen. §11 talar sålunda om, huru »ärenden,
som skola å kyrkostämma till avgörande företagas, böra förut vara vederbörligen
beredda»; § 17 om rätt för »den som i avgörandet av ett ärende deltagit», att reservera
sig; § 20 mom. 10 om att kyrkofullmäktige »avgöra frågor genom öppen
omröstning» o. s. v. — alltså idel »avgöranden», som endast beteckna fattandet av
beslut, det må vara definitivt eller provisoriskt, innebära en slutgiltig fastställelse av
t. ex. en avgift eller blott att uttala en opinion. Varför skulle då på ett ställe i
förordningen »avgörande» pressas att betyda något annat? Paragrafen om kyrkofullmäktige
förutsätter själv, att beslut av olika slag kunna av kyrkofullmäktige
fattas, i det att dess mom. 10 och 11 för »definitivt beslut om nya eller ökade avgifters
beviljande eller besvärs utgörande» kräva visst antal närvarande och kvalificerad
majoritet, men »i alla andra frågor» enkel röstpluralitet är tillräcklig.
Vidare bör observeras, att förordningens § 21 till kyrkofullmäktige från blott
de i varje fall intresserade församlingarna hänvisar »sådant ärende, som rörer icke
icke alla utan endast några av huvudstadens församlingar gemensamt». Här .finns
icke någon antydning om ett definitivt avgörande eller om folkskolebudgeten; tvärtom
är det tydligt, "att andra frågor än folkskoleekonomien måste hava avsetts. Så snart
en fråga »rörér» två församlingar och dessa därom fatta skiljaktiga beslut, äga alltså
deras kyrkofullmäktige att besluta i densamma. När det gäller alla församlingarna
skulle sålunda enligt § 20, så tolkad som ovan antytts, kyrkofullmäktige äga mindre
befogenhet, än de enligt § 21 hava, då det gäller »icke alla utan endast några» av
församlingarna. ... ,
Såsom ovan anförts, äro bestämmelserna om kyrkofullmäktige nästan ordagrant
avskrivna efter de tidigare stadgandena om sockenstämmonämnden i kungl. förordningen
av den 16 mars 1847. Denna förordnings ingress utlovade bland annat fullständiga
stadganden, »huru förfaras skall för tillvägabringandet av gemensamt beslut
av församlingarna i kommunalärenden, som röra huvudstaden i allmänhet» — detta
var alltså sockenstämmonämndens ändamål — och till denna nämnds handläggning
hänvisades därför i författningen »frågor, som äro av den allmänna beskaffenhet, att
de angå hela huvudstaden samfällt och således för deras avgörande erfordras församlingarnas
gemensamma beslut». Vid denna ordalydelse synes ingen tvetydighet rada
därom, att alla på en sockenstämma i huvudstaden upptagna frågor av den allmänna
beskaffenhet, att de anginge hela huvudstaden samfällt, skulle, vare sig de avsett
blotta yttranden eller slutgiltiga budgetsbeslut handläggas av sockenstämmonämnden.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 3.
5
Åren 1862—1863 skulle sedermera gränsen mellan den borgerliga och den kyrkliga
kommunen fixeras skarpare än förut. För den borgerliga gemensamheten skapades
då stadsfullmäktige. För den kyrkliga åter bibehöll man sockenstämmonämnden
under namnet kyrkofullmäktige, men fann då nödigt att i den gamla kompetensparagrafen
efter ordet »frågor» tillägga orden! »som till kyrkostämmas handläggning
höra». Att detta tillägg emellertid ur språklig synpunkt motiverade ett utbyte av
den forna bestämmelsens »och således» mot den nyas *sa att», framgår lätt av den
jämförelse mellan båda ordasätten, och förmodligen har detta varit hela anledningen
till omredigeringen.
Slutligen kan i detta sammanhang även hänvisas till den ovan citerade paragrafen
ur kyrkostämmoförordningen för riket i allmänhet angående s. k. gemensam
kyrkostämma för flera församlingar inom samma kommun, en paragraf, av vars
ordalydelse, jämförd med nämnda författnings övriga innehåll, tydligt framgår, att
alla frågor, som angå »alla eller flera av dessa församlingar», skola — de må avse
definitiva beslut eller blott uttalanden av önskemål — å gemensam kyrkostämma
handläggas. Det ligger i sakens natur, att lagstiftarne icke kunnat avse att giva åt
huvudstadens församlingar mindre möjlighet att enas i kyrkliga gemensamhetsfrågor,
än de givit övriga till en och samma kommun hörande församlingar i riket.
Författningarnas ordalydelse lägger således icke hinder i vägen för en sådan
tolkning, att vid skiljaktiga beslut inom församlingarna, till kyrkofullmäktiges handläggning
höra alla kyrkligt kommunala frågor, »som äro av den allmänna beskaffenhet,
att de angå hela huvudstaden samfällt, det avsedda beslutet må hava karaktären
av ett utlåtande eller av t. ex. en bevillning. I själva verket lärer icke någon dylik
fråga, som angår hela huvudstaden samfällt, kunna tänkas uppkomma, vilken för
sitt avgörande icke förr eller senare fordrar ett definitivt beslut av samtliga församlingar,
men det är tydligen en given fördel, om redan de yttranden över ett väckt
förslag, vilka avgivas på ett tidigare stadium, kunna av församlingarnas representanter
sammanarbetas till ett enhetligt utlåtande. Att i kyrkliga frågor ett dylikt sammanarbetande
tillhör kyrkofullmäktige, är lika naturligt, som att i borgerliga frågor
beslutanderätten för huvudstaden i dess helhet utövas av stadsfullmäktige.
Det ligger också i sakens natur, att ett gemensamt utlåtande från dem som representera
den kommunala självstyrelsen, kan vara av synnerligen stor betydelse för
en frågas framgång. Tydligt är nämligen, att, när det gäller sådana utlåtanden, det
i minst lika hög grad, som när det gäller budgetsfrågor, kommer att vara tvivelaktigt
och bero på en slump, om de olika kyrkostämmornas beslut bliva fullt eniga. Det
finnes ock upprepade exempel på huru dylika spörsmåls lösning undanskjutits eller
fördröjts därför, att stämmornas utlåtanden varit så skiljaktiga, att vederbörande i
dem saknat erforderlig ledning för huru kommunens målsmän önskat ärendet avgjort.
Att åter, såsom stundom skett, förmena, att det viktiga enhetliga utlåtandet i dylika
fall kunde avgivas av vare sig konsistorium eller överståthållareämbetet, innebär
naturligtvis ett fullständigt underkännande på detta område av den kommunala självstyrelsens
princip.
Men även om man icke skulle vilja medgiva, att gällande författning giver
kyrkofullmäktige befogenheten att efter förutgångna skiljaktiga beslut av kyrkostämmorna
avgiva utlåtanden över för huvudstaden gemensamma, till kyrkostämmas
handläggning hörande frågor, så är i varje fall deras övriga kompetens sådan, att
redan med hänsyn därtill institutionen bör bibehållas och givas så lämpliga former
6
Konstitutionsutskottets utlåtande Jfr''3.
som möjligt. Det har hittills icke varit uteslutande folkskoleekonomiska frågor, som
vant föremål ^ för dess handläggning. Under en tidigare period behandlade kyrkofullmäktige
sålunda även frågan om församlingarnas begrafningsplatser; och huru
även den modärna utvecklingen av det kommunala livet låter nya spörsmål uppstå,
som måste passera deras handläggning, framgick senast år 1903, då den nya lagstiftningen
angående vanartade och i sedligt avseende försummade barn påkallade ett
beslut av kyrkofullmäktige för att kunna realiseras. Det behöves icke mer, än att
en enskild motionär på kyrkostämma väcker ett förslag, som berör hela huvudstaden
samfällt, och att han förknippar detta med en anslagsfråga, för att även efter den
mest rigorösa tolkning av kyrkofullmäktiges kompetensparagraf ett bifall till förslaget
inom hans församling skulle kunna nödvändiggöra sakens dragande inför kyrkofullmäktige.
Man behöver icke heller gå långt för affinna sådana frågor, som lätteligen
kunna till behandling upptagas, låt vara att man kan hysa, olika meningar om
deras utförbarhet och gagnelighet. Exempelvis kunna ju anföras: kyrkoskrivningsfrågan,
vilken faktiskt står på dagordningen och vars lösning genom anordnande''af något
slags gemensam kyrkoskrivning icke kan tänkas ske utan beslut av församlingarna;
frågor om ändrade församlingsregleringar samt om anslutning till nuvarande församlingar
av med huvudstaden nyinkorporerade områden eller bildande av nya utkantsförsamlingar
o. s. v. Ju mer huvudstadens areal utvidgas och dess folkmängd
tillväxer, dess antagligare är det, att dylika frågor om förändringar i församlingsindelningarna
kunna komma att upptagas, och därvid kan lätteligen den institution
komma till användning, som har att behandla kyrkostämmoärenden, så snart de
»röra» mer än eu av huvudstadsförsamJingarna. Det är alldeles tillräckligt, att t. ex.
en dylik regleringsfråga rör blott två församlingar, för att ett kyrkofullmäktigeärénde
skall vara bragt å bane.
Slutligen kan det tänkas möjligt att, såsom i Göteborg, den kyrkliga ekonomien
i framtiden i större eller mindre mån bliver en för huvudstaden gemensam angelägenhet.
Jämväl med hänsyn härtill synes det kommitterade av vikt, att det
fortfarande finnes en kyrkofullmäktigeinstitution, som kan vidare utvecklas till att
motsvara även de anspråk, som då komma att sättas på densamma.
2:o) af herr K. J. Ekman, som anfört: Med hänsyn till vad herr
Clason här ovan anfört, anser jag, att utskottets motivering bort hava
följande lydelse:
»Utskottet — — -— upphävas. Då emellertid institutionens upphävande
till äventyrs skulle kunna dels påkalla förändringar jämväl i andra
författningar än förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
i Stockholm, dels föranleda nya bestämmelser för tillvaratagande i särskilda
fall av intressen gemensamma för Stockholms stads samtliga församlingar,
och utskottet ansett det lämpligt, att undersökning härom sker,
innan definitivt beslut i ämnet fattas, får utskottet---härmed
hemställa», etc.
Stockholm, O. L. Svanbäcks Boktryckeri, 1913.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1913:23 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion, angående ändring i vissa delar av förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm. s. 1 i texten