Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels motion om. skrivelse till Kungl.

1913-02-18 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1913:5, Utlåtande i anledning av dels motion om. skrivelse till Kungl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 5.

1

Nr 5.

Ankom till Riksdagens kansli den 18 februari 1913 kl. 6 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av dels motion om.

skrivelse till Kungl. (M(ag:t angående revision i angivna

avseenden av förordningen om kommunalstyrelse i stad,

dels ock motion om skrivelse till Kungl. (Mlajit angående

utveckling och förtydligande av § 18 mom. 2 punkten b)

av samma förordning.

Närvarande: Herrar Eden, Branting, Hellberg, Clason, Bellinder, Mannheimer, Ekman®,

von Geijer, Sehlin, Wavrinsky*, Bergqvist®, von Bahr, Larsson i Säby,

Nyström, Cederborg, Larsson i Västerås, Waldén, Karlsson i Fjäl, Jönsson i

Slätåker* och Lundström i Göteborg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Till konstitutionsutskottets behandling hava hänvisats motionerna i

Andra kammaren, nr 33, av herr Sommelius, och nr 31, av herr Lemke.

I motionen nr 33 har herr Sommelius föreslagit, att Riksdagen ville

besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om revision av nu

gällande förordning om kommunalstyrelse i stad av den 21 mars 1862

med däri genom lagen den 26 maj 1909 verkställda ändringar, i hvad

et rör de förhållanden, som av motionären i motiveringen till motionen

blivit närmare antydda.

_ I motionen nr 31 har herr Lemke föreslagit, »att Riksdagen ville i

skrivelse till Ivungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t vidtaga erforderliga

åtgärder för genomförande av en lagändring i syfte att § 18

mom. 2 punkt b) av kungl. förordningen om kommunalstyrelse i stad

den 21 mars 1862 måtte utvecklas och förtydligas».

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 5 saml. 5 käft. (Nr 5.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 5.

I.

Magistratens

ställning.

a) Historik.

I fråga om de skäl, som motionärerna anfört'' till stöd för sina förslag,

hänvisas till motionerna.

De yrkanden, som innefattas i motiveringen till herr Sommelins’

motion, tillåter sig utskottet att sammanfatta sålunda:

1) yrkande om förändring i magistratens ställning till stadsfullmäktige;
2)

yrkande om ändring i § 18 mom. 2 b) (resp. § 41) i förordningen

om kommunalstyrelse i stad;

3) yrkande om ändring i mom. 3 av samma §; samt

4) yrkande om åläggande av skyldighet i viss utsträckning föl

medlem av stadskommun att åtaga sig kommunalt förtroendeuppdrag.

Utskottet har tagit under övervägande vart och ett av ovanstående

yrkanden för sig samt därvid behandlat herr Lemkes hemställan i samband

med herr Sommelins under 2) återgivna yrkande.

Magistratens ställning till kommunen och kommunalrepresentationen

bär under tidernas lopp undergått ganska avsevärda förändringar.

Redan i urkunder från 1200-talet omförmäles magistraten, eller,

såsom den då kallades, rådet. I den av Magnus Eriksson utfärdade allmänna

stadslagen meddelas närmare bestämmelser om rådets organisation

och uppgift.

Enligt nämnda lag handhades stadens styrelse af den kunglige fogden

och rådet, vilka gemensamt utövade såväl den dömande som den förvaltande

myndigheten. Fogden utgjorde därvid Konungens ställföreträdare,

medan rådet var stadskommunens representant, som i främsta rummet

hade att tillvarataga stadens rätt och bästa. I spetsen för rådet stodo

borginästarne, vilka utsågos av och inom rådet självt. Deras uppgift

var emellertid ursprungligen allenast att leda rådets förhandlingar. Vid

stadsstyrelsens sida deltog borgerskapet, samlat till allmän rådstuga, i

avgörandet av stadens viktigare angelägenheter.

Så småningom framträdde den uppfattningen, att rådet ej uteslutande

eller ens företrädesvis var en kom munal viljans representant utan tillika, framför

allt såsom utövare av den dömande verksamheten, ett organ för statsmakten.

Den kunglige fogdens betydelse inom stadsstyrelsen minskades,

och i stället tilltog regeringsmaktens inflytande inom rådet självt. Framför

allt blev detta fallet, sedan det från medlet av 1800-talet blivit van

ligt, att borgmästareämbetet, som allt starkare börjat framträda såsom

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 5.

en med särskilda rättigheter utrustad Embetsmyndighet, besattes av

Konungen.

Emellertid hade med städernas tillväxt i omfång och folkmängd allmänna

rådstugan visat sig vara en alltför otymplig form för borgerskapets

direkta deltagande i de allmänna angelägenheterna. Fördenskull

framträdde från slutet av medeltiden i de större städerna eu slags representation

för borgerskapet.

Sagda representation, som efter hand fick namnet »de äldstes råd»,

ordnades närmare genom 1619 års bekanta stadga angående städernas administration.

I enlighet med denna skulle de äldstes råd, då magistraten hade

på stadens vägnar med menigheten att handla, kallas till rådstugan att

där förnimma vad som av nöden var samt därefter samlas å gillestugan

att emellan sig överväga vad i samma ärende stod till att göra. Yad

de äldste beslutade med rådet, det skulle stånda och av hela borgerskapet

fullbordas utan gensago.

De äldstes råd ägde fortfarande bestånd ända till våra nuvarande

kommunalförfattningars tillkomst år 1862. Emellertid var den för de

äldstes och magistratens inbördes ställning betydelsefulla frågan, huru

förfaras skulle, för den händelse att de bägge korporationerna stannade

i olika beslut, ej närmare reglerad. I praxis torde den uppfattningen

i allmänhet hava gjort sig gällande, att beslutanderätten principiellt tillkom

magistraten.

Först med 1862 års förordning om kommunalstyrelse i stad blev

magistratens och kommunalrepresentationens förhållande till varandra otvetydigt

reglerad. Med utgångspunkt i den kommunala självstyrelseprincipen

stadgar förordningen i sin 6 §, att stadskommunens beslutanderätt utövas

vid allmänna rådstugan eller genom stadsfullmäktige. Magistraten

däremot intager eu beredande, verkställande, kontrollerande och i viss

män initiativtagande ställning. Sålunda äger magistraten att hos allmän

rådstuga eller stadsfullmäktige väcka förslag i alla ämnen, som röra

stadens allmänna angelägenheter. Vidare åligger det magistraten att

bereda ärendena till allmänna rådstugan, att tillhandagå stadsfullmäktige

med alla erforderliga handlingar och upplysningar, att utöva kontroll över

lagenligheten av fattade beslut, att handhava överinseendet över verkställighet

och förvaltning, att för detta ändamål ombesörja föreskriven underställning

ävensom att taga befattning med stadens drätsel och uppbörd m. m.

I vad magistratens ställning rörer har förordningen om kommunalstyrelse

i stad ej undergått någon förändring.

s. 4 Kontrollera mot PDF

b) Utskottets

yttrande.

4 Konstitutionsutskottets utlåtande, Nr 5.

Av clen föregående utredningen torde hava framgått, att den ställning,

som magistraten i det nutida stadssamhället intager, är av dubbel

natur. Dels är magistraten i första hand en statens dömande och förvaltande

myndighet, dels har den ock åtskilliga kommunala förvaltningsuppgifter.

Det är mot magistratens ställning som ett kommunalt organ,,

herr Sommelius i sin motion riktar sig.

Till en början lärer det böra påpekas, att den av motionären lämnade

framställningen av magistratens kommunala verksamhet i flera

stycken är missvisande. Sålunda torde det bero på en missuppfattning

av de åsyftande lagrummens innebörd, då motionären påstår, att

nära nog i alla avseenden i strid mot den anda, åt vilken man i § 1

av kommunalförordningen för stad givit uttryck, den kommunala bestämmanderätten

förlagts i magistratens händer. Beslutanderätten i kommunala

angelägenheter tillkommer allmänna rådstugan respektive stadsfullmäktige;

verkställighet och förvaltning däremot åligga dels drätselkammaren

och andra av stadsrepresentationen tillsatta styrelser. och

nämnder, dels i viss mån även magistraten. Sistnämnda myndighet

tillkommer ock en allmänt övervakande och kontrollerande uppgift,

som finner sitt starkaste uttryck i magistratens rätt och plikt att vägra

handräckning till verkställighet av sådant kommunalrepresentationens beslut,

som är stridande mot gällande författningar eller särskilda föreskrifter.

Yarken i detta eller andra av motionären framdragna fall

lärer magistratens verksamhet göra något intrång på kommunalrepresentationens

beslutanderätt.

Det bör ock särskildt framhållas, att motionärens med hänvisning

till § 48 i förordningen framställda påstående, att det är magistraten,

som tillsätter de vid stadens förvaltning anställda tjänstemän och betjänte,

endast såtillvida är med verkliga förhållandet överensstämmande,

att magistraten äger denna rätt för den händelse, att ej särskillda författningar

eller reglementen annorlunda stadga. Det bör dock ej vara

obekant, att dylika särskilda föreskrifter i de flesta fall finnas, vadan

bestämmelsen om denna magistratens befogenhet i verkligheten endast

sällan kommer till användning och sålunda kan betraktas närmast såsom

en för sådana undantagsfall av behovet påkallad lämplighetsföreskrift.

Yad därefter beträffar motionärens yrkande, att magistratens kommunala

verksamhet bör bringas att upphöra eller åtminstone väsentligen

inskränkas, så finner utskottet icke de av motionären till förmån för eu

dylik förändring förebragta skäl tillräckliga för ett ingripande i angivna syfte.

s. 5 Kontrollera mot PDF

''Konstitutionsutskottets utlåtande, Nr 5. 5

Icke heller har utskottet försport, att några mer avsevärda olägenheter

skulle vara förbundna med det nuvarande systemet. Däremot torde

detsamma mången gång visat sig hava varit till gagn för det kommunala

arbetet. Framför allt har det varit av värde för kommunalrepresentationen

att vid behov kunna anlita den juridiska sakkunskap, som inom

magistraten alltid måste vara till finnandes. Det torde med skäl kunna

ifragasättas, huruvida man bör bringa magistratens kommunala funktioner att

upphöra utan att samtidigt sörja för att kommunalrepresentationen på

annan väg får tillgång till denna sakkunskap. Även om i de större

städerna utvägar härutinnan stå öppna, så torde dock i mindre stadskommuner

ett tillgodoseende av nämnda behov möta ganska stora svårigheter.

Om och när frågan om en omorganisation av den svenska stadsförvaltningen

i dess helhet upptages till behandling, lärer jämväl spörsmålet

om magistratens kommunala ställning bliva föremål för uppmärksamhet.

Likaså kan tilläventyrs den väntade omgestaltningen av vårt

rättegångsväsen komma att medföra konsekvenser i fråga om magistratens

ställning såväl överhuvudtaget som särskilt i förevarande avseende.

Redan dessa omständigheter göra, att man efter utskottets mening måste

ställa sig betänksam gentemot förslag att ensamt för sig upptaga frågan

om en omreglering av magistratens kommunala verksamhet. Att, såsom

motionären tyckes tänka sig saken, utan vidare avskaffa magistraten

utan att sätta något annat i dess ställe, lärer väl i alla händelser få

anses uteslutet.

Därtill kommer, att, såsom motionären själv påpekar, meningarna

pa intresserade håll äro mycket delade ej blott i frågan, huruvida överhuvudtaget

någon förändring i magistratens ställning bör äga rum, utan

även bland dem, vilsa anse en revision påkallad, rörande spörsmålet, i

vilken riktning revisionen bör gå.

Riktigheten av en avvaktande ståndpunkt synes utskottet än vidare

bestyrkas av det jämväl av motionären påvisade förhållandet, att ifrågavarande

spörsmål inom svenska stadsförbundet, hvilket som bekant utgör

ett de svenska stadskommunernas samfällda organ för kommunala önskemål,

för närvarande är föremål för utredning. Skulle på denna eller

annan väg så småningom en mer stadgad mening framväxa om behovet

av förändringar på förevarande område, lärer densamma säkerligen bliva

framförd till statsmakternas beaktande.

På grund av vad sålunda anförts finner sig utskottet föranlåtet att

avstyrka bifall till motionen i denna del.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande, Nr 5.

II.

Ang. ändring

1 § 18 mom.

2 b) av förordningen

om

kommunalstyrelse

i stad.

I § 18 mom. 2 b) av förordningen om kommunalstyrelse i stad,

vartill § 41 hänvisar, föreskrives, att för beslut, som avse »beviljande

av anslag till nya ändamål eller behov» kräves en majoritet av tvåtredjedelar

av de avgivna rösterna.

Såväl herr Lemke som herr Sommelius framställa anmärkningar mot

förevarande stadgande, som motionärerna finna alltför svävande och obestämt

avfattat.

Då förslag om införande av förevarande stadgande i den allmänna

kommunalförordningen för stad genom kungl. proposition till 1907 års

riksdag förelädes Riksdagen till prövning, yttrade särskilda utskottet nr 1,

som förehade propositionen till behandling, på tal härom följande: »Särdeles

angeläget synes det utskottet vara, att kvalificerad majoritet göres

till villkor för sådana beslut, vilka avse att föra in den kommunala

verksamheten på nya banor, att anlita kommunens medel för ändamål,

hvilka förut ansetts vara för kommunens intressen främmande. Givet

är, att en bestämmelse i antydd riktning alltid måste bliva i viss mån

svävande och att dess tillämpning kommer att bero av ett förnuftigt

skön efter de i varje fall föreliggande omständigheterna. Det synes utskottet

emellertid härvid i främsta rummet vara av nöden, att stadgandet

icke erhåller en avfattning, som inbjuder till en alltför vittgående

tolkning. Den av Kungl. Maj:t i nu ifrågavarande hänseende föreslagna

bestämmelse har sin förebild i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm,

§ 23, däri bifall av två tredjedelar bland dem, vilka i beslutet deltaga,

sättes såsom villkor för ''beviljande av anslag till nya ändamål eller

behov’.» Sedan utskottet därefter refererat en del rättsfall från bestämmelsens

tillämpning i huvudstaden, fortsätter utskottet: »Eu bestämd

praxis har sålunda utbildat sig i fråga om räckvidden av berörda, i

Stockholmsförordningen intagna stadgande. Det torde då ock vara lämpligt,

att när den tanke, som uppbär detsamma, skall föras ut på ett

vidsträcktare lagstiftningsområde, den redan antagna ordalydelsen bibehålies

oförändrad». På grund härav föreslog utskottet och beslöt Riksdagen,

att det i propositionen föreslagna uttrycket »nya företag eller behov»

skulle utbytas mot »nya ändamål eller behov».

Den gjorda framställningen torde hava visat, att man redan vid

förevarande stadgandes tillkomst varit fullt medveten om att dess tilllämpning

kom me att lämna ett visst spelrum åt vad särskilda utskottet

kallar »ett förnuftigt skön». Att så måste vara fallet ligger ock

enligt utskottets mening i öppen dag. Ett närmare angivande eller upp
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 5. 7

räknande av de fall, som böra hänföras under den ifrågavarande bestämmelsen,

lärer väl näppeligen låta sig göra utan att alltför mycket klavbinda

utvecklingen på förevarande område.

Visserligen torde särskilda utskottets påstående, att vid stadgandets

införande 1 den allmänna kommunalförfattningen för stad en bestämd

praxis tack vare stadgandets tillämpning i Stockholm redan utbildats,

hava vant förhastat. Efter vad utskottet av tillgängliga rättsfall kunnat

finna, lärer ciet icke ens i närvarande stund med fog kunna påstås, att

en dylik fast praxis hunnit arbeta sig fram. Även denna omständighet

synes utskottet tala för att icke utan trängande skäl vidtaga någon

förändring, som alltid mer eller mindre måste äventyra den utsikt,

som eljest förefinnes, att på rättstillämpningens väg så småningom

åt stadgandet gives ett fastare innehåll. Då härtill kommer,& att

den begynnande praxis, vartill ansatser redan kunna förmärkas, så

till vida tyckes gå i en gynnsam riktning, som den ej genom en hårdragen

tolkning av stadgandets innebörd lägger eu alltför stark hämsko

på den kommunala utvecklingen, finner utskottet än mindre skäl föreligga

för ett ingripande från lagstiftningens sida.

På grund^ av vad sålunda anförts, avstyrker utskottet motionärernas

yrkande på åtgärder i omhandlade avseende.

Herr Sommelius riktar sig jämväl mot föreskriften i 3 mom. av Ang. ändring

18 § 1 förordningen om kommunalstyrelse i stad, vilket moment inne- i §18 mom-;l

håller stadgande om att beslut om beviljande av anslag skall tillika

innefatta, huruvida anslaget skall utgå av tillgängliga medel eller ev. styrelse i stad.

forderlig! belopp uttaxeras eller upplåning därav ske.

. . Tiil 0 motering av denna bestämmelse, som genom Riksdagens

initiativ år 1909 infördes i förordningen, yttrar särskilda utskottet nr 1

vid 1907 års riksdag: »Det lärer icke hava saknats exempel på att de

nu för kommunalstämma och landsting gällande föreskrifter om kvalificerad

majoritet för beslut angående lån utav angivet slag visat sig

mindre effektiva. Ehuru eu ifrågasatt utgift uppenbarligen varit av den

betydenhet att för dess bestridande sådant lån måste upptagas, bär till

eu början med enkel majoritet avgjorts blott att utgiften skall ske, varav

sedermera blivit en given följd att upplåning måste äga rum. Till

förekommande härav torde det lämpligen böra stadgas att beslut, varigenom

anslag beviljas, tillika skall innefatta ett angivande av sättet för

utgiftens oestridande, och att beslut, som föranleder upplåning av medel,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 5.

skall, ej mindre än beslutet om själva lånet, hemfalla under bestämmelsen

om två tredjedels röstövervikt.»

De skäl, som särskilda utskottet sålunda anfört till stöd för förevarande

bestämmelse, äga uppenbarligen alltjämt samma giltighet. Då, såvitt

till utskottets kännedom kommit, några avsevärda Olägenheter vid stadgandets

tillämpning icke försports, samt motionären ej ens angivit, i vilken

riktning en förändring enligt hans uppfattning bör gå, har utskottet ansett

sig sakna anledning att närmare ingå på denna del av motionen.

IV

Ang. skyldig. Slutligen har herr Sommelius i sin motion gjort gällande, att viss

het att åtaga cWifKp.w borde för medlem av stads kom mun stadgas att åtaga sig

sig kommunalt a J ©

förtroende- kommunalt förtroendeuppdrag.

uppdrag. heller härutinnan kan utskottet biträda motionärens uppfattning.

Enligt utskottets mening har något verkligt behov ej framträtt i förevarande

avseende.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

a) att herr Sommelius’ motion, nr 33, i Andra

kammaren ej måtte till någon [Riksdagens åtgärd

föranleda; samt

b) att herr Lemkes motion, nr 31, i samma kammare

ej heller måtte till någon [Riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 18 februari 1913.

På utskottets vägnar:

NILS EDEN.

Reservation

av herr Lundström i Göteborg i fråga om vissa delar av motiveringen.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1913.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.