Utlåtande i anledning av dels motion om. skrivelse till Kungl.
1913-02-18 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1913:5, Utlåtande i anledning av dels motion om. skrivelse till Kungl.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 5.
1
Nr 5.
Ankom till Riksdagens kansli den 18 februari 1913 kl. 6 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av dels motion om.
skrivelse till Kungl. (M(ag:t angående revision i angivna
avseenden av förordningen om kommunalstyrelse i stad,
dels ock motion om skrivelse till Kungl. (Mlajit angående
utveckling och förtydligande av § 18 mom. 2 punkten b)
av samma förordning.
Närvarande: Herrar Eden, Branting, Hellberg, Clason, Bellinder, Mannheimer, Ekman®,
von Geijer, Sehlin, Wavrinsky*, Bergqvist®, von Bahr, Larsson i Säby,
Nyström, Cederborg, Larsson i Västerås, Waldén, Karlsson i Fjäl, Jönsson i
Slätåker* och Lundström i Göteborg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Till konstitutionsutskottets behandling hava hänvisats motionerna i
Andra kammaren, nr 33, av herr Sommelius, och nr 31, av herr Lemke.
I motionen nr 33 har herr Sommelius föreslagit, att Riksdagen ville
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om revision av nu
gällande förordning om kommunalstyrelse i stad av den 21 mars 1862
med däri genom lagen den 26 maj 1909 verkställda ändringar, i hvad
et rör de förhållanden, som av motionären i motiveringen till motionen
blivit närmare antydda.
_ I motionen nr 31 har herr Lemke föreslagit, »att Riksdagen ville i
skrivelse till Ivungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t vidtaga erforderliga
åtgärder för genomförande av en lagändring i syfte att § 18
mom. 2 punkt b) av kungl. förordningen om kommunalstyrelse i stad
den 21 mars 1862 måtte utvecklas och förtydligas».
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 5 saml. 5 käft. (Nr 5.) 1
2
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 5.
I.
Magistratens
ställning.
a) Historik.
I fråga om de skäl, som motionärerna anfört'' till stöd för sina förslag,
hänvisas till motionerna.
De yrkanden, som innefattas i motiveringen till herr Sommelins’
motion, tillåter sig utskottet att sammanfatta sålunda:
1) yrkande om förändring i magistratens ställning till stadsfullmäktige;
2)
yrkande om ändring i § 18 mom. 2 b) (resp. § 41) i förordningen
om kommunalstyrelse i stad;
3) yrkande om ändring i mom. 3 av samma §; samt
4) yrkande om åläggande av skyldighet i viss utsträckning föl
medlem av stadskommun att åtaga sig kommunalt förtroendeuppdrag.
Utskottet har tagit under övervägande vart och ett av ovanstående
yrkanden för sig samt därvid behandlat herr Lemkes hemställan i samband
med herr Sommelins under 2) återgivna yrkande.
Magistratens ställning till kommunen och kommunalrepresentationen
bär under tidernas lopp undergått ganska avsevärda förändringar.
Redan i urkunder från 1200-talet omförmäles magistraten, eller,
såsom den då kallades, rådet. I den av Magnus Eriksson utfärdade allmänna
stadslagen meddelas närmare bestämmelser om rådets organisation
och uppgift.
Enligt nämnda lag handhades stadens styrelse af den kunglige fogden
och rådet, vilka gemensamt utövade såväl den dömande som den förvaltande
myndigheten. Fogden utgjorde därvid Konungens ställföreträdare,
medan rådet var stadskommunens representant, som i främsta rummet
hade att tillvarataga stadens rätt och bästa. I spetsen för rådet stodo
borginästarne, vilka utsågos av och inom rådet självt. Deras uppgift
var emellertid ursprungligen allenast att leda rådets förhandlingar. Vid
stadsstyrelsens sida deltog borgerskapet, samlat till allmän rådstuga, i
avgörandet av stadens viktigare angelägenheter.
Så småningom framträdde den uppfattningen, att rådet ej uteslutande
eller ens företrädesvis var en kom munal viljans representant utan tillika, framför
allt såsom utövare av den dömande verksamheten, ett organ för statsmakten.
Den kunglige fogdens betydelse inom stadsstyrelsen minskades,
och i stället tilltog regeringsmaktens inflytande inom rådet självt. Framför
allt blev detta fallet, sedan det från medlet av 1800-talet blivit van
ligt, att borgmästareämbetet, som allt starkare börjat framträda såsom
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 5.
en med särskilda rättigheter utrustad Embetsmyndighet, besattes av
Konungen.
Emellertid hade med städernas tillväxt i omfång och folkmängd allmänna
rådstugan visat sig vara en alltför otymplig form för borgerskapets
direkta deltagande i de allmänna angelägenheterna. Fördenskull
framträdde från slutet av medeltiden i de större städerna eu slags representation
för borgerskapet.
Sagda representation, som efter hand fick namnet »de äldstes råd»,
ordnades närmare genom 1619 års bekanta stadga angående städernas administration.
I enlighet med denna skulle de äldstes råd, då magistraten hade
på stadens vägnar med menigheten att handla, kallas till rådstugan att
där förnimma vad som av nöden var samt därefter samlas å gillestugan
att emellan sig överväga vad i samma ärende stod till att göra. Yad
de äldste beslutade med rådet, det skulle stånda och av hela borgerskapet
fullbordas utan gensago.
De äldstes råd ägde fortfarande bestånd ända till våra nuvarande
kommunalförfattningars tillkomst år 1862. Emellertid var den för de
äldstes och magistratens inbördes ställning betydelsefulla frågan, huru
förfaras skulle, för den händelse att de bägge korporationerna stannade
i olika beslut, ej närmare reglerad. I praxis torde den uppfattningen
i allmänhet hava gjort sig gällande, att beslutanderätten principiellt tillkom
magistraten.
Först med 1862 års förordning om kommunalstyrelse i stad blev
magistratens och kommunalrepresentationens förhållande till varandra otvetydigt
reglerad. Med utgångspunkt i den kommunala självstyrelseprincipen
stadgar förordningen i sin 6 §, att stadskommunens beslutanderätt utövas
vid allmänna rådstugan eller genom stadsfullmäktige. Magistraten
däremot intager eu beredande, verkställande, kontrollerande och i viss
män initiativtagande ställning. Sålunda äger magistraten att hos allmän
rådstuga eller stadsfullmäktige väcka förslag i alla ämnen, som röra
stadens allmänna angelägenheter. Vidare åligger det magistraten att
bereda ärendena till allmänna rådstugan, att tillhandagå stadsfullmäktige
med alla erforderliga handlingar och upplysningar, att utöva kontroll över
lagenligheten av fattade beslut, att handhava överinseendet över verkställighet
och förvaltning, att för detta ändamål ombesörja föreskriven underställning
ävensom att taga befattning med stadens drätsel och uppbörd m. m.
I vad magistratens ställning rörer har förordningen om kommunalstyrelse
i stad ej undergått någon förändring.
b) Utskottets
yttrande.
4 Konstitutionsutskottets utlåtande, Nr 5.
Av clen föregående utredningen torde hava framgått, att den ställning,
som magistraten i det nutida stadssamhället intager, är av dubbel
natur. Dels är magistraten i första hand en statens dömande och förvaltande
myndighet, dels har den ock åtskilliga kommunala förvaltningsuppgifter.
Det är mot magistratens ställning som ett kommunalt organ,,
herr Sommelius i sin motion riktar sig.
Till en början lärer det böra påpekas, att den av motionären lämnade
framställningen av magistratens kommunala verksamhet i flera
stycken är missvisande. Sålunda torde det bero på en missuppfattning
av de åsyftande lagrummens innebörd, då motionären påstår, att
nära nog i alla avseenden i strid mot den anda, åt vilken man i § 1
av kommunalförordningen för stad givit uttryck, den kommunala bestämmanderätten
förlagts i magistratens händer. Beslutanderätten i kommunala
angelägenheter tillkommer allmänna rådstugan respektive stadsfullmäktige;
verkställighet och förvaltning däremot åligga dels drätselkammaren
och andra av stadsrepresentationen tillsatta styrelser. och
nämnder, dels i viss mån även magistraten. Sistnämnda myndighet
tillkommer ock en allmänt övervakande och kontrollerande uppgift,
som finner sitt starkaste uttryck i magistratens rätt och plikt att vägra
handräckning till verkställighet av sådant kommunalrepresentationens beslut,
som är stridande mot gällande författningar eller särskilda föreskrifter.
Yarken i detta eller andra av motionären framdragna fall
lärer magistratens verksamhet göra något intrång på kommunalrepresentationens
beslutanderätt.
Det bör ock särskildt framhållas, att motionärens med hänvisning
till § 48 i förordningen framställda påstående, att det är magistraten,
som tillsätter de vid stadens förvaltning anställda tjänstemän och betjänte,
endast såtillvida är med verkliga förhållandet överensstämmande,
att magistraten äger denna rätt för den händelse, att ej särskillda författningar
eller reglementen annorlunda stadga. Det bör dock ej vara
obekant, att dylika särskilda föreskrifter i de flesta fall finnas, vadan
bestämmelsen om denna magistratens befogenhet i verkligheten endast
sällan kommer till användning och sålunda kan betraktas närmast såsom
en för sådana undantagsfall av behovet påkallad lämplighetsföreskrift.
Yad därefter beträffar motionärens yrkande, att magistratens kommunala
verksamhet bör bringas att upphöra eller åtminstone väsentligen
inskränkas, så finner utskottet icke de av motionären till förmån för eu
dylik förändring förebragta skäl tillräckliga för ett ingripande i angivna syfte.
''Konstitutionsutskottets utlåtande, Nr 5. 5
Icke heller har utskottet försport, att några mer avsevärda olägenheter
skulle vara förbundna med det nuvarande systemet. Däremot torde
detsamma mången gång visat sig hava varit till gagn för det kommunala
arbetet. Framför allt har det varit av värde för kommunalrepresentationen
att vid behov kunna anlita den juridiska sakkunskap, som inom
magistraten alltid måste vara till finnandes. Det torde med skäl kunna
ifragasättas, huruvida man bör bringa magistratens kommunala funktioner att
upphöra utan att samtidigt sörja för att kommunalrepresentationen på
annan väg får tillgång till denna sakkunskap. Även om i de större
städerna utvägar härutinnan stå öppna, så torde dock i mindre stadskommuner
ett tillgodoseende av nämnda behov möta ganska stora svårigheter.
Om och när frågan om en omorganisation av den svenska stadsförvaltningen
i dess helhet upptages till behandling, lärer jämväl spörsmålet
om magistratens kommunala ställning bliva föremål för uppmärksamhet.
Likaså kan tilläventyrs den väntade omgestaltningen av vårt
rättegångsväsen komma att medföra konsekvenser i fråga om magistratens
ställning såväl överhuvudtaget som särskilt i förevarande avseende.
Redan dessa omständigheter göra, att man efter utskottets mening måste
ställa sig betänksam gentemot förslag att ensamt för sig upptaga frågan
om en omreglering av magistratens kommunala verksamhet. Att, såsom
motionären tyckes tänka sig saken, utan vidare avskaffa magistraten
utan att sätta något annat i dess ställe, lärer väl i alla händelser få
anses uteslutet.
Därtill kommer, att, såsom motionären själv påpekar, meningarna
pa intresserade håll äro mycket delade ej blott i frågan, huruvida överhuvudtaget
någon förändring i magistratens ställning bör äga rum, utan
även bland dem, vilsa anse en revision påkallad, rörande spörsmålet, i
vilken riktning revisionen bör gå.
Riktigheten av en avvaktande ståndpunkt synes utskottet än vidare
bestyrkas av det jämväl av motionären påvisade förhållandet, att ifrågavarande
spörsmål inom svenska stadsförbundet, hvilket som bekant utgör
ett de svenska stadskommunernas samfällda organ för kommunala önskemål,
för närvarande är föremål för utredning. Skulle på denna eller
annan väg så småningom en mer stadgad mening framväxa om behovet
av förändringar på förevarande område, lärer densamma säkerligen bliva
framförd till statsmakternas beaktande.
På grund av vad sålunda anförts finner sig utskottet föranlåtet att
avstyrka bifall till motionen i denna del.
6
Konstitutionsutskottets utlåtande, Nr 5.
II.
Ang. ändring
1 § 18 mom.
2 b) av förordningen
om
kommunalstyrelse
i stad.
I § 18 mom. 2 b) av förordningen om kommunalstyrelse i stad,
vartill § 41 hänvisar, föreskrives, att för beslut, som avse »beviljande
av anslag till nya ändamål eller behov» kräves en majoritet av tvåtredjedelar
av de avgivna rösterna.
Såväl herr Lemke som herr Sommelius framställa anmärkningar mot
förevarande stadgande, som motionärerna finna alltför svävande och obestämt
avfattat.
Då förslag om införande av förevarande stadgande i den allmänna
kommunalförordningen för stad genom kungl. proposition till 1907 års
riksdag förelädes Riksdagen till prövning, yttrade särskilda utskottet nr 1,
som förehade propositionen till behandling, på tal härom följande: »Särdeles
angeläget synes det utskottet vara, att kvalificerad majoritet göres
till villkor för sådana beslut, vilka avse att föra in den kommunala
verksamheten på nya banor, att anlita kommunens medel för ändamål,
hvilka förut ansetts vara för kommunens intressen främmande. Givet
är, att en bestämmelse i antydd riktning alltid måste bliva i viss mån
svävande och att dess tillämpning kommer att bero av ett förnuftigt
skön efter de i varje fall föreliggande omständigheterna. Det synes utskottet
emellertid härvid i främsta rummet vara av nöden, att stadgandet
icke erhåller en avfattning, som inbjuder till en alltför vittgående
tolkning. Den av Kungl. Maj:t i nu ifrågavarande hänseende föreslagna
bestämmelse har sin förebild i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm,
§ 23, däri bifall av två tredjedelar bland dem, vilka i beslutet deltaga,
sättes såsom villkor för ''beviljande av anslag till nya ändamål eller
behov’.» Sedan utskottet därefter refererat en del rättsfall från bestämmelsens
tillämpning i huvudstaden, fortsätter utskottet: »Eu bestämd
praxis har sålunda utbildat sig i fråga om räckvidden av berörda, i
Stockholmsförordningen intagna stadgande. Det torde då ock vara lämpligt,
att när den tanke, som uppbär detsamma, skall föras ut på ett
vidsträcktare lagstiftningsområde, den redan antagna ordalydelsen bibehålies
oförändrad». På grund härav föreslog utskottet och beslöt Riksdagen,
att det i propositionen föreslagna uttrycket »nya företag eller behov»
skulle utbytas mot »nya ändamål eller behov».
Den gjorda framställningen torde hava visat, att man redan vid
förevarande stadgandes tillkomst varit fullt medveten om att dess tilllämpning
kom me att lämna ett visst spelrum åt vad särskilda utskottet
kallar »ett förnuftigt skön». Att så måste vara fallet ligger ock
enligt utskottets mening i öppen dag. Ett närmare angivande eller upp
-
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 5. 7
räknande av de fall, som böra hänföras under den ifrågavarande bestämmelsen,
lärer väl näppeligen låta sig göra utan att alltför mycket klavbinda
utvecklingen på förevarande område.
Visserligen torde särskilda utskottets påstående, att vid stadgandets
införande 1 den allmänna kommunalförfattningen för stad en bestämd
praxis tack vare stadgandets tillämpning i Stockholm redan utbildats,
hava vant förhastat. Efter vad utskottet av tillgängliga rättsfall kunnat
finna, lärer ciet icke ens i närvarande stund med fog kunna påstås, att
en dylik fast praxis hunnit arbeta sig fram. Även denna omständighet
synes utskottet tala för att icke utan trängande skäl vidtaga någon
förändring, som alltid mer eller mindre måste äventyra den utsikt,
som eljest förefinnes, att på rättstillämpningens väg så småningom
åt stadgandet gives ett fastare innehåll. Då härtill kommer,& att
den begynnande praxis, vartill ansatser redan kunna förmärkas, så
till vida tyckes gå i en gynnsam riktning, som den ej genom en hårdragen
tolkning av stadgandets innebörd lägger eu alltför stark hämsko
på den kommunala utvecklingen, finner utskottet än mindre skäl föreligga
för ett ingripande från lagstiftningens sida.
På grund^ av vad sålunda anförts, avstyrker utskottet motionärernas
yrkande på åtgärder i omhandlade avseende.
Herr Sommelius riktar sig jämväl mot föreskriften i 3 mom. av Ang. ändring
18 § 1 förordningen om kommunalstyrelse i stad, vilket moment inne- i §18 mom-;l
håller stadgande om att beslut om beviljande av anslag skall tillika
innefatta, huruvida anslaget skall utgå av tillgängliga medel eller ev. styrelse i stad.
forderlig! belopp uttaxeras eller upplåning därav ske.
. . Tiil 0 motering av denna bestämmelse, som genom Riksdagens
initiativ år 1909 infördes i förordningen, yttrar särskilda utskottet nr 1
vid 1907 års riksdag: »Det lärer icke hava saknats exempel på att de
nu för kommunalstämma och landsting gällande föreskrifter om kvalificerad
majoritet för beslut angående lån utav angivet slag visat sig
mindre effektiva. Ehuru eu ifrågasatt utgift uppenbarligen varit av den
betydenhet att för dess bestridande sådant lån måste upptagas, bär till
eu början med enkel majoritet avgjorts blott att utgiften skall ske, varav
sedermera blivit en given följd att upplåning måste äga rum. Till
förekommande härav torde det lämpligen böra stadgas att beslut, varigenom
anslag beviljas, tillika skall innefatta ett angivande av sättet för
utgiftens oestridande, och att beslut, som föranleder upplåning av medel,
8
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 5.
skall, ej mindre än beslutet om själva lånet, hemfalla under bestämmelsen
om två tredjedels röstövervikt.»
De skäl, som särskilda utskottet sålunda anfört till stöd för förevarande
bestämmelse, äga uppenbarligen alltjämt samma giltighet. Då, såvitt
till utskottets kännedom kommit, några avsevärda Olägenheter vid stadgandets
tillämpning icke försports, samt motionären ej ens angivit, i vilken
riktning en förändring enligt hans uppfattning bör gå, har utskottet ansett
sig sakna anledning att närmare ingå på denna del av motionen.
IV
Ang. skyldig. Slutligen har herr Sommelius i sin motion gjort gällande, att viss
het att åtaga cWifKp.w borde för medlem av stads kom mun stadgas att åtaga sig
sig kommunalt a J ©
förtroende- kommunalt förtroendeuppdrag.
uppdrag. heller härutinnan kan utskottet biträda motionärens uppfattning.
Enligt utskottets mening har något verkligt behov ej framträtt i förevarande
avseende.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
a) att herr Sommelius’ motion, nr 33, i Andra
kammaren ej måtte till någon [Riksdagens åtgärd
föranleda; samt
b) att herr Lemkes motion, nr 31, i samma kammare
ej heller måtte till någon [Riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 18 februari 1913.
På utskottets vägnar:
NILS EDEN.
Reservation
av herr Lundström i Göteborg i fråga om vissa delar av motiveringen.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1913.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.