Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen.

1913-01-31 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1913:2, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

1

Nr 2.

Ankom til) Riksdagens kansli den 31 januari 1913 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av

18 kap. 16 § strafflagen.

Närvarande: Herrar Widén, Lindhagen, af Ekenstam, Söderbergh, Trana, Stärner,

Alexanderson, greve Lagerbjelke, von Baumgarten, greve Spens, Pettersson i

Södertälje, Pettersson i Bjälbo, Jansson i Edsbäcken, Lindqvist i Stockholm,

Olsson i See och Holmdahl.

Lagutskottet har till behandling förehaft den till utskottet hänvisade

motionen inom Andra kammaren nr 8 av herr Molin i Dombäcksmark, i

vilken motion hemställts, att Eiksdagen för sin del måtte besluta, att

18 kap. 16 § strafflagen skulle erhålla följande förändrade lydelse: »Djurplågeri

straffas med böter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande,

må till fängelse i högst sex månader dömas.»

Till stöd för denna sin hemställan har motionären anfört:

»Vid 1912 års riksdag väcktes i bägge kamrarna motioner, vari hemställdes,

att Eiksdagen måtte för sin del besluta, att 18 kap. 16 § strafflagen

skulle erhålla följande förändrade lydelse: »Misshandel av djur

straffas med böter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till

fängelse i högst sex månader dömas.» Motionerna avstyrktes av lagutskottet,

men voro vid utskottets utlåtande fogat tvenne reservationer, den

ena av herr Pettersson i Södertelje m. fl. vari yrkades, »att Eiksdagen

måtte i anledning av förevarande motion besluta att i skrivelse till Ivungl.

Maj:t i sammanhang med den allmänna revisionen av strafflagen, som för

närvarande förberedes, låta utarbeta förslag till sådana bestämmelser, varigenom

begreppet, straffbart djurplågeri, utvidgas att omfatta även andra

fall av djurplågeri än sådana, som ådagalägga »uppenbar grymhet»; den

andra av herr Lindhagen, »att Eiksdagen ville l:o för sin del antaga fölBihang

till Niksdagens protokoll 1913. 9 samt. 2 Käft. (Nr 2). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

jande ändrade lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen: »Visar någon grymhet

i behandling av djur, straffas med böter. Äro omständigheterna synnerligen

försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas» ; 2:o

tillika hos Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande av förslag till sådan ändring

i ovannämnda lagrum, att begreppet, straffbart djurplågeri, ytterligare

utvidgas utöver vad ovan under l:o ifrågasatts.»

Vid ärendets behandling i kamrarna ändrade herr Pettersson i Södertelje

och hans medreservanter reservationens kläm i så måtto, att uttrycket,

»I sammanhang med den allmänna revisionen av strafflagen, som för närvarande

förberedes», ströks.

Första kammaren avslog motionen med 71 röster mot 49, som tillföllo

herr Pettersson i Södertelje m. flis reservation i den förändrade form, som ovan

antytts, och i Andra kammaren bifölls herr Pettersson i Södertelje m. flis

reservation i den förändrade formen med 121 röster mot 69, som tillföllo

herr Lindhagens reservation. Av ärendets utgång i Andra kammaren

framgår, att lagutskottets förslag icke vann det ringaste gehör och att

kammaren enhälligt understödde den meningen, att djurplågeriparagrafen

i dess nuvarande form icke är, som den borde vara.

Tveksamheten att ändra djurplågeriparagrafens lydelse synes bottna i

svårigheten att finna ett korrekt språkligt uttryck för begreppet straffbart

djurplågeri. Varje försök till omskrivning av detta begrepp synes på förhand

vara dömt att misslyckas. Dock torde saken i själva verket vara

enklare än den ser ut. I stället för omskrivningar sådana som, »uppenbar

grymhet vid behandling av djur», »grymhet i behandling av djur»,

»misshandel av djur», m. fl. torde utan risk för missförstånd kunna sättas

helt enkelt »Djurplågeri straffas med böter», etc. Ordet djurplågeri har

redan vunnit burskap i svenska språket. Allmänna rättsmedvetandet uppfattar

detta ords betydelse. Att plåga djur är straffvärd. Begreppet

»plåga» innebär, i detta sammanhang, en avsiktlig handling eller också

straffvärd tanklöshet. Vilka omskrivningar för djurplågeribegreppet, som

än kunna uppfinnas, torde det dock aldrig kunna tänkas, att alla former

av straffvärt djurplågeri däri kunna specificeras, och vilken form en ny

djurplågeriparagraf än kan få, så torde det ändock till sist få lämnas åt

domstolarna att i varje särskilt fall avgöra, huruvida straffbart djurplågeri

föreligger eller ej.»

Utskottets Såsom motionären erinrat, avgav lagutskottet vid 1912 års riksdag

yttrande, utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring i 18 kap. 16 §

strafflagen. Därvid lämnade utskottet i utlåtandet redogörelse för utveck
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

3

lingen av hithörande bestämmelser samt för behandlingen inom Riksdagen

av åtskilliga under de senare åren framställda förslag till ändringar i berörda

lagrum. Ur detta utlåtande må i nämnda avseende här erinras om

följande:

Enligt 18 kap. 16 § strafflagen, sådant detta lagrum ursprungligen

lydde, straffades den, som i behandling av egna eller andras kreatur visade

uppenbar grymhet, med böter från och med fem till och med etthundra

riksdaler.

I ett flertal vid olika riksdagar väckta motioner framhölls emellertid,

att berörda bestämmelse vore föga tillfredsställande. I sådant hänseende

framhölls särskilt, att de förefintliga straffbestämmelserna icke ägde tilllämpning

å vilda djur, utan endast på »kreatur», d. v. s. husdjur; att icke

ens husdjuren genom nämnda bestämmelser åtnjöte tillräckligt skydd, utan

särskilt vid slakt straffritt kunde utsättas för onödigt plågande; samt att

straffet för djurplågeri i allt fall vore så ringa, att eu väsentlig höjning

därav vore av nöden.

Nya lagberedningen, som erhållit i uppdrag att företaga en revision

av strafflagens straffbestämmelser, föreslog beträffande förevarande lagrum,

att straffmaximum skulle höjas från 100 till 500 kronors böter. I övrigt

föreslog nya lagberedningen ingen ändring i lagrummets lydelse. Sedan

Kungl. Maj:t till 1890 års Riksdag framlagt proposition i enlighet med

nämnda förslag och Riksdagen i denna del bifallit propositionen, utfärdades

lag i ämnet den 20 juni 1890. Denna straffskärpning befanns dock snart

otillräcklig. I anledning av därom väckt motion hemställde Riksdagen i

skrivelse den 19 april 1899, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och

för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av 18 kap. 16 §

strafflagen, att i straffsatsen för djurplågeri upptoges jämväl frihetsstraff

till lämplig utsträckning. Redan följande år framlade Kung!. Maj:t för

Riksdagen förslag, att till 18 kap. 16 § strafflagen i dess dåvarande lydelse

skulle göras följande tillägg: »Aro omständigheterna synnerligen för
svårande;

må till fängelse i högst sex månader dömas». Kungl. Maj:ts

förslag vann Riksdagens bifall, varefter lag i ämnet utfärdades den 29

juni 1900. Den i förevarande lagrum bestämda straffsatsen har därefter

icke undergått någon förändring.

Såsom ovan antytts, hade emellertid vid ett flertal riksdagar i väckta

motioner framhållits, att det i 18 kap. 16 § strafflagen givna stadgandet icke

i erforderlig grad kunde förhindra, att vid slakt |husdjur onödigt plågades.

I anledning av en vid 1896 års riksdag väckt motion anhöll Riksdagen i

skrivelse (len 24 april samma år, att Kungl. Maj:t måtte »dels låta utröna,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

om och till vilken utsträckning stadganden skulle kunna meddelas i syfte

att vid slakt av hemdjur minsta möjliga lidande medelst förutgående bedövning

eller på annat ändamålsenligt sätt tillfogades djuren, dels ock,

därest utredningen därtill föranledde, låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till lagstiftning i ämnet.» Denna skrivelse föranledde dock

icke något förslag från Kung!. Maj:ts sida; men vid 1909 års riksdag

återupptogs frågan, och i skrivelse den 13 maj 1909 förnyade Riksdagen

hos Kung!. Maj:t sin i 1896 års skrivelse gjorda anhållan. Denna fråga

är ännu beroende på Kung]. Maj:ts prövning.

Redan vid 1877 års riksdag framhöll enskild motionär, att det

skydd emot grym och hänsynslös behandling, som genom stadgandet i 18

kap. 16 § strafflagen i dess dåvarande lydelse blivit berett åt husdjuren,

syntes med allt skäl böra förunnas alla slag av djur. Varken denna motion

eller de motioner av enahanda innebörd, som väcktes vid några efterföljande

riksdagar, föranledde emellertid till någon Riksdagens åtgärd. Först år 1907

beslöt Riksdagen på förslag av enskild motionär för sin del antaga följande

ändrade lydelse av nämnda paragraf: »Visar någon i behandling af djur

uppenbar grymhet; straffes med böter. Äro omständigheterna synnerligen

försvårande; må till fängelse i högst sex månader dömas.» Denna ändring

godkändes av Kungl. Maj:t; och utfärdades i överensstämmelse härmed lag

i ämnet den 12 juli 1907, varefter ändring av förevarande lagrum ej ägt rum.

De vid 1912 års riksdag väckta motionerna, i vilka hemställts om

sådan ändring av 18 kap. 16 § strafflagen, att det straffbara djurplågeriet

skulle angivas med orden »misshandel av djur», blevo, såsom motionären

i sin ifrågavarande motion anmärkt, av utskottet avstyrkta. Vid frågans

behandling inom Riksdagen stannade kamrarna i olika beslut. Under det

Första kammaren biföll utskottets hemställan, beslöt Andra kammaren,

på grundvalen av den i ovannämnda motion omförmälda, av fem ledamöter

avgivna reservationen, för sin del en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan

att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta förslag till sådana bestämmelser,

varigenom begreppet straffbart djurplågeri utvidgades att omfatta även

andra fall av djurplågeri än sådana, som ådagalägga »uppenbar grymhet».

Såsom skäl för sin afstyrkan hade 1912 års lagutskott bland annat anfört,

att uttrycket misshandel i vår strafflag erhållit en alldeles särskild betydelse,

nämligen den, i vilken ordet förekomma i strafflagens 14 kap. »om

mord, dråp och annan misshandel», varför detta brottsbegrepp icke lämpligen

kunde utan vidare användas även i fråga om djur; varjämte utskottet, med

erinran att Riksdagen, i skrivelse den 13 maj 1909 hos Kungl. Maj:t an
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

5

hållit om utarbetande av bestämmelser till förekommande av onödigt plågande

av djur vid slakt, i övrigt hänvisade till den allmänna revision av

strafflagen, som för närvarande förberedes. Mot de skäl för avstyrkande,

utskottet sålunda åberopat, anförde emellertid ovannämnda reservanter bland

annat:

»På de skäl, som anförts av utskottets majoritet, finna vi oss ej

kunna tillstyrka motionärernas förslag att vid karakteriserande av djurplågeribrottet

uttrycket »uppenbar grymhet» utbytes mot ordet »misshandel».

På samma gång kunna vi dock ej bestrida riktigheten av motionärernas

mening, att förstnämnda uttryck på ett allt för snävt sätt begränsar

vad som i ifrågavarande avseende bör anses straffbart. Domstolarna

synas också ofta i sin lagtillämpning benägna att giva uttrycket

»uppenbar grymhet» en mera omfattande betydelse än som ursprungligen

torde därmed hava avsetts. Då emellertid denna tendens i domstolarnas

praxis är långt ifrån allmän, oaktat den säkerligen stödjes av rättsuppfattningen

hos större delen av vårt folk, synes det önskvärt, att djurplågeribegreppet

i själva strafflagen erhåller en något vidare omfattning.»

I stället för den formulering av stadgandet i 18 kap. 16 § strafflagen,

som vid föregående riksdag föreslagits, har nu i förevarande motion

hemställts, att åt lagrummets första punkt skulle givas följande avfattning:

»Djurplågeri straffas med böter».

Utskottet finner, i likhet med motionären och reservanterna vid 1912

års utskottsbetänkande, det ifrågavarande lagrummet icke kunna anses giva

ett riktigt uttryck för vad som enligt numera rådande uppfattning bör

hänföras till straffbart djurplågeri och anser därför eu omarbetning av

stadgandet vara av behovet påkallad. Det torde med fog kunna påstås,

att den allmänna rättsuppfattningen såsom straffvärd djurplågeri stämplar

liera fall, som enligt nu gällande bestämmelse äro straffria eller åtminstone

endast med stor tveksamhet kunna därunder inbegripas. Härtill kommer,

att stadgandets nuvarande avfattning lätteligen kan giva anledning till

och även synes hava föranlett ojämnheter vid tillämpningen, i det att

domstolarna å några orter under intryck av den rådande uppfattningen

såsom straffbar bedömt behandling av djur, vars bestraffande domstolarna

å andra håll ansett uteslutet på grund av stadgandets ordalag.

I vissa nyare utländska strafflagar har en mera utförlig beskrivning

lämnats på förevarande brottsbegrepp, varigenom åt detsamma även givits

eu vidsträcktare räckvidd än hos oss. Så är t. ex. i den norska strafflagen

av år 1902 stadgat straff för den, som »ved vanrogt, overanstreng
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

else eller paa anden maade gjor sig skyldig i grov eller ondskabsfuld misliandling

av dyr eller som medvirker hertil»; dock göres visst undantag

till förmån för den vetenskapliga vivisektion. I den italienska strafflagen

av år 1889 straffas för djurplågeri den, som behandlar ett djur grymt

eller utan nödvändighet misshandlar det eller tvingar det till överdriven

ansträngning.

Ehuru utskottet sålunda är ense med motionären därom, att den nuvarande

beskrivningen på förevarande brottsbegrepp i strafflagen icke är

tillfredsställande, kan utskottet dock icke finna den av motionären föreslagna

formuleringen lämplig. Innebörden av ordet djurplågeri torde vara

alltför obestämd, för att med detta ord skulle med erforderlig klarhet kunna

angivas, vilka handlingar av ifrågavarande slag skulle vara straffbara. Särskilt

synes den av motionären föreslagna formuleringen föga ägnad att

förhindra den olikhet vid bedömandet, som även det nuvarande stadgandet,

enligt vad ovan nämnts, medgivit.

Huru vid en utvidgning av förevarande brottsbegrepp stadgandet därom

skall formuleras, bör enligt utskottets mening ankomma på en närmare

undersökning, vilken bör genom Kungl. Maj:t verkställas. Denna undersökning

synes dock icke behöva anstå till den fullständiga revision av

strafflagen, som för närvarande förberedes.

Utskottet får alltså hemställa,

att Eiksdagen måtte i anledning av förevarande

motion besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta förslag till sådan

ändring i strafflagen, varigenom begreppet straffbart

djurplågeri utvidgas att omfatta även andra fäll av djurplågeri

än sådana, som ådagalägga »uppenbar grymhet».

Stockholm den 31 januari 1913.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN AVIDÉN.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

7

Reservationer

dels av herr Lindhagen, som anfört:

»I)jurskydclsfrågan är eu gammal kulturfråga. Ett folks kulturella

nivå kan i mycket avläsas efter dess handlingar mot djuren. Men på

samma gång nödgas lagstiftningen i detta fall ansluta sig någorlunda till

folkets egen rättsståndspunkt. Går lagen allt för mycket före den senare,

blir den en död bokstav, ty man kan ej ådöma stora delar av hela folket

upprepade straffpåföljder.

Såsom utskottet erinrat bar lagstiftningen särskilt på senaste tider

gått framåt mot större mänsklighet. Ett utslag därav är straffskärpningen,

men i synnerhet de vilda djurens inbegripande under skyddet. Därmed

är frågan dock ej slutgiltigt avgjord. Själva uttrycket »uppenbar grymhet»

hänvisar tydligt på en kompromiss i lagen. Riksdagens skrivelse om en

lag för slakt innefattar redan en kritik av den nu gällande bestämmelsen

såsom icke effektiv. Men denna kritik bör självfallet rikta sig även mot

strafflagens nuvarande lydelse och omfatta även i detta fäll ej blott slaktboskap

utan även de vilda djuren.

Motionärernas förslag att helt enkelt införa begreppet misshandel för

djuren, liksom skett för människorna i ett annat straiflagskapitel, är nog

sakligt det fullkomligaste förslaget. Men folket är säkerligen ej moget

ännu för en sådan lagstiftning som fullt likställer djuren med människorna

i förevarande avseende.

Däremot synes tiden vara inne att gå vidare fram emot den av

motionärerna ifrågasatta begreppsbestämningen. Den norska lagen av år

1902 bestraffar »den som genom vanvård, överansträngning eller på annat

sätt gör sig skyldig till grov eller illasinnad misshandel av djur eller som

medverkar därtill», dock med eu viss reservation efteråt till förmån för

den vetenskapliga vivisektionen. Italienska strafflagen av år 1889, för

att taga ett annat exempel, bestraffar den, »som behandlar ett djur grymt

eller utan nödvändighet misshandlar det eller tvingar det till överdriven

ansträngning». Försöken till en formulering äro som sagt mångahanda

och meningarne ganska stridiga. Det torde därför kanske ej vara tillräckligt

att söka föreslå Riksdagen ett omedelbart antagande av ny lydelse,

utan bör saken hänskjutas till Kungl. Maj:ts övervägande, dock utan att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 2.

därför nödvändigtvis behöva vänta ända till den avlägsna tid då en hel

ny strafflag kan bli antagen.

Något som emellertid bör kunna ske omedelbart är borttagande av

ordet »uppenbar», hvilket dock vore ett framsteg och skulle i sin mån

giva en ny riktlinje för rättstillämpningen.

Det hemställes alltså att Riksdagen ville

l:o) för sin del antaga följande ändrade lydelse

av 18 kap. 16 § strafflagen:

»Visar någon grymhet i behandling av djur, straffes

med böter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande;

må till fängelse i högst sex månader dömas».

2:o) tillika hos Kung!. Maj:t göra eu framställning

av det innehåll utskottet föreslagit.

dels ock av herrar af Ekenstam. Trana, Alexanderson, greve Lagerbjelke,

von Baumgarten, greve Spens, Pettersson i Bjälbo och Holmddhl,

vilka hemställt,

att herr Molins ifrågavarande motion icke måtte

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm, O. L. Svanbäcke Boktryckeri, 1913.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.