Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående fri rättshjälp åt mindre jordinnehavare i mål rörande vattenuppdämning m. m.

1913-04-11 · 15 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1913:24, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående fri rättshjälp åt mindre jordinnehavare i mål rörande vattenuppdämning m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

1

Nr 24.

Ankom till Riksdagens kansli den 15 april 1913 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående fri rättshjälp åt mindre jordinnehavare

i mål rörande vattenuppdämning m. m.

Närvarande: herrar Widén, Lindhagen, af Ekenstam, Söderbergh, Stämer,* GezeHus,

Alexanderson, greve Lagerbjelite, greve Spens, Dahl, Pettersson

i Södertälje, Jansson i Edsbäcken, Lindqvist i Stockholm,* Olsson i

See, Holmdahl och Johansson i Mellbyn.®

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, nr 200, hava herrar Carl Jansson i Edsbäcken, L. J. Carlsson

i Frosterud och Nils Helger hemställt, »att Riksdagen ville i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes snarast

möjligt låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser

i syfte att bereda fri rättshjälp och sakkunnigt biträde

åt mindre jordinnehavare i mål, som emot sådana anhängiggöras eller

i vilka de eljest hava del, såsom vattens uppdämning, expropriation

för industriella anläggningar, kraftstationer, elektriska kraftledningar

eller dylikt.»

Till stöd för denna hemställan hava motionärerna anfört följande:
-

»I våra dagar göra sig strävandena att på olika områden skydda

de svaga och betryckta allt mera gällande. Denna medkänsla har

t. o. m. nått ned ända till den lägste i samhället: brottslingen,

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 23 käft. (Nr 24.) 1

Motionen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

som inför allmän domstol åtalas för ett visst begånget lagbrott

och tager sig då uttryck i, att samhället utan ersättning ställer

rättegångsbiträde till hans förfogande för att han åtminstone skall

kunna undgå det straff eller den straffskärpning, som möjligen på

grund av okunnighet eller bristande tillgång på juridiskt bildat

rättegångsbiträde annars hade kunnat drabba honom. Och erkännas

måste, att det är en mycket vacker grundtanke i detta samhällets

handlingssätt, att ej ens lämna den grövste brottsling utan rättsbiträde.

Men hitom oss tänka efter om icke detta innebär eu paradox

gentemot de frie laglydige medborgare, som på grund av

okunnighet eller fattigdom gentemot en överlägsen part stå fullkomligt

makt- och rättslösa. Tv vi veta ju, att vår tids rättvisa

mången gång hänger på den ena eller andra partens kännedom om

lagar eller författningar, på den utveckling av sin talan, som parterna

inför rätten kunna åstadkomma.

Yi syfta på de många fall, där det förekommer, att mindre

jordbrukare ofta till stort antal utan eget förvållande bliva indragna

i processer, som icke blott för dem själva, utan även för stat och

samhälle kan ha de mest ödesdigra följder, därest de, på grund av

bristande insikter eller medellöshet, ej kunna bevaka sin rätt eller

ordentligt utveckla sin talan.

Ett flagrant exempel för dagen må här anföras. I sydöstra

Värmland, delvis gränsande till och belägen inom Närke och Västergötland

ligger sjön Sk agera. — en sjö med tio mils omkrets.

Där ha strandägarna, så gott som alla småbrukare med små kemmanslotter,

under många år kämpat eu förtvivlad kamp med det

mycket omtalade kraftaktiebolaget Gullspång—Munkfors. Senast

för en vecka sedan visste tidningarna landet runt att berätta om ett

ganska stormigt möte i Kristinehamn inför Konungens befallningshavande,

där flera hundra strandägare själva och genom ombud

gåvo sin harm över bolagets tilltänkta åtgärd tillkänna.

Målet har eu lång förhistoria. Det har redan i många år pågått

vid under- och överdomstolar, ja, såväl häradsrätt som hovrätt

ha till och med redan bifallit bolagets ansökan att få höja sjön

och mer eller mindre dränka 475 jordbruk omkring densamma. I

sista stund har bolaget mött motstånd i högsta domstolen, som för

ej länge sedan lagt frågans avgörande i Kungl. Maj:ts händer. När

detta sorgligt beryktade vattenrättsmål först förekom, gjorde småbrukarne

vid Skagern — inom den valkrets vi själva tillhöra —

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

3

de mest förtvivlade försök att försvara sin torva utan anlitande av

rättshjälp. När de slutligen insågo, att de ej ensamma kunde framställa

sina rättsanspråk med den kraft och skärpa, som gentemot

av bolaget anlitade Sveriges skickligaste advokater och sakkunnige

vore av nöden, sökte de engagera advokat, men antingen stötte de

här på personer, som ej ägde nödig sakkunskap, eller ock fingo de

»nej» på grund av bristande medel att betala en sådan. När de

slutligen — trots redan havda stora ekonomiska uppoffringar — och

sedan målet vunnits av bolaget i såväl häradsrätt som hovrätt, kommo

under fund med, att enda utvägen till en för denf lycklig utgång i

målet vore anlitandet av eu på området skicklig jurist, funno de

eu sådan, som var villig att åtaga sig deras viktiga angelägenhet

och som slutligen nog även genom sin om förmåga och skicklighet

vittnande utredning av frågan inför högsta domstolen bidragit till

de för dem något ljusare utsikter, som genom högsta domstolens

beslut yppat sig. Man kan knappt tänka sig, vilka ekonomiska

uppoffringar detta kostat dem. 99 av 100 av dessa strandägare äro

i avsaknad av annan förmögenhet än den de äga i sin lilla hemmanslott,

som oftast ej uppgår till mera än ett dussintals tunnland.

Deras gårdar äro dessutom ofta mer eller mindre intecknade och

de ha att betala dryga räntor därå. Den lilla jordlappen ger emellertid

en nödtorftig bärgning för dem och deras familjer, de önska

ej mera, ty det är ett förnöjsamt och arbetsamt folk. Yad skall

eu sådan liten jordbrukare ta sig till, om han utan förskyllan överfailes

av ett kapitalstarkt och mäktigt bolag?

Allrahelst om han — som i Gullspångss friden varit fallet •—

berövats det stöd, som kapitalstarkare större strandägare annars

kanske skulle kunna giva. (Ty här är att märka, att Gullspångsbolaget

noga sett till, att alla störa jordägare, från vilka det kunnat

vänta något motstånd, med rundliga summor förmåtts gorå upp i

godo). Ja, han har ingen annan utväg än att gripa till lånevägen,

för att med nog styrka kunna föra sin talan mot den mäktiga motparten.

Vid Skagern till exempel har detta sorgliga mål kostat de

små jordägarne tusentals kronor, vilket för dem måste vara mycket

kännbart. För att få ihop dessa medel har man måst tillgripa den

åtgärden att antingen belåna sina hemman eller ock taga lån mot

borgen hos bankerna. Och man kan mycket väl göra sig eu föreställning

om deras små ekonomiska omständigheter, om man betänker,

att ett lån i bank åt vederhäftig person å endast 300 kronor

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

erfordrat en borgen av tre till fyra småbrukare. På detta sätt ka

de, den ene efter den andre, fått skuldsätta sig och ändå ej — märk

väl — kunnat skaffa sig det försvar inför rätta, som de hade kunnat

fått, därest de hade haft råd att genom så kallad sakkunnig låta

från sin sida utreda frågan. Bolaget däremot — med sina stora

resurser — har kunnat anskaffa eu mängd juridiska och sakkunnigas

uttalande i frågan med tillstyrkande av bolagets ansökan, oaktat —

såsom vid mötet i Kristinehamn även påpekades — dessa i många

fall innehålla de mest stridiga uppgifter. Nu är här att märka, att

det ej blott gäller några tusentals småbrukares lagliga besittningsrätt

till den torva de från fädren ärvt och brukat, ej en strid för

den lagenliga och rättmätiga rätt till dessa små jordbruk, som väl

ingen förr kunnat bestrida dem, och som väl ingen borde kunna förneka,

utan det gäller någonting mera, något vidsträcktare, vida

viktigare: bevarandet av en självständig småbrukarestam åt landet

och orten, det gäller i ett mål som detta att bevaka de från statens

sida sedda oerhört stora ideella värden, som här sättas på spel, det

gäller en fråga av den allra största sociala betydelse och vikt. Stat

och samhälle ha här oerhörda intressen att bevaka, ty det är väl

ej meningen, att saken så ensidigt skall betraktas från den juridiska

sidan, att alla de allmän-mänskliga och ideella värden och samhälleliga

intressen, som sättas på spel, helt förgätas och staten sedan —

samtidigt som dess strävan går ut på att skaffa utkomstmöjligheter

och bereda hem för så många småbrukare som möjligt inom Sveriges

landamären -—- skall få se eu befolkning, som släktled efter släktled

verkat och levat ostörd på samma fläck, draga bort från den

kär vordna torvan, kanske i hundratal emigrera eller avflytta från

orten — på grund av att ett bolag tillåtits att dränka deras jord och

jaga dem bort därifrån för att sedan låta samhället dragas med

konsekvenserna av detta upprörande tillvägagångssätt.

Nu skulle någon kanske kunna invända, att strandägare ju

ha utsikter att få tillbaka de utgifter de haft i målet. Men — det

ha de föga eller ingen utsikt till. Ty de ha ej haft förstånd att

begära det, eller ock har en stor del av rättegångskostnaderna tillkommit

sedan tiden för yrkandens ingivande till högsta domstolen

försuttits. De ha därför föga annan utsikt än att själva dyrt få

vidkännas vad de nedlagt på en process, som de själva ej ha minsta

skuld till.

Vi vilja ej vidare orda om detta mål, dess förhistoria, dess

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

5

behandling vid domstolen med alla dess många detaljer, utan med

det anförda velat påvisa, huru svårt det är, ja, rent av omöjligt för

mindre bemedlade att med tillräcklig skärpa låta representera sig

och försvara sin rätt inför en mängd av de mest framstående jurister,

sakkunniga och experter på alla områden, som exempelvis ett mäktigt

bolag kunnat bestå sig med. 475 jordbrukares, på praktik

och erfarenhet grundade uttalanden gå härvidlag i kvav, gentemot

de skäl och uttalanden, som framställas av en så kallad

sakkunnig.»

I motionens syfte hava herrar J. P. Igel, Alfred Persson i

Björsbyholm, Albert Mossberg, Julius Söderbom och Gast. Olson i

Torsby förklarat sig instämma.

På rättslivets område har den moderna samhällsutvecklingen

övat en vittgående och betydelsefull inverkan. Ej minst den ständigt

ökade ekonomiska samfärdseln i dess olika former och industriens

alltfort växande betydelse hava medfört nya och ofta invecklade

rättsförhållanden, som under äldre tider saknat motsvarighet.

Strävandet till lagstiftningens anpassning efter de nya behoven

har på snart sagt alla rättsområden skapat nya normer, delvis såsom

utbyggnader på den gamla allmänna lagens grund, men ock i

stor utsträckning utanför dess ram. Den enkelhet, som i gångna

tider präglade rättslivet, och den lagens folkliga karaktär, som gjorde

dess innehåll lätt tillgängligt för en var, hava icke kunnat bestå

under de nutida samfundsförhållandena med deras alltmer omfattande

lagstiftning. För den enskilde samhällsmedlemmen erhåller

den förändring, som sålunda inträtt, sin väsentligaste betydelse, då

han har att på rättslig väg söka hävda något sitt intresse. Under

det att förut medborgarn e i stor utsträckning kunde till följd av förekommande

rättstvisters enkla beskaffenhet själva utan biträde utföra

sin talan, ställas numera vida större krav på parterna och deras förmåga

att i rättegången framföra de synpunkter och skäl, som bliva

bestämmande för tvistens utgång. Utsikten till framgång blir därför

i många fall för parten beroende av den sakkunskap och insikt,

varmed hans talan ntföres. Då dessa egenskaper givetvis i allmänhet

icke stå parten själv till buds, hänvisas han att söka dem hos

Utskottets

yttrande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

för uppgiften särskilt rastade personer, juridiskt eller tekniskt utbildade

biträden. I de flesta länders rättegångsväsen har också sakförare

stitutionen erhållit en allt större betydelse, visserligen något

växlande efter det processuella förfarandets olika beskaffenhet, men

överallt ingående såsom ett led i rättegångsväsendets anordning.

I vårt land har däremot sakförareerksamheten städse utövats såsom

ett fritt yrke utan någon som helst rättslig reglering. På grund

härav ankommer det hos oss helt och hållet på den enskilda parten

själv att skaffa sig stödet av ett rättsbildat biträde, och han lämnas

därvid fullkomligt utan ledning av några i lag eller eljest givna

föreskrifter eller anordningar. Om han skall få det ofta nödvändiga

stödet av ett dylikt biträde beror alltså dels på hans egen insikt

om behovet av sådant samt hans förmåga att anskaffa det och bestrida

därmed förbundna kostnader, dels också på tillgången av lämpliga

och skickliga personer, som kunna vara villiga att åtaga sig ett

dylikt uppdrag. Saknar parten insikt om sagda behov eller förmåga

att skaffa sig en på antytt sätt kvalificerad medhjälpare, går han

därmed också ofta i saknad av möjligheten att i rättegången förebringa

den utredning, som kan vara för målets utgång avgörande.

Den olikhet i samhällsmedlemmarnas rättsliga läge, som sålunda

i angivna hänseende betingas av deras ekonomiska eller sociala

ställning, måste uppenbarligen betraktas såsom ett allvarligt missförhållande.

I de fall, som här avses, kan grundsatsen om allas

likhet inför lagen näppeligen sägas vara i verkligheten genomförd.

Då staten såsom rättssamhälle har till uppgift att åt alla sina

medlemmar bereda samma rättsskydd, bör härav följa, att dess

verksamhet för detta syftemåls uppnående även kommer att omfatta

åtgärder till åstadkommande därav, att rättshjälp eller åtminstone

tillfälle att erhålla sådan lämnas de medborgare, vilka utan

detta stöd sakna förmågan att hävda sin rättsliga ställning och vare

sig av bristande insikt eller otillräckliga ekonomiska resurser förhindras

att själva förskaffa sig de förmåner i detta avseende, som

stå andra, bättre utrustade medborgare till buds.

Om det alltså för staten i dess nämnda egenskap icke kan vara

likgiltigt, att någon dess medborgare oförskyllt utsättes för rättsförlust,

måste det uppenbarligen i ännu högre grad anses vara ett

samhällsintresse av trängande vikt att förhindra, det grupper, större

eller mindre, av medborgare i för dem vitala intressen ställas inför

utsikten att icke med erforderlig styrka kunna göra sin rätt gäl
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

7

lande. Det spörsmål, å vilket förevarande motion velat rikta upp

märksamheten, synes fördenskull utskottet förtjäna ett allvarligt

och noggrant övervägande.

I den modernare utländska lagstiftningen har åt nu föreliggande

fråga ägnats ett vida större beaktande, än som hittills kommit densamma

till del i vårt land. Såsom ovan antytts, äger sakförareinstitutionens

användning ett nära sammanhang med rättegångsförfarandets

allmänna grunder. I de länder, vilkas civilprocess behärskas

av muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna, är sakförarståndet i

regel en av staten autoriserad institution under offentlig kontroll

och med i lag bestämt verksamhetsområde. I vissa länder gäller i

större eller mindre utsträckning sakförartvång, d. v. s. skyldighet

för parterna att i rättegången låta sig företrädas av rättskunniga

ställföreträdare. Utan att i detta sammanhang må närmare beröras,

vilka fördelar och olägenheter, som äro förenade med detta system,

torde dock böra framhållas, att därigenom varje part äger garanti

att för utförande av sin talan kunna påräkna en kompetent sakförare.

I de länder, där för mindre betydande mål finnes infört

ett särskilt förfarande (»bagatellförfarande»), är dock part berättigad

att i mål av denna beskaffenhet själv utföra sin talan.

Åtskilliga nyare processlagar hava jämväl upptagit särskilda bestämmelser

om fri rättshjälp. Sålunda har i den tyska »Civilprozessordnung»

av år 1877 stadgats, att part, som icke utan saknad av vad

till hans och hans familjs nödtorftiga uppehälle erfordras kan vidkännas

de med en rättegång förenade kostnaderna, är berättigad till fri

rättshjälp (»Armenrecht»), såvitt hans talan icke anses vara ohemul

eller sakna all utsikt att kunna vinna bifall. Den rättshjälp, som

sålunda lämnas parten, innefattar icke allenast befrielse från alla

med rättegången förenade avgifter samt från skyldighet att ställa

säkerhet för rättegångskostnad, utan jämväl i de mål, där parten

bär skyldighet att låta sin talan utföras av rättskunnig sakförare,

att sådant biträde kostnadsfritt ställes till hans förfogande. Befrielsen

från ifrågavarande kostnader är emellertid allenast preliminär,

i det att part, som vunnit dylik befrielse, sedermera kan förpliktas

återgälda kostnaderna, om detta kan ske utan att han eller hans

familj då kommer att sakna nödigt underhåll. Prövning av frågan,

huruvida »Armenrecht» bör medgivas, tillkommer den domstol, som

bär att handlägga målet. — I Danmark gäller enligt den nya rättegångsförfattningen

(Lov om Kettens Pleje den 26 mars 1909) i huvudsak

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

med de tyska likartade bestämmelser. »Fri process» åtnjutes emellertid

även av den, som i följd av utgifterna för processen skulle

komma att sakna medel till fortsatt utövning av näring eller yrke.

Såsom villkor för beviljande av denna förmån stadgas tillika, att

efter de upplysningar, som kunna erhållas om målets beskaffenhet,

det skall kunna antagas, att parten har »rimelig Grund» för sin

talan. Rätten till fri process avser befrielse ej blott från erläggandet

av de egentliga rättegångsavgifterna och därmed likartade utlagor,

utan även från gäldande av ersättning åt vittnen, synemän

och sakkunniga, vilka utgifter bestridas av allmänna medel. Om

biträde av rättsbildad sakförare ej prövas vara för målets utförande

onödigt eller icke av parten påkallas, meddelas jämväl förordnande

för sakförare att utan kostnad för parten utföra dennes talan. De

sakförare, som vid varje särskild domstol hava att utföra dylika

processer, utses till lämpligt antal av justitieministern, varefter åt

någon bland dessa sålunda utsedda domstolens ordförande utfärdar

förordnande för varje särskilt mål, där fri process beviljats. Bestämmanderätt

i sistnämnda hänseende tillkommer i fråga om mål vid

underrätt i Köpenhamn överpresidenten och i övriga delar av landet

vederbörande amtman, samt beträffande mål, som äro anhängiga

vid Landsret eller Höiesteret, justitieministern. Medgivandet av fri

process kan återkallas, när förutsättningarna därför visas antingen

icke hava förelegat eller ock senare upphört. Däremot saknas bestämmelse

om skyldighet för part att efter senare inträdd förbättring

i förmögenhetsvillkor återgälda processomkostnaderna. — I Norge

medgives fri process utan hänsyn till partens förmögenhetsställning

i sådana mål, som angå något statens eller en offentlig stiftelses

direkta intresse, såsom exempelvis tvist om offentlig egendom eller

angående utförande av vissa ämbetsåtgärder. Angående fri process

på grund av fattigdom hava utförliga bestämmelser upptagits i det

sedan den 21 december 1907 föreliggande »Udkast til lov om rettergangsmaaden

i tvistemaal», vilka bestämmelser i allt väsentligt torde

överenstämma med den i Norge nu tillämpade praxis i detta avseende.

Enligt förslaget kan »fri rettergang» helt eller delvis

medgivas den, som »ikke liden föleligt savn for eget eller familjes

nödtorftige underhold kan avse de med förelsen af en retssag forbundne

utgifter». Denna rättshjälp omfattar befrielse från alla avgifter

till det allmänna i anledning av rättegången samt ersättning

till vittnen och sakkunniga eller offentliga ämbetsmän, som med

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

y

målet taga befattning, ävensom arvode til] sakförare i de mål, där

part skall företrädas av sådan eller där efter omständigheterna i

målet anlitande av sakförare finnes böra äga rum. Part erhåller

därjämte gottgörelse av allmänna medel för personlig inställelse, då

domstolen funnit sådan av nöden. Beslut om beviljande av fri

process meddelas av domstolens ordförande. Ansökning om fri

process kan utan hänsyn till partens behov förvägras, när partens

talan »findes aabenbart ugrundet eller haablös eller er af länge betoning

for barn, eller hvor han har vist sig uvillig til rimelig ordning».

Till förekommande av allt för dryga kostnader för det allmänna

har domstolen tillagts befogenhet att från den medgivna befrielsen

helt eller delvis undantaga processhandlingar, som finnas

vara uppenbart onödiga eller företagna på onödigt kostsamt sätt.

Särskilt åligger det domstolen att tillse, att icke på det allmännas

bekostnad onödigt antal vittnen höras eller i övrigt annan bevisning

föres angående samma faktum. Medgivandet av fri process

skall upphöra, om förutsättningarna därför ej längre äro för handen,

eller om det ådagalägges, att medgivandet lämnats på grund av

falska uppgifter. Part kan även förpliktas att gottgöra staten dess

utgifter bland annat i det fall, att part befinnes hava saknat skälig

anledning att upptaga eller fortsätta processen. -— I Finland, där

rättegångsförf aran det ännu vilar på bestämmelserna i 1734 års lag

och sålunda i allt väsentligt överensstämmer med det svenska, föreligger

sedan år 1901 ett fullständigt reformförslag på processens

område, vilket förslag därefter varit föremål för överarbetning av

finska lagberedningen. I detta förslag hava i nu förevarande hänseende

upptagits åtskilliga bestämmelser »om befrielse från erläggande

av avgifter för rättegång», enligt vilka s. k. fattigrätt skulle

medgivas i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande stadganden

i den tyska civilprocessen.

Vår svenska rätt står visserligen av gammalt icke främmande

för tanken, att rättshjälp åt obemedlade är ett samhällsintresse, som

bör befordras genom dess organ. 1734 års lag innehåller i 15 kap.

9 § Rättegångsbalken följande ännu gällande stadgande: »Den som

fått av rätten lov, att rättegångs saker driva, vare skyldig att utan

betalning hjälpa de fattiga till rätta, då domaren det pålägger».

Den förutsättning av autoriserade sakförare vid domstolarna, varifrån

detta stadgande utgår, blev emellertid som bekant icke förverkligad;

och detsamma har därför kommit att stå som en före
jBihang

till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 23 käft. (Nr 24.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

skrift utan egentlig tillämpning. Dock bär detsamma utan tvivel

så tillvida haft betydelse, som med stöd därav domare funnit sig befogade

att i enskilda, särskilt ömmande fall förmå vid rätten praktiserande

advokat att kostnadsfritt meddela rättshjälp. I övrigt

torde den enda lättnad, som genom lagstiftningen beretts obemedlade

rättssökande, innefattas i de uti kungi. förordningen om expeditionslösen

den 7 december 1883 och kung! förordningen angående

stämpelavgiften den 18 september 1908 meddelade bestämmelserna

om rätt för medellös person att utan lösen och stämpel utfå nödiga

expeditioner. Då emellertid kostnaden i detta avseende ingår såsom

en jämförelsevis obetydlig del i rättegångsutgifterna, hava

nämnda stadgande!! föga inflytande på nu ifrågavarande spörsmål.

Däremot har genom lagen angående förordnande av rättegångsbiträde

åt häktad den 14 september 1906 på straffprocessens område

i vårt land ett första steg tagits för förverkligande av de

grundsatser om beredande av nödigt skydd för den tilltalades berättigade

intressen, som i den moderna lagstiftningen gjort sig gällande

med alltjämt växande styrka.

Under det tidigare reformarbetet på rättegångslagstiftningens

område i vårt land har frågan om beredande av rättshjälp åt enskilda

parter endast i ganska ringa mån blivit föremål för beaktande.

I lagkommitténs och äldre lagberedningens förslag till rättegångsbalk

framhölls såsom en kännbar olägenhet, att en rättssökande

ofta komme i svårigheter vid sin rätts bevakande hos domstol, enär

han ej ägde kännedom om någon person, till vilken han med tillförsikt

kunde vända sig för att få sina angelägenheter uträttade.

Av sådan orsak meddelades i förslagen den bestämmelsen, att vid

varje rätt skulle minst två skickliga män vara förordnade att såsom

fullmäktige tillhandagå de parter, som anlitade dem. — Frågan

om införande av en dylik anordning, varigenom i viss mån ett

autoriserat sakförarstånd skulle utvecklats, blev sedermera vid åtskilliga

tillfällen föremål för Riksdagens behandling. Sålunda beslöto

Rikets Ständer vid 1859—1860 års riksdag för sin del antaga ett av

enskilda motionärer framlagt förslag till införande i 15 kap. rättegångsbalken

av bestämmelser av nyss angivna innehåll. Men detta

liksom ett av 1869 års riksdag fattat beslut av enahanda innebörd

blev icke av Kungl. Maj:t godkänt. Vid 1872 års riksdag återkom

samma fråga, ehuru i något modifierad form, men förföll på grund

av kamrarnas skiljaktiga beslut. — I sitt den 6 juni 1884 avläm
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 24

11

ande betänkande angående rättegångsväsendets ombildning föreslog

nya lagberedningen visserligen åtskilliga bestämmelser rörande sakförarverksamhetens

ordnande, men dessa lämnade frågan om beredande

av fri rättshjälp åt parter i tvistemål fullständigt oberörd.

Såsom ett uppslag, vilket väl icke hittills föranlett någon lagstiftningsåtgärd

eller annat statsmakternas ingripande, men dock i

detta sammanhang förtjänar att beaktas, torde böra framhållas ett

uttalande av den s. k. norrlandskommittén i dess den 27 oktober

1904 avgivna betänkande. I samband med frågan om bolagens inflytande

på det kommunala livet m. m. anförde kommittén:

»Kommittén kan icke underlåta att fästa uppmärksamheten på,

att allmogen knappast ännu är i stånd att erhålla tillräckligt juridiskt

biträde vid deras många rättskonflikter med sågverksindustrien.

De dugligaste sakförarne hava i regel mer eller mindre fast anställning

i trävaruindustriens tjänst eller engageras åtminstone lättast

av sågverksbolagen, vilka hava råd att utfästa de rikligaste honoraren.

Den rättshjälp, allmogen kan erhålla, blir därför ej sällan

av underordnat värde. Målen bliva från dess sida illa utredda, vilket

särskilt är betänkligt i mål, där såsom i de typiska norrlandsmålen

så mycket är beroende på rena bevisfrågor. Därtill kommer,

att de långa avstånden i regeln betydligt försvåra anlitandet av verkligt

pålitliga ombud.» I anslutning till detta kommitténs uttalande,

vilket emellertid icke utmynnade i någon särskild hemställan från

dess sida, framställdes av kommitténs ledamot herr Lindhagen i en

av honom till betänkandet fogad reservation det yrkandet, »att ett

försök till anskaffande av rättshjälp åt lantbefolkningen borde göras

genom anställande åtminstone i de två nordligaste länen av någon

lämplig person, som mot skälig taxa och eventuellt arvode av staten

skulle på anmodan gå den mera obemedlade lantbefolkningen

till banda med biträde i rättsangelägenheter».

Ansatser till praktisk lösning av det föreliggande spörsmålet

hava emellertid icke helt och hållet uteblivit i vårt land. Utskottet

har redan förut erinrat om de i senare tid införda bestämmelserna

angående rättegångsbiträde åt häktade personer. I civilmål torde

under vissa omständigheter rättshjälp i någon mån beredas enskilda

parter genom de åtgärder, som i åtskilliga rättegångar vidtagas till

bevakande av det allmännas rätt, såsom exempelvis förordnande av

kronoombud i vattenprocesser m. fl. mål. Då i dylika mål enskilda

sakägares intressen understundom i väsentlig grad sammanfalla med

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

kronans, kommer givetvis till någon del den verksamhet, som av

kronans sakkunnige representanter utföres i rättegången, också dessa

enskilda parter till godo, ehuru denna rättshjälp, såsom icke egentligen

avsedd, uppenbarligen måste bliva ganska ofullständig..

Då frågan om fri rättshjälp åt obemedlade icke blivit löst

på den allmänna lagstiftningens väg, men behovet av dylik rättshjälp

särskilt i de större städerna visat sig synnerligen trängande,

har denna fråga på vissa håll upptagits såsom en kommunal

angelägenhet. I några städer hava stadsfullmäktige sålunda

anslagit medel till anställande av s. k. fattigsakförare. I Stockholm

uppfördes dylikt anslag första gången i 1884 års stat och enligt

den därstädes gällande instruktionen åligger det fattigsakförare att

med juridiskt biträde utom rätta samt vid domstol i Stockholm tillhandagå

medellösa medlemmar av kommunen. Institutionen tiar

emellertid en ganska begränsad verksamhet och torde för att rätt

kunna fylla sin uppgift vara i behov av ytterligare utveckling. — Eu

i viss män härmed likartad verksamhet i samma syfte utövas i

Stockholm av två enskilda sammanslutningar, Centralförbundet för

socialt arbete och Svenska fattigvård sförbundets barnavårdsbyrå.

På sätt den föregående framställningen utvisar, har på skilda

områden ett starkt behov gjort sig gällande att fylla den brist, som

icke minst vid jämförelse med främmande länders lagstiftning måste

anses vidlåda den svenska rätten i nu förevarande avseende. Spörsmålets

betydelse både för talrika enskilda medborgare och för staten

själv torde ock med växande styrka kräva dess lösning. Visserligen

lärer det kunna antagas, att i sammanhang med det nu pågående

arbetet för rättegångsväsendets ombildning efter modernare grunder

jämväl denna fråga kommer att upptagas till behandling. Först i

samband med sakförarverksamhetens rättsliga ordnande torde densamma

ock kunna slutgiltigt lösas. Utskottet har likväl icke ansett

den fråga, som genom nu förevarande motion förelagts Riksdagen,

böra undanskjutas i avbidan å den ovissa tidpunkt, då det nyssnämnda

stora och vittomfattande lagarbetet kan vara bragt till avslutning.

Med hänsyn till frågans förut här ovan utvecklade principiella

vikt och det starkt framträdande praktiska behovet av åtgärder

i detta avseende har utskottet ansett det angeläget, att ärendet

nu av Riksdagen underställes Kungi. Maj:ts beprövande.

Utskottet har härvid ingalund:; förbisett, att frågans ordnande

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

13

även med den begränsning, som i motionen angivits, för närvarande

måste möta betydande svårigheter, särskilt med hänsyn till det sätt,

varpå i vårt land sakförarverksamheten är ordnad.'' Med hänsyn

till det avsevärda antal rättsbildade personer med olika kvalifikationer,

som numera i vårt land finnes att tillgå, torde det dock

kunna antagas, att redan under för handen varande förhållanden

genom åtgärder från det allmännas sida utväg skall kunna beredas

för ett närmande till det angivna målet.

Då i . saknad av den fasta grundval, ett modernt rättegångsväsen

erbjuder, eu lösning av den räckvidd, som fullt motsvaras

av ändamålet, icke nu står att vinna, måste den föreliggande uppgiften

tydligen begränsas med hänsyn till närvarande förutsättningar

för åvägabringande av den bär avsedda rättshjälpen. I enlighet

med utskottets förut uttalade uppfattning synes i sådant avseende

betydelse främst böra tillmätas rättstvister, i vilka utredningen och

utförandet av parternas talan i särskild grad betingas av juridisk

eller teknisk sakkunskap och där parternas ekonomiska eller sociala

ställning för dem utesluter eller i avsevärd mån försvårar utsikten

att kunna bereda sig lämpligt biträde i rättegången. Såsom exempel

ur båda eller endera av dessa synpunkter torde kunna anföras processer

av det slag, som närmast föranlett motionärernas framställning,

vissa jordatvister, rättegångar emellan trävarubolag och skogsägare

angående avverkningsrätt och liknande ämnen, mål angående

utfående av barnuppfostringsbidrag, m. in. Till äventyrs kunde Kungi.

Maj''t tilläggas befogenhet att i dylika mål förordna rättegångsbiträde ,

åt de parter, som därav äro i behov, eller eljest föranstalta om fri

rättshjälp i lämplig form. Det saknas icke exempel, att sådant på

senaste tiden i visst fall ägt rum, om än i annan form, än här närmast

avses. Så har genom skrivelse till domänstyrelsen den 20 december

1912 angående åtgärder för underlättande av uppgörelser om återgång

av avverkningskontrakt, huvudsakligen inom Västerbottens och Norrbottens

läns lappmarker, Kung!. Maj:t låtit för vederbörande skogsstatstjänstemän

i Norrland och Dalarne framhålla önskvärdheten av

att av dem lämnades biträde åt vederbörande hemmansägare med

utredning i fråga om återköp av å respektive hemman vilande avverkningsrätt

till skog. En annan möjlighet till lösning av frågan

torde ■ kunna tänkas på det sätt, att för vissa förvaltningsområden,

t. ex.. län, av Kung].. Maj.t eller enligt dess uppdrag av de lokala

myndigheterna förordnades lämpliga rättskunniga personer med upp
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets utlåtande Nr 24.

gift att i de fall, där sådant funnes erforderligt, tillhandagå enskilda

parter med rättshjälp antingen mot ett mindre arvode av parten

och fyllnadsersättning av allmänna medel eller ock mot gottgörelse,

som helt och hållet bestredes av statsverket. — I övrigt lärer det

icke kunna ankomma på utskottet att nu närmare angiva vare sig

den omfattning, i vilken rättshjälp, som här avses, bör lämpligen

beredas, eller de anordningar, som därför böra vidtagas; utan måste

det uppenbarligen överlämnas till Kungl. Maj:t att göra dessa frågor

till föremål för ett noggrant övervägande, därvid såväl de uppslag,

som redan givits, som ock andra möjliga utvägar böra komma

under bedömande.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte, i anledning av förevarande

motion, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det täcktes Kungl. Maj:t taga under övervägande,

huruvida och i vilken omfattning åtgärder

må kunna redan under nu gällande rättegångsordning

vidtagas för beredande genom det allmännas

försorg av rättshjälp åt parter, som på grund av

svag ekonomisk ställning eller oförmåga att tillvarataga

sina intressen därav kunna vara i behov,

samt för Riksdagen framlägga det förslag, som av

detta övervägande kan föranledas.

Stockholm den 11 april 1913.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 24.

IB

Reservationer:

dels av herr Widén;

dels av herrar af Ekenstam, Gezelms, greve Lagerbjelke, greve

Spens och Holmdahl, som ansett,

, ifr*lB''avarande motion ej bör till någon Riksdagens åtgärd

roi anleda.

Till stöd härför har herr af Ekenstam anfört:

»Den fråga, som av motionärerna framkastats, kan ingalunda

anses hava den omfattning, som i utskottets hemställan upptagits.

•1 neller har i utskottet behandlats frågan om rättshjälp i större

omfattning genom det allmännas försorg åt mindre bemedlade.

„ er min uppfattning kommer således utskottets hemställan att vida

övergå ej blott motionens ram utan även det ämne, som utgjort

föremål för utskottets egentliga behandling vid frågans företagande.

Under sådana förhållanden yrkar jag avslag å utskottets hemställan.»

dels ock av herr Lindhagen, vilken med huvudsakligt instämmande

av herr Jansson i Edsbäcken ansett, att i slutet av utskottets

motivering bort inflyta även följande uttalande:

»Det synes slutligen böra erinras, att den väckta motionen närmast

är föranledd av ett nu förefintligt behov för småbönderna

ikring sjön Skagern att erhålla rättsligt bistånd genom det allmännas

försorg i. de brydsamma omständigheter, vari de anse sig kommit

uti den vidlyftiga saken om nämnda sjös uppdämning. Genom utskottets

förslag hinner givetvis ingen sådan hjälp lämnas dem.

Utskottet anser sig därför böra framhålla, att utskottets hemställan,

därest den i sak gillas, lämpligen bör föranleda till ett övervägande

av Kungl. Maj.t även därom, huruvida sådant biträde omedelbart

kan ställas till ifrågavarande jordbrukares förfogande samt för ändamålet

erforderliga penningar genom skyndsam proposition till riksdagen

eller annorledes på skäliga villkor anslås för detsamma.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.