Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition medförslag till lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen, dels ock i anledning därav väckta motioner.

1913-04-22 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1913:27, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition medförslag till lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen, dels ock i anledning därav väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

1

Nr 27.

Ankom till Riksdagens kansli den 22 april 1913 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition medförslag

till lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och

24 §§ strafflagen, dels ock i anledning därav väckta

motioner.

Närvarande: herrar Widén, Lindhagen, af Ekenstam, Söderbergh, Trana, Alexauderson,

greve Lagerbjelke, von Baumgarten, Johansson i Valared, greve Spens,

Jansson i Edsbäcken*, Olsson i See, Holmdahl, Olofsson i Åvik*, Johansson

i Mellbyn och Borg.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 28 mars 1913 dagtecknad proposition, nr 158, vilken

av båda kamrarna hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande

av propositionen bilagda i statsrådet förda protokoll, föreslagit

Riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen skola

erhålla följande ändrade lydelse:

22 §.

Tvingar någon utan laga rätt, eller med missbruk av sin rätt, genom

våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta, straffes högst

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 26 käft. (Nr 27.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Herr Zetterstrands

motion.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 27.

med straffarbete i två år, i de fall, där gärningen ej med svårare straff

särskilt belagd är.

Försöker man, utan laga rätt, eller med missbruk av sin rätt, genom

våld eller sådant hot, som i 23 § i detta kapitel sägs, tvinga någon till

deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till arbetet eller

att övertaga erbjudet arbete, straffes med böter eller fånge se, i de fall,

där gärningen ej med svårare straff särskilt belagd är.

24 §.

Brott, som i 22 § sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej

målsäganden angiver det till åtal eller ock brottet medfört fara för allmän

säkerhet eller ordning. Brott, som i 23 § sägs, må ej åtalas av annan

än målsägande.

I sammanhang härmed har utskottet till behandling förehaft två i

anledning av propositionen väckta motioner, nämligen motionerna inom

Andra kammaren nr 299 av herr Zetterstrand och nr 302, av herrar Lindqvist

i Stockholm, Brunting, Thorsson, Persson i Malmö, Christernson,

Palmstierna, Larsson i Västerås, Rydén och Eriksson i Grängesberg.

Herr Zetterstrands motion är av följande lydelse:

»I proposition nr 158 har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga

förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§

strafflagen. Erfarenheterna från fjolårets riksdag torde emellertid giva

vid handen, att kamrarna svårligen kunna ena sig om eu lösning av frågan

i full anslutning till det kungl. förslaget.

Däremot torde man i samhällsfridens intresse kunna hysa den förhoppning,

att genom ömsesidigt tillmötesgående en lagändring skulle kunna

åvägabringas i enlighet med det av herr Berger under fjolårets debatt i

Första kammaren gjorda yrkande, vilket innebär en sänkning av straffmaximum

för det i 22 § 2 mom. omförmälda försöksbrottet samt förebyggande

därigenom av en del överilade häktningsåtgärder; och som genom

antagande av detta yrkande de mest överklagade olägenheterna av

de nu gällande lagbestämmelserna utan våda för samhället skulle kunna

undanröjas, får jag härmed hemställa, att Riksdagen under förklaring att

Kung]. Maj:ts proposition ej kan i oförändrat skick antagas måtte besluta,

att 15 kap. 22 § strafflagen skall erhålla följande ändrade lydelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

o

22 §.

Tvingar någon — — — — — belagd är. Försöker man, på

sått nu är sagt, tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindra

någon att återgå till arbetet eller att övertaga erbjudet arbete, straffes

med böter eller fängelse, i de fall, där gärningen ej med svårare straff''

belagd är.»

Herr Lindqvists med fleres motion lyder sålunda: o Herr Lind
»Då

vi nu åter framföra vårt gamla rättfärdighetskrav om Åkarps- qvis^sotin0ln

lagens avskaffande, synes detta kunna ske utan någon längre uttömmande m°

motivering, emedan vi inför Riksdagen upprepade gånger såväl i motioner

som i anföranden i riksdagsdebatterna framfört hela raden av bärande

skäl för detta vårt yrkande. Alla dessa skäl kvarstå orubbade och Akarpslagens

verkningar äro allt fortfarande desamma som förut från vår sida

framhållits.

_ Ett upprepande av dessa skäl och synpunkter vore endast att

onödigtvis belasta riksdagens tryck, varför vi härmed endast vilja åberopa

samt inför utskott och Riksdag vidhålla samt ytterligare understryka vad

vi förut anfört till stöd för kravet på Akarpslagens avskaffande.

Vi anse oss dock härvid böra erinra om att Andra kammaren förlidet

år för första gången biträdde det av oss framförda yrkandet, i det

kammaren då beslöt med 138 röster mot 50, att strafflagens 22 och 24 §§

skulle återställas till den lydelse de haft före de vidtagna lagändringarna

av åren 1893, 1897 och 1899.

Härtill genmäles säkerligen, att detta Andra kammarens beslut endast

var en demonstration mot Första kammarens vidblivna fullständigt

oresonliga ståndpunkt, då högern i den kammaren åter hade tillbakavisat

alla framförda förslag till förändring av Akarpslagen. Vi tillåta oss dock

hålla före, att det må vara Andra kammarens plikt och skyldighet att nu

vidbliva den eu gång intagna rättvisa ståndpunkten i denna fråga, då

beslutet otvivelaktigt står i full samklang med flertalet väljares önskan,

som utgöra underlaget för denna folkvalda kammare.

Ett fullständigt utplånande av denna skamfläck ur den svenska

strafflagen skall lända den folkvalda delen av representationen till heder,

och till detta resultat måste vi förr eller senare nå fram trots Första

kammar-högerns kända envisa motstånd. Skulle detta ej lyckas måste all

tro på rättvisans seger fördunklas, men historien förtäljer oss ju dock en

annan ordning i utvecklingen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Emellertid har Kungl. Maj:t i proposition till årets Riksdag förelagt

samma förslag som förra året. Det är den liberalhumana linien, som

vi tilläto oss beteckna detja förslag i vår motion vid fjolårets riksdag,

vilket innefattar kravet på Akarpslagens humanisering, så långt den politiska

maktställningen för närvarande medgiver. Detta innebär ju dock i

själva verket ett bibehållande av en lagbestämmelse, som på sin tid av

cfen nuvarande statsministern inför riksdagen betecknats såsom en undantags-

och en klasslagstiftning.

Märkligt är även det yttrande av justitieministern, som är återgivet

i årets proposition, där han anför följande:

»Nu liksom förut är jag av den meningen, att det riktigaste och

bästa vore, om man kunde taga steget fullt ut och i anslutning till det

upprepade gånger framställda yrkande, som vid förra riksdagen bifölls av

Andra kammaren, bringa 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen tillbaka till

det innehåll de hade före lagarna av åren 1893, 1897 och 1899. Men

då jag allt fortfarande är övertygad om att ingen som hälst möjlighet

finnes att nu ena Riksdagens kamrar om ett dylikt beslut, skulle jag anse

oriktigt att för strävandet efter nämnda mål skjuta undan tanken på att

snarast möjligt tillgodose behovet av sådana förändringar i nuvarande bestämmelser,

att de svåraste olägenheterna av dessas tillämpning undanröjas.»

Klart är sålunda konstaterat att regeringen är för Akarpslagens fullständiga

avskaffande, men att man av opportunitetsskäl ej framför detta

yrkande. Det är sålunda förstakammarhögern som bestämmer och dikterar

lagarnas innehåll, det är denna reaktionära grupp av medborgare som i

rent egoistiskt intresse kräver ett fortbestånd av denna orättvisa i den

svenska strafflagen, i kraft av vilken hundratals oförvitliga medborgare

trakasseras och utstå hårda lidanden, och för detta högerns krav böjer

sig regeringen samt fordrar vänsterns underkastelse. Oss synes dock som

ett klart och bestämt uppträdande i överensstämmelse med den åskådning

man hyser vore det riktigaste, vilket också otvivelaktigt skulle leda till

ett gynnsamt resultat.

Om Kungl. Maj:ts nu föreliggande från fjolåret upprepade förslag,

vilja vi nu liksom i vår motion av förra året framhålla, att vissa av de

föreslagna /orändringarna lämna en viss trygghet mot allt för grova missbruk

av Äkarpslagen, men klasslagen kommer dock att finnas kvar och

lämnar i utsikt fortsatta trakasserier i stor utsträckning. Om den närmare

innebörden i viss del av den nu föreslagna lagändringen tillåta vi

oss att ur vår motion vid förra riksdagen andraga följande:

»Om vi sålunda kunna giva ett visst erkännande åt den föreslagna

inskränkningen i strafflatituden med därav följande verkningar på häkt
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

5

ningsrätten, så kunna vi ingalunda finna den i propositionen föreslagna

anordningen rörande åtalsrätten vara i något avseende tillfredsställande.

Genom att ändra åklagarens rätt att ingripa i de fall, där det ifrågavarande

brottet medför »fara för allmän säkerhet eller ordning», skulle visserligen

åstadkommas en förändring i lagtextens form, men vid tillämpningen

av åtalsrätten kan dock befaras, att åklagaren ofta anser, att fara

för allmän säkerhet och ordning föreligger, som berättigar till åtal. Stötesstenen

för en riktig uppfattning av själva lagbudets innehåll, nämligen

det obestämda uti själva arten av det hot, som konstituerar brottet, har i

förslaget blifvit undanröjd, men i stället öppnas här nya vanskligheter,

vilka icke kunna överskådas och som bringa lagens tillämpare i nya,

kanske större tvivelsmål och svårigheter.

Visserligen kan det ju framhållas, att även om åklagarmakten och

domstolarna skulle misstaga sig om stadgandets rätta innebörd, så finnes

det överordnade myndigheter, som kunna rätta misstaget. Men å andra

sidan komma dessa rättelser i allmänhet för sent för det praktiska livets

behov, och dessutom böra lagar skrivas så, att de icke kunna presumeras

grundlägga missuppfattningar.

Emellertid, för frågans avgörande är det naturligtvis av nöden, att

man närmare utreder innebörden av stadgandet. Vad innebär då fara för

allmän säkerhet eller ordning? Ett generellt svar på den frågan torde

icke kunna givas, utan måste det bero på en vars uppfattning, huruvida

den allmänna säkerheten eller ordningen äventyras genom en viss handling.

Man torde kunna säga, att uti ovannämnda begrepp inrymmas alla

brott, enär grunden för statens straffande verksamhet just är värnandet

av den allmänna säkerheten eller ordningen. Den, som stjäl, mördar, anlägger

mordbrand, förfalskar, gör sig "skyldig till bedrägeri, mened och

andra. dylika brott, straffas ju icke endast därför att han "begått ett brott

mot viss person — ty då skulle all allmän åtalsrätt bortfalla — utan just

därför att han förgripit sig på samhällsordningen och satt rättssäkerheten

i fara. Naturligtvis kan man även begränsa begreppet sålunda, att därmed

avses sådana brott med här ifrågavarande syfte, vilka i ett visst

ögonblick äventyra den yttre ordningen och påkalla ordningsmaktens omedelbara

ingripande. Men då äger otvivelaktigt allmänna åklagaren på

andra grunder rätt att ingripa, och förbrytelsen torde fålla under långt

strängare lagrum, uppror, upplopp eller dylika allmänfarliga brott.»

Vi kunna alltså ingalunda finna att den av Kung.l Maj:t föreslagna

lagändringen, lika litet som andra vid föregående riksdagar framförda förslag

till ändringar av detta lagrum, tillfredsställer den samhällsklass’ krav,

som vi företräda, nej, denna samhällsklass’ oeftergivliga och fullt rättvisa

s. 6 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

6 Lagutskottets utlåtande Nr 27.

krav, är fortfarande som tillförne, Akarpslagens fullständiga utplånande

ur den svenska strafflagen.

I anslutning till denna åskådning vilja vi nu liksom förra året framhålla,

att år 1899 blivit ett år i den svenska arbetarrörelsens historia, som

aldrig kan glömmas, ty då lagfästes en stor medveten orätt mot den svenska

arbetarklassen, eu orätt, som sedan i snart 15 år hänsynslöst utnyttjats

i en annan samhällsklass’ själviska intressen. 1899 års undantagslag

och klasslag har utsått alltför mycket lidande över den svenska arbetarklassen,

har alltför mycket rubbat dess förtroende för rättsskipning och

myndigheter. Detta lidande kan icke försonas, förtroendet till rättsskipning

och myndigheter kan icke återvinnas med mindre, än att undantagslagen

med kraftig hand och till sista bokstaven utplånas ur vår strafflag.

Icke någon förändring, tillägg, utvidgning eller partiell förbättring kan

bliva full rättvisa, och utan full och oavkortad rättvisa kan icke den svenska

arbetarklassen i denna brännade fråga bliva tillfredsställd.

Med hänvisning sålunda till all den utredning, som i våra föregående

motioner lämnats, och som å ena sidan visat, att ifrågavarande undantagslagstiftning

icke fyller något samhälleligt behov, å andra sidan uttömmande

behandlat och klarlagt lagens vådor för såväl medborgarne själva

som för statens dömande myndigheter och ordningsmakt, allt synpunkter,

som med klarhet och skärpa framhållits i dessa våra motioner angående

ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen, få vi hemställa, att

Riksdagen ville för sin del besluta att återställa 15 kap. 22 och 24 §§

strafflagen till den lydelse, dessa §§ hade före lagändringarna av åren

1893, 1897 och 1899.»

Beträffande innebörden i och de närmare skälen för Kungl. Maj:ts

förslag får utskottet hänvisa till den kungl. propositionen och det därvid

fogade utdrag av statsrådsprotokollet.

Enahande förslag som det nu förevarande var förelagt även för 1912

års riksdag. I det utlåtande, som lagutskottet då avgav, lämnade utskottet,

med ledning av chefens för justitiedepartementet yttrande till statsrådsprotokollet,

en redogörelse för det ifrågavarande lagrummets förhistoria,

vilken var av följande lydelse:

»15 kap. 22 § strafflagen hade ursprungligen följande lydelse:

''Tvingar någon, utan laga rätt eller med missbruk av sin rätt, genom

våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta, straffes

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

högst med straffarbete i två år, i de fall, där gärningen ej med svårare

straff särskilt belagd är’.

Redan med denna lydelse innefattade denna paragraf straff för den,

som tvingat annan att deltaga i arbetsinställelse. Enligt 24 § i samma kapitel,

sådant sistnämnda lagrum ursprungligen lydde, skulle dock brott,

som omnämndes i 22 §,_ej få åtalas av allmän åklagare, därest detsamma

ej av målsäganden angivits till åtal. Från den i sistnämnda paragraf sålunda

stadgade princip gjordes emellertid sedermera undantag dels genom

lagen den 9 juni 1893, varigenom 24 § ändrades därhän att brott, som i

22 § omförmäldes, föll under offentligt åtal, därest genom brottet någon

tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller hindrats att återgå till arbete,

och dels genom lag den 28 maj 1897, varigenom lagrummet erhöll sådan

lydelse, att allmän åklagare blef berättigad att å tjänstens vägnar åtala

brott enligt 22 § även i det fall, att genom brottet någon hindrats att

övertaga erbjudet arbete. Någon ändring av 22 § hade dittills icke ägt

rum. I en vid 1899 års riksdag inom andra kammaren väckt motion hemställdes

emellertid, att till sistnämnda paragraf skulle fogas ett nytt moment

av följande lydelse: ''Lag samma vare, där man, på sätt nu är sagt,

försöker tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon

att återgå till arbete eller att övertaga erbjudet arbete.’ I sammanhang

därmed föreslogs att 24 § skulle, såvitt den hänförde sig till 22 §, erhålla

följande ändrade lydelse: ''Brott, som i 22 § 1 mom. sagt är, må ej

åtalas av allmän åklagare, där ej målsäganden angiver det till åtal eller

ock genom brottet någon tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller hindrats

att återgå till arbetet eller att övertaga erbjudet arbete.’ På hemställan

av lagutskottet bifölls denna motion av Riksdagens båda kamrar,

varefter i enlighet med det sålunda av Riksdagen antagna lagförslaget den

10 juli 1899 lag i ämnet utfärdades.

Med den lydelse förevarande lagrum genom nyssnämnda lag erhållit

är sålunda, under det förut det brott, som i 22 § avses, straffats allenast

såsom fullbordat, även försök till tvång belagt med straff, dock endast

i de fall att försöket ägt sammanhang med arbetsinställelse. Dylikt

försök har därjämte belagts med samma straff, som fullbordat brott eller

högst straffarbete i två år. Därigenom att vidare tillämpligheten av 24 §

inskränkts till 22 § 1 mom. skall i fråga om det i andra momentet avhandlade

föi söksbrottet gälla bestämmelsen i 19 § 2 mom. av förordningen

om strafflagens införande, att under allmänt åtal höra alla brott, som

ej i lag äro uttryckligen undantagna.

Redan vid tillkomsten av de lagbestämmelser, för vilka ovan redogjorts,

påvisades åtskilliga bristfälligheter i desamma. Särskilt rönte det

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets utlåtande Nr 27.

vid 1899 års riksdag framlagda förslaget starkt motstånd. I Andra kammaren

avgå vos för detsamma endast 108 röster, under det att 93 röster

avgåvos för avslag. Då sedermera högsta domstolens yttrande över förslaget

inhämtades, förenade sig fem justitieråd i hemställan, att detsamma

icke måtte stadfästas, och övriga två justitieråd avstyrkte, att förslaget i

dess då föreliggande form bleve gillat. Sedermera hava inom Riksdagen

vid upprepade tillfällen yrkanden framställts om upphävande eller ändring

i de ifrågavarande bestämmelserna. Vid 1904 års riksdag väcktes, inom

Andra kammaren motion med yrkande, att Riksdagen måtte för sin del

besluta, att 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen skulle åter erhålla samma

lydelse, som de hade före sanktionerandet av den nya lydelsen den 10 juli

1899. Denna motion förnyades vid 1908, 1910 och 1911 årens Riksdagar.

Vid sistnämnda Riksdag framställdes därjämte dels i en i ämnet väckt

motion, dels ock vid de sålunda framställda motionernas behandling inom

Riksdagen åtskilliga förslag i syfte att bringa de genom 1899 års lag införda

stadgandena i närmare överensstämmelse med de i straff lagen i övrigt

gällande principer. Samtliga motioner om upphävande av bestämmelserna

i 1899 års lag blevo på lagutskottets hemställan av båda kamrarna avslagna,

varemot, med anledning av de vid 1911 års Riksdag väckta ändringsförslagen,

Andra kammaren för sin del antog ett förslag till ändringar i

de förevarande paragraferna av innebörd, att det straffbara försöket skulle

komma att motsvara hela det fullbordade brottet, straffet för försök sänkas

och åtalsrätten begränsas.»

Med anledning av den vid 1912 års Riksdag framlagda propositionen

väcktes motioner dels av herr Thyrén med yrkande av den innebörd, att

tillämpningen av försöksbestämmelsen i 22 § 2 mom. skulle utsträckas

till hela det område för fullbordat brott, som 1 mom. i samma paragraf

omfattar, och straffsatsen bestämmas till böter eller fängelse, dels ock

av herr Lindqvist och hans ovannämnda medmotionärer med enahanda yrkande

som i ovanintagna motion.

Med avstyrkande av båda de väckta motionerna, tillstyrkte lagutskottet

bifall till Kungl. Maj:ts förslag. I Första kammaren avslogs emellertid

detta förslag med 73 röster mot 71 som avgåvos för ett under överläggningen

i kammaren framställt, i herr Zetterstrands ovanintagna motion

upptaget yrkande, att straffet för brott enligt 22 § 2 mom. skulle nedsättas°från

straffarbete i två år till fängelse. Andra kammaren åter biföll

det i herr Lindqvists med fleres motion framställda yrkandet.

I sitt med anledning av propositionen och nyssnämnda motioner avgivna

utlåtande anförde 1912 års lagutskott bland annat, att de olägen
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

heter, som vidlådde de nuvarande lagbestämmelserna, enligt utskottets mening

voro av så allvarlig art, att en ändring av desamma icke längre borde

undanskjutas.. I fråga om sättet för ändringens åstadkommande ansåo-e utskottet

för sin del, att det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till ändring

i 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen, borde vara ägnat att undanröja

de väsentligaste av de brister, som vidlådde nu gällande lag. Vad anginge

det av herrar Lindqvist in. fl. framställda yrkandet, att Riksdagen måtte

besluta, att de ifrågavarande lagrummen skulle återställas till den lydelse

de både före 1893 års lagändring, funne utskottet att, även om såväl teoretiska

som praktiska skäl kunde tala för en sådan åtgärd, åtminstone så

tillvida, att. lagrummen återfinge den lydelse de hade före lagändringen

^ 1899, det likväl av skäl, som av departementschefen fram
hållits,

vore lämpligt att stanna vid en sådan förändring, som av Kungl

Maj:t föreslagits. 6

. Vac} 1912 års lagutskott anfört finner utskottet fortfarande äga giltighet.

Utskottet ansluter sig alltså i fråga om Kungl. Maj:ts försko- till

ovanintagna uttalande och har beträffande herr Lindqvists med fleres

motion lika litet nu som föregående år ansett sig kunna tillstyrka bifall

till densamma. Vad åter angår det i herr Zetterstrands motion framställda

forslaget har utskottet _ funnit skäl icke nu föreligga att stanna vid det

mera ofullständiga avhjälpande av bristerna i den förevarande lagstiftningen,

som detta förslag innebär i jämförelse med Kungl. Maj:ts.

På grund härav och under åberopande i övrigt av de av departementschefen

vid^ ärendets föredragning i statsrådet anförda skäl har utskottet

ansett Kungl. Maj:ts proposition böra av Riksdagen bifallas och

hemställer alltså,

att Riksdagen matte med avslag å herrar Lindqvists

med fleres samt herr Zetterstrands ovan omförmälda

motioner godkänna Kungl. Maj:ts genom ifrågavarande

proposition framlagda förslag.''

Stockholm den 22 april 1913.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 saml. 26 höft. (Nr 27.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Reservationer:

dels av herrar af Ekenstam, Trana, greve Lag evig eller, von Baurngarten,

Johansson i Yalared, greve Spens och Johansson i Mellbyn, som yrkat

att Riksdagen måtte avslå såväl Kungl. Maj:ts

ifrågavarande proposition som ock de i ämnet väckta

motionerna.

dels av herr Holmdahl, som hemställt,

att Riksdagen, med avslag å Kungl. Maj:ts proposition,

samt herr Lindqvists in. fl. motion måtte i anledning

av herr Zetterstrands motion för sin del besluta,

att 15 kap. 22 § strafflagen skall erhålla följande ändrade

lydelse:

22 §.

Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk

av sin rätt, genom våld eller hot, annan att något gorå,

tåla eller underlåta, straffes högst med straffarbete i två

år, i de fall, där gärningen ej med svårare straff särskilt

belagd är.

Försöker man, på sätt nu är sagt, tvinga någon

till deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att

återgå till arbetet eller att övertaga erbjudet arbete,

straffes med böter eller fängelse, i de fall, där gärningen

ej med svårare straff särskilt belagd är.

dels och av herrar Lindhagen och Borg, som anfört:

»Utskottet medgiver, att både teoretiska och praktiska skäl tala

väsentligen för en sådan åtgärd, som föreslagits i den av herr Lindqvist

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

11

m. fl. väckta motionen. Det synes oss med en sådan utgångspunkt vara

riktigast att stödja detta förslag.

Här gäller det nämligen att avskaffa en klasslag, som i arbetareklassens

stora strid för bättre livsvillkor dess motparter själva instiftat

för att skaffa sig ett ytterligare vapen till de många, som besittningen

av ekonomisk, politisk och administrativ makt förlänar.

Man har härvid sökt i själva verket göra gällande, att strejkande

arbetare ej borde tillåtas ens på något sätt komma till tals med sina kamrater,

vilkas solidaritet med de kämpande vore en betingelse ofta nog

för utgången. Ifrågavarande lagstiftning har till sitt syfte och till sina

verkningar varit ett sannskyldigt uttryck för ett sådant åskådningssätt.

Den kungl. propositionen förra året betecknade med rätta dessa strävanden

såsom ohemula. »Att de strejkande äro berättigade att genom fredlig

övertalning eller överhuvud genom rättsenliga medel påverka dem, som

trätt eller ämna träda i deras ställe, synes», säges det, »numera överallt

vara erkänt». Det är då så mycket påtagligare att den ursprungliga lydelsen

av 15 kap. 22 § strafflagen, som generellt bestraffar lagstil digt våld

och hot, varifrån det må komma, är en tillräcklig straffbestämmelse och

tillika en oväldig straffbestämmelse, som ej genom undantagsbestämmelser

riktar sin udd mot arbetarklassen och ytterligare blottställer den i en

rättvis strid mot övermakten. Varje steg, som lagstiftningen tagit i sistnämnda

illegitima syfte, bör därför nu vid närmare eftersinnande återtagas

samt lagrummets lydelse återställas i sitt ursprungliga opartiska skick.

Under åberopande i övrigt av den utförliga motiveringen i motionen

hemställa vi,

att Riksdagen med anledning av herr Lindqvists

in. flis motion ville för sin del besluta att återställa

15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen till den lydelse dessa

lagrum hade före 1893 års lagändring och således giva

denna följande avfattning:

22 §. Tvingar någon, utan laga rätt, eller med

missbruk af sin rätt, genom våld eller hot, annan att

något göra, tåla eller underlåta; straffes högst med

straffarbete i två år, i de fall, där gärningen ej med

svårare straff särskildt belagd är.

24 §. Brott, som i 22 § sagd! är, må ej åtalas

af allmän åklagare, där ej målsägande det till sådant

åtal angifver; ej heller må brott, som i 23 § sägs, åtalas

af annan, än målsägande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Särskilt yttrande

av herr Alexanderson:

»Den av departementschefen i yttrande till statsrådsprotokollet uttalade

mening, att den rationellaste lösningen av föreliggande lagstiftningsproblem

vore den s. k. Akarpslagens fullständiga upphävande, delar jag,

men har tillstyrkt antagande av det kungl. förslaget såsom innefattande ett

enligt min tanke väl avvägt försök till utjämnande av de meningsmotsatser,

som inom Riksdagen förefinnas och vilka förra året togo sig uttryck

i de båda kamrarnas utpräglat motsatta beslut.

Det oaktat ansåg jag mig, med hänsyn till det frågans läge, som

framträdde under utskottets överläggning, böra biträda en under överläggningen

yttrad mening, att utskottet skulle bäst gagna sin uppgift, om genom

ömsesidig eftergift å intagna ståndpunkter, utskottets samtliga medlemmar

eller åtminstone dess stora flertal kunde enas i en hemställan om an

tao-ande av herr Zetterstrands motion. Då emellertid detta uppslag förföll

till följe därav, att de utskottsmedlemmar från första kammaren, som

yrkat avslag å såväl den kungl. propositionen som motionen, funno sig förhindrade

att frångå sitt yrkande, har jag, under beklagande av nämnda

förhållande, biträtt utskottsmajoritetens hemställan om bifall till propositionen.

t

Stockholm 1913. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

131253

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1913:121 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:t proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen. s. 1 i texten