Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse av § 24 värnpliktslagen den 14 juni 1901, dels ock en i anledning av propositionen väckt motion.

1913-05-13 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1913:35, Utlåtande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse av § 24 värnpliktslagen den 14 juni 1901, dels ock en i anledning av propositionen väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

1

Nr 35.

Ankom till Riksdagens kansli den 13 maj 1913 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition till

Riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse av §

24 värnpliktslagen den 14 juni 1901, dels ock en i anledning

av propositionen väckt motion.

Närvarande: Herrar Widén, Lindhagen, af Ekenstam, Söderbergh, Stämer, Geze
lius,

Alexanderson, greve Lagerbjelke, von Baumgarten, greve

Spens, Petersson i Lidingö villastad, Pettersson i Södertälje, Pettersson

i Bjälbo, Jansson i Edsbäcken, Olsson i See och Borg.

Uti en den 27 mars 1913 dagtecknad proposition, nr 220, vilken

blivit till lagutskottet hänvisad, har Kungl. Maj:t, under åberopande av

bifogat utdrag av statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden för samma

dag föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av § 24 värnpliktslagen den 14 juni 1901.

Härigenom förordnas, att § 24 värnpliktslagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

§ 24.

Värnpliktig är skyldig att tjänstgöra vid det truppslag av hären

eller uti den tjänst vid flottan, vartill han inskrivits eller överförts, dock

att i de fall, Konungen prövar erforderligt, icke vapenför värnpliktig

skall vara skyldig att även vid annat truppslag eller i annan tjänst

fullgöra tjänstgöring.

Denna lag träder genast i kraft.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 34 höft. (Nr 35.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Greve Carl

Hamiltons

motion.

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling

förehaft eu i anledning av densamma inom Första kammaren av

greve Carl Hamilton väckt, till lagutskottet hänvisad motion, nr 162,

av följande lydelse:

»Uti proposition nr 220 har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att

antaga förslag till lag om ändrad lydelse av § 24 värnpliktslagen den

14 juni 1901.

Propositionen avser sådan ändring i sagda lag, att uttrycklig föreskrift

däri införes om skyldighet för icke vapenför värnpliktig att i de

fall, Konungen prövar erforderligt, tjänstgöra även vid annat truppslag

eller i annan tjänst än den vartill han inskrivits eller överförts. Någon

motsvarande bestämmelse rörande vapenför värnpliktig föreslås däremot

icke.

Skulle åt värnpliktslagen givas den avfattning, som i propositionen

föreslagits, komme lagens ordalydelse uppenbarligen att få den innebörd,

att Kungl. Maj:t må i erforderliga fall beordra icke vapenför värnpliktig

att tjänstgöra vid främmande truppslag, men att Kungl. Maj:t icke

tiilerkännes samma befogenhet beträffande vapenför värnpliktig, eller,

med andra ord, den föreslagna omformuleringen av § 24 värnpliktslagen

komme att verka såsom ett förbud mot beordrande av vapenför värnpliktig

till varje slags tjänstgöring vid främmande truppslag såväl i

fred som i krig.

Kungl. Maj:ts ändringsförslag innebär sålunda en stark inskränkning

i den befogenhet, Kungl. Maj:t haft alltifrån lagens tillkomst, såsom

den hittills tolkats, en befogenhet, vilken även på senaste tid upprepade

gånger begagnats. Av den i propositionen förebragta utredningen

— särskilt av generalstabschefens däri anförda yttrande — framgår

emellertid, att den rätt att kommendera även vapenföra värnpliktiga

till tjänstgöring vid främmande truppslag, som Kungl. Maj:t allt hittills

ansetts hava och obestritt utövat, icke kan utan allvarliga olägenheter

avstås. Ja, det förefaller t. o. m. av motiveringen som om det varit

även chefens för lantförsvarsdepartementet tanke, att Kungl. Maj:ts

rätt att kommendera vapenföra från ett truppslag till ett annat icke

kan alldeles undvaras, då han (sid. 10) berör att »viss utbildning regelmässigt

måste förläggas till mer än ett truppförband». Under sådana

förhållanden torde flen föreslagna lagparagrafen, åt vilken givits en

form, som måste anses innebära förbud för sådana kommenderingar för

framtiden, icke kunna anses lämplig.

I själva verket förekomma kommenderingar av värnpliktiga från

ett truppslag till ett annat i ganska stor omfattning. Såsom exempel

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

3

på — om man så vill uttrycka sig — regelmässigt återkommande dylika

kan, utöver det av departementschefen angivna exemplet, anföras:

Kommendering från olika truppslag till s. k. kommissarieskolor, sammandragna

vid visst truppslag, kommendering av trängen i förvaltningstjänst

tilldelade värnpliktiga till förplägnadsskolor, i flera fall förlagda

vid ett infanteriregemente, kommendering av särskilt utvalda värnpliktiga

ur olika truppslag till velocipedordonnansskolor, förlagda till det

truppförband vederbörande arméfördelningschef bestämmer o. s. v.

Men icke mindre nödvändiga än de regelmässigt återkommande

kommenderingarna äro sådana, som kunna anses vara av mera tillfällig

natur. Till dylika kunna räknas de kommenderingar, som vid fälttjänstövningar

äga rum från ett truppslag till ett annat, t. ex. till infanteriet

av spaningsryttare från kavalleriet och av kuskar från trängen.

På nyligen gjorda kommenderingar i stor omfattning av sådant slaglämna

de av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifterna för förra årets stora

fälttjänstövningar exempel.

Såsom ett annat exempel på sådan kommendering av tillfällig art

kan anföras, hurusom år 1911 en del träng-beväring inom II arméfördelningen

med anledning av barnförlamningsepidemi beordrades att

under repetitionsövningarna tjänstgöra vid vissa infanteriregementen.

I ännu större omfattning förekommo kommenderingar till främmande

truppslag under en följd av år närmast efter antagandet av 1901 års

härordning, i det att de värnpliktige, vilka inom VI arméfördelningsområdet

uttagits till fästningsartilleriet vapenövades vid infanteriet,

»såsom infanterivärnpliktige».

De anförda exemplen torde till fyllest ådagalägga icke blott att

Kungl. Maj:t, enligt den tolkning, som värnpliktslagen allt hittills fått,

har rätt att kommendera värnpliktiga från ett truppslag till ett annat,

utan även att denna rätt icke utan allvarliga olägenheter kan avhändas

Kungl. Maj:t. Då härtill kommer, att icke ens något försök gjorts att

framställa denna rätt såsom på något sätt förgriplig gent emot de

värnpliktiges berättigade intressen eller av andra skäl obehörig, så må

det väl förefalla i hög grad olämpligt att nu kringskära denna rätt,

så mycket mer som den i § 33 värnpliktslagen Kungl. Maj:t tillerkända

rättigheten att i särskilda fall överföra värnpliktig från ett truppslag

till ett annat — i vilken rätt ingen ändring ifrågasättes — är långt

mer vittgående än kommenderingsrätten och kan leda till den längre

fredstjänstgöring, som är gällande för vissa truppslag.

Därest den nuvarande bestämmelsen uti § 24 värnpliktslagen någonsin

varit avsedd att innebära sådan begränsning av Kungl. Maj:ts kom
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

menderiugsrätt, som chefen för lantförsvarsdepartementet gjort gällande,

borde detta framgå av paragafens motivering i förslaget till 1885 års

värnpliktslag. I dessa motiv finnes intet särskilt angivet rörande ifrågavarande

paragraf, men motiven hänvisa till 1882 års av särskilda kommitterade

utarbetade härordningsförslag, på vilket förslag 1885 års

värnpliktslag är byggd. Rörande § 24 värnpliktslagen angives i berörda

förslag (motiven sid. 168) följande: »1 ändamål att i början av

art. V införa en allmän bestämmelse om värnpliktigs tjänstgöringsskyldighet

bär kommittén i § 24 stadgat, att värnpliktig är skyldigtjänstgöra

vid det vapen, i vilket han inskrives.....)). Denna moti
vering

synes icke giva något stöd för den uppfattning om den nuvarande

paragrafens innebörd, som kommit till uttryck i propositionen.

I det föregående bar fi-ägan skärskådats huvudsakligen ur fredstjänstg

öring ens synpunkt. Men liksom behovet att kommendera värnpliktiga

från ett truppslag till ett annat i fred starkast framträder vid

de övningar, som i eminentaste grad äro en förberedelse för kriget,

nämligen vid de i större omfattning utförda fälttjänstövningarna, så är

det uppenbart, att i krig måste oupphörligt framträda behov av att kunna

kommendera värnpliktiga till tjänstgöring även vid annat än ett eget truppslag.

Någon hänsyn härtill synes icke hava tagits vid den nu föreslagna

lagtextens formulering. Denna gör nämligen ingen skillnad på fredstjänstgöring

och krigstjänstgöring. Antages förslaget, kommer det att

verka såsom förbud för Kungl. Maj:t även att i krig kommendera vapenföra

värnpliktiga från ett truppslag till ett annat. Men att ett sådant

förbud skulle kunna medföra högst ödesdigra konsekvenser och icke

utan våda för rikets försvar under alla förhållanden respekteras torde

ligga i öppen dag. Exempelvis skulle det ju i krig kunna inträffa, att

brist på läkare uppkomme vid ett truppslag, under det att vid ett annat

funnes överskott på värnpliktiga läkare. Vid fästningsförsvaret skulle

man genom detta förbud vara förhindrad att ersätta bortskjutna hantlangare

vid artilleriet med infanterister o. s. v. Det säger sig själft,

att det icke kan vara lämpligt att åt värnpliktslagen giva en avfattning,

som blir till hinder för att i dylika fall använda vare sig läkare eller

annan värnpliktig personal, varhelst försvarets intressen så kräva.

Genom värnpliktslagens § 33 finnes ingen dylik kommendering sr ätt

tillerkänd Konungen, ty denna paragraf berör tydligen en helt annan

rätt, nämligen att överflytta värnpliktiga från ett truppslag till annat.

Då det väl knappast är tänkbart, att man vid värnpliktslagens

stiftande avsett att förbjuda de värnpliktiges användning vid annat än

eget truppslag i krig, då vidare denna kommendering srätt icke beröres i

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

5

§33 — där enligt motiven till lagen Konungen tillerkännes viss överflyttning

srätt »för tillgodoseende av de krav, som mobiliseringen framställer»

— så synes lagstiftaren uppenbarligen hava ansett, att § 24

värn pliktslagen icke både hinder i vägen härför. Men då i sistnämnda

paragraf ingen åtskillnad göres mellan värnpliktigs tjänstgöringsskyldighet

i krig och i fred, så synes lagstiftaren också hava ansett, att

den värnpliktige kunde och borde kunna i fred likaväl som i krig kommenderas

till tjänstgöring vid annat än eget truppslag.

På till synes synnerligen vägande skäl har chefen för generalstaben

i sitt i propositionen anförda yttrande gjort sig till tolk för den

uppfattningen, att ifrågavarande kommenderingsrätt måste anses självfallen,

men å andra sidan framhållit, att om den lagtolkning, vilken numera

omfattats av chefen för lantförsvarsdepartementet, skulle tillerkännas

vitsord, då vore lagändring givervis erforderlig. Att denna

lagändring i så fall ovillkorligen behövde omfatta vapenföra såväl som

icke vapenföra värnpliktiga framgår med all önskvärd tydlighet av

yttrandet i övrigt.

Såsom av det ovan anförda framgår, torde Kungl. Maj:ts rätt att

kommendera värnpliktiga — vapenföra såväl som icke vapenföra —

från ett truppslag till ett annat vara dels oavvisligen nödvändig, dels

också redan nu befintlig. Men då Kungl. Maj:t själv genom den nu

framlagda propositionen kan anses hava förklarat, att denna rätt icke

längre förefinnes, så torde det vara nödvändigt att genom lagändring

tillerkänna Kungl. Maj:t denna rätt i den utsträckning den hittills haft

— icke, såsom föreslagits, begränsad till enbart de icke vapenföra.

Jag får därför hemställa, att Riksdagen, under förklaring att Kungl.

Maj:ts proposition ej kan i oförändrat skick antagas, måtte besluta, att

§ 24 värnpliktslagen skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 24.

Värnpliktig är skyldig att tjänstgöra vid det truppslag av hären

eller uti den tjänst vid flottan, vartill han inskrivits eller överförts,

ävensom i de fall, Konungen prövar erforderligt, även vid annat truppslag

eller i annan tjänst.»

På förslag av Kungl. Maj:t beslöt 1912 års Riksdag, att fredstjänstgöringstiden

för icke vapenföra värnpliktiga, som inskrevos 1912

eller senare, skulle nedsättas till 182 dagar, ävensom att beträffande

Utskottets

yttrande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

dylika värnpliktiga, vilka inskrivits tidigare än år 1912, Konungen ägde

bestämma i vad mån nedsättning till 182 dagar av dittills föreskriven

tjänstgöringstid skulle kunna ske.

1 anledning härav förordnade Kungl. Maj:t den 22 mars 1912, att

tjänstgöringstiden för icke vapenföra värnpliktiga tillhörande hären,

vilka inskrivits före år 1912, skulle nedsättas med 30 dagar, varjämte

i generalorder samma dag föreskrevs följande:

»På det att de icke vapenföras arbetskraft, allt efter olika behov

och tillgång, må kunna på lämpligaste sätt tillgodogöras, må arméfördelningschef

beordra icke vapenföra, vilka tilldelats ett truppförband,

till tjänstgöring vid ett annat av samma eller olika truppslag, i senare

fallet med de värnpliktigas eget medgivande.»

Sedan chefen för fjärde arméfördelningen i underdånig skrivelse

den 17 oktober 1912 anmält, att vid vissa regementen erforderligt antal

icke vapenföra på frivillighetens väg icke kunnat erhållas, föreslog

nämnde arméfördelningschef i förnyad underdånig skrivelse av den 3

december 1912, att för undanröjande av de svårigheter, som i berörda

avseende yppats, § 24 i värnpliktslagen, vilket lagrum med dess nuvarande

lydelse ansåges lägga hinder i vägen för kommendering av

värnpliktiga från ett truppslag till ett annat, måtte erhålla följande

ändrade lydelse:

»Värnpliktig är skyldig att tjänstgöra vid det truppslag av hären

eller uti den tjänst vid flottan, vartill han tilldelats. I de fall Konungen

prövar erforderligt, är värnpliktig skyldig tjänstgöra även vid annat truppslag

eller i annan tjänst.»

Sedan över berörda förslag yttranden inhämtats från övriga arméfördelningschefer,

militärbefälhavaren på Glott land samt cheferna för

generalstaben, marinstaben och kustartilleriet, har detsamma jämte de

i anledning därav avgivna yttrandena inom lantförsvarsdepartementet

blivit föremål för närmare övervägande. Sedan förslaget därvid omarbetats,

har detsamma i det skick det sålunda slutligen erhållit med

förevarande proposition för Riksdagen framlagts.

Beträffande de skäl, som legat till grund för ifrågavarande lagförslag,

får utskottet hänvisa till det vid propositionen fogade utdrag av

det i statsrådet förda protokoll.

Utskottet har vid granskning av lagförslaget icke funnit anledning

att däremot framställa någon anmärkning.

Vidkommande det i greve Hamiltons motion framställda yrkande

för så vitt det går längre än propositionen, har, såsom av statsråds
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

7

protokollet framgår, denna fråga vant föremål för departementschefens

övervägande. Departementschefen har emellertid icke ansett någon

föreskrift i förevarande hänseende böra meddelas rörande vapenföra

värnpliktiga och såsom skäl därför bl. a. anfört:

»För den vapenföre avser fredstjänstgöringen framför allt att vara

eu skola till utbildning i de färdigheter, som krävas av det truppslag

och den tjänst han tillhör. Vid sådant förhållande och då utbildningen

vid de olika truppslagen och tjänsterna i allmänhet är väsentligt

olika, torde — bortsett från de fall, då viss utbildning regelmässigt

måste förläggas till mer än ett truppförband, såsom exempelvis i fråga

om de till trängen i egentlig sjukvårdstjänst uttagna värnpliktiga — det

icke böra ifrågakomma, att den vapenföre värnpliktige ens någon kortare

tid fullgör fredstjänstgöringen vid annat truppslag än det han tillhör.»

Då vad departementschefen sålunda anfört enligt utskottets förmenande

äger riktighet och då, såsom därav framgår, något behov av

särskilda bestämmelser i det i greve Hamiltons motion avsedda hänseende

icke synes föreligga, har utskottet funnit sig böra stanna vid

Kungl. Maj:ts förslag och följaktligen icke kunnat tillstyrka bifall till

motionen.

På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa:

Do) att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition

måtte av Riksdagen bifallas; samt

2:o) att greve Carl Hamiltons omförmälda motion

icke måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 13 maj 1913.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

Reservationer:

dels av herr Petersson i Lidingö villastad, som, med instämmande

av herrar greve LagerbjelJce. von Baumgarten, greve Spens och Pettersson

i Bjälbo, anfört:

»I det av chefen för generalstaben avgivna yttrande, som finnes omförmält

i motiveringen till förevarande kungl. proposition, har nämnda

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

chef med mycken styrka gjort gäldande, att det måste finnas rätt att till

tjänstgöring" vid visst truppslag eller tjänst beordra även andra värnpliktiga

än de, som blivit tilldelade ifrågavarande truppslag eller tjänst;

att det också ansetts självfallet, att eu dylik rätt att kommendera till

tjänstgöring från ett truppslag till ett annat tillkomme Kung!. Maj:t;

samt att han ansåge, att värnpliktslagens nuvarande lydelse ingalunda

utgjorde hinder för sådan kommendering.

En sådan uppfattning av värnpliktslagens innebörd bär även, enligt

vad i den kungl. propositionen upplyses, gjort sig gällande vid generalorder,

som åren 1910 och 1911 utfärdats angående inkallande av vissa militärarbetare

vid infanteriregemente till tjänstgöring vid truppförband av

kavalleriet, artilleriet eller trängen för skötsel av kronans hästar m. m.

Och denna tillämpning av värnpliktslagens bestämmelser har mig veterligen

icke varit föremål för anmärkning inom riksdagen. Den står

ock i god överensstämmelse med lagens innehåll i övrigt.

Vid sådant förhållande synes mig giltig anledning hava saknats att

frångå den uppfattning, som sålunda gjort sig gällande, att § 24 värnpliktslagen

icke lägger hinder i vägen för Kungl. Maj:t att kommendera

värnpliktiga till tjänstgöring från ett truppslag till ett annat.

Emellertid har, såsom av den kungl. propositionen framgår, numera

åt sagda § i värnpliktslagen givits en snävare tolkning, så att Kungl.

Maj:t år 1912 ansett sig förhindrad att angående militärarbetares inkallande

till tjänstgöring vid annat vapen meddela bestämmelser liknande

dem som gåvos 1910 och 1911. Och föredragande departementschefen

uttalar, att han icke kan anse att § 24 värnpliktslagen inrymmer för

Kungl Maj:t någon rätt därtill.

Denna föredragande departementschefens uppfattning torde — även

om man icke kan dela densamma — nödvändiggöra ett förtydligande

av värnpliktslagens innebörd, så att icke de värnpliktiges utbildning och

försvarets effektivitet bliva lidande på en formalistisk tolkning av en

lagparagraf. Skall ett sådant förtydligande ske, lärer det dock icke

kunna inskränkas till att avse allenast de icke vapenföra, såsom i den

kungl. propositionen föreslagits, utan böra omfatta alla värnpliktiga,

evad de äro vapenföra eller icke. I annat fall komme ändringen av

lagens ordalydelse otvivelaktigt att innebära jämväl eu ändring i sak,

som, då en mera avsevärd del av krigsmakten sammandrages, såsom

vid fälttjänstövningar, mobilisering och i krig, icke ens lärer kunna

upprätthållas.

Jag anser därför, att utskottet bort hemställa om sådan ändring av

§ 24 värnpliktslagen, som i greve Hamiltons_*motion är föreslagen, där
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 35. 9

St dock+,tiU. förekommande av allt missförstånd torde böra göras det

gg, att värnpliktig som, på grund av att Konungen prövat sådant

nödigt, inkallats till tjänstgöring vid annat truppslag IZ \ annan

icke måanbetuu genom ^rivning eller överföring tilldess, därigenom

honom besttmd ^ ********* *> -» varit för

värnp^Tefffflrantö^bf^®6” ^ i^^arande § i

| 24.

Växnphktig är skyldig att tjänstgöra vid det truppslag av hären

ärtset it tf K ™ fl0tta”’ T!,rti11 h“ i-wÄfr öveSta

ävensom i de fall, Konungen prövar erforderligt, även vid annat trupp
ag

eller 1 annan tjänst, dock utan ökning av den tjänstgöringstid som

genom inskrivningen eller överföringen blivit för honom beställd. ’

deis av herrar af Ekenstam och Gezelius;

deh och av herrar Lindhagen och Borg, vilka anfört:

vid ditt 24 1 har,.fasts!afts sk7I(%het för värnpliktig att tjänstgöra

d det truppslag eller uti den tjänst, vartill han inskrivits eller överförts

Detta, innefattar på samma gång en viss trygghet för den värnpliktige

Lm<^fterwdSapartl11 andra Sky]?igheter 1 berörda avseende än vfd

som efter vederbörlig provning vid mskrivningsförrättning eller över
bftan?t-

^ågon principal! skillnad mellan vapenför eller

icke vapenför kan här icke äga rum. 1

Nu. bar emellertid i följd av beslutet år 1912 om inskränkning i

antalet icke vapenföra, vilka skola utbildas som värnpliktiga, inträStt

apenfora värnpliktiga, som under pågående vapenövning överföras till icke

vapenföra, 1 regel ej kunna få kvarstå vid det vapenslag eller uti den tjänst

vartill de. blivit inskrivna eller överförda. Här måste således en allmän

ZstmförD1lf Fld "Til Stadgandf 1 33 §, enligt vilket Konungen endast

för särskilda fall ager verkställa överföring, kan således ei bär

SÄ MS7 förrättning, därvid fönentmnda itL h "

t TLTf rum’ fortfinnes GJ ^Uer. Det återstår således endast

en förlfkffffdaffs;fc°nimgMS ’“nd « § »ed

Harav följer emellertid, att denna komplettering ej bör få avse nåo-ot

mera an som av behovet sålunda påkallas. Att, såsom i propositionen

ragasattes, lagga 1 Konungens hand en befogenhet at/utom för de

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 34 höft. (Nr 35).

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets utlåtande Nr 35.

särskilda fallen enligt 33 § och det här nyss anförda fallet i&mväl i allmänhet

få överföra redan inskrivna eller för särskilda fall oveif

icke vapenföra kan ej vara riktigt eller av forhallandena påkalla! Av

motiven till propositionen framgår ock, att vid inskrivningarna av icke

vanenföra nu, såsom ock rätteligen doi- ske, tages hänsyn till de för

ändrade förhållandena enligt därför uppgjord plan samt att propositionen

framkommit för att tillgodose det ovannämnda behovet, som ej kan

till o-odoses vid inskrivnings förrättningarna. ,

Ännu mindre kan med ovannämnda uppfattning tillstyrkas yrkandet

i herr Hamiltons motion, vilket giver Konungen en allmän befogenhet

att efter gottfinnande upphäva resultatet av mskrivningsforrattningarna

även för vapenföra, om än detta kan anses vara ur motionarens synpunkt

ett konsekventare förslag än Kungl. Maj-.ts.

P Motionen synes dock i själva verket avse ej detta utan endast a

trygga åt Konungen en befogenhet till tillfälliga kommendering av Jo,

särskilda fall, vilket måhända ej tillkommer regeringsmakten p* g™id

av 33 8 som av åtskilliga anses innebära allenast en ratt till definit^

och bestående överföring för särskilda fall. = Detta ar eu helt annan

sak än det, som fått uttryck i motionens payrkade tillägg till -4 $•

I vad mån den nu gällande värnpliktslagen, stadd av sakens natur,

är tillräcklig att ordna denna angelägenhet eller 1(*e, ^ar for °vng .]

blivit tillfyllest utrett allenast genom motionen. Säl skilt ma och e

inras, att det åberopade syftet att trygga truppernas ^

tid efter förefintligt behov ej kan anses tillräckligt tillgodosett genom

att lämna den saken uteslutande åt Konungens avgörande vdket give^

vis ej alltid hinner inhämtas under pågående krig, ifall nu ett sadant

mot all förmodan skulle för oss inträffa. Då i regeringspropositionen

synes uttalat, att den av motionären förordade angelagenheten ar

räckligt tillgodosedd genom gällande lag, och vi ej hunn

nåo-on uppfattning, i vad mån detta kan anses vara riktigt eller icke

samt denP av motionären berörda särskilda angelagenheten i varje fall

ej hör hemma i 24 § eller får lösas på sätt han dar föreslagit, ha

vi varit förhindrade att i det sammanhang, van fragan av mota

nären nu väckts, föreslå ens en skrivelse med begäran om utred

nino- Med den uppfattning av frågans laga innebord i olika avseenden”’

som av oss ovan utvecklats, framgår emellertid, att det av oss

ifrågasätta tillägget till 24 § ej på något sätt kanf”JIerka

om gällande lags ställning till frågan om ratt tor Konungen att go

tillfälliga kommenderingar för särskilda fall.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

Det är att hoppas, att det nu av oss ifrågasatta tillägget till 24 §

skall, såsom ock ställts i utsikt, ej annat än i nödfall leda till kommenderingar

utom arméfördelningen. Någon särskild bestämmelse härom

i lagen ha vi därför ansett oss ej böra föreslå.

Det hemställes alltså:

att Riksdagen med avslag å herr Hamiltons motion

måtte allenast på det sätt bifalla propositionen,

att 24 § i värnpliktslagen erhåller följande lydelse:

»Värnpliktig är skyldig att tjänstgöra vid det

truppslag av hären eller uti den tjänst vid flottan,

vartill han inskrivits eller överförts, dock att i de fall,

Konungen prövar erforderligt, icke vapenför värnpliktig,

som under pågående vapenövning överföres från vapenföra,

skall vara skyldig att fullgöra tjänstgöring även

vid annat truppslag eller i annan tjänst.'')'')

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1913:125 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av § 24 värnpliktslagen den 14 juni 1901. s. 7 i texten