Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till apotelcsvarustadga dels ock i anledning därav väckta motioner.

1913-05-20 · 73 sidor, varav 70 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 70 av 73 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1913:37, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till apotelcsvarustadga dels ock i anledning därav väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

1

Nr 37.

Ankom till Riksdagens kansli den 20 maj 1913 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition

med förslag till apotelcsvarustadga dels ock i anledning

därav väckta motioner.

Närvarande vid ärendets slutliga behandling: Herrar Widén, Lindhagen, af Eken
stam*),

Trana, Stärner, Gezelius, Alexanderson, greve Lagerbjelke, von

Baumgarten*), Petrén, Pettersson i Bjälbo, Jansson i Edsbäeken, Igel,

Holmdahl, Persson i Norrköping och Olofsson i Åvik.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 11 april 1913 dagtecknad proposition, nr 243, har

Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bifogat utdrag av

statsrådsprotokollet över civilärenden, begärt Riksdagens yttrande över

följande förslag till apoteksvarustadga:

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 sand: 36 käft. (Nr 37.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

»Förslag

till

Kung!. Maj:ts nådiga

Apoteksvamstadga

given Stockholms slott den

§ I
Till

apoteksvara enligt denna stadga äro att hänföra ämnen (enkla

kemikalier och droger) och beredningar, som endast eller i huvudsakligaste

mån användas såsom läkemedel eller vid tillredning av läkemedel.

De avsedda ämnena (enkla kemikalier och droger) finnas uppräknade

i bilaga I, och beredningarna finnas närmare angivna i bilaga II vid

denna stadga.

Med läkemedel förstås i denna stadga vara, avsedd att vid utvärtes

eller invärtes bruk förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymptom

hos människor eller djur.

§ 2.

Mom. 1. Undantagna från att anses såsom apoteksvaror äro här

nedan under a)—g) upptagna slag av varor, därest de icke äro upptagna

i bilaga I vid denna stadga och ej heller äro försatta med ämne, vars försäljning

på grund av föreskrift i nådiga förordningen angående handel

med eter- samt eter- eller sprithaltiga läkemedel den 8 december 1876,

nådiga giftstadgan den 7 december 1906 eller annan särskild författning

är förbehållen apoteksföreståndare, nämligen:

a) Kosmetiska medel, avsedda till ans av hud eller hår eller till

renhållning av munhålan, samt medel, avsedda till ans av friska sår.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

3

b) Liktornsmedel.

c) Desinfektionsmedel, avsedda till renande av rum, bohag och dylikt

eller av avfallsämnen.

d) Förbandsartiklar, som icke äro impregnerade, eller som äro impregnerade

i enbart antiseptiskt syfte.

e) Mineralvatten, naturliga och konstgjorda.

f) Mineralkällsalter, naturliga och konstgjorda.

_ g) Näringspreparat, som icke äro försatta med annat läkemedel än

lecitin eller glycerofosfat av natrium eller kalcium.

Mom. 2. Såsom apoteksvaror skola ej heller anses vissa såsom

läkemedel allmänt använda varor, som äro angivna i särskild förteckning,

bilaga III vid denna stadga.

Mom. 3. Befinnes vara, varom i mom. 1 förmäles, på grund av

tillsättning med häftigt verkande ämne eller av annan orsak vara av

sådan beskaffenhet, att varans bruk för uppgivet ändamål medför hälsofara,

må på framställning av medicinalstyrelsen antingen meddelas förbud

mot införsel och försäljning av sådan vara eller ock förordnas, att

den skall anses såsom apoteksvara. Sådant beslut meddelas av Kungl.

Maj:t.

§ 3.

De i §§ 1 och 2 nämnda bilagor skola minst vart tredje år av

medicinalstyrelsen i samråd med kommerskollegium och tekniska högskolan

samt efter apotekarsocietetens direktions hörande granskas och

därefter hos Kungl. Maj:t anmälas till fastställelse.

§ 4.

Den, som utan att vara apoteksföreståndare åstundar att fabriksmässigt

för avsalu tillverka apoteksvara, vare därtill berättigad, om

han, med iakttagande i övrigt av vad i gällande författningar stadgas

om anmälan av fabriksrörelse i allmänhet, därom gör skriftlig anmälan,

i Stockholm hos överståthållarämbetet och i annan stad hos magistraten

eller, där sådan icke finnes, hos vederbörande stadsstyrelse samt å landet

hos Konungens befallningshavande i länet. Foge ock vid sådan anmälan

intyg, att han antingen själv äger skicklighet att bedriva den rörelse,

varom häf är fråga, eller ock anställt annan, välfrejdad person med

vitsordad skicklighet att förestå rörelsen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Skicklighet att förestå dylik rörelse skall anses tillkomma 1) examinerad

apotekare ock farmacie kandidat, 2) den, som vid svenskt tekniskt

läroverk avlagt avgångsexamen med godkända kunskaper i kemi från

läroverkets fackskola för kemi, 3) medicine kandidat, 4) filosofie licentiat,

filosofie kandidat och filosofie magister, envar därest kan i sin examen

visat sig äga godkända kunskaper i kemi, samt 5) annan, som inför

vederbörande lärare vid något av rikets universitet, karolinska medikokirurgiska

institutet eller svenskt tekniskt eller farmaceutisk läroverk

styrkt sig äga nöjaktig fackkunskap i kemi ock däröver erkållit intyg.

§ 5.

Fabrikant eller annan näringsidkare, som, utan att tillverka apoteksvara,

vid fabriksmässig tillverkning eller eljest i sitt yrke använder sådan

vara, må därom göra anmälan till myndighet, hos vilken anmälan

enligt § 4 göres.

§ 6.

Apoteksvara må ej till riket införas av annan än

a) apoteksföreståndare,

b) fabrikant eller annan näringsidkare, som efter behörig anmälan

enligt § 4 eller § 5 kär ovan tillverkar apoteksvara eller eljest i sin

rörelse använder sådan vara, i den mån densamma är för hans tillverkning

behövlig,

c) person, som enligt § 7 är berättigad att idka grosshandel med

apoteksvara,

d) föreståndare för vetenskaplig institution, lydande under någon

av rikets akademier eller högskolor eller som åtnjuter understöd av stat

eller kommun, i den mån apoteksvaran är för annan institutionens verksamhet

än sjukvård behövlig, samt

e) föreståndare för av stat eller kommun inrättat eller understött

offentligt undersökningslaboratorium, ävensom av offentlig myndighet

auktoriserad föreståndare för annat offentligt undersökningslaboratorium,

i den mån varan är för laboratoriets verksamhet behövlig.

Finnes anledning misstänka, att apoteksvara, som av fabrikant,

annan näringsidkare eller föreståndare för vetenskaplig institution eller

offentligt undersökningslaboratorium införes, icke är för angivet ändamål

behövlig, äge vederbörande tullförvaltning att före varans utlämnande

avfordra fabrikanten, näringsidkaren eller föreståndaren i sådant hänseende

på tro och heder avgiven förklaring.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

5

§ 7.

Mom. 1. Vill annan person än apoteksföreståndare idka grosshandel

med apoteksvaror, skall han, med iakttagande i övrigt av vad i

gällande författningar stadgas om anmälan av grosshandelsrörelse i allmänhet,

därom göra skriftlig anmälan, på sätt i § 4 stadgas för den,

som åstundar att fabriksmässigt tillverka apoteksvara, och därvid med

sådant intyg, som i samma § omförmäles, styrka, att antingen han själv

eller av honom såsom föreståndare anställd person äger skicklighet att

bedriva sådan rörelse.

Grosshandlare, som i detta moment avses, är berättigad att försälja

apoteksvara till person, som enligt § 6 äger till riket införa sådan

vara, dock, beträffande de i punkterna b), d) och e) i samma § nämnda

personer, endast i den mån varan kan antagas vara för köparens där

angivna ändamål behövlig. Grosshandlare, varom i detta moment är

fråga, får icke hålla till salu, försälja eller utlämna apoteksvara i öppen bod.

Mom. 2. Fabrikant, som i § 4 sägs, är berättigad att, med de inskränkningar,

som i mom. 1 stadgas för grosshandlare, försälja apoteksvara

av egen tillverkning.

Mom. 3. I övrigt må med de undantag, som i mom. 4 och 5 här

nedan omförmälas, apoteksvara ej till salu hållas eller försäljas av annan

än apoteksföreståndare.

Mom. 4. Kommunalnämnd eller läkare i orter, belägna avlägset

från apoteksinrättning eller där farsot utbrutit eller allmän sjuklighet

är gängse, äger att, jämlikt därom gällande bestämmelser, tillhandahålla

läkemedel. Likaså äger dels veterinär tillhandahålla nödiga läkemedel

i den omfattning gällande veterinärinstruktion medgiver, dels ock tandläkare

att, jämlikt vad därom är föreskrivet, tillhandahålla allmänheten

läkemedel för sådana sjukdomar, som det tillkommer tandläkare att

behandla.

Mom. 5. Inom riket insamlade växter eller växtdelar må, ändock

att de enligt bilaga I vid denna stadga äro att hänföra till apoteksvaror,

i oblandat skick fritt försäljas.

§ 8.

Fabrikant, som i § 4 avses, och grosshandlare, som avses i § 7

mom. 1, ävensom apoteksföreståndare, som driver tillverkning av eller

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

grosshandel med apoteksvaror i från apoteket skild lokal, äro skyldiga

att underkasta sig den särskilda inspektion och kontroll, varom Kungl.

Maj:t kan komma att förordna, samt att i den ordning, som kan komma

att föreskrivas, bestrida kostnaderna härför.

§ 9.

Vid försäljning av apoteksvara skall i varje fall varans art eller

sammansättning genom påskrift eller bifogad deklaration tydligt och

riktigt angivas:

a) å enkla kemikalier och droger: genom deras vetenskapliga eller

i gällande farmakopéer eller i bilaga I vid denna stadga införda benämning,

b) å beredningar: genom i gällande farmakopéer upptagen eller av

medicinalstyrelsen eljest godkänd benämning eller genom angivande av

uti dem ingående ämnens namn och mängd ävensom beredningsformen.

Hvad sålunda föreskrivits, gäller även beträffande vara, upptagen

å bilaga III vid denna stadga, dock att till angivande av dylik vara

jämväl må användas dess i bilaga III intagna benämning. Vid försäljning

av sådan vara skola därjämte iakttagas de i bilaga III för vissa

fall meddelade särskilda bestämmelser om påskriftens innehåll.

§ io.

I gällande medicinaltaxa icke upptagen apoteksvara, utgörande

beredning, ävensom i bilaga III upptagen vara må vid försäljning icke

åsättas högre pris, än som på grund av uti densamma ingående ämnens

art och mängd ävensom beredningsformen skall för motsvarande vara,

tillredd å inrikes apoteksinrättning, beräknas enligt de av Kungl. Maj:t

fastställda grunder för apoteksvarors taxering.

§ 11-

Mom. 1. Skulle apoteksvara, oaktat bestämmelsen i § 10 här ovan

komma att mera allmänt försäljas till avsevärt högre pris än som enligt

nämnda § får betingas eller eljest till oskäligt pris, eller skulle det befinnas,

att fabriksmässigt tillverkad apoteksvara till sammansättning och

innehåll väsentligen avviker från meddelad signatur eller deklaration,

eller skulle eljest i avseende å en viss apoteksvara sådana särskilda omständigheter

yppa sig, att dess vidare saluhållande inom landet är att

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

7

anse såsom onyttigt och skadligt, kan på framställning av medicinalstyrelsen

förbud meddelas mot införsel och försäljning av sådan vara.

Sådant förbud meddelas av Kungl. Maj:t.

Mom. 2. Vad i mom. 1 är stadgat om apoteksvaror, skall även

gälla beträffande bråckband och andra bandage, elektriska bälten och

andra dylika medel, som angivas såsom botande eller lindrande medel

mot sjukdom.

§ 12-

Ett exemplar av denna stadga jämte därtill hörande, gällande bilagor

skall ständigt finnas för allmänheten tillgängligt i fabrik, där tillverkning

av apoteksvara äger rum, samt i varje lokal, där apoteksvara

eller sådan vara, som är upptagen å bilaga III vid denna stadga, hålles

till salu.

§ 13-

Mom. 1. Med böter från och med 10 till och med 1,000 kronor

straffas den, som, utan att vara därtill enligt denna stadga berättigad,

hit till riket inför eller försöker införa apoteksvara eller idkar tillverkning

av eller håller till salu eller försäljer sådan vara.

Mom. 2. Lag samma vare för den, som eljest överträder de i § 7

givna bestämmelser samt för de i § 6 punkterna b), d) och e) nämnda

personer, därest de införa eller försöka införa apoteksvara i större

omfattning än i samma punkter medgivits, ävensom för den, som

bryter mot av Kungl. Maj:t enligt § 2 mom. 3 eller enligt 8 11 meddelat

förbud.

Mom. 3. Vid förseelse, som i mom. 1 säges, eller vid förseelse

mot förbud, varom i § 2 mom. 3 eller § 11 förmäles, må varan tagas

i beslag och dömas förbruten.

§ 14-

Med böter från och med 10 till och med 500 kronor straffas den,

som bryter mot stadgandena i §§ 9 eller 10.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

§ 15-

Överträdelse av föreskriften i § 12 straffas med böter från och med

5 till och med 50 kronor.

§ 16-

Ej må straff, som ovan stadgats, tillämpas, där förseelsen enligt allmänna

strafflagen bör beläggas med strängare straff.

§ 17-

Den, som under den tid, då han är ställd under tilltal för förseelse

mot denna stadga, fortsätter samma förseelse, skall, när han

därtill varder lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats

och delgivits dömas till de böter, som äro stadgade för sådan

förseelse.

§ 18-

Allmän åklagare skall med noggrannhet tillse efterlevnaden av

denna stadga och äger i de fall, då enligt denna stadga varan är att

anse såsom förbruten, beslag därå verkställa.

Tullverkets personal åligger att med uppmärksamhet övervaka införseln

till riket av apoteksvaror.

Då anledning är att antaga, att olovlig införsel av apoteksvara i

strid mot denna stadga ägt rum, eller att försök därtill gjorts, åligge

tullförvaltningen i införselorten att ofördröjligen anmäla förhållandet hos

vederbörande allmänna åklagare.

§ 19-

Mom. 1. Apoteksvara, som blivit med beslag belagd enligt denna

stadga, skall förses med beslagarens sigill samt förvaras under lås

och på säkert ställe, till dess genom laga kraftvunnet beslut är avgjort,

huruvida det i beslag tagna skall anses såsom förbrutet. Om beslagets

verkställande och de för godsets förvarande vidtagna åtgärder göre beslagaren

ofördröjligen anmälan hos ortens högsta polismyndighet, på

vilken det ankommer att meddela de närmare föreskrifter härutinnan,

som må finnas nödiga.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

9

Mom. 2. Vara, som på grund av denna stadga är dömd förbruten,

skall på i moment 1 angivet sätt förvaras, intill dess densamma kan

bliva genom exekutiv myndighet antingen försåld, under iakttagande

i tillämpliga delar av föreskrifterna i § 7, eller ur riket utförd eller

°pk. efter Konungens befallningshavandes föreskrift imder nödiga försiktighetsmått

förstörd eller på annat sätt oskadliggjord.

§ 20.

Åtal för överträdelse av föreskrifterna i denna stadga anhängiggöres

vid allmän domstol och utföres av allmän åklagare.

§ 21.

Mom. 1. Böter, som enligt denna stadga ådömas, ävensom försäljningsbeloppet

för förbrutet gods tillfalla kronan.

Mom. 2. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas

de efter allmän strafflag.

Genom denna stadga upphäves vad angående införsel, tillhandahållande

och försäljning av läkemedel finnes stadgat i följande nådiga

författningar: »Kongl. Maj:ts förnyade privilegium för apothekare-societeten

uti Sverige Och dess underliggande provinser emot de af qvacksalfvare

och andre slike inritade missbruk», den 28 juni 1683, »Kongl.

Maj.ts Medicmal-ordningar af den 30 oktober 1688, eller privilegier,

som Kongl. Maj: t förunnat Collegium Medicum», samt »Kongl. Maj:ts

Resolution och förklaring den 1 augusti 1698, angående några mål beträffande

Collegium Medicum, apothekaresocieteten och barberareembetet».

Denna stadga träder i kraft den 1 juli 1914.»

Vid stadgeförslaget finnas fogade däri omförmälta tre bilagor,

angående vilkas innehåll hänvisas till propositionen.

I samband med denna proposition, som hänvisats till lagutskottet,

har utskottet till behandling förehaft följande med anledning därav

väckta motioner, nämligen:

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 36 käft. (Nr 37.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Utskottets

yttrande.

Historik.

inom Första kammaren

nr 169 av herr Ludvig Danström och

nr 170 av herrar Alfred Stärner, TF. Skarstedt, IL A. Nilson och

Edvard Wavrinsky; samt

inom Andra kammaren

nr 360 och 361 av herr E. F. Hellberg i Lycksele,

nr 365 av herrar Ernst Liljedahl, Allan Cederborg och Knut A.

Tengdahl,

nr 368 av herr Sven Persson i Norrköping,

nr 369 av herr Felix Hamring

nr 370 av herrar Oscar Bogren, C. Johanson i Gäre, P. N:son

Bosson, A. V. Isaksson, C. A. Olsson i Järnsida, P. Olsson i Fläsbro,

Jöns Pälsson, Johan Jönsson i Revinge, Ing. Bergman, E. A. Leksell,

Johan Olofsson i Digernäs, Emil Molin i Dombäcksmark, Emil Bengtsson

i Kullen, Alb. Karlson i Västtomten, J. G. Forsberg, G. TF. Sjöberg,

G. Kronlund, Aug. Larsson i Säby, K. A. Sandberg, C. Edor Anderson i

Knapasjö, Carl Jansson i Edsbäcken, A. F. Janson i Bråten, Eskils Hans

Hansson i Bäck, Joll. Ström, Wilh. Hellberg, E. Räf, Jo/iarc Forssell, ./- A.

Jonsson i Hökhult, Söderbom och Cornelius Olsson i Berg; samt

nr 371 av herr Per Norm.

Då utskottet går att avgiva yttrande över Kungl. Maj :ts förevarande

proposition och de i anledning av densamma väckta motionerna,

vill utskottet till en början med ledning av föredragande departementschefens

yttrande till statsrådsprotokollet lämna en kort redogörelse

för nu gällande bestämmelser uti ifrågavarande hänseende samt

för tillkomsten av det till Riksdagens prövning föreliggande författningsförslaget.

Gällande bestämmelser beträffande rätten till handel med läkemedel

finnas i tre författningar från senare delen av 1600-talet, nämligen »Kongl.

Maj:ts förnyade privilegium för apothekaresocieteten uti Sverige och

dess underliggande provinser emot de af qvacksalfvare och andre slike

inritade missbruk» den 28 juni 1683, »Kongl. Maj:ts Medicinalordningar

af den 30 oktober 1688, eller privilegier, som Kongl. Maj:t förunnat

Collegium Medicum», samt »Kongl. Maj:ts Resolution och förklaring den

1 augusti 1698 angående några mål beträffande Collegium Medicum,

apothekaresocieteten och barberareembetet».

I fråga om det närmare innehållet och innebörden av berörda

stadganden har föredragande departementschefen åberopat ett av medicinalstyrelsen

avgivet yttrande, däri anförts:

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

11

»Kungl. Maj:ts förnyade privilegium för Apotekaresocieten uti Sverige

af den 28 juni 1683 förordnar, att inga utom apotekarne skola vid''straff

och konfiskation’ äga rätt att sälja några sådana ''medicinska saker’, som

i det den 10 april 1675 utfärdade äldre privilegiebrefvet stå specificerade

och egentligen höra till apoteken. Hvilka alla dessa i 1675 års bref

specificerade varor äro, finnes angifvet i nådiga resolutionen och förklaringen

af den 1 augusti 1698 punkt 5. Där finner man dem först

i allmänhet sammanfattade såsom ''alla medicinaliske och andra farlige

saker’ och därefter specificerade. Redan här ser man att begreppet

läkemedel icke sammanfaller med hvad som bör förstås med apoteksvara.

Om man anser uttrycket ''medicinaliske saker’ betyda ungefär

detsamma, som man nu förstår med ordet läkemedel, finner man att

Tittrycket ''andra farlige saker’ måste syfta på ämnen, som genom sin

giftighet eller häftiga verkan förbehållits apotekarne till försäljning,

vare sig de äro avsedda till läkemedel eller till annat bruk. Orsaken

härtill är ej svår att förstå, då apoteken redan från början ställdes

under kontroll af Collegium medicum (sedermera Sundhetskollegium och

Medicinalstyrelsen), hvarigenom en större noggrannhet vid handhafvandet

och utlämnandet till allmänheten af sådana farliga ämnen vanns. I den

följande uppräkningen återfinnas dessa båda grupper af läkemedel såsom

1) venena opiata (gifter), 2) abortiva, anodyna, confortantia, purgantia,

emetica (läkemedel af olika verkan, delvis häftigt verkande), och 3) aquae

simplices et compositm, omplåstra, ungventa, theriaca, mithridatium

confectiones medicinales, electuaria, balsama, essentise, tincturse, olea

destillata elixiria, pulveres simplices et compositi, pilulse, spiritus, aquae

vitse mathioli, slagvatten, kanelmoder och andra destillerade vatten,

bröstkakor, viol-, rosen- och andra syruper, conserver (olika former af

läkemedel). Genom det i resolutionen förekommande tillägget ''eller

slike medicinalsaker’ är tydligt uttryckt, att författningens uppräkning

af medel af olika verkan och olika läkemedelsformer endast är afsedd

att utgöra exempel på då för tiden brukliga läkemedel och läkemedelsformer.

En del af de i författningen uppräknade läkemedelsformerna begagnas

nu ej mera, men andra hafva i deras ställe tillkommit.»

Efter föredragning härav har departementschefen vidare anfört:

»I förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet

förklaras uttryckligen i § 8, att vad som i § 1 är stadgat om

allmän rättighet att idka all slags handel icke äger tillämpning å »handel

med gifter eller andra vådliga ämnen», eller å »apoteksrörelse eller handel

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

med apoteksvaror». Dessa undantag torde visa, att de åt apotekare

år 1683 beviljade privilegierna ännu ansågos hava gällande kraft. Det

i nyssnämnda förordning begagnade uttrycket ''apoteksvaror’ synes avse

de i nådiga resolutionen af 1698 punkt 5 nämnda varor, som, i följd

därav att de endast fingo av apotekare försäljas, benämndes apoteksvaror.

Under de senare årens utveckling av handel och näringar har en

helt ny kemiskt-teknisk industri uppstått, som för sin drift har behov

av lättare tillgång till vissa gifter eller andra ämnen, som enligt apoteksprivilegierna

varit att hänföra till apoteksvaror. I avseende på handel

med vissa gifter har man också tillmötesgått industriens behov genom

utfärdande den 7 januari 1876 av förordningen angående handel med

gifter (numera ersatt med nådiga giftstadgan den 7 december 1906).

I fråga om övriga varor åter, som kunna falla under de gamla

medicinalförfattningarna, har man fortfarande att hålla sig till dessa.

Givet är, att det under sådana förhållanden skall erbjuda stora svårigheter

att avgöra, om en viss vara är att hänföra till dem, som få försäljas

endast å apotek.»

Sedan departementschefen därefter framhållit, att domstolarnas praxis

med avseende å dessa författningars tillämpning och tolkning vant ganska

vacklande och att olika grundsatser i avseende å vad som skall

hänföras till apoteksvaror gjort sig gällande, fortsätter statsrådet:

»Ehuru, som ovan framhållits, avgörandet, huruvida en viss vara bör

anses vara förbehållen apotekarnas uteslutande försäljningsrätt, ofta är

synnerligen svårt, är det dock allmänt känt, att varor, om vilkas karaktär

av apoteksvaror tvivel ej kan råda, i stor utsträckning försäljas i den

allmänna handeln. Förutom i den rådande ovissheten om innehållet av

gällande rätt, vilken naturligen gör vederbörande åklagare obenägna att

ingripa med åtal, har det nuvarande tillståndet till väsentlig del sin

grund i den efter nuvarande förhållanden orimligt låga straffpåföljd, som

är stadgad för olovlig läkemedelsförsäljning, nämligen femtio daler silvermynt,

motsvarande 12 kronor 50 öre, ett belopp, som i och för sig

ej kan verka avskräckande. Härtill kommer visserligen möjligheten av

konfiskation av förefintligt lager, men dels synes åklagaremyndigheten

under nuvarande osäkra förhållanden vara föga benägen att göra beslag

och dels verkar konfiskationen osäkert och ojämnt.

Uppenbarligen föreligga sålunda missförhållanden, vilka påkalla

statsmakternas ingripande. Detta bör afse dels förtydligande och moderniserande

av stadgandena om de varor, vilkas försäljning skall vara

apotekare förbehållen, och dels avsevärt skärpande av straffbestämmel
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

13

serna, så att dessa bliva ägnade att upprätthålla efterlevnaden av de i

förevarande avseende meddelade föreskrifter.))

Redan genom ett år 1874 utfärdat cirkulär har medicinalstyrelsen

riktat uppmärksamheten å den olagliga försäljning av läkemedel, som

ägde rum från handelsbodar. Frågan har därefter upptagits genom en

av apotekaresocietetens direktion år 1903 gjord framställning om åtgärder

för att göra det apotekarna. tillförsäkrade skyddet effektivt. Medicinalstyrelsen,

vars utlåtande infordrats över berörda framställning,

tillkallade för frågans beredande tre sakkunniga. Sedan dessa den 8

juli 1904 avgivit utlåtande jämte förslag till förordning angående handel

med apoteksvara samt åtskilliga yttranden i ärendet förekommit, avgav

medicinalstyrelsen den 7 juli 1905 utlåtande och överlämnade därvid

ett av styrelsen uppgjort förslag till förordning angående apoteksvaror,

över detta medicinalstyrelsens förslag avgåvos yttranden av apotekaresocietetens

direktion, av tekniska högskolan och av generaltullstyrelsen.

Ytterligare skrifter inkommo från bl. a. Sveriges färg-, drog- och

kemikaliehandlareförening, allmänna svenska läkareföreningen samt apotekaresocietetens

direktion.

I anledning av vad i yttrandena förekommit har Kungl. Maj:t därefter

genom nådigt brev den 11 mars 1909 befallt medicinalstyrelsen

dels att med biträde av fem sakkunniga, dem chefen för civildepartementet

ägde utse, underkasta det av styrelsen framlagda förslaget till

förordning angående apoteksvaror förnyad granskning dels ock att i

samråd med nämnda sakkunniga upprätta förslag till de i styrelsens

författningsförslag ifrågaställda eller eljest erforderliga förteckningar.

Med skrivelse den 14 maj 1909 överlämnades därefter av medicinalstyrelsen

och de sakkunniga nytt förslag till apoteksvarustadga jämte

därtill hörande förteckningar I, Il och III.

Över detta förslag hava samtliga handelskammare i riket avgivit

yttranden och har Stockholms handelskammare därvid överlämnat till handelskammaren

inkomna skrifter i ämnet från apotekaresocietetens direktion,

stockholmskretsen av Sveriges farmacevtförbund och styrelsen för färg-,

drog- och kemikaliehandlareföreningen. Uttalanden i anledning av förslaget

hava därjämte direkt till civildepartementet inkommit från apotekaresocietetens

direktion, från läkaresällskapet, nordvästra Skånes läkareförening,

Svenska tidningsutgivareföreningen, apotekare F. A. Johansson

i Burträsk, fil. doktorn P. Håkansson och pastorn N. Liljequist med

instämmande av åtskilliga personer.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

över de sålunda inkomna handlingarna jämte åtskilliga andra framställningar

och inlagor i ärendet har slutligen kommerskollegium den

28 mars 1912 avgivit utlåtande.

Sedan ärendet undergått en förberedande behandling i civildepartementet,

har departementschefen den 20 februari 1913 uppdragit åt fyra

personer att inom departementet biträda vid granskning av förenämnda,

av medicinalstyrelsen och ovannämnda sakkunniga den 14 maj 1909

avgivna förslag. Den 14 mars 1913 har denna kommission avlämnat

ett omarbetat förslag till apoteksvarustadga jämte därtill hörande motivering,

och har sistnämnda förslag i huvudsak lagts till grund för det

nu föreliggande förslaget.

Förslagets

huvud
grunder.

Beträffande förslagets huvudgrunder har departementschefen till

statsrådsprotokollet anfört följande:

»Huvudprincipen för en lagstiftning på ifrågavarande område bör

naturligen vara att såvitt möjligt tillgodose den allmänna hälsovårdens

krav. Detta torde, tillämpat på det föreliggande fallet, innebära, att

staten måste sörja för att dess medborgare erhålla fullgoda och väl

beredda läkemedel så lätt tillgängliga och till så billigt pris som möjligt.

Det har nu gjorts gällande, att detta mål bäst skulle vinnas genom att

helt frigiva tillverkningen och handeln med läkemedel.

Att tillverkningen av vissa läkemedel med fördel sker fabriksmässigt,

varigenom billigare pris och i vissa fall större homogenitet och bättre

beskaffenhet erhålles än vid tillredning i mindre partier å apotek, synes

vara allmänt erkänt. De framlagda förslagen till apoteksvarustadga

innehålla även bestämmelser, ägnade att underlätta uppkomsten av en

inhemsk fabriksmässig tillverkning av apoteksvaror, och för denna industri

hava inga andra inskränkningar uppställts än fordringar på viss

kompetens hos fabriksföreståndaren samt på inspektion och kontroll från

det allmännas sida. För att komma i åtnjutande av de fördelar, fabriksmässig

läkemedelstillverkning medför, är det emellertid ej nödvändigt

att frigiva detaljhandeln med dessa fabriksmässigt tillverkade läkemedel;

de kunna även försäljas på apoteken, och erfarenheten visar, att så

redan sker i stor omfattning, särskilt med utländska fabrikat.

Vad detaljhandeln med läkemedel angår, så måste fasthållas, att

särskilt kontrollerade affärer med fullt kompetenta ledare och biträden

äro ett viktigt och nödvändigt led i samhällets verksamhet för befrämjande

av hälso- och sjukvården. För handhavande av giftiga eller

eljest häftigt verkande medel samt tillredning av läkemedel enligt läkares

recept äro apoteken otvivelaktigt av behovet påkallade. Men även

i övrigt tala vissa skäl för att i allmänhetens intresse koncentrera läke
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

15

medelshandeln till apoteken. Om någonsin stora anspråk i fråga om

renbet och god beskaffenhet böra ställas på varor, som hållas till salu

inom landet, så är det i fråga om de varor, som äro avsedda att användas

mot sjukdomar; ett overksamt eller skadligt medel kan här lätt

få de mest ödesdigra följder.

Utan att i någon mån ingå på frågan, huru apoteksväsendet lämpligen

bör ordnas, vilken fråga är föremål för behandling av en särskild

kommitté, vill jag dock i detta sammanhang anföra ett par uttalanden

i vederbörande tillfälliga utskotts utlåtanden vid 1907 års riksdag i anledning

av herr K. E. O. Kjellbergs motion i fråga om utredning angående

apoteksväsendets ordnande efter utgången av år 1920.

»Såsom motionären ävenledes föreslagit bör dock denna xitredning

icke bliva så ensidig, att den omfattar endast och allenast frågan om

statsdriftens möjlighet och fördelar. Åven andra system finnas, såsom

ovan blivit visat, vilka kunna vara värda att prövas och jämföras och

bland dessa icke minst det system, som för närvarande är så gott som

allenarådande i vårt land eller personalprivilegiesystemet, vilket dock så,

som det hos oss tillämpas, av yrkesmän utomlands anses stå främst och

ofta anföres såsom ett mönster, när det gäller förslag att reformera

apoteksväsendet i ett land». (Andra kammarens andra tillfälliga utskotts

utlåtande nr 2.)

»De synpunkter, som vid en sådan utredning företrädesvis böra

göra sig gällande, äro dels allmänhetens anspråk på billiga och fullgoda

läkemedel samt bekväm tillgång på dem, dels ock yrkesutövarnas

krav på ett väl ordnat befordringssystem i förening med skälig utkomst.

Beträffande förstnämnda önskemål är det tydligtvis förenat med stora

svårigheter att utan sakkunnig utredning angiva det lämpligaste sättet

för uppnående av detsamma. Jämsides härmed framträder synnerligen

kraftigt behovet att till allmänhetens bekvämlighet inrätta ett flertal

nya apotek, särskilt å landsbygden, där på många orter rent av olidliga

förhållanden äro rådande i avseende å möjligheten att vid sjukdomsfall

skyndsamt anskaffa erforderliga läkemedel. Också synes det utskottet

som om utvecklingen borde gå därhän, att apotek inrättas på alla mera

centrala platser, d. v. s. sådana, dit kringliggande bygd närmast är

hänvisad att fylla sina behov och avsätta sina produkter. Häremot skall

utan tvivel invändas, att många av de sålunda avsedda nya apoteken

icke skulle få tillräcklig bärighet, icke lämna innehavarna ens en blygsam

utkomst. Utskottet har emellertid icke förbisett denna omständighet,

utan tvärtom sökt finna utväg till en ekonomisk mellankomst i

fråga om mindre bärkraftiga apoteksinrättningar. Dylik mellankomst

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

skulle enligt utskottets förmenande kunna åvägabringas genom inrättande

av en inkomstregleringsfond, till vilken från de mera givande apoteken

skulle efter fastställda grunder inbetalas årliga penningebidrag, som i

mån av behov årligen fördelades mellan de icke bäriga apoteken.» (Första

kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 5.)

Det må i detta sammanhang erinras om, att, förutom den nyssnämnda, av

andra kammarens andra tillfälliga utskott år 1907 ifrågasatta inkomstregleringsfonden,

det, även om vårt nuvarande apotekssystem i huvudsak bibehålies

eller statsmonopol införes, lärer bliva nödvändigt att i större eller mindre

mån från apoteken uttaga kostnaderna för apotekarkårens pensionering.

Skall man hålla möjligheten öppen att, utan större direkta bidrag från

statens sida och utan alltför stark höjning av medicinaltaxan, i vårt glest

befolkade land uppehålla de i allt fall nödvändiga egentliga apoteken

å så många platser, att rimliga anspråk uppfyllas i fråga om möjligheten

att få läkarrecept snabbt expedierade, lärer det alltså vara nödvändigt

tillse, att apotekens ekonomiska bärighet ej alltför mycket kringskäres.

Man torde därför icke nu böra frigiva detaljhandeln med apoteksvaror

vare sig till handlande i allmänhet eller till en särskilt reglerad droghandlareklass,

som med billigare omkostnader konkurrerar med de egentliga

apoteken. Skulle det under den blivande utredningen visa sig

lämpligt att vidtaga någon sådan anordning, är det lätt att lossa på

banden och lösgiva läkemedelshandeln i större eller mindre utsträckning.

Däremot har erfarenheten visat det vara synnerligen svårt för att ej

säga omöjligt att inskränka de rättigheter i ifrågavarande hänseende,

som en gång lämnats den fria handeln.

Av ovan angivna skäl har jag ansett mig böra i fråga om detaljhandeln

ansluta mig till principen i 1909 års förslag till apoteksvarustadga,

enligt vilket läkemedelshandeln i stort sett är förbehållen apoteken.

De ganska vittgående undantag, som i nämnda. förslag voro

gjorda för att i allmänhetens intresse underlätta tillgången till

vissa läkemedel och för att från apotekens uteslutande försäljningsrätt

undantaga särskilt de allmänt spridda medlen till ans av hud eller

hår eller till renhållning av munhålan, hava bibehållits och än ytterligare

utvidgats. Det synes mig sålunda, som i det föreliggande

förslaget allmänhetens intresse blivit fullt tillgodosett. Att härutöver

göra några ytterligare inskränkningar i fråga om de varor, som

bliva förbehållna apotekames uteslutande försäljningsrätt, därtill har jag

ej funnit anledning. Den omständigheten att Kungl. Maj:t genom nådig

kungörelse den 9 september 1873, efter Riksdagens hörande förordnat,

att all handel med eller överlåtelse enskilde emellan av apoteksprivilegier

opaginerad Kontrollera mot PDF

IT

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

skall med utgången av år 1920 uppköra att vidare tillerkännas gällande

kraft samt fastställt stadgar för en amorteringsfond, avsedd för inlösen

genom avgifter från apoteken själva under tiden t. o. m. nämnda år av

de s. k., säljbara privilegierna, torde utgöra ett visst skäl för att under

denna tid ej göra större inskränkningar i apotekens förmäner än som

direkt påkallas av allmänhetens och den allmänna hälsovårdens intressen.

För inlösen av de säljbara apoteksprivilegier, vilkas innehavare voro

villiga ingå på en inlösning, hava upptagits amorteringslån, vilka intill

ar 1920 skola förräntas och avbetalas genom i många fall ganska stora

årliga avgifter från de sålunda inlösta apoteken, och under sådana förhållanden

synes försiktighet böra iakttagas vid åtgärder, som kunna

tänkas menligt inverka på apotekens bärighet.

Jag har hittills endast yttrat mig angående detaljhandeln. Vad

grosshandeln beträffar synas mig ej samma skäl föreligga att bibehålla

apotekarnas privilegierade ställning, blott man sörjer för att detta slag

av handel omhänderhaves av kompetenta personel’.'' Av skäl, som under

^ 7 i förslaget närmare angivas, och särskilt i handelns och industriens

intresse har jag därför föreslagit frigivande under vissa försiktighetsmått

av grosshandeln med ifrågavarande varor.

Fn lagstiftning beträffande apoteksvaror kan icke bortse från den

handel med s. k. humbugsmedicin, som särskilt under senare åren tagit

en allt större och betänkligare omfattning. I fråga om behovet av åtgärder

däremot torde jag kunna inskränka mig till att åberopa vad som

anföres under § 11 i det inom civildepartementet utarbetade förslaget.

Jag anser mig i detta sammanhang böra något bemöta en uppfattning,

som gjort sig gällande under ärendets behandling, nämligen att föreskrifter

mot humbugsmedicin icke borde intagas i apoteksvarustadgan,

utan att detta ämne borde behandlas särskilt för sig eller i samband med

frågan om illojal konkurrens. Redan av den såsom bilaga härtill fogade

redogörelsen rörande förhållandena i utlandet framgår, att särskilda föreskrifter

utöver dem, som eventuellt finnas ifråga om illojal konkurrens,

ansetts nödiga beträffande handeln med »arkana)) och »specialiteter».

Vid lagstiftning mot bedrägliga läkemedel och obehörig reklam

med läkemedel är det ett allmänt intresse, som skall tillgodoses, nämligen

allmänhetens skyddande mot underhaltiga och orimligt dyra läkemedel

samt eventuellt mot en onödig och därför skadlig läkemedelskonsumtion.

Konkurrenssynpunkten, eller afsikten att hindra den ene

läkemedelsfabrikanten att göra obehörig vinst på den andres bekostnad,

kommer ej i beaktande eller åtminstone endast i mycket underordnad

grad. Lagstiftningen mot illojal konkurrens däremot torde hava sin

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 36 höft. (Nr 37.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Granskning''

av förslaget

o cfc motionerna.

Herr Norins

motion.

största betydelse just för förhållandet mellan enskilda näringsidkare och

handlande och går åtminstone huvudsakligen ut på att förhindra eu

affärsman att obehörigen framställa sina anbud såsom särskilt förmånliga.

I sådant fall beredes konkurrenter möjlighet att på ett eller annat sätt

inskrida till stävjande av hans missbruk. Dessa synpunkter gälla icke

för de nu ifrågasatta åtgärderna till läkemedelshandelns reglerande; för

detta ändamål fordras därför andra medel än sådana, som kunna tänkas

tillgripas för reglerande av förhållandet konkurrenter emellan. Jag vill

naturligtvis ej förneka, att ifråga om läkemedel kunna förekomma fall,

som skulle kunna behandlas även enligt eventuella föreskrifter om illojal

konkurrens, men att ett visst missförhållande kan motarbetas enligt

flera olika lagstadganden, lärer icke vara något ovanligt eller förenat

med någon särskild olägenhet.»

Beträffande det närmare innehållet av Kungl. Maj:ts förslag får

utskottet i övrigt hänvisa till den kungl. propositionen och därvid

fogade utdrag av statsrådsprotokollet.

Angående de i ämnet väckta motionerna kommer utskottet att avgiva

yttrande i samband med behandlingen av de särskilda delar av

propositionen, som motionerna avse.

I fråga om förslaget i sin helhet har herr Norm i sin ovan berörda

motion anfört följande:

»År 1895 behandlade Riksdagen en av herr v. Stapelmohr i Första

kammaren väckt motion om ett tidsenligt ordnande av handeln med

läkemedel.

I motiveringen för det utlåtande, som avgavs av Första kammarens

första tillfälliga utskott heter det bland annat:

»Genomläser man de av motionären citerade äldre medicinalförordningar

och privilegieförfattningar, vilka tillkommit under en tid, då

det hörde till ordningen att genom monopol, privilegier och skråordningar

skydda de särskilda yrkena, får man det intrycket, att de icke

minst utfärdats i syfte att trygga apotekarne i deras medikamentshandel

mot konkurrens från köpmännens sida».

»Att de gamla förordningarna», yttrar utskottet vidare, »från denna

synpunkt äro föråldrade och otidsenliga måste erkännas, liksom man

kan ifrågasätta lämpligheten av att vår tids lagstiftning skulle söka

att i 1600-talets anda hävda apotekarnes personliga privilegier».

Hvad utskottet finner nödvändigt är däremot, att staten låter noggrant

kontrollera även den läkemedelshandel som sker utanför apoteken.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 37. 19

Det yttrar härom bland annat:

»Staten kan ej lämna den enskilde några föreskrifter vid hans inköp

i allmänhet, och da sa är kan den ej heller tvinga honom att vid

sina inköp av. läkemedel uteslutande begränsa sig till apoteken, allra

helst som åtskilliga artiklar, som kunna brukas som medikament, med

allt skäl kunna anses som vanliga handelsvaror och i denna sin egenskap

även allestädes finnas tillgängliga för köparen».

Denna .handel med läkemedel utanför apoteken kan alltså ej, anser

utskottet, hindras. Men vad som bör göras är, att kontrollera den så,

att ej humbugsmedel kunna försäljas, och vidare att stävja missbruk av

den fria handeln genom höjande av böterna för olaga medikamentsh

andel.

På denna motivering grundade utskottet sitt förslag, att Första

kammaren lör sin del måtte besluta, att Riksdagen i en skrivelse till

Kungl. Magt måtte anhålla, att Kung!. Magt täcktes låta utarbeta och

för Riksdagen framlägga förslag till nya bestämmelser angående handeln

med läkemedel.

Andra kammarens första tillfälliga utskott intar i sitt utlåtande

samma ställning. till ordnandet av läkemedelshandeln som Första kammarens,

så till vida att det anser, att denna handel ej bör ordnas efter

sextonhundratalets skråprinciper. Det yttrar härom bland annat:

»Hvad köpenskapen med varor, viika utgivas för och försäljas som

läkemedel av andra personer än apotekare, beträffar, så synes det utskottet

vara tydligt, att man varken kan förbjuda allmänheten att köpa

sådana varor och ej heller kan förbjuda sådana varors utbjudande, så

mjmket mindre som största delen av dessa varor utgöras av ämnen,

som även annars i handeln äro tillgängliga, och de dessutom mycket

ofta utbjudas till salu fullkomligt bona fide, det vill säga så, att försäljaren

är fullt övertygad om sin varas förträfflighet i det angivna

avseendet. Utskottet vill härmed ej hava förnekat, att största delen

av denna handel likväl innebär ett ocker på allmänhetens godtrogenhet,

men utskottet anser, på nyss angivna grunder, att handeln med

dessa varor, även. då de försäljas som läkemedel, ej kan förbjudas, och

anser utskottet för öfrig!, att det bästa medlet att åvägabringa förbättrade

förhållanden består i allmänhetens ökade upplysning och omdömesförmåga».

Principiellt har Andra kammarens utskott sålunda samma uppfattning

sonr Första kammarens därutinnan, att läkemedelshandeln bör

ordnas på andra grunder än hittills. Det vill emellertid icke biträda

den av medkammarens utskott föreslagna skrivelsen till regeringen,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

därför att motiveringen därför även innehåller uttalanden om önskvärdheten

av höjda böter för olaga försäljning av läkemedel och detta uttalande

skulle kunna missförstås så, som skulle Riksdagen önska ej

blott ett bibehållande utan även ett ytterligare kringgärdande av det

bestående skråtvånget.

Utskottet hemställer därför, att Andra kammaren icke måtte biträda

Första kammarens beslut.

Detta blev även kammarens beslut, varför frågan för den gången

förföll.

Under diskussionen i Andra kammaren, som föregick fattandet av

detta beslut, underströks emellertid med bestämdhet, att anledningen

till beslutet icke var att kammaren icke ansåg, att lagstiftningen på

läkemedelshandelns område var föråldrad och borde reformeras, utan

att Riksdagen i en skrivelse i frågan borde uttala sig så tydligt, att

ingen tvekan kunde uppstå om dess vilja, att denna reform icke skulle

ske i sådan riktning, att monopol och privilegiesystemet upprätthölls.

Det var särskilt två talare, som starkt och bestämt under diskussionen

underströko denna synpunkt hos Andra kammaren, en läkare,

professor Wallis, och en statsrättslärare, professor Boethius.

Herr Wallis yttrade bl. a.:

»I avseende på icke av apotekare skeende försäljning av varor

som läkemedel har Andra kammarens tillfälliga utskott i huvudsak

samma ståndpunkt som Första kammarens. Båda utskotten anse, att

eu mängd av de som läkemedel utbjudna varorna alldeles icke bör av

lagen antastas, deras försäljning icke försvåras eller fördyras.

I synnerhet gäller detta i avseende på försäljningen av även annars

i handeln förekommande varor, vilkas försäljande ingen människa kan

hindra, liksom ingen människa kan förhindra allmänheten att, hava förtroende

för dessa varor, då de utbjudas som läkemedel.»

Andra kammarens tillfälliga utskott medgiver vidare villigt, liksom

Första kammarens accepterade hemställan beror på, att i motiveringen

iugår ett stycke, som synes innehålla, att straffbestämmelserna i allmänhet

borde skärpas i avseende på obehörig försäljning av varor som

läkemedel. Detta ha vi icke kunnat gå in på, då Första kammarens

tillfälliga utskott härigenom synes vilja icke blott bibehålla utan även

skärpa de lagbestämmelser, som gjordes i slutet av 1600-talet, och vilka

i själva verket söka åstadkomma ett monopol för apotekare i avseende

på försäljningen av varor såsom läkemedel».

Herr Boethius yttrade bl. a.:

»Vad apotekarna angår, så har det talats om, att det är så illa

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

21

ställt, att vissa personer våga sig till att sälja varor som apoteksvaror.

Vilja herrarné verkligen vara med om att stadga ökade böter t. ex. för

försäljning av liniment? Om en person påfinner ett alldeles oskadligt,

men kanske verksamt liniment, skulle då stadgas högre böter för försäljning

av sådant än de redan befintliga?

Jag tror icke, att apotekare behöva större skydd, och jag tror icke

heller, att det är skäl att lagstifta för att skydda den enskilde mot att

få betala för mycket för dylika läkemedel, som säljas av andra än

apotekarne, ty jag tror, att den procent, som dessa taga, icke är större

än den procent, som herrar apotekare ofta få på sina apoteksvaror.

Vad utskottet anser, det är, att man skall stadga strängare straff

för försäljning på enskild väg av sådana läkemedel, som äro för hälsan

skadliga, men vi vilja icke något allmänt bönhaseri.

Det är detta som föranlett utskottets betänkande, och jag anser,

att denna fråga behöver ligga till sig till nästa riksdag, ty om man

nu i Riksdagens sista stund avgör den, så kunde kanske bland bestämmelserna

komma med några, som vore rent av skråmässiga och som

skulle stå i avgjord motsats till vår tids uppfattning av denna fråga.

Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets förslag.»

Riksdagen har sålunda 1895 tydligt nog uttalat sig om i vilken

riktning den vill att reformerna på läkemedelshandelslagstiftningens

område skola gå.

Den vill ett avskaffande av det gamla monopolsystemet, som tar

hänsyn till apotekarnes ekonomiska privatintressen men icke till allmänhetens

bästa.

Andra kammaren har därtill betonat, att den visserligen vill, att

lagen skall ge skydd mot humbugsmedicin, men detta icke genom allmänt

bönhaseri för försäljning utom apoteken av läkemedel och ökade

straffbestämmelser därför, utan dels genom allmän upplysning, dels genom

kontroll över tillverkningen och försäljningen av läkemedel, även utom

apoteken, men strängare straffbestämmelser blott mot försäljningen av

sådana läkemedel som äro skadliga.

När man läser den allmänna motiveringen för det förslag till apoteksvarustadga

som Kungl. Maj:t nu framlagt, förefaller det till eu början,

som skulle vid dess utarbetande verkligen hänsyn''ha tagits till denna

Riksdagens en gång så tydligt uttalade vilja.

Det säges nämligen där:

»Huvudprincipen för en lagstiftning på ifrågavarande område bör

naturligen vara att, såvitt möjligt, tillgodose den allmänna hälsovårdens

krav. Detta torde, tillämpat på det föreliggande fallet, innebära, att

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

staten måste sörja för, att dess medborgare erhålla fullgoda och val

beredda läkemedel så lätt tillgängliga och till så billigt pris som

möjligt.

Det dröjer emellertid icke länge, förrän dessa riktiga och sanna

principer utan vidare bli skjutna åt sidan. De få gälla så länge det

är fråga om den fabriksmässiga tillverkningen av och grosshandeln

med läkemedel. Men när det gäller, vad som för den stora allmänheten

har det största praktiska intresset, ordnandet av detaljhandeln

med dem, då blir det en annan ton i pipan.

Då är det icke allmänhetens bästa utan apotekarnes vinst som är

även den nuvarande regeringens ögonmärke.

Om grunderna för detaljhandelns ordnande säges icke, att även de

böra läggas så, att allmänheten har tillgång till läkemedel billigt och

bekvämt, men så, att apoteken icke blott bära sig som affärer utan

även ge sådan vinst, att apotekspersonalens pensionering och apoteksprivilegiernas

amortering blir säkerställd.

Regeringen synes sålunda anse, att allmänhetens krav på billiga

och lättillgängliga läkemedel kunna fyllas, först sedan man tillsett, att

även den fattigaste nödgats köpa sina läkemedel under sådana former,

att han med sin slant bidragit icke blott till skälig vinst — eller kär

kan man snarare tala om oskälig vinst — på rörelsen för apotekare,

utan även till att lösa den rika korporationens pensionerings- och amorteringsbekymmer

på ett för den tillfredsställande sätt.

Bestämmelserna i förslaget beträffande ordnandet av detaljhandeln

med läkemedel äro i full överensstämmelse med denna storkapitalistiska

princip och strida liksom den också direkt mot Riksdagens en gång

klart och tydligt uttalade vilja, att några hänsyn till monopolintressen

icke vidare få inverka vid lagstiftningen på läkemedelskandelns område.

Till och med den frihet som nu i praktiken finnes att köpa läkemedel

även utom apoteken skulle nämligen genom flere av dem kringskära

s på betänkligaste sätt.

Sålunda definieras ordet läkemedel: »vara avsedd att vid utvärtes

eller invärtes bruk förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom

hos människor eller djur».

Genom att ordet »förebygga» intagits i denna definition måste en

mängd allmänna hälsovårdsmedel, som ha förebyggande verkan på sjukdomar

genom att innehålla bakteriedödande ämnen, vilka nu fritt säljas

i den allmänna handeln, komma att för framtiden bli monopoliserade

för apoteken.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Nu har man vidare rätt att var som helst köpa icke under giftstadgan

fallande växtdroger, vare sig de äro insamlade i Sverige eller

i utlandet och vare sig de försäljas i blandat eller oblandat skick.

Går regeringens förslag igenom, inskränkes denna rätt till att blott

gälla oblandade, i Sverige insamlade växtdroger.

Vilka följderna skola bliva för den menige mannen av dylika bestämmelser

äro lätt att se.

Han blir tvungen att på apoteken köpa även vanliga hälsovårdsmedel

för sig själv och husbebofsmedel för sina kreatur. Skall förslaget

verkligen tolkas efter ordalydelsen, kan ban exempelvis icke

vidare i en handelsbod som nu få köpa vare sig vanliga munvatten och

omslagsvatten, om de kunna förebygga sjukdomar genom att vara bakteriedödande,

och sårsalvor för sina kreatur eller många av de enkla

och oskadliga örttéer, som nu med fördel användas som magdekokter,

och de blandade kryddor, som kunna användas för att lindra svullnader

och värk.

Han blir. tvungen att köpa allt detta, som han nu kan få billigt

och bekvämt i närmaste handelsbod, på apoteken.

Ekonomiskt leder detta till, att han får betala mångfaldigt mer för

medlen än han nu behöver. Apoteken ha ju enligt medicinaltaxan rätt

att taga priser, som ingen handlande kan eller vågar beräkna. Under

hundra procents vinst nöjer sig näppeligen i regeln en apotekare och

det har i facklitteraturen uppgivits, att det till och med finnes fall, då

de taga en vida större vinst. År det rim och reson i att menige man

för sina vanliga husbehovsmedel, som utan risk nu köpas var som helst,

skall tvingas betala en försäljare dylik profit?

En annan följd, åtminstone i Norrland, där avstånden äro långa

och apoteken ligga mycket glest spridda, blir att det tar ökad både

tid och kostnader att fara och hämta medlen, om de blott erhållas på

apoteken, ja, att det ibland på vintern eller när det varken bär eller

brister på snöfälten kan vara omöjligt att komma efter ett medel man

nödvändigt behöver, som nu man lcan få kanske alldeles invid sin egen

hank och stör.

Ett förslag som innehåller bestämmelser, vilka på dylikt sätt stå i

bestämd strid både mot allmänhetens berättigade krav och Riksdagens

tydligt uttalade vilja, bör man väl se sig för att det icke i brådkastet

antages.

Om det gäller sannerligen, vad herr Boethius 1895 yttrade i Andra

kammaren beträffande det då föreliggande förslaget:

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Utskottet.

Herrar

Stärners m. fl.

och Bogrens

m. fl. motioner.

»Ett dylikt förslag behöver ligga till sig till nästa riksdag, ty om

man nu, i riksdagens sista stund, avgör det, kunna bestämmelser komma

med, som vore rent av skråmässiga och som skulle stå i avgjord motsats

till vår tids uppfattning.»

Bättre än att lappa och laga på ett dylikt förslag och på sådant

sätt söka bota dess värsta brister är, att Riksdagen avvisar detsamma

och begär att till nästa år få ett annat, som verkligen i sin helhet är

grundat på de allmänna principer även regeringen i början av motiveringen

uttalat sin anslutning till och som icke heller strider mot den

grund för läkemedelshandelns ordnande, som under diskussionen 1895

angivits vara av Riksdagen omfattad.

På grund av vad jag sålunda anfört, tillåter jag mig hemställa, att

Riksdagen behagade besluta:

att Kungl. Maj:ts proposition nr 243 måtte avslås, samt

att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville hemställa om utarbetande

av nytt förslag till apoteksvarustadga i huvudsaklig överensstämmelse

med här ovan angivna grundsatser.»

Utskottet har av vad departementschefen anfört funnit behovet av

nya bestämmelser i förevarande avseende vara till fullo ådagalagt. Utskottet

har ock vid granskning av förslaget funnit, att detsamma i

allmänhet på ett val avvägt sätt tillgodoser den huvudprincip, som med

rätta uppställts för lagstiftningen på ifrågavarande område, nämligen att

»statens medborgare erhålla fullgoda och väl beredda läkemedel så lätt

tillgängliga och till så billigt pris som möjligt.» De restriktioner i den

fria handeln med läkemedel, som blivit gjorda, synas icke vara av beskaffenhet

att motverka nämnda ändamål eller att medföra obehöriga

inskränkningar i den näring, som vid sidan av apoteken uppstått och

avser att tillhandahålla allmänheten medel, som i det dagliga livet vunnit

användning i den vanliga hälsovården. Utskottet har därför funnit förevarande

förslag vara ägnat att i huvudsak vinna Riksdagens gillande och

således herr Norins i den av honom väckta motionen framställda

yrkande icke höra vinna avseende.

§ 1.

I avseende å denna § har i herrar Stärners m. fl. samt Bogrens

m. fl. sins emellan sammanstämmande motioner yrkats, att densamma

måtte erhålla följande lydelse:

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtände

25

»Mom. 1. Till apoteksvara enligt denna stadga äro att hänföra

ämnen (enkla kemikalier och droger) och beredningar, som endast användas

såsom läkemedel eller vid tillredning av läkemedel. De avsedda

ämnena (enkla kemikalier och droger) finnas uppräknade i bilaga I, och

beredningarna finnas närmare angivna i bilaga II vid denna stadga.

Med läkemedel förstås i denna stadga vara, avsedd att vid utvärtes

eller invärtes bruk lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymptom

hos människor eller djur.

Mom. 2. Saluhållande och försäljning av apoteksvara vare, med

de undantag denna stadga bestämmer, uteslutande förbehållet apoteksföreståndare

från det apotek, han förestår.

Apoteksföreståndare vare skyldig att i gott och friskt tillstånd till

salu hålla och försälja sådan honom till salu hållande och försäljning

förbehållen vara, efter vilken allmän efterfrågan finnes, och att vid rekvisition

ofördröjligen från annat apotek, kemiskt-teknisk fabrik med

rätt enligt denna stadga att tillverka apoteksvara eller köpman med

rätt enligt denna stadga att idka grosshandel med apoteksvara, anskaffa

sådan vara, som han till äventyrs själv icke har på lager.»

Till stöd härför hava motionärerna, efter en erinran om den huvudprincip

för lagstiftningen i ämnet, som enligt vad ovan anförts uppställts,

samt om de bestämmelser, som förslaget innehåller i avseende

å tillverkningen av läkemedel och grosshandeln med dylika, anfört

följande:

»Man kommer så till den tredje frågan, en apoteksvarustadga har

att behandla, ordnandet av detaljhandeln med läkemedel.

Även beträffande dennas ordnande borde ju regeringens princip

konsekvent vara densamma som beträffande ordnandet av grosshandeln

med och den fabriksmässiga tillverkningen av läkemedlen.

Synpunkten borde även härvidlag vara allmänhetens bästa, om

regeringens grundprincip vid stadgans utarbetande skall genomföras.

När det blir fråga om ordnandet av detaljhandeln med läkemedel,

framhålles dock icke i motiveringen allmänhetens bästa som bestämmande,

utan en annan sak, omtanken om apotekens ekonomi, och detta

sett från tre olika synpunkter: att apoteken skola kunna bära kostnaderna

för personalens pensionering, att deras ekonomiska bärighet ej

kringskäres och att möjligheten för inlösen av apoteksprivilegierna tillgodoses.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 sand. 36 höft. (Nr 37.)

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Bestämmelserna rörande detaljhandeln med läkemedel äro nämligen

på ett betänkligt sätt svävande, medan däremot föreskrifterna om ordnandet

av fabrikationen och grosshandeln äro jämförelsevis fullständiga,

klara och konsekvent genomförda.

I flere av förslagets bestämmelser på denna punkt måste därför

förändringar vidtagas, om i det hela grundprincipen vid dess utarbetande

skall kunna sägas vara följdriktigt genomförd och tillämpad.

Den första brist i stadgan, som hindrar tillämpandet av principen,

att allmänheten skall lia så bekväm tillgång som möjligt till goda läkemedel,

är, att den icke ens lämnar trygghet för att de medel, som

enligt densamma skola förbehållas apoteken, också finnas tillgängliga

där. Det finnes intet moment i stadgan, som gör apoteksföreståndare

skyldig att föra de varor, den monopoliserar för honom.

Genom denna ofullständighet i stadgans affattning, kan det sålunda

inträffa, att allmänheten totalt saknar möjlighet att erhålla ett

läkemedel, som endast apoteken ha rätt att föra, det må vara aldrig

så gott och aldrig så efterfrågat. Stadgan säger endast, att de ensamma

ha rätt att försälja det, men ingenstädes lämnas det nödvändiga

komplementet till denna bestämmelse, att de då också skola ha skyldighet

att göra detta.

I de gamla, nu som föråldrade och otydliga uttömda författningar

från sextonhundratalet, vilka alltjämt reglera handeln med medicinska

och medicinaliska saker, finnes dock denna bestämmelse om skyldighet

för apoteken att antingen själva i färskt och gott skick föra eller anskaffa

de varor, på vilkas försäljning de ha monopol. Sådana bestämmelser

finnas införda i fjortonde, tjugoförsta och tjugosjunde paragraferna

i Kungl. Maj:ts medicinalordningar av 1688.

Det torde vara självklart, att dylika bestämmelser icke heller kunna

saknas i den nya apoteksvarustadga, som skall ordna läkemedelshandeln

på ett mer tidsenligt och tillfredsställande sätt, än de gamla författningarne

gjorde. Att de nu saknas, bör därför näppeligen kunna

bero på annat än ett rent förbiseende vid stadgans utarbetande.

Lämpligast torde dessa bestämmelser kunna insättas redan i ett

moment i den grundläggande paragrafen i stadgan, den, som lämnar

definitionen på vad som enligt densamma är och vad som icke är

apoteksvara. I denna paragraf bör även finnas inrymd såväl en uttrycklig

bestämmelse om, att detaljhandeln med apoteksvaror, med i

stadgan gjorda undantag, är förbehållen apoteken som att dessa äro skyldiga

att till salu hålla och försälja de på detta sätt dem förbehållna

medlen.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 87.

27

Givetvis bör vid formuleringen av denna bestämmelse hänsyn tagas

till de förhållanden av annan art, som nu råda, än de, som rådde 1688,

liksom till att apotekens plikt att försälja apoteksvaror icke ufsträckes

till att även omfatta sådana, vilka enligt stadgan måste betecknas som

skadliga eller till intet nyttiga.

Detta senare göres ock på effektivt sätt genom stadgans 11 §.

För att alla de medel, vilka enligt stadgan icke äro apoteksvaror,

utan hinder och trakasserier verkligen skola kunna vara tillgängliga

i den allmänna handeln och alltså mer lättåtkomliga och prisbilliga, än

de kunna bli på de glest liggande, till antalet blott fyrahundra apoteken,

med deras rätt till pålägg till priset för beredning och expediering,

är det nödvändigt, att den bestämmelse i densamma, genom vilken

begreppet apoteksvara definieras, är så klar och koncis, att ingen ovisshet

kan ifrågakomma beträffande dess räckvidd.

Detta är icke den nu i stadgan föreslagna definitionen på detta

begrepp: Ȋmnen och beredningar, som endast eller i huvudsakligaste

mån användas såsom läkemedel eller vid tillredning av läkemedel.»

Genom att i densamma medtagits det svävande uttrycket i »huvudsakligaste

mån», kan lätt tvekan uppstå, om ett medel verkligen

enligt stadgan får betraktas som fri handelsvara, eller om det kan

konrtna att räknas som apoteksvara.

Genom denna otydlighet i definitionen kunna sålunda många ämnen,

som utan den skulle ha kunnat försäljas i den fria handeln, där

komma att undandragas densamma, även om detta icke varit förslagets

mening. Definitionens otydlighet gör, att de, som med full visshet om

deras karaktär enligt stadgan otvivelaktigt skulle ha försålt dem i den

allmänna handeln, nu icke våga göra detta, även om de hålla före, alt

medlen sannolikt av en domstol skulle komma att förklaras vara fria

handelsvaror.

Olämpligheten av en definition, som är så svävande och obestämd,

på det begrepp, varpå tillämpningen av stadgan i det hela ytterst

vilar, blir än mer iögonenfallande, när man tar del av dess stränga

bestämmelser om följderna av förseelser mot den punkt däri, som förbjuder

andra än apoteksföreståndare detalj försäljning av apoteksvaror.

En dylik förseelse kan icke endast medföra böter av ända till tusenkronor,

utan den kan också, om den, även i god tro att ingen förseelse

blivit begången, upprepas, redan innan dom är fälld och handlingens

karaktär av brottslig eller icke brottslig därigenom fastställd,

medföra nya åtal och även nya bötesstraff.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Herr

Hellbergs

1 Lycksele

motion

nr 360.

Dylika straffbestämmelser, vilka kunna leda till ruin, ja, fängelse

som förvandlingsstraff, för dem vilka begå förseelserna, även om de

begått dem ouppsåtligt och i god tro, måste naturligtvis än ytterligare

till allmänhetens förfång inverka på köpmännens benägenhet att i den

allmänna handeln sälja varor, som egentligen borde vara tillgängliga

där, men om vilkas karaktär enligt stadgan full visshet icke annat än

genom domstolsutslag kan vinnas på grund av otydligheten i definitionen

på begreppet apoteksvara.

Uppenbart är därför, att en dylik definition står i den med avgjorda

motsats till den av regeringen fastställda principen för stadgan,

att. den skall ge allmänheten tillfälle att erhålla läkemedel billigt och

bekvämt.

Det är emellertid icke endast definitionen på apoteksvara, som

måste undergå eu genomgripande förändring, om grundprincipen vid

stadgans utarbetande, tillgodoseendet av allmänhetens intresse, skall

komma till sin rätt vid dess tillämpning.

Det är då också nödvändigt att vidtaga den förändringen i definitionen

på läkemedel, att ordet »förebygga» strykes ur densamma.

Med läkemedel kunna, enligt vanligt svenskt språkbruk, aldrig

menas medel att förebygga sjukdomar, endast medel att lindra och bota

dem. Läkemedel äro medel, som användas vid sjukvården, och till sjukvården

hör att lindra och bota sjukdomar. Men medel att förebygga

dem höra icke till sjukvården, utan till hälsovården, och kunna därför

heller aldrig enligt vanlig uppfattning bli läkemedel.

I praktiken ha dessa hälsovårdsmedel också hittills fritt kunnat försäljas

i den allmänna handeln.

Att vidtaga en förändring i denna hävdvunna sed är icke att tillgodose

allmänhetens rätt att erhålla dessa medel billigt och bekvämt.

Det är i stället att på obehörigt och även obehövligt sätt kringskära

densamma.»

Herr Hellberg i Lycksele har i sin motion nr 360 anfört följande:
»I

Kungl. Maj:ts till prövning liggande förslag till apoteksvarustadga

får jag yrka den ändring, att ordet »apoteksföreståndare» utbytes

mot ordet »apotekare».

Användningen av ordet »apoteksföreståndare» i detta stadgeförslagvittnar

om en uppenbar missuppfattning av detta ords innebörd. Det

är icke »apoteksföreståndaren» som sådan, som »säljer» eller »tillverkar»

varor å apoteken, utan det är »apotekaren», d. v. s. apotekets laglige

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

ägare. I det avseendet råder ingen skillnad mellan apotek ock andra

affärer, och ifrågavarande författning skulle icke mäkta åstadkomma en

sådan skillnad, åtminstone med den formulering den nu har. Men väl

skalle användningen av detta ord vålla oreda och begreppsförvirring

ifråga om uppfattningen av äganderätt och rätten att idka näring.

Sant är, att ordet »apoteksföreståndare» användes även i giftstadgan.

Men detta gör ej saken på minsta vis bättre. Det faktum kvarstår,

att det icke är » ap o teksför estån d ar e n», som »säljer» och »tillverkar»,

utan endast apotekets laglige ägare. Apoteksföreståndaren är endast

apotekarens biträde.

Det är också uppenbart, att ordet »apoteksföreståndare» fått denna

användning av grunder, som icke äro berömvärda. Apoteksinnehavarna

ha visat sig hava stor benägenhet för att på ett sätt, som varken är lagligt

eller nyttigt, överflytta sina skyldigheter på andra, och detta till.

på köpet mot höga arrenden. Ett sådant spekulerande i offentliga

rättigheter bör icke uppmuntras eller ens tolereras. Men ett sådant

uppmuntrande sker, då författningarna tillägga föreståndaren ställningav

apotekets laglige ägare.

Gällande apotekarereglemente begagnar ordet »apotekare».

För att undvika missförstånd torde vara länspligt, att vid användning

av ordet »apotekare» angiva detta ords innebörd. Man har därvid

att taga hänsyn till att apoteken, med vissa undantag för de personliga

privilegierna, kunna ägas och drivas av »änka», »stärbhus», »fordringsägare»,

kort sagt av vem som helst. Men sådan ägare kan begagna

apoteksrättigheten endast genom kompetent föreståndare. Vidare har

man att taga hänsyn därtill, att apotekarna enligt reglementet kunna

i viss mån befrias från skötseln av sina apotek, därvid medicinalstyrelsen

förordnar kompetent person att förestå apoteket. Med »apotekare» bör

alltså i lagen förstås den laglige ägaren till apotek, såvida denne själv

förestår sitt apotek, i annat fall den person, som lagligen förordnats

att för ägarens räkning förestå apoteket.

Angående placeringen i författningen av denna definition på apotekare,

så torde det enklaste vara, med hänsyn till förslagets nuvarande

lydelse, att införa den i § 7 mom. 3. Bättre torde dock vara att flytta

både sagda mom. 3 och definitionen å begreppet apotekare till § 1, som

lämpligen borde innehålla följande: 1) Apoteksvara får, med de un
dantag

som stadgas, försäljas endast av apotekare. 2) Apotekare är

skyldig att tillhandahålla allmänheten sådan vara, som faller under hans

uteslutande rättighet. 3) Definitioner å begreppen apoteksvara, läkemedel

och apotekare.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Utskottet.

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

På grund av ovanstående motivering får jag yrka den ändring i

Kungl. Maj:ts förslag till apoteksvarustadga,

att ordet »apoteksföreståndare)) utbytes mot ordet »apotekare», samt

att ordet »apotekare» erhåller följande definition: »Med apotekare

förstås den laglige ägaren till apotek, såvida denne själv förestår sitt

apotek, i annat fall den person, som lagligen förordnats att för ägarens

räkning förestå apoteket.»

Beträffande först herr Hellbergs motion har utskottet funnit det i

författningsförslaget använda uttrycket »apoteksföreståndare» för att utmärka

dem, vilka saluhållande och försäljning av apoteksvaror i allmänhet

förbehållits, vara att föredraga framför benämningen »apotekare»,

vars betydelse torde vara mera obestämd och omfatta även andra än

dem, som i förslaget avses. Sistberörda olägenhet synes ej heller

kunna avhjälpas genom att enligt motionärens förslag i författningen

meddela en definition å ordet »apotekare», vilken definition för övrigt

icke torde kunna avfattas på sätt han föreslagit och i varje fall ej heller

har sin plats i denna författning. Beteckningen »apoteksföreståndare»

användes också i enahanda bemärkelse som bär i åtskilliga andra författningar

såsom giftstadgan och tullförfattningarna. Utskottet har därför

icke funnit sig kunna tillstyrka nämnda motion.

Vidkommande de i herr Stämers m. fl. samt herr Bogrens m. fl.

motioner ifrågasatta ändringarna i de uti denna § lämnade definitionerna

å apoteksvara och läkemedel, anföres uti statsrådsprotokollet ur det

av 1913 års kommission avgivna betänkandet bland annat följande:

»Då särskilda bestämmelser skola affattas rörande införsel från utlandet,

tillverkning och försäljning av de varor, som ovan helt kort

benämnts läkemedel, måste till en början så noggrann! som möjligt

angivas, vilka varor, som skola vara underkastade föreskrifterna i en

sådan stadga. Klarast och. mest otvetydigt skulle detta .utan tvivel

ske, om man kunde på ett uttömmande sätt uppräkna alla hithörande

varor. Såsom medicinalstyrelsen i sin ovannämnda skrivelse

den 14 maj 1909 framhållit, är detta emellertid möjligt endast i fråga

om enkla ämnen (enkla kemikalier och droger), varemot det icke

låter sig göra beträffande den stora mängd läkemedel, som har karaktär

av beredningar. Om man i stadgan intager en förteckning å

enkla ämnen, som fälla under densamma, kunde man i avseende på

beredningar tänka sig en föreskrift, att sådana, om de innehålla något

av de uppräknade enkla ämnena, skulle vara att hänföra under stadgan,

s. 31 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

31

men en dylik föreskrift skulle utan tvivel medföra, både att under stadgan

komme åtskilliga varor, som ej alls böra dit, och att därifrån uteslötes

varor, som utan allt tvivel höra komma därunder. f)et är nämligen

ej alls ovanligt, att de beståndsdelar, som ingå i en genom särskild

lagstiftning reglerad vara, var för sig äro fria i den allmänna

handeln. Såsom exempel härpå plägar anföras, hurusom salpeter, kol

och svavel var för sig äro fria i handeln, varemot en viss blandning

av dessa ämnen, nämligen krut, är underkastad detaljerade bestämmelser

i fråga om införsel, tillverkning och försäljning.

På denna väg kan således ej vinnas en tillfredsställande begränsning

av ifrågavarande varugrupp. Det blir nödvändigt att söka utfinna

några gemensamma egenskaper hos varorna, som kunna angivas ungefär

så, som skett i förordningen om explosiva varor. Utmärkande för

läkemedel torde enligt den allmänna uppfattningen vara, att de äro

verksamma mot sjukdomar, eller, såsom det i medicinalstyrelsens förslag

mera noggrann! och utförligt heter, »förebygga, lindra eller bota sjukdom

eller sjukdomssymptom, hos människor eller djur». Att emellertid

låta avgörandet, huruvida en viss vara är läkemedel eller icke, bero på,

om varan verkligen är verksam mot sjukdom av något slag eller mot

ett visst slag av sjukdomar eller mot en viss sjukdom i ett visst fall,

låter sig icke göra. I många fall skulle det icke kunna bestämt avgöras,

om varan överhuvud är verksam mot sjukdom, och i alla

händelser kan det ej vara riktigt att låta en så oviss och omtvistbar

sak som medlets verkan vara avgörande. Under ifrågavarande

stadga böra fastmera hänföras de medel, som med hänsyn till det sätt

varpå och den form, vari de utbjudas, kunna sägas vara avsedda att

förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymptom. Huruvida

varan verkligen äger dylik egenskap, saknar betydelse för avgörande

av frågan, om den faller under stadgan.

Många varor hava emellertid, jämte det de användas såsom läkemedel,

även användning för andra, särskilt tekniska ändamål, och det låter

sig därför icke göra att under en stadga av ifrågavarande slag hänföra

alla varor, som användas såsom läkemedel. Med hänsyn härtill bör

stadgan inskränkas till att gälla ämnen och beredningar, som endast

eller i huvudsakligaste mån användas såsom läkemedel eller vid tillredning

av läkemedel.

Ovanstående synpunkter torde hava varit bestämmande vid uppdragandet

av gränserna för den varugrupp, som skulle vara inbegripen

under den av medicinalstyrelsen föreslagna apoteksvarustadgan. Grundläggande

för stadgan är sålunda i första hand begreppet »läkemedel».

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Definitionen därå i kommissionens förslag är oförändrad hämtad från

medicinalstyrelsens förslag. Mot denna definition, som ej var föremål för

meningsskiljaktighet inom medicinalstyrelsen och de där tillkallade sakkunniga,

hava sedermera från många håll framställts anmärkningar. Dels

har det anmärkts, att införandet av ordet »förebygga» skulle medföra

en utvidgning av det hävdvunna begreppet »läkemedel», vilket endast

skulle omfatta medel för lindrande eller botande av sjukdomar. Dels

har, särskilt från ett par handelskammares sida, framhållits, att frågan,

om ett »läkemedel» föreligger eller icke, bör avgöras efter varans objektiva

egenskaper, icke efter den användning av densamma, som kan

anses avsedd.

Mot den första invändningen kan erinras, att de mest använda

arterna av medel till förebyggande av sjukdomar, de vanliga s. k. hälsovårdsmedlen,

i stadgan uttryckligen äro undantagna från apotekens

uteslutande försäljningsrätt, samt att det utan tvivel i många fall skulle

vara svårt att avgöra, om en vara är avsedd att förebygga eller att

bota sjukdom. I avsende å den senare invändningen erkännes, att

det utan tvivel varit fördelaktigt, om man kunnat utfinna mera objektiva

egenskaper hos ifrågavarande varor, som varit ägnade att läggas

till grund för en definition av läkemedelsbegreppet, men som medicinalstyrelsen

anmärkt och även här ovan påpekats låter sig detta ej göra.

Det lärer därför ej finnas någon annan utväg än att grunda definitionen

på vad som varit avsett med varan. Något användbart uppslagtill

en definition, mera grundad på varans objektiva egenskaper, har ej

heller framkommit. Den i stadgeförslaget förekommande definitionen

är överensstämmande med definitionen å läkemedel i motsvarande norska

lagstiftning samt i ett år 1910 upprättat finskt författningsförslag angående

tillverkning och försäljning av apoteksvaror.»

Beträffande därefter begreppet apoteksvara anföres av departementschefen

ur kommissionens yttrande bland annat:

»Vid bedömande av frågan om definitionen å apoteksvara, bör, såsom

även kommerskollegium påpekar, beaktas ett förhållande, som gör,

att formuleringen av ifrågavarande korta definition icke har en alltför

stor betydelse. I fråga om ämnen (enkla kemikalier och droger) finnes

i bilaga I till stadgan en uttömmande uppräkning av alla dithörande

varor, vadan alltså sådant ämne, som icke finnes i bilagan uttryckligen

nämnt, icke utgör apoteksvara. I avseende å dessa ämnen kommer sålunda

definitionen icke att i särskilda fall behöva tolkas av myndigheter

eller privata personer. De hava att hålla sig till den utfärdade förteckningen.

Definitionen kommer endast att bliva vägledande vid den

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

vart . tredje år återkommande granskningen av bilaga I, och även om

definitionen i viss mån kunde anses obestämd, bliva dock genom det

förslag till ifrågavarande bilaga, som kommer att åtfölja stadgeförslaget,

så bestämda riktlinjer beträffande bilagans innehåll fastställda, att några

svårigheter vid blivande revisioner icke synas vara att befara.--

-------• I fråga om förslaget till bilaga I har medicinalstyrelsen

anfört, att i de fall, då tvekan uppstått, huruvida ett visst ämne

borde hänföras till apoteksvara eller icke, i regel den uppfattningen blivit

gällande, att varan icke angivits såsom apoteksvara, och en dylik

princip lärer även vid blivande revisioner komma att tillämpas.

I fråga om beredningar åter har medicinalstyrelsen i sitt den 14

maj 1909 avgivna yttrande anfört, att det enligt sakens natur är omöjligt

att uppräkna, resp. namngiva, alla eller ens huvudparten av dithörande

varor, i det att de möjliga kombinationerna i avseende på form

och sammansättning (kvalitativt och kvantitativt) äro till antalet oändliga,

samt möjligheten att med fantasinamn omdöpa vara av viss form

och sammansättning är obegränsad. Huru många särskilda beredningar,

resp., grupper av sådana, som än må direkt uppgivas, kommer ändock

att till sist bliva kvar ett stort antal olika beredningar, för vilka ingen

annan kvalificering kan uppgivas än den, som ligger i den i definitionen

uttalade grundprincipen. För beredningarna kommer alltså definitionen

att hava en viss betydelse vid lagens tillämpning av domstolarna

och andra myndigheter samt i det dagliga livet. Men i bilaga II hava

i. allt fall de viktigaste grupperna angivits och exempel anförts i så

riklig utsträckning, att med tillhjälp av dessa stadgans tillämpning icke

torde komma att stöta på svårigheter. Härtill kommer att den ojämförligt

största svårigheten vid försök att juridiskt avgöra, om en vara

bör anses såsom apoteksvara eller ej, råder just med avseende på enkla

kemikalier och droger, varemot det sällan inträffar, att en beredning,

som användes såsom läkemedel, därjämte har användning även för annat

praktiskt ändamål.

Genom uppräkningen, utvecklingen och exemplifieringen i de till

stadgeförslaget hörande bilagorna lärer alltså, yttrar kommissionen, omfattningen

av begreppet apoteksvara hava blivit så noggrant bestämd,

att definitionen icke bör tillmätas en alltför stor betydelse. Yrkandet att

orden »i huvudsakligaste män" borde utgå, på den grund att begreppet

eljest icke bleve tillräckligt noggrant bestämt, har kommissionen icke

kunnat biträda. — — — — — — — — — — — _ _ _ _ _

Anmärkningarna mot den föreslagna definitionen torde till någon

del hava berott på en uppfattning av uttrycket »i huvudsakligaste mån»,

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 36 höft. (Nr 37.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

som icke lärer vara den riktiga. Detta uttryck innebär enligt kommissionens

uppfattning icke, att en kvantitativ beräkning beliöver företagas,

huru mycket av ett visst ämne, som inom landet användes till läkemedel,

och huru mycket, som användes till andra ändamål, utan så snart en vara

har mera avsevärd användning för andra ändamål än till läkemedel, bör

den ej längre betraktas såsom apoteksvara. Ifrågavarande formulering

gör det emellertid möjligt att därvid bortse från de fall, då ämnets användning

för andra ändamål ej har avsevärd omfattning, ävensom från

den användning, som, enligt vad förut anmärkts, möjligen kan väntas

endast för kringgående av lagen. — — — — — — — — — ~y •

I avseende å anmärkningen att genom den föreslagna definitionen

svårigheter skulle kunna beredas den inhemska industrien att åtkomma de

för densamma nödiga råämnen, betonas törst av kommissionen, att vid de viktigaste

fall, då definitionen kommer till användning, nämligen vid granskningen

av bilagorna I och II, industrienoch näringslivet i övrigt bliva representerade

enligt vad i § 3 föreslagits. Därjämte förtjänar ytterligare

framhållas, att enligt det nu framlagda förslaget grosshandel med apoteksvaror

under vissa villkor och inskränkningar frigivits samt att möjligheten

för andra än apoteksföreståndare att importera apoteksvaror

ytterligare utsträckts. I de fall, då en fabrikant eller näringsidkare i

sin rörelse använder apoteksvara och ej för dess anskaffande vill anlita

apotek, har han enligt föreliggande förslag dels möjligheten att efter

en enkel anmälan obehindrat importera desamma och dels möjligheten

att inköpa dem från de grosshandelsfirmor i branschen, som antagligen

komma att uppstå inom olika delar av landet. Då härtill kommer att,

såsom ovan framhållits, varor, som hava avsevärd teknisk användning,

icke komma att hänföras under apoteksvaror, anser kommissionen sig

med skäl kunna påstå, att några svårigheter för näringslivet icke kunna

väntas uppstå genom den föreslagna definitionen på apoteksvara.))

Vad av kommissionen sålunda anförts har utskottet funnit äga sin

riktighet; och då härtill kommer, att, såsom av departementschefen

framhållits, genom den ifrågasatta ändringen av förevarande definitioner

skulle beredas möjlighet till lagens kringgående, har utskottet ansett

Kungl. Maj:ts förslag i detta avseende böra vinna Riksdagens godkännande.

För övrigt torde böra bemärkas, att de i bilagorna I och II

intagna förteckningar äro grundade på ifrågakomna i § 1 meddelade

definitioner; en ändring i desamma skulle därför tilläventyrs även påkalla

ändring i nämnda förteckningar. Men någon sådan har icke i

detta sammanhang av motionärerna påyrkats.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

35

Vad slutligen angår det i förevarande motioner påyrkade insättandet

av ett ytterligare mom. uti ifrågavarande §, innefattande föreskrift

om apoteksföreståndares rättighet och skyldighet med avseende å saluhållande

och försäljning av apoteksvaror, har utskottet visserligen funnit

sig icke kunna tillstyrka, att ett sådant moment med den av motionärerna

föreslagna avfattningen fogas till paragrafen. Men utskottet har

dock ansett motionärernas förslag i denna del värt beaktande. Uti de

äldre bestämmelser, vilka förevarande stadga är avsedd att ersätta, funnos

upptagna föreskrifter om skyldighet för apotekarna att »hava till salu uti

deras officiner uppriktiga, goda och oförfalskade varor» enligt då gällande

farmakopé, samt att för sådant ändamål anskaffa de rötter, kryddor och

andra ingredienser, som behövdes, ävensom att utan dröjsmål tillhandahålla

läkemedel åt dem, som sådant begärde. I sedermera tid efter annan

utfärdade föreskrifter hava dylika bestämmelser upprepats. Och i

kungl. medicinalstyrelsens cirkulär den 25 oktober 1901, utfärdat i anledning

av den utav Kungl. Maj:t till efterrättelse fastställda nya upplagan

av svenska farmakopén, stadgas bland annat, att alla däri upptagna

»läkemedel, vilka icke äro med särskilt undantagstecken utmärkta, skola

finnas å varje apoteksinrättning att tillgå, så beredda och förvarade

samt i övrigt så beskaffade, som farmakopén föreskriver». Utskottet

anser att, i likhet med vad sålunda ägt rum uti antydda äldre stadganden

samt i medicinalstyrelsens åberopade cirkulär, föreskrifter till reglerande

av apoteksföreståndarnes skyldighet i avseende å tillhandahållande

av apoteksvaror böra av Kungl. Maj:t givas i sammanhang med utfärdandet

av denna stadga, vare sig detta anses lämpligen böra ske i

själva stadgan eller annorledes.

Då utskottet sålunda icke kunnat tillstyrka den i herrar Stärners

m. fl. och Bogrens m. fl. motioner föreslagna lydelsen av denna paragraf,

följer därav, att det i samma motioner beträffande § 14 föreslagna

införandet av en straffbestämmelse för här ifrågavarande fall måste

anses förfallet.

§ 2 mom. 1.

I avseende härå hava herr Stärner m. fl. samt herr Bogren m. fl. Herr stärners

uti sina motioner yrkat, att förevarande mom. måtte ändras på sätt här flnsamt

nedan sags: m. fl. L
»Mom.

1. Undantagna från att anses såsom apoteksvaror äro här tionernedan

under a)—g) upptagna slag av varor, därest de icke äro försatta

med ämne, vars försäljning — — — — — — — — — —---

nämligen:

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

a) Kosmetiska medel, även bakteriedödande och smärtstillande, avsedda

till ans av hud eller hår eller till renhållning av munhåla och

svalg eller till omslag och ingnidning, samt medel, avsedda till ans

av sår.

b) ---------------------

c) --------------------—

f)-------------------

é-------------------

kalcium.»

Till stöd för detta yrkande hava motionärerna anfört följande:

»För grundprincipens följdriktiga genomförande kräves vidare, att

de i lagtexten fastställda bestämmelserna om att vissa medel skola vara

fria handelsvaror, trots det de kunna sägas ha karaktären av läkemedel,

med visshet skola bli iakttagna vid tillämpningen.

Men för att dylik visshet om principens genomförande vid stadgans

tolkning och tillämpning skall vinnas, krävas åtskilliga förändringar

i avfattningen av den paragraf i stadgan, som just innehåller bestämmelserna

om vilka de varor äro, som skola utgöra undantag från regeln,

att läkemedel skola vara apoteksvaror: § 2.

Att börja med får icke uppställningen av bilagorna, vilken kan

växla vart tredje år, medföra inskränkningar i den frihet lagtexten

avser att lämna.

Bestämmelser, vilka göra tillämpningen av denna beroende på bilagorna,

måste därför bort ur stadgan.

För det andra måste definitionerna på de varor, som i paragrafen

uppräknas som fria handelsvaror, göras så omfattande och bestämda,

att alla dessa varor verkligen bli fria och ingen inskränkning i denna

frihet för dem kan bli följden av otydlighet eller ofullständighet i definitionerna

på dem.

För att säkerhet härför skall vinnas kräves emellertid särskilt en

omändring av paragrafens definition på de kosmetiska medlen.

Denna grupp omfattar ju alla de nu i den allmänna handeln tillgängliga,

vanliga hygieniska medlen, som vunnit så stor utbredning.

Sådan definitionen på dem i stadgan är avfattad, kunna emellertid lätt

betydande inskränkningar komma att göras i den fria försäljning av

dem, som nu med hävdens rätt blivit tillåten och vanlig.

Skola dessa medel, till vilka höra sådana överallt brukade lösningar,

salvor och pastor m. m., som oxygenol och oxygenolsalva, stomatol,

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

vademecum, aseptin och amykos, salubrin, azymol, lazarin och lazarol,

verkligen erhålla den frihet stadgan vill ge dem, är det nödvändigt, att

under rubriken a) kosmetiska medel inrycka bestämmelser, som göra det

uppenbart, att om blott medlen till sin karaktär äro kosmetiska, skola

de vara fria, även om de ha sådana egenskaper, en del kosmetiska

medel sakna. De få sålunda ej förlora sin frihet som kosmetiska medel,

därför att de exempelvis även äro bakteriedödande och smärtstillande

vid omslag och ingnidning, det vill säga äro antiseptiska och kunna

göra tjänst som liniment, utan att i egentlig mening vara detta.

Att det varit regeringens mening att genom bestämmelserna i momentets

punkt a) alla de som hygieniska hälsovårdsmedel använda varor,

som nu i stor omfattning äro i dagligt bruk, fortfarande i samma omfattning

som hittills skola vara fria handelsvaror och icke undandragas

allmänheten, framgår även direkt av den motivering, som givits för

momentet.

För att ingen otydlighet skall förekomma i texten torde det därjämte

ock vara nödvändigt att i uppgiften beträffande medlens användning

mot sårskador stryka ordet »friska», som ju är mycket svävande

och mångtydigt.»

\ idare har i avseende å detta mom. i herr Danströms samt herr Herr DanLiljedahls

va. fl. motioner yrkats dels att i punkt a) orden -»samt medel, ftröms.samt

avsedda till ans av friska sån måtte utgå, och dels att i punkt f) orden

y>och konstgjorda''» måtte uteslutas. tioner.

Till stöd härför hava motionärerna anfört beträffande punkt a):

»Detta moment har uti medicinalstyrelsens förslag, bilaga a, erhållit

följande lydelse: »Kosmetiska medel, avsedda till ans av hud eller hår

eller till renhållning av munhålan». I regeringsförslaget har tillagts

»samt medel, avsedda till ans av friska sår».

Denna sista bestämmelse torde komma att verka allt annat än fördelaktigt

i fråga om det skydd för allmänheten, varom vi ovan talat.

Otvivelaktigt skall den få till följd, att det stora antalet okontrollerade

s. k. sårmedel av tvivelaktig och såsom talrika läkareuppgifter

giva vid handen ofta skadlig natur ytterligare ökas till skada i st. f.

till gagn för allmänheten, som litar på de mer eller mindre utpuffande

annonser och cirkulär, som resp. fabrikanter sprida. Allmänhetens behov

av medel för behandling av friska sår är, såsom medicinalstyrelsen

också framhållit, redan nu mer än väl tillgodosett i den fria handeln

genom synnerligen talrika kosmetiska medel ävensom av det stora antalet

övriga fritt tillgängliga antiseptiskt verkande ämnen såsom borsyra,

borax, Burows lösning, karbolsyra, kreolin, lysol, vätesuperoxid m. fl.»;

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Utskottet.

och beträffande punkt f):

»I regeringsförslaget äro konstgjorda mineralkällsalter upptagna i

förevarande paragraf och sålunda frigivna åt allmänna handeln, i stället

för att de i medicinalstyrelsens förslag upptagits såsom apoteksvara i

bil. II. Denna förändring anse vi olämplig. Konstgjorda mineralkällsalter

måste nämligen beredas med synnerlig omsorg av rena materialier

och på sakkunnigt sätt, så att ej vid beredningen hälsofarliga metaller

och andra skadliga ämnen'''') inblandas och så att de ej förlora vissa i

medicinskt hänseende viktiga egenskaper (kolsyrehalt, lättlöslighet m. m.)

och framförallt så att de erhålla en fullt riktig sammansättning. Av

fullgod beskaffenhet kunna de ej tillhandahållas billigare i allmänna

handeln än å apotek, och av underhaltig beskaffenhet äro de värdelösa,

ja, kunna till och med vara skadliga. Medicinalstyrelsen har också i

sin ovan anförda underdåniga skrivelse efter inhämtande av sakkunniges

yttrande förklarat, att dessa salter ej böra frigivas. Kommissionen

synes ock hava varit mycket tveksam i fråga om sitt förslag att frigöra

de konstgjorda mineralkällsalterna och motiverar frigörandet blott

därmed att från flera håll framställningar härom blivit gjorda. Slutligen

vilja vi framhålla, att konstgjorda mineralkällsalter ej heller höra

till de läkemedel, som användas vid hastigt påkommande sjukdomsfall,

så att de på denna grund skulle behöva göras lättare tillgängliga.»

Förevarande mom. upptager vissa undantag från den i § 1 givna

regeln, i det att om vissa kategorier av varor, vilka enligt definitionen

i § 1 äro läkemedel, i momentet stadgas, att de få i allmänna handeln

hållas tillgängliga. / Vad särskilt angår de under punkt a) upptagna s. k.

kosmetiska medel, har avsetts att undantaga de vanliga s. k. hälsovårdsmedlen

med deras vanliga användningssätt. Angående det i sagda

punkt av 1913 års kommission tillagda uttrycket »medel avsedda till

ans av friska sår» anför kommissionen, att då de kosmetiska medlen

jämväl ofta beteckna sig såsom medel, lämpliga att tillgripa vid sårskador,

och då gränsen mellan medel, avsedda till hudens vård, och sådana,

lämpliga att använda vid smärre skador å huden, är svår att

draga, hade tillagts här ifrågavarande bestämmelse. Då utskottet

anser, att de medel, vilka på grund av deras användning såsom vanliga

hälsovårdsmedel böra vara undantagna från att anses såsom apoteks- *)

*) Här vilja vi exempelvis påpeka att genom orena kärl ocli i övrigt bristande renlighet

smittoämnen, bakterier och smuts lätt kan spridas, och närmast till hands ligger att salterna ur

använda metallkärl upptaga skadliga metaller.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

varor, blivit i Kung]. Maj:ts förslag på ett lämpligt och tillfredsställande

sätt angivna,, har utskottet icke funnit skäl att i anledning av de ovan

anförda motionerna frångå Kungl. Maj:ts förslag. De medel, vilka

för närvarande såsom hälsovårdsmedel av allmänheten i större omfattning.

användas, bliva genom denna bestämmelse fortfarande fria till försäljning

i allmänna handeln.

§ 2 mom. 3.

I herr Stärners m. fl. samt herr Bogrens m. fl. motioner yrkas, att Herr stömers

detta mom. må erhålla följande lydelse: m■ fl- ocä

»Varor, som avses i mom. 1 och 2,. böra vara tillverkade å svenskt *ZT

apotek eller å sådan fabrik, som avses i stadgans 8 4, eller ock å väl- tioner•

känd utländsk fabrik.»

Till stöd för detta yrkande har anförts:

»Åven genom moment 3 i stadgans andra paragraf inskränkes på

ett mot dess grundläggande princip stridande sätt den försäljningsfrihet,

förslaget tydligen vill ge de i denna undantagsparagraf uppräknade

medlen.

Däri stadgas bestämmelser, som ge medicinalstyrelsen en fullt godtycklig

makt att genom förbud mot import och försäljning av vissa

medel för allmänheten omöjliggöra eller att genom deras förvandlande

till apoteksvaror försvåra åtkomsten även av medel, vilka böra vara fria.

Syftet med denna begränsning är att genom densamma åtkomma

sådana humbugsmedel, som äro skadliga eller onyttiga. Men detta syfte

kan vinnas utan momentets förekomst. För övrigt vinnes det med den

foi mulering, det erhållit, alldeles icke effektivt. Meningen är ju att

drabba alla humbugsmedel i den fria handeln, ej blott de, som göra

skada, utan även det övervägande flertal av dem, som icke göra och

icke kunna göra något gagn. Men den senare gruppen träffas icke alls

av momentets bestämmelser.

Icke blott härigenom, utan även genom det godtycke det lägger i

em ämbetsmyndighets hand att ohindrat utöva, är detta moment synnerligen

betänkligt.

Den trygghet momentet vill skänka mot farliga eller odugliga

humbugsmedel som naturligtvis pa det skarpaste böra bekämpas

skulle på ett vida mer effektivt sätt kunna vinnas genom att till

detsamma. överflyttades den bestämmelse, som finnes intagen för vissa

varor i bilaga III, att de böra vara tillverkade å svenskt apotek eller

å sådan fabrik, som avses i stadgans § 4, eller ock å välkänd utländsk

fabrik.

s. 40 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

40 Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Innehölle andra paragrafens tredje moment denna bestämmelse,

genom vilken de i dess första moment angivna fria varorna, om de

tillverkades utom apoteken, måste komma att tillverkas på kemiskt-tekniska

fabriker med fullt sakkunnig ledning, vore ett tillräckligt skydd

givet mot humbugsmedel i den allmänna handeln, särskilt om därtill vid

stadgans antagande en önskan från Riksdagen uttalades, att statskontroll

över dessa fabriker med snaraste måtte påbjudas och på tillfredsställande

sätt ordnas.))

Rörande denna bestämmelse, som av majoriteten i 1913 års kommission

föreslogs i huvudsakligen samma affattning, som den erhållit i

det kungl. förslaget, yttrar departementschefen i sitt anförande till statsrådsprotokollet

följande:

»Den tanke, som ligger till grund för moment 1 och 2 av förevarande

§, har varit, att lämna allmänheten tillfälle att i den fria handeln

inköpa s. k. hälsovårdsmedel och andra varor, vilka man vant sig att

finna där. Det kan emellertid ej undvikas, att av denna till allmänhetens

bekvämlighet träffade anordning kan följa en viss fara, att verkligt

hälsovådliga ämnen kunna komma att säljas utan kontroll. Skulle

man nu, — — — — ■— i analogi med giftstadgan söka uppräkna

de varor, vilkas fria försäljning borde förbjudas på grund av nyssnämnda

hälsofara, torde man säkerligen hava nödgats gorå större inskränkningar

i den fria handeln än som vore önskvärt för dennas

representanter och allmänheten, utan att dock förbudets omfattning vore

fullt betryggande. Jag anser därför, att den av majoriteten (i 1913 ars

kommission) föreslagna utvägen att låta förbud mot införsel och försäljning

bliva beroende på Kungl. Maj:ts prövning i det särskilda fallet

är lyckligt funnen, hälst eu dylik åtgärd säkerligen mycket sällan och

endast med mycket stor försiktighet torde komma att användas. De uttalanden,

som i detta hänseende gjorts av kommissionen, synas mig innebära

riktiga synpunkter för bedömandet.

Beträffande förslaget att utom totalförbud förklaring skulle kunna

meddelas, att viss vara av ifrågavarande slag vore att anse såsom apoteksvara,

härleder detta sig naturligtvis, såsom kommissionen framhållit,

från den möjlighet, som alltid förefinnes, att varan kan behövas såsom

läkemedel, fast den kan vara skadlig vid okontrollerad användning.

Något sådant förhållande föreligger ju ej beträffande ovannämnda, giftstadgans

försäljningsförbud underkastade varor.»

Utskottet, som anser vad departementschefen sålunda anfört vara

grundat, har icke funnit sig kunna tillstyrka den av motionärerna före
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

slagna ändringen i detta mom., så mycket mindre som ett stadgande

av den^ innebörd, deras förslag avser, icke, såsom de förmena, torde

lämna åsyftad säkerhet mot odugliga eller farliga humbugsmedel.

Härav följer ock, att det i samma motioner framställda yrkandet,

att ur 13 § mom. 2 och 3 orden: »enligt § 2 mom. 3 eller» måtte utgå,

vilket yrkande allenast utgör ett följdyrkande av vad motionärerna med

avseende å förevarande moment föreslagit, bör förfalla.

§ 3.

I ävseende å denna § anför herr Hamrin i sin ovanberörda motion nerv Hamn™

— efter det han påyrkat vissa ändringar i de vid propositionen fogade motion''

bilagorna, om vilka här nedan närmare nämnes — följande:

»En sak, som i samband med här påpekade önskemål för bilagornas

avfattning är av betydelse, är, att de personer, vilka för vart tredje

ar skola granska dem, för att se om de alltjämt stå i överensstämmelse

med lagtexten, och föreslå sadana förändringar i dem, som av utvecklingen

under en tilländagången treårsperiod betingats, ej blott äro på

området fullt vetenskapligt utbildade personer, utan även ha den praktiska

erfarenhet både på medicinens, kemiens och droghandelns samt

den kemiskt-tekniska industriens område, som erfordras för att avgöra

vilka förändringar som böra vidtagas.

De korporationer, som enligt regeringförslagets tredje § skola

företaga denna _ granskning av bilagorna, medicinalstyrelsen, kommerskollegium,

tekniska högskolan och apotekaresocietetens direktion, motsvara

visserligen de teoretiska kraven på att på ett tillfredsställande

sätt fylla uppgiften. . Men det kan knappast fordras, att de skola stå

den rent praktiska tillämpningen av teorierna så nära som det praktiska

livets män. Åven dessa synas därför jämte företrädare för vetenskapen

böra hava tillfälle att deltaga i granskningen.

På grund av vad jag sålunda anfört, tillåter jag mig hemställa,

att Riksdagen behagade besluta,--------------

att § 3 må erhålla följande lydelse:

De i'' §§ 1 och 2 nämnda bilagor skola minst vart tredje år granskas

och därefter hos Kungi. Maj:t till fastställelse anmälas av eu kommitté,

som^ för var gång. utses_av Kungl. Maj:t. I denna kommitté,

skola inväljas professorn i medicin vid någon av landets medicinska

högskolor, professorn i kemi vid tekniska högskolan, en föreståndare

för en kemisk-teknisk fabrik med de kvalifikationer för en sådan, som

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 86 höft. (Nr 37.) 6

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utskottet.

Herr Perssons

i Norrköping

motion.

>

42. Lagutskottets utlåtande Nr 37.

i stadgans § 4 bestämmes, en grosshandlare med apoteksvaror med de

kvalifikationer för en sådan, som i stadgans § 7 mom. 1 bestämmes,

en apoteksföreståndare samt en representant för drog- och kemikalie
kandeln.

_ . >

1 händelse av lika röstetal har den av kommittén själv utsedde

ordföranden bland dess medlemmar utslagsröst.»

Utskottet, som funnit det med full trygghet kunna anförtros åt de

i §:n omförmälda myndigheterna att granska och till Kungl. Maj:t avgiva

förslag i avseende å de här ifrågavarande bilagorna, har ansett

det både olämpligt och onödigt att, på sätt motionären föreslagit,

anordna en särskild kommitté för detta ändamål. Det här föreslagna

förfarandet överensstämmer för övrigt med det, som sedan 1906 tillämpas

beträffande bilagorna till giftstadgan. Å andra sidan bär utskottet icke

funnit lämpligt att, såsom i Kungl. Maj:ts förslag skett, i stadgan särskilt

utmärka, att apotekaresocietetens direktion skall i ämnet höras. Det

synes nämligen utskottet böra ankomma på vederbörande att efter vad

som befinnes lämpligt höra de myndigheter eller korporationer, som

med avseende å den föreliggande frågan anses äga särskild sakkunskap

eller representera intressen, som därvid äro berörda.

§ 7 mom. 1.

Herr Persson i Norrköping har i sin ovanberörda motion anfört

följande: _ ''

»Med anledning av Riksdagens skrivelse 1907 har Kungl. Maj:t

den 23 september 1912 »funnit gott uppdraga åt eu kommitté att allsidigt

utreda huru — särskilt med hänsyn till allmänhetens behov av

bekväm tillgång på en gång prisbilliga och fullgoda läkemedel —

apoteksväsendet i riket lämpligast bör ordnas» m. m. I det andrakammarbeslut

som föregick ovannämnda riksdagsskrivelse uttalades i

överensstämmelse med motionärens (professor Knut Kjellberg) förslag,

att »det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, vilket system i afseende å

apoteksväsendet, som med utgången av år 1920 bör tillämpas i vårt

land, särskilt med hänsyn till frågan, huruvida staten då bör för egen

räkning övertaga apoteksrörelsen».

Det torde otvivelaktigt ingå i apotekskommitténs uppgift att undersöka

alla utvägar för att nå det i riksdagsskrivelsen bestämda syftet,

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

däribland då även det, som särskilt angivits i Andra kammarens protokoll.

kitt ingalunda oviktigt spörsmål blir härvidlag, huruvida genom

engroshandelns med apoteksvaror ordnande, koncentrering eller dylikt,

några fördelar stå att vinna. I kungl. propositionen nr 243 till denna

Riksdag angående apoteksvarustadgan har Kungl. Maj:t (se paragraf 7

i den föreslagna stadgan) föreslagit frigivandet av grosshandeln med

apoteksvaror mot iakttagande av vissa bestämmelser för rörelsens idkande,

såsom anställande av kompetent föreståndare m. m.

Engroshandeln med läkemedel har hittills, med stöd av gamla

medicinalförordningar, varit förbehållet den, som av Kungl. Maj:t beviljats

apoteksprivilegier eller med andra ord erhållit koncession att

driva äpoteksrörelse. Som förhållandena utvecklats har dylik grosshandel

i nämnvärd grad utövats av endast ett färre antal apoteksinnehavare,

vilka tillhandagått dem bland sina kolleger, vilka ej föredragit

att direkt importera sina varor.

Under nu gällande apotekssystem synas visserligen inga särdeles

stärka skäl kunna anföras för nämnda engroskandels bindande vid

apotekskoncession, men med hänsyn till den utredning av hithörande

spörsmål, som regeringen föranstaltat, torde man kunnat förvänta, att

den föreslagna åtgärden, i frågans nuvarande läge, motiverats av synnerligen

stärka skäl. Det framgår av den i propositionen återgivna

specialmotiveringen till § 7, att åtgärden i främsta rummet betingats av

hänsyn till landets tekniska industri och möjligheterna för uppkomsten

av företag i syfte att organisera medicinalväxtodling jämte inköp och

försäljning av inom landet växande droger. I båda dessa avseenden

torde emellertid stadgan kunna lämpas så, att dessa ur nationalekonomisk

synpunkt beaktansvärda företag vinna nödiga utvecklingsmöjligheter,

utan att grosshandeln med apoteksvaror i allmänhet nu behövde

frigivas.

Med lagbestämmelsens föreslagna lydelse måste man fråga sig,

vilka som närmast skulle komma att draga fördelarna av fri grosshandel

med apoteksvaror. Enligt från fackkretsar inhämtad erfarenhet skulle

den genom Kungl. Maj:ts proposition öppnade utvägen med all säkerhet

i stor utsträckning komma att anlitas av utländska drog- och kemikaliefirmor,

vilka helt naturligt gärna såge, att deras produkter, som för

närvarande försäljas genom förmedling av svenska apotek eller genom

utsända representanter, finge direkt tillhandahållas genom inom landet

upprättade filialer. Det blev sålunda näppeligen de svenska drogisterna,

som i första rummet finge fördel av reformen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

TJtskottct.

44 Lagutskottets utlåtande Nr 37.

I den angivna propositionen framkålles vidare, att allmänhetens

intressen icke beröras av den föreslagna åtgärdeu. Häremot är ingenting

att invända. Den affärsverksamhet, som beröres, är reglerad genom

av Kungl. Maj:t fastställda grunder för apoteksvarors taxering pcb kan

på sin höjd genom den föreslagna åtgärdens ikraftträdande betinga sig

billigare varuinköp, — ökade avsättningsmöjligheter kunna däremot

näppeligen därigenom åstadkommas eller äro eljest önskvärda. Men

härtill kommer att propositionen banar väg för etablerandet av en ny

slags grosshandel, vars utövare nog skulle komma att värna om sina

nyförvärvade intressen, när den knappt påbörjade utredningen om

apoteksväsendets ordnande i sin helhet — eu gång framlägger resultatet

av sina undersökningar. Om denna utredning skulle giva vid

handen, att intet hinder mötte mot grosshandelns frigivande vore det

en enkel åtgärd att då vidtaga den nu föreslagna åtgärden, under det

att dess genomförande på detta stadium av kommitténs arbeten skulle

högst väsentligt öka svårigheterna — ja rent av för visst fall binda

kommitténs handlingsfrihet.

På grund av mina ovan anförda betänkligheter tillåter jag mig

härmed hemställa,

att Riksdagen måtte besluta avslå Kungl. Maj:ts förslag i vad det

avser frigivandet av grosshandeln med apoteksvaror från detaljhandeln

med samma varor.»

I avseende å det föreslagna frigivandet av grosshandeln med apoteksvaror

yttrar 1913 års kommission följande:

»Det synes, som om många av de anmärkningar mot medicinalstyrelsens

förslag, särskilt de, som framställts i den tekniska industriens

namn, skulle förfalla genom ett frigivande av grosshandeln med apoteksvaror.

Skånes handelskammare, vilken särskilt yttrar sig i denna

fråga, anför härom huvudsakligen följande.

Enligt 1909 års förslag ägde visserligen fabrikant, som angåves i § 4,

rätt att från utlandet införa och för sin tillverkning använda apoteksvara.

Det syntes emellertid, som om det särskilt för mindre fabriker skulle

innebära en stor olägenhet och även vara ekonomiskt ofördelaktigt att

för sin tillverkning vara hänvisade till direkt import från utlandet eller

inköp å apotek av råmaterialier och förbrukningsartiklar. Å ena sidan

vore sålunda dessa fabrikanters intressen icke i stadgan behörigen tillgodosedda.

A andra sidan träddes icke apotekarnas rättmätiga intressen

för nära, om grosshandel med apoteksvaror medgåves även andra än

apotekare. Tvärtom skulle många apotekare vinna fördel genom in
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

45

förande av större frihet för grosshandel med apoteksvaror. Allmänhetens

intressen berördes icke genom en sådan anordning, då någon försäljningav

läkemedel till allmänheten annat än från apotek därigenom ej skulle

komma att ske.

*

I ungefär samma riktning uttalar sig Svenska teknologföreningen

och synes dess uttalande vara av sådan vikt att det bör i sin helhet

anföras. Yttrandet lyder:

»I överensstämmelse med bestämmelserna i kungl. förordningen av

den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet § 8 f) är grosshandel

med apoteksvaror icke ett yrke, som var och en utan vidare* är

berättigad att utöva, utan är denna handel underkastad särskilda bestämmelser,

vilka hava lett till, att endast apoteksföreståndare kunna

utöva sådan. Någon verklig stor grosshandel med apoteksvaror med

direkt import och framför allt export har därför ej kunnat uppstå, utan

har den enda hittills varande grosshandeln inskränkt sig till att några

få apoteksföreståndare infört och fördelat de svenska apotekens behov

från de utländska droghandlarne och fabrikanterna. Så länge vår egen

kemiska industri var obetydlig, något intresse för utnyttjandet av våra

möjligheter på medicinalväxtodlingens område icke fanns, och slutligen

direkta trans-oceaniska förbindelser saknades, förefunnos ej heller betingelserna

för storhandel med apoteksvaror i vårt land, och att endast

apoteksföreståndare finge ombesörja fördelningen av de införda apoteksvarorna

utgjorde ingen olägenhet, i synnerhet som detta ej förutsatte

andra kunskaper än dem, som behövdes för bedrivande av apoteksrörelse.

Annorlunda ställer sig saken nu. Vår kemiska industri har nått en

ansenlig utveckling, ett visst intresse för medicinalväxtodling har uppkommit

och direkta förbindelser med även avlägsnare delar av jordklotet

ha börjat knytas, så att direkt export och import kan ske. Betingelserna

för en verklig storhandel med apoteksvaror äro nu lika goda

här som t. ex. i Tyskland, Danmark, Holland eller England, men de

gällande förordningarna rörande handeln med apoteksvaror förbjuda en

sådan hos oss, visserligen ej direkt, då apoteksföreståndare fortfarande

äga rätt därtill, men likväl realiter, då en sådan storhandel förutsätter

en helt annan kompetens och andra kunskaper än dem, en apoteksföreståndare

erhåller, vare sig under studietiden eller under apotekets

skötsel. Utom teoretisk kännedom om apoteksvarornas egenskaper

måste en verklig engroshandlare inom branschen dessutom hava en omfattande

kommersiell utbildning och genom utländska resor samt långvarig

anställning i främmande länder skaffat sig erfarenhet i storhandeln,

en utbildning således, som, ehuru omfattande i sig själv, icke kan föra

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

till föreståndarskap för ett apotek. Dessutom fordras, att en storhandlare

på detta område genom långa resor fortfarande håller sig å jour

med marknadens läge, en omständighet som ej rätt väl låter förena sig

med en apoteksföreståndares gärning, om denna skall samvetsgrant fullgöras.

Apoteksrörelsen har enligt sakens natur alltid haft karaktären

av minuthandel, om än en säregen sådan, förenad med laboratoriearbete,

och av mycket ansvarsfull beskaffenhet. Någon anledning att försvåra

drivandet av denna rörelse genom att i oträngt mål inskränka avsättningsområdet

för densamma föreligger enligt vårt förmenande visserligen

ej även oavsett apoteksprivilegierna; men lika litet är det tillrådligt

att genom lag hindra uppkomsten av en engroshandel med apoteksvaror

o. d., en handel, som måste skötas efter helt andra affärsmetoder

än ett apotek. I detta sammanhang må ytterligare framhållas,

att stadgan enligt sin ordalydelse icke tillåter en blott apoteks innehavare

att införa och handla med apoteksvaror utan lämnar en sådan rättighet

endast åt den verklige föreståndaren för apoteket.

Någon medicinalväxtodling av betydelse torde icke kunna uppstå i

vårt land, så länge endast apoteksföreståndare få syssla med varans

inköp och försäljning. En rationellt ordnad inköps- och försäljningsorganisation

är ett villkor för uppkomsten av en medicinalväxtodling

inom landet, för vilken på åtskilliga orter i övrigt goda betingelser finnas.

Att kompetenta och med tillräckliga kunskaper försedda personer,

som icke äro apoteksföreståndare, idka grosshandel med droger och

apoteksvaror har ingenstädes visat sig medföra olägenhet, ehuru sådant

förekommer i de bestå av jordens länder. Att de få apoteksföreståndare,

som hittills sysslat med en mindre grosshandel i branschen, skulle

få konkurrens, torde ej skada, även om de härigenom finge bättre tid

att sköta apoteksföreståndarskapet. Säkerligen skulle mången i ekonomiskt

hänseende mindre väl situerad apotekare eller obefordrad farmaceut

med glädje se uppkomsten av en grosshandel, som bröte ett

tryckande monopol eller lämnade utsikter till arbetsförtjänster, vilka den

farmaceutiska banan ej alltid är i stånd att giva.»

Medicinalstyrelsen har, såsom av det föregående framgår, icke ifrågasatt

frigivande av grosshandel med apoteksvaror, och apotekaresocietetens

direktion har förklarat sig icke kunna biträda förslaget härom. Däriigenom

skulle enligt direktionens mening ett alltför stort ingrepp äga

rum i den apotekarna förbehållna handeln, varjämte förslagets antagande

sannolikt skulle leda till betydande missbruk. Kommerskollegium har

funnit skälen för frigivande under vissa förutsättningar och villkor av

engroshandeln med apoteksvaror beaktansvärda, men icke funnit sig böra

s. 47 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

47

tillstyrka en sådan åtgärd, enär några avsevärda olägenheter för industrien

av nu bestående förhållanden, såvitt kollegium hade sig bekant,

icke försports.

Såsom i teknologföreningens yttrande framhållits, är grosshandeln

med apoteksvaror i de flesta länder frigiven under mer eller mindre

långt gående försiktighetsmått.

Vid övervägande av vad sålunda från olika sidor anförts, har kommissionen

ej kunnat undgå finna, att stora fördelar för landet skulle kunna

vinnas genom frigivande av grosshandeln med apoteksvaror, och hava därför

stadganden i sådan riktning intagits i denna paragraf. Utan tvivel är

det emellertid nödigt att vidtaga vissa försiktighetsmått för undvikande

av den medgivna handelrörelsens missbruk till ändamål, som icke varit

avsedda. I detta hänseende har man huvudsakligen att välja på två

utvägar, antingen att noggrannt angiva de personer, till vilka grosshandlaren

får försälja apoteksvaror, eller ock att införa detaljerade ordningsföreskrifter

jämte föreskrifter om de minimikvantiteter av varje

slags vara, som av en grosshandlare må försäljas. Den senare utvägen

synes mindre effektiv och mera omständlig, vadan bestämmelser intagits

om de personer, till vilka en grosshandlare får försälja apoteksvaror.

Liknande föreskrifter finnas exempelvis i Norge. Vid angivandet av

dessa personer och bestämmandet av de villkor, under vilka försäljning

till dem får ske, har helt enkelt hänvisning skett till bestämmelserna

om rätt till import. En sådan begränsning synes fullt överensstämma

med de skäl, som åberopats till stöd för grosshandelns frigivande, ävensom

med den i stadgan uppehållna principen, att den direkta leveransen

av läkemedel för sjukvårdsbehov bör vara apoteken förbehållen.

För att förhindra att grosshandelns frigivande må leda till uppkomsten

av en förstucken apoteksrörelse vid sidan av den legitima, har

kommissionen i stadgan ansett böra uttryckligen föreskrivas, att grosshandlare,

varom i mom. 1 är fråga, icke får hålla till salu, försälja

eller utlämna apoteksvara i öppen bod.»

På grund av dessa av kommissionen anförda skäl har utskottet

funnit Kungl. Maj:ts förslag i denna del böra tillstyrkas. Det synes

utskottet för övrigt uppenbart, att tillkomsten inom landet av en från

apoteksmonopolet frigjord grosshandel med apoteksvaror bör bidraga

till att dylika varor kunna av flertalet mindre apoteksinnehavare erhållas

för billigare pris än om monopolet skall bestå, samt att därigenom

de mindre apotekens bärighet skall befordras. Någon svårighet i av
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Herr Stärners

m. fl. och

herr Bogrens

7)1. fl. 7)10-

tioner.

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

seende å apoteksväsendets anordnande efter den tid, då nuvarande apoteksprivilegier

upphöra, synes utskottet icke kunna genom ett sådant

frigivande uppstå.

§ 7 mom. 5.

I avseende å detta mom. yrkas i de av herr Stärner m. fi. samt

herr Bogren m. fl. väckta motionerna, att detsamma måtte erhålla följande

lydelse:

»Mom. 5. Växter eller växtdelar må, ändock att de enligt bilaga

I vid denna stadga äro att hänföra till apoteksvaror, fritt försäljas.»

Såsom motivering för den sålunda föreslagna ändringen har

anförts:

»Utom här omnämnda förändringar i stadgeförslagets första och

andra paragrafer är även en förändring nödvändig i dess sjunde paragraf,

om stadgan icke skall föranleda inskränkningar i den frihet att

köpa vissa läkemedel i den allmänna handeln, som redan nu faktiskt

existerar.

Genom femte momentet i denna paragraf undantagas nämligen de

nu i den allmänna handeln tillgängliga utländska växtdrogerna från

denna frihet, om de till sin art äro läkemedel.

Denna förändring i deras behandling innebär icke blott en inskränkning,

som står i strid med stadgans grundprincip. Den nödvändiggör

även en omändring i nu gällande tulltaxa, om icke utländska köpmän

skola premieras på de svenska köpmännens bekostnad.

Enligt tulltaxan kunna de utländska växtdrogerna nämligen införas

hit och alltså även försäljas här av vilken utländsk exportör

som helst.

Genom den föreslagna begränsningen i försäljningsrätten skulle

emellertid visserligen utlänningar fortfarande kunna sälja dem till vem

som helst här, men icke svenska köpmän.

Detta är naturligtvis något, som aldrig kan ha varit meningen i

det föreliggande förslaget.

Den motivering regeringen lämnar för den nu föreslagna begränsningen

i den fria försäljningen av de utländska växtdrogerna är icke

heller vidare övertygande. Den grundar sig huvudsakligen på, att

konsekvensen kräver, att de av dem, som äro läkemedel, skola behandlas

som apoteksvaror.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

49

Häremot kan emellertid med skäl invändas, att stadgan icke blott

bar en hel paragraf med undantag för varor, som icke skola behandlas

som apoteksvaror, trots det de äro läkemedel, utan även att denna

princip, att de utländska växtdroger, som äro läkemedel, därför skola

vara apoteksvaror, icke tillämpas i fråga om de i Sverige insamlade.

De äro alltjämt fria handelsvaror, även om de äro läkemedel, och förvandlas

icke därigenom till apoteksvaror.»

Beträffande denna fråga har enligt statsrådsprotokollet 1913 års

kommission, efter det densamma redogjort för tillkomsten av tulltaxans

bestämmelser i detta ämne samt medicinalstyrelsens framställning den

10 april 1911 att här omhandlade ämne måtte vid tuilbehandlingen

hänföras till apoteksvaror och generaltullstyrelsens däröver avgivna utlåtande,

bland annat anfört:

»Av vad ovan anförts, framgår, att nuvarande bestämmelser rörande

tullbehandling, av växtdroger i huvudsak gällt ända sedan år 1892.

Samma skäl till påyrkande av växtdrogernas frigivande åt den allmänna

handeln, som de av disponenten Kjellander (reservant i kommissionen)

nu anförda, hava alltså förelegat under hela den tid, under vilken frågan

om en ny apoteksvarustadga behandlats. Det synes under sådana omständigheter

synnerligen anmärkningsvärt, att dylikt yrkande icke framställts

inom 1909 års kommitté och ej heller, så vitt kommissionen kunnat

finna, i något av de yttranden, som av rikets handelskammare och kommerskollegium

avgivits över nämnda kommittés förslag. Det förefaller,

som om något verkligt behov av allmänt frigivande av växtdrogerna

icke föreligger. I industriens intresse hava alla växtdroger, som hava

avsevärd användning för andra ändamål än till läkemedel, uteslutits ur

apoteksvarustadgan, varjämte möjlighet beretts för näringsidkare att

fritt importera och hos grosshandlare inköpa råämnen av ifrågavarande

slag.. Någon anledning att i industriens intresse frigiva alla växtdroger

föreligger sålunda icke. Att ej heller några allvarligare svårigheter för

tullbehandling av vissa växtdroger såsom apoteksvaror möta från tullteknisk

synpunkt, framgår tydligt av general tullstyrelsens ovan åberopade

utlåtande.

Den fördel,. som växtdrogernas undantagande från apotekens uteslutande

försäljningsrätt skulle bereda, vore sålunda endast möjligheten

att hava dessa varor tillgängliga i varje handelsbod, där allmänheten

kunde inköpa . dem för att därav själv tillreda sina läkemedel. Att av

sådan orsak frigiva just växtdrogerna torde emellertid vara synnerligen

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 36 käft. (Nr 37.) 7

Utskottet.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

betänkligt, då intet som helst skäl föreligger att behandla dem annorlunda

än andra enkla ämnen. Ett frigivande av växtdrogerna skulle

sålunda enligt kommissionens uppfattning vara ett vittgående och av

förhållandena ej påkallat intrång i apoteksvarubegreppet, sådant det

i stadgan definierats.

Stadgans huvudprincip är ju, att ämnen och beredningar, som endast

eller i huvudsakligaste mån användas såsom läkemedel eller vid

tillredning av läkemedel, skola vara förbehållna apoteken och det skulle

utan tvivel vara mycket betänkligt att få växtdrogerna utan kontroll

spridda i affärer av alla slag. Deras renhet och äkthet skulle försäljarne

sakna all kompetens att bedöma och många av dessa varor äro av den

beskaffenhet, att en felexpediering skulle kunna bliva ganska ödesdiger.

Bland mer eller mindre farliga växtdroger, som på detta sätt skulle

bliva fria, kunna nämnas: odörtsblad, spikklubbeblad, bolmörtsblad,

jalaparot, sävenbom, bolmörtsfrö och ipecacuanhae-rot (kräkrot). I allmänhetens

intresse torde sålunda icke ett sådant frigivande böra tillstyrkas.

Vad slutligen angår anmärkningen, att ifrågavarande växtdroger redan

skulle i stor utsträckning tillsaluhållas i den allmänna handeln, så har

kommissionen ej ansett sig kunna avgiva yttrande i detta avseende.

Påståendet, att handeln med dylika varor skulle hava blivit tillåten därigenom

att möjlighet beretts för var och en att fritt importera desamma,

torde man emellertid med skäl kunna bestrida. För att taga ett exempel

från andra områden, så kunna spirituösa, explosiva varor och eldfarliga

oljor importeras av vem som hälst men försäljningen är noggrann^

reglerad. För så vitt ifrågavarande växtdroger enligt nuvarande lagstiftning

äro att anse, såsom apoteksvaror, och därom torde knappast

något tvivel kunna råda är försäljningen inom landet förbehållen apotekarna

även om importen är fri. Några berättigade intressen att få

fortsätta med rörelsen hava således icke de handlande, som till äventyrs

börjat saluhålla ifrågavarande växtdroger i sina butiker.

Av ovan anförda skäl anse två av kommissionens medlemmar, medicinalrådet

Sederholm och riksdagsmannen Igel, att växtdrogerna i likhet

med andra enkla ämnen, som användas uteslutande eller i huvudsakligaste

mån såsom läkemedel eller vid tillredning av läkemedel, skola vara att anse

såsom apoteksvaror. Därjämte anmärka de, att då ej heller någon anledning

föreligger att i avseende på importen behandla dessa varor,

annorlunda än andra apoteksvaror, torde en ändring i tulltaxan enligt

general tullstyrelsens förslag vara att förorda, och torde det i varje fall

bliva nödvändigt att, om eu apoteksvarustadga utfärdas i huvudsaklig

s. 51 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

51

överensstämmelse med deras förslag, i någon mån omformulera tulltaxerubriken

»apoteksvaror».

Efter det departementschefen härefter relaterat den av disponenten

Kjellander anförda, av riksdagsmannen Lindh biträdda reservation, vilken

avsåg växtdrogernas frigörande för den allmänna handeln, anför

departementschefen vidare:

»Av min föregående redogörelse torde framgå, att det föreliggande förslaget

vilar på den grundsatsen, att de varor, som endast eller i huvudsakligaste

mån användas såsom läkemedel eller vid tillredning av läkemedel,

skola anses såsom apoteksvara. Med ledning härav skola de bilagor

avfattas, som i praktiken huvudsakligen avgränsa apoteksvarorna från

andra varor. Vid denna avfattning är rätta tidpunkten att tillvarataga

industriens och allmänhetens intressen, och genom det sätt, varpå nämnda

regel säkerligen kommer att tillämpas av de granskande myndigheterna

och Kungl. Magt, torde enligt min uppfattning ingen som helst risk förefinnas,

att ej berörda intressen till fullo bliva tillgodosedda. Så synes

mig hava skett vid avfattningen av de bilagor, som äro fogade vid det

nu utarbetade förslaget, och så kommer för visso att ske framdeles,

utan att därigenom stadgans principer trädas för nära.

Kjellanders förslag däremot synes mig innebära ett bestämt avsteg

från nämnda principer, i det vissa varor, oavsett deras användning,

skulle undantagas från att behandlas såsom apoteksvaror allenast på

den grund att de ha formen av växtdroger, oaktat dessa naturligtvis

kunna hava lika specifika läkemedelsegenskaper som andra ämnen. I

själva verket finnas också i denna varugrupp sådana ämnen, som oj

utan fara kunna överlämnas åt den fria handeln.

För att ett undantag av så stor principiell betydelse skulle kunna

medgivas, böra synnerligen starka skäl därför förebringas, och att så

här skulle vara fallet synes man knappast kunna påstå. Behovet för allmänhet

och industri kan fullt tillgodoses på annat sätt, såsom jag ovan

påpekat. .----I vad mån för närvarande växtdroger hållas till salu

i den fria handeln, kan jag icke närmare upplysa om. Då emellertid

varken kemistsamfundets kommitté, frånsett reservanten Gentele, eller

teknologföreningen eller handelskamrarna eller kommerskollegium framställt

några önskningar i förevarande hänseende, förefaller det som om

intresset för växtdrogernas frigivande är begränsat till ett jämförelsevis

ringa antal handelsidkare.

Någon inskränkning i en dem lagligen tillkommande näringsrätt

torde säkerligen ej ske, då det med visshet torde kunna antagas, att de

växtdroger, som enligt det föreliggande förslaget bliva apoteksvara,

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Lagutskottets utlåtande Nr 37.

också varit det enligt hittills gällande författningar och således ej bort

säljas utom apoteken.

Att nuvarande tullstadga ej behandlar dessa droger såsom apoteksvaror

är ganska naturligt i betraktande därav, att med de äldre synnerligen

oklara författningarna på läkemedelsförsäljningens område och den

vacklande rättspraxis, som blivit en följd av dessa författningars brister,

det mött betydande svårigheter att avgöra, vad som skulle anses såsom

apoteksvara eller ej. Denna olägenhet torde genom det föreliggande

förslaget väsentligen vara undanröjd.»

På grund av de av kommissionen och departementschefen sålunda

anförda skäl har utskottet funnit den frigörelse av handeln med växtdroner,

som i sist omförmälda tvenne motioner föreslås, icke kunna tillstyrkas.

Till undvikande av det missförstånd, som tilläventyrs kunde förorsakas

av föreskriften att i mom. omnämnda växter eller växtdelar få

försäljas allenast i »oblandat» skick, har utskottet emellertid funnit ömkligt,

att stadgandet så avfattades, att växter eller växtdelar icke äro

uteslutna från fri försäljning redan på den grund, att olika, slag av

sådana, utan att hava undergått bearbetning eller beredning, blivit sammanblandade,

därest nämligen denna sammanblandning är av den art

att de lätteligen åter kunna sorteras.

21.

Herr Danströms

och

herr Liljeclahls

rrv. fl.

motioner.

I avseende å mom. 1 av denna § hava herr Danström och herr

Liljedahl m. fl. i sina ovanberörda motioner anfört:

»I detta moment har ett anmärkningsvärt undantag gjorts från alla

andra näringsförfattningar, bestående däri, att åklagaren icke, på sätt

medicinalstyrelsen föreslagit, erhåller bötes- och beslagsandelar. Då

1864 års närings förordning, till vilken apoteksvarustadgan är ett komplement,

stadgar, att dylika andelar tillkomma åklagaren, synes konsekvensen

fordra enahanda bestämmelse i denna stadga. Vidare synes

det mindre antagligt, att en åklagare skall utsätta sig för risken att

verkställa beslag, som kan komma att upphävas och i så fall för åklagaren

medföra avsevärd skadeståndsskyldighet, utan att han äger den

möjlighet till kompensation, som ligger uti beslags- och bötesandelar.

Det måste även verka egendomligt, att en tulltjänsteman vid beslag

å vanliga handelsvaror har rätt till dylika andelar, under det att

s. 53 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

53

han vid beslag å olovligen införda apoteksvaror icke åtnjuter samma

förmån. Vi föreslå, att mom. 1 i § 21 erhåller den lydelse, som medicinalstyrelsen

upptagit i sitt förslag av den 14 maj 1909.»

Enligt motionärernas förslag skulle alltså mom. erhålla följande

lydelse:

»Böter, som enligt denna stadga ådömas ävensom försäljningsbeloppet

för förbrutet gods tillfalla kronan med en tredjedel och åklagaren

med två tredjedelar.»

Utskottet, som funnit de av motionärerna anförda skäl för tillerkännande

åt åklagare av andel i böter och försäljningsbelopp för beslagtaget

gods giltiga, har för sin del ansett en föreskrift i överensstämmelse

med vad i motionerna föreslagits böra i författningen intagas.

Övergångsstadgandet.

I sin motion nr 361 har herr Hellberg i Lycksele anfört:

»Kungl. Maj:ts föreliggande förslag till apoteksvarustadga »upphäver»

1600-talets apoteksförfattningar med avseende på »vad angående införsel,

tillhandahållande och försäljning av läkemedel» finnes i dem

stadgat. Sannolikt är därmed avsikten, att slutgiltigt avfärda dessa

urgamla författningar från gällande lag. Men då detta icke uttryckligen

säges, så är av stor vikt, att det blir sagt.

Enligt mångas åsikt äro dessa gamla författningar längesedan upphävda.

Den 12 februari 1799 utfärdades av Kungl. Maj:t ett »reglemente

för apotekare och dem, som med apothekarekonsten lärande och

utöfning sig vilja befatta.» Redan rubriken talar sitt tydliga språk,

sägande, att man beträffande apotekarekonstens lärande och utövning

icke längre har att taga hänsyn till äldre författningar. Av ingressen

finner man, att reglementet utfärdades som en fortsättning på »den af

Oss under den 28 oktober 1797 vidtagne nådiga anstalt, att genom en

förnyad instruktion för Wårt Collegium medicum och et serskildt Reglemente

för den Chirurgiske undervisningen, försätta Medicinalverket i

Wårt Rike uti et emot dess angelägna föremål tilbörligen svarande

skick», och. som rättesnöre »för Apothekarevetenskapens grundeliga

lärande och säkra utöfning» samt »med afseende å hvad såväl 1688 års

medicinalordningar som senare härutinnan gjorde nådiga författningar

innehålla.»

Utskottet.

Herr

Hellbergs

i Lycksele

motion

nr 361.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Utskottet.

Ordet »senare» tyder på, att författningar av äldre datum än 1688

redan år 1799 ansågos upphävda, något som ju också förefaller helt

naturligt, då 1688 års medicinalordningar ju rimligtvis innehålla allt,

som ansågs behövligt. Om den lagliga giltigheten av 1683 års förordning,

i Kungl. Majds förslag upphävd, borde man alltså icke behöva

tvista. Lika tydligt borde det vara, att 1799 års reglemente avser att

upphäva 1688 års medicinalordningar och 1698 års resolution i vad

de angå apotekareyrket och rättigheten att utöva detta. Det förefaller

alltså till och med tvivelaktigt, huruvida verkligen den så kallade »gällande

apotheksvarustadga» av 1688 och 1698 verkligen är gällande, ty

en uppfattning att sagda stadga är gällande förutsätter, att den icke

anses tillhöra apotekaryrket eller sådant som angår rättigheten att

utöva apotekaryrket.

Man har insinuerat, att det icke är lojala intressen, som åstadkommit

dessa gamla författningars återupplivande, och säkert är, att

deras åberopande åstadkommit ofantligt mycken olycka och oreda.

Efter utfärdandet av en apoteksvarustadga lär det icke kunna finnas

någon förnuftig mening med bibehållandet av dessa gamla författningar,

som äro de snart sagt äldsta man finner i gängse laghandböcker,

utan den förtjänsten måste ovillkorligen den nya författningen få, att

göra slut på dessa gamla författningar och från dem härstammande

oreda.

Angående sätten för realiserandet av motionens tanke torde det

enklaste vara, att giva författningen följande avslutning: »Genom denna

stadga upphävas slutgiltigt följande nådiga författningar: Kungl. Maj:ts etc.»

På grund av det sagda får jag yrka en sådan ändring i Kungl.

Majds förslag, att 1600-talets apoteksförfattningar måtte bli slutgiltigt

upphävda, och således anhålla, att Riksdagen måtte föreslå följande

lydelse på det efter § 21 följande stycket:

»Genom denna stadga upphävas slutgiltigt följande nådiga författningar:

»Kongl. Maj ds förnyade privilegium för apothekare-societeten

uti Sverige och dess underliggande provinser emot de af qvacksalfvare

och andre slike inritade missbruk», den 28 juni 1683, »Kongl. Majds

Medicinal-ordningar af den 30 oktober 1688, eller privilegier, som

Kongl. Majd förunnat Collegium Medicum», samt »Kongl. Majds Resolution

och förklaring den 1 augusti 1698, angående några mål beträffande

Collegium Medicum, apothekaresocieteten och barberareämbetet.»

Då en del av de i ovan omförmälda författningar meddelade föreskrifter,

såsom straffbestämmelserna mot kvacksalveri, icke beröras av

s. 55 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

55

nu ifrågavarande författningsförslag, har utskottet funnit det i motionen

framställda förslaget icke kunna tillstyrkas.

Bilagorna.

Med avseende å dessa har anförts i herr Danströms och herr Liljedahls

m. fl. motioner:

»Uteslutna från bil. I äro på grund av den kung], propositionens uttryck

i § 2 mom. 1 a) »samt medel till ans av friska sår», dermatol, xeroform

och Icinosol, oaktat dessa äro upptagna i gällande farmakopé och där

underkastade stränga bestämmelser med avseende på renhet och sammansättning.

Frigivandet åt allmän handel av dessa medel möjliggör

naturligtvis försäljning av preparat, som icke hava den av farmakopén

föreskriva sammansättningen och som kunna innehålla skadliga föroreningar.

Då såsom vi från sakkunnigt håll inhämtat sådana orena preparat

i handeln ofta utbjudas, synes det oss skäligt att stadgan, genom

att upptaga dermatol och xeroform i hd. I, dit de på grund av egenskaper

och användning höra, skyddar allmänheten från de mindervärdiga

fabrikaten, som i sina verkningar kunna avsevärt avvika från de rena

preparaten.

I bil. III är upptagen en förteckning å läkemedel, vilka enligt § 2

mom. 2 icke skola anses som apoteksvaror. Vid uppgörande av denna

förteckning har hänsyn tagits till allmänhetens behov att kunna förskaffa

sig vissa läkemedel på ett för densamma lättare och bekvämare

sätt, än som skulle bliva möjligt, därest varorna i fråga Ange endast från

apoteken tillhandahållas. Urvalet av varor synes oss hava skett på ett

sätt, mot vilket knappast kan göras någon befogad anmärkning, då i

förteckningen endast upptagits relativt ofarliga beredningar. Då emellertid

de i förteckningen upptagna varorna äro avsedda att försäljas under

de i svenska farmakopén gällande benämningarna, utan att alla dessa

varor motsvara farmakopéns föreskrifter i fråga om sammansättning,

kommer allmänheten att bibringas en oriktig föreställning om beskaffenheten

av de varor, som den köper i allmänna handeln. Så t. ex. skall

kamferolja, som försäljes från apotek, bestå av en 20-procentig lösningav

kamfer i olivolja, under det att under rubriken kamferolja i bil. III

föreskrives blott att varan skall vara beredd av enbart kamfer och oliv
-

Herr Danströms

och

lierr Liljedahls

m. fl.

motioner.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

eller rovolja, hållande minst 10 % kamfer. Visserligen finnes en ytterligare

föreskrift att å etiketten den använda oljans art skall angivas,

men därmed liar allmänheten erhållit så gott som ingen upplysning om

kamferoljans värde jämförd med den som beredes enligt farmakopén.

Apotekens tvålliniment skall bland annat innehålla 5 % kamfer och 1 %

rosmarinolja, under det att i bil. III angående den fria handelns tvålliniment

endast föreskrives att det skall vara berett av enbart brännvin,

kamfer och såpa, sålunda under uteslutande av den relativt dyra rosmarinoljan

och utan någon föreskrift om bestämd halt av de olika ämnena.

På liknande sätt äro bestämmelserna angående samtliga i bilagan

upptagna linimenters sammansättning hållna i så allmänna ordalag, att

en handlande ej behöver saluföra dem likvärdiga med de_ linimenter av

samma namn, som skola tillhandahållas å apoteken. Åven för flera

andra av de läkemedel, som på grund av att de kunna behövas vid

hastigt påkommande sjukdomsfall med fullt fog äro upptagna i bilaga

III, äro ej sådana bestämmelser givna angående deras sammansättning,

att det finnes någon säkerhet för att de komma att i allmänna handeln

tillhandahållas med samma sammansättning som å apoteken.

Såsom exempel kan anföras tanddroppar, som enligt bilagan skall

bestå enbart av evgenol, karbolsyra och menthol, utan bestämmelse

om mängden av var och en av de ingående beståndsdelarna. Motsvarande

tanddroppar, försålda från apotek, skola innehålla 40 %

menthol, men då menthol är mångdubbelt dyrare än de övriga båda

beståndsdelarna ligger det nära till hands att antaga, det procenthalten

menthol i handelsvaran tanddroppar kommer att nedbringas till ett

minimum t. ex. 1 A, och karbolsyran, som är den billigaste beståndsdelen,

i stället att tillblandas i överflöd. Härigenom kunna tanddropparna

ej blott till en viss grad förlora sitt medicinska värde utan t. o. m.

komma att verka skadligt.

Då det även synes oss vara av ett visst värde för allmänheten att

få de i bilaga III upptagna varorna frigivna i allmänna handeln, föreslå

vi ingen ändring av bilagan, men däremot anse vi det nödvändigt att

handlandena genom ett tillägg i nämnda bilaga åläggas att å varan

anbringa en särskild och tydlig etikett med ordet »handelsvara)) till

undvikande av allmänhetens förvillande, när varans sammansättning är

eu annan än den som enligt fannakopéns föreskrifter fordras av apoteken.

»

På grund härav har i dessa motioner yrkats, dels att dermatol och

xeroform skola upptagas i bilaga I och dels att till bilaga III följande anmärkning

2 må fogas: »Varor, som enligt denna förteckning få säljas

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

61

under de i farmakopén upptaga benämningarna, men likväl till sin sammansättning

icke motsvara dess föreskrifter, nämligen ammoniakliniment,

blyvatten, kalkliniment, kamferliniment, kamferolja, tanddroppar och

terpentinliniment, skola vid försäljning förses med en särskild etikett,

å vilken med tydlig stil finnes tryckt ordet handelsvart).

Herr Hamrin har i sin ovan omförmälda motion anfört:

»För att ingen tvekan och ovisshet skall kunna råda beträffande

tillämpningen av apoteksvarustadgan och den räckvidd de olika bestämmelserna

i dess text ha, torde det vara en trängande nödvändighet, att

bilagorna till densamma bringas i full överensstämmelse med texten.

Vad som betecknas som apoteksvara eller fri handelsvara i stadgans

text, måste upptagas i de olika bilagor, som uppräkna eller exemplifiera

apoteksvaror och fria handelsvaror.

I bilaga I, vari uppräknas, vilka de ämnen äro, som enligt stadgan

skola vara att anse som apoteksvaror, få sålunda icke förekomma vare

sig några ämnen, som genom stadgans definitioner på apoteksvaror

och läkemedel måste bli fria handelsvaror eller sådana ämnen, vilka

genom bestämmelserna i stadgan undantagas från att vara apoteksvaror,

trots det de äro läkemedel.

Icke heller få i förteckningen över de medel, vilka i bilaga II

anföras som exempel på beredningar, vilka skola vara apoteksvaror,

upptagas några sådana beredningar, som genom stadgans text antingen

falla utanför ramen för apoteksvaror eller anges som undantag från de

i övrigt gällande bestämmelserna om dylika.

Slutligen bör bilaga III innehålla en såvitt möjligt fullständig förteckning

över de ämnen och beredningar, vilka för allmänhetens bekvämlighet

skola tillhöra den fria handeln.

Det blir sålunda nödvändigt att beträffande grupp A i bilaga II,

näringspreparat, bestämmelsen upptager apoteksvaror i stället för läkemedel,

då den därigenom blir mer koncis, enär på begreppet apoteksvaror

icke blott finnes en definition som på begreppet läkemedel, utan

även genom bilaga I en förteckning.

I kommissionens av regeringen biträdda motivering beträffande

näringspreparaten säges:

Näringspreparat, som icke äro försatta med apoteksvara eller annat

läkemedel, äro naturligen icke att hänföra till apoteksvaror, ehuru de

ofta, särskilt genom det sätt varpå de utbjudas, stå ganska nära läkemedel/
Bihang

till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 36 höft. (Nr 37.)

Herr Hamrins

motion.

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

58 Lagutskottets utlåtande Ltr 37’.

Man behöver här endast stryka det mångtydiga uttrycket ''eller

annat läkemedel’ för att samma princip skall vara genomförd, som i

här ovan lämnade motivering.

Åven beträffande grupp C böra bestämmelserna ändras så, att de

bringas i överensstämmelse med texten.

Grupperna ’Kapslar’ och ''Tabletter’ böra strykas redan därför att,

enligt kommissionens uttryckligt angivna mening i motiveringen, beredningsformen

ej konstituerar en vara som apoteksvara. Frånsett detta,

vore det för övrigt en orimlighet att fria handelsvaror förvandlas till

apoteksvaror endast genom sättet för deras förpackning och distribution,

då ju varor beredda på detta sätt i regeln distribueras oblaudade.

Ur exemplifieringen torde vidare strykas Sundhetssalt, som, självt

en allmänt spridd handelsvara, består av så allmänna handelsvaror som

bikarbonat och magnesia, samt karbololja, som är ett allmänt känt och

använt sårmedel.

Den grundsats, som härigenom tillämpas, är ock redan i princip

angiven i den punkt i regeringsförslagets motivering som handlar om

avfattningen av första momentet av dess andra paragraf, där herr statsrådet

och chefen för civildepartementet bland annat yttrar:

’Vad först angår mom. 1 har min uppmärksamhet riktats därpå,

att vissa enkla ämnen, som skulle kunna upptagas i bilaga 1, på grund

av sin beskaffenhet kunna hänföras till något av de varuslag, ^som

undantagits i punkterna a)—f). Av denna anledning hava också nu

tre ämnen (dermatol, kinosol och xeroform) uteslutits ur bilaga I, och

vid kommande granskningar bör jämväl avseende fästas å sådan användning.

))

På grund härav har herr Hamrin yrkat dels att i bilaga II A ordet

»läkemedel» måtte utbytas mot »apoteksvaror» dels ock att i bilaga II C

uttrycket »eller i huvudsakligaste mån» måtte utgå, samt att därjämte

grupperna kapslar och tabletter måtte utgå ur bilagan, ävensom att ur

dess exemplifierande förteckning strykas beredningarna sundhetssalt och

karbololja, av vilka sundhetssalt i stället borde insättas i bilagan III.

Vad först angår förslaget att i bilagan I måtte upptagas ämnena

dermatol, kinosol och xeroform, hava dessa av departementschefen uteslutits

ur nämnda bilaga, emedan de på grund av deras beskaffenhet

kunna hänföras till något av de varuslag, som undantagits i § 2 mom. 1

punkterna a)—f), och utskottet har för sin del ej funnit skäl förorda

deras återinförande i samma bilaga.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

59

Icke heller har utskottet funnit skäl vara anförda till vidtagande

av de i herr Hamring motion föreslagna ändringar med avseende å

bilagorna IT och III. Yad angår yrkandet att de i bilagan II grupp A

upptagna näringspreparat icke skola anses såsom apoteksvaror redan

på den grund att de försatts med läkemedel, utan endast då dessa i

preparaten ingående läkemedel själva äro att betrakta såsom apoteksvaror,

skulle detta hava till följd, att beredningar, som endast eller

nästan uteslutande hava användning såsom läkemedel, icke finge anses

såsom apoteksvaror, blott därför att denna egenskap icke tillkommer

de enkla ämnen, varav de äro sammansatta. Sålunda skulle exempelvis

preparat av kakao med järn eller av maltextrakt med järn eller

mangan icke vidare kunna hänföras till apoteksvaror, enär däri ingående

järn- eller mangansalter icke upptagas i bilaga I bland de enkla

ämnen, som äro apoteksvaror. Vad särskilt angår beredningen »sundhetssalt»,

har denna beredning av högsta domstolen ansetts vara apoteksvara

och kan sålunda icke sägas för närvarande vara frigiven åt den allmänna

handeln. »Det är», säger kommissionen, »ett läkemedel, i fråga om

vilket allmänheten knappast har något särskilt behov att lätt och hastigt

åtkomma detsamma. Vid överdrivet bruk torde det t. o. m. kunna

verka skadligt.»

Vad slutligen angår det i herr Danströms samt herr Liljedahls

m. fl. motioner framställda förslag om fogande till bilagan III av en

anmärkning att varor, som enligt denna bilaga få säljas under de i

farmakopén upptagna benämningarna men till sin sammansättning icke

motsvara dess föreskrifter, måtte till utmärkande härav vid försäljning

förses med en särskild etikett, har utskottet ansett skäl föreligga, att

dylika varor på något sätt särskiljas ifrån liknämnda, enligt farmakopén

sammansatta varor. Utskottet har dock icke velat uttala, huruvida

det av motionärerna angivna sättet härför är det lämpligaste,

likasom ej heller huruvida föreskriften bör meddelas i form av en anmärkning

till den ifrågavarande bilagan. Utskottet har allenast velat

framhålla såsom önskvärt, att Kungl. Maj:t måtte, på sätt lämpligt

synes, meddela en föreskrift i här ifrågavarande syfte.

På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet alltså hemställa,

att Eiksdagen måtte beträffande det Riksdagen

för yttrande underställda förslaget till apoteksvarustadga

med därtill hörande bilagor, med avslag å

herr Hellbergs i Lycksele motioner (II: 360, 361),

samt herrar Perssons i Norrköping (II: 368), Hamrins

Utskottets

hemställan.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

(II: 369) och Norms (II: 371) motioner samt i anledning

av herrar Danströms (I: 169) och Liljedahls m. fl.

(II: 365) ävensom herrar Stärners m. fl. (I: 170) och

och Bogrens m. fl. (II: 370) motioner, i skrivelse till

Kungl. Maj:t anmäla, att Riksdagen

l:o) icke funnit något att erinra mot följande

delar av berörda stadga, nämligen: §§ 1, 2 mom. 1 — 3,

4, 5, 6, 7 mom. 1—4, 8, 9, 10, 11 mom. 1 och 2,

12, 13 mom. 1—3, 14, 15, 16, 17, 18, 19 mom. 1 och

2 och 20 samt slutstadgandet och bestämmelsen om

stadgans trädande i kraft;

2:o) beträffande den i § 3 omförmälda granskning

av bilagorna ansett föreskrift icke böra särskilt meddelas

om hörande därvid av apotekaresocietetens

direktion;

3:o) i fråga om § 7 mom. 5 funnit önskvärt, att

det i samma mom. förekommande uttrycket »i oblandat

skick» bleve i det uti motiveringen angivna syfte

förtydligat;

4:o) beträffande § 21 ansett, att åklagare bör

tilläggas andel i böter och i försäljningsbelopp för

förbrutet gods;

5:o) ansett föreskrift böra i sammanhang med utfärdande

av förevarande stadga meddelas antingen i

densamma eller annorledes till reglering av apoteksföreståndares

skyldighet i avseende å tillhandahållandet av

varor, som det enligt stadgan förbehållits dem att

saluhålla och försälja; samt

6:o) vid bilagorna icke funnit något annat att

erinra, än att i apoteksvarustadgan eller annorledes

bör meddelas föreskrift därom, att varor, som enligt

förteckningen i bilaga III få säljas under i farmakopén

upptagna benämningar men till sin sammansättning

ej motsvara dess bestämmelser, böra vid försäljning särskilt

utmärkas till angivande av denna deras egenskap.

Stockholm den 20 maj 1913.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN W1DÉN.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

61

Reservationer:

av herr Lindhagen, som anfört:

Allmänna synpunkter.

Enligt propositionens motivering skall huvudprincipen för ifrågavarande

lagförslag vara, »att statens medborgare erhålla fullgoda och

väl beredda läkemedel så lätt tillgängliga och till så billigt pris som

möjligt». Det är således tre riktiga krav, som här uppställas på läkemedlen,

nämligen att de skola vara fullgoda och väl beredda, lätt tillgängliga

samt billiga. Redan nu må dock erinras att även ett fjärde

krav måste uppställas nämligen att läkemedlen genom intresserade initiativ

förbättras och utvidgas för tillgodoseende av skilda behov.

Emellertid innefattar förslaget inga väsentliga nyheter. Av dess

motivering framgår också, att det vill huvudsakligen vara ett fastslående

i uttryckliga bestämmelser av de nuvarande principerna. Behovet,

som föranlett lagförslaget, uppgives åter vara den rådande ovissheten

om innehållet av gällande rätt i fråga om vad som skall anses som

apoteksvaror. Det vore allmänt känt, säges det, att varor, om vilkas

karaktär av apoteksvaror tvivel ej kan råda, i stor utsträckning försäljas

i den allmänna handeln. Därför krävdes ett förtydligande och moderniserande

av de konstitutiva stadgandena och särskilt ett skärpande av

straffpåföljderna, vilkas orimliga mildhet uppgives till väsentlig del utgöra

orsaken till oefterrättligheterna i det nuvarande tillståndet.

På grund härav kommer lagförslaget i själva verket att framträda

såsom företrädesvis ett begynnande försök att stävja tillverkningen

och försäljningen i allmänna handeln av hälso- och läkemedel, som äro

skadliga eller kunna missbrukas eller prånglas ut bland allmänheten utan

någon nytta.

Detta förstår man också bland dem, som här äro närmast intresserade.

Apotekarna äro, om ej nöjda, så dock relativt minst missnöjda,

då förslaget i stort sett ingalunda minskar deras privilegier samt till

sin tendens ställer nya, om än ännu ovissa möjligheter öppna för dem.

Den tekniska industrien och även handeln fruktar åter att denna tendens

skall medföra övergrepp och blickar därför med oro på lagförslagets

svävande bestämmelser och möjliga fallgropar samt mot de myndigheter,

i vilkas hand ett lätteligen godtyckligt avgörande blivit lagt.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Den stora allmänheten till sist ser visserligen gärna att få goda och

väl beredda läkemedel, men är av erfarenhet misstrogen att tillståndet

därutinnan skall bliva något bättre genom vad den kallar byråkratiens

övertag samt fruktar att följden endast blir, att de hälsomedel,

som man behöver, bliva mindre lätt tillgängliga än förut och kanske

också fördyras.

Det är således en myckenhet intressen, farhågor och synpunkter,

som rivas upp och söka var i sin stad göra sig gällande uti den föreliggande

frågan. För att förstå den och finna den ståndpunkt, som

av förhållandena skäligen påkallats, är det nog nödvändigt att något

skärskåda, vad som ytterst ligger bakom alla dessa disharmonier.

Förhållandet är, att den stora allmänheten har ett stort behov

av sundhetsmedel, hälsomedel, läkemedel eller vad man vill kalla det.

Dylika saker erfordras icke blott för de svårare akuta sjukdomarna

utan också för dessa allmänna svaghetstillstånd av kortare eller längre

varaktighet för en myckenhet kroniska sjukdomar och för alla dessa

olycksfall, stora och små, som dagligen förekomma i arbetetet, i hemmen

och i ladugårdarna.

Samhällets institutioner tillfredsställa på hälsovårdens område liksom

på de flesta andra områden endast ofullkomligt den stora allmänhetens

dagliga krav. De medicinska högskolorna meddela undervisning

huvudsakligen i botandet av de akuta sjukdomarna efter vissa

auktoriserade metoder. Läkaren söker sitt uppehälle i att tillämpa

den undervisning han sålunda fått. Apotekaren tillverkar och försäljer

vad läkaren efter de sålunda givna grunderna förordnar. Men detta är

som sagt ej tillräckligt för den stora allmänheten.

Till en början kommer varken läkaren eller apotekaren, även då

de kunna giva bot, till denna allmänhet. Denna måste i stället uppsöka

dem. Men läkaren bor på den stora landsbygden oftast oåtkomligt

långt borta och apotekaren likaså. Där de åter finnas till hands

kostar rådfrågningen och medicinen penningar, som ställa sig dryga

för det stora flertalet människor. Lämnas i vissa fall läkarhjälpen fritt

enligt gällande fattigvårdsföreskrifter, märker den hjälpsökande snart,

att hjälpen ofta i följd av den stora tillströmningen och mänskliga orsaker

lämnas tankspritt utan tillräckligt nit och uppmuntrande intresse.

Vidare må man ej föreställa sig att det officiella biståndet alltid är

höjt över allt tvivel. Allmänheten erfar snart, att det officiella systemet

i dess praktik och kontroll icke utesluter felaktiga diagnoser eller

ordinationer, som bliva skadliga eller äro utan all nytta. Det skulle

s. 63 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 37. 63

nog ha sitt intresse, om en undersökning kunde och fick äga ruin, i

vad mån den officiella läkekonsten även den ej är något annat än

kvacksalveri och försäljning av kvacksalverimedel.

Slutligen och framför allt kommer som sagt allt detta, som allmänheten

behöver hjälp för, men som icke är att hänföra till akuta sjukdomar,

nämligen förebyggandet av sjukdomarna — denna stora försummade sak

—åtskilliga kroniska sjukdomar, rekonvalescensen, de fysiska och psykiska

depressionerna i följd av övermått av arbete eller lidande, hela

den personliga hygienens problem. Inför detta står den officiella läkekonsten

och dess officiella apparat i det stora hela tämligen hjälplös.

Under sådana förhållanden måste människorna, såsom vi väl de

flesta ha livliga erfarenheter om, vara sina egna läkare i det mesta, som

rör sig utom de akuta sjukdomsfallen samt i mångt och mycket även

inom dessas område. Självbevarelsedriften är här oftast den verksammaste

hjälparen.

Det är klart att ett så ofantligt behov, som söker bistånd, måste

dessutom framkalla intresse och företagsamhet att söka tillmötesgå detsamma

på frivillighetens och det enskilda initiativets väg. Den naturliga

begåvningen och blicken för orsakerna till de vanliga sjuklighetstillstånden

och den därav härflytande förståelsen för det viktigaste av

allt, naturläkedomen, som i den officiella undervisningen är så förbisedd

och ringaktad, gör sig efter förmåga gällande. Dessa krafter,

träda fram och uppsöka de lidande varhelst de finnas i stället för att

vänta på dem på oåtkomliga ställen. Företagsamheten sätter sig i gång

för att bereda hälsomedel, lämpade och verksamma för de mångskiftande

behoven, samt komma även de med sina uppfinningar och alster

till de behövande i stället för att företrädesvis vänta på dem på avlägsna

platser.

Uti denna tacksamma marknad för den enskilda företagsamheten

lämnas självfallet å andra sidan spelrum för osunda affärer. Rena medvetna

bedrägerier äro kanske mera sällsynta, utan var och eu gör nog

sitt bästa för att också skaffa något värdefullt, då ju allmänheten efter

en tids experimenterande i regel får klart för sig, om ett medel är till

nytta eller skadligt eller utan verkan. Men mången naturläkare misstager

sig om sin begåvning. Intresset att göra affärer, som är den

vanligaste bevekelsegrunden, framträder ofta okunnigt och räknar icke

så noga med medlen, och därigenom lockas allmänheten under länga

tider att offra penningar på onyttiga och ibland skadliga saker.

_ Det är särdeles befogat att det tages itu med denna sida av den

frivilliga sjukvården. Men i den begynnande strävan, som nu i de

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Lagutskottets utlåtande Nr 37.

officiella instanserna med rätta gör sig gällande för ett sådant syftemål,

synes dock den ovannämnda överblicken över frågans sammanhang

varit tämligen frånvarande. Man får icke förbise att denna enskilda

företagsamhet i brist på bättre är oundgänglig särskilt i så glest befolkat

och vidsträckt land som vårt. Icke heller får man förglömma,

att enahanda missförhållanden i outredd omfattning äga rum inom det

officiella medicinalväsendet. Vidare må vi erinra oss, att även där

mäktiga krafter söka tillgodose sitt enskilda intresse och därför med

hjälp av det inflytande och det organisatoriska sammanhang de äga

med de officiella institutionerna söka företrädesvis komma en fri och

konkurrerande verksamhet till livs. Den, vilken i likhet med mig varit

föredragande i högsta instans i tvister om patentmedicin, får en betydande

inblick i dessa förhållanden.

Det enda rätta vore tydligt att så kallade apoteksvaror, i den mån

de kunna köpas utan recept, ej innefatta allenast en gammal samling,

tillökad någon gång genom tillägnande av utomståendes uppfinningar

eller arbete samt tillgänglig uteslutande å apotek, utan att

dessa varor under det allmännas kontroll tillverkades och på dess oavlåtliga

initiativ utvidgades och förbättrades samt sedan finge säljas överallt.

Men eu sådan tanke kommer för närvarande, kanske oundvikligt,

till korta inför den i propositionen också understrukna angelägenheten

att samla inkomster till apoteken för att bevara och något utvidga dem

i sitt nuvarande skick, samt för amortering av apoteksprivilegierna.

Av det anförda framgår således att enligt min uppfattning ifrågavarande

lagstiftning måste vara varsam, så att den ej gynnar obehöriga

monopolanspråk och minskar möjligheterna för ett lojalt tillgodoseende

av det stora hälsovårdsbehov, som de officiella institutionerna ej räcka

till att tillmötesgå. Å andra sidan bör allt göras för att hindra spridande

bland allmänheten av skadliga eller verkningslösa medel, genom

handeln utanför apoteken eller, såsom också ibland äger rum, från

desamma.

Dessa allmänna reflektioner kan var och en gorå sig. Svårare är

givetvis för den icke fackkunnige att bedöma, i vad mån de kunna

kräva berättigade ändringar i det nu framlagda förslaget. Emellertid

föreställer jag mig att, utöver vad utskottet i vissa avseenden hemställt,

ur de nu framförda synpunkterna även nedannämnda anmärkningar

kunna göras. Därvid tillgodoses även i avsevärda delar de i herr

Norins motion gjorda erinringar, vilka ej synts mig på sätt motionären

ifrågasatt behöva föranleda förslagets avvisande i sin helhet

s. 65 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

65

Ett annat skäl för avslag däremot vore att detta stadgeförslag lämpligen

bör bedömas i sammanhang med förslag till den ytterligare lagstiftning

i hithörande ämnen, som lärer vara att förvänta. Givetvis

erhöll man då en bättre översikt i ämnet, men jag har dock ej funnit

mig befogad att på sådan grund ifrågasätta ett uppskov med stadgans

utfärdande.

§ 1-

Ordalagen »i huvudsakligaste man» kunna säkerligen ej undvaras.

Annars kan knappast åstadkommas någon förnuftig definition på läkemedlen.

Emellertid är det klart att, såsom blivit anmärkt, därmed inrymmes

lätt åt vederbörande myndighet en tolkning efter egna tycken

eller önskningar. Man finner också att redan 1913 års kommission

och civilministern i sitt blotta försök att helt allmänt tolka uttrycket

kommit att giva det en evasivare innebörd än lagtexten antyder. Uttrycket

innebär, heter det, att »så snart en vara har mera avsevärd

användning för andra ändamål än till läkemedel, bör den ej längre

betraktas såsom apoteksvara».

Denna olägenhet innebär emellertid en uppfordran att ej öka den genom

oklart tal på andra ställen i lagtexten eller tolkningens överlämnande

alltför ensidigt åt myndigheter, vilka enligt sakens natur kunna tänkas

luta väl mycket åt apotekarintressets önskningar. Ur denna synpunkt

synes mig till en början med fog erinringar kunna göras mot uttrycket

»förebygga» i denna paragrafs andra stycke. Enligt allmänt språkbruk

och väl även sakens natur förutsätter läkemedel i egentlig mening en

redan uppkommen sjukdom, som skall läkas, under det förslaget vidgar

begreppet läkemedel till att vara detsamma som hälsomedel med begränsning

givetvis till »varor». Då därtill, såsom ovan erinrats, den

stora angelägenheten att förebygga sjukdomar just är något av det

mest försummade i den officiella läkekonsten samt därför blivit hänvisat

till den enskildes egen eftertanke samt frivillig hjälpverksamhet,

så synes mig tiden knappast mogen att inrycka under apotekarnes.

monopol alla varor, som kunna visa sig ägnade att förebygga

sjukdom eller sjukdomssymptom hos människor eller djur. Under

det förberedande arbetet lär ock tvekan gjort sig gällande på denna

punkt. Skulle genom ifrågavarande ords borttagande föranledas någon

ändring i de uppgjorda bilagorna, böra sådana också självfallet vidtagas.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 sant. 36 lukt. (Nr 87.)

9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Det hemställes alltså,

att Riksdagen måtte med anledning av herrar

Stärners m. fl., Bogrens in. fl. och Norins motioner

vid § 1 andra stycket uttala, att det där förekommande

uttrycket »förekomma» synes böra lämpligen

utgå.

§ 2 mom 1.

Stadgarna i denna paragraf äro avsedda att lugna farhågorna och

gagna allmänheten genom att frigiva till allmän handel vissa apoteksvaror,

väsentligen sådana, som redan kunna fritt säljas och köpas.

Emellertid ha särskilda betänkligheter framförts mot vissa bestämmelser

i paragrafen.

Således synes även mig stadgandet i mom. 1 a) uppfordra till

eftertanke. Det har kallats för en smidig föreskrift, och jag kan icke

neka till att det vilar över den något av ett framräckt silkessnöre. Åtskilliga

av de nyttiga medel, som här avses — nya kunna bli framställda

— ha användning mindre för ansning av hud eller hår utan, förutom

för renhållning av munhålan, i all synnerhet såsom bakteriedödande och

för stillande av svullnader och värk. Likaså användas de därför allmänt

för särbehandling. Skillnaden mellan friska och icke friska sår

är väl i praktiken synnerligen svår att uppdraga, och allmänheten har

minst lika stort behov att ansa äldre sår, som blivit något försummade

och som man ej har tillfälle att reda sig med på annat sätt. Om nu

dessa medel lämpa sig och behövas för dessa ändamål, så böra de också

fortfarande få försäljas för just samma ändamål. Garantierna mot

olämplig vara eller missbruk ligger i tredje momentet. Denna sak är

i vårt land med sina långa avstånd av mycket stor betydelse.

För egen del vill jag i detta sammanhang utan att dock våga göra

något yrkande, erinra hurusom det förefaller mig omtvistligt att de för

allmänheten så viktiga under mom. 1 g) omnämnda näringspreparaten

icke skola utan att bli apoteksvara få försättas med något järn, som

ofta har en så stor betydelse för dylika preparats effektivitet.

Det hemställes alltså,

att Riksdagen måtte med anledning av herrar

Stärners m. fl., Bogrens in. fl. och Norins motioner

vid § 2 mom. 1 a) uttala, att detsamma synes böra

erhålla ett vidgat innehåll i ovan angivna syfte.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

67

§ 2 mom. 3.

Detta mom. synes mig som sagt vara nödvändigt för att införa

kontroll. Givetvis kan det, såsom mången befarar, också giva anledning

till försök att utnyttja det till bönhaseri och oberättigad förföljelse.

Särskilt kan utväg därtill uppsökas i orden »av annan orsak» vilket ju

är mycket svävande. Näppeligen torde dock detta tillägg kunna alldeles

undvaras. Man får väl hoppas att vederbörande statsråd får tid

och intresse att granska saken noggrant och ej blott expediera den i

enlighet med den högsta myndighetens uppfattning.

Om emellertid en vara föres i handeln såsom ägnad för flera uppgivna

ändamål men sedan visar sig medföra hälsofara endast vid användning

för ett visst uppgivet ändamål, synes detta böra medföra allenast

förbud att avyttra den i nämnda syfte, men enligt momentets nu föreslagna

lydelse är den tolkning icke utesluten, att varan skall i sin

helhet förbjudas. Orättvist förefaller det också, om den i sådan händelse

skulle, jämlikt momentets andra alternativ, förklaras vara apoteksvara,

i vilken egenskap den väl ej kan få användning annat än i dess

icke skadliga avseenden.

I detta sammanhang vill jag, utan att våga göra något yrkande,

dock erinra att det synes mig behövas någon utväg att avvisa även

medel, som uppenbarligen äro utan all nytta,

Det hemställes alltså

att Riksdagen måtte med anledning av herrar

Stärners m. fl., Bogrens m. fl. och Norins motioner

vid § 2 mom. 3 uttala att detta mom. synes höra förtydligas

något i ovan angivet syfte.

§ 3.

De i förslaget omnämnda bilagorna äro den främsta realiteten i

detsamma. Kommissionen uttrycker detta så att »genom uppräkningen,

utvecklingen och exemplifieringen i de till stadgeförslaget hörande bilagorna

lärer omfattningen av begreppet apoteksvara hava blivit så

noggrant bestämd, att definitionen icke bör tillmätas en alltför stor betydelse».

Vid sådana förhållanden bliva de ändringar, som vart tredje år

skola vidtagas, utav avgörande vikt, och de böra därför enligt min

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

. Lagutskottets utlåtande Nr 37.

uppfattning äga rum under samma konstitutionella garantier, som ansetts

böra tillämpas vid stadgans första antagande. Man kan med fog ifrågasätta,

om ej förevarande författning med hänsyn till sin betydelse och

dess ingripande i många enskilda förhållanden borde vara av lags natur.

Emellertid har Riksdagens hörande i varje fall och detta med synnerligt

skäl ansetts böra föregå författningens utfärdande. Detta bör också

vara betingat av § 60 regeringsformen, som bjuder att Konungen ej

må till vinning för enskilda personer eller korporationer några monopolier

fastställa. Förutom den av lagutskottet ifrågasatta ändringen i

denna paragraf, har jag därför ytterligare påyrkat, att Riksdagen borde

anhålla att bliva hörd över ifrågasatta ändringar uti bilagorna till förslaget.

Det hemställes alltså:

att Riksdagen måtte med anledning av herrar

Stärners in. fl., Bogrens m. fl. och Norins motioner

vid § 3 uttala, att Riksdagen önskar bliva hörd över

ändringar uti bilagorna till förslaget, innan sådana av

Kungl. Maj:t fastställas.

§ 7 mom. 1.

Frigivandet av grosshandeln med apoteksvaror kan möjligen bliva

en fördel även för allmänheten, som bör tillvaratagas. 1 denna punkt

måste jag- emellertid instämma i herr Perssons yrkande, att med denna

saks avgörande måtte anstå till år 1920 på väsentligen de av honom

anförda grunderna. Under tiden kan gagnet med förslaget i alla fall

vinnas väsentligen genom att grosshandel med apoteksvaror koncessioneras

under villkor bland andra att koncessionshavarna få underkasta

sig de villkor, som vid tiden för apoteksprivilegiernas utgång kunna i

samband med apoteksfrågans ordnande i övrigt varda bestämda.

Det hemställes alltså:

att Riksdagen måtte med anledning av herr Perssons

i Norrköping motion vid § 7 mom. 1 uttala, att

intill dess apoteksväsendet ordnats vid tiden för apoteksprivilegiernas

upphörande år 1920, grosshandeln

med apoteksvaror bör frigivas endast genom koncession,

vilken förbinder koncessionshavaren att under
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

kasta sig de villkor, som vid nämnda organisation

kan bestämmas.

§ 7 mom. 5.

P ör närvarande lärer gälla, att insamlade växter eller växtdelar må

oavsett ursprungsorten fritt försäljas. Då det ej blivit på något åtminstone

för mig tillräckligt övertygande sätt klargjort, varför denna frihet

nu skulle enligt förslaget inskränkas till växter eller växtdelar insamlade

allenast inom riket, har jag för min del ej vågat gå med på en sådan

förändring. Det synes också omtvistligt, varför de ej skola få säljas

fritt även i blandat skick.

Det hemställes alltså:

att Riksdagen måtte med anledning av herrar

Stärners m. fl., Bogrens m. fl. och Norins motioner

vid § 7 mom. 5 uttala, att Riksdagen ej funnit sig

övertygad om nödvändigheten eller lämpligheten att

inskränka '' den fria handeln till endast inom riket insamlade

växter och växtdelar eller till deras försäljning

allenast i oblandat skick.

§ 21.

Enligt förslaget skola böter och försäljningsbeloppen för förbrutet

gods tillfalla kronan. Denna bestämmelse anser jag böra bibehållas.

I den nyare lagstiftningen har man alltmer börjat bryta med systemet

att giva åklagaren bötesandelar. Att den administrativa lagstiftningen

ännu befinner sig i efterhand på detta område utgör, förefaller det mig,

ingen grund för att låta den nya principen även på detta område vinna

allt större insteg.

Det äi nämligen föga tilltalande att stimulera åklagarmakten att

göra sin plikt genom dylijca lockelser. Det är nedsättande för ämbetet,

demoraliserande för karaktären samt leder dessutom lätt till bönhaseri.

En utövning av åklagaremakten under en sådan förutsättning

synes mig böra vara en särdeles outhärdlig uppgift.

Det hemställes alltså:

att propositionens bestämmelse, enligt vilken böter

och försäljningsbeloppen för förbrutet gods tillfalla

kronan, måtte av Riksdagen bifallas.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Apotekarnes förpliktelser.

De gamla medicinalförfattningarna, som nu skola upphävas i vissa

delar, voro till sin planläggning mönstergilla, i det att de, på. samma

gång de införde ett visst monopol för apotekarna, tillika utförligt sysselsatte

sig med deras förpliktelser. Det nu framlagda förslaget åter

talar blott om apotekarnas rättigheter. Det etiska momentet har så

vitt dem angår bortfallit, under det författningen däremot med råtta

sysselsätter sig åtskilligt med den frivilliga sjukhjälpens och den allmänna

handelns förpliktelser och moral.

Lika med lagutskottet anser jag därför, att föreskrifter böra meddelas,

enligt min mening just i denna författning, därom att monopolet för

apotekarna på försäljning av apoteksvaror medför skyldighet för dem att

tillhandahålla sådana varor eller på rekvisition anskaffa dem. Vidare bör,

såsom utskottet jämväl synes förordat, något kvarstå av de gamla författningarnas

uppfordran att apotekarne skola hålla göda varor. Slutligen

har jag ansett att författningen bör upptaga en maning, att vid handköp

även apotekarna skola avhålla sig från obestridligt kvacksalveri och

sälja endast »väl experimenterade medel», såsom 1688 års medicinalordning

uttrycker det. En sådan föreskrift kan även leda. till att framdeles ägnas

någon uppmärksamhet jämväl åt apotekarnes privata tillverkningar.

Det hemställes alltså:

att Riksdagen måtte med anledning av herrar

Stärners m. fl. och Bogrens m. fl. motioner uttala, att

föreskrifter böra meddelas om apoteksföreståndares

skyldigheter i avseende å icke blott tillhandahållandet

av apoteksvaror utan även beskaffenheten av de varor

och kompositioner, som av dem försäljas.

I herr Lindhagens hemställan under § 3 hava herrar Jansson i

Edsbäcken och Olofsson i Avik förklarat sig instämma.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Herrar Persson i Norrköping och Petrén hava anfört

dels vid § 7 mom. 1:

»Vid uppgörande av såväl apoteksvarustadga som andra bestämmelser

angående tillverkning och försäljning av läkemedel bör som främsta

mål uppställas hänsynen till allmänhetens behov av bekväm tillgång till

på en gäng prisbilliga och fullgoda läkemedel. Det är detta, som i

främsta hand bör tillgodoses, och alla övriga intressen böra sättas i

andra rummet. För att i görligaste män tillgodose allmänhetens ovannämnda

intresse, bör till allmänhetens bekvämlighet inrättas ett flertal

nya apotek, särskilt å landsbygden, där på många orter rent av

olidliga förhållanden äro rådande i avseende å möjligheten att vid

sjukdomsfall skyndsamt anskaffa erforderliga läkemedel. Fri läkemedelshandel

komme näppeligen att bereda allmänheten erforderlig bekvämlighet

och framförallt icke trygghet för erhållandet av äkta, fullgoda

och väl beredda läkemedel. Man måste sålunda tänka sig ettdera

statsmonopol eller också koncessionssystem. Vilketdera av dessa

system som väljes, blir det, under förutsättning av att landsbygdens

apoteksbehov skall tillfredsställas, nödvändigt, att de smärre apoteken i

glesare bebyggda landsdelar ekonomiskt understödjas. Riksdagen har

också tänkt sig den utvägen, bland annat genom inrättande av en inkomstregleringsfond,

till vilken de mera givande apoteken skulle efter

fastställda grunder inbetala årliga penningbidrag, som i mån av behov

årligen fördelas mellan de icke bäriga apoteken. (Första kammaren år 1907.)

Det nuvarande apotekssystemet med sina privilegier upphör att

äga laga gällande kraft med utgången av år 1920, efter vilken tid

statsmakterna ha att ordna apoteksväsendet på sätt de finna bäst. Det

säger sig självt, att ju mer man nu släpper fritt av handeln med apoteksvaror,

ju större hinder lägger man i vägen för statsmakterna att

efter 1920 ordna denna verksamhet på bästa sätt. Och enligt vår mening

innebär det alltså en allvarlig fara att nu frigiva grosshandeln

med apoteksvaror. De nya grossörerna, både utländska och inländska,

som genom detta frigivande komma att etablera sig, komma alldeles

visst att vid 1920 söka värna om sina ekonomiska intressen på ett för

det allmänna kostsamt sätt. Utskottets försäkran i motsatt riktning är

icke fotad på några bärande skäl och kommer att i praktiken bliva

betydelselös. Ett bifall till Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag

kommer sålunda i realiteten att betyda, att apoteksvaruhandeln år

1920 är fri i vad gäller detaljhandeln, så att staten utan svårighet

kan ordna den på ändamålsenligaste sätt, men i vad gäller grosshandeln

bunden vid de privata grossörernas villkor.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Lagutskottets utlåtande, Nr 37.

Några bärande skäl för frigivandet av denna grosshandel ha icke

kunnat anföras. Allmänheten får icke sina läkemedel ett enda öre billigare

genom denna åtgärd. Det brukar ju för övrigt anses nära nog

ligga i sakens natur, att nya och flera mellanhänder fördyra varan.

Medicinalstyrelsen har icke ifrågasatt frigivandet av grosshandel med

apoteksvaror och kommerskollegium har icke funnit sig böra tillstyrka

en sådan åtgärd. Svenska teknologföreningens ena skäl, nämligen

gynnandet av medicinalväxtodlingen, tillfredsställes genom den inhemska

läkemedelsfabrikationen, som genom förevarande stadga frigives och

helt visst snart kommer till stånd, och det andra skälet, »storhandelns

kommersiella utbildning», bör, som vi förut påpekat, ställas i andra

rummet, då det gäller apoteksväsendet. De nu rådande förhållandena

ha, säger kommerskollegium, »icke medfört några avsevärda olägenheter

för industrien», och därför hora dessa förhållanden fortfarande fa rada

under kommande 7 år, enär motsatsen ovillkorligen kommer att medföra

avsevärda olägenheter för statsmakterna att då ordna apoteksväsendet

på sätt som riksdagen i skrivelser till Kung!. Maj:t uttalat.

Frigives grosshandeln, så ställer sig förhållandet så, att detaljhandeln

med apoteksvaror är beroende på Kungl. Maj:ts koncession,

men grosshandeln med samma varor fri. Eu uppenbar inkonsekvens.

Vi ha i utskottet kompromissvis föreslagit, att grosshandeln med apoteksvaror

åtminstone skulle, i likhet med detaljhandeln, göras beroende

av Kungl. Maj:ts koncession. Så är förhållandet i Norge. Detta yrkande

har emellertid ej vunnit majoritet inom utskottet.

På grund av vad vi sålunda framhållit, få vi hemställa,

att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anmäla, att Riksdagen ansett, att frigivandet av grosshandeln

med apoteksvaror icke må medgivas.

dels ock mot utskottets uttalande angående § 1 mom 5:

»Genom ett stadgande i enlighet med utskottets uttalade önskan

kommer bestämmelsen i stadgans bil. II c) att beredningar: Blandade

»Kryddor» (blandade »teer») skola utgöra apoteksvara, att bliva fullständigt

illusoriskt. Det erbjuder nämligen ingen som helst svårighet

att utföra insamlandet av inhemska växtdroger på sådant sätt, att de

utan sedermera vidtagen bearbetning eller beredning kunna nödtorfteligen

lämpa sig till framställning av sådana blandade kryddor eller teer.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

En på antytt sätt insamlad drog kan dessutom svårligen av allmänheten

identifieras såsom riktig vara ens i oblandad form och alltså

ännu mycket mindre i blandning.

Enligt motiveringen till Kungl. Maj:ts stadgeförslag har bestämmelsen

angående frigörande åt allmänna handeln av inom riket insamlade

växter eller växtdelar tillkommit för att uppmuntra insamling och odling

av växtdroger.

Ett stadgande i enlighet med utskottets uttalade önskan erbjuder

ingen ökad fördel i sådant syfte eller med avseende å den inhemska

fabrikationen av läkemedel, som tillräckligt skyddas genom paragrafens

bestämmelser i övrigt, men verkar däremot i hög grad inbjudande till

kvacksalveri och tillverkning av humbugsmedicin. Det är nämligen

endast med tillhjälp av mikroskopet och efter mycken övning, som det

är möjligt att avgöra, om en kryddblandning innehåller uppgivna, verksamma

beståndsdelar eller endast fullständigt värdelösa sådana.»

Herrar Widén,

Igel hava yrkat,

Stämer, Jansson i Edsbäcken, Olofsson i Åvik och

att utskottets hemställan under 4:o) måtte utgå.

Slutligen hava herrar Stärner och Jansson i Edsbäcken ansett,

att utskottet bort föreslå Riksdagen, att hos Kungl.

Maj:t göra framställning om förändrade bestämmelser

i apoteksvarustadgan, utom de ändringar utskottet förordat,

i enlighet med yrkandena i herrar Stärners m. fl.

av Bogrens m. fl. motioner.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt 36 käft. (Nr 37.)

10

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1913:162 Skrivelse till Konungen, i anledning av dels Kungl. Majds proposition med förslag till apoteksvarustadga, dels ock i anledning därav väckta motioner. s. 1 i texten