Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av dels Kungl. May.ts proposition med förslag till lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas, dels ock en med föranledande därav väckt motion.

1913-05-22 · 27 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 27 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1913:38, Utlåtande, i anledning av dels Kungl. May.ts proposition med förslag till lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas, dels ock en med föranledande därav väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

1

Nr 38.

Ankom till Riksdagens kansli den 22 maj 1913 kl. 8 e. m.

Utlåtande, i anledning av dels Kungl. May.ts proposition med

förslag till lag angående förbud för vissa utlänningar

att här i riket vistas, dels ock en med föranledande

därav väckt motion.

Närvarande: herrar Widén, Lindhagen, af Ekenstam, Söderbergh, Stärner, Gezelius,

Alexanderson, greve Lagerbjelke, von Baumgarten, greve Spens, Pettersson

i Södertälje, Pettersson i Bjälbo, Jansson i Edsbäcken, Olsson i See,

Svensson i Salang och Persson i Norrköping.

Genom en den 31 december 1912 dagtecknad proposition, nr 42,

som av båda kamrarna till lagutskottet överlämnats, har Kungl. Maj:t

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 37 Käft. {Nr 38.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

Lag

angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap.

Om avvisning av utlänning, som till riket ankommer.

1 §•

Utländska zigenare ävensom utlänning, som uppenbarligen bär för

avsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring

från ort till annan vinna sin utkomst genom utförande av musik, förevisande

av djur eller annan dylik sysselsättning, må vid ankomsten till

riket eller omedelbart därefter av polismyndighet avvisas.

Samma lag vare om annan utlänning, som till riket ankommer för

att söka sitt uppehälle, där det skäligen bör antagas, att han saknar möjlighet

att här ärligen försörja sig. Dock må den ej avvisas, som innehar

medel för sitt och med honom ankommande familjemedlemmars uppehälle

under åtta dagar; icke heller må avvisning ske, där omständigheterna gorå

sannolikt, att utlänningen inom åtta dagar efter ankomsten kan här erhålla

arbete.

Vad i denna § är stadgat äger ej tillämpning å invandrare, som

en gång varit svensk medborgare, men vars medborgarrätt genom vistelse

utomlands eller eljest gått förlorad.

2 §•

Finnes avvisning böra äga rum, skall till utlänningen överlämnas

skriftligt besked angående avvisningen med skälen därför; och skall beskedet

jämväl innehålla underrättelse om vad utlänningen har att iakttaga,

där han vill föra klagan över att han avvisats.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

3

3 §•

Vill utlänning klaga däröver att han avvisats, äger han sist å trettionde

dagen från den dag, då besked angående avvisningen blev honom tillställt,

till Konungens befallningshavande ingiva besvär. Klagande vare ock

tillåtet att insända besvären i betalt brev med allmänna posten.

4 §■

Aro besvär över avvisning anförda, skall Konungens befallningshavande

från polismyndigheten infordra avskrift av beskedet samt, där

förhör i ärendet hållits, av det därvid förda protokoll, så ock polismyndighetens

eget utlåtande.

Sedan infordrade handlingar till Konungens befallningshavande inkommit,

ineddele Konungens befallningshavande beslut i ärendet. Över

det beslut må klagan ej föras.

«

5 §•

Avvisning gånge i verkställighet utan hinder av anförda besvär. Kan

avvisning ej genast verkställas, må, intill dess sådant kan ske, utlänningen

av polismyndigheten tagas i förvar.

Den, som från riket avvisas, bör befordras till det land, varifrån

han hit ankommit, där ej särskilda omständigheter däremot föreligga,

såsom om han därifrån utvisats eller sannolika skäl äro, att han där skulle

komma att tilltalas eller undergå straff för brott, som han förövat i politiskt

syfte.

Möter av skäl, varom här ovan sägs, eller eljest hinder för den

avvisades återsändande till det land, varifrån han ankommit, skall polismyndigheten

föranstalta om hans befordrande till annat närbeläget land,

där sådant hinder ej är för handen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

2 kap.

Om utlännings utvisning från riket.

6 §•

Konungens befallningshavande må meddela förordnande om utvisande

från riket av följande utlänningar, nämligen:

a) zigenare ävensom den, som beträdes med lösdriveri eller med

förseelse, som omförmäles i 40 § 2 eller 5 mom. av kungl. förordningen

den 9 juni 1871 angående fattigvården, sådana nämnda mom. lyda enligt

kungl. förordningen den 12 juni 1885, så ock den, som under vandring

från ort till annan söker sin utkomst genom utförande av musik, förevisande

av djur eller annan dylik sysselsättning;

, b) den, som här i riket undergår eller inom loppet av de närmast förflutna

fem åren undergått honom omedelbart ådömt frihetsstraff, för så vitt

brottets beskaffenhet eller hans vandel i övrigt föranleder till antagande,

att fara av hans vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet, ordning

eller sedlighet;

c) den, som inom tid, som nyss sagts, utom riket för brott, varför

enligt gällande lag angående utlämning av förbrytare utlämning må ske,

undergått honom omedelbart ådömt frihetsstraff, för så vitt, på sätt under

b) sägs, fara av hans vistelse i riket kan antagas uppstå för allmän säkerhet,

ordning eller sedlighet;

d) den, som inom loppet av de närmast förflutna två åren här i riket

genom utslag, som vunnit laga kraft, dömts för olaga handel, där ej förseelsen

skett i ringa omfattning eller eljest varit av obetydlig art;

e) den, som av tredska eller i avsikt att undandraga sig polismyndighets

uppsikt uraktlåtit att fullgöra den anmälningsskyldighet, som jämlikt

Konungens på grund av denna lag meddelade förordnande må honom

åligga, så ock den, som vid anmälan, mot bättre vetande, lämnat oriktig

uppgift.

Vid bedömande, huruvida utvisning bör äga rum, skall skälig hänsyn

tagas till utlännings levnads- och familjeförhållanden; och bör därvid i

synnerhet komma i betraktande, huru länge han vistats här i riket samt

om han är gift med svenskfödd kvinna.

Om utlänning, som faller fattigvården till last och förty bör hemsändas,

är särskilt stadgat.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

5

7 §•

Finner _ Konungens befallningshavande anledning till någons utvisande

föreligga, föranstalta Konungens befallningshavande därom, att

han inställes till förhör inför Konungens befallningshavande; dock må,

därest lian undergår straffarbete eller fängelse, förhöret efter Konungens

befallningshavandes förordnande kunna hållas av fängelseföreståndaren

. Vid förhöret skall noggrann utredning företagas om alla de omständigheter,

som kunna å ärendets utgång inverka. Där så erfordras, bör

tolk närvara vid förhöret. Ej må den brukas som tolk, vilken är i sådant

förhållande till utlänningen, att därigenom hans tillförlitlighet må

anses förringad.

Där så skäligt prövas, äger Konungens befallningshavande vid förhör?

vai om fråga är, förordna, att utlänningen skall hållas i förvar, intill

dess ärendet avgjorts eller annorledes förordnas.

Hai utlänning här i riket blivit dömd till straffarbete eller fängelse,

bör frågan, huruvida utvisning skall äga rum, av Konungens befallnino-shavande

tagas under omprövning i så god tid innan straffets slutliga avtjänande,

att, där till utvisning dömes, densamma kan omedelbart efter

straffets avtjänande verkställas.

8 §•

Polismyndighet må hos Konungens befallningshavande göra hemställan

om utlännings utvisande. Tillika äger polismyndigheten taga utlänningen

i förvar; dock må det ej ske, där det ej kan antagas, att han

eljest skulle undandraga sig myndigheternas uppsikt eller väsentligen försvåra

densamma.

Tages utlänning i förvar, skall polismyndigheten ofördröjligen underrätta

Konungens befallningshavande därom.

9 §•

Finnes utvisning böra äga rum, meddele Konungens befallnino-shavande

snarast möjligt utslag i ärendet. Utslag, varigenom till utvisning

dömes, skall innehålla förbud för utlänningen, vid äventyr som

i 14 § sägs, att utan Konungens tillåtelse återvända till riket; och give

Konungens befallningshavande tillkänna, vad utlänningen har att iakttaga,

där han vill i utslaget söka ändring, samt tillställe honom så fort

ske kan utslag med åtecknad fullständig besvärshänvisning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

10 §.

Har utslag meddelats, varigenom utlänning förklarats skola utvisas,

må denne, därest han så önskar, dock tidigast å andra dagen efter det

utslaget honom delgavs, till Konungens befallningshavande avgiva förklaring,

att han åtnöjes med utslaget. Där utlänningen förvaras i häkte,

må förklaringen i vittnens närvaro upptagas av tillsyningsmannen eller

föreståndaren vid häktet; och åligge den myndighet, inför vilken förklaringen

avgivits, att ofördröjligen insända underrättelse därom till

Konungens befallningshavande.

Förklaring, varom nu är sagt, må ej återkallas.

11 §•

Vill den, vilken genom Konungens befallningshavandes utslag förklarats

skola utvisas, överklaga utslaget, äger han inom åtta dagar efter

det han av detsamma erhållit del, den dagen oräknad, till Konungens befallningshavande

ingiva sina till Konungen ställda besvär; dock att, där

klaganden i häkte förvaras, besvären må inom tid, som nyss är sagd, ingivas

till tillsyningsmannen vid häktet. Tillsyningsmannen vare i ty fall

pliktig ofördröjligen insända besvären till Konungens befallningshavande.

Konungens befallningshavande och tillsyningsman vid häkte åligger

tillse, att utlänning, som är tagen i förvar eller som eljest är urståndsatt

att själv föra sin talan eller anskaffa nödigt biträde vid besvärens avfattande,

erhåller sådant.

Inkomna besvär skola av Konungens befallningshavande så fort ske

kan till vederbörande statsdepartement insändas tillika med vederbörandes

yttrande, om anledning förekommit att sådant infordra, ävensom Konungens

befallningshavandes eget utlåtande och övriga till ärendet hörande handlingar.

12 §.

Utslag rörande utvisning, varom ovan sägs, varde genom Konungens

befallningshavandes försorg bragt till verkställighet..

Den utvisade bör befordras till sitt hemland, där ej särskilda svårigheter

möta på grund av landets avlägsenhet, eller andra omständigheter

däremot förekomma, såsom att han där sannolikt skulle tilltalas eller

straffas för brott, som han förövat i politiskt syfte. Kan den utvisade

ej befordras till sitt hemland eller kan detta ej utrönas, bör han befordras

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

till det land, varilrån han i riket inkommit, såvitt ej sådana skäl däremot

föreligga, som nyss nämnts, eller han från det landet utvisats.

I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för utslagets verkställande,

skall Konungens befallningshavande i ärendet göra anmälan hos Konungen!

13 §.

Däiest sådant för rikets säkerhet eller eljest i statens intresse finnes

påkallat, må Konungen förordna om utvisning av utlänning, som i riket

vistas. _ Dessförinnan skall utlänningen inställas till förhör inför Konungens

befallningshavande; och må han tillika, där så skäligt prövas, i avbidan

på ärendets avgöiamde tagas i förvar.

Vid prövning av fråga om utvisning på grund av bestämmelserna i

denna § böra jämväl de i 6 § näst sista stycket omförmälda förhållanden

komma under övervägande.

I fråga om verkställighet av beslut, varom i denna § sägs, förordne

Konungen efter omsländigheterna; dock må ej utlänningen befordras till

land, varifrån han utvisats eller varest han sannolikt skulle tilltalas eller

straffas för brott, som han förövat i politiskt syfte.

14 §.

Har utlänning, _ som jämlikt denna lag blivit härifrån utvisad, till

riket återvänt utan tillstånd av Konungen, straffes med fängelse i högst

sex månader eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, ined

böter från och med tio till och med femhundra kronor.

Sedan utlänningen undergått straff, varde han omedelbart förd ur

riket; och förfares därvid enligt de i 12 § angivna grunder.

Böter, som enligt denna § ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

3 kap.

Om kostnad i anledning av åtgärd, varom i 1 och 2 kap. sägs.5!

15 §.

Vidtages mot utlänning åtgärd, varom i 1 eller 2 kap. sägs, vare

han skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska ort,

dit han sändes.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

16 §.

Har utlänning, varom i 1 § sägs, med fartyg till riket inkommit

och voro omständigheterna uppenbarligen sådana, att befälhavaren bort

inse, att utlänningen skulle komma att härifrån avvisas, vare, där sådan

åtgärd vidtages, befälhavaren förpliktad att, utan ersättning från statsverkets

sida, återföra honom till det land, varifrån han medtagits; dock

att sådan förpliktelse icke äger rum, med mindre fartyget omedelbart eller

inom rimlig tid återvänder till nämnda land.

17 §.

Har arbetsgivare låtit införskaffa utländsk arbetare och varder denne

från riket utvisad, vare arbetsgivaren pliktig ersätta statsverket kostnaden

för arbetarens befordrande till den utländska ort, dit han sändes, föi sa vitt

utvisningen föranletts av brott eller annan omständighet, som inträffat

under tiden från arbetarens ankomst till riket och intill dess en månad

förflutit från det arbetsanställningen upphört; dock vare arbetsgivaren

från nämnda förpliktelse befriad, därest vid inträffandet av den omständig

het, som föranledde utvisningen, ,ett år förflutit från arbetarens ankomst

till riket.

Föranledes utvisning av brott, som arbetaren före ankomsten till riket

förövat, vare, där förhör i ärendet ägt rum inom ett ar från det arbetaren

till riket anlänt, arbetsgivaren likaledes förpliktad att ersätta statsverket

sådan kostnad, som i första stycket sägs.

4 kap.

Särskilda bestämmelser.

18 §.

Med polismyndighet avses i denna lag för landet kronofogde eller

länsman samt i stad stadsfiskal eller polismästare, där sådan finnes.

För köping eller annat område å landet, för vilket ordningsstadgan

för rikets städer är i tillämpliga delar gällande, må Konungens befallningshavande

kunna förordna lämplig polisman att fullgöra vad enligt denna

lag åligger polismyndighet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

9

19 §.

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets

försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt,

må Konungen ej mindre förordna, att utlänning, som till riket ankommer,

skall, i enlighet med de närmare föreskrifter, som av Konungen

meddelas, hos polismändighet göra anmälan om sin ankomst, än även utfärda

de ytterligare bestämmelser, som för utlänningars övervakande må

finnas nödiga.

20 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad ovan stadgats, må erfordras

med avseende å verkställighet av avvisning eller utvisning, meddelas

av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1914. Ej må dock olaga

handel, som före nämnda dag bedrivits, föranleda utvisning.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling forell

aft en till utskottet hänvisad inom Första kammaren av herr Gustaf F.

Steffen väckt motion nr 108, däri anförts:

»Kungl. Maj:ts proposition nr 42 med förslag till lag angående förbud

för vissa utlänningar att här i riket vistas är ägnad att hälsas med

tillfredsställelse, så till vida som den tar i ögonsikte fyllandet av en betänklig

lucka i den existerande lagstiftningen beträffande utlänningar. Dock

är att anmärka, att propositionen alldeles saknar förslag till lagbestämmelser

beträffande de utlänningar, tillhörande arbetarklassen, vilkas självmanta

eller av svenska arbetsgivare föranledda vistelse i vårt land uppenbarligen

kan -»obehörigen bidraga till att försämra svenska arbetares utsikt till förvärv»

såsom det heter i Riksdagens, uti det propositionen bifogade

statsrådsprotokollet citerade, skrivelse den 20 mars 1907.

Propositionen utgår synbarligen från uppfattningen, att alla utländska

arbetare, som »under sin vistelse i Sverige i regel iakttaga ett gott

uppförande samt visa sig arbetsamma och sparsamma» (sid. 13), städse böra

hälsas välkomna eller åtminstone icke böra hindras att här vistas; icke ens

om de skulle verka såsom nedpressare av svenska arbetslöner och såsom

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 sand. 37 käft. (Nr 38.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets utlåtande Nr 38.

försämrare av svenska arbetsförhållanden samt såsom verktyg i svenska

arbetsgivares kamp mot svenska arbetares krav på löne- och arbetsvillkor,

som enligt svenska förhållanden måste anses vara skäliga. Det är ju gott

och val, att propositionen föreslår, att hel- eller halvkriminella existenser

och yrkestiggare av främmande nationalitet skola kunna avvisas eller utvisas,

samt att vårt lands intresse att icke behöva tjäna dylika till fattigvårds

anstalt i propositionen erkännes. Men är det icke i grunden ett

större socialt och ekonomiskt intresse för vårt folk att mot neddragande

inflytelser från eu lägre främmande civilisationsnivå skydda de arbets- och

levnadsvillkor, som den svenska arbetarklassen hittills förmatt tillkämpa sig?

Det är ju obestridligt, att ett folk har sin i socialt och kulturellt

avseende sårbaraste punkt just inom de samhällslager, som måste leva på

de lägsta existensnivåer, vilka över huvud kunna betecknas såsom ännu

tillhörande landets normala, ekonomiska och sociala företeelser. Och det

torde icke vara någon hemlighet, att vi bland de för lön tjänande kroppsarbetarne

inom jordbruk, industri och transportväsen förefinna huvudmassan

av dessa ekonomiskt och kulturellt vanskligast ställda samhällslager. 1

själva verket är den moderna socialpolitiken med sin arbetar-, skydds- och

arbetarförsäkringslagstiftning m. ra. intet annat än ett i statshandling omsatt

erkännande av samhällets vitala intresse att hindra levnadsförhållandena

inom lönarbetarklassen från att sjunka ned under vissa miniminivåer,

vilka efter hand skola stiga med samhällets allmänna framsteg i välstånd

och kultur. Är det icke då ett förbiseende av eljest erkänt samhällsintresse

och en inkonsekvens mot rådande legislativ praxis, att en kungl.

proposition om lag »angående förbud för vissa utlänningar att här i riket

vistas» med tystnad förbigår det faktum, att »vissa utlänningars» konkurrens

i den svenska arbetsmarknaden, särdeles där denna konkurrens är

direkt anordnad i kampsyfte av svenska arbetsgivare, kan innebära den

mest överhängande fara för svenska arbetare att bli nedkonkurrerade till

en hos oss eljest övervunnen, halvbarbarisk levnadsnivå? Man får dock antaga,

att många arbetare skulle föredraga att emigrera och att på detta

sätt nödtvunget främja den svenska arbetarstammens utspädning ån här,

än där med främmande, »billigare» folkelementer.

Jag kan icke förutsätta, att Kungl. Maj:ts regering skulle sakna

kännedom om hithörande fakta och symtomer inom den svenska och

utländska arbetsmarknaden. En del bilagor till den kungl. propositionen

vittna i själva verket om motsatsen. Så t. ex. kommerskollegii utlåtande

samt redogörelsen för Förenta Staternas lagstiftning om förbud mot invandring

av arbetare, som redan före ankomsten blivit bundna genom arbetsavtal

(»contract laborersn). Men regeringen har funnit för gott att i

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

11

detta stycke avstå från tillgodogörandet av lärdomar genom utlandets erfarenhet

samt att reducera sin socialpolitiska förtänksamhet och initiativkraft

i enlighet med kommerskollegii på följande sätt (s. 29—30) uttryckta

anvisning: »Vad vårt land angår, anser kollegium, att i stort sett

icke någon otillbörlig eller eljest för svensk arbetskraft besvärande konkurrens

med främmande arbetare förekommer. Visserligen hava från arbetarehåll

klagomål i sådant hänseende icke utan anledning förekommit.

Men enligt kollega åsikt äro de fall, som hittills inträffat och som mestadels

torde vara att hänföra till bristen på billig arbetskraft för jordbruket

eller till strejktillfällen, då utländska arbetare anskaffats i de strejkandes

ställe, icke så många, och har införskaffandet av främmande arbetare ännu

icke ägt rum i så stor omfattning, att innehållet i den lagstiftning, som

nu närmast är i fråga, bör göras beroende av nu vidrörda förhållanden».

(Jag har tillåtit mig att kursivera vissa uttryck i detta citat.)

Ått förekomma en sjukdom är bättre än att bota den —• det torde

ingen bestrida. Kommerskollegium, som erkänner sjukdomssymtomernas

förefintlighet, avråder emellertid från användande av det nu föreliggande

tillfället till ett förebyggande ingripande och har därigenom, enligt min

mening, tagit på sig ett tungt ansvar. År det kollegii (och regeringens?)

mening, att en del störa områden av t. ex. det svenska jordbruket först

skola få anpassa sina produktionsmetoder och produktionskostnader i enlighet

med östeuropeiska vandringsarbetares kulturanspråk och att vi sedan

skola genom lagstiftning söka bota detta onda? Och är det meningen,

att den sjudande förbittring, som importen (till dryga kostnader) av utländska

strejkbrytare regelmässigt och självfallet framkallar inom den

svenska arbetarklassen, bör få ytterligare vidga klyftan mellan den svenska

arbetaren och det övriga samhället? År det meningen, att denna frihandel

i arbetskraft, uti ett agrar- och industriprotektionistiskt land, bör få

ytterligare stärka den svenske arbetaren i övertygelsen, att han ingen

andel äger i detta land och dess välstånd? Skall det vara statsklokt, att

detta får ske eller måste ske, innan en svensk regering får tro sig berättigad

att föreslå en främlingslag, som skyddar den svenske arbetaren mot

en förödande och förbittrande utländsk smutskonkurrens i själfva den

svenska arbetsmarknaden?

Lika självklart som det är, att en invandring av i alla avseenden

högt stående utländska arbetare, som höja de svenska arbetsförhållandena

och lönenivåerna, måste erkännas vara till gagn för vår ekonomiska utveckling

och vår arbetarklass, lika obestridligt är det, att icke all invandring

av främmande arbetare är av denna art. Självfallet är dessutom,

att man på intet sätt har minskat sina sympatier för främmande folk

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

eller kringskurit sitt intresse för deras välgång och för samfärdseln med

dem därigenom, att man söker avvärja de former av ekonomisk konkurrens,

som måste kasta oss tillbaka till de lägre levnadsnivåer, på vilka vissa av

deras arbetargrupper dess värre ännu stå kvar, men över vilka våra arbetare

lyckats höja sig. För en närmare utredning av hithörande nationalekonomiska

spörsmål får jag hänvisa till den motion (nr 93) om minimilönlagstiftning,

som väckts av mig och Anders Lindblad under innevarande

riksdag.

I många fall ådagalägga närmare undersökningar av förhållandena

vid strejkbrytareimport och säsongarbetareimport, att arbetsgivarnes totala

utgifter för arbetskraft, trots de låga arbetslönerna, bliva större, än fallet

skulle varit vid användandet av svenska arbetare till de löner, som av

dem begäras. När det är fråga om strejk, få de svenska arbetarne alltså

bevittna, att deras arbetsgivare ingalunda räkna så särdeles noga med

kostnaderna, blott det lyckas att med utländsk hjälp hålla nere deras löner.

Och då det gäller ett sådant säsongarbete som t. ex. den sydsvenska sockerbetsodlingen,

har enligt kommerskollegii undersökning (Arbetsstatistik,

A: 8; Utländska jordbruksarbetare i Sverige år 1907, sid. 16—17) »importen

av de utländska arbetarne otvivelaktigt föranlett, att ökningen i

lönerna» (för de svenska arbetarne) »icke blivit fullt så stark, som eljest

skulle skett. Även om icke någon direkt minskning i arbetskostnaderna

— — — — vunnits genom användandet av de utländska arbetarne, så

hava lantbrukarne dock genom dem haft ett medel att i viss mån motverka

och reglera stegringen av de svenska arbetarnes löneanspråk. — Böjelsen

för att antaga polska och galiziska arbetare har givetvis också tilltagit genom

det motsatsförhållande, vari arbetsgivarne inom lantbruket under de

senare åren kommit till sina arbetare. Med fackföreningsrörelsens nyss

påbörjade utbredning bland jordbruksarbetarne och därav följande slitningar

med arbetsgivarne har strejkrisken ökats, och då även lagstadda

arbetare stundom deltagit i arbetsinställelser, hava arbetsgivarne funnit

sig mera kunna lita på de utländska arbetarne, vilka av åtskilliga skäl

kunna beräknas mindre böjda för arbetskonflikter». (Jag har tillåtit mig

att kursivera ett par ställen även i detta citat.)

Således är den utländske arbetaren även i detta senare fall ett medel

i den svenske arbetsgivarens hand att hålla nere svenska arbetares

löne- och levnadsanspråk. Och på detta sätt får kommerskollegii ovan

anförda talesätt om »bristen på billig arbetskraft för jordbruket» (sid. 30

i den kungl. propositionen) sin rätta belysning och ordet »billig» här sin

rätta betoning och innebörd. När svenska arbetare icke äro så »billiga»

som de billigast åtkomliga utländska, då är det slut med svenskens rätt

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

13

att leva och arbeta enligt svensk standard i Sveriges land; och svensk näring

skall nu grundas på polsk eller galizisk levnadsstandard.

Det är här spörsmålets kärna ligger. Om det icke är en blott fras,

att fäderneslandet är lönarbetarens likaväl som hans arbetsgivares hem,

måste det visa sig, att han äger något, som tillhör detta fädernesland. Då

han icke äger jord och kapital, återstår honom intet annat än hans personliga

arbetsförmåga och den levnadsstandard, som han kan upprätthålla

på sin arbetslön. Han har därför rätt att fordra, att det svenska näringslivet

i alla sina förgreningar inrättas med hänsyn till svenska levnadsstandards

och dessas utvecklingsmöjligheter, samt att statsmakterna hindra de

besittande och ledande samhällsklasserna att vid produktionsförhållandenas

ordnande göra utländska, lägre arbetareförhållanden till bestämmande faktorer

för löne- och prisbildning inom Sverige.

På grund av vad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen för sin del måtte besluta att åt 1 kap. 1 § av Kungl.

Maj:ts förslag till lag angående förbud för vissa utlänningar att här i

riket vistas giva ändrad lydelse: dels genom uteslutning av satsen, »Dock

må den ej avvisas, som innehar medel för sitt och med honom ankommande

familjemedlemmars uppehälle under åtta dagar; icke heller må avvisning ske,

då omständigheterna göra sannolikt, att utlänningen inom åtta dagar efter

ankomsten kan här erhålla arbete», samt dels genom att efter slutorden

»här ärligen försörja sig» i den föregående satsen göra det tillägg, varigenom

hela stycket får följande lydelse: »Samma lag vare om annan utlänning,

som till riket ankommer för att söka sitt uppehälle, där det skäligen

bör antagas, att han saknar möjlighet att här ärligen försörja sig eller

till riket ankommer under omständigheter, som göra sannolikt, att han av

arbetsgivare här i landet skall användas till att ersätta strejkande eller

lockoutade svenska arbetare. Samma lag vare ock, där det beträffande

utlänning, som till riket ankommer för att söka sitt uppehälle, skäligen

bör antagas, att hans av rent personliga omständigheter eller av allmänna

nationella och sociala förhållanden i hans hemland betingade löne- och

levnadsanspråk stå så lågt under motsvarande svenska arbetares löne- och

levnadsstandards, att hans konkurrens i den svenska arbetsmarknaden

måste förminska svenska arbetares möjligheter att upprätthålla och höja

dessa sina löne- och levnadsstandards».

1 skrivelse den 20 mars 1907 anhöll Riksdagen, det täcktes Kungl.

Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmel
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

ser, varigenom för landet skadlig invandring, såvitt möjligt, måtte hindras

samt i övrigt utlänningars inflyttning och bosättning inom landet på lämpligt

sätt ordnas.

I skrivelsen framhölls bland annat, hurusom under de senare åren

invandringen av utlänningar hit till riket antagit ganska avsevärda dimensioner.

Särskilt hade på den allra sista tiden ryska folkelement i stor

omfattning inkommit. De, som invandrade, torde i månget fall ej tillhöra

de bästa folkkategorierna. Oroliga och för lugnet i hemlandet störande

individer nödgades ofta utvandra, och då de flesta av de främmande länder,

dit de sökte inträde, redan genom lagbestämmelser skyddat sig mot

immigranter av denna art, läge det i sakens natur, att dessa sämre element

uppsökte och överskrede våra för dem öppna gränser.

Givetvis skulle utlänningar av sådan beskaffenhet, som sysslolösa

strövade omkring i landet från ort till annan, utöva ett dåligt inflytande.

Av det sålunda och i övrigt anförda funne Riksdagen det framgå, att det

föreliggande ämnet vore av icke obetydlig vikt och att ett tillfredsställande

ordnande av invandringen till landet vore en betydelsefull angelägenhet

för lagstiftningen.

Emellertid funne Riksdagen det uppenbart, att vid lagstiftning uti

nu antydd riktning den största varsamhet borde iakttagas, så att icke den

internationella samfärdseln obehörigen hindrades och försvårades eller dugande

och behövliga arbetskrafter avhölles från användning inom landet.

Därför måste i lag noga bestämmas och begränsas de fall, då underordnad

polismyndighet finge på eget ansvar avvisa utlänning, som ville i riket

inkomma, eller meddela honom tillstånd att under vissa villkor uppehålla

sig här. I vissa fall torde prövningen av sådana frågor böra ankomma

på överordnad polismyndighet. Kunde åter fråga om utlännings behandling

på något sätt beröra landets förhållande till främmande makt, torde

i allmänhet, såsom nu iakttoges, sådan fråga böra överlämnas till Kungl.

Maj:ts omedelbara prövning.

I sin till 1910 års riksdag avgivna ämbetsberättelse har vidare

justitieombudsmannen hemställt, att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning rörande

grunderna för och förfarandet vid utvisning ur riket av utlänningar ävensom

beträffande därmed sammanhängande frågor och därefter för Riksdagen

framlägga förslag till de lagbestämmelser uti ifrågavarande _ ämnen,

vartill utredningen kunde giva anledning. Med hänvisning bl. a. till Riksdagens

berörda skrivelse, avstyrkte lagutskottet justitieombudsmannens

framställning, som ej heller föranledde någon Riksdagens åtgärd.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

15

Med anledning av Riksdagens ovan omnämnda skrivelse av den 20

mars 1907 anbefalldes kommerskollegium att, efter infordrande av yttranden

från överståthållareämbetet och Kungl. Maj:ts befallningshavande i

rikets samtliga län, inkomma med utlåtande i ärendet. Sedan berörda

yttranden till kollegium inkommit och kollegium avgivit eget utlåtande

med angivande av de allmänna principer, å vilka enligt kollegiets mening

en ny främlingslagstiftning borde grundas, blev ämnet föremål för bearbetning

inom civildepartementet, därvid emellertid befanns lämpligt att

i samband med de av Riksdagen närmast angivna frågorna om åtgärder

mot skadlig invandring samt om kontroll över här vistande utlänningar

jämväl upptaga spörsmålet om reglerande av grunderna för och tillvägagångssättet

vid utlännings utvisande ur riket. Det inom departementet

utarbetade förslaget till »lag rörande tillsyn å utlänningar i riket», vilket

innehöll bestämmelser om tillsyn, om avvisande och om utvisning från

riket, blev efter föredragning inför Kungl. Maj:t underställt lagrådets

granskning.

Sedan med anledning av inom lagrådet framställda anmärkningar

berörda förslag i väsentliga delar omarbetats och i samband därmed den

föreslagna lagens rubrik förändrats till »lag angående förbud för vissa utlänningar

att här i riket vistas», har förslaget i det skick det sålunda erhållit

med förevarande proposition förelagts Riksdagen.

Den nu gällande synnerligen knapphändiga och i väsentliga punkter

ofullständiga lagstiftningen i fråga om utlänningars rätt att vistas här i

riket är utan tvivel i stort behov av en revision. Hithörande förhållanden

regleras för närvarande huvudsakligen av stadgandenaikungl. kungörelsen den

16 april 1861, utfärdad i anledning av den med Ryssland den december

1860 avslutade konvention angående ömsesidigt återsändande av lösdrivare,

tiggare och förbrytare, samt vidare av bestämmelserna i cirkuläret

angående behandlingen av utlänningar, vilka här i riket beträdas med

lösdriveri, den 28 maj 1886 samt i cirkuläret angående viss anmälningsskyldighet

för främlingar in. m. den 27 april 1906.

Bristfälligheterna i dessa bestämmelser ävensom behovet av en enhetlig

lagstiftning på detta område, som bl. a. föranlett Riksdagens ovanberörda

skrivelse av den 20 mars 1907, hava sedermera ytterligare vitsordats

av flertalet av de myndigheter, som med anledning av samma

skrivelse avgivit yttrande i ämnet.

Utskottets

yttrande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

Genom närmare utförda och väl avvägda regler borde kunna vinnas

å ena sidan ett behövligt stöd för vederbörande myndigheter vid

ifrågakommande åtgärder till ingripande mot skadliga utländska folkelement

och å andra sidan behörig rättstrygghet för personer, som på grund

av sin främmande nationalitet kunna bliva föremål för dessa myndigheters

ingripande.

Det till lagrådet remitterade förslaget innehöll i första kapitlet, »om

anmälningsskyldighet och uppehållsbok», bestämmelser om kontroll å invandrande

utlänningar, innefattande anmälningsskyldighet för utlänning,

som i visst syfte inkommit i riket samt för den, som hyste utlänning. Mot

dessa bestämmelser har lagrådet i sitt över förslaget avgivna yttrande

framställt åtskilliga anmärkningar, vilka föranlett lagrådet att hemställa,

att det måtte tagas under övervägande huruvida icke samma bestämmelser

borde ur förslaget utgå. I enlighet med denna lagrådets hemställan har

departementschefen ur förslaget uteslutit hela det nämnda kapitlet och beträffande

kontrollen över utlänningar allenast hänvisat till ett i 19 § i

det till Riksdagen avlämnade förslaget intaget stadgande om rätt för Konungen

att, där sådant på grund av särskilda omständigheter prövades erforderligt,

förordna om vissa kontrollföreskrifter.

I likhet med departementschefen finner utskottet de anmärkningar,

som av lagrådet framställts mot ovanberörda bestämmelser, sådana de

funnits avfattade i första kapitlet i det till lagrådet remitterade förslaget,

vara synnerligen vägande; men utskottet har icke för sin del ansett det

härmed vara slutgiltigt utrett, att föreskrifter om kontroll å utlänningar,

som i riket inkomma, och en för sådant ändamål anordnad anmälningsskyldighet

kunna utan olägenhet undvaras och att icke lagstiftningen på förevarande

område alltså bör innehålla bestämmelser härom, om än i annan

form än i det till lagrådet remitterade förslaget. Det synes uppenbart,

att för vinnande av en effektiv lagstiftning av den art, varom här är

fråga, är nödigt att myndigheterna beredas tillfälle att hålla reda på hit

ankommande utlänningar och öva kontroll över deras uppehållsort och

deras förehavande i landet. Det lärer icke vara för mycket begärt, att,

då svenska medborgare äro underkastade en omfattande registrerings- och

anmälningsplikt, man såvitt möjligt söker genomföra en skyldighet för

utlänningar att hålla myndigheterna i landet underkunniga om sitt vistande

härstädes.

Uti det av kommerskollegium i ämnet avgivna utlåtande framhöll

också kollegium bestämt nödvändigheten av föreskrifter, på grund av vilka

polismyndigheterna kunde erhålla kännedom om alla i riket vistande utlänningar.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

17

I våra grannländer Danmark och Norge, vilka med hänsyn till

ifrågavarande förhållanden måste anses med vårt land närmast jämförliga,

innehåller lagstiftningen på detta område bestämmelser om anmälningsskyldighet.

Och det måste enligt utskottets mening anses önskvärt, att

lagstiftningen på detta område i de tre nordiska länderna såvitt möjligt

anordnas efter samma principer, även om i vårt land rådande särförhållanden

påkalla åtskilliga olikheter i detaljerna.

Det ändamål, som den av utskottet nu ifrågasatta lagstiftningen avser

att tjäna, kan enligt utskottets mening icke på ett tillfredsställande sätt

vinnas genom överlåtande åt Kungl. Maj:t att på administrativ väg anordna

en anmälningsskyldighet,.. där sådant på grund av särskilda omständigheter

prövas erforderligt. Aven om man bortser ifrån att denna Kungl.

Maj:t i lagen medgivna rätt närmast angives såsom avseende undantagsförhållanden,

kan i allt fall därmed icke tillgodoses det ändamål, som med

en sådan lagstiftning som den förevarande, enligt vad förut anförts, i

huvudsaklig mån avses, nämligen att utgöra ett behövligt stöd för

vederbörande myndigheter vid ingripande mot skadliga utländska element.

Oförnekligt är emellertid, att vid utformande av en sådan lagstiftning

som här avses, såsom av lagrådet påvisas, avsevärda svårigheter möta.

Men dessa svårigheter synas utskottet icke böra få tillerkännas avgörande

betydelse. Lagrådet har ock, under framhållande att införande av allmänna

bestämmelser rörande anmälningsskyldighet, om sådant ansåges

nödigt, skulle nödvändiggöra en fullständig omarbetning av lagförslaget i

denna del, givit åtskilliga anvisningar för anordnandet av lagstiftningen

i fråga.

Den fullständiga omarbetning av förslaget i denna del, som lagrådet

sålunda funnit nödig, lärer det emellertid icke ankomma på utskottet att

verkställa. Vid en sådan böra nämligen komma under ytterligare övervägande

en del spörsmål av stor betydelse och jämförelsevis invecklad beskaffenhet,

såsom t. ex. om de undantag, som böra göras för undvikande

av att obehöriga band läggas på den internationella samfärdseln, anmälningspliktens

tillämpning med avseende å minderåriga, behövligheten och

beskaffenheten av besked rörande anmälningspliktens fullgörande och detta

beskeds uppvisande vid ombyte av vistelseort med flera dylika frågor.

Med hänsyn härtill synes det nödvändigt, att Kungl. Maj:t blir i tillfälle

att taga frågan om den förevarande lagstiftningen i förnyat övervägande,

för att därefter för Riksdagen framlägga förslag till de lagbestämmelser,

till vilka Kungl. Maj:t, med anledning av vad ovan framhållits, kan finna

skäl föreligga.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 sand. 31 käft. (Nr 38.)

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

Även i en del andra avseenden synes emellertid utskottet det föreliggande

förslaget vid den omarbetning, som utskottet här ovan förordat,

böra ytterligare överses. Så synas de i första kapitlet av förslaget intagna

bestämmelserna rörande avvisning i så måtto otillfredsställande, som

de icke kunna vinna tillämpning mot vissa kategorier av personer, vilka

väl kunna äga förmåga, men, enligt vad på fullgoda grunder kan antagas,

icke äga avsikt att här redligen försörja sig. Avvisningsstadgandena

kunna alltså — såsom ock inom lagrådet anmärkts — endast sällan vinna

tillämpning å yrkesprostituerade, soutenörer, yrkesspelare och andra

dylika individer, i fråga om vilka det dock vore synnerligen angeläget att

de omedelbart kunde avvisas.

Vad därefter angår den enligt 6 § i förslaget Konungens befallningshavande

medgivna utvisningsrätten, torde förutsättningarna för dess

utövning böra i vissa hänseenden närmare fixeras och jämväl begränsas

i syfte att förekomma möjligheterna av en obillig tillämpning.

Stadgandet i 6 § b), att den må utvisas, som här i riket undergår

eller inom loppet av de närmast förflutna fem åren undergått honom

omedelbart ådömt frihetsstraff, torde sålunda enligt utskottets mening

vara alltför allmänt avfattat och därigenom kunna föranleda en ojämn och

stundom måhända icke avsedd tillämpning dels ock under alltför lång tid

försätta den enskilde i en betänkligt otrygg ställning. Det synes utskottet

böra ifrågasättas, huruvida icke den utvisningsåtgärd, som grundas

på ådömandet av frihetsstraff, alltid bör äga rum i omedelbart sammanhang

med det ådöinda straffets avtjänande, även om beslutanderätten i

fråga om sådan åtgärd alltjämt, såsom enligt förslaget, tillägges icke domstol

utan administrativ myndighet. A andra sidan synes utvisningspåföljd

böra kunna tillämpas å här ovan omförmälda samhällsskadliga individer,

yrkesprostituerade, soutenörer, yrkesspelare och dylika, även utan att de

råkat i kollision med rättvisan. Däremot, synes icke en så allmänt uttryckt

utvisningsanledning som att någons »vandel i övrigt föranleder till

antagande att fara av hans vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet,

ordning och sedlighet» uppfylla berättigade anspråk på klarhet och

bestämdhet.

I allmänhet synes utskottet vid fråga om utvisning i större grad,

än i det kungl. förslaget skett, avseende böra fästas vid den tid utlänning

vistats här i riket eller om han där äger familj. Förslagets bestämmelse

i detta ämne synes ej vara tillfyllest.

Beträffande förfarandet i utvisningsärenden vill utskottet ifrågasätta,

huruvida icke de skäl, som föranlett införande i den av innevarande års

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

19

riksdag antagna lagen angående utlämning av förbrytare utan bestämmelser

om rättshjälp åt part, som därav är i behov, äga tillämplighet jämväl i

fråga om utvisningsärenden.

Med hänsyn till formerna för ifrågavarande ärendens handläggande

av administrativ myndighet torde ock genom särskilda stadganden böra

beredas parten och hans biträde vissa garantier för erhållande av en

partsställning, likartad med den, han skulle intaga, därest handläggningen

vore förlagd till domstol. Särskilt må framhållas behovet av att parten

lämnas tillfälle att fritt rådgöra med biträdet.

Slutligen synes även i åtskilliga andra avseenden böra tagas i övervägande,

huruvida icke skäl föreligga till vissa ändringar i förslaget, såsom

intagande av fullständigare föreskrifter beträffande det i 13 § omförmälda

förhör, borttagande av stadgandena om förhörs hållande i visst

fall av fängelseföreståndare samt om likställighet i visst hänseende av

extra polisman med ordinarie polismyndighet, särskilt i fråga om befogenhet

att taga utlänning i förvar.

Vad till sist angår herr Steffens motion synes densamma angå ett

ämne, vilket, såsom departementschefen framhållit, icke är avsett att regleras

genom förevarande lagstiftning.

På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

l:o) att Riksdagen måtte, med förklarande att

Kungl. Maj ds ifrågavarande proposition icke kunnat

av Riksdagen bifallas, i skrivelse till Kungl. Majd anhålla,

att Kungl. Majd måtte snarast möjligt för Riksdagen

framlägga nytt förslag till lagstiftning i ämnet;

samt

2:o) att herr Steffens motion måtte anses besvarad

genom vad utskottet under l:o) hemställt.

Stockholm den 22 maj 1913.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

Reservationer:

dels av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping, vilka anfört:

»En huvuduppgift för ifrågavarande lagförslag är att bereda utlänningar,

som vistas i Sverige, en ordnad rättsställning, så att de veta vad

de ha att rätta sig efter och ej äventyra att när som helst hemfalla åt

administrativt godtycke. Vi åberopa härutinnan i väsentliga delar innehållet

i bifogade av advokaten Eliel Löfgren i anledning av propositionen

framförda tankar i ämnet samt hänvisa till den exemplifiering av det nuvarande

tillståndet, som återgivits i en reservation till lagutskottets betänkande

nr 6 år 1910.

En annan uppgift för lagstiftningen, som synes företrädesvis varit

bestämmande för den nu framlagda propositionen, kan ock vara angelägenheten

att erhålla kännedom om och eventuellt öva någon kontroll på här

i riket vistande utlänningar. I vad mån dylik kontroll bör ordnas genom

en anmälningsskyldighet, organiserad på sätt utskottet ifrågasatt, ha vi ej

hunnit bilda oss någon bestämd uppfattning om. Dock vilja vi framhålla,

att kontrollen ej får ordnas så, att den såsom regel får form av polisuppsikt

på här vistande utlänningar.

Beträffande herr Steffens motion ha vi ansett, att ett övervägande

bör äga rum, i vad mån de av honom anförda synpunkterna må i den

förevarande lagstiftningen vinna avseende.»

dels av herr Pettersson i Södertälge, som ansett, att vid den begärda

utredningen av frågan jämväl borde tagas under förnyat övervägande,

huruvida och i vad mån de av herr Steffen i hans motion anförda synpunkterna

förtjäna avseende.

dels av hr af Ekenstam, som anfört: »Jag har icke haft tillfälle närvara

i utskottet, då detsamma fattade definitivt beslut angående föreliggande

lagförslag, och är ej heller enig med utskottet i det slut, till vilket

det kommit. Efter min uppfattning hade förslaget mycket väl kunnat

läggas till grund för den åsyftade lagstiftningen.»

dels ock av herrar Gezelius, greve Lagerhjelke, von Baumgarten och

greve Spens.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

21

Bilaga till herrar Lindhagens och Perssons i Norrhöping reservation.

Utvisningslagen.

Eu kritik av regeringsförslaget.

Av advokaten Eliel Löfgren.

Några uppmärksammade fall av utvisning för några år tillbaka och en

därav föranledd framställning till justitieombudsmannen kommo denne att i sin

ämbetsberättelse till 1910 års riksdag påyrka lagbestämmelser om förfarandet vid

utvisning _ ur riket av utlänningar, särskilt i syfte att bereda nödig garanti för

den enskilda säkerheten och säker ledning för administrationens åtgärder i utvisningsärenden.

Andra kammaren uttalade sig för utredning och förslag i den

angivna riktningen, och såväl då som senare ha anmärkningar mot det hittills

praktiserade förfarandet gjort sig gällande i skilda reservationer inom konstitutionsutskottet.

Om några av premisserna för sakens bedömande torde i själva verket enighet

i största utsträckning råda. Man kan vid diskussionen utgå ifrån att den svenska

staten har befogenhet att omedelbart avvisa främlingar från sitt område, när de

vilja hit inkomma, och att denna befogenhet bör utövas, så snart utlänning, som

tänker slå sig ned här i landet, finnes farlig, för den allmänna säkerheten eller

kan väntas falla samhället till last, utan att här ha uträttat nyttigt arbete. Lagförslaget

lämnar regler för dylik s. k. »avvisning», och häremot är från principiell

synpunkt intet att anmärka, även om erinringar kunna göras mot de föreslagna

bestämmelsernas innehåll och omfattning. Särskilt faller det vid en första genomläsning

i ögonen, att avvisningsbestämmelserna icke äro uttömmande ens i fråga

om stadfästande av gällande praxis, varjämte i detta samband bör tas i övervägande

om något bör göras till förhindrande av illojal konkurrens med svensk

arbetskraft (»galizierimporten»).

Med denna omedelbara »avvisning» kan med fog likställas ett senare avlägsnande

av folkelement, som bort avvisas redan vid hitkomsten, men som i trots

därav inkommit och sedan under någon tid visat sig vara olämpliga inneboende

— lösdrivare, yrkesspelare, kopplare och yrkesbrottslingar. Återsändandet av en

lösdrivare till hemlandet motsvarar alldeles behandlingen, orterna emellan, av

svensk man och kvinna enligt lösdrivar- och fattigvårdslagarna. Då lagförslaget,

som överlämnar avvisningen av utländska zigenare, bettlare och andra dylika till

polismyndigheten i gränsorter och hamnar, därjämte till högsta polismyndighet i

respektive län uppdragit senare utvisning av samma slags folk, synes en dylik

anordning — under förbehåll, som nedan skola anges — vara fullt befogad och

överensstämmer för övrigt med gällande traktater och författning samt med praxis

i den utsträckning, som denna i lagförslaget upptagits.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Lagutskottets utlåtande Nr 38.

Så långt är man i princip ganska allmänt ense. Däremot dela sig meningarna,

när det gäller utvisning under andra förhållanden än de nämnda, och särskild!

beträffande den s. k. politiska utvisning, som anordnas med hänsyn till de

allmänna statsintressena. Här överensstämma väl ock de skilda uppfattningarna

därom att omständigheterna kunna berättiga och rentav nödvändiggöra för staten

att begagna sin makt inom eget område att därifrån avlägsna utlänningar, vilkas

härvaro hota det allmänna lugnet eller samhällets intressen i övrigt. Men då det

sedan gäller att avgöra, huru förutsättningarna för statens rätt till utvisning må

bestämmas, står den ena åskådningen mot den andra. Den speciellt tyska betonar,

med hänvisning till statens maktfullkomlighet inom eget område, intresset

för statens och statsfolkets säkerhet så starkt, att den enskilda främlingens sak

betyder litet eller intet. Den specifikt engelska uppfattningen — vari den tvättäkta

liberalismen tagit sig ett typiskt uttryck — har åter skjutit individens.rätt

i förgrunden och gjort det till en hederssak för staten att behandla den vilsne

främlingen såsom en av sina egna. Men emellan dessa två ytterligheter har utvecklingen

allt bestämdare givit anslutning till eu tredje linje, på vilken även

den nutida engelska liberalismen, låt vara med en viss motvillighet, slutit upp.

Denna medelväg innebär en tillämpning på förevarande område av en allmän tendens

inom den moderna internationella rätten att vid bestämmandet av en persons

rättsförhållanden giva företräde åt domicilens (hemvistens) lag framför

nationalitetslagen. Alltså behandlas utlänning enligt denna grundsats såsom

inländsk man i samma mån som han anses ha vunnit stadigvarande uppehåll

och fast bostad inom landet, för bedömandet av vilket förhållandet åter i olika

land gälla skilda regler — viss tids uppehåll (1—6 år), erhållande av särskild

hemorts- eller förvärvsrätt etc.

Denna princip har antagits i derå länder och där den icke vunnit fullt erkännande

har dock, frånsett eu del tyska stater, trängt sig fram eu uppfattning

om att en näjrmare vunnen samhörighet mellan utlänningen och det land, där han

vistas, uteslujter statens utvisningsrätt. Så är förhållandet i Frankrike, österrikeUngern

och Norge. Vad särskilt angår Norge, må utlänning som är gift med en

norska och har barn i Norge, icke utvisas annat än för visst, i lagen angivet undantagsfall,

och därstädes födda utlänningar kunna efter tre års vistelse icke utvisas

ens på grund av ådömt längre frihetsstraff.

Det förefaller också vara uppenbart att den faktiska hemvisten bör tillmätas

en avgörande betydelse för utvisningsrätten både med hänsyn till den enskilde

och det land denne ursprungligen tillhör. Om man bortser från extraordinära fall,

som må inträffa i krigstid eller komma under spionlag o. d., förefaller det vara

lika grymt som meningslöst mot den enskilde att, därför att han h ex. begått ett

brott utvisa honom ur ett land där han bott i många år, äger sin familj, sina

förbindelser och sin egendom, finner sin utkomst och eventuellt har att svara inför

sina fordringsägare.

Obilligt och meningslöst kan en dylik utvisning även drabba det land, varifrån

den utvisade händelsevis härstaminar — om han nu över huvud äger ett efter

nationalitet bestämbart hemland, vilket ofta nog icke är fallet särskilt med personer

av judisk extraktion. Att efter många års vistelse driva ut en man ur förhållanden,

vid vilka han knutit sin existens, är ofta liktydigt med att sätta honom

på fattighuset — och till på köpet ett annat fattighus än som rimligtvis bort ha

med honom att skaffa, om nu fattigvården alls tar hand om honom dit han kom
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

23

mer. Den naturliga verkan av en längre tids vistelse i ett land bör också vara

att regeln om utländska lösdrivares etc. behandling modifieras. Antag att en utlänning

efter många års ärligt arbete i landet slår sig på att göra ingenting vid

en viss period eller eljest befaras falla samhället till last, så torde det vanligen

saknas rimlig anledning att pracka honom på ett måhända ovisst hemland och än

mindre på ett annat främmande land, med vilket han aldrig haft beröring.

.Om det sålunda synes vara naturligast att sätta en laga gräns för den

administrativa utvisningsrätten i ordinära fall vid en viss tids stadigvarande uppehåll

i landet, fordras dessutom med ifrågavarande utvisningssystem vissa i lagen

bestämda förutsättningar för att sådan utvisning skall kunna ifrågakomma ens

före den stadgade tidsgränsen. Oavsett utvisningen av sådana folkelement som

rätteligen bort genast avvisas, beror det vanliga fallet av utvisning under karenstiden

på ett begånget brott av svårare art. Efter straffets avtjänande dömes då

till utvisning antingen av domstolen eller, i andra länder, av administrativ myndighet

I flera länder, där lagstiftningen är på detta sätt anordnad, underkastas

utlänningen åtminstone under karen stiden en bestämd kontroll (anmälningsskyldighet,

uppehållsbok), och uppenbar tredska i fullgörandet av dessa föreskrifter

kan också medföra utvisning.

Den så att säga ordinära utvisning, varom här ordats, beslutas i olika länder

och under skilda förutsättningar av regeringen, en departementschef eller

högre polismyndighet. Men vid sidan härav förekommer utvisning såsom en

extraordinär, åtgärd av ett lands regering gentemot utlänningar som anses särskilt

farliga för rikets säkerhet eller finnas kunna skada statens intresse (den politiska

utvisningen). Det har betraktats såsom en angelägenhet av vikt att, där underordnad

myndighet i vissa fall berättigats att utvisa, i allt fäll bestämma dess

befogenhet härvidlag så att dess utvisningsåtgärd icke erhåller en huvudsakligen

politisk karaktär.. Detta syfte har man sökt vinna genom att i lagen angiva bestämda

förutsättningar för polismyndighetens utvisningsrätt. Men vidare erbjuder

i. dessa länder jämväl själva anordningen av utvisningsförfarandet, med dess rättsliga

försvar för den avsedda utlämningen och övriga processgarantier, en betydande

säkerhet mot godtycke och obefogade utvisningsåtgärd er.

I en följande artikel skall anges huru regeringens förslag till utvisningslag

ställer sig till antydda grunder för förfarandet i andra länder och i vad mån

hänsyn däri tagits till de förhållanden, som hos oss närmast framkallat behovet

av lagstiftning.

I Sverige skulle vi nu först få den administrativa utvisningsrätten genom

lag reglerad. .Det hade då varit att förvänta att åtminstone den liberala regeringen

vid sin beredning av ärendet uppmärksammat de företeelser vid handhavandet

av den oreglerade utvisningsrätten, vilka just framkallat behovet av en

utvisningslag.. Två av dessa fall äro belysande för felen i en dålig lag eller i

en dålig praxis utan lag. I det ena fallet var det en gammal man, eu jude, som

utvisades. Han hade bott och varit mantalsskriven här ett tjugutal år; ägde

familj, av vilka en son fullgjort värnplikt i svenska armén; hade alltid ordråtligt

betalat sin skatt och var en fridsam och skötsam sadelmakare, ehuru det icke

skall förnekas, att han på sidan om tjänade en slant på att köpa och sälja gamla

möbler och därvid gjort sig skyldig till »olaga handel». Under den allmänna jakten

för några år sedan på ryssar, inklusive ryska judar, drevs han upp, häktades,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Lagutskottets utlåtande Nr 38.

utvisades och förpassades till Köpenhamn för att där leva återstoden av sitt liv

i skam och elände. , , .

Nåväl, kan man i ett sådant där ordinärt fall enligt det Hamilton-bchotteska

lagförslaget utvisas efter att 20 år ha varit här mantalsskriven? Ja. Kan man

under de nämnda omständigheterna utvisas för »olaga handel»? Ja.

Det andra fallet, som tilldrog sig särskild uppmärksamhet, gällde en ung

man i 20 års åldern, som bott här i landet från sina spädaste år och knappast

visste annat än att han var svensk, en duktig och ordentlig arbetare, för vilken

bland andra kronofogden i orten lade sig ut, när det blev fråga om hans utvisning.

Frågan härom väcktes med anledning av att han vid ett demonstrationståg

eller’ något liknande tillfälle burit en fana med inskrift, som ansågs olämplig,

och därför dömts till böter. Mannen utvisades av den Lindmanska regeringen,

efter tillstyrkande av en åtminstone numera liberal landshövding.

Spåren förskräcka, ty även om det nu framlagda lagförslaget bleve lag,

skulle mannen kunna utvisas, oavsett den långa tid, alltifrån barndomen, han

vistats här och under förutsättning — här kommer in en förmildrande omständighet

vid förslagets bedömande — under förutsättning allenast att han i stänet iör

böter ådömts en eller annan månads fängelse för t. ex. med förseelsen förenat

våldsamt motstånd mot polis. Sannolikt komme nämligen ett dylikt brott att hos

vederbörande myndighet »föranleda till antagande att fara av personens vistelse

i riket kan uppstå för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet», vilket antagande

enligt lagförslaget är tillräcklig utvisningsgrund.

Förslaget sätter sålunda ingen tidsgräns för tillämpningen av det ordinara

utvisningsförfarandet. Utvisning kan vidare följa på relativt ringa brott. Och

slutligen har den utvisade icke ens den trösten att se landsherrens sigill under

utvisningsbeslutet, då meningen är att de enklare fallen skola expedieras i all

stillhet av högsta polismyndighet (Konungens befallningshavande) i respektive

orter, ehuru med besvärsrätt för delinkventen. Men det är en sak som är värre

än så, om förslaget blir lag. Däri äro nämligen gränserna för polisens befogenhet

gent emot det extraordinära förfarandet, regeringens politiska utvisnmgsrätt,

alltför ofullständigt och svagt markerade, för att utesluta godtycke och obehöriga

synpunkter vid utvisningsrättens begagnande. En utlänning har bott här frän

barndomen upp till medelåldern; sa begår han ett brott, varå följer t. ex. et^

kortare frihetsstraff. Omkring fyra år därefter deltager han såsom agitator eller

på annat sätt, som myndigheterna finna olämpligt, i en social rörelse. Då mannens

vandel föranleder antagande att han är farlig, kan han utvisas, såsom förslaget

är avfattat, icke allenast av den inför riksdagen ansvariga regeringen, utan

även av underordnad myndighet. För ett tillfredsställande skydd mot övergrepp

och misstag synes däremot böra fordras att, i den mån utvisningsrätten lägges i

händerna på ortsmyndigheterna, utvisningen anknytes såsom direkt påföljd vare

sig av grövre brott eller av lösdriveri, tiggeri eller andra dylika, till beskaffenheten

bestämt angivna förutsättningar.

En så vidsträckt befogenhet, som förslaget vill i detta avseende inrymma

åt respektive polismyndigheter i länen, med Konungens befallningshavande i täten

samt hela raden av med häktningsrätt utrustade ortsmyndigheter och en del alldeles

inkompetenta polisuppsyningsman i kön, kan särskilt i oroliga tider helaras

leda till missbruk av långt allvarligare art än som följt av den nu icke lagfästa

utvisningsrätten, därvid Kungl. Maj it såsom i första hand beslutande myndighet

s. 25 Kontrollera mot PDF

,Lagutskottets utlåtande Nr 38.

25

likväl erbjuder eu viss garanti för utvisningsfallens rimliga begränsning. Ett

nytt område för det i orostider epidemiska häktningsraseriets utveckling skulle

alltså vara svaret på Andra kammarens och en icke obetydlig minoritets i Första

kammaren uttalande till förmån för häktningsbestämmelsernas reformering med

syfte bland annat att få slut på Konungens befällningskavandes bevisligen olagliga

praxis att utrusta extra polismän med häktnings- och åtalsrätt för stora samhällen

å landsbygden. Man hade eljest väntat åtgärder i denna, på civilministerns

föredragning närmast beroende angelägenhet, men i stället konfirmerar lagförslaget

(i dess § 18 jämförd med § 8) ytterligare berörda, mot promulgationslagen

till strafflagen uppenbarligen stridande praxis.

Det innebär under sådana förhållanden icke tillräckligt skydd för den enskilda

säkerheten att lagförslaget lägger Konungens befallningshavande på hjärtat att med

en viss diskretion besluta om utvisning och att därvid taga skälig hänsyn till

utlännings levnads- och familjeförhållanden samt till tiden för hans vistelse i

landet. Det är väl uppenbart att dylika hänsyn gjort sig gällande redan nu, då

ingen lagstiftning i ämnet funnits, men hur pass mycket de gällt framgår av de

ovan relaterade omständigheterna i förekomna utvisningsärenden. Men för övrigt

är det principiellt sett alldeles förkastligt att givå länets högsta polismyndighet

befogenhet till en så vidsträckt beslutanderätt över utvisningsåtgärder, som den

underordnade polisen, eventuellt efter Konungens befallningshavandes egen instruktion,

genom häktning eller eljest genom anmälan inlett. Polisen, Konungens

befallningshavande inbegripen, har viktiga och nödvändiga samhällsuppgifter, men

dessa böra icke med härför främmande syften sammanblandas. En sådan sammanblandning

existerar redan i åklagarmaktens förening med polismyndighet.

Skola vi, som hoppats på en snar ändring härutinnan, i stället se polisen beklädas *

med viktiga domarfunktioner, med rätten att i ömtåliga fäll efter fri prövning

och egna »antaganden» döma över människors framtida väl och ve?

* *

*

I det i en föregående artikel skisserade, moderna utvisningsförfarandet är

det, utom skillnaden mellan bofasta och andra utlänningar samt de bestämda gränserna

mellan politisk och annan utvisning, själva anordningen av utvisningsprocessen

som lämnar garanti mot misstag och godtycke. Den största betydelsen har emellertid

särskilt det rättsliga försvaret vid den politiska utvisningen. Vid denna av regeringen

i första hand beslutade, extra ordinära åtgärd kunna utvisningsanlednmgarna

av naturliga skäl blott i allmänna bestämmelser uttryckas, och så mycket

större vikt ligger på en tillfredsställande och allsidig utredning av det speciella

fallet. Det var också på denna punkt som justitieombudsmannen ansåg sig kunna

i. sin Embetsberättelse 1910 uppställa en bestämd fordran på den blivande utvisningslagens

innehåll. »Denna torde nämligen», yttrade han, »förutom stadganden

om de fäkta, som kunna föranleda utvisning, jämväl böra innehålla föreskrifter om

proceduren vid utvisningsförfarandet, särskilt angående den förundersökning vilken

måste föregå utvisning, ävensom bestämmelser som i övrigt äro ägnade att

lämna garanti mot godtycklighet och för ett lojalt behandlande av utlänningen

med tillfälle för honom-att kunna försvara sig mot obefogade beskyllningar.

»

Några garantier av sistberörda slag lämnar lagförslaget icke — ett vanligt

hemligt polisförhör, utan rättsligt försvar eller några som helst processgarantier

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 sand. 37 käft. (Nr 38.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

för den person vars utvisning är ifrågasatt, föregår utvisningsbeslutet. Det enda

man till kontroll över förhöret ansett sig böra stadga är att tolken inte får stå

i jävsförhållande till utlänningen; om hans beroende av åklagaren-domaren-polisen

sägs däremot intet. Yad som av underordnade polismän kan åstadkommas i tolkningsväg

utvisas dock av t. ex. den famösa historien från ett förhör i målet rörande

Tscherniak, då påståendet om den häktades tvetalan bl. a. torde ha grundat

sig på att dennes titel »docteur en chemie» ena gången riktigt tolkats såsom

»doktor i kemi» och en annan gång översatts med »skjortfabrikör» (en chemise).

I målet rörande Tscherniak fick den häktade i sista stund advokat, och

denne lyckades få träffa sin klient, men icke närvara vid något förhör. Av handlingarna

fick han del, men underrättades sedan om att detta berott på ett misstag

av vederbörande ämbetsman. Allt var insvept i det största dunkel, som av vederbörande

myndigheter icke ens kunde skingras inför den häktades advokat. En

hög ämbetsman inom utrikesdepartementet beklagade detta med hänvisning till

att vi här i landet icke äga av ämbetsansvar bundna advokater, på vilkas diskretion

i hemiiga statsangelägenheter man därför icke heller vore officiellt berättigad

att lita. Är det möjligt att denna formella betänklighet icke ansetts kunna övervinnas

och därför hindrat regeringen från att bereda utlänningen ett effektivt

rättsligt försvar? I alla händelser får man väl förutsätta, att åtminstone de tre

av regeringens ledamöter som själva varit advokater icke tänka så lågt om sitt

eget förflutna eller sina förutvarande kolleger att svenska advokater av dem

ansetts för okunniga eller opålitliga för att anförtros det rättsliga försvaret i ett

aldrig än så delikat utvisningsmål.

Målet Tscherniak tillkom efter ryska regeringens begäran om utlämnande,

men ledde allenast till mannens utvisning ur landet. I sitt nu ävenledes framlagda

förslag till lag om utlämning föreslår regeringen att bereda en person vars

utlämnande äskas ett väl anordnat rättsligt försvar. Men redan härav synes höra

följa att utvisningsförfarandet må,ste förbindas med samma rättsskydd för utlänningen.

Ty det är ju uppenbart att i annat fall lämnas öppen en hemlig bakport,

varigenom den politiska flyktingen kan förpassas ut i världsalltet med förbigående

av den offentliga kontroll, som utlämningsförfarandet enligt förslaget härom

skulle erhålla. Att förbise detta förhållande är liktydigt med ett förbiseende av

polisens internationella samarbete; och enligt förslaget till utvisningslag är det

ju polisen med allt fog förunnat att ta initiativ till varje utvisningsåtgärd.

* *

*

Här ha nu allenast berörts de principiella brister som synas vidlåda förslaget,

prövat med hänsyn till de behov som skolat avhjälpas och jämfört med

grunderna för motsvarande åtgärder i länder med statsskick liknande vårt.

På de speciella bestämmelserna är här icke tillfälle att ingå, ehuruväl anmärkningar

även härvidlag förefinnas av den beskaffenhet att de synas böra undanröjas

under fortbehandlingen av ämnet. Då lagförslaget, ehuru av den största principiella

vikt, icke har synnerligen stort omfång, bör dock en nödig omarbetningkunna

medhinnas inom lagutskottet, även om en fullständig omläggning av förslagets

grunder skulle finnas önskvärd med skäligt beaktande av de synpunkter

som ovan antytts. Om så sker, kan jämväl sägas att utvisningslagen bygges på

nationell grund och i grundlagens anda, ty då regeringsformen förbjuder Ironungen

att någon ur riket förvisa eller förvisa låta, innefattas säkerligen under grund
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

27

lagens skydd i allt tall de här fast bosatta utlänningarna. Och även för andra har

Sverige icke på långa tider varit ett fiendeland. En medverkan från regeringens

sida till en dylik omläggning av förslaget borde även kunna vinnas, då väl förslagets

nuvarande beskaffenhet må tillskrivas den dubbla beredningen och brådskan

vid dess avfattande.

JEliel Löfgren.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1913:163 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas. a1 i texten