Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av justitieombudsmannens framställning till Riksdagen angående ändrad lydelse av gällande stadgande om brotts åtalande efter angivelse.

1913-02-06 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1913:4, Utlåtande i anledning av justitieombudsmannens framställning till Riksdagen angående ändrad lydelse av gällande stadgande om brotts åtalande efter angivelse.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

1

Nr 4.

Ankom till Riksdagens kansli den 6 februari 1913 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av justitieombudsmannens framställning till

Riksdagen angående ändrad lydelse av gällande stadgande

om brotts åtalande efter angivelse.

Närvarande: Herrar Widén, Lindhagen, af Ekenstani, Söderbergb, Trana*, Stärner,

Alexanderson, greve Lagerbjelke, von Baumgarten*, greve Spens, Pettersson i

Södertälje, Jansson i Edsbäcken, Pettersson i Bjälbo *, Lindqvist i Stockholm,

Olsson i See och Holmdahl.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti sill till innevarande års riksdag avgivna ämbetsberättelse, vilken

blivit till lagutskottet hänvisad, har justitieombudsmannen hemställt, att

Riksdagen måtte för sin del antaga följande förslag till

»Lag

angående ändrad lydelse af 19 § 3 mom. i förordningen om strafflagens

införande m. m. den 16 februari 1864.

Härigenom förordnas, att 19 § 3 mom. i förordningen om strafflagens

införande in. in. den 16 februari 1864 skall hafva följande ändrade

lydelse:

Allmän åklagare vare ock pliktig att utföra åtal å brott, som hos

honom af målsägande angifves, där angifvelsen är grundad på sannolika

skäl, och brottet ej är sådant, att det endast af målsäganden åtalas må,

efter ty i lag stadgadt finnes».

Till stöd för sin ifrågavarande framställning har justitieombudsmannen

anfört följande:

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 4 höft. (Nr 4.)

J ustitieombudsmannens

framställning.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

»I fråga om åtal af brott innehåller 19 § 1 mom. af förordningen om

strafflagens införande m. in. den 16 februari 1864 den föreskrift, att allmän

åklagare skall tala å brott, som under allmänt åtal hörer, ändå att

angifvelse därom ej sker. Sedan därefter i mom. 2 beskrifvits, hvilka brott

som höra under allmänt åtal, meddelas i mom. 3 följande stadgande:

»Allmän åklagare vare ock pliktig att utföra åtal å brott, som hos

honom af målsägande angifves, där brottet ej är sådant, att det endast

af målsägan den åtalas må, efter ty i lag stadgadt finnes.»

Sistnämnda moment har i praxis gifvits väsentligen olika tolkning.

A ena sidan har man påstått, att allmän åklagare icke skulle vara skyldig

att efter angifvelse anställa åtal för ett brott, utan att angifvelsens

befogenhet blifvit styrkt genom framläggande af sannolika skäl för misstanke,

att den angifne begått ifrågavarande brott. A andra sidan har man sökt

göra gällande, att stadgandets kategoriska ordalag medförde, att en närmare

granskning af angifvelsen och de grunder, med hvilka densamma motiverats,

skulle vara obehöflig.

Emellertid torde utan svårighet inses, att en åklagare — åtminstone i

vissa fall — icke utan vidare får taga för god en hos honom gjord angifvelse

om ett begånget brott. Enligt 25 kap. 3 § strafflagen skall hvarje åklagare,

som ställer deri, han vet vara oskyldig, under åtal vid domstol, afsättas

och straffas såsom i 16 kap. strafflagen är stadgadt om falsk angifvelse.

Åklagaren skall dessutom, om brottet det förtjänar, förklaras ovärdig att

vidare nyttjas i rikets tjänst. Häraf följer, att åtal för ett af målsägande

angifvet brott icke får ifrågakomma, när den åklagare, hos hvilken angifvelsen

sker, själf vet, att den angifne är oskyldig.

Vidare kunna omständigheterna vid ett till åtal angifvet brott vara

sådana, att häktning för brottet är tillåten eller rent af påbjuden. I ett

dylikt fall måste åklagaren, innan han kan besluta om häktning, undersöka,

om sannolika skäl för en sådan åtgärd föreligga. Otvifvelaktigt

skulle det vara oegentligt, om en åklagare, som funnit skäl för häktning

ej föreligga, ändock skulle på grund af angifvelsen vara skyldig att anställa

ett åtal.

I nu omförmälta båda händelser kan sålunda med absolut visshet

eller åtminstone på goda grunder antagas, att eu åklagare icke utan vidare

är pliktig att åtala ett hos honom angifvet brott af beskaffenhet att kunna

af åklagaren åtalas först efter angifvelse. Antagligen har det varit lagstiftarens

mening, att detsamma skulle gälla om alla angifvelsebrott; och

detta antagande torde i någon mån bestyrkas af en jämförelse med hvad

som gäller om brott under allmänt åtal. Föreskriften i 19 § 1 mom. af

promulgationslagen till strafflagen, att åklagare skall tala å brott, som

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

under allmänt åtal hörer, är till formen kategorisk, men innefattar dock,

att en allmän åklagare äfven efter angifvelse ej är skyldig att åtala ett

dylikt brott, när sannolika skäl för ett åtals befogenhet icke föreligga.

Bestämmelsen i mom. 3, som är lika kategorisk som regeln i mom. 1,

kan omöjligt vara strängare än denna. Hvad i mom. 3 ålägges en åklagare

sker under samma förutsättning som förpliktandet i mom. 1. Samma

pröfningsrätt för vederbörande åklagare torde böra finnas i båda händelserna.

Den meningsskiljaktighet, som i förevarande hänseende förefinnes hos

rikets åklagare, har jag under min ämbetsutöfning kunnat konstatera.

1 saken har vidare en af rikets domare hänvändt sig till mig och, med

betonande af den härutinnan föreliggande ovissheten och vikten af en

förtydligande lagbestämmelse, hänvisat till promulgationslagen till den i

storfurstendöme! Finland gällande strafflagen. Denna lag, som är utfärdad

den 19 december 1889, innehåller i 18 § en uttrycklig föreskrift därom,

att åklagaren i ett fall af förevarande beskaffenhet icke är skyldig att

utföra åtal för ett angifvet brott, om bevisen för angifvelsen äro så ringa,

att den ej är grundad på sannolika skäl.»

Genom kungl. förordningen om nya strafflagens införande och vad i

avseende därå iakttagas skall den 16 februari 1864 (promulgationslagen

till strafflagen) har för första gången i svensk rätt lämnats mera bestämda

föreskrifter om åtal av brott. Under hänvisning till de stadganden angående

åtalsrätt, som i strafflagens särskilda kapitel meddelas rörande däri

omhandlade brott, har i promulgationslagen (19 § 1—3 mom.) gjorts åtskillnad

mellan brott, som äro underkastade allmänt åtal, brott, som av

allmän åklagare må åtalas endast efter angivelse av målsägande, och brott,

som uteslutande äro föremål för enskilt åtal.

I fråga om de båda först nämnda slagen av brott har lagen enligt

dess ordalydelse utan några som helst förbehåll föreskrivit skyldighet för

allmän åklagare att anställa åtal. På sätt justitieombudsmannen påvisat

med hänvisning till vissa bestämmelser i 16 och 25 kap. strafflagen samt

gällande stadganden om häktning, är emellertid under givna omständigheter

åklagares åtalsrätt betingad av en föregående prövning af grunderna

för åtalet. I detta hänseende har antagits, att åklagaren, för att åtalet skall

kunna anses befogadt, för detsamma bör hava ägt sannolika skäl. Riktigheten

av denna tolkning lär näppeligen hava blivit ifrågasatt beträffande

de brott, som hemfalla under allmänt åtal. Också har i talrika rättsfall mot

åklagare förd rekonventionstalan för obefogat åtal af domstolarna bifallits, då

Utskottets

yttrande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande, Nr 4.

dylika åtal prövats icke hava varit grundade på sannolika skäl. Däremot hava,

såsom justitieombudsmannen anfört, skilda meningar försports rörande tilllämpningen

i enahanda avseende av 19 § 3 mom. i promulgationslagen, så-vitt

angår åklagares skyldighet att anställa åtal efter angivelse. I äldre juridisk

doktrin har sålunda uttalats den åsikten, att ett efter angivelse anställt åtal

icke borde räknas åklagaren till last, med mindre han bestämt vetat angivelsen

vara osann, samt att ett dylikt åtal följaktligen finge ske på målsägande^

ansvar allena. Något modifierad, har samma grunduppfattning

senare uttryckts på det sätt, att åklagaren skulle vara berättigad att vägra

åtala efter angivelse, endast om han funnit angivelsen sakna alla skäl.

Denna uppfattning har, i synnerhet under ett tidigare skede, otvivelaktigt

till någon del varit bestämmande såväl vid åklagares handhavande av åtalsrätten

som för åtskilliga underrätters lagtillämpning. 1 motsats till denna

praxis står den åsikt, som justitieombudsmannen förklarat sig biträda och

vilken såsom gemensam förutsättning för alla åtal, oavsett om de tillkommit

efter angivelse eller icke, uppställer förhandenvaron av sannolika skäl.

Justitieombudsmannens förevarande framställning avser därför att genom

en förtydligande ändring av ifrågavarande lagrum fastslå den tolkning, som

av honom ansetts vara den riktiga.

De skäl, som av justitieombudsmannen anförts till stöd för den av

honom omfattade tolkningen, synas utskottet icke kunna jävas. Den inskränkning

i åtalsrätten, som innefattas i skyldighet för åklagaren att underkasta

åtalets sakliga förutsättningar en föregående prövning, är uppenbarligen

starkt grundad. Ett åtal bör naturligen icke kunna komma till

stånd med mindre den, som har att utföra detsamma, varit i tillfälle att.

själv vinna någon övertygelse om dess berättigande. Det torde ej heller

kunna antagas hava varit lagens mening att ställa statens åklagareinstitution

såsom ett osjälvständigt redskap till varje angivares förfogande. En

dylik tillämpning av ifrågavarande lagrum uteslutande efter dess ordalydelse

öppnar därför möjlighet för påtagliga missförhållanden. På dessa

och av justitieombudsmannen i övrigt anförda grunder kan enligt utskottets

förmenande en riktig tolkning icke giva annat resultat, än att

allmän åklagare icke äger anställa åtal efter angivelse, med mindre sannolika

skäl föreligga för den angivnes brottslighet. Samma mening har

även bestämt hävdats i den nyare rättsvetenskapen.

Ehuru utskottet till fullo delar justitieombudsmannens uppfattning

om önskvärdheten av en enhetlig praxis i nu angivna riktning, har utskottet

likväl icke ansett sig böra förorda den av justitieombudsmannen

föreslagna lagändringen. Enligt utskottets förmenande bör en ändring,

som egentligen allenast avser att vara en lagförklaring, icke utan tvin
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

5

gande skäl vidtagas i fråga om ett stadgande, som i likhet med det här förevarande

ägt oförändrad giltighet under en längre tidsföljd. Därav föranledes

lätt den missuppfattningen, att åt stadgandet givits ett förändrat innehåll,

och lagändringen kan sålunda komma att tilläggas en annan innebörd än därmed

avsetts. Särskilt ligger i detta fall ett sådant antagande nära, då icke

samtidigt med ändringen av 3 mom. motsvarande formulering genomföres

även i fråga om 1 mom., ehuru, såsom förut antydts, innebörden av båda stadgande^

måste förutsättas vara överensstämmande. En missuppfattning av nu

antydda slag synes närmast vara att befara i eu benägenhet hos åklagare att

åt skyldigheten att anställa åtal efter angivelse giva en starkare begränsning

än önskligt vore. Såvitt utskottet kunnat inhämta, har ock numera den

tolkning, som enligt justitieombudsmannens förslag skulle erhålla ett bestämt

uttryck i lagen, uti rättspraxis vunnit alltmera avseende. Efter det

uttalande i ämnet, som nu föreligger från justitieombudsmannens sida, torde

det därför få antagas, att den uppfattning, vilken av honom betecknats

såsom oriktig, för framtiden skall helt och hållet försvinna ur rättstillämpningen.

Vid sådant förhållande och med hänsyn till de betänkligheter,

som yppats emot det av justitieombudsmannen framlagda ändringsförslaget,

linner utskottet sig icke böra tillstyrka någon Riksdagens åtgärd

i ämnet.

Med stöd av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att justitieombudsmannens förevarande framställning

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 februari 1913.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

Reservation

av herr Lindhagen, som anfört:

»Instämmande i sak med utskottet, finner jag dock utskottets förhoppning

att den av ombudsmannen överklagade rättstillämpningen skall

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 smil. 4 käft. (Nr 4.)

2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

för framtiden försvinna, grunda sig endast på ett alldeles obestyrkt antagande,

som tvärt om motsäges av vad om denna sak blivit i utskottet

upplyst. Med hänsyn till åklagarmaktens svaga underbyggnad ännu mångenstädes

för sin uppgift, och då det icke synes mig försvarligt, att det av

ombudsmannen påpekade missförhållandet får opåtalt fortfarande äga rum,

anser jag därför ombudsmannens framställning böra i sak bifallas.

Instämmande emellertid väsentligen även i vad utskottet erinrat mot

den föreslagna formuleringen, synes mig vad ombudsmannen avsett riktigare

i lagtexten uttryckas genom att lagrummet bibehåller sin nuvarande

lydelse oförändrad och därtill lägges en punkt, som reder ut det oklara

förhållandet. Åklagaren bör ha skyldighet att utfråga angivaren om alla

inverkande omständigheter och finner han därvid att angivaren uppenbarligen

saknar sannolika skäl för angivelsen, bör åklagaren ej vara pliktig

väcka åtal eller anställa närmare undersökning. Lämpligt är att lagen

sålunda å andra sidan framhåller något även om åklagarens undersökningsplikt,

som lärer ofta åsidosättas.

Det hemställes alltså,

att Riksdagen för sin del ville antaga följande förändrade

lydelse av 19 § 3 mom. i förordningen om nya

strafflagens införande:

»Allmän åklagare vare ock pliktig att utföra åtal å

brott, som hos honom av målsägande angives, där brottet

ej är sådant, att det endast av målsägande!! åtalas må,

efter ty i lag stadgat linnes. Finner åklagaren vad angivaren

kan anföra till stöd för sin angivelse uppenbarligen

ej innefatta sannolika skäl för densamma, vare

åklagaren ej pliktig att utföra åtal å det uppgivna brottet

eller anställa närmare undersökning därom.»

Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A,-B., 1913.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.