Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående lagstiftning till förhindrande av svek vid handel med hästar m. in.

1913-02-11 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1913:5, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående lagstiftning till förhindrande av svek vid handel med hästar m. in.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 5

1

tf v 5.

Ankom till Riksdagens kansli den 11 februari 1913 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående lagstiftning till förhindrande av svek

vid handel med hästar m. in.

Närvarande: herrar Widén, af Ekenstam*, Söderbergh, Stärner , Gezehus , Alexanderson greve

Lagerbielke, greve Spens, Däld, Petersson i Lidmgo vdl åstad*, Pettersson i Södertälje,

Lindqvist i Stockholm*, Svensson i Salang*, Igel, Johansson i Mellbyn

och Borg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Lagutskottet har till behandling förehaft en till utskottet hänvisad,

inom Andra kammaren av herrar öherg och Molin i Dombäcksmark väckt

motion, nr 87, varuti hemställts, att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t

måtte anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, vilka lagstiftningsåtgärder

böra vidtagas i syfte att förhindra svek vid handel med hästar

samt handel med överåriga till användning i körslor värdelösa hästkreatur,

ävensom för Riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan

föranleda.

Till stöd för denna sin hemställan hava motionärerna anfört:

»I motion vid 1911 års riksdag yrkade undertecknad Öberg och

herr Åslund, »att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, vilka lagstiftningsåtgärder böra vidtagas

i syfte att förhindra svek vid handel med hästar samt handel med

överåriga till användning i körslor värdelösa hästkreatur, ävensom för Riksdagen

”framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda». AvBihang

till Riksdagens protokoll 1913. 9 saml. 5 käft. (Nr 5.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 5.

styrkt av lagutskottet blev motionen i bägge kamrarna avslagen. Utöver

de motiv för bifall till motionen, som presterats i såväl motionen

som i de anföranden, som höllos i bägge kamrarna, torde endast böra

tilläggas, att talet om djurplågeri vid djurens märkning måste stämplas

såsom nonsens i jämförelse med det djurplågeri, som märkta djur kunna

lå uthärda ofta i åratal. Den smärta, som djuret utstår vid märkning,

till exempel i öronen, är av synnerlig kort varaktighet. Att »skona»

djuren från detta i själva verket mycket obetydliga lidande och därigenom

möjliggöra ett ännu värre lidande, som kan åstadkommas, då hästskojare

ljuga åldern på hästar, detta synes åtminstone oss vara en synnerligen

malplacerad dj urvänlighet, som snarare kunde stämplas som raka motsatsen.

»

Den vid 1911 års riksdag i väckta, här ovan åberopade motionen

var i avseende å motiveringen av följande lydelse:

»Med avseende på handel med kreatur äger handelsbalkens kap. 1

§ 1 tillämpning, i det härom är stadgat följande:

»Köp bör ske utan tvång eller list med säljarens och köparens goda

ja och samtycke. — Sker det annorledes; vare ogilt.»

Ser man likväl till huruledes det i själva verket plägar gå till vid

handel med kreatur och i all synnerhet vid handel med hästar, företrädesvis

av s. k. yrkesskojare, skall man snart finna att i ett stort antal fall

lagens bokstav icke blott icke följes, utan att fastmer ofta vid sådan handel

det liksom hör till regeln att största möjliga list skall användas. — Så

till exempel på den unga hästen, som ännu ej fällt alla mjölkframtänderna,

brytas dessa bort, på det att hästen skall se äldre ut, och på gamla hästar

inbrännas i framtänderna »kärnor» för att giva dem sken av att vara

yngre än de i verkligheten äro. — Otaliga exempel skulle kunna anföras

huruledes dessa hästhandlare kunna gå till väga för att dels göra sin vara

begärlig, dels söka överskyla eller bortförklara de fel, varmed den salubjudna

hästen är behäftad. Kan likväl köparen efter köpets avslutande

leda i bevis att säljaren förtegat detta, så är denna enligt handelsbalkens

kap. 1 § 4 skyldig återtaga hästen, återbetala försäljningssumman,

ersätta all skada samt dessutom bota. Men huru ofta lyckas man verkligen

anskaffa ett dylikt bevis? Ännu besvärligare ställer sig saken, då

det handlar om ett s. k. förborgat fel, d. v. s. ett sådant, som varken

säljare eller köpare tidigare blivit varse. Här måste det nämligen bevisas,

att det förborgade felet verkligen förefanns vid tiden för köpets avslutande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 5.

3

I den svenska lagstiftningen saknas för dylika fall varje stadgande om

s. k. återgångsfel. I flera främmande länder finnas däremot bestämmelser,

att vid sådana sjukdomar som koller, kvickdrag, starr in. fl. säljaren är

skyldig att inom en viss tid, olika vid de olika sjukdomarna och olika i

de skilda länderna, återtaga häst, som visar sig vara behäftad med någon

dylik åkomma. Genom dessa stadganden erhåller den hästköpande allmänheten

åtminstone någon garanti mot svek vid hästhandel. Den mest motbjudande

formen vid hästhandel är likväl handeln med överåriga, uttjänta,

orkeslösa eller i övrigt värdelösa hästkreatur. Den bedrives av kringresande

tattare och mindre hederliga hästhandlare. Den sker företrädesvis

på eller i samband med hästmarknaderna och oftast i form av byteshandel.

Icke så sällan operera två eller flera dylika personer tillsammans för att

så mycket säkrare kunna få den köpare, som ger sig i handel med dem,

i sitt våld. Vid detta slags handel spelar vidare »köpskålen» en stor

roll, och när den lurade slutligen kommer till insikt om vad slags köp

eller byte han gjort, blir det ytterst hästen, som får sitta emellan för

den nye husbondens dumhet eller godtrogenhet.

Att alla dessa skildrade missförhållanden äro till stor skada för den

alltid berättigade ärliga hästhandeln är också uppenbart.

Det är vidare i synnerhet inom vissa delar av vårt land mycket

vanligt, att, då en för hög ålder eller på grund av fel eller lyten kasserad

häst säljes till slakt, hästslaktaren icke drager sig för att antingen själv

använda djuret till arbete så länge som möjligt, eller ock låta djuret

komma ut i den allmänna handeln. Det är en ytterst sorglig lott, som

vid tilltagande ålder månget förut värdefullt hästkreatur går till mötes.

Mångfaldiga äro de tillfällen, då grymt, men med nu gällande lagstiftning

svåråtkomligt djurplågeri bedrives mot överåriga hästar. En avsevärd förbättring

i dessa missförhållanden skulle likväl kunna vinnas, om varje

häst exempelvis före utgången av sitt första levnadsår försåges med ett

outplånligt, lätt iakttagbart kännemärke, som angåve djurets ålder, och om

det vidare stadgades, att häst, som vore över 18 år, icke finge försäljas

utan medgivande av vederbörande myndighet. Vem denna vederbörande

myndighet bör vara, om — exempelvis på landsbygden — kommunalnämnden

eller den nämnd, som har till uppgift att uttaga hästar för

krigsmaktens ställande på krigsfot, eller möjligen någon annan myndighet

kan vara därtill bäst skickad, anse vi oss icke kunna avgöra, utan torde

en följande utredning få lämna svar på denna fråga.»

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets utlåtande Nr 5.

I vår lagstiftning finnas ej särskilda bestämmelser rörande handel

med kreatur; utan därom gälla samma stadgande!! som i fråga om köp

av lös egendom i allmänhet. Enligt lagen om köp och byte av lös

egendom den 20 juni 1905, varigenom flertalet av de i 1 kap. handelsbalken

av 1734 års lag meddelade bestämmelserna om köp, däribland

även den i 1911 års motion åberopade 4 § i nämnda kapitel, upphävdes,

är bland annat stadgat, att om fel finnes i sålt gods, köparen äger rätt

att fordra avdrag å köpeskillingen eller, där felet ej är att anse såsom

ringa, häva köpet. I vissa fall är köparen även berättigad till skadestånd.

Vill köparen häva köpet, är han i allmänhet pliktig att »utan oskäligt

uppehåll», räknat från den tidpunkt, då köparen märkt eller bort märka

felet, giva säljaren meddelande därom. Detta behöver dock ej iakttagas,

om säljaren förfarit sviklig!; eller om han visat grov vårdslöshet och

felet eller bristen länder köparen till märklig skada.

Förutom dessa bestämmelser till köparens skydd mot skada eller

förlust i händelse av fel i godset, finnas även uti strafflagens stadganden

om bedrägeri eller annan oredlighet bestämmelser, som äro ägnade att

bereda skydd mot svikligt förfarande från säljarens sida.

I en del främmande lagstiftningar finnas visserligen mera detaljerade

bestämmelser rörande handel med kreatur, olika för olika slag av sådana,

innefattande regler om de fel, som kunna av köpare åberopas, samt om

den tid, inom vilken sådant fel måste hava yppats för att kunna göras

gällande, varjämte tillika stadgas, att fel, som före sagda tids utgång

framträtt, presumeras vara uppkommet så tidigt, att det bör drabba

säljaren. Men den kommitté, som uppgjorde förslag till 1905 års lagstiftning

och som i sitt betänkande erinrade om dessa förhållanden, upptog

dock icke frågan om dylika bestämmelser till vidare behandling utan

lämnade denna fråga till framtiden att efter då yppade behov upptagas.

Det synes ock utskottet, som om de ovan åberopade, i gällande lag

meddelade bestämmelserna böra vara i allmänhet tillräckliga för att jämväl

vid köp av kreatur, och således även hästar, förekomma skada och

förlust på grund av svek från säljarens sida. Något sådant behov, som

kunde motivera en speciallagstiftning för ifrågavarande fall, synes icke

hava blivit påvisat. Utan tvivel skulle det ock, såsom av 1911 års utskott

påpekats, möta svårigheter att åvägabringa en för ändamålet effektiv,

för olika fall och olika landsdelar fullt lämplig sådan lagstiftning, även

om den kunde i ett eller annat hänseende vara till nytta med avseende på

vissa av de i motionen berörda missförhållandena.

Vad särskilt angår den till förekommande av svek beträffande dju
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets utlåtande Nr 5.

rens ålder i 1911 års motion ifrågasatta åtgärden, att alla hästar under

exempelvis första levnadsåret skulle förses med något märke, utvisande

deras ålder — ett förslag, som en av motionärerna i en till lagutskottet

ingiven skrift sökt ytterligare motivera och utveckla — synes

den nytta, som möjligen skulle kunna vinnas genom en föreskrift av

dylikt innehåll, icke komma att motsvara de olägenheter, som därmed skulle

vara förbundna. Särskilt torde det bliva förenat med olägenheter och

även kostnader att åstadkomma en därvid nödvändig- effektiv kontroll.

Ej heller synes det utskottet gagneligt eller lämpligt att, såsom i nyssberörda

motion jämväl antydes, stadga förbud att utan särskilt tillstånd

av myndighet försälja hästar över 18 år. En sådan inskränkning i friheten

att köpa och sälja skulle utan tvivel av allmänheten betraktas

såsom både obehörig och opåkallad.

Vad slutligen angår förevarande motion, för så vitt däri påkallas

inskridande mot vissa i densamma berörda förfaranden såsom innefattande

djurplågeri, må bemärkas, att i 18 kap. 16 § av nu gällande strafflag

förekomma straffbestämmelser mot djurplågeri, vilka, där sådant verkligen

föreligger, både kunna och böra tillämpas även för de fall, som i motionen

beröras. Vad angår innebörden och räckvidden av dessa straffbestämmelser

vill utskottet för övrigt erinra, att frågan om en till skärpning

syftande ändring av desamma vid denna riksdag redan förevarit och icke

synes böra av Riksdagen nu ånyo upptagas.

På grund av vad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 februari 1913.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 sand. 5 käft. (Nr 5.)

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.