Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Majd angående ändrad lagstiftning i fråga om makes gifterrätt i fast egendom.

1913-02-18 · 8 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1913:9, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Majd angående ändrad lagstiftning i fråga om makes gifterrätt i fast egendom.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

Nr 9.

Ankom ti!! Riksdagens kansli den 18 februari 1913 kl. 3 e. ai.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Majd angående ändrad lagstiftning i fråga om makes

gifterrätt i fast egendom.

Närvarande; Herrar Widén, Lindhagen, av Ekenstam, Söderbergh*, Stämer,

Gezelius, Alexanderson, greve Lagerbjelke, greve Spens, Dahl*, Pettersson i

Södertälje, Jansson i Edsbäcken, Lindqvist i Stockholm, Olsson i See, Svensson

i Salang* och Holmdahl.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Lagutskottet kar till förberedande behandling fått till sig hänvisad

eu inom Andra kammaren väckt motion, nr 93, däri herr Emil Molin i

Dombäcksmark hemställt, »att Eiksdagen i skrivelse till Ivungl. Maj it

måtte anhålla om förslag till sådana ändringar i allmänna civillagen, att

giftorätten utsträckes att gälla jämväl fast egendom, som före äktenskapet

förvärvats eller som under äktenskapet genom arv tillfaller endera maken».

Till stöd för sin hemställan har herr Molin anfört följande:

»Nu gällande lagar angående äkta makars inbördes förhållanden till

egendom och förmögenhet lämna från moralisk synpunkt mycket övrigt

att önska och synas ingalunda motsvara den humanitet i uppfattningen

om kvinnans rättsliga och sociala ställning, som numera, glädjande nog,

gör sig gällande. Tvärtom torde det kunna påstås, att dessa lagar äro

eu för vårt kultursamhälle genant kvarleva från den barbariska tid, då

kvinnan ansågs såsom någon slags lägre varelse eller inventarium bland

mannens övriga tillhörigheter. Tydligast framträder denna kvarleva i det

enligt nutidsuppfattning rättsvidriga, att hustrun ej i och med giftermålet

erhåller giftorätt i fastigheter, som mannen före äktenskapet förvärvat.

Hårdast drabbas givetvis den jordbrukande befolkningens kvinnor av denna

Bikung till Riksdagens protokoll 1918. 9 sand. 9 käft. (Nr 9.) 1

Motionen..

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

Utskottets

yttrande.

av männen själva stiftade lag, och tusentals exempel finnas pa vilken sorg

och vilket elände, som drabbat änkor och värnlösa just därigenom att de

— om mannen dött utan föregående testamentariska dispositioner — stått

utanför all rätt till hemmet, där dock hustrurna kanske nedlagt ett livslångt

arbete för det — såsom naturligt vore — gemensamma. I barnlösa äktenskap

har till exempel vid mannens död lians närmare eller fjärmare släktingar

kommit och tagit det »gemensamma» hemmet i besittning och hustrun

har kommit på bar backe. I äktenskap, där det åter funnits bröstarvingar,

ha dessa senare tagit hemmet i besittning och hustrun, änkan,

har tätt stå och se på, i lyckligaste fall endast fått bo kvar pa barnens

eller förmyndares blotta nåd och barmhärtighet. Att fast egendom skall

hava någon slags större helgd än annan egendom eller förmögenhet inom

äktenskapet är för nutidsmänniskan obegripligt. Samma är givetvis förhållandet,

när det gäller egendom, som genom arv tillfaller endera maken.

Intet förnuftigt skäl talar för att sådan egendom skall betraktas såsom

enskild. Då därtill kommer, att det står kontrahenterna fritt att ordna

det inbördes ekonomiska förhållandet enligt gottfinnande genom äktenskapsförord,

torde rimligtvis någon anledning till tal om obehörigt tvång

genom den lagstiftning, jag härmed påkallar, ej förefinnas.

Yad här ovan sagts om kvinnan, gäller i tillämpliga delar även mannen.

Ehuru jag visserligen har mig bekant, att giftermålsbalken är under

omarbetning, är jag dock övertygad om, att de principer, som här ovan

framhållits, ingalunda torde komma till sin rätt genom sagda omarbetning,

vadan jag icke tvekar att oberoende av den pågående utredningen framlägga

frågan till Riksdagens omprövning.»

I motionens syfte hava sju ledamöter av Andra kammaren förklarat

sig instämma.

I fråga om makars giftorätt i bo gällde före den år 1898 antagna

nya lagstiftningen om äkta makars egendomsförhållanden bestämmelsen i

10 kap. 2 £ giftermålsbalken, sådant detta lagrum lydde enligt kung!,

förordningen den 19 maj 1845:

»Man och hustru hava giftorätt till hälften vardera i all den lösa

egendom, samt den fasta egendom i stad, eller å stadens mark, som de

äga eller äga få, så ock den fasta egendom på landet, vilken de i hjonalag

avla tillsammans. I den fasta egendom på landet, som man eller

hustru före eller under äktenskapet ärvt eller förut förvärvt, äger ej andra

makan giftorätt; dock vare all årlig ränta och avrad därav under lösören

räknad. Varder under äktenskapet egendom, genom gåva eller testamente

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

3

till ens makan given, med villkor, att den honom eller henne enskilt tillhöra

skall; i den egendom njute den andra makan ej eller giftorätt.»

I skrivelse till Konungen den 7 maj 1884 yttrade Riksdagen, att

den med anledning av gjorda framställningar om ändrad lagstiftning angående

äkta makars inbördes egendomsförhållanden ansåg då gällande lagstiftning

i ämnet böra ändras; och framlades i fem särskilda punkter de

önskemål, som Riksdagen ansåg därvid böra tillgodoses. Bland dessa förekom

även en begränsning av makes giftorätt i bo därhän, att fast

egendom i stad skulle i sådant avseende likställas med dylik egendom å

landet.

Såsom eu följd av denna Riksdagens skrivelse och det lagstiftningsarbete,

som i anledning av densamma igångsattes, framgick omsider 1898

års lagstiftning, enligt vilken 10 kap. 2 § giftermålsbalken erhöll följande,

ännu gällande lydelse:

»Man och hustru hava giftorätt till hälften vardera i all boets lösa

egendom samt i deu fasta egendom, som under äktenskapet förvärvas.

I den fasta egendom, som man eller hustru före eller under äktenskapet

ärvt eller förut förvänd, äger ej andra maken giftorätt; dock vare all

årlig avkomst därav under lös egendom räknad. År egendom genom gåva

eller testamente till ena maken given med villkor att den honom eller

henne enskilt tillhöra skall; i den egendom njute den andra maken ej

heller giftorätt.»

I skrivelse till Ivungl. Maj:t den 18 mars 1903 anhöll Riksdagen

sedermera, att Ivungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, i vad mån gällande

lagstiftning om hustrus rättsliga ställning kunde för jämkning eller förtydligande

böra omarbetas, i syfte att, utan väsentlig rubbning av de

grunder, varpå denna lagstiftning vilade, hustrus rättsställning måtte bliva

mera klart och följdriktigt bestämd än för närvarande, samt hennes myndighet,

i den mån den ej ansåges böra av mannens målsmanskap begränsas,

klart och tydligt i lagen varda uttryckt, och därefter för Riksdagen framlägga

förslag till de lagbestämmelser i ämnet, vartill förhållandena kunde

föranleda.

Härefter har Kungl. Maj:t den 14 januari 1909 förordnat, att lagberedningen

efter avslutandet av arbetet å jordabalken skall till omarbetning

företaga giftermålsbalken med tillhörande författningar in. m.

Sedan vid beredningens fullgörande av detta uppdrag fråga uppkommit om

samarbete mellan de tre nordiska länderna för åstadkommande af överensstämmande

lagstiftning, bland annat, inom familjerättens område, ha vid

en den 8—13 november 1909 i Stockholm hållen konferens mellan dele
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

gerade för Sverige, Norge och Danmark för uppgörande av en närmare

plan för det ifrågasatta samarbetet delegerade anfört, bland annat:

»Såsom föremål för gemensam lagstiftning kan ifrågasättas förmögenhetsförhållandet

mellan äkta makar.---Grundprincipen bär sedan lång

tid tillbaka varit egendomsgemenskap mellan makarna med förvaltningsrätt

för mannen. Med denna princip till grund hade den äldre rätten inom

alla tre länderna uppställt jämförelsevis enkla regler. Men på senare tider

hava ej oväsentliga modifikationer i dessa regler, likaledes i alla tre länderna,

blivit genomförda. Ändamålet med dessa modifikationer har huvudsakligen

varit att frigöra hustrun från det beroende av mannen, vari den

äldre lagstiftningen hållit henne, och att bereda henne skydd mot förmögenhetens

förstöring genom mannens förvållande. Då man emellertid alltjämt

bibehållit den äldre grundprincipen, har man fått en lagstiftning, som

vilar på varandra motsägande grundsatser och därför i enkelhet och reda

lämnar mycket övrigt att önska och som dessutom ej heller kunnat annat

än i mycket inskränkt omfattning leda till målet. — — — _ _ _

Lagstiftningen på förevarande område synes sålunda i alla tre länderna

vara i behov av ytterligare utveckling; och därvid måste man helt säkert

övergiva den emellan olika principer haltande ställning, som den nu gällande

lagstiftningen intager. Huru eu ny ordning bör gestaltas, kan uppenbarligen

icke nu fastslås. Under övervägande måste bland annat komma

ett system med fullt åtskilda förmögenhetsområden för bägge makarna.

Det bör dock framhållas, att lösningen icke nödvändigtvis måste bestå

däri, att man sålunda avskär alla förmögenhetsrättsliga band mellan makarna,

vilket ur åtskilliga synpunkter skulle möta betänkligheter. Man kan i

stället tänka sig den ordning, att bägge makarna under äktenskapet fritt

råda var över sin medförda eller sedermera förvärvade egendom, med skyldighet

för envar av dem att efter förmåga bidraga till utgifterna för det

gemensamma, samt att vid äktenskapets upplösning bägge makarnas behållna

egendom sammanslås till eu massa, varav hälften" tillfaller vardera

maken eller dess successor. På sådant sätt skulle självständig ställning

under äktenskapet för hustrun vinnas, i den mån sådant är möjligt, på

samma gång som den gemensamhet i ekonomiska intressen, som karakteriserar

den nuvarande ordningen, skulle väsentligen bibehållas. I varje fall

synes en ganska genomgripande reform på ifrågavarande område vara erforderlig.

Under förutsättning, att man söker vinna en sådan, torde möjlighet

förefinnas för en i det väsentliga överensstämmande lagstiftning för

de skandinaviska länderna på förevarande område».

Enligt senast lämnade upplysningar liar arbetet på revisionen av familje
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

LagutskottetsUtlåtande Nr 9.

5

rätten numera fortskridit därhän, att lagberedningen under innevarande år

torde komma att upptaga bland annat frågan om äkta makars egendomsförhållanden.

Det är sålunda icke nödigt, att Eiksdagen nu vidtager någon

åtgärd för att få denna fråga under vederbörlig behandling.

Såsom av ovan lämnade redogörelse för den svenska rättens nuvarande

och närmast förut gällande bestämmelser nogsamt framgår, innebär för

övrigt motionärens förslag en avvikelse från de grundsatser, efter vilka lagstiftningen

om makars giftorätt i vårt land efterhand utvecklats. Reformsträvandena

i syfte att åt gift kvinna bereda eu starkare rättslig ställning

hava bland annat gått ut på att i största möjliga utsträckning från giftorätten

undantaga sådan egendom, som genom den ena maken inkommit i

boet, och att begränsa mannens förvaltningsrätt över hustruns enskilda

egendom. I denna riktning går även 1898 års lagstiftning. Ett bifall

till motionen skulle däremot innebära ett steg i alldeles motsatt riktning

och synes nu icke böra ifrågakomma.

Vad motionären avser synes emellertid icke så mycket vara eu

utsträckning av makarnas giftorätt i boet som fastmera ett bättre tillgodoseende

av efterlevande makes, särskilt hustruns, intresse vid boets upplösning

genom andra makens frånfälle. Detta syftemål lärer emellertid

icke kunna vinnas på den av motionären anvisade vägen. Verkningarna

av flen påyrkade utsträckningen av giftorätten skulle, endast under de av

motionären framhållna omständigheter, bliva till förmån för den efterlevande

maken, varemot en sådan lagändring i allmänhet skulle för denne medföra

en sämre ställning än enligt nu gällande lag. Även nu berörda spörsmål

kommer emellertid, såsom framgår av delegerades ovan intagna utlåtande,

att i sammanhang med lagstiftningen rörande äkta makars egendomsförhållanden

göras till föremål för övervägande vid den nära förestående

omarbetningen av nämnda lagstiftning.

Med stöd av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 februari 1913.

På lagutskottets vägnar:

JOD AK WIDÉK.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

Reservation

av herrar Lindhagen och Lindqvist, som yttrat:

Lagstiftningen i fråga om äkta makars inbördes egendomsförhållanden

har på senare tider allt mer inriktat sig på att bereda hustrun

eu självständig rättsställning i äktenskapet. Närmast av denna anledning

bär denna lagstiftning gått i riktning mot upplösning av egendomsgemenskapen.

Det pågående skandinaviska civillagstiftningsarbetet, som även

omfattar familjerätten, lärer såsom utskottet jämväl erinrat inom den närmaste

tiden komma att ingå på frågan om äkta makars förmögenhetsförhållanden.

I den åberopade planen för detta arbete yttras också, att

därvid måste komma under övervägande bland annat ett system med fullt

åtskilda förmögenhetsområden för båda makarne. Det är största sannolikhet

för att detta övervägande skall leda till ett sådant systems godtagande.

Emellertid är det uppenbart, att eu rättslig särskillnad mellan makarnes

förmögenhetsområden ej kan eller får upphäva gemensamheten i fyllandet

av deras ömsesidiga behov med den egendom de var för sig äga. Under

ett äktenskap ligger detta i regeln uti sakens natur och för de undantagsfall,

då missämja mellan makar bryter villigheten att frivilligt upprätthålla

denna gemensamhet, bör lagstiftningen innefatta bestämmelser om

makars ömsesidiga skyldighet att bidraga till varandras uppehälle. Vid

äktenskapets upplösning genom endera makens död upphör emellertid i

regel den grundval, som framtvingar gemensamhet i behovens tillgodoseende,

och för detta fall måste lagstiftningen upprätthålla den efterlevande

makens rätt att fortfarande i händelse av behov få underhall av

den avlidnes förmögenhet. Detta har ofta framhållits vid tal om den kommande

äktenskapslagstiftningens uppbyggande på de ifrågasatta nya grunderna

för egendomsförhållandena. Denna uppfattning har också, såsom

framgår av utskottets utlåtande, uttalats vid uppgörandet av förenämnda

plan för det skandinaviska samarbetet i ämnet.

En dylik särskillnad av förmögenheten är redan nu faktiskt genomförd

i många äktenskap på grund av redan antagen lagstiftning. Genom

äktenskapsförord kan en sådan ordning uppkomma. Dessutom inträder

den i följd av lagens stadgande beträffande särskilt fast egendoms

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 0.

7

undantagande i vissa fall från gemensamheten. Man kan måhända till och

med säga att på grund av detta sista stadgande bondebefolkningen, där

hemmanet merendels utgör familjens hela tillhörighet, redan i stor utsträckning

lever under sådana egendomsförhållanden mellan äkta makar, som

man betecknar såsom ett framtidsmål. Men man glömt eu sak, nämligen

att för detta fall lagstifta till förekommande av de olyckor och orättvisor,

som enligt detta system, ensidigt utfört, måste drabba den egendomslöse

maken, särskilt vid äktenskapets upplösning genom den egendomsbesittande

makens frånfälle. Gemensamheten i behovens tillgodoseende för båda ur

enderas förmögenhet är icke tillvaratagen i gällande lag,

Bet är detta förhållande motionären och de som instämt med honom

velat framhålla. Under lagstiftningsarbetet har ingen veterligen tänkt pa

detta. Motionen innefattar ett överraskande och ofrånkomligt framförande

till vår kännedom av en bild ur livet sådant det är. Den stora lucka i

gällande lagstiftning, som sålunda blivit påvisad, bör det vara angeläget

för statsmakterna att avhjälpa. Detta bör också ske genast och utan avvaktan

å eu tilläventyrs kommande ny lagstiftning för hela rättsområdet.

Det gäller nämligen nu eu brist i redan antagen lag, under vilken en mykenhet

människor för varje år som går blir lidande. Ett framtida mera

omfattande lagverk avhjälper ej det under närmaste tiden föreliggande

behovet, då det måste dröja länge innan det kan komma till stånd.

Motionären har för att avhjälpa missförhållandet föreslagit att utsträcka

giftorätten till jämväl fast egendom, som enligt nuvarande bestämmelser

skall vara enskild egendom. Emellertid syftar han företrädesvis på

det nödläge, som uppstår för den egendomslösa maken vid den andras frånfälle.

Syftet med motionen vinnes således väsentligen genom att låta för den

efterlevande inträda en rätt i den avlidnes fasta egendom vid dennes frånfälle.

Detta kan ske på olika sätt. Antingen genom en viss arvsrätt

för den efterlevande. Denna rätt torde dock knappast böra bestämmas att

såsom ifrågasatts alltid utgå med just hälften av den efterlämnade egendomen.

Förmögenhetens storlek och framför allt behovet synes böra vara avgörande.

Ett annat sätt att lösa frågan är att tillerkänna den efterlevande eu viss

avlcomst eller nyttjanderätt under livstiden.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att Eiksdagen ville med anledning av förevarande

motion anhålla, att Kung!. Maj:t måtte taga i övervägande,

huruvida och på vad sätt gällande lagstiftning

kunde ändras i syfte att, när make eller maka, som

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

innehaft enskild fast egendom, avlidit, den efterlevande

maken eller makan må under sin livstid för sitt

skäliga livsuppehälle tillförsäkras någon arvsrätt i eller

rätt till avkomst från sådan egendom, ävensom för

Riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag, vartill

detta övervägande kan föranleda.

O. L. Svanbäcks Boktryckeri, Stockholm 1913.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.