Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående ändring beträffande braf tmålsdomar ens i Norrbottens län avlöning.

1913-03-31 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1913:41, Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående ändring beträffande braf tmålsdomar ens i Norrbottens län avlöning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 41.

i

Nr 41.

Ankom till Riksdagens kansli den 1 april 1913 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen

angående ändring beträffande braf tmålsdomar ens

i Norrbottens län avlöning.

(3:e Avel.)

I eu till Riksdagen den 21 februari 1913 avlåten, till statsutskottets

förberedande behandling överlämnad proposition (nr 88) bar Kungl.

Maj:t under åberopande av ett propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över justitiedepartementsärenden för samma dag föreslagit

Riksdagen medgiva, att, med ändring av vad för närvarande gäller

angående ersättning till den tillförordnade brottmålsdomaren i Norrbottens

län, under åren 1913, 1914 och 1915 må från det under andra

huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till ersättning åt domare, vittnen

och parter för rannsakningar med häktade till honom utgå dels ett

årligt arvode av 1,200 kronor, dels 25 kronor för varje av honom för

sådan rannsakning hållet urtima ting eller extra sammanträde under

lagtima ting, dels resekostnads- och traktamentsersättning enligt tredje

klassen i gällande resereglemente, dock med iakttagande att dagtraktamente

ej må beräknas för dygn, varunder förrättning ägt rum, dels

ock traktamente av 16 kronor för var och en av de två expeditionsdagar,

brottmålsdomaren äger beräkna för varje av honom handlagt mål.

Till berörda statsrådsprotokoll anmälde departementschefen, att

sedan Kungl. Maj:t, i anledning av en utav Riksdagens justitieombudsman

år 1907 gjord framställning rörande brottmålsdomarbefattningen i Norrbottens

län, i statsverkspropositionen till 1910 års Riksdag föreslagit

ändrade bestämmelser i fråga om brottmålsdomareus avlöning, men

detta förslag icke vunnit Riksdagens godkännande, justitieombudsmannen

i skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 februari 1912 inkommit med förnyad

framställning rörande nämnda befattning.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 6 samt.. 24 käft. (Nr 41.)

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Statsutskottets utlåtande Nr 41.

Härefter yttrade departementschefen till protokollet:

»Genom nådig förordning den 10 april 1810 bemyndigades vederbörande

hovrätt att i vissa landsdelar förordna brottmålsdomare med

befogenhet att vid förhinder för ordinarie domaren, på dennes anmodan,

hålla urtima ting för rannsakning med häktade personer. Antalet sådana

domare är numera endast två: en i Jämtlands län och en i Norrbottens län.

Särskilt arvode hava brottmålsdomarna aldrig uppburit, och före

år 1906 ägde de endast undfå resekostnads- och traktamentsersättning

till samma belopp som för häradshövding är stadgat, varjämte de enligt

nådigt brev den 5 juni 1822 voro berättigade att ytterligare beräkna

traktamente under två expeditionsdagar för varje handlagt mål; de

uppburo i följd härav, utom resekostnadsersättning, 10 kronor för varje

rese-, förrättnings- och på nämnda sätt beräknad expeditionsdag.

Vid 1905 års riksdag beslöts, på Kungl. Maj:ts förslag, viss ändring

i brottmålsdomarnas avlöningsförhållanden. Fråga härom hade

upptagits i anledning därav, att de tillförordnade brottmålsdomarna under

år 1903 inkomma med underdåniga ansökningar om förbättrade avlöningsvillkor,

därvid innehavarna av de två ännu bestående befattningarna

begärde årliga arvoden jämte rese- och traktamentsersättning.

Vad angår brottmålsdomaren i Norrbottens län, tillstyrktes hans ansökan

av Kungl. Maj:ts befallninghavande i länet. Åven Svea hovrätt ansåg

förbättring av brottmålsdomarnas förmåner behövlig, men förklarade

sig icke kunna förorda anvisande av årligt arvode, utan hemställde,

att brottmålsdomarna måtte för förrättningar, som överlämnades till

deras handläggning, få tillgodonjuta, utöver vad dem enligt då gällande

författningar bestodes, ytterligare ersättning av fem kronor för varje

rese-, förrättnings- och expeditionsdag, för vilken dagtraktamente författningsenligt

finge beräknas. Statskontoret, som jämväl hördes i

ärendet, fann väl de skäl, som anförts för beviljande av fast arvode,

ganska beaktansvärda, men ville mot hovrättens avstyrkande icke förorda

sådant arvode, utan biträdde hovrättens förslag.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 14 januari 1905

anförde dåvarande chefen för justitiedepartementet:

Av vad i ärendet förekommit syntes framgå, att en förbättring av de med

ifrågavarande brottmålsdomarbefattningar förenade inkomster vore nödig. Beviljandet

av fasta arvoden kunde visserligen från flera synpunkter vara fördelaktigt, men

torde dock icke vara att tillråda. Genom en sådan anordning skulle nämligen

inkomsten bliva föga beroende av arbetsbördan, vilken vid dessa befattningar i

allmänhet kunde växla ganska betydligt från det ena året till det andra och dessutom

på grund av särskilda förhållanden kunde komma att helt och hållet förändras.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 41.

3

Så kunde till exempel en sammanslagning av tingslag, förläggande av tingsställe i

brottmål till läns- eller kronohäkte eller öppnande av ny kommunikationsled verka

därhän att behovet av brottmålsdomarens anlitande för viss domsaga så gott som

upphörde. Departementschefen ansåge sig därför böra ansluta sig till det av hovrätten

väckta förslaget, enligt vilket ökningen i inkomster skulle komma att stå i

direkt förhållande till göromålens mängd.

I enlighet härmed föreslog Kungl. Maj:t Riksdagen att medgiva,

att av det å andra huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till rese- och

traktamentspenningar finge till de tillförordnade brottmålsdomarna i Jämtlands

och Norrbottens län för rannsakningar med häktade personer utgå,

utöver vad brottmålsdomare enligt gällande författningar ägde uppbära,

ytterligare ersättning av fem kronor för varje rese-, förrättnings- och

expeditionsdag, för vilken traktamente författningsenligt finge beräknas.

Riksdagen biföll Kungl. Maj:ts förslag, dock med den ändring att

den särskilda ersättningen av fem kronor för dag icke skulle utgå för

resedag, då brottmålsdomaren under sådan dag icke utförde något

arbete.

Enligt detta Riksdagens beslut utgick från och med år 1906 till

brottmålsdomarna — utom ersättning för resekostnad — 10 kronor för

varje resedag och 15 kronor för varje förrättnings- och expeditionsdag.

1 båda dessa belopp har en höjning med 1 krona inträtt därigenom

att i det nya resereglemente, som tillämpats från och med år

1908, dagtraktamentet för tredje klassen, till vilken häradshövdingarna

räknas, bestämts till 11 kronor i stället för 10 kronor enligt det reglemente,

som förut gällt.

Den framställning, justitieombudsmannen år 1907 gjorde rörande

brottmålsdomarna, var innefattad i en underdånig skrivelse av den

30 september.

Däri omförmäldes till en början, hurusom under 1900 års ämbetsresa

i Norrbottens län dåvarande justitieombudsmannen inhämtat, att

brottmålsdomaren i länet i särskilda fall onödigtvis uppskjutit meddelande

av utslag i handlagda rannsakningsmål. Efter att hava redogjort för

vad justitieombudsmannen i anledning härav åtgjort och innehållet i de

yttranden, som i saken infordrats från brottmålsdomaren, ävensom för

dennes lönevillkor och den förändring, som däri stadgats år 1905, anförde

justitieombudsmannen:

Brottmålsdomarna vore fortfarande i avsaknad av fast lön eller arvode. Då

någon avsevärd besparing icke torde kunna göras i fråga om den ersättning för

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 41.

resekostnaden, som författningsenligt tillkomme dem, voro de, i den mån de icke

vore i tillfälle att förskaffa sig extra inkomster, för sina levnadskostnaders bestridande

uteslutande hänvisade till det dem tillerkända dagtraktamente. Uppenbarligen

läge det följaktligen i brottmålsdomarnas intresse att erhålla så många

förrättningsdagar som möjligt. Och detta intresse vore tydligen efter 1905 års

lönereform större än förr, i det dagtraktamentet därefter utginge med 15 kronor i

stället för det förut stadgade beloppet 10 kronor.

Under sin år 1907 företagna ämbetsresa i Norrbottens län hade justitieombudsmannen

haft sin uppmärksamhet riktad på berörda förhållande; och hade

justitieombudsmannen därvid funnit, att brottmålsdomare!! i åtskilliga fall underlåtit

att i mål rörande häktade meddela utslag samma dag själva rannsakningen avslutats.

Sålunda hade anmärkts, att han under de senaste åren uppskjutit meddelande av

utslag dels i fyra fall till nästföljande dag, dels ock i nio fall, då rannsakning

hållits å dag närmast före sön- eller helgdag, till nästa helgfria dag. Samtliga

ifrågavarande mål hade justitieombudsmannen funnit vara av enkel beskaffenhet,

och han vore ganska viss om att, därest rannsakningarna hållits av vederbörande

ordinarie domhavande, uppskov för meddelande av utslag icke skulle ägt rum.

Av vissa skäl hade justitieombudsmannen emellertid ansett sig icke kunna förordna

om anställande av åtal mot brottmålsdomaren.

Emellertid ville justitieombudsmannen ej underlåta att bringa till Kungl.

Maj:ts kännedom, att häradshövdingar i Norrbottens län under justitieombudsmannens

berörda ämbetsresa för honom omnämnt, att enligt deras uppfattning brottmålsdomarbefattningen

i sagda län kunde, såsom numera obehövlig, utan olägenhet indragas,

i avseende varå justitieombudsmannen dock ej kommit i tillfälle att inhämta

vare sig samtliga häradshövdingarnas eller Kungl. Maj:ts befallningshavandes

mening.

Funnes brottmålsdomarbefattningen böra bibehållas, syntes det justitieombudsmannen

emellertid vara synnerligen angeläget, att därmed ock komme att vara

förenat ett fast årligt arvode av skälig storlek. En avlöningsform, som kunde

innebära frestelse för brottmålsdomare att förskaffa sig vad till livets uppehälle

vore nödigt genom att utan tvingande skal uppskjuta rannsakningar och sålunda

tillskynda de häktade obehörigt lidande, kunde nämligen enligt justitieombudsmannens

mening icke vara riktig. Med det fasta arvodet borde förenas rätt till reseersättning

och traktamente för expeditionsdagar.

Att enahanda grunder för avlöningen borde tillämpas i avseende å båda

brottmålsdomarbefattningarna, syntes tydligt.

Ifrågavarande förhållanden hade justitieombudsmannen med stöd av 19 § i

den för honom gällande instruktion trott sig böra för Kungl. Maj:t framlägga, till

den uppmärksamhet, Kungl. Maj:t kunde finna saken förtjäna.

över denna justitieombudsmannens framställning infordrades underdåniga

utlåtanden dels från Svea hovrätt, som enligt nådig föreskrift

i ärendet hörde Kungl. Maj:ts befall ningshavande och samtliga häradshövdingar

i Jämtlands och Norrbottens län ävensom de två tillförordnade

brottmålsdomarna, dels ock från statskontoret.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottds utlåtande Nr 41.

5

Då chefen för justitiedepartementet vid föredragning i statsrådet

den 14 januari 1910 av frågan om reglerande för år 1911 av utgifterna

under riksstatens andra huvudtitel anmälde justitieombudsmannens nu

berörda framställning, yttrade han sig först om brottm ålsdomarnas fortfarande

behövlighet. För Jämtlands län ansåge han den särskilda anordningen

med brottmålsdomare ej böra bibehållas. Sedan beslutad

järnväg norrut från Östersund blivit färdig till Strömsund — vilket

antoges bliva fallet vid 1910 års utgång —■ syntes honom ifrågavarande

befattning böra indragas. Vidkommande däremot spörsmålet, huruvida

behov av särskild brottmålsdomare i Norrbottens län kunde anses fortfarande

föreligga, hade väl tre av länets fem häradshövdingar ansett, att,

såvitt deras domsagor anginge, brottmålsdomare!! ej vidare behövdes,

men de övriga häradshövdingarna funne sig icke kunna utan olägenhet

undvara brottmålsdomarens biträde, och Kungi. Maj:ts befallningshavande

likasom hovrätten hade ansett sig icke kunna tillstyrka befattningens

indragande. Såsom skäl för sin uppfattning hade hovrätten

anfört:

Frågan vore huvudsakligen beroende därpå, om häradshövdingarna i Piteå,

Gellivare och Torneå domsagor kunde undvara biträde av brottmålsdomaren för

handläggning av rannsakningar inom domsagornas lappmarkstingslag. Denna fråga

torde icke kunna obetingat besvaras jakande. Väl hade, enligt vad hovrätten inhämtat,

de av brottmålsdomaren under de senaste åren i nämnda tingslag hållna

förrättningar varit ganska fåtaliga, men då järnvägsbyggnader inom ifrågavarande

delar av Norrbottens län torde förestå under de närmaste åren, kunde det förutsättas,

att rannsakningar där bleve mera talrikt förekommande. Med hänsyn härtill

och då i allt fall i detta län tillgången å personer, som kunde anlitas att vid behov

tjänstgöra som extra domare, vore och måste antagas fortfarande bliva synnerligen

ringa, måste befaras, att indragning av brottmålsdomarbefattningen i

Norrbottens län skulle bereda avsevärda svårigheter för rättsskipningens behöriga

uppehållande.

Kungl. Maj:ts befallningshavandes och hovrättens uppfattning, att

brottmålsdomarbefattningen i Norrbottens län borde tills vidare bibehållas,

förklarade sig departemeutschefen dela.

Vad angår frågan, huru avlöningsförhållandena för den kvarstående

brottmålsdomaren borde för framtiden ordnas, vann justitieombudsmannens

förslag om fast årligt arvode i förening med resekostnadsoch

traktameutsersättning anslutning av samtliga häradshövdingar, som

yttrade sig i frågan, ävensom av Kungl. Maj:ts befallningshavande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 41.

Åven Svea bovrätt uttalade sig i samma riktning.

Hovrätten ansåg lika med justitieombudsmannen, att eu förbättring av brottmålsdomarens

löneinkomster borde komma till stånd. Det kunde emellertid —

yttrade hovrätten — ifrågasättas, huruvida löneförbättringen borde ske på det av

justitieombudsmannen förordade sättet. Hovrätten hänvisade i detta avseende till

chefens för justitiedepartementet yttrande den 14 januari 1905 och tilläde, att,

därest den allra huvudsakligaste ersättningen komme att utgöras av fast årligt

arvode, det enligt hovrättens omdöme jämväl kunde inträffa, att i fall, då brottmålsdomaren

av hälsoskäl eller av annan orsak behövde ledighet från viss förrättning,

ökade svårigheter uppstode i fråga om anskaffande av vikarie, enär brottmålsdomaren

knappast skulle kunna för sådant fall åläggas att till vikarien avstå

avsevärd del av arvodet.

Då emellertid — fortsatte hovrätten — en del av den ersättning, som utginge

till brottmålsdomaren, vore att anse såsom gottgörelse för det denne ständigt

måste hålla sig beredd att mottaga uppdrag att hålla rannsakningar och för sålunda

förorsakad inskränkning i möjligheterna till förvärv, torde vid ny reglering

av brottmålsdomarens avlöning lämpligen kunna tillämpas den anordning, att ersättningen

komme att utgöras till någon del av fast årligt arvode, men till avsevärd

del av visst på förhand bestämt belopp för varje hållet urtima ting eller extra

sammanträde jämte reseersättning och traktamente för så kallade expeditionsdagar.

Hovrätten hemställde alltså, att brottmålsdomaren i Norrbottens län måtte

berättigas att från den tid, som kunde bliva av Kungl. Maj:t bestämd, uppbära dels

ett årligt arvode av 1,200 kronor, dels ett belopp av 75 kronor för varje av honom

för rannsakning med häktade personer hållet urtima ting eller extra sammanträde

under lagtima ting, varemot traktamente för förrättningsdagar borde upphöra att

utgå, dels ock i enlighet med de bestämmelser, som för närvarande gällde, reseersättning

och traktamente för expeditionsdagar.

Statskontoret anförde i förevarande fråga:

Statskontoret anslöte sig till fullo till den numera även av Svea hovrätt biträdda

mening, att en del av brottmålsdomarens avlöning borde utgöras av fast

årligt arvode såsom ersättning för att denne tjänsteman måste hålla sig ständigt

beredd att mottaga uppdrag av ifrågavarande art. Likaså ansåge statskontoret

hovrättens förslag, att brottmålsdomarens traktamente för förrättningsdagar skulle

utbytas mot ett visst arvode för varje urtima ting eller extra sammanträde, vara

väl funnet såsom ägnat, å ena sidan, att befrämja det i justitieombudsmannens

framställning åsyftade målet, att brottmålsdomarens avlöning bestämdes på sådant

sätt att det ej bleve för honom ekonomiskt fördelaktigt att uppskjuta målens avgörande

längre än som vore nödvändigt och, å andra sidan, att tillgodose den synpunkten

att brottmålsdomarens avlöning borde i avsevärd mån vara beroende av

arbetets myckenhet.

Huruvida de av hovrätten för dels det fasta arvodet och dels ersättningen

för varje förrättning föreslagna belopp, nämligen för det förra 1,200 kronor och för

den senare 75 kronor, vore lämpligt avvägda, torde huvudsakligen bero på antalet

av de förrättningar av ifrågavarande slag, som kunde beräknas komma att i medeltal

årligen av brottmålsdomaren handläggas. Hovrätten hade med hänsyn till de

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 41.

7

inom ifrågavarande delar av Norrbottens län förestående järnvägsbyggnader ansett

det kunna förutsättas, att rannsakningar där bleve mera talrikt förekommande än

under åren 1907 och 1908, då de av brottmålsdomare!! handlagda förrättningar ej

uppgått till flera än respektive 9 och 7, och under nämnda förutsättning torde de

av hovrätten föreslagna beloppen kunna anses bereda brottmålsdomaren nöjaktig

ersättning. Reseersättning till brottmålsdomaren torde böra utgå enligt 3:dje klassen

i resereglemente!. Då emellertid traktamente för förrättningsdagar ej skulle förekomma,

torde av samma skäl som föranlett det i 17 § 2 mom. av resereglemente!

intagna stadgande, att till lantbruks- och skogsingenjörer med flera, vilka för förrättningarna

ägde uppbära dagtraktamente av den, som påkallat deras biträde, traktamente

av allmänna medel skulle utgå endast för de dagar, som av dessa tjänstemän

varit allenast till resa använda, böra i fråga om brottmålsdomaren föreskrivas, att

resedagstraktamente ej finge av honom beräknas för dygn, varunder förrättning ägt

ruin. Vad slutligen anginge ersättning för expeditionsdagar, syntes någon ändring i

gällande, bestämmelser ej erforderlig. Det fasta arvodet och ersättningen för varje

förrättning syntes, under förutsättning av Riksdagens medgivande, lämpligen kunna

utgå från det under andra huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till ersättning åt

domare, vittnen och parter, vilket, då utgifterna därå för år 1908 avsevärt understigit

anslagets i riksstaten upptagna belopp, icke skulle behöva för sådant ändamål

höjas; och torde i dylikt fall jämväl reseersättningen samt arvodet för expeditionsdagar

böra påföras samma anslag.

Med avseende å vad sålunda förekommit hemställde statskontoret, att Kung!

Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgiva, att den tillförordnade brottmålsdomaren i

Norrbottens län finge från och med år 1911 från förslagsanslaget till ersättning åt

domare, vittnen och parter åtnjuta dels ett årligt arvode å 1,200 kronor eller det

högre belopp, Kungl. Majrt kunde finna skäligt föreslå, dels ersättning med 75 kronor

för varje av honom för rannsakning med häktad person hållet urtima ting eller extra

sammanträde under lagtima ting, dels reseersättning enligt tredje klassen i resereglemente!,

dock med iakttagande att resedagstraktamente ej finge beräknas för

dygn, varunder förrättning ägt rum, dels slutligen traktamente å 16 kronor under

två expeditionsdagar för varje handlagt mål.

Efter att hava redogjort för dessa utlåtanden yttrade chefen för

justitiedepartementet i statsrådet den 14 januari 1910:

De betänkligheter, som i statsrådet den 14 januari 1905 av dåvarande chefen

för justitiedepartementet uttalats mot att lämna brottmålsdomarna fasta arvoden,

vore visserligen värda allt beaktande. I likhet med hovrätten och statskontoret

ansåge departementschefen dock, att de ej borde tillmätas sådan betydelse att icke

saken borde kunna ordnas på det i andra hänseenden utan tvivel lämpliga sätt, som

sedermera blivit föreslaget. Därigenom att en avsevärd del av brottmålsdomarens

inkomst dock beräknades efter myckenheten av det arbete, befattningen medförde,

syntes tillbörlig hänsyn vara tagen till att avlöningen borde stå i förhållande till

det verkligen utförda arbetet, och att därjämte fast arvode tillkomme brottmålsdomaren,

vore. en naturlig följd därav att befattningens art för dess innehavare

minskade möjligheten att åtaga sig _ annat arbete, som han för fyllande av sina

levnadsbehov maste förskaffa sig. Även utbytandet av traktamentsersättning för

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr-41.

förrättningsdag mot, ersättning för varje av brottmålsdomare!! hållet urtima ting

eller extra sammanträde syntes ändamålsenligt.

I fråga om storleken av det fasta arvodet och av den särskilda ersättningen

för varje ting eller extra sammanträde torde hovrättens förslag vara väl avvägt.

Att på sålunda angivet sätt brottmålsdomarens lönevillkor förbättrades, syntes

vara angeläget även ur den synpunkten att befattningens dåvarande innehavare,

vilken under år 1910 uppnådde 65 års ålder, kunde antagas snart lämna befattningen

och det torde bliva förenat med svårighet att få densamma återbesatt med lämplig

person, därest ej bättre villkor än de nuvarande kunde erbjudas.

Mot statskontorets förslag, att för brottmålsdomarens avlönande skulle anlitas

förslagsanslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter, hade departementschefen

intet att erinra.

I enlighet med detta departementschefens yttrande föreslog Kungl.

Maj:t i 1910 års statsverksproposition Riksdagen att medgiva sådan

ändring av vad som blivit stadgat .angående ersättning till den tillförordnade

brottmålsdomaren i Norrbottens län att från förslagsanslaget

till ersättning åt domare, vittnen och parter finge från och med år 1911

till honom för rannsakningar med häktade utgå dels ett årligt arvode

av 1,200 kronor, dels 75 kronor för varje av honom för sådan rannsakning

hållet urtima ting eller extra sammanträde under lagtima ting,

dels resekostnads- och traktamentsersättning enligt tredje klassen i resereglemente!.

, dock med iakttagande att dagtraktamente ej finge beräknas

för dygn, varunder förrättning ägt rum, dels ock traktamente av 16

kronor för var och eu av de tva expeditionsdagar, brottmålsdomaren

ägde beräkna för varje av honom handlagt mål.

Såsom jag nämnt, blev detta förslag av Riksdagen förkastat. Sedan

Första kammaren bifallit men Andra kammaren avslagit förslaget, företogs

gemensam omröstning, därvid 224 röster avgåvos för avslag och

117 för bifall.

I sin förnyade framställning av den 21 februari 1912 har justitieombudsmannen

framhållit, att den diskussion, som föregick avgörandet

vid 1910 års riksdag, med full tydlighet visade, att motivet till avslaget

huvudsakligen vore att söka i Riksdagens uppfattning, att jämväl brottmålsdomarbefattningen

i Norrbottens län borde såsom obehövlig indragas.

Den av justitieombudsmannen uttalade meningen om olämpligheten

av den gällande formen för avlöning av brottmålsdomare hade kraftigt

understrukits av de talare, som ej velat godkänna Kungl. Maj:ts proposition.

På grund av de omständigheter, under vilka propositionen sålunda

avslagits, har justitieombudsmannen trott sig böra hemställa, att Kungl.

Maj:t måtte taga under förnyad omprövning frågan, huruvida möjlighet

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 41.

9

förefunnes för indragning av brottmålsdomarbefattningen i Norrbottens

län. Under förutsättning att indragning icke skulle kunna ske, bär

justitieombudsmannen vidare hemställt, att Kung!. Maj: t måtte för Riksdagen

framlägga förslag till ändring av de med befattningen förenade

löneförmåner i enlighet med justitieombudsmannens föregående, hos Kungl.

Maj:t i ämnet gjorda framställning.

Åven i anledning av denna nya framställning hava yttranden infordrats

från vederbörande inom Norrbottens län samt Svea hovrätt och

statskontoret.

Kungl. Maj:ts befallningshavande lämnar i sitt utlåtande till eu

början följande uppgifter angående det antal rättegångstillfällen, varvid

biträde av brottmålsdom aren anlitats under åren 1907—1911 inom de

särskilda tingslagen:

1907 1908 1909 1910 1911

Piteå domsaga.

Piteå tingslag .................................................................... — —

Älfsby tingslag ................................................................ 1 1

Arvidsjaurs sockens tingslag ............................................ 4 2

Arjeplogs lappmarks tingslag........................................... — —

Luleå domsaga.

Över-Lulea tingslag............................................................ — 1

Neder-Luleå tingslag ........................................................ —

Jockmocks lappmarks tingslag ........................................ 3 —

Kalix domsaga.

Råneå tingslag.................................................................... — —

Över-Kalix tingslag............................................................ — —

Neder-Kalix tingslag ........................................................ — —

Torneå domsaga.

Neder-Torneå tingslag........................................................ — 2

Over-Torneå tingslag ........................................................ —

Korpilombolo tingslag........................................................ 1 1

Pajala tingslag.................................................................... — —

Gällivare domsaga.

Gällivare lappmarks tingslag............................................ — —

Juckasjärvi lappmarks tingslag........................................ — —

Karesuando lappmarks tingslag........................................ 1 0 —

Summa 10 7

2

2

2 2

3 —

1 —

2

1

13 13 15

9 Enligt uppgift av häradshövdingen i domsagan har hrottmålsdomaren under år 1907 ej

någon gång tjänstgjort i Karesuando lappmarks tingslag. Med avdrag av den i tabellen för detta

tingslag upptagna förrättning skulle också summan av brottmålsdomarens förrättningar under

nämnda år bliva 9 eller det tal, statskontoret förut i sådant avseende angivit.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 6 sand. 24 höft. (Nr 41.)

o

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 41.

Härefter anför Kung]. Maj:ts befallningshavande:

Av dessa uppgifter framginge, att brottmålsdomarens biträde under senaste

femårsperiod anlitats i medeltal icke mer än inemot 12 gånger om aret. . Redan

på grund bärav måste man givetvis ställa sig synnerligen tveksam, huruvida tillräckliga

skäl numera kunde anses föreligga för brottmålsdomarbefattningens bibehållande.

Kungl. Maj:ts befallningshavande tilläte sig härvid erinra, att beslutet

om indragning av motsvarande befattning inom Jämtlands län fattats, oaktat befattningens

innehavare i väsentligt större utsträckning anlitats för. rannsakningar.

Förhållandena inom de båda länen vore visserligen icke fullt jämförliga, men Kungl.

Maj;ts befallningshavande ansåge dock, att de längre avstånden inom Norrbottens lån

i huvudsaklig mån uppvägdes av det större antalet förrättningar inom Jämtlands län.

Häradshövdingarna i Kalix och Gällivare domsagor hade också nu för sin

del tillstyrkt befattningens indragning, och de anförda statistiska uppgifterna torde

oförtydbart visa, att förhållandena inom dessa domsagor icke påkallade bibehållande

av särskild brottmålsdomare.

Häradshövdingarna i länets övriga domsagor åter hade hemställt, att med

den ifrågasatta indragningen måtte få tillsvidare anstå. Härvid hade såsom skäl

åberopats, bland annat, den tilltagande svårigheten för doinhavande att erhålla

rättsbildade tjänstebiträden och därav följande brist på lämpliga personer, som i

fall av behov kunde förordnas såsom extra domare i rannsakningsmal. Detta skäl,

som ju i och för sig ingalunda saknade berättigande, torde dock icke böra tilläggas

avgörande betydelse. Enahanda förhållanden förelåge nämligen med största sannolikhet

i övriga norrländska domsagor utan att, såvitt för Kungl. Maj:ts befallningshavande

vore känt, några större olägenheter i förevarande hänseende visat sig. För

övrigt funnes i regel vid länsstyrelsen i Lulea anställda yngre tjänstemän med

domarutbildning, som i undantagsfall torde kunna anlitas för ändamålet..

Yad nu de lokala förhållandena i domsagorna anginge, så torde i fråga om

Piteå domsaga allenast inom Arvidsjaurs sockens tingslag med tingsställe i Arvidsjaurs

kyrkostad och Arjeplogs lappmarks tingslag med tingsställe i Arjeplogs kyrkostad

sådana omständigheter föreligga, som över huvud taget skulle kunna motivera

bibehållande av särskild brottmålsdomare. Avståndet från domhavandens bostad i

Piteå utgjorde nämligen för närvarande till förra tingsstället 13.4 mil och till det

senare 22.2 mil med landsväg. Under den tid av året, då sjöfarten vore öppen å

Uddjaur och Hornavan, förkortades landsvägsresan till Arjeplog med 5.7 mil. När

järnvägen mellan Piteå och Älfsbyn bleve öppnad för trafik, vilket beräknades kunna

liga rum under sommaren år 1915, kunde emellertid domaren begagna sig av järnvägsförbindelsen

mellan Piteå och Långträsk. Landsvägsresan bleve då till Arvidsjaur

6.8 mil och till Arjeplog vintertiden 15.6 mil och sommartiden 9.4 mil, vilket

''ju innebure eu betydande lättnad. Rannsakningar inom dessa tingslag förekomme

för övrigt jämförelsevis sparsamt. Under vartdera av åren 1909 och 1910 hade

sålunda brottmålsdomarens biträde ej behövt anlitas mer än en gång; år 1911, då

brottmålsdomaren haft fyra förrättningar inom tingslagen, måste väsentligen betecknas

såsom ett undantagsår. Kungl. Maj:ts befallningshavande ansåge sålunda,

att förhållandena inom Piteå domsaga, icke borde utgöra hinder för brottmålsdomarbefattningens

indragning, sedan järnvägen mellan Piteå och Älfsbyn blivit färdig.

Häradshövdingen i Luleå domsaga, som i tidigare yttrande uttalat såsom sin

åsikt, att brottmålsdom arbefattningen med avseende å förhållandena i domsagan vore

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 41.

11

obehövlig, hade nu hemställt om uppskov med befattningens indragning. Dä lian

till stöd härför endast anfört bristen på unga jurister, villiga att underkasta sig

arbetet såsom tingsbiträden, tilläte sig Kung! Maj:ts befallningshavande åberopa vad

Kungl. Maj:ts befallningshavande redan förut härom yttrat. För övrigt vilde Kung!.

Maj:ts befallningshavande påpeka, att tingsstället i Jockmocks lappmarks tingslag

— det enda tingslag inom domsagan, där förhållandena kunde anses i någon mån

säregna — vore beläget pa, ett avstånd av ej mera än 6.3 mil från närmaste station

Murjek, som stode i järnvägsförbindelse med häradshövdingens bostadsort Gammelstad.

Vad slutligen anginge Torneå domsaga, hade Neder-Torneå tingslag sin tingsstad

i Haparanda, där häradshövdingen både sill bostad; och jämlikt nådigt brev

den 3 maj 1907 hade jämväl Över-Torneå tingslag sitt tingsställe i samma stad,

såvitt fråga vore om brottmål angående häktad person. Förhållandena inom dessa

båda tingslag kunde sålunda icke i och för sig utgöra hinder för brottmålsdomarbefattningens

indragning. Något annorlunda ställde sig saken i de bada andra tingslagen,

i det avståndet landsvägen från Haparanda utgjorde till tingsstället i Korpilombolo

13.7 mil och till Pajala 18.3 mil. Emellertid hade, såsom syntes av de

statistiska uppgifterna, under de senaste fem åren inom sistnämnda två tingslag

icke mera än 8 rannsakningar, därav 4 under år 1910. överlämnats till brottmålsdomare!!,

en omständighet, som, om man bortsåge från undantagsåret 1910, syntes tyda på,, att något

större behov av brottmålsdomarbefattningens bibehållande icke förelåge. Därjämte vore

att märka, att kommunikationerna i dessa trakter inom kort komme att väsentligt förbättras.

Järnväg vore för närvarande under anläggning mellan Karungi och Matarengi i

Över-Torneå socken, och förhoppning torde förefinnas, att järnvägen komme att framdragas

även å den 25 kilometer långa sträckan mellan Karungi och Haparanda. När denna

järnväg mellan Haparanda och Över-Torneå bleve fullbordad, vilket beräknades vara fallet

under år 1915, bleve landsvägsresan mellan Haparanda, å ena, samt Korpilombolo

och Pajala, å andra sidan, förkortad till respektive 6.3 och 10.9 mil, sålunda med

ej mindre än 7.4 mil. Skulle järnvägen mellan Haparanda och Karungi icke komma

till stånd, förkortades landsvägsskjutsen i allt fall med 5 mil. Nu hade häradshövdingen

i domsagan påpekat, att brottmålsdomaren behövt anlitas även inom NederTorneå

tingslag, enär rannsakningar i detta tingslag måst förekomma å tid, då ting

pågått i de övre tingslagen. Att så varit fälle!, kunde ju ej förnekas. Men

dels torde sådana sammanträffanden över huvud taget icke behöva ske annat än

under september månad, då hösttingen i alla tre övre tingslagen hölles i omedelbar

följd, och dels torde, då tiden för tingsresorna genom järnvägens öppnande ej obetydligt

förkortades, möjligheten av dylika kollisioner förminskas. Det syntes därför

enligt Kungl Maj:ts befallningshavandes mening icke heller för Torneå domsagas

vidkommande föreligga tillräckliga skäl för brottmålsdomarbefattningens upprätthållande,

i alla händelser icke efter den tid, då ovannämnda järnväg blivit färdig.

På grund av vad sålunda anförts funne Kungl. Maj-.ts befallningshavande bibehållande

av den särskilda anordningen med en brottmålsdomare för Norrbottens

län icke ovillkorligen erfordras. Dock syntes indragningen lämpligen icke böra ske

förr än med ingången av år 1915, då trafik åtminstone i viss omfattning torde vara

anordnad såväl å banan Piteå—Älfsbyn som å järnvägen i Tornedalen.

Skulle emellertid befattningen icke komma att indragas, ansåge Kungl. Maj:ts

befallningshavande av skäl, som tidigare framhållits, ändring av de med befattningen

förenade löneförmåner böra ske i överensstämmelse med det förslag, som framlagts

för 1910 års riksdag.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 41.

Under förutsättning av befattningens indragning med ingången av år 1915

vilde Kung!. Maj:ts befallningshavande därjämte ifrågasätta, att en provisorisk anordning

under åren 1913 och 1914 träffades, så att befattningens innehavare bereddes

ökad ersättning för sitt arbete.

Enligt å landskontoret i Luleå förda anteckningar utgjorde summan av de

till brottmålsdomaren utbetalade ersättningar 1,844 kronor 96 öre år 1907, 1,179

kronor 46 öre år 1908, 1,483 kronor 36 öre år 1909, 2,539 kronor år 1910 och

2,908 kronor 96 öre år 1911. Härvid vore att märka, att en väsentlig del av

dessa, belopp åtgått till bestridande av kostnader för resor. Vad brottmålsdomaren

haft i behållen inkomst kunde enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening icke

anses utgöra skälig gottgörelse för det med sysslan förenade arbete och ansvar;

och ville Kungl. Maj:ts befallningshavande därför föreslå, antingen att för åren 1913

och 1914 bestämdes enahanda löneförmåner som ifrågasatts vid 1910 års riksdag

eller ock att befattningens innehavare för ifrågavarande år tillerkändes en gratifikation

av lämplig storlek.

Vilken ställning häradshövdingarna iuom länet numera intaga till

frågan om brottmålsdomarbefattningens indragning framgår av Kung].

Maj:ts befallningshavandes utlåtande. Åtskilliga förändringar i deras uppfattning,

sedan yttranden från dem förra gången inhämtades, äro att anteckna.

Endast häradshövdingarna i Piteå domsaga och Kalix domsaga

vidhålla vad de da yttrade, den förre mot och den senare för

befattningens indragning. Den förre anser dock, att, därest den pågående

utredningen om domhavandenas rättsbildade tjänstebiträdens ställning

ledde därtill, att tillgången på erforderligt antal dylika biträden bleve

säkerställd, tiden vore kommen för indragning av befattningen. Att

häradshövdingen i Luleå domsaga ändrat mening, har i Kungl. Maj:ts

befallningshavandes utlåtande blivit omnämnt. Häradshövdingämbetet i

Torneå domsaga har sedan 1908 ny innehavare, och denne har, i motsats

till sin företrädare, vilken ansåg brottmålsdomarsysslan kunna undvaras,

uttalat sig för dess bibehållande under nuvarande förhållanden. Däremot har

häradshövdingen i Gällivare domsaga, vilken förr ansett befattningen

erforderlig, övergått till den motsatta meningen, därvid han huvudsakligen

åberopat minskat antal rannsakuingar inom det avlägsnaste tingslaget

i domsagan.

I justitieombudsmannens förslag, att ändring skulle göras beträffande

brottmålsdomarens avlöning, hava häradshövdingarna instämt. En av

dem har ansett det fasta arvodet böra bestämmas till 2,000 kronor, och

själv har den nuvarande brottmålsdomaren funnit det icke böra sättas

under 3,000 kronor.

Hovrätten ansluter sig väsentligen till Kungl. Maj:ts befallningshavandes

uppfattning i frågan;

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr il. 13

Visserligen vore det i hög grad önskligt, att brottmålsdomarbefattningen

kunde indragas, och utsikt funnes, att sådant kunde ske inom en nära framtid

Men tor att en sådan förändring icke skulle medföra allt för kännbara olägenheter

eiroidiades, dels att järnvägsnätet inom länet vunnit den utsträckning, som antingen

redan vore beslutad eller med största sannolikhet kunde antagas mycket snart

komma till utförande, dels ock, framför allt, att frågan om de rättsbildade domarbitradenas

ställning sa ordnats att tillgång till vikarier för häradshövdingarna

kunde vid behov med säkerhet påräknas. Det torde nämligen vara uppenbart, att

åtminstone vad anginge Piteå, Luleå och Torneå domsagor vederbörande häradshövdingar

i de flesta fall icke kunde medhinna att hålla de tidsödande rannsakningar,

som förekomme inom tingslagen i dessa domsagors lappmarker, och därjämte

utröra alla de Övriga ämbetsgöromål, som ålåge dem.

Hovrätten hemställde därför, att med indragning av brottmålsdomarbefattmngen

Ange tillsvidare anstå samt att, då de med befattningen förenade löneförmåner

maste anses alldeles otillräckliga, ersättningen till befattningens innehavare

matte bestammas att utgå enligt de grunder, som i hovrättens förra utlåtande i

ärendet föreslagits.

Statskontoret slutligen yttrar:

. , Ämbetsveiket föreställde sig. att avlöningsfrågan för tillfället lämpligast

kunde lösas sålunda att den såsom oundgänglig erkända löneförbättringen visserligen

medgaves, men, på det att frågan om befattningens indragande måtte hållas öppen

för förnyad prövning, blott beviljades för viss kortare tid och då lämpligen, i

enlighet med Kung! Maj:ts befallningshavandes förslag, för åren 1913 och 1914.

I fråga om sättet för löneförbättringen upptager statskontoret det förslag

som förelädes 1910 års riksdag. ö!

Den beslutade indragningen av brottmålsdomarbefattningen i Jämtlands

län bär visserligen, då fullbordandet av järnvägsförbindelsen mellan

Östersund .och Strömsund fördröjts, ännu icke skett, men torde kunna

äga rum vid slutet av innevarande år. Därefter skulle alltså motsvarande

befattning i Norrbottens län bliva den enda av sitt slag inom landet.

Önskligt vore utan tvivel, att . även denna befattning kunde indragas.

Att sådan indragning för närvarande icke är att tillråda, synes mig d^ck

utredningen i ärendet giva vid handen.

Anledningen till brottmålsdomarinstitutionens inrättande och bibehållande

är väsentligen vissa norrländska domsagors vidsträckthet med

därav följande svårighet för domhavanden att, därest han ofta skall

företaga långa resor för rannsakningar med häktade, behörigen sköta

övriga göromål i domsagan. Härtill har under senare tid kommit, att

tillgängen a tingsbiträden, som kunna förordnas att hålla förekommande

rannsakningar, blivit knapp. Statistiken visar ock, att de tillfällen,

då brottmålsdomare!^ hjälp måst tagas i anspråk, under åren 1909—1911

varit flera än under de närmast föregående åren. I den mån förbätt
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Statsutskottets utlåtande Nr 41.

rade kommunikationer göra förbindelsen mellan domliavandenas bostäder

och de avlägsna tingsställena snabbare, minskas emellertid behovet att

anlita brottmålsdom aren, och i samma riktning verkar god tillgång å

rättsbildade biträden, som i fall av behov kunna erhålla förordnanden

att hålla rannsakningar å de avlägsna tingsställena.

I sistberörda hänseende äro förhållandena säkerligen icke. iöi närvarande

tillfredsställande, men fråga om förbättring av tingsbiträdenas

avlöningsförhållanden är under utredning, och det är att hoppas, a it,

om denna fråga blir ordnad, tillgången å de för domsagornas skötsel

erforderliga arbetsbiträdena skall ökas. Under de närmaste åren kommer

dock efterfrågan å sådana biträden sannolikt att bliva särskilt stor

med anledning av det i domsagorna pågående arbetet för uppläggande

av ]ordregister, vilket arbete gör domhavandenas behov av ledighet

från* andra göromål större än vanligt.

Vad kommunikationerna inom Norrbottens län vidkommer, synas

de ej heller ännu hava nått den utveckling att brottmålsdomare!! kan

undvaras i samtliga domsagor inom länet. Av de upplysningar, Kungl.

Maj:ts befalluingshavande lämnat om vissa järnvägsbyggnader inom

Piteå och Torneå domsagor, torde dock framgå, att om nagra år hinder

ur denna synpunkt ej bör möta mot befattningens indragning.

Jag ansluter mig alltså till den uppfattningen, att brottmålsdomaisysslan

f Norrbottens län ännu icke kan utan olägenhet undvaras, men

att den inom icke alltför många år bör kunna indragas.

Skall befattningen någon tid bibehållas, måste emellertid tillses,

att skälig avlöning beredes dess innehavare. Att den nu utgående gottgörelsen

är otillräcklig, erkännes allmänt, likasom att ersättnings utgående

efter förrätta ingsdagar bör undvikas med hänsyn till den möjlighet

till missbruk, som därmed är förenad. Mot avlöningens omläggning i

enlighet med det vid 1910 ars riksdag framlagda förslaget toide ej

heller någon huvudsaklig anmärkning kunna göras. Med de belopp, som

då föreslogos, skulle dock enligt min mening brottmålsdomarens avlöning

bliva väl hög; någon reduktion av en eller annan post synes mig kunna

ske utan risk för att svårigheter att besätta befattningen med verkligt

lämplig person skola uppkomma. Den post, som härvid närmast torde

böra ifrågakomma, är ersättningen för förrättat urtima ting eller extra

tingssammanträde. Om för varje sådan förrättning tilldelas biottmålsdomaren

eu ersättning av 25 kronor, men i övrigt beloppen enligt 1910

års förslag lämnas oförändrade, synes mig tillräcklig avlöning komma

dess innehavare till godo. Eu avsevärd sänkning av nyssberöida ersättning1

torde vara att förorda även ur den synpunkten att därigenom lära

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 41. 15

väsentligen undanröjas de farhågor, som vid överläggningen år 1910 i

Ändra kammaren uttalades för att ersättnings beräknande efter hållna

förrättningar kunde leda till enahanda missbruk som dess utgående efter

förrättningsdagar.

Kungl. Maj:ts _ befallningshavandes av statskontoret biträdda förslag,

att löneförbättringen skulle begäras endast för viss begränsad tid,

synes lämpligt. . Jag skulle dock vilja förorda utsträckande av den

tid, dessa myndigheter ifrågasatt, så att den komme att omfatta jämväl

år 1915. Tidigast under loppet av detta år torde de av Kungl. Maj:ts

befallningshavande omförmälda järnvägsbyggena kunna antagas bliva

fullt färdiga, och . då eu reform beträffande häradshövdingarnas rättsbildade

biträden ej lärer komma att beslutas tidigare än vid 1914 års

riksdag, torde verkningarna av densamma icke komma att gorå sig

gällande så snart som redan vid ingången av det följande året. Ej

heller lärer jordregister arbetets inverkan å ifrågavarande förhållanden

då ännu hava upphört.»

Med hänsyn till vad i ärendet förekommit har utskottet ansett det

kunna starkt ifrågasättas, om icke brottmålsdomarbefattningen i Norrbottens

län skulle kunna redan nu indragas. Då det emellertid

torde vara alldeles uteslutet,

att bereda

vissa svårigheter för

har utskottet i anseende härtill

att befattningen skall kunna

funnit, att det måhända

densamma. På

Då det emellertid icke

att dess omedelbara indragning komme

rättskipningens behöriga upprätthållande,

och då det ju i allt fall är att förvänta,

utan olägenhet indragas om några år,

vore mindre välbetänkt att redan nu indraga

sätt i äi end et framhållits, synes den dock kunna undvaras

så snart järnvägsbyggena å järnvägen Piteå—Ålfsbyn samt å

bandelen Karungi—Matarengi blivit fullbordade. Vid sådant förhållande

?c 11(Tl dessa järnvägsbyggen beräknas bliva avslutade under loppet av

f!’ , far utskottet funnit sig icke böra motsätta sig befattningens

bibehållande intill utgången av detta år. Dock anser sig

särskilt framhålla, att med befattningens indragande <

an som oundgängligen är av nöden, vadan och då “omständigheterna

möjligen torde komma att medgiva dess indragande redan före utgången

av nämnda år, utskottet funnit sig böra uttala önskvärdheten av att så

ma ske, i den mån det kan äga rum.

8''jund härav och då utskottet i likhet med Kungl. Maj:t ansett

en förbättring och omläggning av brottmålsdomarens avlöningsförmåner

av behovet påkallad har utskottet ansett sig under ovannämnda förut
-

utskottet böra

må anstå längre

TJtslcottets

yttrande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande Nr 41.

sättning kunna i huvudsak biträda Kung!. Maj:ts förevarande framställning.

Dock har utskottet ansett, att, i likhet med vad Riksdagen beslutat

i frågor, som inneburit ändring i löneförhållanden under löpande

året, den föreslagna avlöningsförändringen icke bör omfatta år 1913.

Därjämte har utskottet funnit, att den föreslagna bestämmelsen om att

till ifrågavarande brottmålsdomare skulle, bland annat, utgå traktamente

av 16 kronor för var och en av de två expeditionsdagar, han äger beräkna

för varje av honom handlagt mål, skulle i tillämpning kunna

verka därhän,'' att denne brottmålsdomare skulle få i detta avseende

uppbära en oskäligt hög ersättning, då ju hinder icke förefinnes mot

att han på en och samma rättegångsdag må kunna handlägga flera

mål. Utskottet har därför ansett, att omförmälda traktamente bör bestämmas

att utgå med 16 kronor för var och en av två expeditionsdagar

för värjo hållet urtima ting eller extra sammanträde under lagtima

ting.

I sammanhang härmed och då det synts utskottet, att den beslutade

indragningen av brottmålsdomarbefattningen i Jämtlands län, varmed

ju fått anstå i anledning därav att fullbordandet av järnvägsförbindelsen

mellan Östersund och Strömsund fördröjts, numera, sedan

denna järnvägsförbindelse under år 1912 framdragits och för allmän

trafik öppnats till Ulriksfors, skulle kunna utan olägenhet omedelbarligen

sättas i verket, har utskottet velat uttala önskvärdheten därav, att sistnämnda

befattning varder indragen snarast möjligt.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen må medgiva, att, med ändring av

vad för närvarande gäller angående ersättning till den

tillförordnade brottmålsdomaren i Norrbottens län,

under åren 1914 och 1915 må från det under

andra huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till ersättning

åt domare, vittnen och parter för rannsakningar

med häktade till honom utgå dels ett årligt arvode av

1,200 kronor, dels 25 kronor för varje av honom för

sådan rannsakning hållet urtima ting eller extra sammanträde

under lagtima ting, dels resekostnads- och

traktan)entsersättning enligt tredje klassen i gällande

resereglemente, dock med iakttagande, att dagtraktamente

ej må beräknas för dygn, varunder förrättning

ägt rum, dels ock traktamente av 16 kronor för var

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 41.

17

och. en av två expeditionsdagar, för varje hållet urtima

ting eller extra sammanträde under lagtima

ting.

Stockholm den 31 mars 1913.

På statsutskottets vägnar:

F. CL:SON WACHTMEISTER.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från Första kammaren: herrar greve F. Cl:son Wachtmeister, S. H. Kvarnzelius,

O. Jonsson, friherre J. T. Gripenstedt, A. N. Hahn, greve P. O. L. Klingspor,

friherre C. H. Falkenberg, friherre J. G. Beck-Friis, A. C. Lindblad, O. M.

Strömberg, C. G. Ekman och F. Berglund samt

från Andra kammaren: herrar A. Wiklund, H. Andersson, C. Persson, J. A.

Sjö, N. E. Lindberg, J. Ström, G. Odqvist, E. A. Nilsson, A. Ifvarsson, A. Anderson

i Råstock, E. F. Hellberg och C. R. Jansson i Falun.

Reservation:

av herrar O. Jonsson, friherre J. G. Beck-Friis och 0. M. Strömberg.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 6 samt. 24 Käft. (Nr 41.)

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.