Sök i Ratio Lex

Utlåtande, angående verkställd granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

1914-02-17 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1914 A:4, Utlåtande, angående verkställd granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 4.

1

Nr 4.

Ankom till Riksdagens kansli den 17 februari 1914 kl. 3 e. in.

Utlåtande, angående verkställd granskning av riksgäldskontorets

styrelse och förvaltning.

Sedan bankoutskottet tagit kännedom om den av riksdagens år 1913

församlade revisorer avgivna berättelsen om granskning av riksgäldskontorets

tillstånd och förvaltning samt genomläst de protokoll, som blivit förda

hos fullmäktige i riksgäldskontoret efter den 16 januari 1913, till och

med vilken dag ansvarsfrihet tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen

antecknade beslut och åtgärder, till och med den 15 januari 1914,

vilken dag fullmäktiges berättelse avgivits till riksdagen, får utskottet nu

meddela yttrande i anledning av berörda, sålunda verkställda granskning.

l:o.

I sin ovannämnda berättelse hava riksdagens revisorer å sid. 42—45

anfört följande:

»Under innevarande år hava fullmäktige i riksgäldskontoret även fattat beslut

om uppläggande av ett nytt fonderat statslån, löpande med 4y2 procent ränta. Det

nya lånet, som uppgår till nominellt 100 miljoner francs eller 72 miljoner kronor, är

fördelat på 200,000 stycken obligationer, vardera å 500 francs, motsvarande 360 kronor,

19 £ 16 shill. sterling och 404 rmk. Obligationerna äro daterade den 1 oktober

1913 samt utfärdas med svensk, fransk, engelsk och tysk text; de åtföljas av 40 st.

halvårsvis förfallande räntekuponger jämte talong.

Genom kontrakt av den 12 sistlidne juni hava fullmäktige med ett av Stock
Bihang

till riksdagens protokoll 1914. 8 samt. 4 höft. (Nr 4—5.) 5

Ang. upptagande

av

eu nytt fonderat

Htattlän.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 4.

holma enskilda bank och Aktiebolaget Stockholms handelsbank representerat bankkonsortium

träffat avtal, enligt vilket konsortiet fast övertagit 34 miljoner francs

av ifrågavarande statslån. För övertagandet av återstående 66 miljoner francs har

konsortiet förbehållit sig optionsrätt intill utgången av februari månad 1914. Av

denna optionsrätt har konsortiet likväl, enligt vad från riksgäldskontoret meddelats

revisorerna, ännu vid tiden för statsrevisionens avslutande icke begagnat sig. De i

lånekonsortiet deltagande bankinstituten äro följande: Credit Lyonnais,^ Banque de

Paris & des Pays-Bas, Comptoir National d’Escompte de Paris, Société Générale pour

favoriser le développement du Commerce et de 1’Industrie en France, Stockholms enskilda

bank, Aktiebolaget Stockholms handelsbank samt M. M. Warburg . & C:o.

Riksgäldskontoret har i ovannämnda kontrakt förbundit sig att intill den 15 februari

1914 icke för annan än regeringen samt riksdagens Revisorer och vederbörande

utskott meddela den kurs, till vilken obligationerna enligt kontraktet blivit

övertagna. Med anledning härav anse sig revisorerna ej heller böra i denna berättelse

lämna någon uppgift i berörda hänseende.

I likhet med samtliga de statslån, som av riksgäldskontoret upptagits från och

med år 1904, är även det nya lånet av s. k. statsräntetyp och skall sålunda ej återbetalas

efter någon viss på förhand bestämd amorteringsplan. Däremot har riksgäldskontoret

förbehållit sig rätt att från och med den 1 oktober 1921 helt eller delvis

återbetala lånet till pari efter därom minst tre månader förut verkställd uppsägning.

På framställning av fullmäktige har Kungl. Maj:t den 30 juni 1913 meddelat

sin nådiga garanti å den rikets gäld, som uppkomme genom försäljning av de obligationer,

om vilka i förenämnda kontrakt avhandlas.

Angående de överläggningar mellan fullmäktige, som föregått beslutet om det

nya lånets upptagande, innehålla fullmäktiges protokoll en utförlig redogörelse, av

vilken revisorerna tagit noggrann kännedom. Av sagda redogörelse framgar, att

inom fullmäktige skilda meningar gjort sig gällande i fråga om de olika utvägar, som

erbjöde sig för fyllandet av riksgäldskontorets lånebehov. Vid fullmäktiges sammanträde

den 4 juni 1913, då ett av Credit Lyonnais å förenämnda bankgrupps vägnar

avgivet anbud beträffande det ifrågasatta lånet förelåg till avgörande, framhölls nämligen

av en minoritet bland fullmäktige, att något omedelbart behov för riksgäldskontoret

att anlita den utländska lånemarknaden ej förefunnes. En del av riksgäldskontorets

lånebehov kunde nämligen tillgodoses genom upptagandet av ett inländskt

lån å 20 å 25 miljoner kronor, vilket skulle kunna erhållas på billigare villkor än

dem, som erbjudits av Credit Lyonnais. Då eu dylik åtgärd — framhölls vidare inom

nämnda minoritet •—■ ej heller kunde anses utöva något skadligt inflytande på penningeställningen

inom landet, borde riksgäldskontoret, om ett utländskt lån därjämte bleve

nödvändigt, för dess upptagande avvakta en gynnsammare tidpunkt än den dåvarande.

Å andra sidan uttalades inom fullmäktige den mening, att man vid valet mellan

ett anlitande av den utländska eller den inländska lånemarknaden ej allenast borde

fasta avseende vid riksgäldskontorets ränteutgift, i vilket fall det inhemska lånet tydligen

komme att äga företräde. Vid frågans bedömande finge nämligen ej lämnas ur

räkningen den viktiga omständigheten, att staten genom upptagande av lån inom landet

intill ett så avsevärt belopp som 20 å 25 miljoner kronor måste med samma belopp

minska möjligheten för andra lånesökande, såsom kommuner samt Sveriges allmänna

hypoteksbanks och konungarikets Sveriges stadskypotekskassa, att genom upplåning

inom landet få sina lånebehov tillgodosedda. Givetvis kunde olika meningar

råda, huruvida staten borde göra sin företrädesrätt gällande framför andra lånesökande,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 4.

3

men det vore klart, att staten icke utan tvingande nödvändighet borde i någon avsevärd

mån inkräkta på andra lånesökandes möjlighet att inom landet tillgodose sina

legitima lånebehov.

I fullmäktiges protokoll finnes i övrigt en fullständig motivering intagen till

stöd för de olika ståndpunkter, som, enligt vad ovan angivits, varit inom fullmäktige

företrädda. Revisorerna, vilka ägnat detta ärende en ingående granskning, hava därvid

funnit, att synnerligen vägande skäl anförts å ömse sidor. I sista hand har

fullmäktiges beslut måst fattas med hänsyn till den uppfattning, fullmäktige var för

sig hyst beträffande förhållandena på lånemarknaden under år 1914; och då denna

fråga undandragit sig varje säkert bedömande, är det givet, att fullmäktige haft en

synnerligen svår uppgift att lösa, då det gällt att fullgöra riksdagens uppdrag att

genom lån anskaffa medel för svenska statens räkning. De villkor, på vilka det nu

avslutade statslånet erhållits, äro visserligen mera betungande än vad fallet varit beträffande

något av de fonderade lån, som under de senaste trettiofem åren upptagits

av riksgäldskontoret; men det bör å andra sidan ihågkommas, att kurserna på statspapper

— såväl större som mindre staters — sedan flera år tillbaka varit stadda i

sjunkande, och att ställningen på penningemarknaden vid tiden för lånets upptagande

varit och fortfarande torde vara ytterst ogynnsam för de lånesökande. I anledning

härav vilja revisorerna såsom sin mening uttala att, vare sig fullmäktiges beslut gått

i den ena eller den andra riktningen, anledning saknats att däremot framställa anmärkning.

Under granskningen av fullmäktiges protokoll i förevarande ärende hava revisorerna

emellertid uppmärksammat att vid de förberedande underhandlingarna rörande

lånet icke, såvitt av handlingarna framgår, i likhet med vad som vid upptagandet

av föregående statslån ägt rum, något annat vare sig in- eller utländskt lånekonsortium

än det, med vilket lånet slutligen avslutades, blivit satt i tillfälle erbjuda sina

tjänster; och hava revisorerna ansett sig böra för riksdagen omförmäla detta förhållande.

Såsom ovan är nämnt, har riksgäldskontoret för erhållande av det nya statslånet

måst underkasta sig hårdare villkor än förut på en tidrymd av ej mindre än trettiofem

år. Revisorerna vilja med avseende härpå särskilt erinra om den effektiva ränta

som staten enligt verkställda beräkningar har att betala för de under den senaste

tioårsperioden upptagna fonderade lånen. Denna utgör för 1904 och 1906 års lån

3,643 procent, för 1907 års lån 3,77 procent, för 1908 års lån 3,87 procent och

för 1911 års lån 4,005 procent. Yad 1913 års lån angår, äro revisorerna av skäl,

som ovan angivits, förhindrade att till siffran uppgiva den effektiva ränta, som detta

lån kommer att betinga. Men att stegringen är högst betydande, framgår därav, att

den i obligationerna förskrivna räntan, som för 1911 års lån är 4 procent under de

femton första åren av lånets löpetid och därefter 3x/2 procent, nu måst förändras till

4Y2 procent utan någon motsvarande nedsättning efter viss tids förlopp.

Den oavbrutet fortgående, snabba tillväxten av svenska statens fonderade skuld

måste redan i och för sig giva anledning till allvarliga betänkligheter. Nämnda skuld

uppgick vid början av år 1899 till i runt tal 284 miljoner kronor och utgör nu omkring

622 miljoner kronor samt har sålunda mer än fördubblats på en tid av ej fullt

femton år. Betänkligheterna mot ett fortgående på denna väg framträda ännu starkare,

om man tager i betraktande att de villkor, långivarna betingat sig, blivit alltmera

tryckande, och att utgifterna för statsskuldens förräntande i följd av övergången

till en högre räntefot proportionsvis stiga snabbare än ökningen i själva kapitalskulden.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 4.

Utskottet.

Såsom en bidragande orsak till att lånevillkoren år för år blivit allt ofördelaktigare

förtjänar särskilt framhållas, att riksgäldskon tor et under den senaste tiden

alltför ofta måst uppträda såsom lånesökande. Under åren 1904—1913 hava nämligen

ej mindre än sex nya statslån emitterats, varjämte under samma tid en betydande försäljning

av obligationer, tillhörande det år 1887 upplagda 3,6 procent lånet, ägt rum.

— I sammanhang härmed torde jämväl böra erinras om de betydande anslagsbelopp,

som de senaste riksdagarna anvisat till utgående av lånemedel. Dessa belopp utgjorde

för år 1912 43,789,900 kronor, för år 1913 44,805,300 kronor och för år 1914 42,314,000

kronor, eller tillsammans över 130 miljoner kronor på en tid av endast tre år.

Med hänsyn till de erfarenheter, som vunnits särskilt vid upptagande av 1913

års fonderade statslån, hava revisorerna ansett som sin plikt att fästa riksdagens

synnerliga uppmärksamhet på vådan av att — åtminstone under nuvarande penningetider

— alltför hastigt öka statens lånebehov.»

Såsom revisorerna omförmäla, hade riksgäldskontoret uti ifrågavarande

lånekontrakt förbundit sig att intill den 15 februari 1914 icke för annan

än regeringen samt riksdagens revisorer och vederbörande utskott meddela

den kurs, till vilken obligationerna enligt kontraktet blivit övertagna.

Sedan berörda tid numera tilländagått, anser sig utskottet böra nämna, att

jämlikt bestämmelserna i kontraktet obligationerna övertagits till en kurs

av 93 1/2 %, vilken kurs jämväl skulle vara gällande för den del av lånet,

66 milljoner francs, för vilken optionsrätt medgivits.

Utskottet har vidare ur kontraktet ansett sig böra meddela följande.

Kostnaden för de utländska stämplar, varmed de övertagna obligationerna

kunde komma att beläggas, ävensom alla övriga med obligationernas

emitterande, notering eller dylikt förenade utgifter skulle bestridas av

långivarna, dock att, för den händelse den franska stämpeln, vid tiden för

kontraktets upprättande 2 %>, skulle ökas under tiden för optionen, den

därmed ökade kostnaden skulle bestridas av riksgäldskontoret för det

belopp, som återstode att övertaga. Då den franska stämpeln numera

(från den 1 augusti 1913) utgör 3 %, innebär ifrågavarande bestämmelse

i själva verket, att den verkliga kursen för den del av lånet, för vilken

option medgivits, blir 92 x/2 %•

I avseende å försäljningskursen å de obligationer, som långivarna på

grund av den medgivna optionsrätten kunde komma att övertaga, innehåller

kontraktet vidare, att, därest nämnda kurs skulle överstiga 98 1/2 %, långivarna

skulle till riksgäldskontoret redovisa hälften av överskottet utöver 98 V2 %•

Enligt vad utskottet inhämtat, hava långivarna ännu icke begagnat sig

av den medgivna optionsrätten.

På sätt revisorerna erinra, finnes i fullmäktiges protokoll en fullständig

motivering intagen till stöd för de olika meningar, som gjort sig

gällande vid frågans behandling inom fullmäktige. Utskottet har i likhet

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 4.

5

med revisorerna ägnat denna fråga en ingående granskning och finner det

icke kunna bestridas, såsom också revisorerna framhålla, att fullmäktige haft

en synnerligen svår uppgift att lösa, då det denna gång gällt att fullgöra

riksdagens uppdrag att genom lån anskaffa medel för statens räkning.

Utskottet har emellertid vid läsningen av fullmäktiges protokoll fäst

sig därvid, att vid de förberedande underhandlingarna rörande lånet icke,

såsom förut i flera fall skett, något annat vare sig in- eller utländskt

lånekonsortium än det, som slutligen övertagit lånet, beretts tillfälle att

avgiva anbud. I anledning härav har utskottet ansett sig böra framhålla

angelägenheten av att i dylika fall, då sådant utan olägenhet kan ske,

tillfälle lämnas flera långivare att erbjuda sina tjänster.

Det har vidare ådragit sig utskottets uppmärksamhet, att fullmäktige

stannat vid ett utländskt lån, varav endast ett belopp av omkring 241/2 milljoner

kronor övertagits fast av lånekonsortiet, och detta vid en tidpunkt,

då, enligt vad av handlingarna framgår, möjlighet icke lärer hava saknats

att inom landet på väsentligt gynnsammare villkor upptaga ett lån till

samma belopp. Olika meningar hava visserligen uttalats därom, huruvida

genom ett dylikt lån på den inhemska penningmarknaden tillgodoseendet

av andra legitima lånebehov skulle i någon mera avsevärd mån hava försvårats.

Utan att i detta avseende göra något bestämt uttalande har

utskottet likväl ansett sig böra framhålla önskvärdheten av att vid dylika

tillfällen en mera ingående undersökning av hithörande förhållanden sker

än den, som här synes hava ägt rum.

Vad slutligen angår de villkor, på vilka det ifrågavarande lånet upptagits,

hava revisorerna framhållit, hurusom desamma vore synnerligen

betungande. I detta avseende har utskottet funnit det särskilt anmärkningsvärt,

att endast en tredjedel av lånet övertagits fast, under det att

option meddelats för de återstående två tredjedelarna. Då enligt sakens

natur option innebär en ensidig fördel för långivaren, har utskottet ansett

sig böra uttala den mening, att vid underhandlingar om blivande statslån

fullmäktige icke måtte medgifva optionsrätt, såvida icke särskilda omständigheter

anses böra därtill föranleda.

Utskottet, som vid ärendets granskning icke funnit skäl till andra erinringar

än dem, som här ovan uttalats, har ansett sig böra vad i ärendet

förekommit för riksdagen

omförmäla.

2:o.

Enligt

malt, hava

vad revisorerna i sin förenämnda berättelse

fullmäktige i riksgäldskontoret i en till

(sid. 325) omför- Ang. försumrevisorerna

ställd mad

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 4.

skrift framhållit, bland annat, att revisionsberättelserna från åtskilliga

med statslån understödda järnvägsbolag utvisade, att uppkomna trafiköverskott,

som kunnat inbetalas till riksgäldskontoret, icke av vederbörande

bolag använts för annuitet å statslånet utan till gäldande av ränta och

kapitalavbetalning å andra järnvägsbolagets skulder, ehuru staten för sitt

lån ägt förmånsrätt framför övriga innehavare av inteckningar i järnvägen.

Då det förhållandet, yttra fullmäktige, att bolag, med åsidosättande

av sina skyldigheter mot staten, tillgodosåge andra fordringsägare,

mycket ofta förekomme och den föreställningen syntes mera allmänt göra

sig gällande, att de enskilda fordringsägarne borde i första rummet tillgodoses

och statens rätt sättas i sista rummet, hade fullmäktige icke velat

underlåta att fästa revisorernas uppmärksamhet å saken.

Enligt en av fullmäktige lämnad uppgift å de järnvägsbolag, vilka

icke fullgjort sin betalningsskyldighet till riksgäldskontoret för år 1912,

men det oaktat använt medel till ränta och avbetalning å lån till enskilda

fordringsägare, hava dessa aktiebolag, till antalet femton, under nämnda

år för berörda ändamål utbetalt tillhopa 428,233 kronor 8 öre.

De av fullmäktige berörda sakförhållandena hava revisorerna funnit

vara av synnerligen allvarlig art och äga en vittgående statsfinansiell betydelse.

Till ytterligare belysning av saken hava revisorerna meddelat en

översikt, utvisande för femårsperioden 1908—1912, vilka järnvägsaktiebolag

vid årsskiftet häftade i förfallen skuld till riksgäldskontoret ävensom

skuldens storlek. Enligt denna översikt häftade vid 1912 års slut tjugutvå

aktiebolag i förfallna skulder till riksgäldskontoret med tillhopa 5,783,479

kronor 15 öre, därav kapital 1,176,147 kronor 63 öre och ränta 4,607,331

kronor 52 öre.

Yad beträffade det förhållandet, att en mängd järnvägsbolag, mycket

ofta med åsidosättande av sina skyldigheter emot staten, tillgodosåge

andra fordringsägare, ävensom att den föreställningen bland bolagen syntes

mera allmänt göra sig gällande, att de enskilda fordringsägarna borde

i första rummet tillgodoses och statens rätt sättas i sista rummet, hava

revisorerna förklarat sig i allo dela de betänkligheter mot en sådan utveckling,

åt vilka fullmäktige givit uttryck i sin skrivelse. De betydande

låneunderstöd, som staten beviljat för byggande av enskilda järnvägar,

anföra revisorerna vidare, gjorde det till en vital statsangelägenhet, att

säkerheterna för dessa lån ej till sitt värde förringades och att den förfallna

skuldsumman ej växte på ett sätt, som måste lända andra legitima

lånebehov till förfång, Revisorerna ville därför såsom sin mening uttala,

att det måste vara en synnerligen viktig angelägenhet, att principen om

statens förmånsrätt för sin fordran av de enskilda järnvägsbolagen ovägerligen

upprätthölles.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 4.

7

Sedan fullmäktige lämnat de i fullmäktiges skrivelse till revisorerna

förtecknade järnvägsbolagen tillfälle att avgiva förklaringar över vad revisorerna

uttalat, i vad det dem rörde, hava sådana förklaringar inkommit till

fullmäktige. Dessa förklaringar hava fullmäktige med skrivelse den 15

nästlidna januari överlämnat till riksdagen. Uti denna skrivelse hava''fullmäktige

sammanfattat vad som från järnvägsaktiebolagens sida i huvudsak

anförts till ursäkt för underlåtenheten att i första hand fullgöra betalningsskyldigheten

gentemot staten. »I sådant avseende åberopas — yttra

fullmäktige — av ett flertal järnvägsbolag, att de kostnadsberäkningar för

järnvägarnes anläggning, som legat till grund för bestämmandet av statslånens

belopp, visat sig vara alltför låga, och att i följd härav betydande

summor måst anskaffas för järnvägarnes fullbordande och utrustning med

rullande materiel samt vidare för s. k. kompletteringsarbeten, bland""vilka

särskilt nämnas anläggning av sidospår, väganläggningar till stationerna

o. d. I vissa fall bär även den ursprungligen uppgjorda planen för järnvägsföretagen

undergått förändringar av sådan omfattning, att bolagen

därigenom tillskyndats dryga utgifter, som ej kunnat förutses. Vidare

anföres, att åtskilliga bolag ej erhållit den trafikinkomst, som från början

påräknats, eller att trafiken ej motsvarat de verkliga kostnaderna för järnvägarnas

anläggning. Stundom har även ett obehörigt dröjsmål med ordnandet

av samtrafiken med andra järnvägar inverkat ofördelaktigt på bolagens

eget trafikresultat. Vid tvenne järnvägar har trafiken betydligt minskats

genom tillkomsten av nya kommunikationsföretag, i det ena fallet

en hamnanläggning och i det andra två konkurrerande järnvägar. Slutligen

hava även de årligen utgående anslutningsavgifterna till främmande

banor under senare tid blivit avsevärt höjda.

Dessa för bolagens ekonomi ogynnsamma omständigheter hava tvingat

bolagen att anskaffa nödiga medel genom att utöver statslånen upptaga

lån hos enskilda. Ett och annat bolag har därvid erhållit understöd från

de kommuner, som av järnvägen beröras, genom borgen. Ofta har även

inträffat, att bolagsstyrelsens ledamöter personligen måst ikläda sig bor°-ensansvar

för de upptagna lånen. Såväl vid iklädande av dessa borgensförbindelser

som vid beviljande av lån utan sådan säkerhet har utan tvivel i

många fall förefunnits en tyst förutsättning, att de enskilda fordrino-sägarne

vid räntelikvider och eljest skulle gå före staten oaktat denna

senares formella bättre rätt».

Härefter anföra fullmäktige, att de å ena sidan icke förbisåge de betänkliga

konsekvenser, som kunde uppkomma av en sådan föreställning och

praxis. A andra sidan borde dock ej lämnas obeaktat, att, därest ej nödiga

medel på nämnda sätt anskaffats, järnvägarnas drift i vissa fall ej kunnat

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 4.

Utskottet.

fortsättas, vilket åter kunnat hava till följd, att staten måst efter bolagets

konkurs övertaga järnvägen. Enahanda kunde förhållandet bliva, om staten

på rättslig väg utkrävde sin förfallna fordran, något som givetvis icke

finge hindra fullmäktige att i varje särskilt fall pröva.föreliggande omständigheter.

Vid granskning av de avgivna förklaringarna har utskottet funnit, att

orsakerna° till de ifrågavarande järnvägsbolagens svaga ekonomi och oförmåga

att nu fullgöra sin betalningsskyldighet till staten äro att i huvudsak0

tillskriva sådana omständigheter, som fullmäktige i sin skrivelse till

riksdagen omförmält. Järnvägsbolagen hava måst sätta sig i tryckande

skulder till låneanstalter och enskilda personer, för vilka skulder kommuner

eller bolagsstyrelser m. fl. måst träda i betalningsansvar. De upplånade

inedlen hava i regel använts till järnvägsanläggningens kompletterande

och förbättrande samt till trafikmaterial och rörelsekapital jämte

andra för järnvägsföretaget nödiga behov. Härigenom har trafikens uppehållande

och utveckling möjliggjorts, vilket även haft en gynnsam återverkan

på statens säkerhet för sitt låneunderstöd.

Givet är, att uraktlåtenhet från järnvägsbolagens sida att fullgöra

sina förbindelser för dessa lån leder till att långivarna vända sig mot

bolagen och deras lånegaranter för utbekommande av sina fordringar.

Mången skulle till följd härav drabbas av högeligen kännbara förluster och

måhända av ekonomisk ruin; och om staten nödgades att till skyddande

av sin rätt övertaga banan och uppehålla trafiken för egen räkning, komme

detta sannolikt att medföra avsevärda uppoffringar för staten. Icke bättre

skulle resultatet bliva, om staten själv, utan beaktande av järnvägsbolagets

betalningsskyldighet till andra långivare, sökte medelst rättsliga åtgärder

uttaga sina förfallna fordringar.

Däremot synes det åtminstone för ett flertal av järnvägsbolagen finnas

utsikt att under fortsatt verksamhet med god och målmedveten ledningkunna

uppdriva trafikinkomsterna och förbättra sin ställning, så att statens

förfallna fordringar förr eller senare kunna gäldas.

Även om man skärskådar saken från den synpunkten att de enskilda

järnvägarna tillkommit för att gagna ortsintressen och därföi egentligen

böra räknas till företag av lokal betydelse, kan man ej bortse från, att

järnvägarna verkat i eu för det allmänna fördelaktig riktning genom att

höja jordbruket och fastighetsvärdet samt lätta förutsättningarna för industriens

och andra näringars gynnsamma utveckling och framgång.

Under sådana förhållanden synes det utskottet ingalunda vara obestridligt,

att utbetalningar till enskilda fordringsägare av förfallna räntor

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 4.

9

och amorteringar innebära ett sådant obehörigt gynnande av andra fordringsägare,

att staten i dessa fall bör obetingat gripa in för att med till

buds stående rättsmedel göra sin rätt gällande. Snarare förefaller det, att

omständigheterna mången gång böra mana till varsamhet för staten i dess

uppträdande, så att dess eget bästa och andras ekonomiska välfärd ej

äventyras.

Då staten har och framdeles även kommer att få stora tillgångar

bundna i enskilda järnvägsföretag, är, såsom revisorerna framhållit, föreliggande

fråga om en del järnvägsbolags uraktlåtenhet att fullgöra sin

betalningsskyldighet till staten onekligen av stor statsfinansiell betydelse

och en så viktig angelägenhet, att den bör följas med uppmärksamhet.

Att nu angiva vissa linjer, efter vilka riksgäldskontoret bör i förekommande

fall handla till värnande av statens rätt och tryggande av statens

säkerhet, är emellertid mycket vanskligt, då de grundläggande förhållandena

kunna växla på mångfaldigt sätt och ställa sig olika i olika fall.

Utskottet anser det ej heller erforderligt. Riksdagen har nämligen i reglementet

för riksgäldskontoret, § 22 mom. 3 och § *60, ålagt fullmäktige att

ej mindre, om anledning därtill gives, söka förebygga, att med statslån

understött järnvägsbolags inkomster, med åsidosättande av bolagets skyldighet

att erlägga föreskriven inbetalning till riksgäldskontoret, användas

till bestridande av andra utgifter än sådana, som äro nödvändiga för järnvägsdriftens

uppehållande, än även, därest tvångsförsäljning sker av järnvägsbolags

egendom, uti vilken riksgäldskontoret har inteckning till säkerhet

för fordran, så förfara att dylik försäljning ej må ske till lägre pris

än att riksgäldskontorets fordran av köpeskillingen varder betäckt, ävensom

att efter erhållen del av revisionsberättelserna om bolagets förvaltning

och räkenskaper taga under övervägande, huruvida några åtgärder erfordras

för bevarande av riksgäldskontorets rätt och säkerhet för de utgivna

lånens fortsatta likviderande. Dessa föreskrifter giva åt fullmäktige en så

vid handlings- och prövningsrätt, att den må anses tillfyllest. Utskottet

har dock, i anslutning till vad fullmäktige yttrat, velat uttala den mening,

att, innan fullmäktige skrida till att på rättslig väg utkräva förfallen fordran,

de måtte i varje särskilt fall noga undersöka och överväga, huruvida

en sådan åtgärd är av föreliggande omständigheter verkligen påkallad och

kommer att lända till båtnad för staten.

På grund av det anförda hemställer utskottet,

att vad revisorerna i förevarande ärende anfört icke

måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Bihang till riksdagens protokoll 1914. S samt. 4 höft. (Nr 4—5).

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 4.

Ang. revisionsberättelsen
TOr.

m.

Ang. ansvarsfrihet

för riksgäldskontorets

styrelse.

3:o.

Vad i revisorernas berättelse om granskningen av riksgäldskontorets

tillstånd och förvaltning eljest blivit anfört har utskottet funnit icke vara

av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande; och har

utskottet funnit vad vid läsningen av fullmäktiges protokoll förekommit

ej böra föranleda någon ytterligare anmälan eller hemställan.

4:o.

Då utskottet vid den nu verkställda granskningen av riksgäldskontorets

styrelse och förvaltning funnit fullmäktige i nämnda kontor hava

med nit och omsorg handhaft sitt uppdrag, tillstyrker utskottet,

att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas

ansvarsfrihet dels för den av riksdagens år 1913 församlade

revisorer granskade förvaltningen av riksgäldskontoret

under år 1912, dels ock för alla beslut och åtgärder,

som finnas antecknade i fullmäktiges protokoll

från och med den 17 januari 1913 till och med den

15 januari 1914.

Stockholm den 17 februari 1914.

På bankoutskottets vägnar:

I. von STAPELMOHR.

Reservationer:

vid punkt l:o ang. upptagande av ett nytt fonderat statslån:

av herrar E. J. Söderberg och Kristensson mot vissa delar av motiveringen;
vid

punkt 2:o ang. försummad inbetalning å vissa järnvägslån:

av herrar Holmquist och E. J. Söderberg, vilka ansett, att utskottets

yttrande och hemställan bort hava följande lydelse:

»Utskottet delar utan all fråga den av revisorerna uttalade uppfattning,

att det måste vara en synnerligen viktig angelägenhet, att principen om

statens förmånsrätt för sin fordran av de enskilda järnvägsbolagen ovägerligen

upprätthålles, så vitt i detta uttalande ligger, att säkerheten för utfående

av statens fordran hos de särskilda järnvägsbolagen icke väsentligen

förminskas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 4.

11

Skulle åter i omförmälda uttalande ligga den mening att staten undfalla

förhållanden skulle, utan hänsyn till varje annan fordringsägare, först

uttaga statens förfallna fordran hos järnvägsbolagen, anser sig utskottet

icke kunna följa revisorernas uppfattning.

Vid granskning inom utskottet av de förklaringar, som av de särskilda

här avsedda järnvägsbolagen avgivits, har det visat sig, att de fordringar,

som framför statens blivit av j ärnvägsbolagen guldna, nästan undantagslöst

varit sådana, som bolagen nödgats ikläda sig för järnvägarnes fullbordande

och ändamålsenliga kompletterande — en åtgärd varigenom säkerheten

för statslånen blivit förstärkt — eller för direkt uppehållande av

järnvägarnas drift. Under sådana förhållanden har det synts vara i statens

välförstådda intresse att icke genom att brådstörtat göra statens fordringar

emot bolagen gällande tvinga staten att övertaga järnvägarna och

i varje fall, utan särskild nytta för staten, sätta enskilda och kommuner

i ekonomiska svårigheter. I riksgäldskontorets reglemente § 22 mom. 3

och § 60 är fullmäktige ålagt, att ej mindre, om anledning därtill

gives, söka förebygga att med statslån understött järnvägsbolags inkomster,

med åsidosättande av bolagets skyldighet att erlägga föreskriven

inbetalning till riksgäldskontoret, användas till bestridande av andra utgifter

än sådana, som äro nödvändiga för järnvägsdriftens uppehållande, än

även, därest tvångsförsäljning sker av järnvägsbolags egendom, uti vilken

riksgäldskontoret har inteckning till säkerhet för fordran, så förfara, att

dylik försäljning ej må ske till lägre pris än att riksgäldskontorets fordran

av köpeskillingen varder betäckt, ävensom att efter erhållen del av revisionsberättelserna

om bolagets förvaltning och räkenskaper taga under

övervägande, huruvida några åtgärder erfordras för bevarande av riksgäldskontorets

rätt och säkerhet för de utgivna lånens fortsatta likviderande.

Utskottet anser, att någon allmängiltig regel, huru med hänsyn till

statens fordran i alla föreliggande fall skall förhållas, icke kan uppställas,

utan bör det enligt utskottets mening, på sätt jämväl fullmäktige anfört,

i enlighet med ovan angivna bestämmelser, åligga fullmäktige att i varje

fall noga pröva föreliggande omständigheter och därefter förfara särskilt

med avseende å sådana statens förfallna räntefordringar, som icke äro

genom inteckningssäkerhet tryggade.

På grund härav hemställer utskottet,

att vad revisorerna i förevarande ärende anfört icke

måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.»

Herr Kristensson har begärt få antecknat, att han icke deltagit i behandlingen

av punkt 2:o.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1914 A:44 Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontor et i anledning av verkställd granskning av riksgäldskontorets förvaltning. a1 i texten