Bankoutskottets utlåtande Nr 6
1914-02-21 · 57 sidor, varav 56 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 56 av 57 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1914 A:6, Bankoutskottets utlåtande Nr 6
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
1
Nr 6.
Ankom till riksdagens kansli den 21 februari 1914 kl. 2 e. m.
V,
Utlåtande, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsocli
indrag ning sstaterna.
A. »et civila pensions väsende t.
l:o) Uti den till riksdagen den 14 januari innevarande år avlåtna
propositionen angående statsverkets tillstånd och behov har Kungl. Maj:t
i första punkten under tionde huvudtiteln föreslagit riksdagen att höja
det under riksstatens tionde huvudtitel å ordinarie stat uppförda förslagsanslaget
till civila tjänstinnehavare med 450,000 kronor till 1,550,000
kronor.
Utredningen i ämnet återfinnes i statsrådsprotokollet över finansärenden
den 14 januari 1914 (10 h. t. sid. 2).
Ang.
pensionering
av civila
tjUnsti/nnehavare.
[1-]
Utskottet har icke haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts förevarande
framställning och hemställer alltså,
att riksdagen må höja det under tionde huvudtiteln
å ordinarie stat uppförda förslagsanslaget till
pensionering av civila tjänstinnehavare med 450,000
kronor till 1,550,000 kronor.
Bihang till riksdagens protokoll 1914. 8 samt. 5 käft. (Nr 6.)
1
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
Ang.
förbättring
av pensioneringen
från
handelsflottans
pensionsanstalt.
[2 och 3.]
Ang.
understöd åt
vissa äldre
behövande,
med låg pension
avgångna
folkskollärare.
[4-]
2:o) I punkterna 2 och 3 under tionde huvudtiteln har Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att å extra stat för år 1915 under riksstatens
tionde huvudtitel bevilja dels till förbättring av pensioneringen från
handelsflottans pensionsanstalt ett förslagsanslag å 31,000 kronor, dels
ock till förbättring av pensioneringen inom de tre första klasserna av
handelsflottans pensionsanstalt ett anslag å 31,000 kronor.
Beträffande de till stöd för denna framställning anförda skäl får
utskottet hänvisa till statsrådsprotokollet över finansärenden den 14
januari 1914 (10 h. t. sid. 3).
Utskottet, som icke haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning, hemställer,
att riksdagen må å extra stat för år 1915 under
riksstatens tionde huvudtitel bevilja dels till förbättring
av pensioneringen från handelsflottans pensionsanstalt
ett förslagsanslag å 31,000 kronor, dels ock till förbättring
av pensioneringen inom de tre första klasserna
av handelsflottans pensionsanstalt ett anslag å 31,000
kronor.
3:o) I punkt 4 under tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att dels medgiva, att enligt de närmare bestämmelser, Kungl.
Maj:t kan finna lämpligt meddela, äldre behövande folkskollärare och
folkskollärarinnor, vilka före år 1907 erhållit avsked med pension från
folkskollärarnas pensionsinrättning, må för år 1915 tillerkännas understöd
till så stort belopp, att detsamma tillsammans med pensionsbeloppet
uppgår till 600 kronor, dels ock för ändamålet anvisa under tionde
huvudtiteln för år 1915 ett extra anslag av 36,637 kronor.
Utredningen i ämnet återfinnes i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
den 31 december 1913 (10 h. t. sid. 23).
Utskottet har icke funnit något att erinra mot ifrågavarande framställning
och hemställer förty,
att riksdagen må dels medgiva, att enligt de
närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t kan finna lämpligt
meddela, äldre behövande folkskollärare och folkskollärarinnor,
vilka före år 1907 erhållit avsked med
pension från folkskollärarnas pensionsinrättning, må
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
3
för år 1915 tillerkännas understöd till så stort belopp,
att detsamma tillsammans med pensionsbeloppet uppgår
till 600 kronor, dels ock för ändamålet anvisa
under tionde huvudtiteln för år 1915 ett extra anslag
av 36,637 kronor.
4:o) Uti punkt 5 under tionde huvudtiteln har Kungl. Magt före*
slagit riksdagen att för bestridande av de extra pensionsavgifter, vilka
på grund av § 8 i reglementet för folkskollärarnas pensionsinrättning
nu utgå eller till följd av de av 1906 och 1907 årens riksdagar beslutade
ändrade bestämmelserna om delaktighetsbeloppen i nämnda inrättning
komma att utgå, bevilja på extra stat för år 1915 under riksstatens
tionde huvudtitel ett förslagsanslag å 104,000 kronor.
Den i detta ärende förebragta utredningen återfinnes i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden den 31 december 1913 (10 h. t. sid. 24).
Med tillstyrkande av bifall till Kungl. Maj:ts förslag hemställer
utskottet,
att riksdagen må för bestridande av de extra
pensionsavgifter, vilka på grund av § 8 i reglementet
för folkskollärarnas pensionsinrättning nu utgå eller
till följd av de av 1906 och 1907 årens riksdagar
beslutade- ändrade bestämmelserna om delaktighetsbeloppen
i nämnda inrättning komma att utgå, bevilja
på extra stat för år 1915 under riksstatens tionde
huvudtitel ett förslagsanslag å 104,000 kronor.
5:o) I punkt 6 Till der tionde huvudtiteln har Kungl. Magt föreslagit
riksdagen medgiva, att läraren i slöjd vid Gävleborgs läns landstings
sinnesslöanstalt i Höghammar vid Bollnäs Per Edvard Moström
må, utan hinder därav att framställning om delaktighet för honom i
folkskollärarnas änke- och pupillkassa icke skett inom stadgad tid, vinna
dylik delaktighet, under villkor att Moström till kassan erlägger behöriga
pensionsavgifter för tiden från och med år 1912.
Beträffande de till stöd för denna framställning anförda skälen får
utskottet hänvisa till statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden den 19
december 1913 (10 h. t. sid. 57).
Med tillstyrkande av bifall till Kungl. Maj:ts förevarande förslag
hemställer utskottet,
Ang.
extra ‘pensionsavgifter
till folkskollärarnas
pensionsinrättning.
[5.]
Ang.
delaktighet i
folkskollärarnas
änke- och
pupillkassa
för P. E.
Moström.
[6.]
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
Ang.
tillfälliga
understöd åt
''pensionerade
kronojägare.
[7.]
att riksdagen må medgiva, att läraren i slöjd vid
Gävleborgs läns landstings sinnesslöanstalt i Höghammar
vid Bollnäs Per Edvard Moström må, utan hinder
därav att framställning om delaktighet för honom i
folkskollärarnas änke- och pupillkassa icke skett inom
stadgad tid, vinna dylik delaktighet, under villkor att
Moström till kassan erlägger behöriga pensionsavgifter
för tiden från och med år 1912.
6:o) I punkt 7 under tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att å extra stat under tionde huvudtiteln för år 1915
uppföra ett förslagsanslag av 3,400 kronor för utdelande av tillfälliga
understöd åt pensionerade kronojägare, under villkor att understöd ej
må tilldelas annan än den, som styrker sig vara i behövande omständigheter
och antingen erhållit avsked med pension från allmänna indragningsstaten,
till belopp, understigande kronor 500, eller ock under år
1908 erhållit avsked med avkortad pension från anslaget till pensionering
av civila tjänstinnehavare, samt att i avseende å understödets
storlek iakttages, att detsamma jämte den utgående pensionen icke må
tillsammans överstiga 500 kronor.
I fråga om den i ärendet förebragta utredningen får utskottet
hänvisa till statsrådsprotokollet över jordbruksärenden den 19 december
1913 (10 h. t. sid. 60).
Utskottet, som icke haft något att erinra mot ifrågavarande förslag, får
alltså hemställa,
att riksdagen må å extra stat under tionde
huvudtiteln för år 1915 uppföra ett förslagsanslag av
3,400 kronor för utdelande av tillfälliga understöd åt
pensionerade kronojägare, under villkor att understöd
ej må tilldelas annan än den, som styrker sig vara i
behövande omständigheter och antingen erhållit avsked
med pension från allmänna indragningsstaten till belopp,
understigande 500 kronor, eller ock under år
1908 erhållit avsked med avkortad pension från anslaget
till pensionering av civila tjänstinnehavare, samt
att i avseende å understödets storlek iakttages, att
detsamma jämte den utgående pensionen icke må tillsammans
överstiga 500 kronor.
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
5
B. Det militära pensioiisväsendet.
r.o) I punkterna 8 och 9 under tionde huvudtiteln har Kungl. Ang.
Maj:t^ föreslagit riksdagen dels höja det under riksstatens tionde huvud- hldrao tM
titel å ordinarie stat uppförda anslaget för bidrag till pensionering av av ankor och
änkor och barn efter befäl och underbefäl med vederlikar vid armén barn efter
nu 121,452 kronor, med 738 kronor till 122,190 kronor, dels ock till underbefäl
förstärkande av det i 1914 års riksstat för samma ändamål uppförda medi:cdcrlikar
anslag å extra stat för år 1915 anvisa ett belopp av 738 kronor.
Utredningen i detta ämne återfinnes i statsrådsprotokollet över lånt- [8 och 9.j
försvarsärenden den 19 december 1913 (10 h. t. sid. 62).
Med tillstyrkande av bifall till vad Kungl. Maj:t sålunda föreslagit
hemställer utskottet,
att riksdagen må dels höja det under riksstatens
tionde huvudtitel å ordinarie stat uppförda anslaget
för bidrag till pensionering av änkor och barn efter
befäl och underbefäl med vederlikar vid armén, nu
121,452 kronor, med 738 kronor till 122,190 kronor,
dels ock till förstärkande av det i 1914 års riksstat
för samma ändamål uppförda anslag å extra stat för
år 1915 anvisa ett belopp av 738 kronor.
8:o) I punkt 10 under tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t före- AnrJslagit
riksdagen att under riksstatens tionde huvudtitel å extra stat för uuLZäUåi
1915 anvisa ett förslagsanslag av 3,300,000 kronor, att användas hållande av
såväl till upprätthållande, av arméns pensionskassas egen pensionering
med^ fastställda pensionsbelopp, mot skyldighet för pensionskassan att egen pensioavstå
de för året densamma tillkommande vederlag för de till statsverket "er"‘f
indragna rusthållsavgifterna, som ock till fyllnadspensioner i enlighet pensionsmed
fastställda grunder för sådana pensioners* utgående. belopp samt
I fråga om utredningen i ämnet får utskottet hänvisa till statsråds- pensioner.
protokollet över lantförsvarsärenden den 31 december 1913 (10 h. t. sid. 65). [10.]
Utskottet hemställer,
att riksdagen ma under riksstatens tionde huvudtitel
å extra stat för år 1915 anvisa ett förslagsanslag
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
av 3,300,000 kronor att användas såväl till upprätthållande
av arméns pensionskassas egen pensionering
med fastställda pensionsbelopp, mot skyldighet för
pensionskassan att avstå de för året densamma tillkommande
vederlag för de till statsverket indragna rusthållsavgifterna,
som ock till fyllnadspensioner i enlighet med
fastställda grunder för sådana pensioners utgående.
Ang. 9:o) I punkt 11 under tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t före
''"''avskedaiu
slagit, att riksdagen måtte under riksstatens tionde huvudtitel å extra stat
underoffi- för år 1915 bevilja ett förslagsanslag av 22,000 kronor för utdelande av
cerare och understöd åt avskedade underofficerare och vederlikar vid armén
ve armén™ i enlighet med de av Kungl. Maj:t med 1907 års riksdag bestämda
[11 -J grunder.
Den i ärendet förebragta utredningen återfinnes i statsrådsprotokollet
över lantförsvarsärenden den 19 december 1913 (10 h. t. sid. 67).
Med biträdande av Kungl. Maj:ts förevarande framställning hemställer
utskottet,
att riksdagen må under riksstatens tionde huvudtitel
å extra stat för år 1915 bevilja ett förslagsanslag
av 22,000 kronor för utdelande av tillfälliga understöd
åt avskedade underofficerare och vederlikar vid armén
i enlighet med de av Kungl. Maj:t med 1907 års
riksdag bestämda grunder.
10:o) I punkt 12 under tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att i avbidan på den proposition, som kan komma att
avlåtas i ämnet, beräkna en ökning av det å ordinarie stat uppförda
anslaget till förhöjning i gratialen åt avskedat manskap, nu 294,000
kronor, med 500,000 kronor till 794,000 kronor.
Över denna framställning kommer utskottet framdeles att avgiva
utlåtande; vilket utskottet skolat härigenom för riksdagen
anmäla.
1 l:o) I punkt 13 under tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t föremäiugt
siagit att riksdagen måtte under tionde huvudtiteln å extra stat för år
f. d. förråds- 1915 anvisa ett anslag av 1,661 kronor för utdelande av tillfälligt under
v
aktmästare.
[13.]
Ang.
förhöjning i
gratialen åt
avskedat
manskap.
[12.]
Bankoutskottets utlåtande Nr 6. 7
stöd åt f. d. förrådsvaktmästare under villkor: att understöd ej tilldelas
annan än den, som styrker sig vara i behövande omständigheter, samt
att understödet för envar bestämmes till sådant belopp, att det, jämte
honom tillkommande gratial från Vadstena krigsmanshuskassa, upneår
till trehundra kronor.
Beträffande den i ärendet framlagda utredningen får utskottet hänvisa
till statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden den 19 december
1913 (10 h. t. sid. 72).
Utskottet hemställer,
att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må
vinna riksdagens bifall.
12:o) I punkterna 14 och 15 under tionde huvudtiteln har Kungl. AnsMaj:t
föreslagit riksdagen dels höja det under riksstatens tionde huvud- inslaget för
titel å ordinarie stat uppförda anslaget för bidrag till flottans pensions- bidrag till
kassas gratialfond, nu 26,100 kronor, med 200 kronor till 26,300 kronor, ^ioZkJZ''
dels ock, till förstärkande av det i 1914 års riksstat för samma ända- gratialfond.
mål uppförda anslag, å extra stat för år 1915 anvisa ett belopp av 200 [14 o. 15.]
kronor.
Den i ärendet förebragta utredningen återfinnes i statsrådsprotokollet
över sjöförsvarsärenden den 12 december 1913 (10 h. t. sid. 74).
Med biträdande av Kungl. Maj:ts föreliggande framställning hemställer
utskottet,
att riksdagen må dels höja det under riksstatens
tionde huvudtitel å ordinarie stat uppförda anslaget
för bidrag till flottans pensionskassas gratialfond, nu
26,100 kronor, med 200 kronor till 26,300 kronor,
dels ock, till förstärkande av det i 1914 års riksstat
för samma ändamål uppförda anslag, å extra stat för
år 1915 anvisa ett belopp av 200 kronor.
13:o) I punkt 16 under tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit Ang.
riksdagen medgiva, att löjtnanten i kustartilleriets reserv Erik Johan Pe,nsion åt,
Hjalmar Andersson må tillerkännas enahanda rätt till pension, som enligt kuitartiikJt.
nådiga kungörelsen den 27 juni 1902 angående antagning, utbildning och reserv e. e
pensionering av reservbefäl för flottan tillkommer reservofficer vid flottan. H'' And‘r,’on
-
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
Ang.
höjning av
förslagsanslaget
till pensionering
av
flottans och
lotsverkets
gemenskap.
[17.]
Ang.
pension till
förre båtsmannen
A. F.
Frilén m. fl.
[18-]
Utredningen i ämnet återfinnes i statsrådsprotokollet över sjöförsvarsärenden
den 28 november 1913 (10 h. t. sid. 77).
Med tillstyrkande av bifall till Kung! Maj:ts förevarande framställning
hemställer utskottet,
att riksdagen må medgiva, att löjtnanten i kustartilleriets
reserv Erik Johan Hjalmar Andersson må
tillerkännas enahanda rätt till pension, som enligt
nådiga kungörelsen den 27 juni 1902 angående antagning,
utbildning och pensionering av reservbefäl för
flottan tillkommer reservofficer vid flottan.
14:o) 1 punkt 17 under tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit,
att riksdagen måtte, i avvaktan på den proposition angående förbättring
av pensioner åt avskedat manskap från marinen, Kungl. Maj:t
må komma att till riksdagen avlåta, i det å ordinarie stat under tionde
huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till pensionering av flottans och
lotsverkets gemenskap, nu 189,600 kronor, beräkna en förhöjning av
110,600 kronor och sålunda beräkna anslaget i dess helhet till 300,200
kronor.
Över denna framställning kommer utskottet att framdeles avgiva
utlåtande, vilket utskottet härigenom skolat för riksdagen
anmäla.
15:o) I punkt 18 under tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att förra båtsmännen vid Norrlands 2:a kompani
nr 58 Anders Frövall Frilén och nr 136 Johan Petter Bergström
Näs samt vid Norrlands 4:e kompani nr 102 Erik Äbraliam Haller Nyländer
må tilldelas pension såsom hade de tjänat i tjugu år från tjugu
års ålder räknat.
Utskottet, som i fråga om den i ärendet förebragta utredningen
tillåter sig hänvisa till statsrådsprotokollet över sjöförsvarsärenden den
21 november 1913 (10 h. t. sid. 83), far, med tillstyrkande av bifall
till Kungl. Maj:ts framställning, hemställa,
att riksdagen må medgiva, att förra båtsmännen
vid Norrlands 2:a kompani nr 58 Anders Frövall Frilén
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
9
och nr 136 Johan Petter Bergström Näs samt vid
Norrlands 4:e kompani nr 102 Erik Abraham Haller
Nyländer må tilldelas pension såsom hade de tjänat i
tjugu år från tjugu års ålder räknat.
16:o) I punkt 19 under tionde huvudtiteln har Kung! Maj:t före- . Ay:
slagit, att riksdagen måtte å extra stat för år 1915 under tionde huvud- understöd1 åt
titeln uppföra ett förslagsanslag av 22,200 kronor för utdelande av till- f-d- daglönare
fälliga understöd åt f. d. förmän bland daglönare, sjukvaktare och övriga md™a™endaglönare
vid marinen, vilka pensionerats enligt bestämmelser, äldre än
de, som meddelats genom nådiga kungörelsen den 25 november 1910,
under villkor:
att understöd ej tilldelas annan än den, som styrker sig vara i
behövande omständigheter, samt
att understödet bestämmes för den, som, utan att erhålla invalidunderhåll,
i pension från flottans pensionskassa uppbär mindre än 200
kronor årligen, till det belopp, som erfordras för att understödet och
pensionen tillsammans skola uppgå till 300 kronor, för den, som i sådan
pension eller i dylik pension jämte invalidunderhåll åtnjuter tillhopa
från och med 200 till och med 307 kronor årligen, till 100 kronor
samt för den, som i sådan pension bekommer 400 kronor eller 500
kronor årligen, till 50 kronor.
Beträffande de till stöd för denna framställning anförda skäl får
utskottet hänvisa till statsrådsprotokollet över sjöförsvarsärenden den
19 december 1913 (10 h. t. sid. 86).
Utskottet, som icke haft något att erinra mot förevarande förslag
hemställer,
att Kungl. Maj:ts framställning i ämnet må vinna
riksdagens bifall.
17:o) I punkt 20 under tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit,
att riksdagen måtte, i avvaktan på den proposition angående
beviljande av anslag för lots- och fyrinrättningen med livräddningsanstalterna,
Kungl. Maj:t må komma att avlåta till Riksdagen, såsom
höjning i pensioneringskostnader in. m. för personalen vid lots- och
fyrinrättningen med livräddningsanstalterna bland de extra anslagen under
tionde huvudtiteln beräkna ett belopp av 185,000 kronor.
Bihang till riksdagens protokoll 1914. 8 samt. 5 höft. (Nr 6.) 2
till /
f» .
vid
10
Banlcoutskottets utlåtande Nr 6.
över denna framställning kommer utskottet framdeles att avgiva
utlåtande; vilket utskottet skolat härigenom för riksdagen
anmäla.
C. Allmänna indragningsstaten.
I. Ang. justitiedepartementet.
Ang. l8:o) I punkt 21 under tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t före
f^predt
slagit riksdagen medgiva, att f. d. predikanten vid tvångsarbetsanstalten
kanten vid och kronohäktet i Norrköping Wilhelm Arbin må från och med år 1914
amtaitenlci, under sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten åtnjuta en
kronohäktet i årlig pension av 1,400 kronor, dock att, därest Arbin framdeles skulle
”TB* erhålla anställning med avlöning av statsmedel, pensionen skall för den
[21.] tid, anställningen varar, minskas i den mån den nya avlöningen, sammanlagd
med pensionen, överstiger 3,500 kronor.
Till det i ärendet åberopade statsrådsprotokollet över justitiedepartemensärenden
den 31 december 1913 har departementschefen
anfört följande.
Departements- »j en Jen 23 april 1913 avlåten skrivelse har fångvårdsstyrelsen
chefen. j1Qg j£ungp Maj :t hemställt om beredande av årligt understöd åt f. d.
predikanten vid tvångsarbetsanstalten och kronohäktet i Norrköping
Wilhelm Arbin.
Arbin är född den 6 april 1856. Sedan han prästvigts 1880 och
därefter tjänstgjort inom Linköpings stift huvudsakligen såsom förordnad
å prästerliga befattningar inom församlingarna, utnämndes han 1890
till komminister i Kisinge församling. Där kvarblev han till 1896, då
han den 20 april konstituerades och förordnades att från och med den
1 maj tills vidare vara predikant vid centralfängelset och kronohäktet i
Norrköping. I denna befattning vid fångvårdsanstalterna i Norrköping,
av vilka centralfängelset ombildats till tvångsarbetsanstalt för kvinnor,
verkade Arbin till 1906. Från och med den 16 november 1906 åtnjöt
han oavbruten tjänstledighet för sjukdom, tills han den 16 augusti 1909
på egen begäran erhöll avsked från befattningen, räknat från den 16
nästföljande september. Arbin är gift och har två barn, en 21-årig son
och en 18-årig dotter.
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
11
Medan Arbin tjänstgjorde vid Norrköpingsfängelserna, uppbar lian
ett arvode av 2,000 kronor för år, vartill efter 5 års tjänst kom ett
ålderstillägg å 500 kronor. Därjämte åtnjöt han byresersättning med
900 kronor och vedanslag, beräknat efter uppbandlingspriset för 15
kubikmeter björkved och 8 kubikmeter barrved, i följd varav hans
årliga inkomst av tjänsten efter ålderstilläggets intjänande uppgick till
över 3,500 kronor. Då en fjärdedel av arvodet jämte ålderstillägget
utgjorde tjänstgöringspenningar, som han under tjänstledighet icke fick
uppbära, frångick honom under berörda tid, då han av sjukdom var
hindrad att sköta tjänsten, ett belopp av 625 kronor om året, så att
hans tjänsteinkomst minskades till omkring 2,900 kronor.
De vid fångvården anställda prästerliga tjänstemännen hava ej
pensionsrätt.
I en den 18 april 1913 dagtecknad skrivelse anhöll Arbins hustru
Agda Arbin, född Holmberg, hos fångvårdsstyrelsen, att styrelsen ville
ingå till Kungl. Maj:t med begäran om något understöd för hennes man,
att årligen utgå till dess han möjligen bleve så återställd till hälsan,
att han åter kunde försörja sig och sin familj. Om anledningen till
denna anhållan meddelade hustru Arbin:
Mannens iråkade sjukdom hade orsakats av överansträngning. Då han begärt
sitt entledigande ur fångvårdens tjänst, hade detta avgörande steg tagits under inflytande
av samvetsbetänkligheter, i det att han ansett, att befattningen måste lida
av att fortfarande uppehållas av vikarie. Härtill hade kommit, att enskild person
lovat sörja för familjens uppehälle, till dess mannens hälsa åter tilläte honom att
inträda i prästerlig tjänstgöring. Denne person hade emellertid själv råkat på obestånd,
och från 1913 års början voro makarna Arbin i fullständig saknad av existensmedel.
Själv vore hustru Arbin till följd av sjukdom urståndsatt att bidraga till
makarnas uppehälle.
Särskilda, av professorn F. Lennmalm i april och maj 1913 utfärdade
intyg innehålla, att Arbin, som sedan 7 år lidit och ''fortfarande
lede av kronisk nervsjukdom, på grund därav icke kunde med något
arbete bidraga till familjens underhåll, att han efter all sannolikhet icke
vidare bleve arbetsför och att han icke själv kunde taga hand om vården
av sina ekonomiska angelägenheter.
Hustru Arbins uppgifter om den huvudsakliga anledningen till
mannens avskedstagande, om makarnas ekonomiska trångmål och om
hennes egen oförmåga att bidraga till familjens försörjning bestyrkas i
ett av kyrkoherden F. Hammarsten, kontraktsprosten Ch. Meurling och
rotemanneu C. F. Schröder avgivet intyg.
12
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
I sin skrivelse den 23 april 1913 har fångvårdsstyrelsen, med
överlämnande av handlingarna i ärendet (utom det först i maj 1913 utfärdade
läkarintyget, däri uttalanden gjorts angående Arbins framtida
arbetsförhet), anfört följande:
I sin ansökan om entledigande hade Arbin anfört, att, då han efter nära tre
års tjänstledighet ännu icke återvunnit hälsa och krafter, han trodde sig handla i
enlighet med Guds vilja, när han avsade sig predikantbefattningen, på det att
tjänsten icke längre skulle behöva uppehållas genom vikarie utan skulle kunna besättas
med ny ordinarie innehavare, som helt kunde ägna sig åt sin uppgift.
Enligt de av överläkaren vid Stockholms hospital, professorn Bror Gadelius
utfärdade intyg, som varit fogade vid Arbins varje halvt år upprepade ansökningar
om tjänstledighet, hade Arbin åren 1906—1907 genomgått ett svårare nervöst och
psykiskt lidande med åtföljande kroppslig utmattning. När nu Arbin i anförda
ordalag begärt sitt avsked, syntes lian hava varit i mera eller mindre mån påverkad
av detta sitt nedsatta psykiska tillstånd och näppeligen varit i stånd att överblicka
de ödesdigra ekonomiska följderna för honom själv och familjen av det steg, han
tagit. Då Arbin varit försedd med konstitutorial å predikanttjänsten, hade han
nämligen tvivelsutan varit berättigad att under sin iråkade sjukdom allt fort kvarstå
i befattningen med tillgodonjutande av den avlöning, gällande stat och lönevillkor
anvisade.
Den föreliggande ansökningen funne styrelsen synnerligen behjärtansvärd. I
den nödställda belägenhet, vari Arbin blivit försatt efter en fångvårdstjänstgöring,
i vilken han ådagalagt framstående skicklighet, varmt nit och uppoffrande trohet,
syntes ett ingripande från statens sida väl påkallat. Under sin tjänstgöringstid
hade Arbin vid sidan av tjänstegöromålen utövat en omfattande hjälpverksamhet för
de kvinnor, som frigåves från tvångsarbetsanstalten. Han hade med medel, som
han själv anskaffat eller tillskjutit, anordnat och skött ett upptagningshem för dem.
Med visshet kunde antagas, att den överansträngning, som såväl härav som av
tjänstearbetet följt, och den sinnesbörda, som besvikelserna i skyddsarbetet pålagt
honom, väsentligen bidragit till den sjukdom, varav han nedbrutits. Den omständigheten,
att Arbin i samvetsöm pliktkänsla, över hövan skärpt av denna hans psykiska
sjukdom, trott sig böra till fångvårdens gagn avsäga sig en för hans nödtorft
behövlig löneinkomst, till vilken han även under sin sjukdom varit för sin återstående
livstid berättigad, hade visserligen försatt staten i den rättsliga ställningen
att icke vidare mot honom hava andra förpliktelser än mot alla fattiga och nödlidande.
Men det syntes styrelsen, att en moralisk skyldighet för det allmänna
kvarstode att icke helt begagna sig av den uppoffring, en tjänare sålunda under
andra förhållanden velat göra. Arbins avskedstagande hade i varje fall för kronan
medfört en ej obetydlig besparing.
Vid beräkningen av det sökta bidragets storlek syntes det belopp, som enligt
den under tiden för Arbins anställning vid fångvården tillämpade avlöningsstaten
och de för civila tjänstemän gällande pensionsbestämmelserna skulle kommit Arbin
till godo, om han varit såsom civil tjänsteman pensionsberättigad, skäligen kunna
tagas till jämförelse.
Under nämnda förutsättning skulle pensionen, där Arbin uppnått stadgade
levnads- och tjänstår, hava utgått med tre fjärdedelar av hans arvode med ålders
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
13
tillägg eller 1,875 kronor. När Arbin erhållit avsked, hade han likväl hunnit allenast
femtiotre levnads- och i fångvården tretton tjänstår. Lagen angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension den It oktober 1907 tillerkände pensionsberättigad
tjänstinnehavare, som icke uppnått stadgad levnadsålder men, efter att under fem
pa varandra följande år i följd av sjukdom varit ur stånd att tjänstgöra, funnits
vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen, pension icke understigande 75 procent
av hel pension. I analogi härmed skulle Arbin under enahanda omständigheter
kunnat påräkna en årlig pension av omkring 1,400 kronor.
Vidare har fångvårdsstyrelsen erinrat, att en avsevärd förbättring
i löneförmåner enligt 1910 års lönereglering för fångvårdsstaten tillkommit
innehavaren av ifrågavarande befattning, men att, enär Arbin
redan avgått, då den nya avlöningsstaten trätt i tillämpning, något avseende
ej kunde vid den föreliggande frågans avgörande fästas vid den
förhöjda avlöningen.
Fångvårdsstyrelsens hemställan är, att Ivungl. Maj:t täcktes hos
riksdagen göra framställning därom att Arbin måtte beviljas ett understöd
av 1,400 kronor, för år, att utgå från och med år 1913 tills vidare,
så länge Arbin vore oförmögen att försörja sig och sin familj.
I utlåtande, som statskontoret, efter remiss, den 19 maj 1913
avgivit i anledning av fångvårdsstyrelsens framställning, har statskontoret
yttrat:
På grund av vad i ärendet förekommit och då av professor Lennmalms
senare intyg, vilket ingivits till statskontoret, framginge, att Arbin efter all sannolikhet
icke vidare bleve arbetsför, syntes det, som skulle synnerligen goda skäl
föreligga för beredande åt Arbin av ett årligt understöd för hans återstående livstid.
Statskontoret, som i fråga om beloppet icke hade något att erinra mot fångvårdsstyrelsens
förslag, tvekade därför icke att förorda en framställning till Riksdagen
i sadant syfte. Den nödställda belägenhet, vari Arbin och hans familj befunne
sig, gjorde det synnerligen önskligt, att understödet kunde tillgodokomma
honom redan under år 1913. Då det emellertid torde vara för sent att framlägga
ärendet för den vid tiden för avgivandet av statskontorets utlåtande församlade
riksdagen, finge statskontoret hemställa, att Ivungl. Maj:t täcktes dels bemyndiga
statskontoret att under förskottstitel av omhänderhavande medel åt Arbin tills
vidare utbetala ett understöd till belopp av 1,400 kronor, för år räknat, dels ock i
nådig proposition föreslå riksdagen att för Arbin å allmänna indragningsstaten uppföra
en årlig pension av samma belopp, att utgå från och med år 1913.
Då ärendet anmäldes i statsrådet den 30 maj 1913 fann Kungl.
Maj:t gott tilldela Arbin eu nådegåva av 300 kronor, att utgå av
andra huvudtitelns anslag till extra utgifter, varjämte Kungl. Maj:t förklarade
sig vilja framdeles till prövning upptaga frågan om framläggande
för riksdagen av förslag om pension åt Arbin.
14
Banko-utskottets utlåtande Nr 6.
Utskottet.
De prästerliga tjänstemännen vid fängelserna hava till största delen
fångvårdstjänsten såsom en bisyssla. Men vid de centrala anstalterna
äro i allmänhet anställda prästmän — numera benämnda pastorer —
med skyldighet att huvudsakligen ägna sig åt arbetet vid fängelset.
Såsom jag redan nämnt, hava emellertid icke ens dessa pensionsrätt.
I regel övergå de, efter längre eller kortare tids tjänst vid fångvården,
till ordinarie prästerliga befattningar i församlingarna. Härigenom blir
sörjt för deras ålderdom och även för understöd under sjukdom, som i
förtid kan göra dem oförmögna till .arbete. I det senare hänseendet
beredes dem, så länge de kvarstå vid fångvården, viss trygghet därigenom,
att fängelsebefattningarna tillsättas medels konstitutorial.
Denna trygghet förlorade Arbin genom sitt avskedstagande, och
med avseende å de omständigheter, under vilka avskedet söktes, anser
jag, i likhet med såväl statskontoret som fångvårdsstyrelsen, starka skäl
tala för att, då Arbin nu råkat i verklig nöd, staten lämnar honom
bistånd under den kommande tiden. En statspension torde här vara på
sin plats, och dess belopp lärer skäligen kunna, efter de för pensionsberättigade
civila tjänstinnehavare gällande grunder, bestämmas till 1,400
kronor årligen. Då emellertid läkaren icke intygat, att Arbin är för
framtiden oförmögen till tjänstgöring, utan allenast att han med all
sannolikhet icke vidare blir arbetsför, torde, i enlighet med vad stundom
plägar ske, vid beviljande av pensionen böra fästas förbehåll om minskning
av pensionsbeloppet eller pensionens upphörande för den händelse,
att Arbin efter tillfrisknande skulle vinna anställning med avlöning av
statsmedel till belopp, som tillsammans med pensionen överstiger de till
3,500 kronor för år beräknade avlöningsförmåner, Arbin åtnjöt under
tjänstgöringen vid fängelserna i Norrköping.
I fråga om tiden, från vilken pensionen skall utgå, vill jag ej
ifrågasätta, att den skall börja utbetalas förrän från och med innevarande
år.»
Även utskottet finner med hänsyn till de omständigheter, under
vilka Arbin erhållit avsked från sin tjänst, i likhet med myndigheterna
goda skäl tala för att Arbin må av staten erhålla pension. Beloppet
av denna pension har föreslagits till 1,400 kronor och har utskottet icke
något att däremot erinra. I fråga om tiden, från vilken pensionen skall
utgå, har Kungl. Maj:t ansett, att densamma borde utbetalas från och
med innevarande år, varemot såväl fångvårdsstyrelsen som statskontoret
hemställt, att pensionen måtte beviljas från och med 1913 års början.
Såsom i statsrådsprotokollet omförmäles, har Kungl. Maj:t den 30 maj 1913
Banlcoutskotlets utlåtande Nr 6. 15
tilldelat Arbin eu nådegåva av 300 kronor. Vid sådant förhållande har
utskottet icke velat ifrågasätta, att pensionen skall utgå från 1913 års
början. Utskottet har likväl med hänsyn till de särdeles ömmande
omständigheter, som här föreligga, ansett sig böra föreslå, att pensionen
utbetalas från och med den 1 juli 1913.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må medgiva, att f. d. predikanten
vid tvångsarbetsanstalten och kronohäktet i Norrköping
Wilhelm Arbin må från och med den 1 juli 1913 under
sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension av ettusenfyrahundra kronor,
dock att, därest Arbin framdeles skulle erhålla anställning
med avlöning av statsmedel, pensionen skall
för den tid, anställningen varar, minskas i den män
den nya avlöningen, sammanlagd med pensionen, överstiger
3,500 kronor.
19ro) I punkt 22 under tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t före- Ang.
slagit riksdagen medgiva, att direktören vid länsfängelset i Västerås
Carl Oscar Lindeblads änka Hilda Gustafya Lindeblad, född Frölich, må direktören vid
från och med år 1914, så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, länsfängelset
utöver den henne från civilstatens änke- och pupillkassa tillkommande c. ofLinde■
pensionen, från allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension av blads änka
240 kronor. 1
Det under nästföregående punkt åberopade statsrådsprotokollet
innehåller i detta ärende följande yttrande av chefen för justitiedepartementet.
»Direktören vid länsfängelset i Västerås kaptenen Carl Oscar Linde- De^artementsblads
änka Hilda Gustafva Lindeblad, född Frölich, har till Kungl. Maj:t chefeninkommit
med ansökan om tilläggspension.
Angående direktören Lindeblad har fångvårdsstyrelsen i infordrat
utlåtande över ansökningen lämnat följande uppgifter. Lindeblad var
född den 8 juli 1844 och ägnade sig först åt militäryrket. Efter att
hava avancerat till kapten övergick han 1888 i fångvårdens tjänst. Den
14 december sistnämnda år erhöll han sitt första förordnande vid fångvården,
varefter han innehade förordnanden såsom bevakningsbefälhavare
och direktör vid olika fångvårdsanstalter, till dess han, som den 16 april
16
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
1895 konstituerades till direktör vid dåvarande länsfängelset, numera
straffängelset, i Västerås, tillträdde denna befattning, vilken han innehade
till sin död den 22 januari 1909.
Lindeblad efterlämnade, utom änkan, som är född 1843, en dotter,
född 1876, samt två söner, födda 1879 och 1880. Bouppteckningen
visade en behållning i boet av omkring 6,000 kronor. Detta överskott
har emellertid huvudsakligen uppkommit därigenom, att boets andel i
några landfastigheter efter taxeringsvärdet upptagits till ett belopp något
överstigande den å samma andel belöpande intecknade gälden, och i
bouppteckningen är anmärkt, att andelen i sagda fastigheter, vilka voro
mycket förfallna, aldrig lämnat makarna Lindeblad någon inkomst.
Årliga avlöningen för direktörsbefattningen vid fängelset i Västerås
var — ålderstillägg inräknade — intill år 1904 2,300 kronor samt från
och med år 1904 till och med år 1910 3,800 kronor. Efter sistnämnda
år uppgår avlöningen jämte ålderstillägg till 5,000 kronor. De änkepensioner,
som enligt reglementet för civilstatens änke- och pupillkassa
den 21 december 1907 svara mot dessa avlöningar, äro respektive 360,
460 och 740 kronor. Nämnda reglemente blev vid sitt ikraftträdande
den 1 januari 1908 tillämpligt å mannen Lindeblad såsom dittillsvarande
delägare i civilstatens enskilda änke- och pupillfond. För honom skulle
härvid delaktighetsbeloppet i kassan bestämmas efter de löneförmåner,
som den 1 januari 1902 varit förenade med hans tjänst, dock att Lindeblad,
därest han icke redan fyllt 60 år, ägt möjlighet att mot erläggande
till kassan av viss tilläggsavgift bereda sig den förhöjning i delaktighetsbeloppet,
som motsvarade den från och med år 1904 inträdda ökningen
av hans avlöning. Då Lindeblad den 1 januari 1908 överskridit sagda
åldersgräns, var berörda möjlighet för honom utesluten, och änkans
pension från änke- och pupillkassan blev alltså fastställd till allenast o60
kronor för år.
Ånkan Lindeblad är fortfarande boende i Västerås och har två av
barnen, nämligen dottern och den yngre sonen, hemma hos sig. Såväl
änkan som denne son hava hårt drabbats av sjukdom. Ett i ärendet
företett läkarintyg innehåller, att änkan Lindeblad sedan februari 1913
vore förlamad i högra benet och högra armen, till följd varav hon ej
kunde på något sätt reda sig utan hjälp av sköterska, samt att den 32- årige sonen Kristen Lindeblad, som efter hjärninflammation i tidigaste
barnaåren vore i det närmaste blind, så att han ej ens såge att vägleda
sig, därjämte vore lam i högra sidan med benet förkortat och armén
slapp ävensom lede av epileptiska anfall. På grund av detta sitt tillstånd
vore — intvgar läkaren — Kristen Lindeblad icke endast absolut
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
17
oförmögen att i minsta mån bidraga till sitt uppehälle, utan även i behov
av ständig omvårdnad, hjälp och tillsyn. Beträffande änkan Lindeblad
yttrar läkaren slutligen, att någon nämnvärd förbättring i hennes tillstånd
icke vore att påräkna.
I sin underdåuiga ansökning, av den 26 september 1913, anhåller
änkan Lindeblad, att Kungl. Maj:t måtte hos riksdagen begära tilläggspension
åt henne till belopp, som Kungl. Maj:t täcktes bestämma. Hon
framhåller härvid den stora skillnaden mellan hennes statspension 360
kronor och mannens avlöning, som, utom förmånen av fri bostad med
vedbrand, uppgått till 3,800 kronor. Vidare uppger och anför änkan
Lindeblad:
Utom pensionen uppbure hon årligen 150 kronor såsom understöd från en
enskild donationsfond och 300 kronor, som ur en av Västerås stads fonder tilldelats
henne för den obotligt sjuke sonen. Med tillhopa 810 kronor skulle alltså de oundgängliga
utgifterna bestridas. Med anledning av sonens sjukdom hade särskild
tjänarinna måst anställas och, sedan änkan Lindeblad själv förra vintern träffats av
ett slaganfall, från vilket hon endast delvis tillfrisknat, även en sjuksköterska.
Under dylika förhållanden kunde de omnämnda tillgångarna ej långt förslå. I någon
mån förbättrades visserligen ställningen därigenom, att den hemmavarande dottern
åtnjöte årligt arvode av 1,500 kronor såsom biträde å Västerås stads gas- och
elektricitetsverks kontor, men förhållandena vore dock synnerligen bekymmersamma,
då ju utgifter krävdes för bostad, kost åt 5 personer och kläder ävensom avlöning
åt tjänarinna och sjuksköterska.
Vid ansökningen är fogat ett den 24 september 1913 dagtecknat
intyg av domprosten i Västerås F. Fåhrseus, vilken vitsordar, att änkan
Lindeblad till följd av sin och sonens sjukdom befunne sig i synnerligen
tryckta omständighet''t. I betraktande därjämte av hennes alltid hedrande
vandel ville domprosten på det kraftigaste förorda den ansökan om
understöd eller förhöjd pension, änkan Lindeblad vore sinnad att göra.
A nu nämnda intyg1 har instämmande tecknats av stadsfullmäktiges i
Västerås ordlörande M. Schenström och borgmästaren därstädes J. Karlsson.
Fångvårdsstyrelsen har i sitt utlåtande över änkan Lindeblads
framställning tillstyrkt avlåtande av proposition till riksdagen om årligt
understöd åt såväl sökanden som hennes sjuke son. Beträffande understödens
belopp erinrar styrelsen, att pension för änka efter innehavare
av ifrågavarande direktörsbefattning numera utgjorde 740 kronor och att,
om pensionsberättigat barn även funnes, pensionen höjdes med 50 procent
eller 370 kronor till 1,110 kronor. Visserligen vore — yttrar styrelsen
— avliden tjänstemans barn berättigat till pension, endast om det vore
Bihang till riksdagens protokoll 1914. 8 saml. 5 höft. (Nr 6) 3
18
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
under 21 år gammalt, men äldre son, som i likhet med Kristen Lindeblad
vore absolut oförmögen att i minsta mån bidraga till sitt uppehälle och
krävde ständig tillsyn och vård, syntes vara i ännu större behov av
understöd. Med tillkännagivande att direktören Lindeblad i sin tjänstgöring
städse ådagalagt stor redbarhet, plikttrohet och nit, hemställer
styrelsen, att Kungl. Maj:t täcktes till riksdagen avlåta proposition om
beviljande åt hans änka för hennes återstående livstid samt åt obotligt
sjuke sonen Kristen Lindeblad av ett årligt understöd till belopp av
skillnaden mellan 1,110 kronor och den pension av 360 kronor, som
änkan Lindeblad uppbure från civilstatens änke- och pupillkassa, eller
således av 750 kronor, att utgå för änkan Lindeblad med två tredjedelar,
500 kronor, och för hennes bemälde son med en tredjedel, 250 kronor,
vilket sistnämnda belopp borde få av sonen uppbäras även efter moderns
död, så länge han levde, oförmögen att försörja sig själv.
Sedan ärendet vidare remitterats till statskontoret, har detta ämbetsverk
i avgivet utlåtande förklarat, att ämbetsverket åtminstone icke för
närvarande kunde tillstyrka pensions beredande åt Kristen Lindeblad.
Ej heller kunde statskontoret — yttrar ämbetsverket — förorda tilläggspension
åt änkan Lindeblad med det av fångvårdsstyrelsen föreslagna
beloppet, såsom hänförande sig till avlönings- och pensionsförhållanden,
som inträtt efter direktören Lindeblads död, men då i förevarande fall
synnerligen ömmande omständigheter talade för beredande av någon
tilläggspension åt änkan Lindeblad, ville statskontoret ifrågasätta, huruvida
icke skäl kunde anses föreligga att söka hos riksdagen utverka,
att hon från och med år 1914, så länge hon förbleve i sitt nuvarande
änkestånd, finge, utöver pensionen från änke- och pupillkassan, å allmänna
indragningsstaten uppbära eu årlig pension av 240 kronor.
Då änka efter en statens tjänsteman kommit i åtnjutande av
henne författningsenligt tillkommande pension, bör tillägg till pensionsbeloppet
icke ifrågasättas utan att särdeles talande skäl kunna anföras
för en höjning därav. I det föreliggande fallet synas emellertid sammanstötande
olyckliga omständigheter hava försatt pensionstagerskan i sådan
ställning, att staten skäligen bör träda hjälpande emellan. Ur synpunkten
av möjliga konsekvenser torde ett beslut härom icke böra
möta betänklighet, helst om tilläggspensionen, på sätt jag vill tillstyrka,
begränsas till det av statskontoret föreslagna beloppet. Detta, sammanlagt
med den nu utgående pensionen, skulle uppbringa änkan Lindeblads
pensionsförmåner av statsmedel till ett årligt belopp av 600 kronor.
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
19
1 fråga om Kristen Lindeblad anser jag lika med statskontoret,
att åtgärd från Kungl. Maj:ts sida nu ej bör vidtagas för beredande av
understöd åt honom.»
I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herr A. Lundblad väckt motion, nr 181, vari motionären
anfört följande.
»Uti en till Kungl. Maj:t ingiven underdånig ansökan har fru Hilda Gustafva
Lindeblad, änka efter avlidne direktören vid länsfängelset i Västerås Carl Oscar
Lindeblad anhållit om tilläggspension.
Ansökningen jämte dess motivering samt intyg från läkare, präst och stadens
borgmästare och stadsfullmäktiges ordförande återfinnas under punkt 22 i tionde
huvudtiteln, sid. 96.
Fångvårdsstyrelsen, som blivit hörd i ärendet, har tillstyrkt ansökningen,
varemot statskontoret säger sig icke åtminstone för närvarande kunna tillstyrka
pensionens beredande åt obotligt sjuke sonen Kristen Lindeblad. Med kännedom
om det synnerligt betryckta läge, vari änkefru Lindeblad med sin sjuke son befinner
sig, får jag vördsamt hemställa om avslag av Kungl. Maj:ts förslag och tillstyrkan
av fångvårdsstyrelsens i ämnet avgivna yttrande.
Jag hemställer alltså, att riksdagen i likhet med fångvårdsstyrelsens yttrande
behagade till änkan Lindeblad under hennes återstående livstid samt åt hennes
obotligt sjuke son årligen anslå ett belopp av 750 kronor att utgå åt änkan med
två tredjedelar, 500 kronor, och för hennes bemälde son med en tredjedel, 250
kronor, vilket sistnämnda belopp torde få av sonen uppbäras även efter modems
död, så länge han levde, oförmögen att försörja sig själv.»
Då, enligt vad utredningen i ärendet giver vid handen, änkan
Lindeblad och hennes obotligt sjuke son befinna sig i synnerligen betryckta
omständigheter, har utskottet för sin del funnit göda skäl tala för
att under för handen varande förhållanden tillstyrka motionärens förslag.
Utskottet hemställer förty,
att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition och med bifall till den i ämnet
väckta motionen, må bevilja åt direktören vid länsfäugelset
i Västerås Carl Oscar Lindeblads änka Hilda
Gustafva Lindeblad, född Frölich, och makarnes son
Kristen Lindeblad från och med år 1914 pensioner å
allmänna indragningsstaten, åt änkan, utöver den henne
från civilstatens änke- och pupillkassa tillkommande
pensionen, femhundra kronor, så länge hon lever ogift,
Motion
II: 181.
Utskottet.
20
BanJcoutskottets utlåtande Nr 6.
Ang. -pension
åt oldfrun
Augusta Lovisa
Fredrika
Wilhelmina
Ahlgren.
[23.]
Åtu).
pension åt
fBrrådsvakt’
mästaren
J. Q. J.son
Lvndlié.
samt åt sonen tvåhundrafemtio kronor att av honom
uppbäras, så länge han är oförmögen att försörja sig
själv.
II. Ang. lantforsvarsdepartementet.
20:o) I punkt 23 under tionde huvudtiteln har Kungl. Magt föreslagit
riksdagen medgiva, att oldfrun vid skjutskolan för infanteriet och
kavalleriet Augusta Lovisa Fredrika Wilhelmina Ahlgren må från och med
månaden näst efter den, under vilken hon varder entledigad från denna
sin anställning, under sin återstående livstid uppbära en årlig pension
av 500 kronor å allmänna indragningsstaten.
Utredningen i ämnet återfinnes i statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden
den 31 december 1913 (10 h. t. sid. 100).
Utskottet har icke funnit något att erinra mot Kungl. Maj:ts förevarande
framställning och hemställer förty,
att riksdagen må medgiva, att oldfrun vid skjutskolan
för infanteriet och kavalleriet Augusta Lovisa
Fredrika Wilhelmina Ahlgren må från och med månaden
näst efter den, under vilken hon varder entledigad
från denna sin anställning, under sin återstående livstid
uppbära en årlig pension av femhundra kronor
å allmänna indragningsstaten.
21:o) I en till riksdagen den 30 januari innevarande år avlåten
proposition nr 48 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
ur statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att vaktmästaren vid intendentur kåren, förrådsvaktmästaren
vid arméns intendenturförråd å Karlsborg Johan Gottfrid
Johansson Lindhé må från och med månaden näst efter den, varunder
han, sedan han uppnått den för erhållande av gratial från Vadstena
krigsmanshuskassa stadgade ålder, entledigas från sin befattning, under
sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig
pension till så stort belopp, att densamma jämte det honom tillkommande
gratial från berörda kassa uppgår till 360 kronor årligen eller
alltså 211 kronor.
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
21
I fråga om utredningen i ämnet får utskottet hänvisa till propositionen.
Utskottet har icke funnit något att erinra mot framställningen
och hemställer förty,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.
22:o) I punkt 24 under tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att gesällen vid kronobageriet i Stockholm
Oskär Nikolaus Wiström må från och med månaden näst efter den, under
vilken han avgår från denna sin anställning, under sin återstående livstid
uppbära en årlig pension av 600 kronor å allmänna indragningsstaten.
Den i ärendet förebragta utredningen återgives i statsrådsprotokollet
över lantförsvarsärenden den 31 december 1913 (10 h. t. sid. 102).
Med tillstyrkande av bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
hemställer utskottet,
att riksdagen må medgiva, att gesällen vid
kronobageriet i Stockholm Oskar Nikolaus Wiström
må från och med månaden näst efter den, under vilken
han avgår från denna sin anställning, under sin återstående
livstid uppbära en årlig pension av sexhundra
kronor å allmänna indragningsstaten.
23:o) I punkt 25 under tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att musiksergeanten av första klassen vid
Ålvsborgs regemente, fanjunkaren i regementet Christian August Bendixen
må under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära
en pension av 900 kronor årligen, att utgå från och med månaden näst
efter den, varunder avsked från tjänsten varder honom beviljat.
I fråga om den i ärendet förebragta utredningen tillåter sig utskottet
hänvisa till statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden den 31
december 1913 (10 h. t. sid. 104).
Utskottet, som icke funnit något att erinra mot ifrågavarande
framställning, hemställer,
Ang.
pension åt
gesällen vid
kronobageriet
i Stockholm
Oskar
Ntkolaus
Wiström.
[24.]
Ang.
pension åt
musiksergeanten
C. A.
Beu dixen.
[25.]
22
liankoutskottets utlåtande Nr 6.
Ang.
understöd åt
f. arbetaren
C, H. Hemming.
Ang.
pension åt f.
mureriarbefaren
J. A.
Söderström.
att riksdagen må medgiva, att musiksergeanten
av första klassen vid Alvsborgs regemente, fanjunkaren
i regementet Christian August Bendixen må uuder sin
återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära
en pension av niohundra kronor årligen, att utgå
från och med månaden näst efter den, varunder avsked
från tjänsten varder honom beviljat.
24:o) I en till riksdagen den 30 januari 1914 avlåten proposition,
nr 49, har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag ur statsrådsprotokollet
över lantförsvarsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att förre arbetaren vid ammunitionsfabriken å Marieberg
Carl Henrik Hemming må från och med år 1914 under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära ett årligt understöd av
60 kronor.
Utskottet, som i fråga om den i ärendet framlagda utredningen
tillåter sig hänvisa till propositionen, hemställer,
att riksdagen må medgiva, att förre arbetaren
vid ammunitionsfabriken å Marieberg Carl Henrik
Hemming må från och med år 1914 under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära
ett årligt understöd av 60 kronor.
25:o) I en inom andra kammaren väckt motion, nr 43, har herr
M. Enderstedt hemställt, »att riksdagen måtte till förre mureriarbetaren
Johan August Söderström bevilja eu årlig pension å 300 kronor att
utgå från och med innevarande år».
Till stöd för sin framställning bar motionären anfört följande:
»En år 1840 född murare Johan August Söderström anhöll i fjol hos Kungl.
Maj:t att erhålla pension med anledning av att han i 28 år arbetat för kronan
såsom fästningsbyggare och murare.
I infordrat yttrande sade sig statskontoret icke vilja avstyrka Söderströms
begäran och fortifikationsdepartementet tillstyrkte densamma, såsom av handlingarna
i k. lantförsvarsdepartementet kan inhämtas. Kungl. Maj:t avslog emellertid den
30 maj 1913 den gjorda ansökan.
Anledningen härtill var, att av de 28 år, Söderström uppgav sig ha arbetat
för kronan, endast 21 kunnat konstateras genom avlöningsjournalerna.
Det förhåller sig emellertid såsom fortifikationsbefälhavaren å Karlsborg
yttrar, att Söderström under de år, som han i journalerna icke återfinnes, likväl
Bankoutskottets utlåtande Nr 6. 23
arbetat för kronan, om ock genom entreprenörer eller förmän. År 1874 fick S.
order att utföra mureriarbete åt byggmästarefirman Lundquist & Karlander, som
utförde entreprenadarbeten vid Karlsborgs fästning. Hos denna firma arbetade S.
i två år. Under ett annat år (den gamle mannen kan nu icke erinra sig vilket)
fick han order att utföra mureriarbete vid sappöremas verkstäder vid Karlsborg.
Ett år arbetade han en tid vid Kviberg.
Av de yttranden, som till Kungl. Maj:t inkommit vid förutnämnda ansökan,
framgår, att S. städse väl utfört honom åliggande arbete, och med statskontoret
måste man säga, att Söderström ägnat sina bästa arbetskrafter åt staten.
Söderström är nu vid framskriden ålder samt sjuklig och i saknad av alla
tillgångar, såsom av medföljande intyg synes.»
Såsom av motionen framgår, anhöll Söderström förlidet år hos
Kungl. Maj:t om pension, men avslog Kungl. Maj:t genom beslut den
30 maj 1913 den gjorda ansökningen.
Av handlingarna i ärendet har utskottet inhämtat, att arméförvaltningens
fortifikationsdepartement, med hänsyn dels till Söderströms
framskridna ålder och oförmåga att kunna själv försörja sig dels ock
till ömmande omständigheter i övrigt, tillstyrkt en framställning till
riksdagen om beviljande av pension åt Söderström till belopp av 300
kronor. Statskontoret anförde för sin del, att ämbetsverket icke kunde
undgå att hysa någon betänklighet särskilt på grund därav att Söderström
för länge sedan upphört att arbeta i statens tjänst, vartill komme,
att han endast under 21 år och då blott någon del av vart år varit
sysselsatt för kronans räkning. Då han emellertid syntes hava ägnat
sina bästa arbetskrafter åt staten och numera vid framskriden ålder icke
med arbete kunde försörja sig samt saknade tillgångar, ville det synas,
som om billighetsskäl skulle kunna anses i detta fall föreligga i sådan
grad, att de måhända borde övervinna betänkligheterna. Statskontoret
ville därför icke avstyrka framställningen.
Åven utskottet anser i likhet med myndigheterna billighetsskäl
tala för att Söderström erhåller den av motionären föreslagna pensionen.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen, med bifall till förevarande motion,
må medgiva, att f. fästningsbyggnadsarbetaren Johan
August Söderström må från och med år 1914 under
sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av trehundra kronor.
Utskottet.
24
Bankoutskottets utlåtande. Nr 6.
Ang.
pension åt
förre konstapeln
vid flottans
poliskår
B. F. M. Elmbergs
änka
Amalia Charlotta
Elmberq.
[26.]
Ang.
pension åt f.
flaggunder - officeren 0.
W. Hansson.
[27.]
III. Ang. sjöförsvarsdepartementet.
26:o) I punkt 26 under tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att förre konstapeln vid flottans poliskår Bror
Folke Magnus Elmbergs änka Amalia Charlotta Elmberg, född Håkansson,
må under sin återstående livstid, så länge hon i sitt nuvarande änkestånd
förbliver, å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
av kronor 237.50 att utgå från och med år 1914.
Beträffande de till stöd för framställningen anförda skälen får utskottet
hänvisa till statsrådsprotokollet över sjöförsvarsärenden den 28
november 1913 (10 h. t. sid. 106).
Då utskottet icke haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts föreliggande
förslag, får utskottet hemställa,
att riksdagen må medgiva, att förre konstapeln
vid flottans poliskår Bror Folke Magnus Elmbergs änka
Amalia Charlotta Elmberg, född Håkansson, må under
sin återstående livstid, så länge hon i sitt nuvarande
änkestånd förbliver, å allmänna indragningsstaten uppbära
en årlig pension av tvåhundratrettiosju kronor
50 öre, att utgå från och med år 1914.
27:o) I en inom andra kammaren väckt motion, nr 76, hava herrar
TJ. Leander, O. Kloo och O. Holntdahl hemställt, »det Riksdagen ville
besluta att tilldela förre flaggunderofficeren Otto Wilhelm Hansson i
Karlskrona en årlig pension å 300 kronor att från och med år 1915
utgå av medel från allmänna indragningsstaten».
Till stöd för motionen har anförts följande.
»I enlighet med Kungl. Maj:ts hemställan i proposition nr 146 till 1912 års
riksdag medgav denna, att årliga pensioner från allmänna indragningsstaten skulle
utgå till åtskilliga personer, som deltagit i ångfartyget Vegas expedition åren
1878—1880, nämligen timmermannen S. Andersson, f. båtsmanskorpralerna C. Nyström
Smålänning och C. Jonsson Ljungström, f. båtsmannen P. O. Johansson Fäste
och f. eldaren O. Ingelssons hustru, Sofia Charlotta Jönsson, vilken blev tillerkänd
pensionen i stället för mannen, enär denne såsom obotligt sinnessjuk vårdas å
Stockholms stads allmänna försörjningsinrättning, varest han sedermera lärer ha
avlidit. Då även hustru Ingelsson redan gått ur tiden, fick hon ej länge njuta av
det understöd, som riksdagen välvilligt tilldelat henne.
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
25
I berörda nådiga proposition omnämnes ytterligare en person, flaggunderofficeren
Otto Wilhelm Hansson, som i egenskap av matros också deltog i expeditionen.
Hansson, som ännu finnes i livet och är bosatt i Karlskrona, är enligt i
propositionen meddelad uppgift född den 6 april 1856 samt utnämndes till underofficer
av 2:dra graden den 9 maj 1892 och till flaggunderofficer den 31 december
1901. Den 6 oktober 1911 erhöll han avsked från tjänsten och tillerkändes då
lagstadgad pension av 1,082 kronor 52 öre för år. På grund därav blev han icke
i likhet med övriga deltagare i Vegas expedition år 1912 föreslagen till någon
tilläggspension.
Såsom skäl för de av Kungl. Maj:t äskade och av riksdagen beviljade understöden
åberopades, att det borde tillkomma svenska staten att sörja för, att de
män, som deltogo i ångfartyget Vegas berömda färd runt Asien och Europa samt
därigenom bidrogo till att sprida glans över det svenska namnet, på ålderdomens
dagar icke måtte sakna medel till uppehälle för sig och de sina. Man är emellertid
berättigad att antaga, att bankoutskottet, när det tillstyrkte, och riksdagen, när
den beviljade understöden, icke blott avsågo att trygga dem det gällde för svår
och skriande nöd utan desslikes ville giva uttryck för den tacksamhetsskuld, vari
svenska staten måste anses stå till dessa män, som i sin mån medverkat till utförandet
av ett stordåd, som väckte beundran i alla länder. Pensionerna tilldelades
också vederbörande oberoende av och såsom ett tillägg till de pensioner, de ägde
att uppbära på grund av innehavd tjänst.
Går man ut från sistnämnda synpunkt, borde även Hansson erhålla sitt vedermäle.
Att han genom flit och energi tjänat sig upp i ledet, får ingalunda anses
utgöra hinder för honom att komma i åtnjutande av den uppmuntran från riksdagens
sida, som hans andra kamrater från Vegafärden fått röna. Tvärtom synes
detta böra räknas honom till förtjänst.
I övrigt har Hansson det ganska bekymmersamt. Den sjukdom, magkatarr
i förening med gallsten, varav han led redan 1912, har sedan dess ytterligare
tilltagit. Han är således ännu mera oförmögen än förut att verkställa något
arbete eller förbättra sina ekonomiska villkor. I stället nödgas han offra en ej
ringa del av sin pension på vården om sin hälsa. Visserligen är han icke ensam
om denna erfarenhet utan har i detta hänseende många likar, men såsom ett
faktum kvarstår i alla händelser, att bland de ännu kvarlevande Vegamännen är
Hansson den ende, som för sitt deltagande i expeditionen icke hugnats med pension.»
Av motionen framgår, att Hansson vid sitt avsked från tjänsten
erhållit honom tillkommande pension, 1,082 kronor 52 öre för år. Då
Hansson vidare i likhet med övriga deltagare i Vegaexpeditionen år
1880 tillerkänts visst belopp såsom nationalbelöning och sådana ömmande
omständigheter väl icke torde vara för handen, som legat till grund
för 1912 års riksdags beslut om pension åt övriga då levande tillhörande
Vegas besättning, har utskottet icke funnit skäl tillstyrka motionärernas
framställning.
Vt skottet.
Bihang till riksdagens protokoll 1914. 8 samt. 5 höft. (Nr 6.)
4
26
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
Ang.
f. d. korpralen
0. S. Svenssons
ansökning
om årligt
understöd.
Ang.
begravningshjälp
och livränta
åt
mästerlotsen
J. H. Björks
änka Thyr a
Josefina
Björk.
[27.]
Utskottet hemställer alltså,
att ifrågavarande motion, II : 76, icke må vinna
riksdagens bifall.
28:o) I en till riksdagen den 31 december 1913 avlåten proposition,
nr 39, har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över sjöförsvarsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att f. d. korpralen vid Karlskrona kustartilleriregemente
Oskär Selfrid Svensson må från allmänna indragningsstaten under
sin återstående livstid uppbära ett årligt understöd av 300 kronor, att
utgå från och med den 1 januari 1914.
I fråga om den i ärendet framlagda utredningen får utskottet
hänvisa till ovanberörda statsrådsprotokoll.
Med tillstyrkande av bifall till förevarande proposition får utskottet
hemställa,
att riksdagen må medgiva, att f. d. korpralen
vid Karlskrona kustartilleriregemente Oskar Selfrid
Svensson må från allmänna indragningsstaten under
sin återstående livstid uppbära ett årligt understöd av
trehundra kronor, att utgå från och med den 1 januari
1914.
29:o) I punkt 27 under tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att mästerlotsen vid Sandhamns lotsplats Ivar
Hellenfrid Björks änka Thyr a Josefina Björk må från anslaget till allmänna
indragningsstaten uppbära dels begravningshjälp med 75 kronor,
dels ock en årlig livränta av 180 kronor att utgå från den 8 oktober
1912, så länge hon lever ogift.
Den i ärendet förebragta utredningen återfinnes i statsrådsprotokollet
över sjöförsvarsärenden den 21 november 1913 (10 h. t. sid. 109).
Med tillstyrkande av bifall till Kungl. Majrts förslag hemställer
utskottet,
att riksdagen må medgiva, att mästerlotsen vid
Sandhamns lotsplats Ivar Hellenfrid Björks änka Thyra
Josefina Björk må från anslaget till allmänna indrag
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
27
ningsstaten uppbära dels begravningshjälp med sjuttiofem
kronor, dels ock en årlig livränta av etthundraåttio
kronor att utgå från den 8 oktober 1912, så
länge hon lever ogift.
IV. Ang. civildepartementet.
30:o) I eu inom andra kammaren väckt motion, nr 127, har herr
L. J. Carlsson i Frosterud, med instämmande av herrar E. Hage och
L. Lundström, hemställt, »att riksdagen måtte besluta att f. d. järnvägsarbetaren
Per Otto Karlsson i Boden må räknat från och med
den 1 januari 1914 under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig fyllnadspension av 140 kronor».
Till stöd för motionen har anförts följande.
Vid 1911 års riksdag väckte undertecknad en motion nr 46 i andra kammaren,
i vilken jag anförde följande:
»Då statsbanan Vännäs—Boden år 1894 nådde sin fullbordan, förestodo ej
vid tiden ifråga några mera betydande järnvägsanläggningar för statens räkning,
varför större delen av de arbetare, som en lång följd av år haft anställning vid
statsbanebyggnadema i Norrland, ej längre kunde beredas sysselsättning. Med anledning
härav hemställde kungl. järnvägsstyrelsen i skrivelse av den 26 februari
1894 till Kungl. Maj:t om att pension eller gratifikation måtte utgå till en del av de
förmän och arbetare, som haft anställning vid förenämnda banbyggnader, varvid
bland annat såsom grunder därför uppställdes, att vederbörande skulle hava haft
anställning vid statens järnvägsbyggnader minst 20 år. Nämnda framställning
föranledde, att en del förmän och arbetare, som uppfyllde i nämnda skrivelse angivna
villkor, erhöllo antingen en årlig pension eller gratifikation. Bland de arbetare,
som på grund härav hos Kungl. Maj:t gjorde framställning om erhållande av
pension, var en person vid namn Per Otto Karlsson, vilken enligt egen vid nämnda
ansökan år 1895 fogad meritförteckning arbetat vid statens järnvägsbyggnader sammanlagt
21 år 3 månader. Kungl. järnvägsstyrelsen, som i över ansökningen avgivet
yttrande anförde, att vid granskning av nämnda meritförteckning framgått,
att sökanden under åren 1889—1890 haft anställning vid den då enskilt bolag tillhöriga
Luleå—Ofotenbanan och sålunda ej till fullo arbetat så lång tid, som stipulerats
för erhållande av pension, avstyrkte på denna grund ansökningen. Kungl.
Maj:t fann i överensstämmelse därmed i utslag av den 15 mars 1895 ej skäl bifalla
ansökningen.
Förenämnda P. O. Karlsson har under hösten 1910 hos kungl. järnvägsstyrelsen
förnyat sin ansökan om pension. Av de vid sistnämnda ansökan fogade
handlingar framgår enligt vederbörande distriktsbefäls utredningar såsom ostridigt,
att Karlsson haft anställning vid statens järnvägsbyggnader åren 1873—1888 =
16 år, vidare 1891—1894 = 4 år samt slutligen åren 1904—1909 = 6 är under
Ang. fyllnadspension
åt förre järnvägsarbetaren
P. O. Karlsson
i Boden.
28
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
tillsammans 1,139 dagars sysselsättning å Bodens bangård med mera tillfälliga
arbeten. Därjämte säges i distriktsförvaltningens utlåtande över nu ifrågavarande
ansökan, att anteckningar saknas om, huruvida Karlsson enligt egen uppgift haft
arbete vid statens järnvägar under tiden från 1894 till och med 1903.
Vid sistnämnda ansökan voro fogade dels frejdebetyg, utvisande att P. O.
Karlsson är född den 30 maj 1841, dels intyg av baningenjör G. Janzen om att
Karlsson visat sig ordentlig och plikttrogen vid fullgörande av sitt arbete, att hans
hustru lever, att han innehar eget husrum på livstid, men att han i övrigt är
medellös, vidare dels läkareintyg av den 19 juli 1910 om att Karlsson lider av
åderförkalkning och reumatism och på grund därav hans arbetsförmåga är väsentligt
nedsatt, _ ..
samt slutligen dels intyg från kommunalnämndens ordförande i Över—Luleå
J. P. Strandberg om att Karlsson befinner sig i mindre goda ekonomiska förhållanden
och är i behov av pension.
Med avseende på nu sist nämnda ansökan har kungl. järnvägsstyrelsen i utlåtande
av den 12 januari 1911 ''funnit ifrågavarande ansökning icke kunna föranleda
till någon kungl. styrelsens vidare åtgärd’.
Såvitt av den i förenämnda pensionsfråga förebragta utredning framgår, har
alltså Karlsson arbetat vid statens järnvägsbyggnader i cirka 20 år. Dessutom
under åren 1904—1909 = 6 år med tillsammans 1,139 dagar (eller med andra ord
vid de tillfällen då arbete funnits att tillgå) vid statens järnvägstrafik å Bodens
bangård. Denna senare tidsperiod synes kungl. järnvägsstyrelsen ej alls tagit med
vid beräkningen av den tid, Karlsson arbetat åt staten, utan endast tagit hänsyn
till den tid, han arbetat vid järnvägsbyggnader, och då kanske funnit, att några
månader fattas i 20 år och på den grund ansett sig ej kunna bifalla ansökningen.
Det synes dock, som om mera hänsyn borde tagas till sökandens behov av
understöd samt därtill, att han plikttroget under så lång tid utfört arbete vid
statens järnvägar, än till det rent formella, nämligen att någon del av hans arbete
utförts vid statens trafikerade järnvägar.
Då riksdagen vid flera föregående tillfällen i liknande fall mera tagit hänsyn
till billighet och ömmande omständigheter än till det strängt formella, vågar jag
hoppas, att riksdagen ville behjärta förenämnde Karlssons behov av ett litet understöd
under hans sena ålderdom.
Jag tillåter mig under nämnda förhoppning, på grund av vad ovan anförts,
vördsamt hemställa,
att riksdagen måtte bevilja f. d. järnvägsarbetaren Per Otto Karlsson i
Boden en årlig pension av 300 kronor under hans återstående livstid.»
Denna motion blev på skäl, som anföras i bankoutskottets betänkande nr 18,
41:o sid. 132 på sätt bifallen, att riksdagen medgav att Karlsson må räknat från
och med den 1 januari 1911 under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av etthundrasextio kronor.
Då emellertid riksdagen såväl 1912 som 1913 i flera tämligen analoga fall
beviljat pensioner till belopp av 300 kronor bl. a. på grund av en utav G. Strömberg,
Trollhättan, i andra kammaren 1912 väckt motion, nr 61, som dock 1911 då
den första gången väcktes (nr 109) blev helt och hållet avslagen, samt då under
nu rådande dyrtid som särskilt gjorde sig gällande på en sådan plats som Boden
160 kronor vore ett alltför ringa belopp att existera på, så tilläte sig motionären
under åberopande av bifogade intyg samt de i 1911 års motion åberopade ömmande
29
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
omständigheter, vilka fortfarande och i högre grad än förut gjorde sig gällande,
göra sin här ovan intagna hemställan.
Vad i motionen anförts till stöd för en höjning av den vid 1911 utskottet.
års riksdag Karlsson beviljade pensionen synes utskottet vara förtjänt
av beaktande; och ehuru någon tvekan torde kunna råda rörande lämpligheten
av att rubba ett av riksdagen så nyligen fattat beslut, har
utskottet likväl av billighetsskäl ansett sig böra biträda den nu gjorda
fr am ställningen.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen, med bifall till förevarande motion,
må medgiva, att förre järnvägsarbetaren Per Otto
Karlsson i Boden må, utöver honom av 1911 års
riksdag beviljad pension till belopp av 160 kronor,
från och med år 1914 under sin återstående livstid
uppbära årligen ytterligare etthundrafyrtio kronor å
allmänna indragningsstaten.
V. Ang. finansdepartementet.
31:o) I punkt 28 under tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t före- Åns
slagit riksdagen medgiva, att biträdet hos statistiska centralbyrån Amanda PZ7Z
Katarina Eriksson ma från och med månaden näst efter den, varunder statistiska
hennes anställning hos ämbetsverket upphör, under sin återstående livstid
från allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension till belopp av Katarina
1,200 kronor. Eriksson.
• [28.]
Utskottet, som i fråga om den i ärendet förebragta utredningen
tillåter sig hänvisa till statsrådsprotokollet över linansärenden den 14
januari 1914 (10 li. t. sid. 14), hemställer,
att riksdagen må medgiva, att biträdet hos statistiska
centralbyrån Amanda Katarina Eriksson må
från och med månaden näst efter den, varunder hennes
anställning hos ämbetsverket upphör, under sin återstående
livstid från allmänna indragningsstaten åtnjuta
en årlig pension til] belopp av ettusen tvåhundra kronor.
30
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
VI. Ang. ecklesiastikdepartementet.
Ang. 32:o) I punkt 29 under tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t före
låtdäldre
slagit riksdagen att anvisa för år 1915 å allmänna indragningsstaten
behövande, ett anslag å 4,200 kronor att enligt de närmare bestämmelser, Kungl.
Ui“v ITtT Maj:t kan finna gott meddela, användas till understöd av högst 600
förskollärare, kronor åt sådana äldre behövande folkskollärare, vilka oförvitligt skött
[29.] sin tjänst men därifrån erhållit avsked före år 1867.
Utskottet, som i fråga om utredningen i ämnet får hänvisa till
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden den 31 december 1913 (10
h. t. sid. 25), hemställer,
att riksdagen må anvisa för år 1915 å allmänna
indragningsstaten ett anslag å 4,200 kronor att enligt
de närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t kan finna gott
meddela, användas till understöd av högst 600 kronor
åt sådana äldre behövande folkskollärare, vilka oförvitligt
skött sin tjänst men därifrån erhållit avsked
före år 1867.
A„g. 33:6} Kungl. Maj :t har i punkt 30 under tionde huvudtiteln före
understöd
9}agP riksdagen medgiva att för år 1915 å allmänna indragningsstaten
behövande, anvisa och till Kungl. Maj:ts förfogande ställa ett anslag av 25,000
utan under- kronor för beredande av ålderdomsunderstöd åt sådana lärare och läraIm&skoiUrZl
rinnor vid småskola eller mindre folkskola samt biträdande och extra ordi[30.
] narie lärare och lärarinnor vid folkskola, vilka, efter att hava i minst
femton års tid oförvitligen tjänstgjort, avgått från tjänsten utan att
erhålla understöd enligt nådiga reglementet den 22 juni 1892, samt
under enahanda villkor och bestämmelser i övrigt, som gälla beträffande
det för år 1914 uti förevarande avseende beviljade anslaget, nämligen
att lärares och lärarinnas tjänstgöring avslutats sa tidigt, att
ålderdomsunderstöd enligt nyssnämnda nådiga reglemente icke kunnat
honom eller henne beviljas, eller före utgången av år 1891;
att sådan från tjänsten avgången lärare eller lärarinna uppnått en
levnadsålder av minst femtiofem år;
att han eller hon styrkes befinna sig i behövande omständigheter;
att det belopp, vartill understöd högst må meddelas, bestämmes
till 200 kronor årligen; samt
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
31
att Kungl Maj:t må äga att meddela de närmare föreskrifter i
amnet, vilka befinnas erforderliga.
.. - Und® åberopande av den i ärendet framlagda utredningen, som
återfinnes i det under nästföregående punkt åberopade statsrådsprotokollet
over ecklesiastikärenden (10 h. t. sid. 26), får utskottet hemställa,
att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning'' må
vinna riksdagens bifall.
,.. , 34:o) U*1 Punkt 31 under tionde huvudtiteln har Kungl Mai t
erS ^ år 1915 å allmänna ^ragningsstaten anvisa
ett anslag a 25,000 kronor att enligt de grunder, Kungl. Majrt kan
finna lämpligt meddela, användas till understöd åt sådan äldre behövande
lärare och larannna vid småskola eller mindre folkskola samt biträdande avgångna
ocn. extra ordinarie lärare och lärarinna vid folkskola, som efter oför- sm&skollära,r
vitbg tjänstgöring erhållit understöd från småskollärares m. fl. ålder- t31-l
domsunderstödsanstalt enligt nådiga reglementet den 22 juni 1892 men
beviljats avsked före utgången av år 1909, dock att understödet tillsammans
med det från namnda ålderdomsunderstödsanstalt utgående må
komma att utgöra högst 200 kronor.
Utredningen i ämnet återfinnes i det i föregående punkter åberopade
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden (10 h. t. sid. 27)
StällerMi^‘yrkande ^ MfaU 01 ifrt^ara“de f—ing hem
-
Ang.
understöd
åt äldre
behövande,
med lågt
understöd
avgångna
att riksdagen må för år 1915 å allmänna indragnmgsstaten
anvisa ett anslag å 25,000 kronor att enligt
de grunder, Kungl. Majrt kan finna lämpligt meddela
anvandas till understöd åt sådan äldre behövande lärare
och lärarinna vid småskola eller mindre folkskola samt
biträdande och extra ordinarie lärare och lärarinna vid
folkskola, som efter oförvitlig tjänstgöring erhållit
understöd från småskollärares m.''fl. ålderdomsunderstödsanstalt
enligt nådiga reglementet den 22 juni 1892
men beviljats avsked före utgången av år 1909 dock
att understödet tillsammans med det från nämnda
ålderdomsunderstödsanstalt utgående må komma att
utgöra högst 200 kronor.
32
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
AWJ_ 35;0) I punkt 32 under tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t före
undersivd,
åt g]ao.it riksdagen medgiva, att avlidne vaktmästaren vid domkapitlet i
Karlstad Erik Johan Axbergs änka Matilda Axberg och makarnas mmderanka
och åri kärn Ebba Matilda, Helga Elisabet och Knut Henning ma tran
m"''tr9n och med den 1 mars 1913 å allmänna indragningsstaten uppbära arliga
[32.] understöd, änkan med 200 kronor, så länge hon förbliver i sitt nuvarande
änkestånd, samt vart och ett av makarnas nyssnämnda barn med 75
kronor till uppnådd ålder av 15 år.
Beträffande den i ärendet förebragta utredningen far utskottet hänvisa
till statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden den 19 december
1913 (10 h. t. sid. 29).
Med tillstyrkande av bifall till förevarande framställning får utskottet
hemställa,
att riksdagen må medgiva, att avlidne vaktmästaren
vid domkapitlet i Karlstad Erik Johan Axbergs
änka Matilda Axberg och makarnas minderåriga barn
Ebba Matilda, Helga Elisabet och Knut Henning må
från och med den 1 mars 1913 å allmänna indragningsstaten
uppbära årliga understöd, änkan med tvåhundra
kronor, så länge hon förbliver i sitt nuvarande
änkestånd, samt vart och ett av makarnas nyssnämnda
barn med sjuttiofem kronor till uppnådd ålder av
15 år.
Ang. pension 36:o) I punkt 33 under tionde huvudtiteln har KungL Maj:t före
åt
Mary Sofia riksdagen medgiva, att Mary Sofia Schlytern må från och me
Se$pT- månaden näst efter den, varunder hennes anställning vid nationalmuseum
upphör, under sin återstående livstid uppbära å allmänna indragningsstaten
en årlig pension av 800 kronor.
Utskottet, som i fråga om den i ärendet framlagda utredningen
tillåter sig hänvisa till statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden den
19 december 1913 (10 h. t. sid. 31), hemställer,
att riksdagen må medgiva, att Mary Sofia Schlytern
må från och med månaden näst efter den, varunder
hennes anställning vid nationalmuseum upphör,
under sin återstående livstid uppbära å allmänna
indragningsstaten eu årlig pension av åttahundra kronor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande Nr 6. 38
37:o) I punkt 34 under tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att extra ordinarie amanuensen vid landsarkivet
i Vadstena Erik Ferdinand Ihrfors må från och med månaden
näst efter den, varunder hans anställning vid landsarkivet upphör, under
sin återstående livstid ä allmänna indragningsstaten uppbära ett årligt
understöd av 1,000 kronor.
Beträffande den i detta ärende förebragta utredningen får utskottet
hänvisa till det under nästföregående punkter åberopade statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden (10 h. t. sid. 32).
Utskottet finner i likhet med departementschefen, att Ihrfors gjort
sig väl förtjänt av pension, och då utskottet icke har något att erinra
mot det föreslagna beloppet, får utskottet hemställa,
att riksdagen må medgiva, att extra ordinarie
amanuensen vid landsarkivet i Vadstena Erik Ferdinand
Ihrfors må från och med månaden näst efter den,
varunder hans anställning vid landsarkivet upphör,
under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära ett årligt understöd av ettusen kronor.
38:o) I punkt 35 under tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att förste vaktmästaren vid naturhistoriska
riksmuseet Johan Erik Söderholm må från och med månaden näst efter
den, vari han erhåller avsked från sin befattning, under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension av 1,000
kronor.
Utskottet, som i fråga om den i ärendet förebragta utredningen
tillåter sig hänvisa till statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden den
19 december 1913 (10 h. t. sid. 36), hemställer,
att riksdagen må medgiva, att förste vaktmästaren
vid naturhistoriska riksmuseet Johan Erik Söderholm
ma från och med månaden näst efter den, van
han erhaller avsked från sin befattning, under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta
en årlig pension av ettusen kronor.
Bihang till riksdagens protokoll 1914. 8 sand. 5 höft. (Nr 6.)
Ang.
Understad dt
e. o. amanuensen
S. F.
Ihrfors.
[34.]
Utskottet.
Ang.
pension åt
vaktmästaren
J. E. Söderholm.
[35.]
5
34
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
Ang.
understöd åt
vaktmästare
änkan Anna
Maria Thurberg,
född
Björk.
[36.]
Ang.
fyllnadspension
åt
adjunkten
E. 0. J.
Lilljebjöm.
[37.]
Departements
chefen.
39:o) I punkt 36 under tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit
rikdagen medgiva, att vaktmästaren vid nationalmuseum Erik
Fridolf Thurbergs änka Anna Maria Thurberg, född Björk, må från och
med den 1 januari 1914, så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd,
å allmänna indragningsstaten uppbära ett årligt understöd av
180 kronor.
Den i ärendet framlagda utredningen återfinnes i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden den 19 december 1913 (10 h. t. sid. 38).
Med tillstyrkande av bifall till förevarande framställning får utskottet
hemställa,
att riksdagen må medgiva, att vaktmästaren vid
nationalmuseum Erik Fridolf Thurbergs änka Anna
Maria Thurberg, född Björk, må från och med den 1
januari 1914, så länge hon förbliver i sitt nuvarande
änkestånd, å allmänna indragningsstaten uppbära ett
årligt understöd av etthundraåttio kronor.
40:o) I punkt 37 under tionde huvudtititeln bar Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att adjunkten vid högre lärarinneseminariet
Erik Gustaf Jonas Lilljebjöm må från och med månaden näst efter
den, vari han avgår från sin adjunktstjänst, å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig fyllnadspension till belopp av 880 kronor.
Till statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden den 19 december
1913 har departementschefen i ämnet anfört följande.
»Rektorn vid högre lärarinneseminariet i Stockholm har anhållit,
att Kungl. Maj:t måtte till riksdagen avlåta proposition om beredande
åt adjunkten vid nämnda läroanstalt Erik Gustaf Jonas Lilljebjöm av
hel pension med 3,050 kronor årligen. Till stöd för framställningen
har rektorn anfört:
Sedan Lilljebjöm redan som helt ung med goda vitsord bestritt ett tillfälligt
vikariat vid Karlstads högre elementarläroverk och sedermera under sm studietid
med nit och skicklighet arbetat som informator, hade han under 15 år med utmärkta
vitsord tjänstgjort såsom huvudlärare i modersmålet vid Fjellstedtska skolan
i Uppsala. Därefter hade han alltsedan början av år 1892 oavbrutet samt med
synnerligt nit och skicklighet tjänstgjort vid högre lärarinneseminariet och den med
seminariet förenade statens normalskola för flickor. Då vid hans sannolika avgång
år 1914 av hans långa tjänstetid icke fullt 23 år upptagits av tjänstgöring vid
statsläroverk och han ej före sin avgång torde kunna uppflyttas i högsta lönegraden
(han åtnjöte för närvarande lön i fjärde lönegraden), skulle hans pension enligt
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
35
gällande förordningar ej komma att fullt uppgå till 33/35 av 3,050 kronor eller
ungefär 2,000 kronor årligen. Det syntes emellertid ej kunna bestridas, att han
genom sin mångåriga verksamhet såsom lärare i modersmålet vid Fjellstedtska skolan,
vars allra flesta elever efter avslutade studier bleve präster i svenska statskyrkan,
utfört ett minst lika viktigt arbete i statens intresse, som om han under samma
tid varit anställd vid allmänt läroverk. Med hänsyn såväl härtill som till hans
synnerligen nitiska och framgångsrika verksamhet vid högre lärarinneseminariet
ansåge rektor starka skäl tala för att Lilljebjörn, då han avginge från sin befattning,
av staten erhölle en pension, som bättre än den honom enligt lag tillkommande
motsvarade det förtjänstfulla arbete, han till statens gagn utfört.
Vid rektorns framställning hava fogats dels frejdbetyg för Lilljebjörn,
dels ock ett av rektorn för honom utfärdat tjänstgöringsbetyg.
Av dessa betyg ävensom handlingar, som i övrigt höra till ärendet eller
annars varit att tillgå, inhämtas: att Lilljebjörn är född den 4 juli 1848
och således numera uppnått en ålder av över 65 år; att han under fyra
veckor av vårterminen 1867 tjänstgjort såsom vikarierande adjunkt vid
högre allmänna läroverket i Karlstad; att han vid Fjellstedtska skolan
i Uppsala med utmärkta vitsord tjänstgjort dels såsom timlärare med
en undervisningstid av 4—10 timmar i veckan under läsåren 1875—1879
och 1880—1884, dels ock såsom fast lärare under läsåren 1884—1889
samt 1890—1892; att han vid högre lärarinneseminariet tjänstgjort dels
under vårterminen 1892 och vårterminen 1893 såsom partiellt vikarierande
lektor, dels under höstterminen 1892 såsom extra lärare, dels under
läsåret 1893—1894 såsom vikarierande adjunkt, dels ock, efter att den
22 juni 1894 hava erhållit fullmakt såsom ordinarie adjunkt, i sådan
egenskap alltsedan höstterminen 1894; att han såsom adjunkt meddelat
undervisning i svenska språket, litteraturhistoria och historia inom seminariets
tre obligatoriska avdelningar samt klasserna 3—8 av normalskolan,
varjämte han i seminariets valfria fjärde avdelning lett fackstudierna
i litteraturhistoria; att han med nit och skicklighet fullgjort
sina åligganden och fört en hedrande vandel; att han enligt vederbörligt
beslut den 23 december 1909 åtnjuter avlöning i fjärde lönegraden och
uppbär, förutom tjänstgöringspenningar, lön till ett belopp av 3,050
kronor; att genom kungl. brev den 10 juni 1912 förordnats, att därest
Lilljebjörn vid 1913 års ingång kvarstode å sin befattning, den i staten
för högre lärarinneseminariet uppförda avlöningen till eu adjunkt, 3,000
kronor, från samma tid skulle till Lilljebjörn utgå å allmänna indragningsstaten,
varjämte förklarats, att Lilljebjörn ägde uppbära honom
tillkommande ålderstillägg och hyresbidrag samt enligt gällande bestämmelser
åtnjuta sina avlöningsförmåner, dock att vad sålunda bestämts
icke skulle medföra ändring i gällande bestämmelser rörande Lilljebjörns
36
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
pensionering; att han genom Kung!. Maj:ts beslut den 23 maj 1913
erhållit medgivande att kvarstå vid sin tjänst tillsvidare intill utgången
av juni 1914; samt att han icke innehade annan statens tjänst och ej
heller för sådan tjänst åtnjöte pension.
På grund av remiss har läroverksöverstyrelsen den 7 november
1913 avgivit utlåtande i detta ärende.
överstyrelsen, som vid sitt utlåtande fogat eu av Lilljebjörn avlämnad
meritförteckning samt ett intyg från kamrerareu hos direktionen
över Stockholms stads undervisningsverk, erinrar, att Lilljebjörn vid
utgången av juni 1914 hade att tillgodoräkna sig 22 för pension beräkneliga
tjänstår. Därest Lilljebjörn avginge från sin tjänst med utgången
av juni 1914, skulle han jämlikt gällande bestämmelser vara
berättigad att uppbära pension till ett belopp, som utgjorde 2''/3& av hans
lön, 3,050 kronor, d. v. s. 1,917 kronor 14 öre eller med föreskriven
avrundning uppåt 1,920 kronor.
I fråga om rektors förberörda framställning yttrar överstyrelsen
vidare:
Rektor åberopade sig huvudsakligen dels å Lilljebjörns mångåriga verksamhet
såsom lärare i modersmålet vid Fjellstedtska skolan i Uppsala, dels å hans synnerligen
nitiska och framgångsrika verksamhet vid högre lärarinneseminariet. Vad
det förstnämnda skälet beträffade delade visserligen överstyrelsen den av rektor
uttalade meningen, att en undervisningsverksamhet vid enskild läroanstalt, sådan
som Lilljebjörns verksamhet vid Fjellstedtska skolan, måste anses vara fullt lika
viktig för det allmänna som motsvarande verksamhet vid ett allmänt läroverk.
Då emellertid Kung!. Maj:t vid olika tillfällen, såsom genom beslut den 19 oktober
1911 i anledning av en ansökning av adjunkten vid högre allmänna läroverket i
Gävle C. Öhlander, funnit ansökningar om tillgodoräknande för pension av tjänstgöringsår
vid enskilt läroverk icke föranleda någon åtgärd, kunde givetvis någon
avgörande betydelse icke tillkomma nämnda skäl. Överstyrelsen ville dock erinra,
hurusom Kungl. Maj:t i fråga om nyssnämnda Öhlander i anledning av en av
honom senare gjord ansökning föreslagit 1913 års riksdag att åt Öhlander bevilja
pension till visst belopp, ett förslag, som av riksdagen bifölls.
Beträffande återigen det andra av de utav rektor anförda skälen eller Lilljebjörns
synnerligen förtjänstfulla verksamhet som lärare vid högre lärarinneseminariet
måste överstyrelsen anse detsamma vara förtjänt av synnerligt beaktande. Överstyrelsen
ville för sin del ytterligare endast erinra, att den läroanstalt, vid vilken
Lilljebjörn under sin verksamhet i statens tjänst tjänstgjort, måste för det allmänna
anses vara av särskild betydelse, då den vore den enda statens läroanstalt i sitt slag.
På grund av anförda omständigheter ansåg sig överstyrelsen böra
tillstyrka rektors framställning.
Bankoutskottets utlåtande nr 6.
37
Jämväl statskontoret har den 22 november 1913 avgivit infordrat
utlåtande i ämnet. Statskontoret har anfört:
Att det Lilljebjörn enligt pensionslagen tillkommande pensionsbelopp å 1,920
kronor vore i betraktande av hans långa lärarverksamhet synnerligen obetydligt,
ville statskontoret ej bestrida. Då därför nu fråga uppkommit, huruvida för beredande
av höjning i detta belopp hänsyn kunde tagas till Lilljebjörns förutgående
tjänstgöring vid Fjellstedtska skolan, ville statskontoret erinra, att Kungl. Maj:t
visserligen lämnat utan avseende den av läroverksadjunkten Öhlander gjorda ansökningen
att för pension få tillgodoräkna sig tjänstgöring vid förutnämnda enskilda
läroverk men att, då Öhlander, som enligt pensionslagens bestämmelser ej skulle
hava varit berättigad till någon pension, sedermera enligt Knngl. Maj:ts och 1913
års riksdags beslut tilldelats en pension av 1,300 kronor, påtagligen vid bestämmande
av betta belopp hänsyn tagits till Öhlanders lärarverksamhet vid Fjellstedtska
skolan, och detta även i större utsträckning än vad som skulle hava erfordrats,
därest det endast gällt att bereda honom möjlighet till erhållande av någon pension
enligt pensionslagen. Beloppet av .en sålunda beräknad pension skulle nämligen
icke hava utgjort mer än 10 35 av Öhlanders lön i andra lönegraden eller omkring
660 kronor.
Därest, såsom överstyrelsen förordat, frågan om beredande åt Lilljebörn av
ökad pension av Kungl. Maj:t gjordes till föremål för riksdagens prövning, borde
det alltså ej vara uteslutet, att även i detta fall en motsvarande hänsyn toges till
Lillebjörns femtonåriga tjänstgöring vid Fjellstedtska skolan.
Huruvida åter Lilljebjörns av överstyrelsens såsom synnerligen förtjänstfull
vitsordade verksamhet vid högre lärarinneseminariet borde anses utgöra någon
ytterligare grund för beredande åt Liljebjörn av höjning i pensionen, vore en
fråga, som undandroge sig statskontorets bedömande, vadan statskontoret alltså ej
vore i tillfälle att yttra sig om lämpligheten av det av överstyrelsen föreslagna
pensionsbeloppet.
Av vad i ärendet förekommit rinner jag mig manad att söka bereda
Lilljebjörn, såsom ett erkännande av haris förtjänstfulla verksamhet i
undervisningens tjänst, en mera tillfredsställande pension än den skäligen
knappt tillmätta, som författningsenligt tillkommer honom. Läroverksadjunkten
öhlander, som ägde nio tjänstår i statens tjänst, kan anses
hava fått för pension räkna sig till godo tio år av sin tjänstgöring vid
Fjellstedtska skolan. Skulle Lilljebjörn få åtnjuta samma förmån, komme
hans pension upp till ett belopp av omkring 2,790 kronor. För att
uppbringa hans pension till detta belopp, avrundat till 2,800 kronor,
fordras en fyllnadspension av 880 kronor. Bereder man Lilljebjörn
denna förmån, synes mig anledning ej föreligga att för ernående av
högre pension taga särskild hänsyn till hans synnerligen väl vitsordade
arbete vid högre lärarinneseminariet.»
38
Bankoutskottets utlåtande nr 6.
Utskottet.
Ang.
tilläggspension
åt biträdande
föreståndarinnan
vid högre
lärarinneseminariet
Hildur Djurberg.
[38.]
Departements•
ehefcn.
Enligt vad av handlingarna framgår, är adjunkten Lilljebjörn jämlikt
pensionslagens bestämmelser berättigad att vid sin avgång från
tjänsten uppbära en pension av 1,920 kronor. Då tillräckliga skäl icke
blivit anförda för en förhöjning av den honom lagligen tillkommande
pensionen och då icke heller i övrigt några särskilda omständigheter
förekommit, som påkalla en dylik höjning, har utskottet ansett sig böra
avstyrka bifall till ifrågavarande förslag.
Utskottet får alltså hemställa,
att Kungl. Maj:ts förevarande framställning icke
må vinna riksdagens bifall.
41:o) 1 punkt 38 under tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
den 19 december 1913, föreslagit riksdagen medgiva, att biträdande
föreståndarinnan vid högre lärarinneseminariet, ämneslärarinnau
därstädes Hildur Djurberg må från och med månaden näst efter den,
varunder, efter utgången av juni 1914, hennes anställning vid seminariet
upphör, utöver henne tillkommande pension såsom ämneslärarinna, under
sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en tilläggspension
av 290 kronor för år räknat.
Till ovanberörda statsrådsprotokoll har departementschefen i ämnet
anfört följande:
»I en till läroverksöverstyrelsen insänd skrivelse har rektorn vid
högre lärarinneseminariet hemställt om utverkande åt biträdande föreståndarinnan
vid seminariet, ämneslärarinnan därstädes Hildur Djurberg
en förhöjd pension till belopp av 2,600 kronor årligen.
Till stöd för denna sin framställning har rektor anfört:
Hildur Djurberg hade tjänstgjort vid högre lärarinneseminariet i egenskap
av biträdande föreståndarinna från och med höstterminen 1890. Vid hennes sannolika
avgång år 1914 skulle hon således hava att tillgodoräkna sig 24 tjänstår eller
21/„5 av den tid, som erfordrades för rätt till hel pension, och skulle därför hennes
pension enligt gällande bestämmelser komma att uppgå till omkring 2,300 kronor
årligen. Det syntes emellertid, som borde pensionsrätten för biträdande föreståndarinna
vid läroanstalten icke beräknas efter alldeles samma grunder som för övriga ordinarie
lärarinnor därstädes. Det vore nämligen självfallet, att man till föreståndare nebefattningen
måste söka förvärva en lärarinna med särskilt stor erfarenhet, en
erfarenhet, som man ej kunde påräkna hos en yngre kraft. Men med högre tillträdesålder
följde mindre utsikt att få så många tjänstår, som erfordrades för rätt
Bankoutskottets utlåtande Nr tf.
39
till hel pension. Därför syntes de särskilda förhållanden, som måste spela in vid
val av föreståndarinna, också böra hava inflytande på pensionsfrågan.
Det vore en synnerligen lång och hedrande verksamhet, Hildur Djurberg
utövat vid seminariet som dess föreståndarinna. Hennes arbete hade ej i väsentlig
grad sports utåt. Så mycket mer hade hennes trägna verksamhet betytt för seminariets
inre liv, där hon under 24 år varit en ordnande och sammanhållande,
stödjande och hjälpande kraft. Det syntes rektor vara endast en gärd av billig rättvisa,
att hon vid sin avgång erhölle en pension, som ej enbart avmättes efter det antal
år, hon tjänstgjort, utan ock vittnade om uppskattning av det arbete, hon utfört.
Beträffande beloppets • storlek syntes det rektor åtminstone icke böra sättas lägre
än till 2,600 kronor årligen, nämligen dels 2,400 kronor, svarande mot hel pension
för ordinarie lärarinna vid läroanstalten med avlöning i högsta lönegraden, dels 200
kronor, svarande mot det förr i läroverkets ordinarie stat uppförda arvode, som
(jämte hyresersättning av 550 kronor) före år 1910 tillkom biträdande föreståndarinna
utöver hennes löneförmåner i egenskap av ordinarie lärarinna, men vilket belopp
numera ersatts av förhöjd hyresersättning.
Vid rektors skrivelse funnos fogade följande bilagor:
1) frejdbetyg, utvisande att Hildur Djurberg är född den 20 september 1851;
2) styrkt tjänsteförteckning, varav framgår, att hon år 1885 utexaminerats
från högre lärarinneseminariet, att hon tjänstgjort dels såsom föreståndarinna vid
Kristinehamns elementarläroverk för flickor från och med höstterminen 1885 till
och med vårterminen 1890 och dels som biträdande föreståndarinna vid högre
lärarinneseminariet från och med höstterminen 1890, samt att hon icke innehade
annan statens tjänst eller åtnjöte pension för sådan tjänst;
3) ett av rektorn vid seminariet den 28 oktober 1913 utfärdat tjänstgöringsbetyg,
vari han vitsordar,
att Hildur Djurberg, som den 24 februari 1890 förordnats till lärarinna och
biträdande föreståndarinna vid högre lärarinneseminariet, från och med den 1 juli
1890 tjänstgjort och fortfarande tjänstgjorde i dessa egenskaper, varjämte hon under
höstterminen 1898, läsåren 1903—1904 och 1909—1910 samt höstterminen 1913
delvis uppehållit lektorsbefattning vid seminariet och tillika alltsedan början av
höstterminen 1905 tjänstgjort i egenskap av inspektris i seminariets hushållsskola,
samt
att Hildur Djurberg, som under hela sin tjänstetid icke åtnjutit någon tjänstledighet,
vid sin tjänstgöring städse med nit och skicklighet fullgjort sina åligganden
samt att hon fört en hedrande vandel;
4) ett av kamreraren hos direktionen över Stockholms stads undervisningsverk
den 10 november 1913 utfärdat intyg, vari vitsordas, att Hildur Djurberg,
jämlikt vederbörlig hos direktionen förd liggare, icke häftade för någon ogulden
pensionsavgift.
Med utlåtande den 10 november 1913 har läroverksöverstyrelsen
till Kungl. Maj:t överlämnat nyss omförmälda handlingar och därvid
instämt i rektorns anhållan.
40
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
Överstyrelsen har i sin skrivelse meddelat, att Hildur Djurberg, som uppnått
en levnadsålder av 62 år, erhållit överstyrelsens medgivande att kvarstå i sin befattning
som ämneslärarinna vid högre lärarinneseminariet intill utgången av juni
1914 samt avi överstyrelsen förordnats till biträdande föreståndarinna vid samma
seminarium till nämnda tidpunkt, att hon ingått på den år 1904 för seminariet
fastställda lönestaten samt att hon uppbure avlöning i högsta lönegraden såsom
lärarinna med 3,600 kronor årligen och dessutom såsom biträdande föreståndarinna
hyresersättning med 750 kronor årligen.
Därest Hildur Djurberg med utgången av juni 1914 avginge från sin befattning
som ämneslärarinna, skulle hon, som i egenskap av biträdande föreståndarinna
icke ägde åtnjuta andra pensionsförmåner än dem, som tillkomme henne såsom
ämneslärarinna, jämlikt gällande bestämmelser vara berättigad att uppbära pension
till ett belopp, som utgjorde 24 25 av hennes nuvarande lön 2,400 kronor, alltså
2,304 kronor eller med föreskriven avrundning uppåt 2,310 kronor.
Beträffande frågan, huruvida ämneslärarinna vid högre lärarinneseminariet,
vilken vid sin avgång innehade förordnande som biträdande föreståndarinna och
under längre tid innehaft förordnande i sådan egenskap, borde på grund därav tillerkännas
högre pensionsbelopp än blott och bart pensionsbeloppet för lärarinna,
funne överstyrelsen synnerligen billigt, om så skedde. Ifrågavarande föreståndarinnebefattning
måste ju anses vara av mycket stor betydelse och kräva särskilt framstående
egenskaper i olika avseenden hos innehavarinnan.
Överstyrelsen ville för jämförelses skull erinra därom, att högsta pensionsbeloppet
för en första lärarinna vid statssamskola för närvarande utginge med ett
belopp, som med 400 kronor överstege motsvarande belopp för en vanlig ämneslärarinna.
Ävenledes syntes i detta sammanhang kunna erinras därom, att 1912
års riksdag på framställning av Kung). Maj:t besluta höja pensionsunderlaget för
rektorer vid de allmänna läroverken och att nämnda höjning avsågs skola motsvara
en del av det av kommunerna åt rektor lämnade hyresbidraget eller av hyresvärdet
å den av kommunen åt rektor lämnade bostaden. Samma förmån hade 1913 års
riksdag tillerkänt rektor vid högre lärarinneseminariet.
Det arvode, en biträdande föreståndarinna vid högre lärarinneseminariet åtnjöte
förutom sin avlöning som ordinarie ämneslärarinna, utgjorde enligt gällande
bestämmelser fri bostad eller hyresersättning med 750 kronor årligen. Det vore
enligt överstyrelsens förmenande lämpligt, om en del av nämnda arvodesbelopp finge
ingå i pensionsunderlaget för biträdande föreståndarinna, vilken vid sin avgång efter
uppnådd pensionsålder innehaft förordnande som sådan exempelvis i tio år, och det
syntes kunna ifrågasättas, om ej, med hänsyn tagen till förhållandet mellan avlöning
och pensionsunderlag i åtskilliga andra fall, detta tillägg a pensionsunderlaget borde
beräknas till åtminstone 400 kronor.
Vad nu emellertid Hildur Djurberg särskilt vidkomme, ifrågasattes för henne
endast en förhöjning av 290 kronor å det pensionsbelopp, vartill hon enligt gällande
bestämmelser vore berättigad. I likhet med vad rektorn i sin skrivelse framhållit
och under hänvisning i övrigt till vad av honom blivit anfört, ansåge även överstyrelsen,
att beviljandet av det för Hildur Djurberg ifrågasatta pensionsbeloppet
skulle innebära ett rättvist erkännande av hennes synnerligen förtjänstfulla verksamhet
såsom biträdande föreståndarinna vid högre lärarinneseminariet.
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
41
Efter härå erhållen remiss har statskontoret den 25 november 1913
yttrat sig i ärendet och därvid anfört:
På grund av vad av handlingarna inhämtats samt med stöd av civila pensionslagen
§ 7 hemställde statskontoret, det Kungl. Maj:t täcktes förklara Hildur
Djurberg berättigad att från och med månaden näst efter den, vari avgång från
tjänsten efter utgången av juni 1914 ägde rum, under sin återstående livstid åtnjuta
avkortad pension till belopp motsvarande 2i/« av pensionsunderlaget eller sålunda,
efter föreskriven avrundning, 2,310 kronor att utgå av förslagsanslaget till pensionering
av civila tjänstinnehavare.
Yad åter beträffade läroverksöverstyrelsens framställning om beredande åt
Hildur Djurberg i egenskap av biträdande föreståndarinna vid högre lärarinneseminariet
av en tilläggspension utöver den henne såsom ämneslärarinna författningsenligt
tillkommande pensionen funne statskontoret tillräckliga skäl icke föreligga
för tillstyrkande av bifall till denna framställning.
Den omständigheten, att vid bestämmandet av pensionsunderlaget
för rektorn vid högre lärarinneseminariet ett visst belopp, 500 kronor,
beräknas med hänsyn till rektorns rätt till hyresersättning, för närvarande
1,700 kronor, torde icke utan vidare kunna tagas till intäkt för yrkandet
på särskild pensionsförmån för biträdande föreståndarinna vid seminariet.
Rektorn har i denna sin egenskap sig pension tillförsäkrad, och vid
bestämmandet av dess belopp har man funnit skäligt att taga hänsyn
till att i hans avlöningsförmåner ingår, förutom kontanta medel, rätt till
hyresersättning. För biträdande föreståndarinnan åter såsom sådan är
ej någon pensionsförmån utfäst.
Likväl kan jag ej undgå att fästa ett visst avseende vid att biträdande
föreståndarinnans hyresersättning verkligen utgör en särskild
avlöningsform för hennes arbete såsom föreståndarinna, detta i motsats
mot seminarielektorernas hyresbidrag, vilket tillkommit av andra skäl.
Fördenskull och då i ärendet vitsordats, att här är fråga om eu plikttrogen
och förtjänstfull livsgärning på en synnerligen ansvarsfull plats
och vid en läroanstalt av den vikt för hela vår kvinnliga undervisning
s<>m högre lärarinneseminariet, finner jag mig böra lämna rektorns och
överstyrelsens yrkanden mitt understöd.
Jag vill därför tillstyrka, att genom ett tilläggsbelopp till den
pension, som enligt gällande bestämmelser tillkommer Hildur Djurberg
såsom ämneslärarinna, skänkes ett rättvist erkännande åt de förtjänster,
hon inlagt om den kvinnliga lärarbildningen i sin särskilda egenskap
av biträdande föreståndarinna. Mot det belopp, 290 kronor, som i avseende
härå föreslagits av överstyrelsen, har jag ej anledning till erinran.
På sätt av handlingarna framgår, finnes för biträdande föreståndaBihung
till riksdagens protokoll 1914. 8 samt. 5 käft. (Nr 6.) 6
UtikotUi.
42
BanTcoutskottets utlåtande Nr 6.
Ant7.
pension åt
specialläraren
vid Tekniska
högskolan F.
0. A. Dahl.
[39.]
Departements
chefen.
rinnan vid högre lärarinneseminariet i hennes berörda egenskap icke
någon pensionsförmån utfäst. Vid sådant förhållande och då utskottet,
i likhet med statskontoret, funnit tillräckliga skäl icke föreligga för
beredande åt Hildur Djurberg av en tilläggspension utöver den henne
såsom ämneslärarinna författningsenligt tillkommande pensionen, 2,310
kronor, har utskottet icke kunnat tillstyrka bifall till framställningen.
Utskottet hemställer alltså,
att Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag icke må
vinna riksdagens bifall.
42:o) I punkt 39 under tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att specialläraren i ornamentik vid tekniska
högskolan Frans Gustaf Abraham Dahl må från och med månaden näst
efter den, under vilken han avgår från sin anställning därstädes, under
sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära — utöver
honom redan tillkommande pension å 3,500 kronor såsom före detta
förste intendent i överintendentsämbetet — en årlig pension av ytterligare
400 kronor.
Till det under nästföregående punkter omförmälda statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden har departementschefen yttrat följande.
»I en till styrelsen för tekniska högskolan ställd skrivelse har
specialläraren i ornamentik vid nämnda högskola, f. d. förste intendenten
vid överintendentsämbetet, vice professorn Frans Gustaf Abraham Dahl
hemställt, huruvida vid hans avskedstagande pension av statsmedel kunde
beredas honom till belopp, som styrelsen funne lämpligt föreslå.
Med utlåtande den 13 september 1913 har styrelsen för tekniska
högskolan överlämnat ifrågavarande framställning och därvid erinrat:
Sedan år 1877 hade Dahl tjänstgjort såsom extra lärare i ornamentik vid
högskolan mot en avlöning av 1,350 kronor för år till och med år 1912 och sedan
dess mot en avlöning av 1,800 kronor för år. Han hade utan tjänstledighet städse
skött denna sin tjänstgöring med utmärkt nit och utmärkt skicklighet. På grund
härav hemställde styrelsen, att Kungl. Maj:t måtte bereda Dahl, som, enligt vad
han meddelat, åtnjöte pension såsom före detta förste intendent med 3,500 kronor
för år, en årlig pension av 1,350 kronor, då han lämnade sin tjänst vid högskolan.
Av handlingarna i ärendet framgår, bland annat, att Dahl är född
den 13 februari 1835 samt att han den 24 november 1883 utsågs till
Banko utskottets utlutande Nr 6.
43
vice professor i byggnadskonst vid akademien för de fria konsterna men
aldrig varit inkallad i tjänstgöring och således ej åtnjutit vare sig lön
eller arvode i denna egenskap.
Över förevarande ansökning har statskontoret den 8 november
1913 avgivit infordrat utlåtande och därvid anfört:
Av de å tekniska högskolans avlöningsstat upptagna lärartjänsterna vore
endast professors- och lektorstjänstema förenade med pensionsrätt: övriga lärare å
denna stat, såsom uppbärande endast arvode, saknade dylik rätt. Sökanden vore
således icke berättigad till pension, utan erfordrades för beredande av pension åt
honom framställning till riksdagen.
Sökanden hade uppnått en ålder av 78 år, hade i 36 år innehaft nu ifrågakomna
befattning samt uppbure å densamma ett arvode av 1,800 kronor. Med
hänsyn till sökandens långa och mycket väl vitsordade tjänstgöring vid tekniska
högskolan ansåge sig statskontoret kunna tillstyrka, att någon pension även å denna
befattning måtte beredas sökanden, ehuru han redan förut å allmänna indragningsstaten
uppbure 3,500 kronor i pension såsom f. d. förste intendent i överintendentsämbetet.
Statskontoret hemställde fördenskull, att med tillämpning av grunderna för
16 § 2:o) i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension den 11 oktober
1907, sådan denna paragraf lydde enligt lag den 17 juni 190*, Kungl. Maj:t täcktes
genom framställning till riksdagen bereda Dahl på grund av hans anställning vid
tekniska högskolan pension å allmänna indragningsstaten till belopp av 400 kronor
årligen.
Av min nu lämnade redogörelse framgår, att Dahl vid tekniska
högskolan innehar befattning såsom speciallärare i ornamentik. Till de
vid nämnda högskola anställda speciallärarna, vilka intill högskolans år
1911 beslutade omorganisation benämndes extra lärare, har avlöningen
alltjämt utgått i form av arvode. För nu ifrågavarande befattning utgör
arvodet numera 1,800 kronor. Därest Dahl varit berättigad att såsom
innehavare av denna befattning uppbära pension, skulle det årliga pensionsbeloppet
därför, med hänsyn till att han redan innehar annan pension,
enligt gällande lagbestämmelser hava uppgått till 400 kronor eller
det belopp, som av statskontoret föreslagits.
Den långa och väl vitsordade tjänstgöring, Dahl, enligt vad vederbörande
betygat, fullgjort vid tekniska högskolan, synes mig vara ett
starkt skäl för att åt honom också beredes den fördel, som åtnjutandet
av en pension innebär. För denna min uppfattning talar ytterligare
den omständigheten, att, såsom jag inhämtat, Dahl särskilt under de
tidigare aren av sin tjänstgöring gjort rent personliga och för en lärare
med hans jämförelsevis ringa avlöning helt visst rätt kännbara uppoffringar
för anskaffande av erforderlig undervisningsmateriell, vilket varit
till stort gagn för undervisningen i hans ämne.»
44
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
Utskottet.
Ang.
pension åt
Över
lärarinnan
vid tekniska
skolan i Stockholm
Anna
Ro8enqren.
[40.]
Ang.
pension åt
vaktmästaren
B. Holmqvist,
[41.]
Då Dahl såsom innehavare av ifrågavarande lärarebefattning vid
tekniska högskolan, enligt vad av handlingarna framgår, icke författningsenligt
är berättigad till pension och då han såsom f. d. förste intendent
i överintendentsämbetet redan kommit i åtnjutande av en pension å
3,500 kronor, har utskottet ansett sig böra avstyrka bifall till framställningen
om beviljande av en ytterligare pension åt Dahl.
Utskottet får förty hemställa,
att Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag icke må
av riksdagen bifallas.
43:o) I punkt 40 under tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att överlärarinnan vid tekniska skolan i Stockholm
Anna Rosengren må från och med månaden näst efter den, under
vilken hon upphör med sin verksamhet vid nämnda skola, under sin
återstående livstid uppbära pension å allmänna indragningsstaten till
belopp av 1,080 kronor årligen.
I fråga om de till stöd för denna framställning anförda skälen
tillåter sig utskottet hänvisa till det under nästföregående punkter
åberopade statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden (10 h. t. sid. 49).
Med tillstyrkande av bifall till ifrågavarande framställning hemställer
utskottet,
att riksdagen må medgiva, att överlärarinnan
vid tekniska skolan i Stockholm Anna Rosengren må
från och med månaden näst efter den, under vilken
hon upphör med sin verksamhet vid nämnda skola,
under sin återstående livstid uppbära pension å allmänna
indragningsstaten till belopp av ettusenåttio kronor
årligen.
44:o) I punkt 41 under tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att vaktmästaren vid högre allmänna läroverket
i Malmö Bengt Holmqvist må från och med månaden näst efter den, i
vilken han varder entledigad från sin vaktmästarsyssla, under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära pension till belopp
av 500 kronor årligen.
Utredningen i ämnet återfinnes i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
den 19 december 1913 (10 h. t. sid 51).
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
45
Utskottet, som icke haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts förevarande
framställning, hemställer förty,
att riksdagen må medgiva, att vaktmästaren vid
högre allmänna läroverket i Malmö Bengt Holm qvist
må från och med månaden näst efter den, i vilken
han varder entledigad från sin vaktmästarsyssla, under
sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära pension till belopp av femhundra kronor årligen.
45:o) I punkt 42 under tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att vaktmästaren vid Katarina realskola i
Stockholm Margareta Nordlund, född Andersdotter, må från och med
månaden näst efter den, under vilken hon bliver entledigad från vaktmästarbefattningen
vid sagda skola, under sin återstående livstid å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av 400 kronor.
Utskottet, som i fråga om den i ämnet förebragta motiveringen får
hänvisa till statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden den 19 december
1913 (10 h.-t. sid. 53), hemställer,
att riksdagen må medgiva, att vaktmästaren vid
Katarina realskola i Stockholm Margareta Nordlund,
född Andersdotter, må från och med månaden näst
efter den, under vilken hon bliver entledigad från
vaktmästarbefattningen vid sagda skola, under sin
återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära
eu årlig pension av fyrahundra kronor.
46:o) I punkt 43 under tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att direktören för åkerbrukskolonien Hall Fredrik
Funt må från och med månaden näst efter den, vari han efter uppnådda
63 levnadsår avgår från sin ifrågavarande befattning, under sin
återstående livstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension
av 4,000 kronor.
Statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden den 19 december 1913
innehåller i detta ärende följande uttalande av departementschefen.
Ang.
pension åt
vaktmästaren
Margareta
Nordlund.
[42.]
Ang.
pension dt
direktören'' för
åkerbrukskolonien
Hall
F. Vant.
[43.]
46
Bankoutskottets utlåtande AV 6.
Departements•
chefen.
»I eu till Kungl. Maj:t ställd ansökning har styrelsen för föreningen
till minne av konung Oscar I och drottning Josefina anhållit, att Kungl.
Maj:t täcktes bereda direktören för föreningens åkerbrukskoloni Hall
Fredrik Fant en ärlig pension av 4,000 kronor att av honom uppbäras
från och med månaden näst efter den, då han efter uppnådda 63 levnadsår
erhåller avsked från direktörsbefattningen.
Till stöd för framställningen har styrelsen anfört:
Fant, som är född den 6 mars 1852 och år 1870 avlade mogenhetsexamen
vid högre allmänna läroverket i Uppsala, inträdde i statens tjänst den 29 maj 1874,
då han av fångvårdsstyrelsen förordnades till skolföreståndare vid fängelserna å
Långholmen. Den 4 november 1878 konstituerades han till bevakningsbefälhavare
vid kronohäktet å Långholmen. Från denna befattning erhöll han på begäran avsked
den 1 augusti 1888, sedan han från och med den 1 februari 1882 utan avbrott
åtnjutit ledighet för tjänstgöring såsom direktör vid åkerbrukskolonien Hall, vilken
sistberörda befattning han alltsedan nämnda den 1 februari 1882 innehaft.
Kolonien Hall, som tillkommit på enskilt initiativ och genom enskild offervillighet,
har till uppgift att tillgodose ett viktigt statsändamål och har under sitt
nära 38-åriga arbete kunnat utföra en för samhället i hög grad gagnande verksamhet.
Ledningen av en så betydande anstalt har ställt mycket stora krav på
dess föreståndare. Det har varit hans uppgift att leda, ordna och övervaka uppfostringsarbetet
för den stora skara av vanartade gossar, som varit anförtrodd åt
anstaltens vård, och att därvid vinnlägga sig om att själv lära känna dem alla
samt med kännedom om deras individuella anlag söka på dem utöva en uppfostrande
inverkan. Det har ålegat honom att oavlåtligen tillse, att de många befattningshavarna
vid kolonien nitiskt och med förstånd fullgöra de var och en av dem tillkommande
uppgifter; därjämte har han haft att övervaka skötseln av anstaltens
jordbruk och att handhava den betydande förvaltningen i övrigt. Det torde vara
sällan, man finner hos en person förenade de egenskaper, som erfordras för att
tillfredsställande fylla en plats, på vilken man ställer så mångskiftande anspråk.
Det har emellertid lyckats Fant att såväl under anstaltens krävande utvecklingsår
som sedan under lång tid på ett framgångsrikt sätt leda denna anstalt samt där
alltjämt genomföra förbättringar såväl i uppfostringsarbetet som i yttre anordningar.
Att Fant på ett synnerligen förtjänstfullt sätt skött sin befattning, vill styrelsen på
grund av långvarig kännedom om förhållandena vitsorda, och samma omdöme har
uttalats av de många sakkunniga personer, som tagit kännedom om verksamheten
vid Hall.
Då Fant, som uppnått den ålder, att man kan tänka sig, att den tid ej är
så avlägsen, då hans krafter ej längre räcka till för det slitande arbetet å denna
plats, vars innehavare ej lämpligen kunnat beredas tillfälle till åtnjutande av årlig
semester, måste styrelsen givetvis söka bereda honom rätt till pension vid avskedstagandet.
Och då föreningens tillgångar icke medgiva bestridandet av den därmed
förenade utgiften, lärer ej annan utväg stå till buds än att äska pensionens utgående
av allmänna medel. Detta synes med så mycket större skäl kunna ske, då Fants
verksamhet ägnats åt främjande av ett viktigt statsändamål, vilket, om det ej av
föreningen tillgodosetts, måst av statsverket bekostas, och då han för att, efter
Bank''^utskottets utlåtande Nr 6.
47
anmodan av dåvarande chefen för fångvårdsstyrelsen, övertaga sin nuvarande befattning
lämnade sitt arbete i statens tjänst och därmed en säker utsikt till befordran,
och rätt till pension.
Da för tillfredsställande ledning av anstalten och ej minst för disciplinens
upprätthållande bland den vanartiga ungdom, som skall där uppfostras, det är av
vikt, att föreståndaren är i besittning av oförminskad arbetskraft och spänstighet
samt behåller oförminskat intresse för sitt kall, är det angeläget, att Fant beredes
möjlighet att avgå från befattningen, innan hans krafter försvagats. Styrelsen
anser därför, att pensionsåldern för honom, liksom för innehavarna av vissa andra
allmänna befattningar, bör inträda tidigare än den för civila tjänstemän i regeln
bestämda; och att pension må kunna utgå från och med den tid, då Fant uppnått
63 år, då han kommer att innehava i statens och föreningens tjänst tillhopa i det
närmaste 41 tjänstår.
Vad pensionens belopp beträlfar torde denna, då Fants lön, utom bostad och
andra naturaförmåner, utgjort 6,000 kronor, böra bestämmas till 4,000 kronor, vilket
synes så mycket skäligare, som Fant, därest han kvarstått i fångvårdens tänst,
utan tvivel nått en befattning, som medfört pension till detta belopp. Enligt den
av 1910 års riksdag för fångvårdsstaten antagna avlöningsstaten åtnjuta direktörerna
vid centralfängelset å Långholmen och vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö, efter
intjänta ålderstillägg, samma kontanta avlöning samt Fant Såväl nämnda direktörer
som direktörerna vid övriga centralfängelser äro efter ålderstilläggens och fulla
tjänstårs ernående tillförsäkrade pension av 4,000 kronor årligen.
Statskontoret har i infordrat utlåtande den 20 november 1913
yttrat:
Ehuru icke statsinstitution i egentlig mening, hade dock åkerbrukskolonien
Hall till uppgift att främja ett viktigt statsändamål, vilket, om det icke på annat
sätt tillgodosetts, med största sannolikhet måst bekostas av statsverket.
Den krävande befattningen såsom koloniens direktör hade Fant, enligt vad
styrelsen för föreningen till minne av konung Oscar I och drottning Josefina vitsordade,
på ett synnerligen förtjänstfullt sätt under en lång följd av år skött, varför
det syntes statskontoret rättvist att åt Fant, när hans krafter icke längre räckte
till för utförande av det med direktörsbefattningen förenade ansträngande arbetet,
bereddes pension av statsmedel, särskilt vid det förhållande att han lämnat innehavd
befattning vid fångvården och befordringsutsikter därstädes för att helt kunna ägna
sig åt skötseln av åkerbrukskolonien Hall.
Det föreslagna pensionsbeloppet, 4,000 kronor, syntes i förhållande till den
av Fant åtnjutna avlöningen vara väl avvägt, och finge statskontoret fördenskull
hemställa, det Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen medgiva, att Fant finge från
och med månaden näst efter den, vari han efter uppnådda 63 levnadsår avginge
från befattningen, under sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten uppbära
en årlig pension av 4,000 kronor.
I likhet med statskontoret anser jag, att Fants verksamhet såsom
föreståndare för åkerbrukskolonien Hall varit av sådan art, att pension
48
Bankoutsbdtets utlåtande Hr 6.
av statsmedel bör beredas honom. Jag har icke något att erinra mot
storleken av det begärda pensionsbeloppet, 4,000 kronor, och anser
lämpligt, att pensionen må kunna utgå efter uppnådda 63 levnadsår. I
sistberörda hänseende tillåter jag mig erinra dels därom, att Fant då
skulle hava i det närmaste 41 tjänstår i statens och föreningens tjänst,
dels ock därom, att enligt civila pensionslagen åtskilliga befattningshavare
äro berättigade till pension redan vid 62 levnads- och 30 tjänstår.»
utskottet. Även utskottet finner goda skäl anförda för beviljande åt Fant av
en statspension: och synes med hänsyn till den krävande befattning
han under en lång följd av år innehaft samt hans därunder uppburna
avlöningsförmåner icke något vara att erinra mot det av Kungl. Maj:t
föreslagna beloppet.
Utskottet får alltså hemställa,
att riksdagen må medgiva, att direktören för
åkerbrukskolonien Hall Fredrik Fant må från och med
månaden näst efter den, vari han efter uppnådda 63
levnadsår avgår från sin ifrågavarande befattning,
under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension av fyra tusen kronor.
VII. Ang. jordbruksdepartementet.
Ang. 47:o) I punkt 44 under tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t före
Pd”kartografen
slagit riksdagen medgiva, att förre kartografen vid rikets allmänna kartb.
Lindegrens verk Brynte Lindegrens änka Anna Maria Lindegren, född Fågelberg,
Häri!-Linde- må från och med den 1 oktober 1913 under sin återstående livstid, så
gren. länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, å allmänna indragnings[44.
] staten uppbära en årlig pension av 400 kronor.
I fråga om de till stöd för framställningen anförda skälen får
utskottet hänvisa till statsrådsprotokollet över jordbruksärenden den 19
december 1913 (10 h. t. sid. 112).
Utskottet har icke funnit något att erinra mot ifrågavarande
framställning och hemställer alltså,
att riksdagen må medgiva, att förre kartografen
vid rikets allmänna kartverk Brynte Lindegrens änka
Bankoutskottets utlutande Nr 6.
49
Anna Maria Lindegren, född Fågelberg, må från och
med den 1 oktober 1913 under sin återstående livstid,
så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, å
allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
av fyrahundra kronor.
48:o) I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren,
nr 24, av herr friherre C. J. Beck-Friis, och den andra inom
andra kammaren, nr 77, av herr K. Starbäck, med instämmande i
motionens syfte av herr P. Hellström, har hemställts, »att riksdagen ville
tillerkänna f. d. föreståndaren professor Jakob Eriksson pension av
5,600 kronor».
Motiveringen är av följande lydelse.
Ang.
förhöjd pension
åt professorn
J. Eriksson.
»Den 30 september förlidet år uppnådde dåvarande föreståndaren för centralanstaltens
för försöksväsendet på jordbruksområdet avdelning för lantbruksbotanik,
professorn Jakob Eriksson föreskriven pensionsålder, 65 år, och erhöll den 17 därpå
följande oktober begärt avsked med rätt till en pension av 4,000 kronor.
Med denna avgångs- och pensionsfråga äro emellertid förknippade omständigheter
av den art, att jag för densamma vågar påkalla riksdagens uppmärksamhet.
Professor E. inträdde i statens tjänst den 15 oktober år 1874, i det han då
utnämndes till docent i botanik vid Lunds universitet. Året därpå förordnades han
den 27 december till adjunkt vid Nya elementarskolan i Stockholm samt ett år
senare, den 17 december 1876, jämväl till botanist vid kungl. lantbruksakademiens
experimentalfält. I sistnämnda egenskap var E. assistent åt föreståndaren för därvarande
agrikulturkemiska försöksanstalt, hade tjänstgöring å platsen 3 månader på
sommaren samt uppbar ett arvode av 1,000 kronor pr år. År 1886 upprättades
en självständig växtfysiologi försöksanstalt därsammastädes och blev E. föreståndare
för denna anstalt, på samma gång som han lämnade sin lärareplats. Slutligen
utnämndes E. den 28 september 1906 att från och med den 1 januari 1907
vara föreståndare för avdelningen för lantbruksbotanik vid den då nyupprättade centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet.
På grund av vid riksdagen fattat beslut skulle tillkomma föreståndare rätt
till pension efter uppnådda 67 levnads- och 35 tjänsteår. Det sålunda föreskrivna
antalet tjänsteår skulle E. vid sitt förestående avskedstagande ha överskridit.
Han skulle nämligen då ha kunnat uppvisa 41 år i statens tjänst.
Annorlunda gestaltade sig åter förhållandena för övriga vid centralanstalten
anställda, pensionsrätt tillerkända tjänstemän. Vid anställd efterforskning visade
sig, att det övervägande flertalet bland dem vid uppnåendet av 67 levnadsår ej
skulle fylla måttet av 35 tjänsteår. Under sådana förhållanden ansågs det, för
erhållande och bibehållande av erforderlig tjänstepersonal vid centralanstalten, nödvändigt
att hos Kungl. Maj:t utverka ändring uti de föreskrivna pensionsförhåilandena.
Initiativet härtill togs av de för saken närmast intresserade tjänstemännen vid
Bihang till riksdagens protokoll 1914. 8 samt. 5 höft. (Nr 6.) 7
50
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
anstalten, vilka uppsatte en skrivelse i ärendet, avsedd att inlämnas till anstaltens
styrelse, för att av denna vidare befordras. E. blev anmodad att jämväl underteckna
denna skrivelse, och han skrev även, ehuru ej för egen person av saken
intresserad, för kamratskaps skull sitt namn under densamma. Enligt inhämtad
upplysning av professor E. hade han vid dessa förhållanden grundad anledning
att tro, att en av honom framställd anhållan att för sin del få under förutsättning
av oförminskad arbetskraft kvarstå till sitt 67:de år skulle ha all utsikt att
vinna gehör.
Under sådana förhållanden hade E. ingen anledning att finna sig annat än
tillfredsställd, för yrkesbrödernas skull, då Kungl. Maj:t och riksdagen år 1911 nedsatte
pensionsåldern till 65 levnads- och 25 tjänsteår.
Först på våren 1912 började E. få en förkänning av vad 1911 års beslut
kunde komma att för honom innebära. Sedan E. uti kungl. statskontoret erhållit
upplysning därom, att 1911 års beslut innebar, ej såsom stadgat är för riksmusei
intendenter, att rätt till pension inträder vid 65, men skyldighet att avgå vid 67
levnadsår, utan att 65 år var den fastställda åldersgränsen, insåg han, att för tillstånd
att kvarstanna till 67 års ålder erfordrades en underdånig framställning till
Kungl. Maj:t.
Samma års höst ingick budskapet därom, att Kungl. Maj:t komme att till
riksdagen frambära proposition om lönereglering åt centralanstaltens tjänstepersonal.
Sådan proposition blev också framlagd och av riksdagen godkänd att träda i kraft
den 1 januari 1914. Denna lönereglering innebar bland annat, att pension för
föreståndare från och med sistnämnda dag komme att utgå med ett belopp av
5,600 kronor.
På grund av sin länge närda önskan att i tjänsten kvarstå intill fyllda 67
år ingav E. i januari månad 1913 till Konungen en underdånig skrivelse i ärendet.
Däri anför E. såsom huvudskäl för sin ansökan, att han behövde dessa tvenne ar
för att fullfölja och avsluta sedan längre eller kortare tid pågående undersökningar
över ett flertal förut föga eller alls icke kända sjukdomar hos olika slag
av kulturväxter, vilka arbeten ej kunna utföras av annan person än den, som
börjat arbetet, och därtill för sitt utförande förutsätta tillgång till laboratorium,
växthus och bibliotek. Till denna sin underdåniga ansökan anhöll E. om styrelsens
benägna förord.
Den 31 januari höll styrelsen sammanträde. De närvarande styrelseledamöterna
avstyrkte E:s ansökan. Såsom skäl för avstyrkan anföres väsentligen,
tätt det skäl, som föranlett pensionsålderns nedsättning från 67 till 65 år, eller att
arbetsenergien och ofta även arbetsförmågan vid denna ålder i regel vore så nedsatt,
att vederbörande tjänstemans ersättning med yngre, arbetskraftigare person
för den till tjänsten hörande verksamhetens energiska bedrivande även i avseende
på centralanstaltens verksamhet syntes vara så tungt vägande, och den förmån, som
för centralanstalten vunnits genom den år 1911 av Kungl. Maj:t och riksdagen beslutade
nedsättning av pensionsåldern från 67 till 65 år, vore så avgjord, att något
undantag från denna bestämmelse icke borde medgivas utan särdeles starka grunder,
såsom att icke utsikt funnes att kunna erhålla fullt kompetent efterträdare; samt
att detta sistnämnda förhållandet ej i detta fallet vore att befara.
På grund av detta styrelsens avstyrkande utlåtande resolverade Kungl. Maj:t
Bankoutskottets utlåtande Nr 6. 51
den 11 april 1913, att densamma ej funnit skäl bifalla den av E. gjorda framställningen.
Undertecknad, som sedan många år tillbaka följt professor Eriksson uti hans
gagnande verksamhet å det område, där han satts att verka, vågar härmed förelägga
riksdagen, huruvida det ej vore med billighet och rättvisa överensstämmande
att låta E. komma i åtnjutande av den högre pension, vartill han 3 månader senare
skulle ägt laglig rätt. Bestämmande för min synpunkt i detta fall har varit E:s
från alla håll inom som utom vårt land erkänt störa förtjänst. Jag tillåter mig
härutinnan erinra om följande faktiska förhållanden.
1) E. har varit i statens tjänst i 39 år, därav 37 i jordbrukets.
2) E. är grundläggare av den försöksanstalt, vars föreståndare han varit,
och har genom sina där utförda, i flera fall epokgörande arbeten förvärvat åt denna
anstalt anseende över hela fackvärlden, anseende såsom en av nutidens genom
mängden och arten av där utförda arbeten allra främsta, vadan den ock fått i
många fall tjäna såsom mönster vid nya anordningar i andra länder.
3) E. har utövat en högst betydande författareverksamhet. Han har under
årens lopp utgivit inemot 300 större och mindre arbeten inom olika grenar av den
på jordbruket och trädgårdsskötseln tillämpade botaniken.
4) E. är en framstående kämpe för ett internationellt samarbete för bekämpande
av växtsjukdomar^ och har genom denna frågas frambärande lyckats
åt denna viktiga fråga vinna en avsevärd framgång i många främmande länder
och har därunder fått se frågan om kampen mot växtsjukdomarne i vidsträcktare
mån, än man från början tänkt sig, upptagen för internationella lantbruks-institutets
i Rom arbetsprogram.
5) E. är ännu fullt arbetsduglig och sysselsatt med mycket viktiga arbeten
på sitt område.»
Enligt pensionslagens bestämmelser inträder pensionsrätt för föreståndaren
vid centralanstalten för försöksväsendet å jordbruksområdet
vid 65 levnads- och 25 tjänstår. I överensstämmelse härmed beviljades
professor Eriksson vid sin avgång från tjänsten under förliden höst
pension till belopp av 4,000 kronor.
Då utskottet icke funnit tillräckliga skäl hava anförts för beviljande
åt Eriksson av en förhöjd pension, har utskottet icke kunnat biträda
motionärernas förslag, utan hemställer
att ifrågavarande motioner, I: 24 och II: 77, icke
måtte av riksdagen bifallas.
Utskottet.
52
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
Ang.
anslaget till
allmänna
mdragningsstaten.
(45.]
49:o) Kungl. Magt har i punkt 45 under tionde huvudtiteln föreslagit,
att anslaget till allmänna indragningsstaten måtte upptagas till
2,349,123 kronor.
Chefen för finansdepartementet har till statsrådsprotokollet över
finansärenden den 14 januari innevarande år anfört följande:
»Förslagsanslaget till allmänna indragningsstaten är i nu gällande
riksstat upptaget till 2,401,095 kronor.
Utgifterna från detta anslag hava i runda tal nedannämnda år
uppgått till följande belopp:
år 1904
» 1905.
» 1906.
» 1907.
» 1908.
» 1909.
» 1910,
» 1911.
» 1912.
kronor 2,299,200: —
» 2,403,800: —
» 2,488,900: —
» 2,596,600: —
» 2,609,600: —
» 2,483,200: —
» 2,420,000: —
» 2,336,200: —
» 2,208,600: —
Enligt vad jag inhämtat ärnar chefen för civildepartementet föreslå
Eders Kungl. Magt att förelägga innevarande års riksdag en proposition
rörande omorganisation av och lönereglering för fögderiförvaltningen,
vilken proposition avser, bland annat, en till 356,400 kronor beräknad
ökad belastning av anslaget till allmänna indragningsstaten. Härtill bör
vid beräknandet av detta anslag för år 1915 givetvis tagas hänsyn.
Å andra sidan har man anledning att beakta, hurusom utgifterna under
anslaget på senare tid kännetecknats av en bestämd nedåtgående tendens.
Desamma hava under åren 1908—1912 befunnit sig i jämnt sjunkande
med i avrundat medeltal för år 100,250 kronor. Trots det nyssnämnda
ökade kravet på anslaget torde sålunda någon höjning av detsamma
icke behöva ifrågakomma. Anslaget synes i stället kunna minskas
med ett belopp, som för jämnande av huvudtitelns slutsumma upptages
till ............................................................................... kronor 51,972
eller från................................................................................. » 2,401,095
till............................................................................................. » 2,349,123.»
över denna framställning kommer utskottet framdeles att avgiva
yttrande; vilket utskottet skolat härmed för riksdagen
anmäla.
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
53
50:o) Beträffande de ordinarie anslag, vilka icke blivit här ovan
särskilt omförmälda, har någon förändring icke ifrågasatts; och får utskottet
alltså hemställa,
att samtliga de ordinarie anslag under denna
huvudtitel, i avseende å vilka förändring icke blivit
här ovan ifrågasatt, må i 1915 års riksstat upptagas
med oförändrade belopp.
Stockholm den 21 februari 1914.
Ang.
ordinarie
anslag.
På bankoutskottets vägnar:
I. yon STAPELMOHR.
54
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
Reservation.
Vid punkt 46:o), angående pension åt direktören för åkerbrukskolonien
Hall F. Fant:
av herrar Holmquist, Gelotte, Söderberg, Kristensson, Carlson i Herrljunga
och Hagberg, vilka ansett, att utskottets yttrande och hemställan
bort hava följande lydelse:
»Åven utskottet finner goda skäl anförda för beviljande åt Fant av
en statspension. I tjänsteställning torde hans innehavda befattning vara
närmast jämförbar med direktörens för Bona tvångsuppfostringsanstalt.
För sistnämnda befattning skulle pensionsbeloppet, därest han vore uppförd
å ordinarie stat, utgöra 4,000 kronor. Emellertid har Fant icke
såsom fallet är med föreståndaren för Bona fått vidkännas några pensionsavgifter,
vid vilket förhållande utskottet anser, att pensionen bör sättas
något lägre eller i förevarande fall till 3,600 kronor.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må medgiva, att direktören för
åkerbrukskolonien Hall Fredrik Fant må från och med
månaden näst efter den, vari han efter uppnådda 63
levnadsår avgår från sin ifrågavarande befattning,
under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension av tretusen sexhundra
kronor.
Herr Wijk har begärt få antecknat, att han icke deltagit i behandlingen
av de under punkterna 1—26, 28, 29, 31—45 och 47—50 omförmälda
frågor.
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
55
Tabell över anslagen under riksstatens tionde huvudtitel.
Pensionsväsendet.
A. Civila pensionsväsendet.
slagsanslag ...................................
Förvaltningsbidrag till en ny enke och pupillkassa
för civilstaten .......................
förslagsanslag .
anslag .....
bidrag till sju
slagsanslag
Barnmorskornas pensionering:
Till bestridande av statens bidrag till pensionering
av barnmorskor, förslagsan
-
Till gäldande av kostnaden för förvaltningen
av barnmorskornas pensionsanstalt
förslagsanslag, högst.....................
Handelsflottans pensionsanstalt:
Bidrag till handelsflottans pensionsanstalt,
förslagsanslag....................................
Förbättring av pensioneringen från handelsflottans
pensionsanstalt, förslagsanslag
...................................................
Förbättring av pensioneringen inom de tre
första klasserna av handelsflottans pensionsanstalt
.......................................
Bidrag till pensionering av änkor och barn
efter lärare vid allmänna läroverk, pedagogier,
seminarier m. m......................
Ordinarie
anslag
Extra
anslag
Ordinarie
anslag
Extra
anslag
Kronor
ö.
Kronor
ö.
Kronor |ö.
Kronor
ö.
1,550,000
—
—
—
35,000
—
—
—
—
—
—
15,000
—
—
—
—
—
—
—
25,000
—
—
—
—
—
—
6,700
—
—
—
1
30,000
—
—
—
11,000
_
—
_
41,000
101,000
—
—
31,000
—
—
—
31,000
_
101,000
62,000
_
144,554
56
Bankoutskottets utlåtande fir 6.
1
1
12
13
14
15
16
17
18
19
20
Bidrag till pensionering av den kvinnliga!
lärarpersonalen vid enskilda läroanstalter,
förslagsanslag.......................................
Bidrag till dövslumlärarnas pensionsanstalt,
förslagsanslag......................................
Folkskollärares pensionering:
Bidrag till folkskollärares pensionering......
Till beredande av understöd åt vissa äldre
behövande, med låg pension avgångna
folkskollärare och folkskollärarinnor......
Till extra pensionsavgifter till folkskol- lärarnas pensionsinrättning, förslagsan-
slag..........................................-........
Bidrag till folkskollärarnas änke- och pupill- kassa .. .........................................
Ordinarie
anslag
Extra
anslag
Ordinarie
anslag
Extra
anslag
Kronor
ö.
Kronor
ö.
Kronor |
ö.
Kronor 1
ö.
681,892
73,725
_
36,637
104,000
68,000
35,000
755,617
3.000
5.000
—
140,637
3,400
—
Till utdelande av tillfälliga understöd åt pen- sionerade kronojägare, förslagsanslag ......
Bidrag till kungl. hovkapellets pensionsinrätt-
ning......................................................
Till bestridande av statsverket på grund av
lagen angående olycksfall i arbete åliggande
utgifter för livräntor m. m., förslagsanslag
—
-
—
Säger för civila pensionsväsendet
2,784,871
—
206,037
-
B. Militära pensionsväsendet.
Arméns pensionskassa:
1
Ersättning för mistade löneinnehållningar...
4,640
—
—
—
2
Ersättning för nådårs- och begravningshjälps-
besparingar .....................................
28,080
—
—
3
Bidrag till pensionering av änkor och barn
efter befäl och underbefäl med vederlikar
vid armén ..........................................
122,190
—
—
—
4
Till förstärkande av det i 1914 års rikssta!
uppförda anslag för bidrag till pensio-
nering av änkor och barn etter befäl och
1
underbefäl med vederlikar vid nrmén......
—
—
738
5
Till upprätthållande av armens pensions-
kassas egen pensionering med fastställda
pensionsbelopp samt till fyllnadspensio-
ner, förslagsanslag..............................
—
3,300,000
6
Till utdelande av tillfälliga understöd åt
avskedade underofficerare och vederlikar
vid armén, förslagsanslag .................
—
22,000
—
154,910
—
3,322,738
7
Vadstena krigsmanshuskassa ....................
—
—
243,640
—
—
-
8
Bidrag till ersättning i anledning av kropps-
skada, ådragen under militär tjänstgöring
1 -
| -
I*"
30,000
—
—
—
Bankoutskottets utlåtande Nr 6.
57
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
Förhöjning i gra tialen åt avskedat manskap1)
Till tillfälligt understöd åt f. d. förrådsvakt- mästare ................................................
Flottans pensionskassa:
Ersättning för minskade inkomster:
Till pensionsfonden ............... 36,320: —
Till gratialfonden .................. 16,650: —
Bidrag till flottans pensions- kassas gratialfond............... 26,300: —
Till förstärkande av det i 1914 års riksstat
uppförda anslag för bidrag till flottans
pensionskassas gratialfond.....................
Till pensionering av flottans befäl och un- derbefäl med vederlikar, förslagsanslag
Till pensionering av flottans och lotsverkets
gemenskap, förslagsanslag1) ...............
Till tillfälliga understöd åt f. d. daglönare
vid marinen, förslagsanslag..................
Höjning i pensionskostnader m. m. för perso- nalen vid lots- och fyrinrältningen med liv-
räddningsanstalterna.............................
Invalidhusfonden ......................................
För blesserade Över- och underofficerare, re- servationsanslag ....................................
Ordinarie
anslag
Extra
anslag
Ordinarie
anslag
Extra l
anslag
Kronor
ö.
Kronor
Ö.
Kronor
ö.
Kronor
ö.
79,270
270,000
300,200
—
200
22,200
794,000
649,470
60,350
2,400
1,661
22,400
185,000
—
—
—
—
Säger för militära pensionsväsendet
1,934,770
—
3,531,799
—
C. Allmänna indragningsstaten.
1
Till diverse föremål, förslagsanslag1) .........
-
—
—
—
2,349,123
—
—
—
Summa!............
7,068,764
—
3,737,836
—
l) Beträffande detta anslag kommer utskottet framdeles att avgiva utlåtande.
Bihang till riksdagens protokoll 1914. 8 sand. 5 höft- (Nr 6.)
8
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1914 A:10 Skrivelse till Konungen, angående vissa utgifter under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch indragningsstaterna. s. 1 i texten