Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj.t angående lagändring, åsyftande rätt för annan än präst i svenska statskyrkan att förrätta jordfästning.

1914-02-24 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1914 A:11, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj.t angående lagändring, åsyftande rätt för annan än präst i svenska statskyrkan att förrätta jordfästning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

1

Nr 1 1.

Ankom till riksdagens kansli den 24 febrnari 1914 kl. 2 e. in.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj.t angående lagändring, åsyftande rätt för annan än

präst i svenska statskyrkan att förrätta jordfästning.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Lindhagen, af Ekenstam, Söderbergb,*) Trana,

Stärner, greve Lagerbjelke,*) Alexanderson, Johanson i Valared, greve Spens,

Petersson i Lidingö villastad,*) Jansson i Edsbäcken, Olsson i See,*) Pettersson

i Bjälbo, Cederborg*) och Persson i Norrköping.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 192, liar herr J. Byström hemställt, »att riksdagen ville besluta att

hos Kungl. Maj.t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för

riksdagen framlägga förslag till sådan lagändring, att även annan person

än präst i statskyrkan och den, som enligt Kungl. Maj:ts nådiga förordning

angående främmande trosbekännare den 31 okt. 1873 är jämnställd

med statskyrkopräst, må kunna berättigas att förrätta begravning».

Till stöd för denna hemställan har motionären anfört:

»Den fråga, som jag härmed berör, har förut vid ett par tillfällen

förelagts riksdagen, nämligen frågan om frikyrklig predikants rätt att

officiellt förrätta begravning eller jordfästning. Lagutskottet avstyrkte 1910

motionen, som hade samma yrkande som det, som nu göres i denna motion,

men sex ledamöter, nämligen herrar Lindhagen, Pettersson i Södertälje,

Jansson i Edsbäcken, Berggren och Åkerman, hade i reservation tillstyrkt

densamma. Efter en livlig debatt, varvid herrar Leander, Olsson i See,

Bihang till riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 9 käft. (Nr 11.) 1

Motionen.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

Olsson i Elfdalsåsen och Thor talade för motionen, biföll andra kammaren

densamma med 107 röster mot 94, som röstade för lagutskottets avstyrkande

utlåtande. I första kammaren blev den däremot avslagen.

Då annan motionär sedan framförde ett liknande yrkande i samband

med en annan fråga, blev motionen avslagen i första kammaren, men bifallen

i andra kammaren.

Jag anser emellertid, att det yrkande jag gjorde 1910 alltfort har

fog för sig, och har jag sålunda nu åter vågat framdraga frågan för riksdagen.

Som skäl därför vill jag andraga följande:

När frågan om befrielse för dissenters från att betala skatt till statskyrkan

var under debatt, framhölls från vissa håll såsom skäl mot denna

skattebefrielse, att statskyrkoprästerna hade så mycket att göra även för

de frikyrkliga eller dissenters, att den ifrågasatta befrielsen ej borde medgivas.

Detta framgår av bland annat dissenterskattekommitténs utlåtande

av den 29 augusti 1907. Då slutligen lindring i denna skatt beslöts av

riksdagen, kunde det ske endast för hälften av dén ifrågavarande skatten

för inkomst av kapital och arbete. Yad angår sådan skatt för fastighet

beviljades ingen skattebefrielse eller skattelindring. Principen om det berättigade

i dissenters befrielse från skatt till statskyrkan har emellertid

blivit fastslagen, även om man vågade taga blott ett ytterst litet steg på

den inslagna vägen.

Men då man talar om den arbetsbörda, som åligger prästerskapet,

och, såsom somliga göra, nästan klagar däröver, vore det väl skäl i att se

till, om icke ytterligare något av detta arbete skulle kunna läggas på andra

utan att religion och kyrka därigenom på minsta sätt äventyrades och

utan att det behövde kosta staten något. Detta är en sak, som man också

bör hava i åtanke, då man åter går att reglera löner och arbete för statskyrkans

präster. Allt det arbete, som kan utföras av andra än av statskyrkans

präster och lika bra, som om prästerna gjorde det, samt dessutom

icke kostar staten något, bör man väl giva dessa andra laglig rätt att

utföra. Eedan nu äro prästerna befriade från åtskilligt, som de förr hade

att uträtta.

Det är för det första ett stort antal barn, som de ej behöva döpa,

emedan deras föräldrar av en eller annan anledning anse, att dopet bör få

anstå, till dess att barnet vuxit upp till den ålder, att det självt kan i

detta stycke göra sitt eget val eller bestämma över sig självt.

Så är det en del föräldrar, som låta sina barn döpas av lekmannapredikanter.

Särskilt är detta fallet inom en del friförsamlingar. I en

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

motion, som väcktes 1912 av herr Wilh. Gullberg i första kammaren

och av herrar Felix Hararin och Axel Modig i andra kammaren, heter

det också rörande barndop: »Ingen kan ju förmena frikyrkliga föräldrar

att låta döpa sina barn av församlingsföreståndaren i den församling de

tillhöra. Sådana dop förekomma ock somligstädes rätt allmänt.»

Dessutom torde dop av lekman eller av frikyrklig pastor allt melodi

mer kunna betraktas lika giltigt, som om det vore verkställt av statskyrklig

präst.

Eu livlig predikoverksamhet övas även av andra än statskyrkans

präster, och detta bör vara en stor lindring i det officiella kyrkliga arbetet.

Nattvardsgäster betjänas numera till betydande antal utanför de statskyrkliga

templens murar.

Yigslar förrättas ganska ofta av dels vissa frikyrkliga predikanter

och dels av den borgerliga myndigheten enligt lagen av den 6 nov. 1908.

Ännu ett annat område finnes, där man skulle kunna, utan våda för

god sed och god ordning, låta andra än statskyrkliga präster vara officianter,

och det är vid jordande! av döda. Utan risk av minskad aktning

och vördnad för stundens betydelse och den religiösa helgd, som därmed

kan vara förenad, skulle en pastor för en frikyrklig församling lika väl

som en statskyrklig sådan kunna förrätta jordfästning eller begravning.

Det borde icke heller anses vara orimligt begärt, att den predikant, som

tjänat en person i fråga om hans andliga fostran från det han blev döpt

och tills han somnat i döden, också skall oberoende av statskyrkans tjänare

få, om han vill och vederbörande familj det önskar, göra den avlidne

den sista tjänsten och så att säga viga hans stoft vid jorden.

De ganska ofta förekommande fall, då begravning skett utan prästerligt

biträde, visa, att eu ändring i lagen om jordfästning av år 1894 är

behövlig, och att ej få åstunda det. Före år 1894, då denna lag antogs,

hände det ganska ofta, att frikyrkliga predikanter officierade vid jordande!

av döda. Även sedan har detta skett. Till en början har man

emellertid trott, att nya lagen om jordfästning förbjudit andra än präster

att förrätta begravning. Så torde emellertid ej vara fallet, och i alla

händelser synes det ej finnas någon straffpåföljd för den, som utan att

vara präst begraver en död. I metodisternas tidning, Svenska Sändebudet,

för deu 15 okt. 1903 förekommer följande notis, som belyser detta förhållande:

»Pastorn i Fröderyd, Jönköpings län, har anmält hos länsstyrelsen,

att liket efter Jonas Peter Jonasson blivit, enligt den avlidnes i livstiden

uttalade önskan, begravet utan biträde av präst.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets utlåtande Nr 11.

Länsstyrelsen lät i anledning härav länsman Almfeldt väcka åtal och

häradsrätten dömde den avlidnes anhöriga att låta begrava liket enligt

lagen av den 25 maj 1894. Men hovrätten ansåg, att länsmannen icke

hatt rätt att anställa åtal, och upphävde utslaget.

Nu gick pastorn till domkapitlet och detta till Kungl. Maj:t, som

infordrade justitiekansler^ utlåtande.

Denne hemställde nu, att, då ingen straffpåföljd tinnes stadgad för

ett sådant begravningssätt som ifrågavarande, domkapitlets framställning

må lämnas utan avseende.»

Plera gånger hava strider om begravningar uppstått mellan präster

och frikyrkliga predikanter, naturligtvis i de flesta fall beroende på trångbröstad

lagstiftning eller otydlig och olämplig sådan eller också på ofördragsamhet

från vederbörandes sida. Ett sådant exempel omtalas i »justitieombudsmannens

ämbetsberättelse, avgiven vid lagtima riksmötet 1910»

och under rubriken »Fråga om obehörig vägran att förrätta jordfästning».

lå eu del ställen ha eu del av de förhållanden, som här åsyftas,

föranledt något, som fått namnet »begravning med trumma». Om vad

detta är torde man kunna bilda sig ett omdöme av följande notis, som

stod i tidningen Eskilstuna-Kuriren i oktober 1903 med anledning av

förut nämnda utlåtande av justitiekanslern:

»Nu borde väl vördig prästerskapet kunna upphöra med att på gravsedlarna

för lik efter personer, vilkas begravning ombesörjes av andra religiösa

samfund, särskilt skriva: »Begraves med trumma».

Så är fortfarande praxis i Eskilstuna pastorat, och förmodligen är

förhållandet enahanda på en del audra orter.

Påskriften å begravningssedeln: ''Begraves med trumma betyder anvisning

till dödgrävaren att inrätta eu trumma från marken till kistan.

När tjänstgörande prästen någon dag senare kommer och verkställer jordfästning

enligt statskyrklig ritual, skall mullen gå genom trumman till

kistan.»

Men det är ej blott då en frikyrklig förrättat begravningen, som

man använder trumma. Detta lär ske även i en del avlägsna annexförsamlingar,

som mera sällan få besök av moderförsamlingens pastor. Där

nedsättas liken i graven, som av dödgrävaren igenskottas, sedan en trumma

eller ett större rör, som räcker från gravens botten upp till dess övre kant,

ställts på kistan. När prästen sedan kommer till platsen, förrättas jordfästningen.

Det lär ibland hända, att ganska lång tid förflyter mellan

gravsättningen och jordfästningen. Även dessa dröjsmål skulle undvikas,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

åtminstone i många fall, om annan än statskyrklig prästman eller den,

som på grund av dissenterlagen av den 31 oktober 1873 bar rätt att

förrätta jordfästning, ansåges hava laglig befogenhet att begrava eu död.

I flera andra land äro bestämmelserna om vem som kan förrätta en

begravning ej så exklusiva som hos oss.

I Danmark antogs eu »Lov om forskellige Forhold vedrorende Begravelse

den 19 April 1907». Denna danska lag av den 19 april 1907

går något längre än vad min motion nu åsyftar. Följande paragrafer ur

densamma må här anföras:

»§ 2. Folkekirkens Medlemmer kunne begraves paa Folkekirkens

Kirkegaarde og fra dens Begravelseskapeller liden Medvirkning af Folkekirkens

Präster (borgerlig Begravelse), naar den afaode ved en i Testamentsform

aifattet Erkkering, der kan skrives paa ustemplet Papir, har

truffet Bestemmelse beröm.

For åt Erklseringen om åt ville begraves borgerlig kan tages til

Folge, udkreeves, åt den paagseldcnde, da han afgav Erkleeringen, var

fyldt 15 Aar og ved sin Förnufts fulde Brug. Naar saadan Erkkering

afgives af Personer i Alderen niellera 15 og 18 Aar, maa desuden Formldres

eller Ysergers Samtykke foreligge. For Personers vedkommende,

som ikke ere fyldte 15 Aar, er det tilstrsckkeligt, åt For Heldre eller Vierger

begeere borgerlig Begravelse, naar de bestille Begravelsen.

§ 3. Yed borgerlige Begravelser tillädes paa Begmring af den, som

bestiller Begravelsen, Tale og Sang, Medbringelse af Faner og anden Hojtidelighed,

dog åt intet maa foretages, som strider imod den Sommelighed

og Orden, der bor iagttages paa Kirkegaarde, og imod det Hensyn, der

skyldes Folkekirken. Yed disse Begravelser foretages ikke Jordpaakastelse.

Ingen Tale maa holdes eller Sang afsynges imod de naerraestes Onsker.

Ansvaret for, åt alt foregaar sommeligt og med Orden, paahviler den,

der har bestilt Begravelsen hos Kirkegaardsbestyrelse.

§ 4. Aftale om borgerlig Begravelse tneffes i Kobenhavn og andersteds,

hvor der findes et eget Begravelsesveeson, med dettes Bestyrelse og

ellers med vedkommende Sogneprnest, hvilke have åt paase, åt de Bevisligheder,

der maa foreleegges, forinden Begravelse kan ivserkssettes, foreligge,

og åt saadan Begravelse ikke maa Ande sted samtidigt med eu anden

Begravelse paa samme Kirkegaard, samt åt den ikke ansaettes til en

Tid og under Omstaendigheder, kvorved den kan virke forstyrrende paa Gudstjenestes

Afkoldelse eller kirkelige Handlingers Foretagelse i Sognekirken.

§ 5. Ved Begravelser paa Folkekirkens Kirkegaardo af Personer,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

der staa udenfor Folkekirken, ände de ovenfor under §§ 3—4 om borgerlige

Begravelser indholdte Bestemmelser tilsvarende Anvendelse.---»

Den citerade danska lagen omfattar föreskrifter både i fråga om

kyrklig begravning och i fråga om borgerlig begravning, varjämte främmande

trossamfunds begravningsformer inbegripas.

På grundvalen av denna lag skriver pastor M. Jörgensen i Köpenhamn:

»Enligt den senaste lagen ha alla frikyrkliga samfund rätt att begrava

sina döda på landets kyrkogårdar och i de därtill hörande gravkoren

utan prästernas medverkan och utan det dessa i minsta mån ha

rätt att hindrande ingripa.»

Angående hithörande förhållanden skriver en tysk frikyrkoman, redaktör

J. G. Lehmann i Kassel, följande:

»Begravningen av våra döda är här i Tyskland alltjämt en omstridd

fråga, enär vi ha att skilja mellan

a) kyrkogårdar, som tillhöra kommunerna, och

b) kyrkogårdar, som tillhöra statskyrkan.

På de förstnämnda är det oss tillåtet, på de senare förbjudes det oss

ofta, och detta har givit anledning till en mångfald processer, i vilka vi

mestadels blivit frikända, men också mången gång fällda till ansvar.»

De frikyrkliga i England hava enligt »Burial Laws Amendement Act,

1880» och »Burial Act, 1900» tillåtelse för sina predikanter att förrätta

begravning.

Såsom exempel på den uppfattning de frikyrkliga i allmänhet hava

här i landet angående denna sak må anföras, att frikyrkomötet, som hölls

i Immanuelskyrkan i Stockholm 1910 och som hade talrikt med ombud

från de tre större frikyrkosamfunden, såsom friförsamlingar, baptister och

metodister, gjorde följande uttalande: »Frikyrkomötet uttalar såsom sin

mening, att vederbörlig lagstiftning må ändras så, att frikyrklig predikant

eller pastor, vare sig han ställt sig under dissenterlagen eller icke, måtte

erhålla samma rätt som statskyrklig präst i fråga om att förrätta begravning.

»

Nu torde det ej vara lämpligt, att alla frikyrkoförsamlingars föreståndare

beklädas med legal rätt att förrätta jordfästning eller begravning.

Det kan ju bero på deras större eller mindre utbildning för sitt kall och

på om de ägna sig helt åt en predikares verksamhet. Men då det finnes

här i landet ett ungefär lika stort antal frikyrkliga predikanter som det

finnes statskyrkopräster, och då bland dessa mellan två tusen och tre tusen

predikanter finnes ett stort antal, som i utbildning och begåvning kunna

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

jämföras med statskyrkopräster, och vilka äro pastorer för frikyrkliga församlingar,

som äro mycket, mycket större än en mängd statskyrkoförsamlingar,

så böra sådana kunna tjänstgöra vid en begravning fullt ut lika

bra som en statskyrkopräst.

Jag har tänkt mig, att särskilt forum skulle kunna avgöra, vilka som

eventuellt kunde få den rättighet som här är i fråga. Ett sådant forum

vore för vart och ett frikyrkosamfund dess predikantseminarium eller

teologiska läroverk. Ett annat sådant vore för varje samfund dess överstyrelse

eller högsta ledning. Och jag menar, att här ifrågasatt rättighet

skulle givas åt vederbörlig person, antingen han har utträtt ur statskyrkan

eller icke. Sedan rekommendation vore utfärdad, skulle saken prövas

av någon officiell myndighet, som hade att sanktionera eller också att

vägra den ifrågasatta rättigheten. Denna myndighet kunde vara Kungl.

Maj:t eller vederbörande Konungens befallningshavande.

Kär den förut omnämnda motionen av herrar Gullberg, Hararin och

Modig förevar vid 1912 års riksdag, ställde sig lagutskottet välvilligt till

densamma. Lagutskottet slöt sitt betänkande, som var undertecknat av

andra kammarens nuvarande talmans namn, med följande ord:

»I fråga om sättet för vinnande av det i motionerna åsyftade ändamål,

synes det utskottet vara lämpligt att, såsom föreslogs i den ovan

åberopade motionen vid 1910 års riksdag, hänföra rätten att verkställa

de ifrågavarande förrättningarna till den person, åt vilken en dylik rätt

skall meddelas. Med förevarande förrättningars religiösa karaktär sammanhör,

att man icke kan undgå att ställa vissa krav på den, som verkställer

förrättningen. Även de åligganden, som pålagts begravnings- och

dopförrättare med avseende S, kyrkobokföringen och nödvändigheten av att

vinna tillförlitliga uppgifter rörande föräldrarnas namn m. m., ställa anspråk

på förrättarens personliga kvalifikationer därutinnan, att säkerhet

måste finnas för ett behörigt fullgörande av dessa åligganden.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner, ville i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, under vilka

villkor annan person än präst inom svenska kyrkan må kunna tillåtas att

inom svenska kyrkan förrätta dop och jordfästning.»

I första kammaren yrkades bifall till utskottets förslag av, utom

motionären, herrar Alexanderson, Karl Nilson och Holmquist. I andra

kammaren yrkades bifall till utskottets förslag av, utom motionärerna, herrar

Igel, Lundgren i Björna, Widén m. fl. Såsom förut sagts, gick motionen

s. 8 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

8 Lagutskottets utlåtande Nr 11.

igenom i andra kammaren och det hängde blott på några få röster att

den också gått igenom i första kammaren. Jag hoppas, att det yrkande

jag gör skall vinna båda kamrarnas bifall.»

På sätt motionären erinrat, har det ämne, som beröres i förevarande

motion, redan tidigare varit föremål för riksdagens behandling, senast år

1912 i anledning av två lika lydande motioner, väckta, den ena inom

första kammaren av herr Wilh. Gullberg (nr 14) samt den andra inom

andra kammaren av herrar Felix Hamna och Axel Modig (nr 47). I

dessa motioner hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t

måtte begära, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för riksdagen

framlägga en lag, som gåve frikyrkoorganisation rätt att för sin församlingsföreståndare

begära fullmakt och tillstånd att förrätta dop och jordfästning,

som enligt gällande kyrkolag endast tillkomme prästman.

Motionerna hänvisades till lagutskottet, som beträffande den ifrågasatta

rätten för frikyrkoförsamlings föreståndare att förrätta jordfästning i

sitt utlåtande (nr 20) över motionerna anförde:

»Enligt lag den 25 maj 1894, som efter sin ordalydelse avser dödsfall

inom svenska kyrkan, föreskrives, att vid begravning av nämnda

kyrkas medlemmar jordfästning ej må förrättas av annan än präst inom

samma kyrka. Vidare lärer enligt grunderna för kungl. förordningen angående

främmande trosbekännare m. in. den 31 oktober 1873 gälla, att

jordfästning av medlem utav ett till offentlig religionsövning här i landet

berättigat trossamfund må ske i överensstämmelse med samfundets uppgivna

trosbekännelse och församlingsordning; varjämte mosaiska trosbekännare,

enligt den genom kommerskollegii cirkulär den 13 augusti 1838

kungjorda ordning rörande vad sådana trosbekännare hava att iakttaga i

avseende å utövningen av sin religion in. m., äga att begrava sina döda

å särskild begravningsplats, som med vederbörande jordägares bifall därtill

kan utses.

Fråga om ändring i bestämmelserna rörande jordfästning i enahanda

syfte som nu har förut varit föremål för riksdagens prövning. Vid 1910

års riksdag väcktes sålunda inom andra kammaren motion av herr Byström

(nr 74) att även annan person än präst i statskyrkan och den, som

enligt kungl. förordningen angående främmande trosbekännare är jämnställd

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

med statskyrkopräst, »må kunna berättigas att förrätta begravning».

Denna motion avstyrktes av lagutskottet med huvudsakligen den motivering,

att, därest de, som vore missnöjda med den nuvarande ordningen,

önskade övergå till annat trossamfund eller ville bilda eget sådant samfund,

som avses i 1873 års förordning, det stode dem fritt att utträda

ur kyrkan, samt att i varje fall de frikyrkligas ställning, vilka inom

kyrkan bildat mer eller mindre fasta religiösa sammanslutningar, skulle

bliva reglerad genom den lagstiftning, som kunde bliva en följd av den

av riksdagen i skrivelse den 9 mars 1909 hos Kungl. Maj:t begärda utredning

angående de villkor, under vilka det kunde tillåtas medlem av

svenska kyrkan att, även utan uppgiven avsikt att övergå till annat trossamfund,

utträda ur kyrkan. Fyra reservanter inom utskottet tillstyrkte

emellertid bifall till motionen under framhållande bland annat, att ett

bibehållande av den kyrkliga jordfästningens obligatoriska karaktär ej

torde stå i överensstämmelse med den utveckling i riktning mot frigörelse

från kyrkligt tvång, som under de senaste åren framträtt.

Yid behandlingen inom kamrarna blev motionen av första kammaren

avslagen, varemot andra kammaren biföll densamma.

Det synes utskottet, som vore eu ändring i hithörande bestämmelser

i den riktning motionärerna nu föreslagit av behovet påkallad. Tvånget i

fråga om formen för begravning inom svenska kyrkan torde i vida kretsar

bland de frikyrkliga kännas tryckande, och jämväl från prästerligt håll

har uttalats, att åtskilligt vore att önska beträffande lagstiftningen i detta

hänseende. Även medlemmar i frikyrkliga samfund, som ej utträtt ur

statskyrkan, synas böra få ordna med begravningen av sina döda i enlighet

med sin uppfattning av denna förrättnings rätta innebörd och därav

beroende form; onekligen måste det anses för den avlidnes anhöriga mera

tilltalande och överensstämmande med dessas religiösa känsla, att den person,

av vilken den avlidne under livstiden mottagit andlig uppbyggelse,

även får förrätta jordfästningen. Det synes här icke föreligga skäl att i

lagstiftningen förbehålla de statskyrkliga formerna en obligatorisk karaktär,

som icke överensstämmer med den allmänna uppfattningen av dessa formers

nödvändighet och betydelse för det religiösa livet.

Mot motionärernas förslag i förevarande del har visserligen framhållits,

att de frikyrkliga organisationer som åsyftas skulle, genom att bilda egna

trossamfund av den i dissenterförordningen avsedda beskaffenheten, kunna

förskaffa sig den rätt de eftersträva. Men, enligt vad erfarenheten visat,

har i många fall svårighet yppat sig för dylikt frikyrkligt samfund att

Bihang till riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 9 höft. (Nr 11.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 11.

ställa sig till efterrättelse nämnda förordnings föreskrifter om villkoren

för ett utträde ur statskyrkan. I mycket stor omfattning har sådant utträde

ej heller ägt rum. Den anvisade möjligheten måste därför i en

mycket stor mängd fall anses, praktiskt taget, ej föreligga.

Eedan med nu gällande bestämmelser torde visserligen icke någon

straffpåföljd drabba den, som utan att vara präst i svenska kyrkan förrättat

jordfästning. Men då i lagen angående jordfästning förbud meddelats

för annan än sådan präst att verkställa dylik förrättning, innebär

ett överträdande härav ett lagbrott; och en rättelse härutinnan synes

därför vara på sin plats.»

Sedan lagutskottet därefter behandlat motionärernas yrkande om rätt

för frikyrkoförsamlings föreståndare att förrätta dop, avslutade utskottet

sitt yttrande över motionerna med ovan i herr Byströms motion (sid. 7)

återgivna uttalande.

Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställde utskottet, att

riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.

Maj:t låta utreda, under vilka villkor annan person än präst inom svenska

kyrkan må kunna tillåtas att inom svenska kyrkan förrätta dop och jordfästning.

Vid ärendets behandling i kamrarna blev lagutskottets hemställan i

första kammaren avslagen med 59 röster mot 56, men i andra kammaren

bifallen med 76 röster mot 70, och hade alltså frågan för nämnda

riksdag förfallit.

De skäl, som av lagutskottet sålunda anfördes vid behandlingen av

nämnda båda motioner, synas utskottet fortfarande äga giltighet, och får

utskottet alltså i överensstämmelse med utskottets förslag i ämnet år 1912

hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t låta utreda, under vilka villkor annan person

än präst inom svenska kyrkan må kunna tillåtas att

inom svenska kyrkan förrätta jordfästning.

Stockholm den 24 februari 1914.

På lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 11

11

Reservation

av herrar af Ekenstam, Trana, Johanson i Yalared, greve Spens och

Pettersson i Bjälbo, vilka anfört: »Frågan, om rätt för annan än präst i

svenska statskyrkan att förrätta jordfästning måste enligt vår uppfattning

ingå i den allsidiga utredning om vidgad rätt till utträde ur svenska

statskyrkan, varom riksdagen i skrivelse den 9 mars 1909 gjort framställning

hos Kungl. Maj:t och kommer alltså att upptagas till undersökning

i sammanhang med nämnda utredning. Det torde sålunda icke vara

nödigt, att riksdagen ånyo uttalar sig därom, och icke heller lämpligt, att

riksdagen redan nu inlåter sig på bedömande av den riktning vari eller

det sätt varpå denna fråga bör lösas. — Den ringa majoritet, varmed en

liknande motion år 1912 bifölls i andra kammaren och föll i den första,

torde icke heller vara av beskaffenhet att kunna anföras som motiv för

ett särskilt påskyndande av frågan. På grund härav få vi hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.