Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående lagstiftning om huru förfaras skall vid vådeld i by.

1914-02-24 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1914 A:15, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående lagstiftning om huru förfaras skall vid vådeld i by.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

1

Nr 15.

Ankom till riksdagens kansli den 24 februari 1914 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående lagstiftning om huru förfaras skall vid

vådeld i by.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, af Ekenstam, Söderbergh*, Trana, Gezelius,

Stärner, greve Lagerbjelke*, Alexanderson, Johanson i Valared, Jansson i Edsbäcken,

Olsson i See*, Pettersson i Bjälbo, Lindqvist i Stockholm*, Holmdahl, Olson i Torsby*

och Borg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering,

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 24, har herr G. N. Torgén anfört följande:

»I Sveriges lag finnes ingen enda bestämmelse om huru förfaras

skall, då vådeld uppkommer i by. Ingen har annat än sin moraliska rätt

att hjälpa. Ingen har laglig rättighet eller skyldighet att vare sig taga

någon ledning eller biträda, och vid behov av vakt eller eftersläckning,

då stora allmänna värden stå på spel, saknas både möjlighet till handräckning

och medel. Länsmän och Konungens befallningshavande stå

maktlösa.

Många äro de bevis, som givits på nuvarande oefterrättlighetstillBihang

till riksdagens protokoll 1914. 9 saml. 13 höft. (Nr 15.) 1

Motionen.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

stånd. Vaktmanskapet i en eftersläckning vid ett sågverk avlägsnar

sig, enär ingen ersättning kunde fås, och de hade dock tillkallats genom

länsman och Konungens befallningshafvande, som låtsade rätt därtill, enär

stor fara förelåg för eldens utbredning. En länsman söker ordna vattenkedja

vid en eldsvåda i en bondgård i närheten av ett järnvägsbygge,

men fick till svar att ingen hade någon skyldighet. En gång, då fara

förelåg, att en stor by i sin helhet skulle brinna upp, gällde det att

fort få ut den största sprutan, som var kyrkans, men då lär vederbörande

svarat nej förr än han fått veta vem som skulle betala lånet.

I 15 kap. byggningabalken finnas redan goda bestämmelser om hur vid

släckningen av skogseld skall förfaras, och ännu ytterligare och mera

skärpta och preciserade bestämmelser väntas. 24 kap. innehåller just

intet mer än titeln »Om vådeld i by» och några ersättningsskyldigheter

samt en hänvisning till strafflagens 19 kap., som i sak ej har annat

att säga än om förhöjt straff för den, som anlagt eld och hindrar

eldens släckning.

Vad har sagts, gäller givetvis ej städer och municipalsamhällen, där

brandkår eller ordnat brandväsende finnes.

Då här tydligen förefinnes en brist i lagstiftningen, får jag med stöd

av det anförda hemställa, att riksdagen måtte besluta en skrivelse till

Kungl. Maj:t, att det täcktes Kungl. Maj:t att utarbeta och för riksdagen

framlägga förslag till lagstiftning i motionens syfte.»

Utskottets

yttrande.

En lagstiftning i ändamål att förebygga eldsolycka och dess följder

måste uppenbarligen röna inflytande av den naturliga olikheten emellan

stad och landsbygd. Brandväsendets ordnande är härvid en uppgift,

som betingas av väsentligen skiljaktiga förutsättningar. En åtskillnad

framträder ock såväl till omfattning som innehåll hos de bestämmelser,

vilka i nu berörda hänseende meddelats i vårt land. Under det att för

städer och med dem jämförliga samhällen en enhetlig reglering av brandväsendet

kommit till stånd genom en särskild författning, brandstadgan

för rikets städer den 8 maj 1874, inskränker sig motsvarande allmänna

lagstiftning för landsbygden till byggningabalk^^ ålderdomliga och

knapphändiga stadganden »om skogseld» (15 kap.) och »om vådeld i

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 15. 3

by» (24 kap.). I fråga om skogseld har riksdagen år 1903 uttalat sig

för införande av mera tidsenliga bestämmelser, och i anledning av denna

framställning föreligger numera ett av norrländska skogsvårdskommittén

utarbetat lagförslag i ämnet. Särskilda skäl hava beträffande detta slag

av eldfara ansetts påkalla mer vittgående bestämmelser än eljest för

landsbygden funnits lämpligt. Såväl i 15 kap. byggningabalken som i

nyssberörda lagförslag uppställes nämligen för vederbörande ortsbefolkning

såsom en medborgerlig plikt, vars eftersättande medför straffansvar,

att lämna biträde vid släckning av skogseld. I 24 kap. byggningabalken

saknas föreskrift av motsvarande innehåll. Av de bestämmelser

i sistnämnda kap., som ännu äga formell giltighet, torde någon, om

ock ringa, praktisk betydelse tillkomma allenast dem, som avse straff

för ovarsamt umgående med eld och sättet för förebringande av bevisning

i visst fall vid skada i följd av eldsolycka.

Då det egentliga brandväsendet å landsbygden sålunda lämnats så

gott som fullständigt oberört av lagstiftningen, har dess ordnande berott

av det lokala och enskilda initiativet. I följd härav hava förhållandena

i detta hänseende länge varit mindre tillfredsställande. Näppeligen lärer

det kunna betvivlas, att eldens förödande verkningar i mer än ett fall

kunnat förekommas eller åtminstone begränsas genom bättre släckningsanordningar

och lämpligare organisation av släckningsarbetet än mångenstädes

stått till buds. Försäkringsväsendets utveckling har väl varit

ägnat att motverka de svåraste ekonomiska följderna av eldsolyckor,

men de anordningar i förebyggande syfte, som försäkringsanstalterna

vanligen föreskriva sina försäkringstagare, kunna tydligen härvid fylla

endast en ganska begränsad uppgift. En avgjord förbättring har emellertid

under senare tid inträtt, sedan brandväsendet i allt större utsträckning

blivit föremål för kommunernas omvårdnad. För landskommunerna

hava vidgade möjligheter till verksamhet i sådan riktning öppnats

genom eu förlidet år införd ändring uti 74 § i förordningen om

kommunalstyrelse på landet. Enligt detta stadgande i dess nya lydelse

tillkommer efter Konungens befallningshavandes godkännande gällande

kraft kommunala beslut, vilka äro ämnade att såsom kommunalstadgar

tillämpas till befrämjande av, bland annat, vård om brandväsendet.

Denna åt kommunerna sålunda inrymda befogenhet torde

komma att erhålla särskild betydelse på grund av det livliga intresse,

som under de senaste åren ägnats åt arbetet för brandväsendets ordnande

på frivillighetens väg. Efter föredömen i åtskilliga främmande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets utlåtande Nr 15.

länder, främst Tyskland och Österrike-Ungern, hava nämligen på skilda

håll i vårt land bildats frivilliga brandkårer i ändamål att vid eldfara

utföra det arbete, som i följd av bristen på åtgärder från det allmännas

sida kan vara erforderligt, ävensom att tillhandahålla nödig eldsläckningsmateriel.

Dessa kårer, vilka hittills i allmänhet tillhöra rikets sydligare

delar, hava sammanslutit sig till särskilda provinsförbund och numera

jämväl till ett riksförbund. Enligt en utskottet från riksförbundet tillhandakommen

uppgift utgör antalet av till förbundet anslutna kårer för

närvarande 78, av vilka endast tre hava sin verksamhet förlagd till

städer. Eiksförbundet, som under de båda senaste åren åtnjutit statsunderstöd,

har utfört ett omfattande upplysningsarbete samt i ganska

avsevärd utsträckning biträtt kommuner vid ordnandet av eldsläckningsväsendet

och särskilt vid upprättandet av brandordningar.

Då med det växande intresset för en betryggande ordning i nu

förevarande hänseende redan på åtskilliga håll tillkommit bestämmelser

i detta syfte samt genom ovan omnämnda utvidgning av den kommunala

beslutanderätten ett vidare fortgående å samma väg torde vara att

emotse, har helt naturligt uppstått tanke på en allmän lagstiftning i

detta ämne. Framställning till Kungl. Maj:t i sådant hänseende har

redan för tre år sedan gjorts av Skånska brandkårsförbundet, som jämväl

ingivit förslag till en brandstadga för landsbygden. Eiksförbundet för

Sveriges frivilliga brandkårer har ock ägnat frågan sin uppmärksamhet

och uttalat sig för åtgärder i samma riktning. Efter det vissa myndigheter

blivit hörda och ärendet gjorts till föremål för utredning inom

civildepartementet, är detsamma, enligt vad utskottet inhämtat, fortfarande

beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Vid övervägande av det spörsmål, som genom förevarande motion

föreligger till riksdagens prövning, har utskottet för sin del i likhet med

motionären funnit ett ordnande, eventuellt genom lämpliga lagstadganden,

av det för närvarande i många fall mindre tillfredsställande brandväsendet

å landsbygden synnerligen önskvärt. På samma gång har utskottet

dock icke kunnat undgå att finna lösningen av denna uppgift förenad

med svårighet. I betraktande av de svenska landskommunernas starkt

växlande storlek och befolkningsförhållanden är det uppenbart, att en

allmän lagstiftning uti här ifrågavarande avseende måste framgå med

synnerlig varsamhet för att densamma icke skall medföra onödiga och

olämpliga avvikelser från en ordning, som efter de lokala förhållandena

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 15. 5

bäst motsvarar ändamålet. Dess huvudsakliga uppgift måste därför begränsas

till att utgöra en sammanhållande ram för de skilda orternas

ordningsföreskrifter. Även i sådant skick torde den ifrågasatta lagstiftningen

dock icke komma att sakna verklig betydelse. Särskilt med

hänsyn till kommunernas nyvunna beslutanderätt på detta område synes

det antagligt, att enhetliga och allmänt normerande bestämmelser i ämnet

kunna bliva till gagn, icke minst såsom ledning och stöd för kommunerna

vid fastställandet av deras brandordningar. Då innehållet av dylika

lokala föreskrifter på grund av deras gemensamma ändamål måste bliva

i vissa delar överensstämmande, torde en för hela riket gällande författning

kunna vara ägnad att på detta område införa reda och överskådlighet,

som eljest lätt nog kunna äventyras.

Ehuru utskottet alltså icke ställer sig avvisande till det huvudsakliga

syftet med förevarande motion, har utskottet likväl icke ansett sig kunna

tillstyrka riksdagen att i anledning av motionen vidtaga någon åtgärd.

I frågans närvarande skede och utan nödig utredning har utskottet nämligen

icke kunnat bilda sig någon bestämd uppfattning om lämpligaste

sättet för vinnande av här ifrågavarande syfte samt om grundlinjerna

för en eventuellt behövlig lagstiftning. Motionären synes i sistnämnda

hänseende främst vilja framhålla såsom ett önskemål, att lagen skulle

inrymma föreskrifter, åsyftande skyldighet för närboende att vid eldsvåda

lämna biträde med släckningsarbete. Den erfarenhet, från vilken motionärens

framställning i denna del utgår, eller att verksamt deltagande i

släckningsarbete ej skulle vara att påräkna från ortsbefolkningens sida,

kan, enligt vad representanter för skilda landsdelar inom utskottet vitsordat,

ingalunda anses bestyrkt såsom allmängiltig. I de främmande

länder, där brandväsendets utveckling nått högst, har lagstiftningen

stannat vid att ålägga befolkningen allenast en skyldighet att vidtaga

åtgärder för ett ordnat brandväsen. Först sedan andra utvägar efter

noggrann utredning visats icke leda till målet, böra därför enligt utskottets

mening lagbestämmelser av den innebörd, motionären angivit,

införas i vårt land, där en dylik förpliktelse för lantbefolkningen i

många fall skulle bliva ganska betungande. På denna liksom andra

huvudpunkter torde meningarna i frågan vara ganska delade. Då, såsom

ovan omnämnts, Kungl. Maj:ts uppmärksamhet blifvit fäst å frågan

och densamma redan är föremål för utredning, synes vid nu anmärkta

omständigheter anledning till något riksdagens uttalande i ämnet ej

föreligga, utan i stället utredningens resultat böra avvaktas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Med stöd av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 24 februari 1914.

På lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Reservation

av herr Pettersson i Södertälje, vilken anfört:

»Såsom utskottet framhållit, är ett ordnande av brandväsendet på

landsbygden synnerligen önskvärt. Såväl släckningsanordningarna som

organisationen av släckningsarbetet hava länge varit otillfredsställande,

och försäkringsbolagens ävensom den frivilliga brandkårsrörelsens ansträngningar

att härutinnan åstadkomma förbättringar hava endast i vissa

trakter krönts med framgång. Med allt erkännande av det förtjänstfulla

arbete, som sålunda på enskilt initiativ utförts för allmänt gagn, måste

man dock göra klart för sig, att den enskilda verksamheten icke är tillräcklig

att åstadkomma en allmän betryggande ordning i detta avseende.

För sådant ändamål kräves oundgängligen lagstiftningens medverkan.

Den omständigheten, att lösningen av denna lagstiftningsuppgift är förenad

med svårighet — liksom de flesta andra lagstiftningsuppgifter —

medför visserligen nödvändigheten att därvid iakttaga en viss varsamhet,

men kan enligt mitt förmenande ingalunda åberopas såsom ett skäl, varför

man skulle skjuta uppgiften ifrån sig. Utskottet synes för övrigt

alldeles riktigt hava beaktat ovannämnda svårighet, då utskottet angifvit

den ifrågasatta lagstiftniugens huvudsakliga uppgift vara att giva »en

sammanhållande ram för de skilda orternas ordningsföreskrifter». Såsom

utskottet även medgiver, skulle lagstiftningen i sådant skick »icke

komma att sakna verklig betydelse», — — — »icke minst såsom ledning

och stöd för kommunerna vid fastställandet av deras brandordningar».

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

7

Särskilt skulle nog en lag i ämnet »vara ägnad att på detta område

införa reda och överskådlighet, som eljest lätt nog kunna äventyras».

Gent emot de starka skal, som sålunda även enligt utskottets mening

tala för en sådan lagstiftning, som i motionen föreslagits, synas ej

tillräckliga grunder ha blivit åberopade för förslagets avstyrkande.

Utskottet anför i sådant avseende, dels att utskottet ej kunnat komma

till någon bestämd uppfattning om lämpligaste sättet för vinnande av

ifrågavarande syfte, samt om den tilltänkta lagstiftningens grundlinjer,

dels att motionärens påstående om ortsbefolkningens bristande intresse

att biträda med släckningsarbete icke är allmängiltigt, och dels att Kungl.

Maj:ts uppmärksamhet å frågan redan blivit fäst genom en framställning

från Skånska brandkårsförbundet. Yad de allmänna grundlinjerna för

lagstiftningen beträffar, synas de hava blivit av utskottet självt genom

ovan citerade uttalande med tillräcklig tydlighet angivna. Vidkommande

sedan motionärens misstag i en detalj, så bör det ej få undanskymma

det berättigade i hans framställning i övrigt. Även om ortsbefolkningen

i regel är villig att biträda vid släckningsarbete, så är därmed icke visat,

att en allmän reglering av eldsläckningsväsendet å landsbygden ej skulle

vara av behovet påkallad. Slutligen torde det vara uppenbart, att en

från enskilt håll ingiven framställning till Kungl. Maj:t om behovet av

vissa lagstiftningsåtgärder icke kan tillmätas samma betydelse som ett

uttalande i samma riktning från riksdagens sida. Ett sådant uttalande

skulle säkerligen i hög grad vara ägnat att påskynda en lösning, som

eljest kan komma att dröja länge nog.

På grund av vad jag nu anfört, får jag hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning

för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser

angående ordnandet av brandväsendet å

landsbygden.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.