Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående en social arrendelag stiftning till skydd för torpare, bolag surr endator er m. fl.

1914-02-25 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1914 A:17, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående en social arrendelag stiftning till skydd för torpare, bolag surr endator er m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

1

Nr 17.

Ankom till riksdagens kansli den 25 februari 1914 kl. 1 e. in.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående en social arrendelag stiftning till skydd

för torpare, bolag surr endator er m. fl.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Lindhagen, af Ekenstam,*) Söderbergh, *)

greve Lagerbjelke, *) Knut Larsson, L. Olsson i Hov, greve Spens, Hult, *)

Rooth, *) Petersson i Lidingö villastad, *) Jansson i Edsbäcken, Olsson i See,

Pettersson i Bjälbo, *) Igel och Persson i Norrköping.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, nr 190, har herr Carl Lindhagen hemställt, »att riksdagen ville

anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande angelägenheten

att åstadkomma en för hela landet gällande social arrendelagstiftning till

skydd och trygghet för torpare, bolagsarrendatorer och deras vederlikar

av skilda slag bland arrendatorsklassen».

Till stöd för sitt yrkande har motionären anfört följande:

»Den allmänna arrendelagstiftningen av år 1907 avsåg väsentligen en

kodifiering, komplettering och förbättring av gammal lag och praxis med

hänsyn till de vanliga affärsmässiga arrendena. Den upptager sålunda

huvudsakligen tekniska bestämmelser samt en vägledning för lösning av

de vanliga spörsmålen, som alltid göra sig gällande i ett arrendeförhållande.

Däremot innehåller lagen jämförelsevis få och obetydliga

sociala föreskrifter, d. v. s. bestämmelser, som avse att åt en arrendator

i erforderliga fall trygga något av den självägande bondens självständighet

och trygghet i utövning av sitt yrke som odlare.

Bihang till riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 15 käft. (Nr 17).

Motionen.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

Den kategori arrendatorer, för vilka en sådan hänsyn särskilt

bör göra sig gällande, äro till en början vissa arrendatorer av smärre

jordbruk på hemman och hemmansdelar, även då detta utgör fastighetens

gårdsbruk. Dit höra s. k. bolagsarrendatorer på skogshemman, som förr

i tiderna tillhört en självägande bondebefolkning, men sedan kommit i

bolags ägo. Därmed äro jämställda enahanda arrenden av hemmansbruk,

tillhörande enskilda skogsspekulanter ävensom säkerligen en del gårdsbruk,

lydande under fideikommiss och liknande större jordbesittningar.

Vidare höra hit de flesta torparrenden och därmed jämförliga mindre

lägenhetsbruk, som blivit utarrenderade.

Den hänsyn, som anses berättiga och nödvändiggöra ett dylikt

ingripande, är för det första omtanken om denna befolkning själv och

dess oavvisliga livskrav. Vidare är det av vikt att bereda så stor del av

befolkningen som möjligt tillfälle till dräglig egen försörjning av jordbruk,

i den mån landets egna resurser tillåta det. Möjligheterna till utkomst

äro nämligen ingalunda så rikliga att ej alla utvägar måste ivrigt

tillvaratagas; därtill kommer, att jordbruket utgör grunden för näringarna

genom sin produktion av livsmedel. Slutligen har yrket visat sig

oumbärligt för upprätthållande av människomaterialet, som degenereras

och förbrännes av industrialismen och storstäderna.

Gentemot så viktiga angelägenheter har en tillfällig jordägare icke

ansetts med fog kunna äga rätt att på grund av sin äganderätt allena

förhindra desammas tillgodogörande. Ingen har någon förnuftig rätt

att lägga en död hand över någon del av det begränsade jordområde, som

utgör grundvalen för alla människors existens. Allra minst kan detta

komma i fråga, när jordägaren av sitt eget yrke är främmande för

jordens riktiga begagnande i andra avseenden. Därför har i nästan

alla samhällsordningar äganderätten till jorden varit belagd med mångahanda

inskränkningar. I all synnerhet har detta ansetts nödvändigt,

när jordegendomar hopats i ett fåtal händer och deras allsidiga utnyttjande

för befolkningens trängande behov därigenom ofta i hög grad

äventyrats.

Det är av dylika orsaker, som exempelvis i Finland, där man gör

ofantligt mycket för att stödja jordbruket, vid sidan av en allmän

arrendelag även antagits en social arrendelag, gällande för de särskilda

slag av arrendatorer, som ha behov av densamma, och tillämplig även

den över hela landet. Detta är förordningen den 12 mars 1909 om

lega av torp, landbolägenhet och backstuguområde.

I Sverige har en sådan lagstiftning antagits genom norrländska

arrendelagen den 25 juli 1909 för de fyra nordligare länen och vissa delar

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

La gutskottets utlåtande Nr 17.

av Gävleborgs och Kopparbergs län samt genom lagen av år 1912även

för övriga delar av Gävleborgs län. Anledningen, varför författningen

inskränkts till endast dessa delar av riket, var den, att dessa ansågos mest

hotade av den industriella utvecklingen, vadan ett statsingripande i förenämnda

som i andra avseenden där till en början ägde rum. En

särskild grund för ett ingripande låg även därutinnan, att dessa trakter

undergått s. k. avvittring, varvid kronan bortskänkt mycket mark för

upprätthållande av jordbruk. Det framstod då så mycket mera befogat,

att statsmakten tillsåg, att dess avsikter med avvittringen åtminstone i

någon mån upprätthöllos.

Emellertid har torpkommissionen, som tillsattes den 22 januari 1909

och den 6 maj 1911, avgivit sitt betänkande, även inlåtit sig något på

denna sak. Den har nämligen föreslagit, att vissa föreskrifter om jordägares

skyldighet att tillhandahålla byggnader och ombesörja större

reparationer samt om arrendators rätt till ersättning för nyodling, allt i

huvudsaklig överensstämmelse med norrländska arrendelagens stadgauden

därom, skulle bliva tillämpliga på aTrenden av ''dagsverkstorp eller annan

under huvudgården lydande lägenhet, å vilken åbyggnaden ej tillhör

arrendatorn’. Dessa bestämmelser äro dessutom föreslagna att inflikas

i 1907 års arrendelag.

Här möter ett mycket belysande exempel, varthän planlösheten uti

regeringsinitiativen i jordfrågan leder. Kommissionen lärer av sitt uppdrag

ansett sig förhindrad att taga befattning med andra torp- eller

liknande lägenheter än dem, som lydde under huvudgård. Av detta skäl

skulle de flesta bolagsarrendatorer på de olika hemmansdelarnas huvudjordbruk

icke komma i åtnjutande av dessa förmåner. För övrigt

bör man vid all dylik lagstiftning numera alldeles bortse från de gamla

historiska torpen som ett särskilt slags arrende, utan helt sammanhöra

de med andra liknande arrendegårdar. Vidare skulle den norrländska

arrendelagens särstadganden endast i två avseenden bliva tilllämpliga

på ifrågavarande slag av lägenheter, som dock mångenstädes

i riket ha lika mycket eller lika litet behov av densamma i sin helhet

som enahanda arrenden i norra delaima av riket. Slutligen skulle

de förenämnda två sociala stadgandena införas i 1907 års arrendelag i

stället för att som väl vore naturligare framträda såsom självständiga

bestämmelser med anknytning till 1909 års norrländska arrendelag. Å

andra sidan syftar förslaget längre än norrländska arrendelagen. Det

skulle nämligen bli tillämpligt på dylika lägenheter i hela riket. Och

ehuru förslaget säkerligen ej är avsett att vinna tillämpning på de

arrenden, som falla under den norrländska arrendelagen, kommer det

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

att i alla fall sträcka sina verkningar till åtskilliga arrenden i de norra

delarna av riket. Den norrländska lagen omfattar nämligen endast jord,

tillhörig vissa ägare och till en vidd av minst 4 hektar i inrösningsjord.

Torpkommissionens förslag har ej sådana begränsningar för sina speciella

lägenheter, och i den mån sålunda från norrlandslagen undantagna lägenheter

äro av den beskaffenhet torpkommissionens förslag innehåller och

befinna sig inom norrlandslagens område, kommer kommissionens förslag

att vinna tillämpning inom norra delarna av riket. En vidsträcktare

tillämpning därstädes finge förslaget till äventyrs i följd därav, att den

norrländska arrendelagen icke gäller arrenden av jordbruk, på vilka den

norrländska hävdelagen äger tillämpning.

Vad nu anförts ådagalägger uppenbarligen, att någon enhetlig plan

och samfällig rättvisa måste läggas över detta, lagstiftningsarbete. Detta

kan dock icke gärna uppnås på annat sätt, än att en för hela riket gällande

social arrendelagstiftning för vissa slag av arrenden kommer till stånd.

Den kategori arrendatorer, lagen som sagt skulle avse, vore uppenbarligen

vad i vårt land brukar kallas torpare, bolagsarrendatorer och

deras vederlikar. Därtill böra även räknas vissa lägenhetsinnehavare

samt arrendatorer på enskilda skogsspekulanters hemman, vissa brukare

på fideikommiss eller andra större egendomar, som ej äro att hänföra

till torpare o. s. v.

En huvudpunkt i eu social arrendelag är upplåtelsetidens längd.

Den norrländska lagen upptager minst 20 år och den finska minst 50 år

med vissa undantagsbestämmelser. Ärftlig besittningsrätt innefattar en

ännu större trygghet och har ju även anor i vårt gamla åboinstitut.

Frågan om byggnaderna är en annan viktig sak. Norrlandslagen

ålägger här jordägaren skyldighet att nybygga och verkställa större

reparationer.

En för vårt land synnerligen viktig angelägenhet är rätten för

dylika arrendatorer att verkställa nyodling samt erhålla ersättning för

odlingsarbete och jordförbättringar. Arrendatorn får härigenom njuta

frukten av sitt eget arbete och berövas icke, såsom nu ofta sker, densamma

antingen direkt eller ock indirekt genom höjda arrenden.

Rätten till husbehovsvirke och vedbrand samt till bete för kreatur

och fiske äro också spörsmål av betydelse i förevarande fall.

Detta är exempel på några huvudpunkter, som komma på tal vid

behandlingen av en social arrendelagstiftning. En sådan lagstiftning är

särdeles av behovet påkallad, då den så kallade olusten i landet till en

del har sin rot i saknaden av en sådan lag. Efter emigrationsutredningen

måste det komma någon handling.»

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 17. 5

Den nuvarande svenska lagstiftningen angående jordlegoavtalet

innefattas i lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907,

vars 2 kap. avhandlar arrende, samt lagen om arrende av viss jord å

landet inom Norrland och Dalarne den 25 juni 1909.

I varje land, där såsom i Sverige en betydande del av befolkningen

hämtar sin utkomst av jordbruket, har rättsförhållandet mellan

jordägare och arrendator en djupt ingripande betydelse, icke minst i

socialt hänseende. Såsom motionären framhållit, utgöra de jordbrukare,

som med ett gemensamt namn kunna betecknas såsom arrendatorer, en

talrik klass av svenska medborgare med sins emellan vitt skiftande

levnadsvillkor, från brukare av stora jordarealer i ekonomiskt och socialt

självständig ställning till torpare, vilkas rättsliga förhållande till jordägaren

i mycket närmar sig tjänsteavtalets innehåll. Före antagandet

av 1907 års lag bestämdes hela detta viktiga och vidsträckta rättsområde

av en lagstiftning, som tillkommit under helt andra samfundsförhållanden

än nutidens och därför i våra dagar måste framstå såsom i höggrad

ofullkomlig och föråldrad, samt av rättspraxis och sedvänja, som

under lång tid haft att lösa många av lagen obesvarade spörsmål.

Den nya arrendelagstiftningens uppgift var därför ej blott att lägga

grunden för ett tidsenligt ordnande av arrendeförhållandet, utan också

att söka åvägabringa en rättvis och billig utjämning av de motsatta

intressen, som här å ömse sidor kräva tillgodoseende. En sådan åskådning

om lagens sociala betydelse framträder i många dess bestämmelser,

vilka utmärka en tydlig strävan att tillvarataga den svagare partens

intresse och bereda skydd mot godtycke från den sida, där den naturliga

övervikten ligger. Sådant syfte tjäna exempelvis åtskilliga av de

stadganden, som inskränka avtalsfriheten och som bestämma villkoren

för arrendeavtalets hävande. En jämförelse med förut gällande och

tillämpad rätt torde ock giva vid handen, att den nya lagstiftningen

varit ägnad att i väsentlig mån stärka arrendatorns rättsliga ställning

gentemot jordägaren.

Den norrländska arrendelagen, vars genomförande förutsattes redan

vid tillkomsten av 1907 års nyttjanderättslag, innebär en undantagslagstiftning

beträffande vissa jord bni kslastigheter, som kommit i trävaruindustriens

ägo. Såsom ett led i den omfattande lagstiftning, vilken

avser jordbrukets vidmakthållande och bondeklassens bevarande i rikets

norra delar, går den norrländska arrendelagen, på sätt motionären erinrat,

avsevärt längre än den allmänna arrendelagen i föreskrifter till arrendatorns

förmån.

Uti nu förevarande motion har motionären, under framhållande

Utskottets

yttrande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

att den gällande allmänna arrendelagstiftningen enligt-hans mening

icke behörigen tillgodoser vissa till arrendatorsklassen hörande jordbrukares

intresse i förhållande till jordägarens, föreslagit riksdagen att

hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående eu allmän lagstiftning,

vilken skulle utgöra eu sammanfattning av de bestämmelser av

social natur, som erfordras för reglering av rättsförhållandet mellan

jordägare och sådana arrendatorer. I fråga om innehållet av en

dylik lagstiftning har motionären närmast ifrågasatt en till hela

riket utsträckt giltighet av åtskilliga bestämmelser i den norrländska

arrendelagen.

Det torde ligga i sakens natur, att den allmänna arrendelagstiftningen

i ett land med stor utsträckning och efter olika landsändar

starkt växlande jordbruksförhållanden icke kan lämna fullt uttömmande

regler för alla de fall, som komma under lagens tillämpning. Åven

med eu lag, som i stort sett motsvarar sitt ändamål, lära därför missförhållanden

av den art, motionärens framställning avser, icke kunna

helt undvikas. Deras orsaker torde i många fall vara att finna på

andra områden än lagstiftningens, och för deras avhjälpande måste

givetvis då också andra utvägar sökas. Såvitt utskottet liar sig bekant,

har ej heller i vårt land något mera allmänt behov av lagstiftningsåtgärder

uti den av motionären ifrågasatta riktningen framträtt, utan

synes arrendelagen under den jämförelsevis korta tid, den ägt giltighet,

i det hela visat gynnsamma verkningar i nu förevarande hänseende.

Utskottet, som till fullo behjärtar motionens syfte att, i den mån det

genom lagstiftning kan ske, bereda hjälp i vissa arrendatorers till

äventyrs betryckta läge, har alltså icke ansett sig kunna förorda bifall

till motionen.

Enligt utskottets uppfattning bör en lagstiftning av bär ifrågasatt

slag icke införas utan att verkligt behov ådagalagt dess nödvändighet.

Det torde icke kunna anses lyckligt, att lagstiftningen på ett så stort

och viktigt rättsområde som det här ifrågavarande titt och ofta underkastas

genomgripande förändringar. Bestämmelser av det i motionen

antydda innehåll torde ej heller lämpa sig för att likformigt genomföras

i hela riket, då, såsom förut anmärkts, jordbrukets förutsättningar och

utveckling förete väsentliga olikheter i skilda trakter. Exempelvis lära

åtskilliga av de stadganden i den norrländska arrendelagen, som i motionen

särskilt framhållits, näppeligen kunna med fördel tilläggas giltighet utanför

de säregna förhållanden, som i Norrland framkallats av jordbrukets

beroende av sågverksindustrien. Även hänsyn till arrendatorns eget

intresse synes utskottet mana till försiktighet i fråga om dylika lag
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande AV 17.

stiftningsåtgärder. Om nämligen arrendelagstiftningens bestämmelser

göras alltför betungande för jordägaren eller t. o. m. lägga hinder för

jordbrukets rationella drivande, tvingas lian tydligen att på annan väg

än den, arrendeavtalet erbjuder, eller ock vid sidan av detta, ordna sitt

jordbruk och tillförsäkra sig den nödiga arbetskraften. I andra fall åter,

där arrendeformen bibehålies, torde arrendatorn icke kunna undgå att

på ett eller annat sätt, vanligen genom förhöjt arrende, bereda jordägaren

vederlag för de förmåner, eu huvudsakligen av hänsyn till

arrendatorn bestämd lagstiftning tillagt denne.

Utskottet får slutligen erinra därom, att, på sätt jämväl motionären

anfört, vissa förslag i det syfte motionen avser redan föreligga från

den s. k. torpkommissionen samt att den officiella emigrationsutredningen

till äventyrs kan giva uppslag till åtgärder i samma riktning.

Även av detta skäl synes utskottet anledning för närvarande ej föreligga

till något riksdagens uttalande i ämnet.

Med stöd av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 25 februari 1914.

På lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

Reservationer:

dels av herrar Pettersson i Södertälje och Jansson i Edsbäeken,

vilka hemställt,

»att riksdagen måtte, i anledning av förevarande

motion, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t ville efter verkställd utredning taga under övervägande,

i vad mån lagen om nyttjanderätt till fast

egendom den 14 juni 1907 må kunna jämkas i syfte

att bereda torpare och med dem socialt jämnställda

arrendatorer större självständighet och trygghet i utövningen

av deras yrke som odlare, samt för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda».

dels av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping, vilka anfört:

»Utskottets huvudsakligaste skäl för dess avstyrkande synes vara

att, utskottet veterligen, något mera allmänt behov av en sådan lagstiftning

icke skulle framträtt. Det medgives dock att den norrländska

arrendelagen går avsevärt längre än den allmänna arrendelagen i föreskrifter

till arrendatorns förmån, och förmodligen vill utskottet ej numera

bestrida att den var av behovet påkallad, något som dock likaledes

bestreds, då fråga först upptogs om en sådan lagstiftning.

Nu erinras emellertid av utskottet, att den norrländska lagen vore

att betrakta endast som en undantagslagstiftning för vissa jordbruksfastigheter

i trävaruindustriens ägo. Detta är i förevarande sammanhang

ett vilseledande framställningssätt. Lagen har tillkommit för en viss klass

av arrendatorer. Det är ett faktum, att dessa ha vad man kan kalla

vederlikar i stor myckenhet även i de övriga delarna av riket. I sakens

natur ligger därföre att i stort sett behov av en dylik lagstiftning måste

finnas även i dessa trakter, och i varje fall bör sannolikheten därför vara

så uppenbar, att en undersökning av saken påkallas. Men för övrigt

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets ''utlåtande Nr 17.

är det förvånansvärt, att behovet av ett socialt försvar för ifrågavarande

samhällsklass, som på mångahanda sätt under tidernas lopp så bjärt givit

sig till känna, ej nått fram till utskottets medlemmar. Denna stora

obekantskap sticker påfallande av mot den stora känslighet, som tror

sig veta en rysk krigsfara vara så nära förestående, att en förbättring

av det militära försvaret ej får anstå ens till ordinarie bedömande år

1915, utan svenska folket därför måste bli betungat med två upprivande

valstrider inom loppet av ett lialvår.

Utskottet erinrar att det icke kan anses lyckligt, att lagstiftningen

på ett så stort och viktigt rättsområde ofta underkastas genomgripande

förändringar. Det är svårt att förstå, vari olyckan består. Icke kunna

åtminstone de arrendatorer, om vilka nu är fråga, prisa sin lycka genom

frånvaron för dem av ett rättmätigt socialt försvar. Här är ju för övrigt

icke fråga om att ändra 1907 års arrendelagstiftning på annat sätt än

som skedde år 1909 i vissa fall för Norrland, nämligen genom antagandet

av en särskild social lagstiftning för dessa fall. Snarare kan det

anses olyckligt att göra en sådan komplettering endast för en viss

landsända men sedan dröja obegränsat med att utsträcka kompletteringen

till lika behjärtansvärda fall i andra landsdelar.

Utskottet yttrar, att bestämmelser av det i motionen antydda

innehåll ej torde lämpa sig för likformigt tillämpande i hela riket.

Om så för någon av dessa bestämmelser kan bli händelsen, får den blivande

lagstiftningen naturligtvis taga hänsyn därtill efter närmare undersökning

av ämnet. Att här liksom i Finland en stor del, och antagligen

det största antalet, av de erforderliga stadgandena rimligtvis måste bliva

gällande för hela lagstiftningsområdet är särdeles sannolikt. När i 1907

års allmänna arrendelag en så ofantlig myckenhet med detalj föreskrifter

ansetts med fördel kunna tilläggas giltighet för hela riket, varför skulle

icke en del sociala grundsatser också kunna befinnas vara av denna

allmängiltighet?

Med rätta anmärker utskottet, att även hänsyn till arrendatorns

intresse manar till viss försiktighet vid en sådan lagstiftning. Detta

bör därför just iakttagas vid ifrågavarande lagstiftningsarbete på sätt

ock skedde — ehuru i följd av första kammarens motstånd på den

punkten ej tillräckligt — vid den norrländska arrendelagens antagande.

Gentemot utskottets hänvisning till torpkommissionens förslag

behöver endast åberopas vad därom yttrats i motionen. Emigrationsutredningen

åter innehåller ej några positiva förslag, och uti de allmänna

tankar i ämnet, som det avslutas med, ingår icke vad i denna

Bihang till Riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 15 käft. (Nr 17.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

motion äskats. Denna utredning är företrädesvis en särdeles nyttig

uppslagsbok, men den måste åtföljas av fristående initiativ.

Det hemställes alltså,

att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t

måtte taga under övervägande angelägenheten att åstadkomma

en för hela landet gällande social arrendelagstiftning

till skydd och trygghet för torpare, bolagsarrendatorer

och deras vederlikar av skilda slag bland

arrendatorsklassen.»

dels ock av herr Olsson i See beträffande vissa delar av utskottets

motivering.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1914,

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.