Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av vuckt motion med förslag till ändrad lydelse av 6 kap. 4 § sträf lagen.

1914-02-12 · 5 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 3 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1914 A:5, Utlåtande, i anledning av vuckt motion med förslag till ändrad lydelse av 6 kap. 4 § sträf lagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

1

Nr 5.

Ankom till riksdagens kansli den 12 februari 1914 kl. 12 m.

Utlåtande, i anledning av vuckt motion med förslag till ändrad

lydelse av 6 kap. 4 § sträf lagen.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, af Ekenstam, Söderbergh, Trana*, Gezelius,

Stärner, greve Lagerbjelke*, Alexanderson, Johanson i Valared*,

Jansson i Edsbäcken, Olsson i See, Pettersson i Bjälbo, Lindqvist

i Stockholm, Holmdahl, Olson i Torsby* och Borg.

* Kj närvarande vid utlåtandets justering.

ITti en inom första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 20, har herr af Ekenstam hemställt, »att riksdagen ville för sin del

besluta, att bestämmelsen i 6 kap. 4 § strafflagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

»Komma make eller anhöriga i rätt upp- eller nedstigande

led efter den som dödad blivit att genom hans

frånfälle sakna nödigt underhåll, då kan dem, efter ty,

med avseende såväl å den brottsliges tillgångar som andra

omständigheter, skäligt prövas, tilläggas såsom skadestånd

vad för dem eller någon av dem tarvas, till dess

de sig eljest försörja kunna, och må det skadestånd efter

omständigheterna sättas att utgå på en gång eller å

särskilda tider.»

Till stöd för sitt yrkande har motionären anfört följande:

»Genom liera rättsfall har fastslagits, att bestämmelsen i ö kap. 4 §

Bihang till riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 4 höft. (Nr B.) 1

Motionen.

s. 2 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

2 Lagutskottets utlåtande Nr S.

strafflagen om skadestånd ej har tillämpning å annan än make eller barn

efter den som dödad blivit. Denna snäva begränsning har nog mer än en

gång upprört rättsmedvetandet. En gammal mor, vars enda stöd den dödade

varit, bar ej fått något bidrag till sitt framtida underhåll, även om

den, som orsakat eller vållat döden, är än så välbärgad. En ändring i lagen

i den riktning, att anhöriga i rätt upp- och nedstigande led likställas med

maka och barn, synes mig därför mycket rättvis och av omständigheterna

påkallad.

Utan allt tvivel kommer den invändningen att göras mot genomförande

av en sådan tanke, att det väl kan anses, att mången annan kan

till den dödade hava stått i samma nära beroende som de personer, som

ovan åsyftats. Men då hela vår strafflag till principer och detaljer kommer

att undergå en nu under arbete varande revision, har jag icke ansett

lämpligt att komma med några andra förslag än att skadeståndsrätten enligt

6 kap. 4 § strafflagen skall utsträckas till alla anförvanter i rätt uppoch

nedstigande led, som stått i det nära beroende för sin existens av den

dödade, som i paragrafen omförmäles.»

Förevarande motion innefattar förslag till sådan ändring av G kap.

4 § strafflagen, att den rätt till skadestånd, som enligt nuvarande lydelse

av detta lagrum tillkommer maka och barn efter den, som blivit dödad,

skulle utsträckas till dennes alla skyldemän i rätt upp- och nedstigande led.

Fråga om utvidgning av ifrågavarande rätt till skadestånd har tidigare

varit föremål för riksdagens prövning, senast under nästlidet år. I

anledning av en då inom andra kammaren väckt motion med förslag till

den ändring av 6 kap. 4 § strafflagen, att rätten till skadestånd skulle

gälla även den dödades föräldrar, anförde lagutskottet (utlåtande nr 11)

bland annat följande:

»I allmänhet är i vår lagstiftning skades tåndsskyldigheten på grund

av brott principiellt inskränkt till av brottet omedelbart härflytande skada.

Sådan skada är den brottslige pliktig ersätta, vare sig brottet skett med

uppsåt eller av vållande. I ett särskilt fall har emellertid skadeståndsplikten

utsträckts även till medelbar skada, som genom brott tillskyndats

tredje man. I 6 kap. 4 § strafflagen stadgas sålunda:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 5. >>

''Komma make eller barn efter den, som dödad blivit, att genom

hans frånfälle sakna nödigt underhåll; då skall dem, efter ty, med avseende

å såväl den brottsliges tillgångar, som andra omständigheter, skäligt

prövas, tilläggas såsom skadestånd vad för makan eller barnen tarvas till

dess de sig eljest försörja kunna; och må det skadestånd, efter omständigheterna,

sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.’»

Efter att hava erinrat om vissa å skilda tider framförda förslag till

bestämmelser i förevarande hänseende yttrade utskottet vidare:

»I likhet med motionären anser utskottet de ifrågavarande bestämmelserna

allt för snävt avfattade. De skäl, som föranlett lagstiftningen att

tillerkänna maka och barn efter dödad person rätt att av brottslingen utbekomma

skadeersättning, måste anses i lika hög grad gälla i fråga om

andra personer, som för sin utkomst varit helt och hållet beroende av den

dödade. Den rättvisa och billighet, som av lagkommittén åberopades såsom

grund för skadeståndsrätt för dödad persons maka och barn, synes med

samma fog påkalla dylik rätt för dennes övriga närmaste, vilka ägt att av

honom komma i åtnjutande av försörjning.

Även om man, vid en utvidgning av ifrågavarande från de allmänna

skadeståndsreglerna givna undantagsbestämmelser, bör framgå med försiktighet,

torde i allt fall en utsträckning av rätten till skadestånd till att,

såsom motionären föreslagit, omfatta även föräldrar utan olägenhet kunna

vidtagas.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra, att i den moderna utländska

lagstiftningen ifrågavarande skadeståndsrätt i allmänhet givits en större

utsträckning än hos oss. I några lagar såsom t. ex. tyska civillagen av

år 1896 tillerkännes skadeståndsrätt åt envar, som gentemot den dödade

ägt lagstadgad rätt till understöd, under det i andra lagar dylik rätt medgives

alla, som av denne i verkligheten åtnjutit- försörjning. Bland lagar

av sistnämnda slag må nämnas norska lagen av den 22 maj 1902, som i

förevarande hänseende stadgar: »Er ved den forvoldte Död nogen berovet

sin Forsorger, bliver han på Forlangende hos den Erstatningspliktige att

tillkjende en sådan Erstatning for det derved opståede Tab, som af Betten

efter omstaendighederne lindes billig.» Endast ett fatal främmande lagar

såsom Danmarks strafflag av år 1866 och Finlands av år 1889 inskränka

skadeståndsrätten till den dödades maka och barn. I båda dessa länder

hava emellertid röster höjts för skadeståndsrättens utsträckning i ovan

angivna riktning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 5.

Den i svensk rätt anförvanter åliggande försörjningsplikten liar i 3 §

i kungi. förordningen angående fattigvården i riket bestämts sålunda:

»Envar, som är arbetsför, skall — — — — — — försörja sig själv och

sina minderåiiga barn, sa ock arbetsför man sin hustru j åliggande det i

övrigt föräldrar och barn att i mån av behov, å ena, och förmåga, å andra

sidan, varandra försörja.»

Därest, såsom nu ifrågasatts, skadeståndsrätten enligt 6 kap. 4 g

strafflagen utvidgas att omfatta även föräldrar, skulle sålunda denna rätt

komma att omfatta alla de fall, där försörjningsplikt inom familjen enligt

lag föreligger.

Det bör beaktas, att eu utvidgning av den i förevarande lagrum stadgade

skadeståndsplikten har betydelse även med avseende på den särskilda

skadeståndsplikt, som, vid sidan om de allmänna skadeståndsreglerna, finnes

stadgad i en del särskilda lagar, såsom lag angående ansvarighet för

skada i följd av järnvägsdrift den 12 mars 1886, lag innefattande vissa

bestämmelser om elektriska anläggningar den 27 juni 1902 och lag om

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik den 8 juni 1906. Den

genom dessa författningar bestämda skadeståndsplikten är nämligen till sin

omfattning bestämd genom hänvisning till de allmänna skadeståndsreglerna

i 6 kap. strafflagen. I detta förhållande torde emellertid, enligt utskottets

mening, icke ligga något hinder mot den nu ifrågasatta utsträckningen.

Ej heller synes något dylikt hinder böra möta däruti, att enligt lagen den

5 juli 1901, angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete

— vilken lag är föremål för omarbetning inom den s. k. ålderdomsförsäknngskommittén

— den arbetsgivare åliggande skyldigheten att vid inträffat

olycksfall, som medfört döden, till den dödades efterlevande utgiva viss

livränta inskränkts att omfatta allenast änka och minderåriga barn.»

Med stöd av vad sålunda anförts hemställde utskottet, »att riksdagen,

i anledning av förevarande motion, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för riksdagen framlägga

förslag till sådan ändring av 6 kap. 4 § strafflagen, att den skadeståndsrätt,

som i detta lagrum är medgiven maka och barn efter dödad person,

måtte tillkomma jämväl den dödades föräldrar.»

Denna utskottets hemställan bifölls utan debatt av båda kamrarna,

vai efter riksdagens beslut i ämnet anmäldes bos Kungl. Maj:t genom skrivelse

den 4 mars 1913. Enligt vad utskottet inhämtat, är frågan fortfarande

beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets^utlåtandc Nr 5. 0

I enlighet med lagutskottets hemställan har 1913 års riksdag alltså

uttalat sig för en lagändring, varigenom skadeståndsrätten enligt 6 kap.

4 § strafflagen till sin omfattning skulle komma att sammanfalla med

understödsplikten inom familjen, sådan den för närvarande är bestämd inom

vår rätt. Det nu föreliggande förslaget går emellertid längre; vid bifall

till detsamma skulle denna skadestånd srätt utsträckas. ej oväsentligt utöver

den sålunda angivna gränsen. Utskottet har dock icke funnit anledning

att i frågan intaga annan ståndpunkt än nästföregående år. Såsom utskottet

då erinrade, äger stadgandet i 6 kap. 4 § strafflagen betydelse jämväl

i fråga om den skadeståndsskyldighet, varom vissa andra lagar innehålla

särskilda bestämmelser. Då enligt sistberörda författningar skadeståndsskyldighet

kan inträda även utan förutsättning av vållande hos den ersattningspliktige,

skulle en lagändring i överensstämmelse med motionarens

förslå^ erhålla ej obetydligt större räckvidd än av detta förslag omedelbart

framgår Emot den nu ifrågasatta utvidgningen av skadeståndsrätten kan

ock såsom motionären själv framhållit, riktas den anmärkningen, att ej

heller därigenom skulle vinnas den större frihet vid utdömande av skadestånd

oberoende av nu stadgade villkor om närmare förvantskap,^ som i

enskilda fall kan finnas önskvärd. Av dessa skäl och da skadeståndsbestämmelserna

i 6 kap. strafflagen i sammanhang med den allmänna strafflagsrevision,

som nu förberedes, tilläventyrs komma att underkastas en

mer eller mindre omfattande omarbetning, har utskottet ansett ändring av

ifrågavarande lagrum för närvarande icke böra företagas i vidare män än

riksdagen redan hos Kungl. Maj:t begärt.

Med stöd av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 12 februari 1914.

På lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.