Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändring i 23 kap. 2 § rättegångsbalken.

1914-02-12 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1914 A:6, Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändring i 23 kap. 2 § rättegångsbalken.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 6.

1

Nr 6.

Ankom till Riksdagens kansli den 12 februari 1914 kl. 12 m.

Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående ändring i 23 kap. 2 § rättegångsbalken.

Närvarande: Herrar Pettersson i Södertälje, Trana*), Gezelius, Stärner, greve

Lagerbjelke*), Alexanderson, Johanson i Valared*), L. Olsson i Hov, greve Spens, Jansson

i Edsbäcken, Olsson i See, Pettersson i Bjälbo, Lindqvist i Stockholm, Cederborg ),

Persson i Norrköping och Holmdahl.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Lagutskottet kar till behandling förekaft en till utskottet hänvisad

motion, nr 81 inom andra kammaren, av herr Emil Bengtsson

i Kullen, i viiken motion hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande av förslag till

sådan ändring av 23 kap. 2 § rättegångsbalken, att, där av nämnden

minst tre fjärdedelar är från häradshövdingen skiljaktig och om en

mening ense, den mening må gälla.»

Till stöd för denna sin hemställan har motionären anfört:

»Underrätt å landet är enligt rättegångsbalken häradsrätt, som utgöres

av häradshövding med häradsnämnd. Nämnden består av högst

tolv i viss ordning valda män. För att dom skall kunna fällas, erfordras

dock ej, att alla de tolv nämndemännen äro närvarande, utan är

häradsrätten domför, så snart sju äro i nämnden. Vid omröstning inom

rätten är stadgat sålunda (R. 23: 2), att om nämnden och häradshövdingen

äro skiljaktiga, så gäller nämndens mening, men äro ej alla inom

nämnden ense, stannar det vid vad häradshövdingen prövar rättvist.

Bihang till riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 5 käft. (Nr 6.)

Mf t io nen.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 6.

Häradenämnden är ju en mycket gammal institution i vårt rättsväsen

och en egendomlighet för vårt land. Att den fyllt en mycket

betydelsefull uppgift i vår rättsskipning, därom torde alla vara ense,

liksom att den varit väl lämpad för våra svenska förhållanden. Ifrågasättas

kan dock, om den icke just på grund härav borde beredas ett

något större inflytande på de vid häradsrätten anhängiga målens och

ärendenas avgörande. Groda skäl tala för, att så borde ske. Nämndens

ledamöter, nämndemännen, äro ju i de allra flesta fall kunniga och erfarna

män med gott, sunt förnuft, som vunnit sina medborgares förtroende.

Att nämndernas verksamhet utmärkts av sans och varsamhet,

torde ej kunna förnekas. Det synes under sådana förhållanden vara

onödigt fordra, att nämnden skall vara absolut enig, för att dess emot

häradshövdingen skiljaktiga mening skall bli gällande. Åven om nämndemännen

finge något litet större inflytande, skulle nog ej därav behöva

befaras, att rättssäkerheten äventyrades, utan liksom hittills skulle endast

i undantagsfall, och endast då väl grundad anledning till skiljaktighet

mot rättens ordförandes mening förefunnes, nämnden komma att avgöra

rättens utslag. Ökad makt skulle helt säkert även medföra ökad ansvarskänsla

hos nämnden.

Som det nu är, erfordras blott, att häradshövdingen får med sig

en enda av ledamöterna i nämnden på sin mening, för att han skall

diktera rättens beslut. Och det kan ju tänkas och förekommer nog

även, att bland nämndemännen finnes en eller annan, som låter sitt

votum mera bestämmas av hänsyn till häradshövdingens uppfattning än

av egen på självständigt beprövande grundad åsikt. Om detta är fallet

med en enda av nämndemännen, stå alla de övriga nämndemännen

maktlösa, även om de äro eniga och kommit till sin uppfattning efter

moget och opartiskt övervägande. En sådan eventualitet skulle undvikas,

om nämndemännen gåves något större inflytande och det t. ex.

endast krävdes, att s/4 av nämnden vore enig, för att dess mening skulle

segra över häradshövdingens. Några vådor för rättssäkerheten behövde,

som nämnts, ett sådant medgivande ingalunda medföra.

Denna fråga har förut varit uppe i riksdagen. I anledning av

eu inom andra kammaren väckt motion tillstyrkte lagutskottet 1901 års

riksdag att fatta beslut i här ovan nyss antydd riktning. Frågan föll

emellertid på första kammarens motstånd.»

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 6. 3

Förslag av enahanda innebörd som det nu förevarande hafva förut

vid flera särskilda tillfällen varit föremål för riksdagens prövning, merendels

i samband med förslag om införande i svensk processlagstiftning

av bestämmelser, åsyftande en friare bevisprövning. Dessa framställningar

hava emellertid icke vunnit riksdagens bifall.

Sedan frågan senast förevarit till behandling inom riksdagen, har

den inträtt i ett väsentligen förändrat läge, därigenom att förarbeten till

en fullständig ombildning av vårt rättegångsväsen numera tagit sin

början. Med hänsyn härtill och till den av motionären föreslagna lagändringens

såväl principiella som praktiska betydelse i rättegångslagstiftningen

synes det utskottet uppenbart, att denna fråga icke bör

upptagas till behandling annorledes än i sammanhang med rättegångsrelormen

i dess helhet. Vid denna reform, särskilt i vad den angår

domstolsorganisationen, måste frågan nämligen i allt fall på grund av

sakens natur komma under övervägande.

Då utskottet med denna uppfattning för närvarande saknar anledning

att närmare ingå på det i motionen berörda önskemålets sakliga

berättigande, får utskottet, under åberopande av vad ovan anförts, hemställa,

att herr Bengtssons förevarande motion icke måtte

till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 12 februari 1914.

På lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

Utskottets

yttrande.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.