Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om ändring i gällande lagbestämmelser om straff för djurplågeri.

1914-02-20 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1914 A:8, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om ändring i gällande lagbestämmelser om straff för djurplågeri.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

1

Nr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 20 februari 1914 kl. 3,80 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående utredning och förslag i fråga om ändring

i gällande lagbestämmelser om straff för djurplågeri.

Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Lindhagen, Gezelius, Stärner,

greve Lagerbjelke, Alexanderson*, greve Spens, Hult*, Dahl,

Rooth* Jansson i Edsbäcken, Olsson i See, Pettersson i

Bjälbo, Rekn, Persson i Norrköping och Holmdahl.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 196, har herr Emil Molin i Dombäcksmark anfört:

»Vid 1912 och 1913 års riksdagar väckte undertecknad motioner om

ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen (den s. k. djurplågareparagrafen).

Genom kamrarnas skiljaktiga beslut förföll frågan.

Med anslutning till lagutskottets yrkande vid fjolårets riksdag (nr 2)

får jag ånyo framlägga frågan till riksdagens prövning ocli yrkar, att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.

Maj:t låta utarbeta förslag till sådan ändring i strafflagen, varigenom begreppet

straffbart djurplågeri utvidgas att omfatta även andra fall av

djurplågeri än sådana, som ådagalägga »uppenbar grymhet».»

Förevarande fråga har vid upprepade tillfällen och senast under do

två sist förflutna åren varit föremål för riksdagens prövning. I sitt utBiliang

till riksdagens protokoll 1014. 9 sand. 7 höft. (Nr 8—9.) 1

Motionen.

Utskottets

yttrande.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

låtande i ämnet vid 1912 års riksdag med anledning av då väckta motioner

lämnade lagutskottet en redogörelse för utvecklingen av hithörande bestämmelser

samt för behandlingen inom riksdagen av åtskilliga under de

senare åren framställda förslag till ändringar i desamma. Ur detta utlåtande

må här anföras följande:

»Enligt 18 kap. 16 § strafflagen, sådant detta lagrum ursprungligen

lydde, straffades den, som i behandling av egna eller andras kreatur visade

uppenbar grymhet, med böter från och med fem till och med etthundra

riksdaler.

I ett flertal vid olika riksdagar väckta motioner framhölls emellertid,

att berörda bestämmelse vore föga tillfredsställande. I sådant hänseende

framhölls särskilt, att de förefintliga straffbestämmelserna icke ägde tilllämpning

å vilda djur, utan endast på ''kreatur’, d. v. s. husdjur; att icke

ens husdjuren genom nämnda bestämmelser åtnjöte tillräckligt skydd, utan

särskilt vid slakt straffritt kunde utsättas för onödigt plågande; samt att

straffet för djurplågeri i allt fall vore så ringa, att eu väsentlig höjning

därav vore av nöden.

Nya lagberedningen, som erhållit i uppdrag att företaga en revision

av strafflagens straffbestämmelser, föreslog beträffande förevarande lagrum,

att straffmaximum skulle höjas från 100 till 500 kronors böter. I övrigt

föreslog nya lagberedningen ingen ändring i lagrummets lydelse. Sedan

Kungl. Maj:t till 1890 års riksdag framlagt proposition i enlighet med

nämnda förslag och riksdagen i denna del bifallit propositionen, utfärdades

lag i ämnet den 20 juni 1890. Denna straffskärpning befanns dock snart

otillräcklig. I anledning av därom väckt motion hemställde riksdagen i

skrivelse den 19 april 1899, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och

för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av 18 kap. 16 §

stafflagen, att i straffsatsen för djurplågeri upptoges jämväl frihetsstraff

till lämplig utsträckning. Redan följande år framlade Kungl. Maj it för

riksdagen förslag, att till 18 kap. 16 § strafflagen i dess dåvarande lydelse

skulle göras följande tillägg: ''Äro omständigheterna synnerligen försvårande;

må till fängelse i högst sex månader dömas’. Kungl. Maj:ts

förslag vann riksdagens bifall, varefter lag i ämnet utfärdades den 29

juni 1900. Den i förevarande lagrum bestämda straffsatsen har därefter

icke undergått någon förändring.

Såsom ovan antytts, hade emellertid vid ett flertal riksdagar i väckta

motioner framhållits, att det i 18 kap. 16 § strafflagen givna stadgandet icke

i erforderlig grad kunde förhindra, att vid slakt husdjur onödigt plågades.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

3

I anledning av en vid 1896 år riksdag väckt motion anhöll riksdagen i

skrivelse den 24 april samma år, att Kungl. Maj:t måtte ''dels låta utröna,

om och till vilken utsträckning stadganden skulle kunna meddelas i syfte

att vid slakt av hemdjur minsta möjliga lidande medelst förutgående bedövning

eller på annat ändamålsenligt sätt tillfogades djuren, dels ock,

därest utredningen därtill föranledde, låta utarbeta och för riksdagen framlägga

förslag till lagstiftning i ämnet’. Denna skrivelse föranledde dock

icke något förslag från Kungl. Maj:ts sida; men vid 1909 års riksdag

återupptogs frågan, och i skrivelse den 13 maj 1909 förnyade riksdagen

hos Kungl. Maj:t sin i 1896 års skrivelse gjorda anhållan. Denna fråga

är ännu beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Redan vid 1877 års riksdag framhöll enskild motionär, att det skydd

emot grym och hänsynslös behandling, som genom stadgandet i 18 kap.

16 § strafflagen i dess dåvarande lydelse blivit berett åt husdjuren, syntes

med allt skäl böra förunnas alla slag av djur. Varken denna motion eller

de motioner av enahanda innebörd, som väcktes vid några efterföljande

riksdagar, föranledde emellertid till någon riksdagens åtgärd. Först år

1907 beslöt riksdagen på förslag av enskild motionär för sin del antaga

följande ändrade lydelse av nämnda paragraf: ''Visar någon i behandling

av djur uppenbar grymhet; straffes med böter. Äro omständigheterna

synnerligen försvårande; må till fängelse i högst sex månader dömas’.

Denna ändring godkändes av Kungl. Maj:t; och utfärdades i överensstämmelse

härmed lag i ämnet den 12 juli 1907, varefter ändring av förevarande

lagrum ej ägt rum.»

De vid 1912 års riksdag väckta motionerna, i vilka hemställts om

sådan ändring av 18 kap. 16 § strafflagen, att det straffbara djurplågeriet

skulle angivas med orden »misshandel av djur», blevo av utskottet avstyrkta.

Vid frågans behandling inom riksdagen stannade kamrarna i

olika beslut. Under det första kammaren biföll utskottets hemställan,

beslöt andra kammaren för sin del en skrivelse till Kungl. Maj:t med

anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta förslag till sådana bestämmelser,

varigenom begreppet straffbart djurplågeri utvidgades att omfatta

även andra fall av djurplågeri än sådana, som ådagalägga »uppenbar grymhet».

Uti en av herr Molin vid nästlidet års riksdag väckt motion hemställdes

ånyo om ändring av 18 kap. 16 § strafflagen. Med anledning

av denna motion tillstyrkte lagutskottet (utlåtande nr 2) en skrivelse till

Kungl. Maj:t av enahanda innehåll, som andra kammaren vid 1912 års

riksdag för sin del besluta och som i nu förevarande motion återupptagits.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

Åtta reservanter hemställde emellertid om avslag å motionen. Utskottets

hemställan bifölls av andra kammaren, varemot första kammaren fattade

beslut i enlighet med nämnda reservanters yrkande.

Yid den förnyade prövning av föreliggande fråga, som utskottet haft

att i anledning av förevarande motion företaga, har utskottet i likhet med

1912 års lagutskott funnit sig böra hemställa om avslag å motionärens

framställning i ämnet. Till stöd för denna sin uppfattning får utskottet

hänvisa till de skäl, som utskottet vid sistberörda riksdag i sådant hänseende

huvudsakligen åberopat.

Utskottet yttrade därvid, bland annat: »Såsom en av de väsentligaste

bristerna i den nuvarande lagstiftningen har framhållits, att lagen icke

lämnar medel till förhindrande av groft djurplågeri vid slakt. Anmärkas

må emellertid, att riksdagen, såsom förut nämnts, i skrivelse senast den

13 maj 1909 hos Kungl. Maj:t anhållit om utarbetande av bestämmelser

till förekommande av onödigt plågande av djur vid slakt. Därjämte har

av de svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund till Kungl. Maj:t

överlämnats förslag till lag angående slakt, vilket emellertid icke blivit

föremål för Kungl. Majits prövning. Då alltså sistberörda fråga är beroende

på utredning samt härtill kommer, att vid den allmänna revision

av strafflagstiftningen, som för närvarande förberedes, förevarande spörsmål

i hela dess vidd torde komma att upptagas, synes det för närvarande

icke föreligga skäl för vidtagande av någon åtgärd i ämnet från riksdagens

sida».

De skäl, 1912 års lagutskott sålunda anfört, synas utskottet fortfarande

äga giltighet. Härtill kommer, att — frånsett de omförmälda missförhållandena

i fråga om slakt — det, såvitt utskottet kunnat finna, icke

förebragts några övertygande bevis för att rättspraxis skulle funnit sig

förhindrad att tillämpa lagen i dess nuvarande lydelse på ett sätt, som

motsvarar den allmänna rättskänslan. Tvärtom synes det vara en all mön

erfarenhet, att såväl åklagare som domare i lagtillämpningen följt med den

utveckling rättsuppfattningen undergått i riktning mot allt strängare krav

på god omvårdnad av och mildhet vid behandling av djuren. Utskottet

får alltså hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 februari 1914.

På lagutskottets vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

5

Reservationer:

dels av herrar Pettersson i Södertälje, Stärner, Jansson i Edsbäcken

och Olsson i See, vilka anfört:

»I likhet med motionären och reservanterna vid 1912 års utskottsbetänkande

samt i överensstämmelse med 1913 års lagutskott anse vi, att

ifrågavarande lagrum icke giver ett riktigt uttryck för vad som enligt

numera rådande uppfattning bör hänföras till straffbart djurplågeri samt

att därför en omarbetning av stadgandet är av behovet påkallad. Det torde

med fog kunna påstås, att den allmänna rättsuppfattningen såsom straffvärt

djurplågeri stämplar flera fall, som enligt nu gällande bestämmelse

äro straffria eller åtminstone endast med stor tveksamhet kunna därunder

inbegripas. Härtill kommer, att stadgandets nuvarande avfattning lätteligen

kan giva anledning till och även synes hava föranlett ojämnhet vid

tillämpningen, i det att domstolarna å några orter under intryck av den

rådande uppfattningen såsom straffbar bedömt behandling av djur, vars

bestraffande domstolarna å andra håll ansett uteslutet på grund av stadgandets

ordalag.

I vissa nyare utländska strafflagar har en mera utförlig beskrivning

lämnats på förevarande brottsbegrepp, varigenom åt detsamma även givits

en vidsträcktare räckvidd än hos oss. Så är t. ex. i den norska strafflagen

av år 1902 stadgat straff för den, som »ved vanrogt, overanstrengelse

eller paa anden maade gjor sig skyldig i grov eller ondskabsfuld mishandling

av dyr eller som medvirker hertil»; dock göres visst undantag

till förmån för den vetenskapliga vivisektionen. I den italienska strafflagen

av år 1889 straffas för djurplågeri den, som behandlar ett djur grymt

eller utan nödvändighet misshandlar det eller tvingar det till överdriven

ansträngning.

Huru vid en utvidgning av förevarande brottsbegrepp stadgandet därom

skall formuleras, bör enligt vår mening ankomma på eu närmare undersökning,

vilken bör genom Kungl. Maj:t verkställas. Denna undersökning

synes dock icke behöva anstå till den fullständiga revision av strafflagen,

som för närvarande förberedes.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

Vi få alltså hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av förevarande

motion besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta förslag till sådan

ändring i strafflagen, varigenom begreppet straffbart

djurplågeri utvidgas att omfatta även andra fall av djurplågeri

än sådana, som ådagalägga ''uppenbar grymhet’.»

dels ock av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping, vilka anfört:

»Djurskyddsfrågan är en gammal kulturfråga. Ett folks kulturella

nivå kan i mycket avläsas efter dess handlingar mot djuren. Men på

samma gång nödgas lagstiftningen i detta fall ansluta sig någorlunda till

folkets egen rättsståndpunkt. Går lagen alltför mycket före den senare,

blir den en död bokstav, ty man kan ej ådöma stora delar av hela folket

upprepade straffpåföljder.

Såsom utskottet erinrat har lagstiftningen särskilt på senaste tider

gått framåt mot större mänsklighet. Ett utslag därav är straffskärpningen,

men i synnerhet de vilda djurens inbegripande under skyddet. Därmed

är frågan dock ej slutgiltigt avgjord. Själva uttrycket »uppenbar grymhet»

hänvisar tydligt på en kompromiss i lagen. Riksdagens skrivelse om en

lag för slakt innefattar redan en kritik av den nu gällande bestämmelsen

såsom icke effektiv. Men denna kritik bör självfallet rikta sig även mot

strafflagens nuvarande lydelse och omfatta även i detta fall ej blott slaktboskap

utan även de vilda djuren.

Förslaget vid 1912 års riksdag att helt enkelt införa begreppet misshandel

för djuren, liksom skett för människorna i ett annat strafflagskapitel,

är nog sakligt det fullkomligaste förslaget. Men folket är säkerligen

ej moget ännu för en sådan lagstiftning som fullt likställer djuren

med människorna i förevarande avseende.

Däremot synes tiden vara inne att gå vidare fram emot den av

motionärerna ifrågasatta begreppsbestämningen. Den norska lagen av år

1902 bestraffar »den som genom vanvård, överansträngning eller på annat

sätt gör sig skyldig till grov eller illasinnad misshandel av djur eller som

medverkar därtill», dock med en viss reservation efteråt till förmån för

den vetenskapliga vi visektionen. Italienska strafflagen av år 1889, för

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 8. 7

att taga ett annat exempel, bestraffar den, »som behandlar ett djur grymt

eller utan nödvändighet misshandlar det eller tvingar det till överdriven

ansträngning». Försöken till en formulering äro som sagt mångahanda

och meningarne ganska stridiga. Det torde därför kanske ej vara tillräckligt

att söka föreslå riksdagen ett omedelbart antagande av ny lydelse,

utan bör saken hänskjutas till Kungl. Maj:ts övervägande, dock utan att

därför nödvändigtvis behöva vänta ända till den avlägsna tid, då en hel

ny strafflag kan bli antagen.

Något som emellertid bör kunna ske omedelbart är borttagande av

ordet »uppenbar», vilket dock bör vara ett framsteg och skulle i sin mån

giva en ny riktlinje för rättstillämpningen.

Det hem ställes alltså att riksdagen ville

l:o) för sin del antaga följande ändrade lydelse

av 18 kap. 16 § strafflagen:

»Yisar någon grymhet i behandlingen av djur, straffes

med böter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande;

må till fängelse i högst sex månader dömas».

2:o) tillika hos Kungl. Maj:t göra en framställning

av det innehåll herr Pettersson i Södertälje och hans

medreservanter föreslagit.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.