Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning af väckt motion om tillägg i 16 och 86 §§ regeringsformen.

1914-08-07 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1914 B:21, Utlåtande i anledning af väckt motion om tillägg i 16 och 86 §§ regeringsformen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.

I

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 7 augusti 1914 kl. 2 e. m..

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning af väckt motion om

tillägg i 16 och 86 §§ regeringsformen.

Närvarande: herrar Edén, Clason, Bellinder, K. J. Ekman, Mannheimer, von Geijer,

Stadener, Olof Olsson, von Mentzer, von Bahr, Skarstedt, Persson från

Malmö, Magnusson i Tumhult, Ericsson i Vallsta, Räf, Beckman, Lundström

från Göteborg, Kropp, Magnusson från Kalmar och Sjöberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad

motion, nr 233, hava herrar Söderberg från Stockholm, Svensson från

Eskilstuna och Kristensson hemställt, »att riksdagen måtte, såsom vilande

i grundlagsenlig ordning, besluta

dels följande nya lydelse av 16 § regeringsformen:

Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och

orätt hindra och förbjuda, ingen fördärva eller fördärva låta, till liv, ära,

personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är,

och ingen avhända eller avhända låta något gods, löst eller fast, utan

rannsakning och dom, i den ordning Sverges lag och laga stadgar föreskriva;

ingens fred i dess hus störa eller störa låta; ingen från ort till

annan förvisa; ingen hindra i församlingsfrihetens utövande; ingens samvete

tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid eu fri utövning

av sin religion, såvitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller

allmän förargelse åstadkommer. Konungen läte envar bliva dömd av den

domstol, varunder han rätteligen hörer och lyder;

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 5 samt. 17 höft. (Nr 21).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.

dels följande tillägg till 86 § regeringsformen:

Med församlingsfrihet förstås svenska medborgares rättighet att fritt

sammankomma för överläggning om allmänt eller enskilt ärende, samt att

med överläggningen fortfara, så länge intet mot lag stridande förekommer,

ävensom att genom offentliga demonstrationståg under lagliga former giva

uttryck för sina uppfattningar i allmänna angelägenheter. Närmare bestämmelser

i avseende på denna rätts utövande meddelas genom lag, som

stiftas i den ordning 87 § 1 mom.'' regeringsformen föreskrifver.»

Till stöd för sitt förslag hava motionärerna anfört följande:

»Vid 1911 års riksdag väcktes av undertecknade en motion (A. K.

1911, nr 335) om införande i regeringsformen av bestämmelser angående

församlingsfriheten.

I motionen gavs först en översikt av huru denna fråga behandlats av

olika riksdagar. Riksdagen 1862—63 gav, i anslutning till sin uppfattning

om församlingsfriheten »såsom given», 10 kapitlet, 15 § strafflagen

sin ännu varande lydelse:

''Sammankommer menighet å landet eller i stad till överläggning om

allmänt eller menigheten särskilt rörande ärende; då må tillträde till sammankomsten

ej offentlig myndighet förvägras. Ej må sammankomsten av

myndigheten upplösas, så framt därvid ej företages något, som emot lag

stridande är, eller eljest allmän ordning störer. Den som underlåter att

hörsamma myndighetens bud i ty fall, straffes med böter från och med

tio till och med tvåhundra riksdaler.’

Härigenom tillbakavisades Kungl. Maj:ts förslag, som gick ut på att

i strafflagen införa anmälningstvång för offentliga mötens och sammankomsters

avhållande. Det oaktat utfärdades 1868 »Ordningsstadga för rikets

städer» och i densammas 13 § är församlingsfriheten, tillsammans med

skådespel, lindansning, konstridning och andra dylika lustbarheter, överlämnad

till polismyndigheternas godtycke. Genom isynnerhet ordningsstadgans

13 § jämte landshövdingeinstruktionens av år 1855 10 § lades

och ligger fortfarande i de administrativa myndigheternas händer en av

Kungl. Maj:t given maktutövning, som alltmer trängt in på och i flera

fall gjort illusorisk den församlingsrätt och församlingsfrihet som tidigare

förklarats »såsom given».

Vidare anfördes i motionen huru frågan motionsvis förts fram till

riksdagarna åren 1890, 1891, 1892 och 1893. Andra kammaren uttalade

sig såväl 1892 som 1893 för församlingsfrihetens grundlagsbefästande,

varemot frågan föll på första kammarens motstånd.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.

3

Ur 1911 års motion torde följande anföras, såsom ännu ägande full

aktualitet:

''Under den långa tid, som församlingsfriheten och den därmed sammanhängande

demonstrationsrätten här i landet reglerats av Kungl. Maj:ts,

vid sidan om riksdagens beslut, givna förordningar, ha i stor utsträckning

medborgarna och framför allt arbetarna fått erfara verkningar härav. Den

tidigare »såsom given» ansedda församlingsrätten har alltmer gjorts beroende

av myndigheternas uppfattning om hur långt och vitt de administrativa

stadgandena skola tillämpas. Fallen ha varierat, från småaktiga tilllämpningar

av ordningsstadgan och upp till de ännu i frisk hågkomst

varande händelserna i Stockholm den 20 april 1902.

De senare åren — isynnerhet de tvenne senaste — ha dock alltmera

blottat vådan av att vissa fundamentala medborgerliga fri- och rättigheter

sakna skydd av grundlag samt till och med av allmän lag. Dessa uppfattningar

gåvos redan vid 1910 års riksdag tillkänna uti en av hr Lindhagen

m. fl. väckt motion, vari riktades riksdagens uppmärksamhet på

det i vårt land befintliga och särskilt under år 1909 starkt framträdande

godtycket från de administrativa myndigheternas sida, beträffande isynnerhet

fridlysningarnas ingripande uti församlingsrätten och demonstrationsrätten

samt häktningar och åtal.

Uti en av hr Kristensson m. fl. vid detta års riksdag väckt motion

har riksdagens uppmärksamhet ånyo fästs på det intrång i församlingsrätten,

som allt fortfarande sker genom de av Ivonungens befallningshavande

vidtagna fridlysningarna.

Då vi genom denna motion ytterligare påkalla riksdagens uppmärksamhet

på den för arbetarklassen i all synnerhet viktiga frågan om församlingsrätten

och demonstrationsrätten, så ledas vi av samma utgångspunkter

som förestavat ovannämnda motioner, nämligen: dels den ständigt

existerande faran av att medborgerliga fri- och rättigheter, vilka visserligen

ej äro lagfästa, men dock allmänt ansetts såsom oförytterliga och givna,

kunna kringskäras genom godtyckligt och efter subjektiva uppfattningar

tillämpade administrativa stadganden, dels av den under årens lopp vunna

erfarenheten av att så verkligen ägt rum. Särskilt ordningstadgan för

rikets städer av 1868 samt landshövdingeinstruktionen av 1855 ha lagt

uti resp. myndigheters hand en maktbefogenhet av utomordentlig räckvidd.

Till följd av sin elastiska beskaffenhet ha de administrativa förordningarna

under årens lopp mer och mer kunnat av myndigheterna tilllämpas

på ett sätt som bibringat arbetarklassen den uppfattningen, att

myndigheterna tagit parti i den sociala striden. Många utav de hinder,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.

trakasserier och straff, som drabbat arbetarna, då de enligt sin egen uppfattning

endast utövat dem tillkommande fri- och rättigheter, skrivas sålunda

av en stark opinion på vederbörande myndigheters bristande opartiskhet.

Rätten för menige man att fritt sammankomma och avhandla för

dem viktiga frågor, löper fara att helt glida undan, om ej en bestämd

gräns uppdrages, över vilken myndigheterna ej få gå. Denna gräns bör,

enligt vår bestämda uppfattning, angivas genom lag, stiftad av konung och

riksdag gemensamt.

Bland allt annat, som onekligen vittnar om en fortgående strävan hos

de administrativa myndigheterna att öka maktfullkomligheten på detta

område, må pekas på de numera rätt talrikt förekommande anmälningarna

till riksdagens justitieombudsman från medborgare, som ansett sig orättfärdigt

behandlade och dömda av dessa myndigheter. I flera fall har J. O.

givit de klagande upprättelse.

Under begreppet »ordning» och upprätthållande därav kan inrymmas så

ofantligt mycket, och i »ordningens» namn kunna gentemot arbetarna många

åtgärder vidtagas, varöver mångtusen arbetare uppröras i sitt innersta och

en av grunderna läggas för deras uppfattning om sin ställning i samhället.’

Efter officiell källa gavs därpå en lång förteckning på mötes- och

demonstrationsförbud under år 1909.

Härefter anfördes i motionen:

''Enbart denna officiella relation giver vid handen, hur illusorisk församlingsrätten

var för arbetarklassen under denna tid. Vi våga antaga,

att hade 1809 års grundlagsstiftande män kunnat blicka ett sekel in i

framtidens Sverige och föreställt sig, att så skulle förhållandena utveckla

sig, hade de säkerligen ej dröjt att i qrundlagen inrista helgd åt församlingsfriheten.

Och vi våga även hålla före att rikets ständer, som år

1863 betraktade församlingsfriheten »såsom given», hade ännu kraftigare

givit sin mening tillkänna för Kung! Maj:t, om de kunnat förutse den utveckling

av inskränkning i församlingsfriheten, varom den ovan refererade

officiella utredningen vittnar.’

Efter att ha framhållit hur godtyckligt de olika straffsatserna voro

satta av olika myndigheter för överträdelse av de utfärdade förbuden samt

ur den officiella redogörelsen anfört antalet åtal som verkställts 1909 på

grund av dessa utfärdade förbud, anfördes ytterligare i motionen:

’Så långt de missförhållanden, som av det anförda tydligt framstå,

kunna bero av lagarna och förordningarna själva, måste den lagstiftande

församlingen låta sig angeläget vara att fortast möjligt söka undanröja dem,

genom att giva lagarna ett klarare och på samma gång ett folkligt innehåll,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.

5

genom att draga upp bestämdare gränser i berörda fall för huru långt

Kungl. Maj:ts administrativt lagstiftande makt bör sträcka sig. Medborgarnas

fri- och rättigheter få ej vara avhängiga av ordningsstadgor och

landshövdingeinstruktioner, som tillämpas efter administrativt godtycke.

Alla skäl tala alltså för att i svensk grundlag åt församlingsfriheten nu

gives det skydd, som den bör ha.

Att under nuvarande förhållanden blott söka avvakta den dag, då

maktens administrativa utövande gentemot arbetarklassen skall ske genomgående

humant och förstående, endast som en följd av myndigheternas vidgade

uppfattning om sitt rätta uppträdande i klassernas ekonomiska och

sociala strider, synas oss de vunna erfarenheterna icke inbjuda till. Det

riktigaste och säkraste torde för visso vara, att betryggande lag här skapas

och att klara, bestämda former givas, vilka de maktutövande myndigheterna

skola följa vid handhavandet av det ansvarsfulla kall, på vars rätta utövande

så många medborgares frihet och samhälleliga lycka så ofta beror.

I motionen hemställdes slutligen, att riksdagen måtte, såsom vilande i

grundlagsenlig ordning, besluta, dels följande nya lydelse av 16 § regeringsformen:
Konungen

bör, — — — — — — — — — —

annan förvisa; ingen hindra i församlingsfrihetens utövande; ingens samvete

--— — — — — — — — och lyder;

dels följande tillägg till 86 § regeringsformen:

Med församlingsfrihet förstås svenska medborgares rättighet att fritt

sammankomma för överläggning om allmänt eller enskilt ärende, samt att

med överläggningen fortfara, så länge intet mot lag stridande förekommer.

Närmare bestämmelser i avseende på denna rätts utövande meddelas genom

lag, som stiftas i den ordning 87 §, 1 mom, regeringsformen föreskriver.

Konstitutionsutskottet avstyrkte motionen. Dock reserverade sig 6 av

utskottets ledamöter och yrkade på följande tillägg till § 86 regeringsformen,

som på det närmaste sammanhängde med motionens yrkande:

Med församlingsfrihet förstås svenska medborgares rättighet att sammankomma

(fortsättningen lika med motionens yrkande).

Första kammaren följde utskottets hemställan utan votering. Andra

kammaren biföll däremot reservanternas förslag med 107 röster mot 94.

För tredje gången, (förut 1892 och 1893), hade således andra kammaren

uttalat sig för församlingsfrihetens grundlagsenliga befästande, medan

däremot första kammaren, denna gång för femte gången, (förut 1890,

1891, 1892 och 1893), ställt sig avvisande däremot.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

i

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.

Denna stora rättsfråga för det svenska folket ligger sålunda fortfafarande

i samma läge som när den 1890 ånyo bragtes på tal i riksdagen.

Och anledningen därtill är densamma, som beträffande flera andra, folkets

stora massa berörande livsfrågor. Den har oupphörligt strandat på första

kammarens oblidkeliga avslag.

Förhållandena påkalla återigen att fästa riksdagens uppmärksamhet å densamma.

Icke blott därför att den, till följd av sin grundlagsnatur, måste, därest

den skall kunna vinna slutlig stadfästelse av nästpåföljande riksdag, behandlas

och godkännas av innevarande riksdag, utan fastmer därför att

frågan om församlings- och demonstrationsrätten fått eu allt mer ökad betydelse

för oerhört stora lager av vårt lands befolkning. Det är för medborgarna

kränkande att, i utövandet av denna rätt, vara beroende av administrativt

godtycke. Hela det nu rådande förfaringssättet vilar i första

hand på den oriktigheten att de administrativa myndigheterna av Kungl.

Maj: t förlänats en befogenhet, som riksdagen ej varit med om att tilldela

dem, och vars gränser ej äro tillkomna efter på vederbörligt sätt beslutade

lagar.

Den tid som gått sedan 1911 har ej varit ägnad att borttaga den

uppfattning som gav sig uttryck i 1911 års motion, utan fastmer att

stärka densamma. Om ej förhållanden av den karaktär, som utmärkt

1909 års stora strid mellan kapital och arbete varit framträdande i den

omfattning, som det året var fallet, så ha det oaktat varje år händelser

passerat, vilka mer än tydligt ådagalagt myndigheternas begär att spela

rollen av förmyndare, i all synnerhet över arbetarna och förhindra dem i

deras berättigade frihet. Såväl den dagliga pressens krönika som studium

av justitieombudsmannens ämbetsberättelser bära vittne därom.

Att polismyndigheterna vid av arbetarna anordnade demonstrationer i

allt större utsträckning lagt sig till med uppgiften att på förhand granska

inskriptionerna å de fanor och standar, som medföras i arbetarnas demonstrationståg,

och endast tillåta dem, som vinna polisens gillande, är för bekant

för att här behöva särskilt påpekas. Därtill kommer polisens på

flera håll beslagtagande av demonstrationsfanor och standar, vilkas inskriptioner

ansetts förgripliga. Allt efter samma myndigheters subjektiva uppfattningar.

Att emellanåt på förhand vilja granska vad en talare på ett

möte kan ha att andraga är också ett utslag av det administrativa förmynderskapet,

som myndigheterna på vissa orter ej visat sig för främmande

för.

Under de politiskt upprörda tider, som voro rådande under detta års

första månader, fick detta godtycke särskilt luft under vingarna. Hed
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.

7

rivande av arbetarpartiets valaffischer, obehörigt ingripande i landsvägsmötens

avhållande m. m., allt vittnade om vissa myndigheters tappande

av den sans och opartiskhet, som måste känneteckna den utövande makten,

därest densamma skall av samtliga medborgare i ett land betraktas

såsom varande endast den opartiska rättens handhavare. Genom dylikt

upprepat förfaringssätt från myndigheternas sida lägges grunden till ett

latent stridstillstånd mellan myndigheter och stora grupper af medborgare,

och huru pass befruktande detta skall verka för nationell samling, som

på samma gång från alla tongivande kretsar förkunnas såsom oeftergivligt

i dessa tider, är lätt begripligt. Men än mer, det verkar förråande på

det allmänna tänkesättet. Ty när myndigheterna gå i täten i strävandena

att behandla arbetarna och deras politiska parti, ej såsom jämnställda medborgare,

utan såsom en mot fäderneslandets intressen sammanrotad skara,

då förstår man huru reflexen härav skall återverka på de samhällsgrupper,

vilka i blodet ha oviljan mot arbetarnas sociala och politiska strävanden.

Det var först efter många om och men, som hufvudstadens arbetare

tillätos att demonstrationsvis giva sin politiska mening tillkänna under

februaridagarna i år. Deras anhållan hos polisen om demonstrationståg

genom huvudstadens gator blev först avslagen. Med ett uttryckligt stadgande

i grundlagen om frihet för församlingsrättens utövande hade ett

sådant avslag ej rimligen kunnat lämnas. Polismyndighetens subjektiva

uppfattning giorde sig här gällande. Några svårigheter för bondetågets

demonstrationståg hördes dock ej av. Att arbetarnas demonstrationståg

sedan kom till stånd förändrar ej saken. Likhet inför lag och myndigheter,

det är detta som arbetarna begära, det och intet annat.

Yi hålla före att den tid nu är inne, då församlingsrättens fria

utövande måste finna ett stöd i Sverges grundlag. Inrymmes denna frihet

bland grundlagsbestämmelserna, så torde även medborgarnas rätt att utöva

densamma vila på ett säkert plan och ej bliva beroende av administrativt

godtycke. Som ett av skälen för avslag på 1911 års motion — hur pass

allvarligt det skälet nu var menat — anförde dåvarande konstitutionsutskott,

att »motionärerna ej framlagt ens grundlinierna till den lag, som

efter det av dem föreslagna andra momentet till § 86 regeringsformen

skulle närmare bestämma församlingsrättens utövande. Då emellertid

utskottet anser, att det vore olämpligt att i regeringsformen införa ett

stadgande med hänvisning till eu särskild lag, vars innehåll icke blivit

närmare angivet, finner sig utskottet redan av detta skäl böra avstyrka

de framlagda förslagen». Yärdet av detta resonnemang belystes redan

under debatten i kamrarna 1911. Församlingsrättens fria utövande, erkänt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.

Utskottets

yttrande.

i grundlagen, är det väsentliga. Blir denna rätt av grundlagen fundamentalt

erkänd, är säkerligen de närmare bestämmelserna om utövandet av

densamma en lagstiftningsåtgärd, som statsmakterna skola visa sig vara

vuxna.»

Såsom motionärerna påpeka, finnas hos oss varken i grundlag eller

allmän lag några bestämmelser, som skydda och reglera församlingsfriheten.

I det av Kung]. Maj:t för 1862—1863 års riksdag framlagda förslaget till

ny strafflag förekom visserligen såsom § 14 i kapitel 10 ett från äldre

lag hämtat stadgande av denna lydelse: »Ej vare menighet å landet eller

i stad förment att sammankomma till överläggning om mål eller ärende, som

menigheten rörer; ej heller må sådan sammankomst av offentlig myndighet

upplösas, så framt därvid ej företages något, som emot lag stridande är eller

eljest allmän ordning störer. Om tid och ställe för sammankomsten, där

den ej redan, genom lag eller särskilt stadgande, bestämd är, skall dock

anmälan göras hos offentliga myndigheten i orten eller staden så långt

förut, att den kan därvid tillstädes vara, om så nödigt finnes. Sker sammankomst

utan sådan anmälan, vare den, som sammankomsten föranstaltade,

förfallen till böter från och med tjugu till och med tvåhundra riksdaler».

— Rikets ständer ansågo emellertid, att det sålunda föreslagna stadgandet

skulle kunna föranleda den slutsats, att offentliga sammankomster av personer,

som icke representerade en i judiciellt-administrativt hänseende

redan bildad kommun, skulle vara förbjudna, och antogo fördenskull för

sagda paragraf en annan lydelse, som enligt vad ständerna anförde i sin

skrivelse till konungen angående förevarande fråga »förutsätter samlingsfriheten

såsom given». Den redaktion, som paragrafen i enlighet med

ständernas beslut sålunda erhöll, och som alltjämt äger oförändrad giltighet,

är av följande lydelse: »Sammankommer menighet å landet eller i stad

till överläggning om allmänt eller menigheten särskilt rörande ärende; då

må tillträde till sammankomsten ej offentlig myndighet förvägras. Ej må

sammankomsten av myndigheten upplösas, så framt därvid ej företages något,

som emot lag stridande är eller eljest allmän ordning störer. Den, som

underlåter att hörsamma myndighetens bud i ty fall, straffes med böter

från och med tio till och med tvåhundra riksdaler». — Såsom synes, innehåller

paragrafen inga konstitutiva bestämmelser för församlingsrätten,

utan är stadgandets ändamål uteslutande att tillförsäkra offentlig myndighet

tillträde till allmän sammankomst samt att reglera dess rätt att därvid ingripa.

Icke heller sedermera hava i av konung och riksdag beslutad lag

några bestämmelser givits rörande församlingsfriheten. Däremot har, så
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.

9

som motionärerna påpeka, Kungl. Maj:t i administrativ väg utfärdat en

del stadganden i detta ämne, vilka återfinnas i ordningsstadgan för rikets

städer av den 24 mars 1868 med därstädes sedermera vidtagna ändringar.

§ 13 i nämnda stadga innehåller i huvudsak följande: Var och en, som

vill i stad eller å dess område hålla allmänt föredrag, som ej är att hänföra

till andaktsövning eller föreläsning vid läroanstalt, hålla allmänt sammanträde

eller göra andra tillställningar av vad beskaffenhet som helst,

vilka genom allmän tidning, anslag eller annorledes kungöras, eller vartill

inträdeskort försäljas eller avgift på ett eller annat sätt från allmänheten

fordras, begäres eller mottages, eller till vilka allmänheten eljest har tillträde,

skall därom göra anmälan hos polismyndigheten. I fall tillställningen

kungöres genom allmän tidning, skall denna anmälan ske före kungörandet

och eljest, där så ske kan, minst 24 timmar före tillställningens

början. Den, som anmäler tillställningen, är pliktig, när det av polismyndigheten

påfordras, ej mindre att styrka, att den uppgivna lokalen

eller platsen blivit av ägaren eller innehavaren upplåten för ändamålet,

än även att om tillställningens ändamål och beskaffenhet lämna polismyndigheten

de upplysningar, denna äskar för att kunna meddela erforderliga

ordningsföreskrifter; allt vid äventyr att tillställningen eljest anses

icke vara behörigen anmäld. — Skall tillställning äga rum på gata,

torg eller annan allmän plats eller på annat under bar himmel beläget

ställe, till vilket allmänheten eljest har obehindrat tillträde, skall polismyndighetens

tillstånd avvaktas. — Den, som gjort anmälan om tillställning,

vare sig tillstånd erfordras eller icke, har att ställa sig till efterrättelse

de ordningsföreskrifter, som kunna av polismyndigheten meddelas.

— Där sig visar, att tillställning, som ovan omförmälts, åsyftar eller innebär

något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till

svårare oordning, äger polismyndigheten att dess förnyande förbjuda. I nu

nämnda fall, ävensom då tillställningen utan vederbörlig anmälan eller tilllåtelse

äger rum eller bland de närvarande uppkommer oordning av svårare

beskaffenhet, den där icke genom deltagarnas i densamma avlägsnande

kan undanröjas, må sammankomsten av polismyndigheten upplösas.

I § 30 av ovannämnda ordningsstadga bestämmes vidare, att vad i

stadgan föreskrives om stad även skall i tillämpliga delar gälla för köping,

hamn, fiskeläge och annat ställe med större sammanträngd befolkning, då

konungens befallningshavande, efter vederbörandes hörande, sådant förordnar

genom beslut, som skall Kungl. Maj:ts prövning underställas. Där omständigheterna

därtill föranleda, kan jämväl förordnas, att vad i ovan omförmälda

§ 13 av ordningsstadgan är föreskrivet skall tillämpas å visst

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. ö samt. 17 höft. (Nr 12.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.

område invid eller i närheten av stad. — För landsbygden i övrigt saknas

däremot motsvarighet till ovan återgivna stadganden för stad.

Redan vid fyra föregående tillfällen, nämligen åren 1890, 1892, 1893

och 1911, hava inom riksdagen förslag framkommit om församlingsfrihetens

grundlagsfästande. Förslagen hava visserligen städse blivit av konstitutionsutskottet

avstyrkta, därvid utskottet varje gång såsom skäl härför

anfört, bland annat, att — såsom 1911 års konstitutionsutskott uttrycker

sig — församlingsfriheten redan är »allmänt erkänd och obestridd i Sverige».

Emellertid yrkade såväl åren 1892 och 1893 som år 1911 ett flertal

reservanter inom utskottet bifall till av dem framlagda förslag till ändringar

i regeringsformen i ovan angiven riktning, och blevo jämväl vid

samtliga tillfällen dessa förslag av andra kammaren antagna, dock utan att leda

till något resultat, enär första kammaren godkände utskottets avslagsyrkande.

Utskottet delar ovanberörda konstitutionsutskotts uppfattning, att

församlingsfriheten hos oss är att betrakta såsom i princip given, ehuru

uttryckligt lagstadgande därom icke finnes. Så mycket mindre rimligt

måste det från denna utgångspunkt te sig, att en så viktig medborgerlig

rättighet som den, varom här är fråga, skall till sin praktiska tillämpning

vara utlämnad åt Kungl. Maj:ts administrativa lagstiftning utan

möjlighet för riksdagen att direkt öva inverkan därpå. Självfallet är nämligen,

att de ordningsföreskrifter, som för församlingsrättens utövning äro

erforderliga, alltid innebära större eller mindre inskränkningar i denna rätt

själv. Då allmänt normerande bestämmelser saknas, är under sådana omständigheter

icke uteslutet, att de i administrativ ordning uppdragna gränserna

göras snävare, än skäligt är. Härtill kommer, att saknaden av allmänna

bestämmelser alstrar ett osäkerhetstillstånd och öppnar möjlighet till

ett godtycke, som det i rättssäkerhetens intresse är av vikt att i möjligaste

mån undvika. Det torde icke heller saknas åtskilliga mindre tilltalande

exempel, även från senare tider, på olägenheter, vartill det nuvarande

tillståndet är orsak.

Utskottet är fördenskull av den meningen, att församlingsfriheten bör

till sin utövning närmare regleras i första hand genom en av konung och

riksdag gemensamt stiftad lag, i vilken givetvis föreskrifter böra i förevarande

hänseende meddelas såväl för rikets städer som för landsbygden.

Härutöver anser utskottet emellertid, i likhet med motionärerna, att i betraktande

av församlingsrättens stora medborgerliga betydelse principen därom bör

fastslås i grundlagen. Så torde ock merendels hava skett i utländsk lagstiftning.

Vad vidkommer den närmare utformningen av det ifrågasatta grundlagsbudet

har utskottet funnit lämpligt upptaga det stadgande om tillägg

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.

It

till 86 § regeringsformen, som, i nära anslutning till förslag i ämnet vid

1892 och 1893 årens riksdagar, vid 1911 års riksdag framlades av reservanterna

i denna.fråga. Något stadgande härutöver i 16 § regeringsformen, på

sätt motionärerna föreslagit, har utskottet däremot icke ansett erforderligt.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av ifrågavarande motion,

måtte antaga såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling

följande

Förslag

till

ändrad lydelse av § 86 regeringsformen.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

§ 86. § 86.

Med tryckfrihet förstås varje svensk mans rättighet att, utan några

av den offentliga makten i förväg lagda hinder, utgiva skrifter, att sedermera

endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och

att icke i annat fall kunna därför straffas, än om detta innehåll strider

emot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän

upplysning. Alla handlingar och protokoll i vad mål som helst, de protokoll

undantagna, som uti statsrådet och hos konungen i kommandomål

föras, må ovillkorligen genom trycket kunna utgivas. Ej må tryckas

banko- eller riksgäldsverkens protokoll och handlingar rörande ärenden,

vilka böra hemliga hållas.

Med församlingsfrihet förstås svenska

medborgares rättighet att sammankomma

för överläggning om allmänt eller

enskilt ärende, samt att med överläggningen

fortfara, så långe intet mot lag

stridande förekommer. Närmare bestämmelser

i avseende på denna rätts utövande

meddelas genom lag, som stiftas

i den ordning 87 § 1 mom. regeringsformen

föreskriver.

Stockholm den 7 augusti 1914.

På utskottets vägnar:

NILS EDEN.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 21.

Reservation:

av herrar Clason, Bellinder, K. J. Ekman, von Geijer, von Mentzer, von

Bahr, Magnusson i Tumhult, Råf, Beckman från Linköping och Lundström

från Göteborg.

A.-B. Fahlcrantz’ Boktryckeri, Stockholm 1914.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.