Sök i Ratio Lex

Lagutskottets utlåtande Nr 16

1914-07-27 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1914 B:16, Lagutskottets utlåtande Nr 16

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 16.

1

Nr 16.

Ankom till riksdagens kansli den 27 juli 1914 kl. 12 m.

Utlåtande, i anledning om väckt motion om ändring i 15 kap. 22

och 2i §§ strafflagen.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, Stärner, Gezelius,

greve Lagerbjelke, Alexanderson, Johanson i Valared, greve Spens, Hult, Dahl,

Pettersson i Södertälje, Pettersson i Bjälbo, Schotte, Olsson i Broberg,*) Persson i Norrköping

och Rehn.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Till förberedande behandling av lagutskottet har hänvisats en inom

andra kammaren väckt motion, nr 86, däri herrar Sven Persson i Norrköping,

Hj. Branting, Herm. Lindqvist, F. W. Thorsson, Viktor Larsson i

Västerås, Bernh. Eriksson i Grängesberg, Nils Persson i Malmö, friherre

E. Palmstierna, V. Rydén och Rickard Sandler hemställt, »att riksdagen

ville för sin del besluta att återställa 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen

till den lydelse dessa lagrum hade före 1893 års lagändring och således

giva dem följande avfattning:

22 §. Tvingar någon, utan laga rätt, eller med

missbruk av sin rätt, genom våld eller hot, annan att

något göra, tåla eller underlåta; straffes högst med

straffarbete i två år, i de fall, där gärningen ej med

svårare straff särskilt belagd är.

24 §. Brott, som i 22 § sagt är, må ej åtalas av

allmän åklagare, där ej målsägande det till sådant åtal

angiver; ej heller må brott, som i 23 § sägs, åtalas

av annan, än målsägande.''»

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 16 käft. (Nr 16.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 16.

Till stöd för denna hemställan hava motionärerna anfört:

»Läraren i straffrätt vid Stockholms högskola yttrade i en föreläsning

våren 1911 följande: »Åkarpslagen är det mest befängda som

införts i svensk strafflag.»

Denna hårda och ovillkorliga dom över Åkarpslagen har från

många håll och på mångahanda sätt intygats vara riktig.

Redan vid tillkomsten av Åkarpslagen påvisades bristfälligheter i

densamma. Särskilt rönte det vid 1899 års riksdag framlagda förslaget

starkt motstånd. I andra kammaren avgåvos för detsamma endast 108

röster, under det att 93 röster avgåvos för avslag. Då sedermera högsta

domstolens yttrande över förslaget inhämtades, förenade sig fem justitieråd

i hemställan, att detsamma icke måtte stadfästas, och övriga två

justitieråd avstyrkte, att förslaget i dess då föreliggande form bleve

gillat. Sedermera hava inom riksdagen vid upprepade tillfällen yrkanden

framställts om upphävande eller ändring i de ifrågavarande bestämmelserna.

Vid 1904 års riksdag väcktes inom andra kammaren motion

med yrkande, att riksdagen måtte för sin del besluta, att 22 och 24 §§

i 15 kap. strafflagen skulle åter erhålla samma lydelse, som de hade

före sanktionerandet, av den nya lydelsen den 10 juli 1899. Denna

motion förnyades vid 1908, 1910 och 1911 årens riksdagar. Vid sistnämnda

riksdag framställdes därjämte dels i en i ämnet väckt motion,

dels ock vid de sålunda framställda motionernas behandling inom riksdagen

åtskilliga förslag i syfte att bringa de genom 1899 års lag införda

stadgandena i närmare överensstämmelse med de i strafflagen i övrigt

gällande principer. Samtliga motioner om upphävande av bestämmelserna

i 1899 års lag blevo på lagutskottets hemställan av båda kamrarna

avslagna, varemot, med anledning av de vid 1911 års riksdag

väckta ändringsförslagen, andra kammaren för sin del antog ett förslag

till ändringar i de förevarande paragraferna av innebörd, att det straffbara

försöket skulle komma att motsvara hela det fullbordade brottet,

straffet för försök sänkas och åtalsrätten begränsas. Första kammaren

avslog värjo ändringsförslag.

Under 1912 och 1913 års riksdagar ha även förelagts motioner

om Åkarpslagens avskaffande, varjämte Kung], Maj:t under nämnda år

förelagt riksdagen propositioner med förslag till ändrad lydelse av 15

kap. 22 och 24 §§ strafflagen.

Vi skola icke nu återupprepa alla de tungt vägande skäl för

Åkarpslagens avskaffande som anförts utan tillåta oss i detta avseende

hänvisa till de kungl. propositionerna, motionerna och riksdagsdebat
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 16. 3

terna, som härom återfinnas i riksdagens tryckta förhandlingar för åren

1899, 1904, 1908, 1910, 1911, 1912 och 1913.

Lagen är, enligt straffrättslärares uttalande, »det mest befängda

som införts i svensk strafflag», och i fråga om dess tillämpning så

yttrade president Afzelius i första kammaren år 1911 följande: »Jag

vet icke någon lag, i fråga om vars tillämpning så många anmärkningar

förekommit, så många åtgärder och beslut blivit vid prövning till

sin laglighet underkända, som fallet varit med denna lag». Vid remissdebatten

onsdagen den 27 dennes angående Kungl. Maj:ts proposition

om statsverkets tillstånd och behov yttrade herr statsrådet och chefen

för justitiedepartementet, att såväl han som även de flesta av hans

kamrater i regeringen voro för viss ändring av de omnämnda lagparagraferna.

»

Till såväl 1912 som 1913 års riksdagar hade Kungl. Maj:t

avlåtit proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 15

kap. 22 och 24 §§ strafflagen. Enligt detta förslag skulle nämnda lagrum

erhålla följande avfattniug:

22 §.

Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk av sin rätt,

genom våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta, straffes

högst med straffarbete i två år, i de fall, där gärningen ej med svårare

straff särskilt belagd är.

Försöker man, utan laga rätt, eller med missbruk av sin rätt,

genom våld eller sådant hot, som i 23 § i detta kapitel sägs, tvinga

någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå

till arbetet eller att övertaga erbjudet arbete, straffes med böter eller

fängelse, i de fall, där gärningen ej med svårare straff särskilt belagd är.

24 §.

Brott, som i 22 § sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare, där

ej målsäganden angiver det till åtal eller ock brottet medfört fara för

allmän säkerhet eller ordning. Brott, som i 23 § sägs, må ej åtalas av

annan än målsägande.

Utskottets

yttrande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 16.

I det utlåtande, som lagutskottet avgav i ämnet vid 1912 års

riksdag lämnade utskottet, med ledning av chefens för justitiedepartementet

yttrande till statsrådsprotokollet, följande redogörelse för frågans

förhistoria:

»15 kap. 22 § strafflagen hade ursprungligen följande lydelse:

Tvingar någon, utan laga rätt eller med missbruk av sin rätt,

genom våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta, straffes

högst med straffarbete i två år, i de fall, där gärningen ej med svårare

straff särskilt belagd är’.

Redan med denna lydelse innefattade denna paragraf straff för

den, som tvingat annan att deltaga i arbetsinställelse. Enligt 24 § i

samma kapitel, sådant sistnämnda lagrum ursprungligen lydde, skulle

dock brott, som omnämndes i 22 §, ej få åtalas av allmän åklagare,

därest detsamma ej av målsäganden angivits till åtal. Från den i sistnämnda

paragraf sålunda stadgade princip gjordes emellertid sedermera

undantag dels genom lagen den 9 juni 1893, varigenom 24 § ändrades

därhän att brott, som i 22 § omförmäldes, föll under offentligt åtal,

därest genom brottet någon tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller

hindrats att, återgå till arbete, och dels genom lag den 28 maj 1897,

varigenom lagrummet erhöll sådan lydelse, att allmän åklagare blev

berättigad att å tjänstens vägnar åtala brott enligt 22 § även i det fall,

att genom brottet någon hindrats att övertaga erbjudet arbete. Någon

ändring av 22 § både dittills icke ägt rum. I en vid 1899 års riksdag

inom andra kammaren väckt motion hemställdes emellertid, att till sistnämnda

paragraf skulle fogas ett nytt moment av följande lydelse: ''Lag

samma vare, där man, på sätt nu är sagt, försöker tvinga någon till

deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till arbete

eller att övertaga erbjudet arbete.’ I sammanhang därmed föreslogs att

24 § skulle, såvitt den hänförde sig till 22 §, erhålla följande ändrade

lydelse: ''Brott, som i 22 § 1 mom. sagt, är, må ej åtalas av allmän

åklagare, där ej målsäganden angiver det till åtal eller ock genom

brottet någon tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller hindrats att

återgå till arbetet eller att övertaga erbjudet arbete.’ På hemställan av

lagutskottet bifölls denna motion av riksdagens båda kamrar, varefter

i enlighet med det sålunda av riksdagen antagna lagförslaget den 10

juli 1899 lag i ämnet utfärdades.

Med den lydelse förevarande lagrum genom nyssnämnda lag erhållit

är sålunda, under det förut det brott, som i 22 § avses, straffats

allenast såsom fullbordat, även försök till tvång belagt med straff, dock

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 16. 5

endast i de fall att försöket ägt sammanhang med arbetsinställelse.

Dylikt försök har därjämte belagts med samma straff, som fullbordat

brott eller högst straffarbete i två år. Därigenom att vidare tillämpligheten

av 24 § inskränkts till 22 § 1 mom. skall i fråga om det i

andra momentet avhandlade försöksbrottet gälla bestämmelsen i 19 §

2 mom. av förordningen om strafflagens införande, att under allmänt

åtal höra alla brott, som ej i lag äro uttryckligen undantagna.

Redan vid tillkomsten av de lagbestämmelser, för vilka ovan redogjorts,

påvisades åtskilliga bristfälligheter i desamma. Särskilt rönte det

vid 1899 års riksdag framlagda förslaget starkt motstånd. I andra kammaren

avgåvos för detsamma endast 108 röster, under det att 93 röster

avgåvos för avslag. Då sedermera högsta domstolens yttrande över förslaget

inhämtades, förenade sig fem justitieråd i hemställan, att detsamma

icke måtte stadfästas, och övriga två justitieråd avstyrkte, att förslaget i

dess då föreliggande form bleve gillat. Sedermera hava inom riksdagen

vid upprepade tillfällen yrkanden framställts om upphävande eller ändring

i de ifrågavarande bestämmelserna. Vid 1904 års riksdag väcktes inom

andra kammaren motion med yrkande, att riksdagen måtte för sin del

besluta, att 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen skulle åter erhålla samma

lydelse, som de hade före sanktionerandet av den nya lydelsen den 10

juli 1899. Denna motion förnyades vid 1908, 1910 och 1911 årens

riksdagar. Vid sistnämnda riksdag framställdes därjämte dels i en i

ämnet väckt motion, dels ock vid de sålunda framställda motionernas

behandling inom riksdagen åtskilliga förslag i syfte att bringa de genom

1899 års lag införda stadgandena i närmare överensstämmelse

med de i strafflagen i övrigt gällande principer. Samtliga motioner om

upphävande av bestämmelserna i 1899 års lag blevo på lagutskottets

hemställan av båda kamrarna avslagna, varemot, med anledning av de

vid 1911 års riksdag väckta ändringsförslagen, andra kammaren för

sin del antog ett förslag till ändringar i de förevarande paragraferna

av innebörd, att det straffbara försöket skulle komma att motsvara hela

det fullbordade brottet, straffet för försök sänkas och åtalsrätten begränsas.

»

Med anledning av den vid 1912 års riksdag framlagda propositionen

väcktes inom andra kammaren motioner dels av herr Thyrén

med yrkande av den innebörd, att tillämpningen av forsöksbestämmelsen

i 22 § 2 mom. skulle utsträckas till hela det område för fullbordat

brott, som 1 mom. i samma paragraf omfattar, och straffsatsen bestämmas

till böter eller fängelse, dels ock av herr Lindqvist i Stockholm

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets utlåtande Nr 16.

m. fl. med enahanda yrkande som i herr Pers jons in. fl. nu förevarande

motion.

Med avstyrkande av berörda motioner hemställde lagutskottet om

bifall till Kung!. Maj:ts förslag. I sitt utlåtande anförde utskottet,

bland annat, att de olägenheter, som vidlådde de nuvarande lagbestämmelserna,

enligt utskottets mening vore av så allvarlig art, att en ändring

av desamma icke längre borde undanskjutas. I fråga om sättet,

för ändringens åstadkommande ansåge utskottet för sin del, att det av

Kungl. Maj:t framlagda förslaget till ändring i 15 kap. 22 och 24 §§

strafflagen borde vara ägnat alt, undanröja de väsentligaste av de brister,

som vidlådde nu gällande lag. Vad angirge det av herrar Lindqvist,

m. fl. framställda yrkandet, att riksdagen måtte besluta, att de

ifrågavarande lagrummen skulle återställas till den lydelse de hade före

1893 års lagändring, funne utskottet att, även om såväl teoretiska som

praktiska skäl kunde tala för en sådan åtgärd, åtminstone så tillvida,

att lagrummen återfinge den lydelse de hade före lagändringen den

10 juli 1899, det likväl av skäl, som av departementschefen framhållits,

vore lämpligt att stanna vid en sådan förändring, som av Kungl. Maj:t

föreslagits.

I första kammaren avslogs emellertid utskottets hemställan med

73 röster mot 71, som avgåvos för ett under överläggningen i kammaren

av herr Berger framställt yrkande, att straffet för brott enligt 22 §

2 mom. skulle nedsättas från straffarbete i två år till fängelse. Andra

kammaren åter biföll det, i herr Lindqvists m. fl. motion framställda

yrkandet.

Vid 1913 års riksdag väcktes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition

inom andra kammaren motioner, dels av herr Lindqvist i Stockholm

m. fl. med enahanda yrkande som i den av herr Lindqvist m. fl.

vid föregående riksdag avgivna motionen samt herr Perssons m. fl. nu

förevarande motion, dels ock av herr Zetterstraud, vilken därvid upptog

herr Bergers ovan nämnda under överläggningen i första kammaren

framställda yrkande.

I sitt utlåtande förklarade 1913 års lagutskott sin anslutning till

vad föregående års lagutskott i ämnet anfört och hemställde alltså om

bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Åven vid denna riksdag stannade kamrarna i skiljaktiga beslut.

I första kammaren bifölls yrkandet om avslag å samtliga föreliggande

förslag med 71 röster mot 66, vilka avgåvos för bifall till eu av herr

Holmdahl till utskottets utlåtande fogad reservation, innefattande yrkande

om bifall till herr Zetterstrands motion. I andra kammaren avgåvos i

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 16. 7

en första votering 130 röster för yrkande om bifall till herr Lindqvists

m. fl. motion mot 60 röster för yrkandet om rent avslag, varefter för

herr Holmdahls reservation avgåvos 121 röster mot 74, vilka tillfollo

hen Lindqvists m. fl. motion. I huvudvoteringen beslöt kammaren bifalla

utskottets hemställan med 132 röster mot 50, vilka senare avgåvos

för herr Holmdahls reservation.

I likhet med 1912 och 1913 års lagutskott anser utskottet det

ur flera synpunkter vara ett samhällsintresse av allvarligaste art, att

de i^ motionen avsedda lagrummen undergå en förändring i riktning mot

ett återställande av deras äldre lydelse.

Med hänsyn till den ingående behandling, frågan undergått särskilt

i förutnämnda kungl. propositioner till de närmast föregående

årens riksdagar, finner utskottet icke nödigt, att nu ånyo utveckla skälen

för denna ståndpunkt. Utskottet finner sig jämväl böra ansluta sig till

den mening, som de båda näst föregående år ns lagutskott uttalat, enär

att frågans lösning bäst vinnes genom antagande av det av Kungl.

Maj:t tidigare framlagda förslaget; och åberopar utskottet i sådant

hänseende vad i berörda utskotts utlåtanden därom anförts.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion,

må för sin del antaga följande:

Lag

angående ändrad lydelse av 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen skola

erhålla följande ändrade lydelse:

22 §.

Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk av sin rätt,

genom våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta, straffes

högst med straffarbete i två år, i de fall, där gärningen ej med svårare

straff särskilt belagd är.

Försöker man, utan laga rätt, eller med missbruk av sin rätt,

genom våld eller sådant hot, som i 23 § i detta kapitel sägs, tvinga

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 16.

någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till

arbetet, eller att övertaga erbjudet arbete, straffes med böter eller fängelse,

i de fall, där gärningen ej med svårare straff särskilt belagd är.

24 §.

Brott, som i 22 § sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare, där

ej målsäganden angiver det till åtal eller ock brottet medfört fara för

allmän säkerhet eller ordning. Brott, som i 23 § sägs, må ej åtalas av

annan än målsägande.

Stockholm den 27 juli 1914.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Reservationer:

dels av herrar Petersson i Lidingö villastad, Gezelius, greve Lagerbjelke,

Johanson i Valared, grove Spens, Dahl och Pettersson i Bjälbo,

vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att förevarande motion icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda;

dels ock av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping, vilka ansett,

att utskottet bort hemställa om bifall till den i ämnet väckta

motionen.

STOCKHOLM, A.-B. P. A. NYMANS EFTERTR. 19 14.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1914 B:192 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändring i 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen. s. 7 i texten