Sök i Ratio Lex

Lagutskottets utlåtande Nr 17

1914-07-24 · 35 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 30 av 35 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1914 B:17, Lagutskottets utlåtande Nr 17

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

1

Nr 17.

Ankom till riksdagens kansli den 30 juli 1914 kl. 5 e. m.

Utlutande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag angående förbud för vissa utlänningar

att här i riket vistas, dels och en i anledning av propositionen

väckt motion.

Närvarande vid ärendets slutliga behandling: herrar Petersson i Lidingö villastad,

Lindhagen, Stärner, Gezelius, greve Lagerbjelke, Alexanderson, Johanson

i Valared, greve Spens, Hult, Dahl, Pettersson i Södertälje, Pettersson i

Bjälbo, Schotte, Olsson i Broberg, Persson i Norrköping och Olsson i See.

Genom en den 23 maj 1914 dagtecknad proposition, nr 55, har Kungl.

Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga här nedan intagna

förslag till lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket

vistas.

I samband med denna proposition, vilken hänvisats till lagutskottet,

har utskottet förehaft en av herr Sven Persson i Norrköping med anledning

av propositionen inom andra kammaren väckt motion, nr 217, i

vilken hemställts, »att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl.

Maj:ts ifrågavarande proposition icke kunnat av riksdagen bifallas, i skrivelse.

till Kungl. Maj:t anhålla, att Kung!. Maj:t måtte snarast möjligt

för riksdagen framlägga nytt förslag till lagstiftning i ämnet».

Angående förarbetena till det i Kungl. Maj:ts förevarande proposition

innefattade lagförslaget har föredragande departementschefen till

statsrådsprotokollet anfört följande:

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 saml. 17 käft. (Nr 17.)

Utskottets

yttrande.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets utlåtande Nr 17.

i

»Första uppslaget till den lagstiftningsfråga, som nu åter anmäles

inför Eders Kungl. Maj:t, gavs genom riksdagens skrivelse den 20 mars

1907, däri riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och

för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, varigenom för landet

skadlig invandring så vitt möjligt måtte hindras samt i övrigt utlänningars

inflyttning och bosättning inom landet på lämpligt sätt ordnas.

Sedan över riksdagens berörda framställning överståthållarämbetet

samt Kungl. Maj:ts befallningshavande i rikets samtliga län avgivit yttranden

ävensom kommerskollegium inkommit med utlåtande, utarbetades inom

civildepartementet ett förslag till lag i ämnet. Vid upprättandet av berörda

förslag togs hänsyn jämväl till vad av justitieombudsmannen i

hans ämbetsberättelse till 1910 års riksdag anförts rörande önskvärdheten

av lagbestämmelser angående grunderna för och förfarandet vid utvisning

ävensom beträffande därmed sammanhängande frågor. Det inom

civildepartementet sålunda utarbetade »förslag till lag rörande tillsyn å

utlänningar i riket» blev jämlikt Eders Kungl. Maj:ts beslut den 31 mars

1911 hänskjutet till lagrådets granskning. 1 fråga om vissa väsentliga

bestämmelser i förslaget, till vilka jag anhåller att i det följande få återkomma,

hemställde lagrådet, att desamma måtte ur förslaget utgå; även

beträffande andra delar av förslaget framställdes åtskilliga anmärkningar.

Sedan förslaget omarbetats i huvudsaklig överensstämmelse med lagrådets

yttrande, blev detsamma, under rubrik »förslag till lag angående

förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas»,

genom proposition den 31 december 1912 förelagt 1913 års riksdag.

I avgivet utlåtande, för vilket jag får tillfälle att i det följande redogöra,

hemställde lagutskottet på anförda skäl, att riksdagen måtte, med

förklarande, att propositionen icke kunnat bifallas, anhålla, att Kungl.

Maj:t måtte snarast möjligt för riksdagen framlägga nytt förslag till

lagstiftning i ämnet. Första kammaren biföll ett framställt yrkande, att

kammaren, med utelämnande av all motivering, endast skulle godkänna

det slut, vartill utskottet i berörda utlåtande kommit. Andra kammaren

biföll vad utskottet i sitt utlåtande hemställt.»

Därefter har inom civildepartementet utarbetats nytt förslag i ämnet,

varöver lagrådets yttrande infordrats; och har förslaget sedermera underkastats

siratlig överarbetning.

Beträffande det närmare innehållet av Kungl. Maj:ts förslag och de

skäl, som ligga till grund för detsamma, får utskottet hänvisa till propositionen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

3

Till stöd för sin i ovanberörda motion gjorda hemställan har herr

Persson anfört:

»I Kungl. Maj:ts proposition mom. 55 förelägges riksdagen ånyo

förslag till lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket

vistas. Om en kungl. proposition i samma ärende, som förelädes vid

1913 års riksdag, tillät sig undertecknad att i en motion till samma

riksdag yttra bland annat, att förslaget syntes lida av så många och

svåra brister att det näppeligen av riksdagen borde antagas. Överlämnandet

åt polismyndighet att okontrollerat handhava avvisnings- och i

vissa fall utvisningsförfarandet samt bibehållandet av bestämmelser, som

möjliggöra utvisning av utlänning, även sedan denne varit i riket bosatt

i årtionden och därunder uppfört sig väl, föreföll vara tillräcklig anledning

för ett sådant omdöme. De erforderliga förändringarna syntes

även vara av så genomgripande natur, att jag då ansåg det alltför vanskligt

att därom förelägga positiva förslag, varför yrkades rent avslag

på hela lagen.

1913 års riksdag beslöt också, på lagutskottets förslag, att avslå

den dåvarande kung!, propositionen samt av Kungl. Maj:t begära nytt

förslag. Det är ett sådant som förelägges denna riksdag i Kungl.

Maj:ts nu förevarande proposition. Ehuru det lagförslag, som nu förelägges

riksdagen, undergått överarbetning samt förändrats och även

något litet förbättrats i vissa delar, lider det dock fortfarande, enligt

min mening, av så många brister att det även av denna riksdag bör

avslås för att återkomma i så förbättrat skick att det kan antagas.

Det förevarande lagförslaget sönderfaller i tvenne delar; för det

första bestämmelser om avvisning av utlänning, som till riket ankommer,

och för det andra utvisning av utlänning, som redan inkommit i riket

och där vistats längre eller kortare tid. I det förra fallet skall åtgärden

företagas omedelbart vid utlännings hitkomst av underordnad polismyndighet.

Utvisningsåtgärden företages, enligt förslaget, i allmänhet

av Konungens befallningshavande och i undantagsfall av Kungl. Maj:t.

I vad gäller avvisning torde man principiellt sett kunna utgå

ifrån att svenska staten har både befogenhet och behov att i vissa fall

omedelbart avvisa främlingar från sitt område, när de vilja hit inkomma.

Befogenheten torde vara till finnandes, så snart utlänning, som tänker

slå sig ner här i landet, finnes farlig för den allmänna säkerheten eller

kan väntas falla samhället till last utan att här ha uträttat nyttigt

arbete. Principiellt har jag sålunda ingen anmärkning att göra mot

avvisningsförfarandet, blott bestämmelserna därom bliva så pass betryggande

att de verkligen fylla sin uppgift.

Motionen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

1 § i förevarande förslag- stadgar, att avvisning skall äga ram av

utländsk zigenare ävensom utlänning, som uppenbarligen har för avsikt

att söka sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring från

ort till annan vinna sin utkomst genom utförande av musik, förevisande

av djur eller annan dylik sysselsättning. Vidare att enahanda förfarande

skall äga rum mot utlänning, som varit dömd för förfalsknings-,

tjufnads- eller bedrägeribrott eller gjort sig skyldig till yrkesmässigt

hasardspel, yrkesmässigt övande av otukt eller utnyttjande av annans

otuktiga levnadssätt o. s. v. Därjämte föreskrives emellertid att polismyndighet

jämväl må avvisa »annan utlänning, som till riket ankommer

för att söka sitt uppehälle, där det skäligen bör antagas, att han saknar

möjlighet att bär ärligen vinna sin försörjning)).

Denna bestämmelse lämnar ett farligt spelrum för omdömeslösheten

och godtycket hos polismyndigheten, enär avvisningsrätten genom denna

bestämmelse göres synnerligen tänjbar. Fara för missbruk vid avvisningsrättens

utförande är därigenom stor och denna fara är så mycket

mer betänklig som utövandet av rätten till avvisning måste läggas i

underordnade polismyndigheters händer utan möjlighet för den, mot

vilken åtgärd i sådant hänseende vidtagits, att därutinnan vinna effektiv

ändring. Bestämmelsen kan leda lätt till att polisen kommer att

avvisa personer därför att de äro torftigt klädda och ej inneha tillräckliga

medel att därmed försörja sig för någon längre tid och sålunda

»skäligen böra antagas sakna möjlighet att här ärligen vinna sin

försörjning».

Man må härvid jämväl bemärka, att avvisningsrätten näppeligen

kan begränsas till vad densamma, teoretiskt sett, innebär, nämligen till

att förhindra den, som vill hit inkomma, att överskrida rikets gränser,

utan måste inrymma möjlighet att inom obestämd kortare tid återsända

den, som inkommit, detta så mycket hellre som det är fullständigt

otänkbart, att polismyndigheter skulle för att kunna verkställa avvisning,

vara posterade å varje landsväg, där den skär riksgränsen, vid

varje hamn för mottagandet av ett vart dit ankommande fartyg, även

sådana som gå i regelbunden trade kanske flera gånger dagligen, och

på varje järnvägståg, som passerar gränsen, eller vid varje järnvägsstation,

där sådant tåg först stannar inom riket. Rätten till avvisning

närmar sig på grund härav utvisning srätten på sådant sätt, att skillnaden

dem emellan ofta torde vara omöjlig att bestämma.

I riksdagens skrivelse 1907 uttrycktes det bland annat, att invandring

borde förhindras av arbetssökande personer, som kunna

obehörigen bidraga till att försämra svenska arbetares utsikt till förvärv.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

o

Om dem saknas alldeles bestämmelser i det nu föreliggande lagförslaget.

Det enda, som vittnar om att Kungl. Maj:t icke alldeles saknar kännedom

om det nämnda önskemålet är ett uttalande i motiveringen att

det lagliga reglerandet av detta ämne lämpligen bör för närvarande

få anstå för att upptagas, då frågan härom anses mogen för att lösas.

»Någon avsevärd praktisk olägenhet torde ett sådant uppskov näppeligen

föranleda», heter det.

Det är ju gott och väl, att propositionen föreslår, att hel- eller

halvkriminella existenser och yrkestiggare av främmande nationalitet

skola kunna avvisas eller utvisas, samt att vårt lands intresse att icke

behöva tjäna dylika till fattigvårdsanstalt i propositionen erkännes.

Men är det icke i grunden ett större socialt och ekonomiskt intresse

för vårt folk att mot neddragande inflytelser från en lägre främmande

civilisationsnivå skydda de arbets- och levnadsvillkor, som den svenska

arbetareklassen hittills förmått tillkämpa sig?

Det är ju obestridligt, att ett folk har sin i socialt och kulturellt

avseende sårbaraste punkt just inom de samhällslager, som måste leva

på de lägsta existensnivåer, vilka över huvud kunna betecknas såsom

ännu tillhörande landets normala, ekonomiska och sociala företeelser.

Och det torde icke vara någon hemlighet, att vi bland de för lön

tjänande kroppsarbetarne inom jordbruk, industri och transportväsen

finna huvudmassan av dessa ekonomiskt och kulturellt vanskligast ställda

samhällslager. I själva verket är den moderna socialpolitiken med sin

arbetar-, skydds- och arbetarförsäkringslagstiftning m. m. intet annat

än ett i statshandling omsatt erkännande av samhällets vitala intresse

att hindra levnadsförhållandena inom lönarbetarklassen från att sjunka

ned under vissa miniminivåer, vilka efter hand skola stiga med'' samhällets

allmänna framsteg i välstånd och kultur. År det icke då ett

förbiseende av eljest erkänt samhällsintresse och en inkonsekvens mot

rådande legislativ praxis, att en kungl. proposition om lag »angående

förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas» liknöjt förbigår det

faktum, att »vissa utlänningars» konkurrens i den svenska arbetsmarknaden,

särdeles där denna konkurrens är direkt anordnad i kampsyfte

av svenska arbetsgivare, kan innebära den mest överhängande fara för

svenska arbetare att bli nedkonkurrerade till en hos oss eljest övervunnen,

halvbarbarisk levnadsnivå? Man får dock antaga, att många

arbetare skulle föredraga att emigrera och att på detta sätt nödtvunget

främja den svenska arbetarstammens utspädning än bär, än där med

främmande, »billigare» folkelementer.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

LagutsJcottets utlåtande Nr 17.

Kungl. Maj:ts regering borde icke sakna kännedom om hithörande

fakta och symptomer inom den svenska och utländska arbetsmarknaden.

En del bilagor till 1913 års kungl. proposition, såsom t. ex. kommerskollegii

utlåtande samt redogörelsen för Förenta staternas lagstiftning

om förbud mot invandring av arbetare, som redan före ankomsten blivit

bundna genom arbetsavtal (contract laborers), borde vara lärorika. Men

regeringen har funnit för gott att i detta stycke avstå från tillgodogörandet

av lärdomar genom utlandets erfarenhet samt att reducera sin

socialpolitiska förtänksamhet till det ovan nämnda uttalandet om att

någon vidare praktisk olägenhet av uppskov näppeligen föreligger.

Att förekomma eu sjukdom är bättre än att bota den — det torde

ingen bestrida. Kungl. Maj:t avråder emellertid från användandet av

det nu föreliggande tillfället till ett förebyggande ingripande och har

därigenom, enligt vår mening, tagit på sig ett tungt ansvar. År det

Kungl. Maj:ts mening, att en del stora områden av t. ex. det svenska

jordbruket först skola få anpassa sina produktionsmetoder och produktionskostnader

i enlighet med östeuropeiska vandringsarbetares kulturanspråk

och att vi sedan skola genom lagstiftning söka bota detta onda?

Och är det meningen, att den sjudande förbittring, som importen av

utländska strejkbrytare regelmässigt och självfallet framkallar inom den

svenska arbetarklassen, bör få ytterligare vidga klyftan mellan den

svenska arbetaren och det övriga samhället? År det meningen, att

denna frihandel i arbetskraft, uti ett agrar- och industriprotektionistiskt

land, bör få ytterligare stärka den svenske arbetaren i övertygelsen,

att han ingen andel äger i detta land och dess välstånd? Skall detta

vara statsklokt, att detta får sko eller måste ske, innan en svensk

regering får tro sig berättigad att föreslå en främlingslag, som skyddar

den svenske arbetaren mot eu förödande och förbittrande utländsk smutskonkurrens

i själva den svenska arbetsmarknaden?

Lika självklart som det är, att en invandring av i alla avseenden

högt stående utländska arbetare, som höja de svenska arbetsförhållandena

och lönenivåerna, måste erkännas vara till gagn för vår ekonomiska

utveckling och vår arbetarklass, lika obetridligt är det, att icke

all invandring av främmande arbetare är av denna art. Självfallet är

dessutom, att man på intet sätt har minskat sina sympatier för främmande

folk eller kringskurit sitt intresse för deras välgång och för

samfärdseln med dem därigenom, att man söker avvärja de former av

ekonomisk konkurrens som måste kasta oss tillbaka till de lägre levnadsnivåer,

på vilka vissa av deras arbetaregrupper dessvärre ännu

stå kvar, men över vilka de svenska arbetarna lyckats höja sig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

I många fall ådagalägga närmare undersökningar av förhållandena

vid strejkbrytareimport och säsongarbetareimport att arbetsgivarnes

totala utgifter för arbetskraft, trots de låga arbetslönerna, bliva större,

än fallet skulle varit vid användandet av svenska arbetare till de löner,

som av dem begäras. När det är fråga om strejk, få de svenska

arbetarne alltså bevittna, att deras arbetsgivare ingalunda räkna så

särdeles noga med kostnaderna, blott det lyckas att med utländsk hjälp

hålla nere deras löner. När svenska arbetare icke. äro så »billiga» som

de billigast åtkomliga utländska, då är det slut med svenskens rätt att

leva och arbeta enligt svensk standard i Sveriges land; och svensk näringskall

nu grundas på polsk eller galizisk levnadsstandard.

Enligt min mening borde sålunda i § om avvisning, i stället för

den av mig ovannämnda kautschuksbestämmelsen, inryckas en bestämmelse

av ungefär följande innehåll: »Samma lag vare om annan ut
länning,

som till riket ankommer under omständigheter, som göra sannolikt,

att han av arbetsgivare här i landet skall användas till att ersätta strejkande

eller lockoutade svenska arbetare. Samma lag vare ock där det beträffande

utlänning, som till riket ankommer för att söka sig uppehälle,

skäligen bör antagas, att hans av rent personliga omständigheter eller av

allmänna nationella och sociala förhållanden i hans hemland, betingade löneoch.

levnadsanspråk stå så lågt under motsvarande svenska arbetares löneoch

levnadsstandards, att hans konkurrens i den svenska arbetsmarknaden

måste förminska svenska arbetares möjligheter att upprätthålla och höja dessa

sina löne- och levnadsstandards.

Vad därpå beträffar de föreslagna bestämmelserna i utvisningslagen

synas även dessa, om än det må erkännas att de genom den senaste

överarbetningen blivit något förbättrade, ännu lida av betäukliga brister.

I 6 § 4 mom. föreskrives att den, som här i riket genom utslag, som

äger laga kraft, blivit för annat brott än ovan avsetts dömd till frihetsstraff,

må utvisas, för så vitt brottets beskaffenhet föranleder till antagande

att fara för lians vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet,

ordning och sedlighet. Härav framgår att utvisning kan följa på

relativt ringa brott. En man, som vistats här i riket nära nog hela

sitt liv, kan av ortsmyndigheten (Konungens befallningshavande) utvisas för

exempel en sådan förseelse som våldsamt motstånd mot polis för vilket

en månads fängelse kan följa. Brottets beskaffenhet kan föranleda till

antagande att fara av hans vistelse kan uppstå för allmän ordning.

För ett tillfredsställande skydd mot övergrepp och misstag synes böra

fordras att, i den mån utvisningsrätten lägges i händerna på ortsmyndig-heterna,

utvisningen anknytes såsom en direkt påföljd vare sig av

grövre brott eller av andra till beskaffenheten bestämt angivna brott.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr .17.

En så vidsträckt befogenhet som förslaget vill inrymma åt resp.

polismyndigheter i länen, med Konungens befallningshavande i täten samt

hela raden av med häktningsrätt utrustade ortsmyndigheter och en del

inkompetenta polismän i kön, kan särskilt i oroliga tider befaras leda

till missbruk av långt allvarligare art än som följt av den nu icke lagfästa

utvisningsrätten, därvid Kung!. Maj:t såsom i första hand be.‘slutande

myndighet likväl erbjuder en viss garanti för utvisningsfallens

rimliga begränsning. Ett nytt område, skriver advokaten Eliel Löfgren

i en 1913 racket uppmärksammad artikel i ämnet, för det i orostider

epidemiska häktningsraseriets utveckling skulle alltså vara svaret på

andra kammarens uttalande till förmån för liäktningsbestämmelsernas

reformering med syfte bl. a. att få slut på Konungens befallningshavandes

bevisligen olagliga praxis att utrusta extra polismän med häktningsoch

åtalsrätt för stora samhällen å landsbygden. Man har eljest väntat

andra åtgärder i denna angelägenhet men i stället konfirmerar lagförslaget

(i dess § 17 jämförd med § 8) ytterligare berörda, mot promulgationslagen

till strafflagen uppenbarligen stridande praxis. Detta herr

Löfgrens omdöme står i huvudsak kvar, blott med den förändringen

att av Konungens befallningshavande förordnad polisman skall äga befogenhet

till länsmanstjänst.

I näst sista stycket av 6 § heter det:

»Har den som gjort sig skyldig till brott, varom i denna § under

3 och 4 är fråga, under de före brottet föregående närmast förflutna

fem åren haft fast bostad här i riket, må han ej för det brott utvisas,

där ej synnerliga skäl därtill äro.» Det innebär med denna formulering

icke tillräckligt skydd att lagförslaget lägger Konungens befallningshavande

på hjärtat att med en viss diskretion besluta om utvisning och att

därvid taga skälig hänsyn till utlännings levnads- och familjeförhållande

samt till tiden för hans vistelse i riket. Det är rätt uppenbart att

dylika hänsyn gjort sig gällande även förut, då ingen lagstiftning i

ämnet funnits, men hur pass mycket de fått gälla framgår av vissa

upprörande utvisningar som förekommit.

Enligt mitt förmenande borde utlänning behandlas som inländsk man

i samma man som lian anses ha vunnit stadigvarande uppehåll inom landet,

vilket förhållande bör bedömas efter särskilda i lag fastställda regler,

såsom viss tids uppehåll i landet, hemorts- och förvärvsrätt o. s. v.

Denna princip har antagits i flera länder och där den icke vunnit

fullt erkännande har dock, frånsett en del tyska stater, trängt sig fram

en uppfattning om att eu närmare vunnen samhörighet mellan utlänning

och det land, där han vistas, utesluter statens utvisningsrätt.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

Så är förhållandet i Frankrike, Österrike-Ungern och Norge. Vad

särskilt, angår Norge, må utlänning, som är gift med en norska och

har barn i Norge, icke utvisas annat än för visst, i lagen angivet

undantagsfall och därstädes födda utlänningar kunna efter tre års

vistelse icke utvisas ens på grund av ådömt längre frihetsstraff. Utan

en liknande bestämmelse om att vissa års vistelse i landet skola utgöra

hinder för utvisning, kan jag omöjligen vara med om någon utvisningslag,

ty utan en sådan bestämmelse kunna här i riket varande

utlänningar näppeligen känna den trygghet som de svenska lagarna

dock även böra lämna dem. Liksom landet fordrar skyldigheter av

utläuning har landet även skyldighet mot honom. Det förefaller mig

uppenbart att hemvisten bör tillmätas en avgörande betydelse för utvisningsrätten

både med hänsyn till den enskilde och det land den

ursprungligen tillhör. Om man bortser från extra ordinära fall, som

komma i krigstid eller under spionlag otc., förefaller det vara grymt

och meningslöst mot den enskilde att, därför att han begått ett brott,

till och med av lindrig beskaffenhet, utvisa honom från det land där

han bott i många år, äger familj, förbindelser och egendom, finner sin

utkomst och eventuellt bär att svara inför fordringsägare.

Angående själva förfarandet vid utvisningen bör det giva största

möjliga trygghet mot godtycke. Det är, principiellt sett, alldeles förkastligt

att giva länets polismyndighet befogenhet till en så vidsträckt

beslutanderätt över utvisningsåtgärder som den underordnade polisen,

eventuellt efter högsta polismyndighetens egen instruktion, genom häktning

eller eljest genom anmälan inlett. Polisen, Konungens befallningshavando

inbegripen, har viktiga och nödvändiga samhällsuppgifter att

fylla, men dessa böra icke med härför främmande syften sammanblandas.

Én sådan sammanblandning existerar redan i åklagaremaktens förening

med polismyndighet. Polisen bör ej beklädas med viktiga domarefunktioner,

med rätten att i ömtåliga fall döma över människors framtida

väl och ve. Därför bör själva utvisningsbeslutet förläggas till

domstol i stället för till Konungens befallningshavande.»

Motionären anför slutligen, att på grund av de principiella brister

som sålunda enligt motionärens mening vidlåda det föreliggande lagförslaget

och för att ifrågavarande lagstiftning skall kunna fylla det

behov, som tränger till att avhjälpas, och då han saknat tid och möjlighet

att själv inkomma med förslag i ämnet, han ansett sig böra göra

den hemställan, som ovan återgivits.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 17 höft. (Nr 17.)

•2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

Efter granskning av det föreliggande lagförslaget och efter övervägande

jämväl av de synpunkter, som anförts i herr Perssons ovanberörda

motion, har utskottet funnit Kungl. Majrts förslag vara av beskaffenhet

att böra med de ändringar, här nedan angivas, av riksdagen

godkännas.

Med anledning av vad i motionen anförts beträffande den i Kungl.

Maj:ts förslag ej berörda frågan om reglering av sådana utländska

arbetares vistelse här i riket, vilka hit inkomma huvudsakligen

i anledning av här inträffande arbetsinställelser eller vilkas härvaro kan

vara ägnad att väsentligen försämra svenska arbetares förvärvsmöjligheter,

har utskottet ansett det böra göras till föremål för utredning,

huruvida särskilda bestämmelser må kunna meddelas, i syfte att åvägabringa

en tillfredsställande ordning av nyssberörda förhållanden; och

har utskottet alltså funnit sig böra hemställa, att riksdagen måtte genom

skrivelse påkalla Kungl. Maj:ts uppmärksamhet för ifrågavarande

spörsmål.

Granskningen av förslagets särskilda bestämmelser har från utskottets

sida föranlett följande anmärkningar.

5 §•

I paragrafens andra stycke stadgas, att avvisad person skall genom

polismyndighetens försorg föras ur riket. Tillika givas regler om, vart

han skall sändas: den avvisade bör befordras till det land, varifrån han

hit ankommit, där ej särskilda omständigheter däremot föreligga, såsom

att landet är avlägset beläget eller att han därifrån utvisats. I motsvarande

paragraf av det år 1911 till lagrådet remitterade förslaget

nämndes såsom exempel på sådana »särskilda omständigheter» jämväl,

att sannolika skäl funnes för att utlänning skulle i det land, varifrån

han anlänt, komma att tilltalas eller straffas för brott, som han förövat

i politiskt syfte. Lagrådet ansåg emellertid, att det ytterst sällan skulle

bliva anledning till att antaga något dylikt i fråga om de individer,

som avvisningsbestämmelserna avsåge. Av denna anledning har ifrågavarande

bestämmelse, som fick kvarstå i 1912 års förslag, blivit i

det nu förevarande förslaget borttagen. Utskottet har emellertid ansett

sig böra i förslaget återinföra berörda stadgande. Då ifrågavarande

verkställighet skall handhavas av underordnad polismyndighet, synes

det vara i sin ordning, att de till myndighetens ledning meddelade anvisningar

bliva så fullständiga som möjligt. Härvid bör ock bemärkas,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

11

att avvisningsbestämmelserna nu hava ett väsentligen vidsträcktare

tillämpliglietsområde än motsvarande stadganden i 1911 års förslag,

vilka avsågo allenast de invandrare, om vilka är fråga i första stycket

av nuvarande 1 §. — I enlighet med terminologien i 1913 års utlämningslag,

och i 12 § av förevarande förlag, har uttrycket i 1912 års förslag

»brott, som han förövat i politiskt syfte», utbytts mot »politiskt brott».

6 §■

Jämlikt bestämmelsen under 4) kan utvisning ske, där utlänning

här i riket, genom utslag som äger laga kraft, blivit för annat brott

än under 2) eller 3) avses, dömd till frihetsstraff, så vida brottet är av

viss, närmare angiven beskaffenhet. I fråga om nämnda bestämmelse

har iakttagits vad 1913 års lagutskott därutinnan erinrat. Emellertid

anser utskottet, att stadgandet, även såsom det nu avfattats, innebär en

onödig stränghet. Utvisningsförfarandets tillämpning synes skäligen

kunna begränsas därhän, att ifrågavarande påföljd bindes vid sådant

brott, varför dömts antingen till straffarbete eller ock till fängelse i

minst sex månader. Till jämförelse må nämnas att, såsom framgår av

den vid 1912 års proposition fogade översikt av utländsk lagstiftning

på området, enligt den danska strafflagen av 1866 utlänning, som gjort

sig förfallen till straffarbete, skall efter straffets avtjänande föras ut ur

riket, samt enligt den norska strafflagen av 1902 utlänning, som dömts

till fängelse över sex månader eller till »hefte» över tre år, kan utvisas.

Åt bestämmelsen i paragrafens sista stycke har givits en något

förändrad avfattning.

11 §•

Enligt förslaget skola besvär över Kungl. Maj:ts befallningshavandes

utslag, varigenom till utvisning dömts, avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Utskottet har icke kunnat biträda förslaget i detta avseende.

Uå det ju här föreligger eu fråga om rättstillämpning, torde enligt

allmänna grunder ifrågavarande besvärsmål prövning, böra tillkomma

annan myndighet än Kungl. Magt i statsrådet. Därigenom skapas ock

förutsättningen för önskvärd enhetlighet och kontinuitet vid målens bedömande.

Eftersom berörda mål äro av administrativ art, vore det ju

naturligast, att de överlämnades i sista instans åt regeringsrätten. Men

då regeringsrättens arbete icke fortgår under hela året, skulle detta för

vissa tider leda till ett fördröjt avgörande av förevarande mål, eu olägenhet

desto kännbarare, som det i dessa mål ofta lärer bliva fallet,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

att klaganden icke vistas på fri fot. Vid sådant förhållande synes

någon annan lösning icke stå till buds än att prövningen av ifrågavarande

besvärsmål — i analogi med vad som gäller enligt 6 § av

1885 års lag angående lösdrivares behandling — överlämnades till

högsta domstolen. Denna utväg skulle visserligen medföra en ytterligare

ökning av högsta domstolens arbetsbörda, men då ifrågavarande

besvärsmål icke torde bli många om året och således icke kunna i

nämnvärd grad inverka på högsta domstolens arbetsprestation i övrigt,

har utskottet så mycket mindre kunnat tillerkänna berörda förhållande

avgörande betydelse, som rättssäkerheten i detta fall synts påfordra

den anordning, utskottet förordat.

I sammanhang med denna förändring har paragrafens första stycke,

vilket nu är avfattat i enlighet med vad som vanligen plägar stadgas

för administrativa besvärsmål, av utskottet omformulerats i nära överensstämmelse

med 6 § i lagen om lösdrivares behandling.

12 §.

I första stycket av paragrafen synas de två första orden »Konungens

befallningshavandes», böra utgå.

u §•

Enligt denna paragraf avses i den föreslagna lagen med polismyndighet

i stad polismästare eller, där sådan ej finnes, stadsfiskal.

Jämlikt 1 § har avvisnings anordnande uppdragits åt polismyndighet.

Besvär över avvisning må, enligt 3 §, anföras hos Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Kungl. instruktionen för överståthållarämbetet deri 1 december

1882 innehåller, i 41 §, att polismästaren, som är chef för polispersonalen

och handlägger de i poliskammaren förekommande ärenden, tilllika

skall utöva överståthållarens polismyndighet i alla polisväsendet

rörande frågor, med vilka överståthållaren icke finner nödigt att själv

taga befattning. Vid sådant förhållande skulle ju, enligt den föreslagna

lagens ordalydelse, polismästaren i Stockholm kunna komma att

dels, å ena sidan, jämlikt lagens 1 § besluta om avvisning och dels,

å andra sidan, enligt 4 § avgöra besvär över samma avvisningsåtgärd.

Till vinnande av rättelse härutinnan torde befogenheten att avvisa utlänning

böra i Stockholm tillkomma annan myndighet än polismästaren,

och synes nämnda befogenhet lämpligen böra uppdragas åt föreståndaren

för detektiva polisavdelningen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

13

Övergångsbestämmelsen.

I det under innevarande år till lagrådet remitterade förslaget föreskrevs,

att utvisning ej finge ske för brott, som i 6 § under 5) sades,

där detsamma blivit begånget före lagens ikraftträdande — dåvarande

6 § 5) motsvaras i det nu förevarande förslaget av 6 § 3).

Emellertid bär lagrådet ansett tillräckliga skäl icke förefinnas för

detta undantag i fråga om lagens tillämpning. Att ifrågavarande utvisningsgrund

borde, då densamma hänförde sig till tiden innan lagen

trätt i kraft, användas med särskild varsamhet, fann lagrådet vara tydligt;

men att exempelvis en utlänning, som upprepade gånger beträtts

med olovlig brännvinsförsäljning och kunde befaras komma att fortsätta

med hanteringen, icke skulle kunna utvisas innan ett nytt fällande

utslag vunnit laga kraft, syntes föga tillfredsställande. I enlighet

med lagrådets hemställan har stadgandet uteslutits i det riksdagen

förelagda förslaget.

Vad lagrådet sålunda anfört om utlänning, som beträtts med olovlig

brännvinsförsäljning, har ju sin riktighet. Men å andra sidan synas

de övriga förseelser, som omförmälas under 3) av 6 §, vara av den

beskaffenhet att en viss skonsamhet i förevarande hänseende må anses

påkallad. Vid sådant förhållande och då det väl knappast kan vara

önskvärt, att olika regler härutinnan gälla beträffande de olika i 6 §

under 3) upptagna förseelser, finner utskottet eu övergångsbestämmelse,

i anslutning till det remitterade förslagets, böra meddelas.

Med åberopande av vad sålunda anförts får utskottet alltså hemställa,

l:o) att riksdagen, under förklarande att det i

Kungl. Maj:ts förevarande proposition innefattade förslag

till lag angående förbud för vissa utlänningar

att här i riket vistas icke kunnat av riksdagen i

oförändrat skick bifallas, måtte i anledning av samma

proposition för sin del antaga följande

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

(Kungl. Maj itu förslag.)

(Utskottets förslag.)

LAG

angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap.

Om avvisning av utlänning, som till riket ankommer.

1 §•

Utländsk zigenare ävensom utlänning, som uppenbarligen bär för

avsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring

från ort till annan vinna sin utkomst genom utförande av musik, förevisande

av djur eller annan dylik sysselsättning, må vid ankomsten till

riket eller omedelbart därefter av polismyndighet avvisas.

Samma lag vare om annan utlänning, som till riket ankommer för

att söka sitt uppehälle, där det skäligen bör antagas, att han saknar

möjlighet att här ärligen vinna sin försörjning.

Har till riket ankommande utlänning, enligt vad för polismyndigheten

är känt, varit dömd för förfalsknings-, tjuvnads- eller bedrägeribrott

eller gjort sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt

övande av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt, och

kan det skäligen antagas, att utlänningen skulle komma att här i riket

fortsätta sådan brottslig eller osedlig verksamhet, då må ock avvisning ske.

Vad i denna paragraf är stadgat äger ej tillämpning å invandrare,

som varit svensk medborgare, men vilkens medborgarrätt genom vistelse

utomlands eller eljest gått förlorad; dock att den, som vunnit medborgarrätt

i annat land, må avvisas på sådan grund, som i tredje stycket

sägs.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

15

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag).

2 §•

Finnes, avvisning böra äga rum, skall till utlänningen överlämnas

skriftligt besked angående avvisningen med skälen därför; och skall beskedet

jämväl innehålla underrättelse om vad utlänningen har att iakttaga,

där han vill föra klagan över att han avvisats.

3 §.

Vill utlänning klaga däröver, att han avvisats, äger han hos Konungens

befallningshavande anföra besvär, vilka, vid talans förlust, skola

ingivas till Konungens befallningshavande före klockan tolv å trettionde

dagen efter det besked angående avvisningen blev klaganden tillställt; klaganden

likväl obetaget att, på eget äventyr, i betalt brev med allmänna

posten till Konungens befallningshavande insända besvären så tidigt,

att de inom nämnda tid dit inkomma.

4 §•

Aro besvär över avvisning anförda, skall Konungens befallningshavande

infordra polismyndighetens utlåtande, så ock avskrift av protokoll

vid förhör, som må hava i ärendet hållits, samt av beskedet, där detsamma

icke med besvären ingivits.

Sedan infordrade handlingar inkommit, moddele Konungens befallningshavande

snarast möjligt beslut i ärendet.

Över Konungens befallningshavandes beslut må ej klagan föras.

5 §•

Avvisning gånge i verkställighet

utan hinder av anförda besvär.

Avvisad person varde, så snart

ske kan, genom polismyndighetens

försorg förd ur riket; och bör

den avvisade befordras till det land,

varifrån han hit ankommit, där ej

särskilda omständigheter däremot

5 §•

Avvisning gånge i verkställighet

utan hinder av anförda besvär.

Avvisad person varde, så snart

ske kan, genom polismyndighetens

försorg förd ur riket; och bör

den avvisade befordras till det land,

varifrån han hit ankommit, där ej

särskilda omständigheter däremot

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

föreligga, såsom att landet är avlägset

beläget eller att lian därifrån

utvisats.

Kan avvisning ej genast verkställas,

må, intill dess sådant kan

ske, utlänningen av polismyndigheten

tagas i förvar.

(Utskottets förslag.)

föreligga, såsom att landet är avlägset

beläget eller att han därifrån

utvisats eller att han där sannolikt

skulle tilltalas eller straffas

för politiskt brott.

Kan avvisning ej genast verkställas,

må intill dess sådant kan

ske, utlänningen av polismyndigheten

tagas i förvar.

2 kap.

Om utlännings utvisning från riket.

6 §•

Konungens befallningshavande

må meddela förordnande om utvisning

från riket av följande utlänningar,

nämligen:

1) zigenare ävensom den, som

beträdes med lösdriveri eller bettlande,

så ock den, som under vandring

från ort till annan söker sin

utkomst genom utförande av musik,

förevisande av djur eller annan

dylik sysselsättning;

2) den, som gör sig skyldig till

yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt

övande av otukt eller utnyttjande

av annans otuktiga levnadssätt;
3)

den, som inom loppet av

de närmast förflutna två åren här i

riket genom utslag, som äger laga

kraft, dömts för gårdfarihandel

eller biträdande vid dylik handel

6 §•

Konungens befallningshavande

må meddela förordnande om utvisning

från riket av följande utlänningar,

nämligen:

1) zigenare ävensom den, som

beträdes med lösdriveri eller bettlande,

så ock den, som under vandring

från ort till annan söker sin

utkomst urenom utförande av musik,

förevisande av djur eller annan

dylik sysselsättning;

2) den, som gör sig skyldig till

yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt

övande av otukt eller utnyttjande

av annans otuktiga levnadssätt;
3)

den, som inom loppet av de

närmast förflutna två åren här i

riket genom utslag, som äger laga

kraft, dömts för gårdfarihandel

eller biträdande vid dylik handel

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

IT

(Kungl. Maj:ts förslag.)

eller för olovlig brännvinsförsäljning

eller för det lian, utan vederbörligt

tillstånd, här i riket under

kringresande eller kringvandrande

idkat hantverk eller annan hantering;
4)

den, som här i riket genom

utslag, som äger laga kraft, blivit,

för annat brott än ovan avses, dömd

till frihetsstraff, för så vitt brottets

beskaffenhet föranleder till antagande,

att fara av hans vistelse i

riket kan uppstå för allmän säkerhet,

ordning eller sedlighet; dock

att utvisning för det brott ej må

ske, där ej förhör, som i 7 § sägs,

före straffets slutliga avtjänande

blivit i ärendet hållet;

5) den, som inom loppet av

de närmast förflutna fem åren utom

riket undergått honom omedelbart

ådömt frihetsstraff för brott, varför

enligt gällande lag om utlämning

av förbrytare utlämning må ske.

Vid bedömande, huruvida utvisning

bör äga rum, skall skälig hänsyn

tagas till utlännings levnadsoch

familjeförhållanden samt till

längden av den tid, han vistats

här i riket. Har den, som gjort

sig skyldig till brott, varom i denna

paragraf under 3) eller 4) är fråga,

under de före brottets begående

närmast förflutna fem åren haft fast

bostad här i riket, må han ej för det

brott utvisas, där ej synnerliga skäl

därtill äro.

(Utskottets förslag.)

eller för olovlig brännvins försälj - ning eller för det han, utan vederbörligt

tillstånd, här i riket under

kringresande eller kringvandrande

idkat hantverk eller annan hantering;
4)

den, som här i riket genom

utslag, som äger laga kraft, blivit,

för annat brott än ovan avses, dömd

till straffarbete eller ock till fängelse,

ej under sex månader, för så vitt

brottets beskaffenhet föranleder till

antagande, att fara av hans vistelse

i riket kan uppstå för allmän säkerhet,

ordning eller sedlighet; dock

att utvisning för det brott ej må

ske, där ej förhör, som i 7 § sägs,

före straffets slutliga avtjänande

blivit i ärendet hållet;

5) den, som inom loppet av de

närmast förflutna fem åren utom

riket undergått honom omedelbart

ådömt frihetsstraff för brott, varför

enligt gällande lag om utlämning

av förbrytare utlämning må ske.

Vid bedömande, huruvida utvisning

bör äga rum, skall skälig hänsyn

tagas till utlännings levnadsoch

familjeförhållanden samt till

längden av den tid, han vistats

här i riket. Har den, som gjort

sig skyldig till brott, varom i denna

paragraf under 3) eller 4) är fråga,

under de före brottets begående

närmast förflutna fem åren haft

fast bostad här i riket, må han ej

för det brott utvisas, där ej syn
-

nerliga skäl därtill äro.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 17 käft. (Kr 17.)

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets utlåtande Nr Tf.

(Kungl. Maj:ts för slag.)

Om utlänning, som faller fattigvården

till last och förty bör hemsändas,

är särskilt stadgat.

(Utskottets förslag.)

Om hemsändande av utlänning,

som fäller fattigvården till last, är

särskilt stadgat.

7 §•

Uppstår fråga om utlännings utvisning av anledning, som i 6 §

sägs, föranstalte Konungens befallningshavande därom, att utlänningen

så snart ske kan inställes till förhör inför Konungens befallningshavande;

dock må, där utlänningen förvaras i kronohäkte, som står under lagfaren

tillsyningsman uppsikt, förhöret efter Konungens befallningshavandes

beprövande kunna hållas av tillsyningsmannen.

När omständigheterna därtill föranleda, må Konungens befallningshavande

förordna, att utlänningen skall tagas i förvar.

Vid förhör, varom nu är sagt, äge utlänningen, där han så äskar,

åtnjuta hjälp. År han icke på. fri fot och säger han sig ej själv kunna

anskaffa biträde, förordne Konungens befallningshavande lämplig person

att honom biträda.

Över förhöret skall föras protokoll; och skall noggrann utredning

företagas om alla de omständigheter, som kunna å ärendets utgång inverka.

Ärende angående utlännings utvisning skall utan dröjsmål företagas

till avgörande. Där fråga är om utlänning, som undergår honom omedelbart

ådömt frihetsstraff, skall iakttagas, att, så framt ej särskilda hinder

möta, ärendet hos Konungens befallningshavande bringas till slut så

tidigt, att, där till utvisning dömes, densamma kan omedelbart efter

strafftidens utgång verkställas.

8 §•

Finner polismyndighet anledning till utlännings utvisning på grund

av stadgande i 6 § föreligga, göre därom anmälan hos Konungens befallningshavande.

Kan det skäligen befaras, att utlänningen avviker,

då må polismyndigheten taga honom i förvar; och skall polismyndigheten

därom ofördröjligen underrätta Konungens befallningshavande.

9 §•

Utslag, varigenom till utvisning dömes, skall innehålla förbud för

utlänningen, vid äventyr, som i 15 § sägs, att utan Konungens tillstånd

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

19

(Kutig!. Majtts förslag.) (Utskottets förslag.)

återvända till riket; och give Konungens befallningshavande i utslaget

till känna vad utlänningen har att iakttaga, där han vill i utslaget söka

ändring, samt tillställe honom så fort ske kan skriftligt utslag. År

utlänningen tillstädes, skall utslaget för honom muntligen avkunnas.

10 §.

Har utslag meddelats, varigenom utlänning förklarats skola utvisas,

må denne, där han så önskar, dock tidigast å andra dagen efter det

utslaget för honom avkunnades eller, om det ej avkunnats, blev honom

annorledes delgivet, inför Konungens befallningshavande avgiva förkla
-

ring, att han åtnöjes med utslagel

må förklaringen i vittnens närvaro

föreståndaren vid häktet; och åligg<

ringen avgivits, att ofördröjligen

nungens befallningshavande.

. Förklaring, varom nu är sagt,

11 §•

Vill den, som genom Konungens

befallninghavandes utslag förklarats

skola utvisas, överklaga utslaget,

äger han däröver lios Konungen anföra

besvär, vilka, vid talans förlust,

skola ingivas till Konungens befallningshavande

före klockan 12 å åttonde

dagen efter det utslaget för klaganden

avkunnades eller, om det ej

avkunnats, blev honom annorledes delgivet;

klaganden likväl obetaget att,

på eget äventyr, i betalt brev med

allmänna posten till Konungens befallningshavande

insända besvären sä

tidigt, att de inom nämnda tid dit

inkomma. Där klaganden i häkte

förvaras, må besvären inom tid, som

nyss är sagd, avlämnas till tillsy
-

:. Där utlänningen förvaras i häkte,

upptagas av tillsyningsmannen eller

3 den myndighet, inför vilken förklainsända

underrättelse därom till Ko
må

ej återtagas.

11 §.

Vill den, som genom Konungens

befallningshavandes utslag förklarats

skola utvisas, överklaga utslaget,

äger han sist ä åttonde dagen

efter det utslaget för honom avkunnades

eller, om det ej avkunnats,

blev honom annorledes delgivet, till

Konungens befallningshavande ingiva

sina till Konungen ställda besvär;

dock'' att, där klaganden i häkte

förvaras, besvären må inom tid, som

nyss är sagd, ingivas till tillsyningsmannen

vid häktet. Tillsyningsmannen

vare pliktig ofördröjligen insända

besvären till Konungens befallningshavande.

s. 20 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

20

(Kung!. Maj:ts förslag.)

ning smannen vid häktet; och vare

denne pliktig att ofördröjligen insända

besvären till Konungens befallningsliavande.

Vill utlänning, som icke är på

fri fot, anföra besvär, åligge Konungens

befallningshavande eller

tillsyningsman vid häkte att tillse,

att utlänningen därvid ej saknar

nödigt biträde.

Inkomna besvär skall Konungens

befallningshavande så fort ske

kan, jämte eget utlåtande och övriga

till ärendet hörande handlingar, insända

till vederbörande statsdepartement.

12 §.

Konungens befallninghav andes

utslag, varigenom till utvisning

dömts, varde genom Konungens befallningshavandes

försorg bragt till

verkställighet.

Den utvisade bör befordras till

sitt hemland, där ej särskilda omständigheter

däremot förekomma,

såsom att landet är avlägset beläget

eller den utvisade där sannolikt

skulle tilltalas eller straffas för

politiskt brott. Kan den utvisade

ej befordras till sitt hemland eller

kan detta ej utrönas, bör han befordras

till det land, varifrån han

i riket inkommit, såvitt ej sådana

skäl därmot föreligga, som nyss

nämnts, eller han från det landet

utvisats.

( Utskottets förslag.)

Vill utlänning, som icke är på

fri fot, anföra besvär, åligge Konungens

befallningshavande eller

tillsyningsman vid häkte att tillse,

att utlänningen därvid ej saknar

nödigt biträde.

Inkomna besvär skall Konungens

befallningshavande så fort ske

kan, jämte eget utlåtande och övriga

till ärendet hörande handlingar,

insända till nedre justitierevisionen.

12 §.

Utslag, varigenom till utvisning

dömts, varde genom Konungens

befallningshavandes försorg bragt

till verkställighet.

Den utvisade bör befordras till

sitt hemland, där ej särskilda omständigheter

däremot förekomma,

såsom att landet är avlägset beläget

eller den utvisade där sannolikt

skulle tilltalas eller straffas för

politiskt brott. Kan den utvisade

ej befordras till sitt hemland eller

kan detta ej utrönas, bör han befordras

till det land, varifrån han i

riket inkommit, så vitt ej sådana

skäl däremot föreligga, som nyss

nämnts, eller han från det landet

utvisats.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

21

(Kungl. Maj:ts förslag.)

I tvivelaktiga fall, eller där

svårighet möter för utslagets verkställande,

skall Konungens befallningshavande

i ärendet göra anmälan

hos Konungen.

(Utskottets förslag.)

I tvivelaktiga fall, eller där svårighet

möter för utslagets verkställande,

skall Konungens befallningshavande

i ärendet göra anmälan

hos Konungen.

13 §•

Där sådant av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse

finnes påkallat, må Konungen förordna om utvisning av utlänning,

som i riket vistas. Uppstår fråga om utvisning efter ty nu är sagt,

förordne Konungen, att förhör skall i ärendet hållas inför Konungens

befallningshavande; och gälle i fråga om sådant förhör vad i 7 § tredje

och fjärde styckena är stadgat. När omständigheterna därtill föranleda,

må utlänningen tagas i förvar.

I fråga om verkställighet av beslut om utvisning, varom i denna

paragraf sägs, förordne Konungen efter omständigheterna.

14 §.

Finner Konungens befallningshavande anledning till utlännings utvisning

jämlikt 13 § föreligga, göre därom anmälan hos Konungen. I

sammanhang med sådan anmälan äger, när omständigheterna därtill

föranleda, Konungens befallningshavande förordna, att utlänningen skall

tagas i förvar.

15 §.

Har utlänning, som jämlikt denna lag blivit härifrån utvisad, till

riket återvänt utan tillstånd av Konungen, straffes med fängelse i högst

sex månader. Sedan utlänningen undergått straff, varde han omedelbart

förd ur riket; och förfares därvid enligt de i 12 § angivna grunder.

Den, som skäligen misstänkes för brott, varom i denna paragraf

sägs, skall i häkte tagas.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

(Kungi. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

3 kap.

Särskilda bestämmelser.

16 §.

Vidtages mot utlänning åtgärd, varom i 1 eller 2 kap. sägs, vare

lian skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska ort,

dit han sändes.

Har utlänning, varom i 1 § sägs, med fartyg till riket ankommit

och voro omständigheterna uppenbarligen sådana, att befälhavaren bort

inse, att utlänningen skulle komma att härifrån avvisas, vare, där sådan

åtgärd vidtages, befälhavaren pliktig att, utan ersättning från statsverkets

sida, återföra honom till det land, varifrån han medtagits; dock

att sådan förpliktelse icke äger rum, med mindre fartyget omedelbart

eller inom rimlig tid återvänder till nämnda land.

17 §•

Med polismyndighet avses i

denna lag för landet kronofogde

eller länsman samt i stad polismästare

eller, där sådan ej finnes, stadsfiskal.

För köping eller annat område

å landet, för vilket ordningsstadgan

för rikets städer är i tillämpliga

delar gällande, må Konungens befallningshavande

kunna förordna

polisman, som äger behörighet till

länsmanstjänst, att fullgöra vad

enligt denna lag åligger polismyndighet.

17 §•

Med polismyndighet avses i

denna lag för landet kronofogde

eller länsman, i Stockholm föreståndaren

för detektiva polisavdelningen

samt i annan stad polismästare

eller, där sådan ej finnes,

stadsfiskal.

För köping eller annat område

å landet, för vilket ordningsstadgan

för rikets städer är i tillämpliga

delar gällande, må Konungens befallningshavande

kunna förordna

polisman, som äger behörighet till

länsmanstjänst, att fullgöra vad

enligt denna lag åligger polismyndighet.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

23

(Kungl. Maj:ts förslag.) (JJtskottets förslag.)

18 §.

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets

försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt,

äge Konungen ej mindre förordna, att utlänning, som till riket

ankommer, skall i enlighet med de närmare föreskrifter, som av Konungen

meddelas, hos polismyndighet göra anmälan om sin ankomst, än

även utfärda de särskilda bestämmelser, som eljest, med avseende å

riket i dess helhet eller beträffande viss ort, må för utlänningars övervakande

finnas nödiga.

I fall, varom i denna paragraf sägs, må Konungen i fråga om utlännings

avvisning eller utvisning förordna efter omständigheterna.

19 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad ovan stadgats, må erfordras

med avseende å verkställighet av avvisning eller utvisning, meddelas

av Konungen.

Huru ersättning åt biträde, varom i 7 § sägs, eller åt tolk må bestämmas,

därom förordnar ock Konungen.

Denna lag träder i kraft den Denna lag träder i kraft den

1 maj 1915. 1 maj 1915. Ej må dock utvisning

ske för brott, som i 6 § under 3)

sägs, där detsamma blivit begånget

före lagens ikraftträdande.

2:o) att riksdagen, i anledning av herr Perssons

förevarande motion, må i skrivelse till Kungl. Magt

anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida

och på vad sätt bestämmelser må kunna meddelas

till reglering av sådana utländska arbetares vistelse

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

här i riket, vilka hit inkomma huvudsakligen i anledning

av här inträffande arbetsinställelser, eller vilkas

härvaro kan vara ägnad att väsentligen försämra

svenska arbetares förvärvsmöjligheter, samt därefter

för riksdagen framlägga det förslag, vartill denna utredning

må föranleda.

Stockholm den 24 juli 1914.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Reservationer:

A) I fråga om utskottets hemställan under l:o):

a) Beträffande lagförslaget i dess helhet

Herr Persson i Norrköping har anfört:

»Det förevarande förslaget till lag, »angående förbud för vissa utlänningar

att här i riket vistas», lider enligt mitt förmenande, även i den

form, vari det nu föreligger från utskottet, av sådana brister och grundfel,

att det icke bör av riksdagen antagas. Som synnerligen vanskligt

framstår redan överlämnandet åt polismyndighet att så gott som okontrollerat

handhava avvisnings- och även utvisningsförfarandet. I vissa

fall innebära de föreliggande lagbestämmelserna allt för vidsträckta bestämmelser

om avvisning, såsom exempelvis angående utlänning, om

vilken det skäligen bör antagas »att han saknar möjlighet att här ärligen

vinna sin försörjning». 1 andra fall åter äro motsvarande bestämmelser

allt för inskränkta, såsom exempelvis angående utlänning som

uppenbarligen skall användas till att ersätta strejkande eller lockoutade

svenska arbetare eller förminska svenska arbetares möjligheter att upprätthålla

och höja sin levnadsstandard. Bestämmelserna i lagförslaget

taga ej heller, i vad gäller utvisning, tillbörlig hänsyn till i vad man

utländsk person här i landet kan anses ha vunnit hemorts- och förvärvsrätt.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

Som ett väsentligt grundfel i lagförslaget är vidare, att detsamma

icke tillgodoser de krav på en ordnad rättsställning, som här i riket

vistande utlänningar böra ha rätt att kräva, en sådan rättsställning, att

de ej kunna äventyra att när som hälst hemfalla åt administrativt godtycke

och utvisas utan att ens ha fått sin sak prövad av svensk domstol.

På grund av vad jag sålunda framhållit och enär jag saknat (tid

och) möjligheter att förelägga ett lagförslag sådant som det borde vara

för att uppfylla anspråken på en ändamålsenlig lag samt med åberopande

av de skäl som anförts i den i ämnet av mig väckta motionen

får jag härmed hemställa,

att riksdagen måtte, med förklarande att Kung!.

Maj:ts ifrågavarande proposition icke kunnat av riksdagen

bifallas, i skrivelse till Ivungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt för riksdagen framlägga

nytt förslag till lagstiftning i ämnet.

Herr Lindhagen har förklarat sig instämma i herr Perssons ovannämnda

slutliga hemställan.

b) beträffande lagförslagets särskilda delar:

1 §

dels av herrar Stärner, Hult, Pettersson i Södertälje, Schotte och Olsson

i See, vilka anfört:

»Det förslag till »lag rörande tillsyn å utlänningar här i riket», som

den 31 mars 1911 remitterades till lagrådets yttrande, upptog såsom

föremål för avvisning allenast de kategorier utlänningar, som omförmälas

i första stycket av nu föreliggande lagförslag i ämnet.

Vid granskning av förslaget i lagrådet ansåg en ledamot, att avvisningsinstitutet

icke borde införas hos oss, om ej avsevärda fördelar

vore att vinna därmed. Hade den nya lagstiftningen om avvisning,

yttrade denna ledamot bland annat, kunnat riktas mot exempelvis kända

brottslingar, »bondfångare, prostituerade och dylika av långt samhällsfarligare

art än de i förslaget angivna grupperna, skulle måhända fördelarna

av avvisningsinstitutets införande kunnat uppväga de med detsamma

förenade olägenheterna.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 31 december 1912,

vid beslut om framläggande för 1913 års riksdag av utvisningslagen,

framhöll vederbörande departementschef, att man hade att

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 17 käft. (Nr 17.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

välja mellan att antingen ur förslaget utesluta bestämmelserna om

avvisning eller också att få avvisningsförfarandets tillämplighet så

utsträckt, att detsamma i avsevärt högre grad, än som enligt det

ursprungliga förslaget vore fallet, motsvarade det syfte, som föranlett

avvisningsinstitutets upptagande i den ifrågasatta nya lagstiftningen.

Valet mellan dessa bägge alternativ vore ganska vanskligt,

fortsatte departementschefen, men övervägande skäl syntes dock tala

för någon utvidgning av avvisningsförfarandet. Det till riksdagen liänskjutna

förslaget upptog därför såsom föremål för avvisning även utlänning,

som till riket ankomme för att söka sitt uppehälle, där det

skäligen borde antagas, att han saknade medel att här ärligen försörja

sig. Men då man samtidigt var angelägen om att giva det nämnda

lagstadgandet en sådan begränsning, att missbruk skulle kunna förekommas

och någon ledning vid tillämpningen givas polismyndigheten,

gjordes till stadgandet i fråga det tillägg, att den utlänning icke finge

avvisas, som innehade medel för sitt och med honom ankommande

familjemedlemmars uppehälle under åtta dagar och ej heller avvisning

ske i fall, där omständigheterna gjorde sannolikt, att utlänningen inom

åtta dagar efter ankomsten kunde här erhålla arbete.

När sedan, efter det den kungl. propositionen i ämnet avslagits av

1913 års riksdag, en ny bearbetning av lagförslaget ägt rum, upptogs från.

1912 års förslag rätten att avvisa utlänning, om vilken det skäligen

borde antagas, att han icke hade möjlighet att här ärligen försörja sig,

men uteslöts den ovannämnda inskränkning i denna avvisningsrätt,

som fanns i propositionen till 1913 års riksdag. Och samtidigt vidgades

tillika avvisningsrätten till brottslingar, yrkesspelare, prostituerade

m. fl. kategorier, på sätt närmare framgår av tredje stycket

av nu föreliggande lagförslag.

Den betydande utsträckning av avvisningsrätten, som enligt 1 §

av lagförslaget sålunda skett, kunna vi ej biträda utan anse, att andra

stycket av förevarande § bör utgå. Åven med begränsning av avvisningsrätten

till de utlänningar, som omförmälas i paragrafens första

och tredje stycken, blir avvisningsrätten mycket vidsträcktare än ursprungligen

avsetts. En avvisningsrätt, lagd i underordnad polismyndighets

hand, bör begränsas till fall, som äro lätta att bedöma. Den

summariska karaktär, som är utmärkande för avvisningsinstitutet, medgiver

icke heller dess utsträckande till sådana fall, där prövningen av

en invandrares förhållande kräver mera ingående undersökning: dylika

fall äro att utreda och avgöra enligt de för utvisningsförfarandet gällande

former. De omständigheter, som böra föranleda tillgripande av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

avvisning, böra vara mer omedelbart framträdande, så att det är jämförelsevis

lätt att utan vidlyftigare efterforskning konstatera deras* tillvaro.

Det måste därför väcka allvarliga betänkligheter att överlåta åt

polismyndighet, varom här är fråga, en så grannlaga rätt som att

pröva, om en hit inkommande utlänning skäligen bör antagas sakna

möjlighet att här ärligen vinna sin försörjning. Givetvis bli dessa

betänkligheter större, när icke, såsom fallet var i 1912 års förslag,

inskränkande bestämmelser eller särskilda anvisningar härutinnan upptagits

i lagen.

I sammanhang med borttagandet av andra stycket i förevarande

lagrum torde en jämkning i sista stycket böra ske.

Vi yrka således, att 1 § måtte erhålla följande lydelse:

1 §•

Utländsk zigenare etc. — —--(lika med

förslaget) — — •— — avvisas.

Har till riket ankommande etc. — — — — —

(lika med förslaget) — — — avvisning ske.

Vad i denna paragraf — — ---(lika med för
slaget)

— —- — — eller eljest gått förlorad utan att

han vunnit medborgarrätt i annat land.»

dels av herr Alexanderson;

dels ock av herr Persson i Norrköping, med vilken herr Lindhagen

väsentligen instämt:

»I riksdagens skrivelse av den 20 mars 1907 framhålles, hurusom

i lag noga måste bestämmas och begränsas de fall, då underordnad

polismyndighet må vara berättigad på eget ansvar avvisa utlänning,

som vill i riket inkomma. Samma uppfattning går igenom departementschefens

yttrande till statsrådsprotokollet den 31 mars 1911 och

han tillägger att godtycke härutinnan bör undvikas redan på den grund

att den utvisande eller avvisande staten därigenom kan föranleda att,

till följd av reciprocitetsgrundsatsen, dess egna utomlands vistande undersåtar

utsättas för liknande eller ännu hårdare behandling.

Dessa båda uttalanden från riksdag och regering borde varna för

att i lag införa en sådan bestämmelse som innehålles uti 1 §, andra

stycket, där det överlämnas åt underordnad polismyndighet att avvisa

utlänning, »som till riket ankommer för att söka sitt uppehälle, där det

skäligen bör antagas, att han saknar möjlighet att här ärligen vinna

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

sin försörjning». Denna bestämmelse är till sitt innehåll så svävande

att allvarligt kan befaras att polismyndighet i många fall kommer att

avvisa personer blott därför att de äro torftigt klädda och ej inneha

tillräckliga medel att därmed försörja 6ig någon längre tid eller svårighet

att skaffa sig sådan sysselsättning att de därmed ärligen kunna

vinna sin försörjning.

Å andra sidan lägger denna bestämmelse, lika litet som bestämmelserna

i övrigt, något hinder i vägen för utlänningar, som uppenbarligen

av arbetsgivarna importeras för att ersätta strejkande eller

lockoutade svenska arbetare eller för att annorledes genom konkurrens

nedsätta svenska arbetares löne- och arbetsvillkor, att inkomma

hit till riket. Just denna sistnämnda sida av saken synes lagstiftaren

icke böra undgå att taga med i betraktande i sammanhang med förevarande

lagförslag. Den har varit föremål för behandling av lagstiftarne

i åtskilliga andra länder, bl. a. Norge och Frankrike och i Amerikas

förenta stater är förbud, med vissa undantag visserligen, att inkomma

i riket meddelat för s. k. contract labourers, varmed förstås personer,

vilka förmåtts att begiva sig till Förenta staterna genom anbud

eller löften om sysselsättning där, eller personer, som inkommit på

grund av avtal, vare sig uttryckligen eller tyst, om utförande inom

landet av något slags arbete, kvalificerat eller ej; ej heller få i riket

inkomma personer, vilkas överfart helt eller delvis bekostats av någon

korporation eller förening. I Förenta staterna föreligger sålunda uttryckligt

hinder för arbetsgivareorganisationerna att i den sociala kampen

bekämpa det egna landets arbetare genom importerande av utländska

strejkbrytare och lönepressare.

Självklart må icke lagstiftningen rikta sig emot invandring

av utländska arbetare, som höja de svenska arbetsförhållandena och

lönenivåerna, invandring som måste anses vara till gagn för landets

ekonomiska utveckling och landets arbetareklass. All sådan invandring

med lojala syften måste åtnjuta sympati ej minst från lagstiftaren.

Det är därför blott mot sådan invandring, som av arbetsgivarna vidtoges

i syfte att bekämpa de svenska arbetarnas arbetsvillkor och levnadsstandards,

som jag vänder mig.

Helst skulle jag önskat yrka bifall till hela det förslag som framställes

i min motion — sidan 7 i utskottets utlåtande — men enär det

har sina vanskligheter att utan grundlig utredning genomföra lagändringar

av den omfattning som det här är fråga om och enär jag ej

kunnat åstadkomma den erforderliga utredningen vågar jag icke framställa

yrkande på omedelbar lagstiftning i den utsträckning som för
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

29

hållandena kräva. Att, i likhet med utskottet, inskränka yrkandet blott

till en ytterst försiktigt avfattad skrivelse om utredning, huruvida bestämmelser

må kunna meddelas till reglering av sådana utländska arbetares

vistelse här i riket, synes mig dock innebära allt för stor försiktighet

och ett allt för långt dröjsmål med ordnandet av den viktiga

frågan, särskilt i de delar där den lätt borde kunna låta sig ordna

redan nu.

På grund av vad jag sålunda framhållit tillåter jag mig yrka att

1 § måtte erhålla följande lydelse:

1 §•

Utländsk zigenare etc. — —--(lika med för
slaget)

— — — — avvisas.

Samma lag vare om annan utlänning, som till

riket ankommer under omständigheter, som göra sannolikt,

att han av arbetsgivare här i landet skall användas

till att ersätta strejkande eller lockoutade

svenska arbetare.

Har till riket ankommande etc. — — — (lika

med förslaget) — — — avvisning ske.

Vad i denna paragraf — — — (lika med förslaget)

— — — sådan grund, som i andra stycket

sägs.»

6 § 1)

av herr Lindhagen, som ansett, att föreskrifterna i denna punkt

principiellt ej böra få retroaktiv verkan på sådana i punkten avsedda

personer, som före lagens tillkomst inkommit i riket, och att bestämmelserna

i näst sista styckets första punkt ej synas lämna tillräcklig

garanti i detta avseende.

6 § 4)

dels av herrar Petersson i Lidingö villastad, Gezelius, greve Lagerbjelke,

Alexander son, Johanson i Valared, greve Spens, Dahl, Pettersson

i Bjälbo och Olsson i Broberg, vilka ansett, att Kungl. Majrts förslag

i denna del bort oförändrat tillstyrkas;

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

dels av herr Persson i Norrköping, vilken anfört:

I 6 § punkt 4, utskottets förslag, stadgas att utvisning kan ske,

där utlänning här i riket, genom utslag som äger laga kraft, blivit

för annat brott än under 2) eller 3) avses, dömd till straffarbete eller

ock till fängelse ej under sex månader. Jag anser att detta stadgande

är för strängt. Motsvarande straffsats i t. ex. i den danska lagen är

straffarbete. Om en utlänning varit bär åtskilliga år så bör ban ej

kunna utvisas för att han t. ex. gjort våldsamt motstånd mot polis,

vartill ban kan dömas till fängelse upp till sex månader. Uti den förra

året av riksdagen antagna lagen angående utlämning av förbrytare stadgas

att utlämning må ej ske, såvitt icke den brottsliga gärningen är

att anse som brott varav svårare straff än fängelse kan följa. Det synes

mig som om utvisningslagen borde i detta arseende bliva överensstämmande

med utlämningslagen.

Jag yrkar alltså att 6 § 4 punkt måtte erhålla följande lydelse:

Den. som här i riket, genom utslag, som äger

laga kraft, blivit för annat brott än ovan avses, dömd

till straffarbete, för så vitt etc. — — — (lika med

förslaget) — — — hållet;»

dels ock av herr Lindhagen, som instämt i herr Perssons berörda

yrkande;

6 § 5)

av herr Lindhagen, som ansett att till punkten bort tilläggas:

»därest särskilda omständigheter därtill föranleda».

6 § näst sista stycket

dels av herr Lindhagen, som ansett att orden »närmast förflutna

fem åren» bort utbytas mot »närmast förflutna tre åren» samt att i

punkten bort i anslutning till den norska lagstiftningen införas något

stadgande om att utlänning, som är gift med svensk kvinna och har

barn med henne, ej må kunna enligt denna lag utvisas;

dels ock av herr Persson i Norrköping, vilken anfört:

»6 § näst sista stycket innehåller bestämmelser om att vid fråga

om utvisning skälig hänsyn skall tagas till utlännings levnads- och

familjeförhållanden och bör därvid i synnerhet komma i betraktande

huru länge han vistats och haft fast bostad här i riket. Det ligger

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

också i . sakens natur, att verkan av en iitvisning bliver desto kännbarare,

ju längre den därav drabbade varit bosatt i det land, varifrån

han avlägsnas, om han där har verksamhet, hem och familj och ju

mer han pa mångahanda sätt hunnit växa in i det nya hemlandets förhållanden,

där grunda sin existens och blivit rotfast. Förslaget stadgar

därför, att utlänning, som gjort sig skyldig till brott enligt vissa bestämmelser,

ej må utvisas, därest han under de före brottets begående

närmast förflutna fem åren haft fast bostad här i riket. En betänklig

avvikelse göres dock härifrån genom de sista orden i stycket: »där ej

synnerliga skäl därtill äro».

Genom denna bestämmelse har ej blott avvikits från den goda

principen, att utlänning, som här kan anses genom tillräckligt lång vistelse

och andra förhållanden blivit fullt rotfast, skall behandlas som svensk

medborgare, utan därjämte har Konungens befällningshavande utrustats

med en makt, som kan komma att tillämpas synnerligen godtyckligt

mot utlänningar i vissa fall.

Om t. ex. en utländsk arbetare, som vistats här i riket ett tjugutal

år, skulle råka förivra sig och genom försök till hot förmå en strejkbrytare

att upphöra med sitt arbete samt därför, enligt den monströsa

åkarpslagen, dömes till en månads straffarbete, så kan han därför av

Konungens befallningshavande utvisas. Skäl föreligger nämligen att

antaga, att Konungens befallningshavande, åtminstone i vissa fall, skulle

betrakta en sådan arbetare särskilt farlig för allmän säkerhet och ordning

och sålunda anse att »synnerliga skäl för utvisning äro». Och

ifall utländsk arbetare råkade förbryta sig emot strafflagens 10 kap.

14 §, genom t. ex. prisandet av brottslig handling, föreligger skälig anledning

förmoda att vissa Konungens befallningshavande skulle komma

till samma resultat.

Verkligt samhällsfarliga brottslingar torde, även om de nämnda

orden utgå, kunna utvisas enligt andra paragrafer i lagen. Enligt

dessa kan nämligen Konungen förordna om utvisning, alldeles obunden

av bestämmelserna i 6 §.

På grund av vad sålunda anförts, tillåter jag mig yrka,

att riksdagen måtte besluta, att orden: »där ej

synnerliga skäl därtill äro» i 6 § näst sista stycket utgå.»

6 § sista stycket

av herr Lindhagen, som ansett att stycket bort erhålla ett innehåll

i syfte att utlänning, som i något avseende faller fattigvården till

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

last, ej må kunna hemsändas annat än i den ordning genom allmän

lag stadgas.

7 §

dels av herr Lindhagen, som ansett, att det slutliga avgörandet av

mål, varom stadgas i denna §, bör äga rum vid allmän domstol, ehuru

han ej varit i tillfälle att närmare omformulera lagförslaget i berörda

syfte;

dels ock av herr Persson i Norrköping, som anfört:

»I 7 § tredje stycket stadgas att utlänning vid förhör, äge, där han

så önskar, åtnjuta hjälp. Då det torde kunna inträffa, att utlänning icke

förstår sig på att begära den rättshjälp han har rätt att erhålla, anser

jag, att rättshjälp skall beredas honom utan avseende på om han framställt

begäran därom.

På grund härav yrkar jag, att 7 § tredje stycket erhåller följande

lydelse:

Vid förhör, varom nu är sagt, skall utlänningen

åtnjuta hjälp. År han icke på fri fot etc.-----

(lika med förslaget) — — — biträda.

11 §

dels av herrar Petersson i Lidingö villastad, greve. Lagerbjelke,

Alexanderson, Johanson i Valared, greve Spens, Pettersson i . Bjälbo och

Olsson i Broberg, vilka ansett, att Kungl. Maj:ts proposition i denna

del bort av utskottet tillstyrkas;

13 §

av herrar Lindhagen, Stärner, Hult, Pettersson i Södertälje, Schotte,

Persson i Norrköping och Olsson i See, vilka anfört;

»13 § i det för 1913 års riksdag framlagda förslaget hade följande

lydelse:

»Därest sådant för rikets säkerhet eller eljest i statens intresse finnes

påkallat, må Konungen förordna om utvisning av utlänning, som i riket

vistas. Dessförinnan skall utlänningen inställas till förhör inför Konungens

befallningshavande; och må han tillika, där så skäligt prövas, i

avbidan på ärendets avgörande tagas i förvar.

Vid prövning av fråga om utvisning på grund av bestämmelserna

i denna § böra jämväl de i 6 § näst sista stycket omförmälda förhållanden

komma under övervägande.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 17. 33

I fråga om verkställighet av beslut, varom i denna § sägs, förordne

Konungen efter omständigheterna; dock må ej utlänningen befordras

till land, varifrån han utvisats eller varest han sannolikt skulle

tilltalas eller straffas för brott, som han förövat i politiskt syfte.»

Jämväl det förslag, som den 8 april 1914 remitterades till lagrådet,

upptog i sak nyss angivna bestämmelser.

I lagrådet vände man sig mot förslaget, i vad det avsåg, att skäliohänsyn,

vid utvisning varom här är fråga, skulle tagas till de i 6 S

Bistå stycket av förslaget omförmälda förhållanden, d. v. s. utlännino-ens

levnads- och familjeförhållanden samt längden av den tid, han vistats

här i riket. Däremot förekom i lagrådet ingen erinran mot sista

stycket 1 förevarande §, innehållande vissa regler för Kungl. Maj:ts

administrativa utvisningsrätt i här förevarande fall. Den erinran, lagrådet

sålunda gjort, efterkoms i förevarande kung], proposition, varjämte

tillika uteslöts senare delen av tredje stycket i samma § eller stadgandet

om att utlänningen ej må befordras till land, varifrån han utvisats

eller varest han sannolikt skulle tilltalas eller straffas för brott

som han förövat i politiskt syfte.

Då vi finna påkallat, att de i propositionen till 1913 års riksdag

upptagna bestämmelser rörande utövande av den Kungl. Maj:ts admini^

strativa utvisningsrätt, varom här är fråga, fortfarande inflyta i lagen

anse vi, att 13 § bör erhålla följande ändrade lydelse:

13 §.

Där sådant etc. — — (lika med förslaget)--

— — tagas i förvar.

Vid prövning av fråga om utvisning på grund av

bestämmelserna i denna paragraf höra jämväl de i 6 §

näst sista stycket omförmälda förhållanden komma

under övervägande.

I fråga om verkställighet av beslut om utvisning,

varom i denna paragraf sägs, förordne Konungen efter

omständigheterna; dock må ej utlänningen befordras

till. land, varifran han utvisats eller varest han sannolikt

skulle tilltalas eller straffas för politiskt brott.»

15 §

av herrar Lindhagen, Stärner, Hult, Pettersson i Södertälje, Schotte,

Persson 1 Norrköping och Olsson i See, vilka anfört:

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 17 haft. (AV 17.)

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Lagutskottets utlåtande Nr 17.

»I propositionen till 1913 års riksdag hade förenämnda § (då såsom

14 §) följande lydelse:

»Har utlänning, som jämlikt denna lag blivit härifrån utvisad, till

riket återvänt utan tillstånd av Konungen, straffas med fängelse i högst

sex månader eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,

med böter från och med tio till och med femhundra kronor.

Sedan utlänningen undergått straff, varde han omedelbart förd ur

riket; och förfares därvid enligt de i 12 § angivna grunder.

Böter, som edligt denna § ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän

strafflag.» .......

Denna lydelse av förevarande § upptogs också i oförändrat skick

i det förslag," som den 8 april 1914 remitterades till lagrådet.

I anledning av anmärkningar från lagrådet uteslöts emellertid i

nu föreliggande proposition bötesstraffet helt och hållet, samt infördes

bestämmelsen om, att utlänning, varom här är fråga, skall, då han

anträffas, tagas i häkte.

Vi kunna emellertid icke finna tillräckliga skäl anförda för den

vidtagna ändringen i de tidigare förslagen. Att i undantagsfall, då

synnerligen mildrande omständigheter föreligga, bibehålla ett bötesstraff

synes oss påkallat, särskilt med hänsyn till förbindelsen med

våra grannländer. Framför allt vad beträffar Norge, äro genom giftermål

mellan norska och svenska undersåtar och andra förhållanden så

livliga förbindelser rådande, att det. någon gång säkerligen vore en

obillighet att icke kunna ådöma bötestraff, om en för en relativt mindre

förseelse från Sverge utvisad utlänning skulle tillfälligt återvända hit

till landet.

En ovillkorlig häktningsrätt för brott, varom här är fråga, synes

oss knappast befogad. Regeln i andra stycket av mom. 6 i 19 § promulgationslagen

till strafflagen synes här vara fullt tillräcklig.

Vi yrka i följd härav, att 15 § måtte erhålla följande lydelse:

15 §.

Har utlänning, som jämlikt denna lag blivit härifrån

utvisad, till riket återvänt utan tillstånd av

Konungen, straffes med fängelse i hög''st sex månader

eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,

med böter från och med tio till och med femhundra

kronor.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Lagutskottets utlåtande Nr 17.

Sedan utlänningen undergått straff, varde han

omedelbart förd ur riket; och förfares därvid enligt

de i 12 § angivna grunder.

Böter, som enligt denna paragraf ådömes, tillfalla

kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande,

skola de förvandlas enligt allmän strafflag.»

Bestämmelsen angående lagens trädande i kraft:

av herrar Petersson i Lidingö villastad, Gezelius, greve Lagerbjelke,

Johanson i Valared, greve Spens, Dahl, Pettersson i Bjälbo och Olsson i

Broberg, vilka ansett, att Kungl. Majrts proposition i denna del bort av

utskottet tillstyrkas i oförändrat skick.

B) I fråga om utskottets hemställan under 2:o)

dels av herrar Petersson i Lidingö villastad, Gezelius, greve Lagerbjelke,

Johanson i Valared, greve Spens, Dahl, Pettersson i Bjälbo och

Olsson i Broberg, vilka ansett, att den i ämnet väckta motionen icke

bort föranleda utskottets ifrågavarande hemställan;

dels av herr Alexander son;

dels ock av herr Persson i Norrköping, med vilken herr Lindhagen

huvudsakligen instämt:

»Med hänvisning till av mig under 1 § anförd motivering, får jag

hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Magt ville låta utreda huruvida, på vad

sätt och under vilka vilkor utländska arbetare, vilkas

härvaro kan vara ägnad att försämra svenska arbetares

löne- och levnadsstandards, måtte få i riket inkomma

och här vistas, samt därefter för riksdagen

framlägga de förslag, vartill utredningen må föranleda.

»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1914 B:223 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas. s. 4 i texten