Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i 10 kap. 14 § strafflagen.

1914-07-30 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1914 B:19, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i 10 kap. 14 § strafflagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

1

Nr 19.

Ankom till riksdagens kansli den 3 aug. 1914 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändring i 10 kap.

14 § strafflagen.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, af Ekenstam,

Trana, greve Lagerbjelke, Alexanderson*, Johanson i

Valared*, Olsson i Hof*, greve Spens*, Ehasson*, Pettersson i

Södertälje, Scliotte, Olsson i Broberg*, Persson i Norrköping,

Olsson i See* och Svensson i Salang.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 88, hava herrar Hickar d Sandler, Hjalmar Branting, J. A. Ingvar sou,

Nils Persson i Malmö, Herman Lindqvist i Stockholm, friherre E. Palmstierna,

F. W. Thorsson, Viktor Larsson i Västerås, Värner Rydén och

Bernh. Eriksson i Grängesberg hemställt, »att riksdagen ville för sin del

besluta att återställa 10 kap. 14 § strafflagen till det innehåll denna §

hade före 1906 års lagändring.»

Till stöd för denna sin framställning hava motionärerna åberopat

motiveringen till en av dem vid första lagtima riksdagen under innevarande

år avgiven motion, nr 195 i andra kammaren, däri motionärerna anfört

följande:

»I maj månad 1906 överlämnade den första liberala regeringen till

riksdagen ett lagkomplex, som efter dåvarande justitie- och statsministern

blivit kallat »Staafflagarne». Mot de föreslagna lagändringarna insatte den

socialdemokratiska riksdagsgruppen all sin kraft såväl då förslaget först

framlades som ock då, år 1909, den i Staafflagarne ingående ändringen

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 19 käft. (Nr 19.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

av tryckfrihetsförordningen skulle i grundlagsenlig ordning på nytt i riksdagen

behandlas. Sedan förslagen blivit, mot bestämda gensagor icke

blott från socialdemokratiskt håll utan även från andra, som funno beskärningarna

av tryck- och yttrandefriheten alltför betänkliga, upphöjda

till lag, har den socialdemokratiska gruppen funnit sig föranlåten att

motionsledes, år 1910, kräva de s. k. Staafflagarnes avlägsnande ur svensk

lag. '' Det är denna framställning vi nu åter framföra inför riksdagen.

Lagkomplexet av år 1906 innefattade tre olika propositioner: nr 152,

innehållande förslag till ändrad lydelse av 8 och 10 kap. i strafflagen;

nr 153, innehållande förslag till ändrad lydelse av 77 § i strafflagen för

krigsmakten; samt nr 154, innehållande förslag till ändrad lydelse av 3

§ i tryckfrihetsförordningen.

Av de ur dessa förslag framgångna, alltjämt i kraft varande lagar

skola vi i denna motion endast uppehålla oss vid den ändrade lydelsen av

strafflagens 10:de kapitel. Den i prop. 153 av 1906 innehållna, av samma

anda som de båda övriga propositionerna burna förändringen av strafflagen

för krigsmakten anse vi lämpligen böra upptagas i samband med den bebådade

krigslagstiftningsreformen. Om det år 1909 med Sveriges grundlag

införlivade minnesmärket över den första liberala regeringens uppgivande

på denna punkt av vår gamla tryckfrihet skola vi senare under

denna Riksdag inkomma med framställning.

Alltsedan 1906 har strafflagens 10 kap. 14 § som bekant haft denna

lydelse:

»Var som muntligen inför menighet eller folksamling eller i skrift,

den han utspritt eller utsprida låtit, uppmanar till våld å person eller

egendom eller till annat brott varde, där ej uppmaningen särskilt med

straff belagd är, dömd till böter eller fängelse. Avsåg uppmaningen brott,

varå strängare straff än fängelse kan följa, eller voro eljest omständigheterna

synnerligen försvårande, då må till straffarbete i högst fyra år

dömas. År den skyldige i följd av uppmaningen förfallen till straff för

delaktighet i brott, som därå följt, gälle vad i 4 kap. 1 § stadgas.

Där någon annorledes, såsom genom prisande av brottslig handling,

muntligen inför menighet eller folksamling eller i skrift den han utspritt

eller utsprida låtit söker förleda till brott; vare lag som i 1 mom. sägs.

Har någon eljest på sätt i 1 eller 2 mom. förmäles sökt förleda

till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet straffas med böter eller

fängelse.

Vad i denna § är stadgat gälle även om den, som annans skrift,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

3

vars innehåll är efter samma § straffbart, utspritt eller utsprida låtit för

att därmed främja den med skriften åsyftade verkan.»

Den ändring i paragrafens förutvarande innehåll, som 1906 års beslut

innebar, är tvåfaldig: dels infördes i 1 mom:ts andra stycke en högst

väsentlig straffskärpning, från förut högst 2 års fängelse till högst 4 års

straffarbete; dels tillädes den svävande bestämmelsen i mom. 2, »annorledes,

såsom genom prisande av brottslig handling».

I justitieministerns ursprungliga förslag hade nuvarande mom. 3 utelämnats

men blev på högsta domstolens enhälliga yrkande åter infogat i

propositionen, sådan den förelädes riksdagen. Högsta domstolen ansåg

nämligen den i sagda moment innehållna straffbestämmelsen — vilken

enligt dess uppfattning »ej blott avser uppmaning till viss positiv åtgärd

eller underlåtenhet utan jämväl uppmaning att i allmänhet trotsa lagens

eller laga myndighets bud» — böra bibehållas såsom ett »nödigt skydd

för rättsordning och statsverksamhet särskilt under oroliga tider». Justitieministern

hade i sitt anförande till statsrådsprotokollet den 4 maj 1906

icke annat att härtill anföra, än att han ej ansett sig böra, mot högsta

domstolens enhälligt uttalade mening, vidhålla tanken att utesluta momentet,

ehuru han icke finner anledning för detsamma skärpa förutvarande

straffbestämmelser. Härmed sammanhänger ock, att, medan justitieministern

i sitt yttrande av den 24 april 1906 uttryckligen uttalar, att, därest

ej själva handlingen är belagd med straff, ej heller förledandet till sådan

handling bör vara straffbelagt och förklarar den av honom först föreslagna

formuleringen innebära, det »endast försök att förleda till handling, som

själv är belagd med straff kunna bliva föremål för bestraffning», så finner

däremot högsta domstolen i sitt yttrande av 1 maj 1906 det ej lämpligt

göra straff barheten beroende av om handlingen är belagd med straff.

Såsom exempel på särskilt statsfarliga förledanden nämnes agitation för

skattevägran. Justitieministern böjde sig för denna högsta domstolens

mening.

Lagutskottet vid 1906 års riksdag tillstyrkte propositionen med den

mycket sägande motiveringen, att det »i allt huvudsakligt icke funnit

något att erinra». Häremot avgåvos dock tvenne reservationer. Herr

Zetterstrand yrkade att uttrycket »såsom genom prisande av brottslig

handling» skulle utgå, såsom obehövligt och ägnat att framkalla missförstånd

hos åklagarmakten. Herrar Lindhagen och Jansson i Edsbäcken

åter yrkade, efter en utförlig motivering, avslag å den föreslagna förändringen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

Vid ärendets föredragning i riksdagen godkändes propositionen, sådan

den av lagutskottet tillstyrkts — i Andra kammaren med 164 röster mot

51 — och denna del av strafflagen hade sålunda förvandlats till »Staafflagen

nr 1».

Vid 1910 års riksdag påyrkade den socialdemokratiska gruppen lagrummets

återställande till lydelsen före 1906. Härvid anfördes en del

rättsfall för att belysa lagens faktiska verkningar. Lagutskottet avstyrkte

motionen. Dess knapphändiga motivering är av den art, att den sannerligen

förtjänar att räddas undan glömskan:

»Det synes utskottet, som om erfarenheten av den ifrågavarande lagstiftningen

under den korta tid densamma varit gällande — — — icke

varit av beskaffenhet att föranleda ändring i samma lagstiftning. I varje

fall kan utskottet icke av motionärernas argumentering finna sig övertygat

att deras yrkanden äga fog för sig. Gentemot vad i motionen anföres

därom, att i förevarande fall endast vore fråga om åsiktsförbrytelser, som

borde föranleda ett milt straffrättsligt bedömande, vill utskottet erinra om

vad som därförutom torde ligga i öppen dag, nämligen, att det som här

belägges med straff, uppenbarligen ej är den eller den hysta eller uttalade

åsikten, utan den fara för samhället och det trots mot samhällsordningen,

som ligger i ett offentligt framkommet öppet eller förtäckt försök att

förleda till handlingar, som av samhällets lagar förklarats för detsamma

farliga».

Gentemot detta avstyrkande och dess rent av monströsa motivering,

enligt vilken vad som straffbelägges ej är åsikten utan — faran för samhället

(1), avgavs endast en reservation, av herr Lindhagen, (herr Jansson

i Edsbäcken, medreservant från 1906 står antecknad som icke närvarande

vid ärendets behandling), vilken yrkade bifall till motionen.

Ehuru lagens upphovsman öppet förklarade, att lagen kommit att

verka annorlunda än med densamma avsetts, beslöt Andra kammaren —

och naturligtvis även Första kammaren — att avslå motionen och behålla

lagen i oförändrat skick.

Vårt yrkande begränsar sig nu, liksom år 1910, till en begäran, att

ifrågavarande lagrum må återställas till den lydelse det hade före 1906

års lagändring. Därmed må ingalunda vara sagt, att den gamla formuleringen

är efter vår mening tillfredsställande. Det kan nog med fog

sägas, att redan denna formulering lämnade allt för stort spelrum åt begäret

att med strafflagen slå ned misshagliga meningsyttringar. Vad allt

kan ju icke med god vilja inrymmas under uttrycket »förleda till ohör
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

5

samhet mot lag eller laga myndighet», vilket förledande även efter den

äldre lydelsen kunde straffas med fängelse? Sådana brister i vår strafflag,

vilka böra kunna ses mot bakgrunden av samhällets hela sociala

struktur, av kampen mellan makthavande och uppåtsträvande klasser,

finnas emellertid flera. De torde böra uppmärksammas i ett sammanhang

vid en revision av strafflagen. För närvarande finna vi oss föranlåtna att

stanna vid en begäran om ett borttagande av de nya fläckar, som vår

strafflag erhöll i en olycklig stund vid det första, halva liberala genombrottet,

och som även samma liberalism borde känna sig angelägen om att

åter utplåna nu efter sitt andra, fullständigare genombrott.

Meningarna hava varit delade ej blott om behovet av 1906 års lagändring

utan även om dess innebörd. Om den ena förändringen kan dock

visserligen icke råda någon tvekan: skärpningen till straffarbete av bestämmelserna

i paragrafens 1 mom. Härmed har i en svensk lag från

det tjugonde århundradet inskrivits grundsatsen, att genom det i allmänna

åskådningen vanhedrande straffarbetets utmätande enligt detta lagrum rena

åsiktsbrott ställas på samma nivå som grova och vanärande förbrytelser.

Så kan paragrafen verka, och så liar den faktiskt verkat.

Vid lagens bedömande bör först uppmärksammas, att sådan uppmaning

till brott, som leder till utförande av brottslig handling, är enligt

gällande rätt, oavsett denna §, straffbar som delaktighet i brott. Det kan

då med starkt skäl ifrågasättas, om ej den gamla bestämmelsen med straff

upptill två års fängelse var ett alldeles tillräckligt skydd för den allmänna

rättssäkerheten även gent emot sådana uppmaningar till brott, mot vilka

det allmänna rättsmedvetandet inom alla läger måste på det eftertryckligaste

reagera. Nu kommer emellertid därtill, att den skärpta lagen även

drabbar sådana uppmaningar till brott, mot vilka det allmänna rättsmedvetandet

lindrigast sagt är tveksamt, ja, till och med låter sig användas

mot uppmaning till handlingar, som ingen inräknat bland brottskategorierna,

förrän uppmaningen därtill helt oförmodat straffbelägges.

Straffskärpningen motiveras från statsrådsbänken inför andra kammaren

1906 därmed, att om någon »inför en okritisk och omogen publik

uppmanar till rena nidingsdåd, såsom att planlöst och enligt vanligt omdöme

meningslöst mörda oskyldiga människor; då kan näppeligen en så

lindrig straffart som fängelse vara på sin plats». Må man nu med denna

förespegling om skärpningens innebörd jämföra den verklighet, som inställde

sig nästan genast efter lagens ikraftträdande. Den 27 september 1906

fälldes journalisten Olov Sundström av Norrköpings rådstuvurätt till 1 års

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets utlåtande Nr It).

straffarbete enligt detta lagrum. Var det emedan han uppmanat till meningslöst

mord på oskyldiga människor? Tvärtom går hela tankegången

i det upprop, för vilket lian fälldes, ut på, att för soldaten framhålla,

»att, om hans överordnade befalla honom att skjuta på strejkande arbetare

och han lyder, så är det han själv, som bär ansvaret för följderna». Motsättningen

mellan eu för riksdagen företedd avsikt med en lagändring och

dess faktiska verkan kan ej gärna vara skarpare.

Det går icke för sig att lägga huvudskulden för denna, det svenska

kultursamhället komprometterande händelse, på en lagtillämpning i underinstans,

som skulle ha kunnat bli korrigerad i högsta instans. I likartade

fall (se rättsfallet Birger Swahn av år 1908, anfört i motion 146 av år

1910!) har även högsta domstolen funnit en vädjan till soldatens egen

ansvarskänsla böra beläggas med straffarbete. Icke lagtillämpningen allenast

utan lagen själv, i dess nuvaravde formulering, måste förändras, därest

man vill förhindra återupprepande när som helst av sådana upprörande

domar. Marginalen för straffarbetets tillämpande har i lagens nuvarande

lydelse dragits så bred man gärna kan tänka sig. Sådant straff

kan ju icke blott ådömas, då uppmaningen avser »brott, varå strängare

straff än fängelse kan följa» utan ock om »omständigheterna eljest voro

synnerligen försvårande». Då denna svävande formulering användes i fråga

om brottskategorier, vid vilkas rättsliga bedömande politiska och sociala

synpunkter kunna förväntas spela eu avsevärd, i vissa fall rent av dominerande

roll, får man icke vänta annat än att lagens koncessioner åt det

subjektiva omdömet skola sätta sådana frukter som erfarenheten nu tillräckligt

exemplifierat. Blott lagens ändring kan här råda bot.

I avseende på den andra i 10 kap. 14 § strafflagen vidtagna förändringen

— tillägget »annorledes, såsom genom prisande av brottslig handling»

— hava meningarna varit delade, huruvida förändringen innebär

allenast ett förtydligande eller ett utvidgande av straffbarhetsområdet. I

statsrådsprotokollet anges tillägget »avse förnämligast att uttryckligen låta

paragrafen vinna tillämpning jämväl på den uppeggelse, som använder

andra medel än direkt uppmaning». Även högsta domstolen ställde sig

på den ståndpunkten, att tillägget »annorledes etc.» egentligen endast var

ett förtydligande av föreskriften i första stycket av paragrafen. Om nu

detta ominösa tillägg icke innebar någon reell förändring av lagens tilllämplighetsområde,

må det ju kunna frågas: varför behövde en ändring

ske? Och vidare: varför kan icke lagen få återställas till sin ursprungliga

lydelse? Yare hur som helst med den förändring som avsetts. Den

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

7

förändring, som faktiskt åstadkommits, har varit nog så reell. Därvidlag

behöver man icke stödja sig på juridiska spetsfundigheter. Erfarenheten

har också vitsord. Och den talar ett tillräckligt tydligt språk genom den

rad av fällande domar för »prisande av brottslig handling», som följt »förtydligandet»

i spåren. Det bör observeras att, med lagens nuvarande

formulering, den »brottsliga handling», vars »prisande» kan hårt straffbeläggas,

icke, som någon måhända föreställt sig, är begränsad till grova

kriminella brott. Under sådana omständigheter torde dock få lov att medgivas,

att gränserna för straffbarhetsområdet dragits så vida, att snart sagt

varje missnöjesförklaring med vår bristfälliga samhällsordning kan komma

under straffrättsligt bedömande. I varje fall torde väl mycket allmänt

erkännas, att nuvarande formulering är gjord, såsom det sagts, av »extra

prima kautschuk». Dagar av sadant material hava i alla tider visat sig i

grunden samhällsfarliga. Åtminstone måste var och en, som betraktar

yttrandefrihet såsom en av den fredliga samhällsutvecklingens väsentliga

grundvalar, se en mången gång större fara för samhället i sådana strafflagsbestämmelser,

som betänkligt beskära yttrandefriheten, än i det »prisande

av brottslig handling», som bliver straffbelagt.

Uttryckligen måste varnas mot illusioner om att de för yttrandefriheten

farliga verkningarna av denna lag skulle av sig själva så småningom

avtyna, att lagskärpningen successivt träder ur funktion genom sällsyntare

tillämpning och relativt mildare straffmätning. De rättsfall, som föreligga

från de sista åren, bära vittne nog om att 1906 års lag är i levande kraft.

Även om så skulle vara, att för någon period eu avmattning synes inträda

i lagens ingrepp i yttrandefriheten, böra dess vänner icke därför invagga

sig i lugn. En dylik böljegång ligger just i en sådan lagstiftnings natur.

Den måste ses mot sin sociala bakgrund. Från sin upprinnelse såsom åtgärd

mot den försvars- och »fosterlandsfientliga agitationen» — vad kan

icke allt inläggas däri, om man vill? — och under hela sin tillämpning

har 1906 års lagskärpning kommit att få prägeln av klasslagstiftning, varigenom

den ställts vid sidan av det misslyckade försöket av 1889 att värna

»samhällsordningen» och det tyvärr lyckade försöket av 1899. För en sådan

lagstiftning är det alldeles naturligt, att tillämpningen växlar med tidsförhållandena.

Under lugnare perioder uppträdande i något mindre uppseendeväckande

och upprörande former, gör den sig gällande med lagens

hela stränghet under mera kritiska tider. Högsta domstolen skrev 1906

om »nödigt skydd för rättsordning och statsverksamhet särskilt under oroliga

tider». Händelserna omkring 1909 ha illustrerat innebörden häri. Ett

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

även under normala förhållanden farligt vapen öppnar en sådan lag under

tider, då klassernas intressen hårdare än eljest sammanstöta, en hart när

obegränsad möjlighet att utnyttja strafflagens maktmedel mot ett sådant

användande av yttrandefriheten, som synes den dock icke ovanför utan

inom klassamhället stående dömande myndigheten vara för bestående samhällsordning

farligt. Sådana möjligheter att förvandla den för allas rättssäkerhets

tryggande nödvändiga sträf! lagen till ett vapen i en ändock nog

förbittrad klassklamp böra, icke minst i samhällsfredens intresse, i tid

undanröjas.»

Utskottet,ytt- De ändringar i 10 kap. 14 § strafflagen, som genom lagen den 16

rande. juni 1906 genomfördes, berörde, såsom i motionen anmärkts, dels första

och dels andra momentet av nämnda lagrum. Första momentet undergick

genom antagandet av berörda lag den ändring, att straffmaximum höjdes

från två års fängelse till fyra års straffarbete för det fall, att uppmaningen

avsåg brott, varå strängare straff än fängelse kunde följa, eller omständigheterna

eljest vore synnerligen försvårande. Ändringen i andra momentet avsåg

att i lagen bestämt utmärka, att icke blott den direkta uppmaningen till

brott vore straffbar utan även sådan uppmaning, som skedde i mera förklädd

form, såsom då uppviglaren genom offentligt prisande av brottslig

handling sökte förleda till brott. Lagändringen hade i sistnämnda fall,

på sätt jämväl vid ändringsförslagets behandling med styrka framhölls,

väsentligen betydelsen av ett förtydligande av förut gällande lag, då redan

enligt den äldre lydelsen ett dylikt förfarande måste anses straffbart, ehuru

ordalagen icke med önskvärd tydlighet utmärkte detta. I sammanhang

med berörda lagändringar verkställdes en väsentlig nedsättning av det i

10 kap. 13 § strafflagen för där avsedda brott stadgade straffet.

Beträffande det i första momentet införda nya straffmaximum, fyra

års straffarbete, framhölls vid lagändringens genomförande, att i nyare utländska

straff lagar, den norska, den nederländska och den italienska, ännu

högre straff funnes stadgade för brott av ifrågavarande beskaffenhet. Såsom

huvudsakligt skäl för straff höj ningen anfördes, att med de grundsatser,

som i lagskipningen i vårt land tillämpades vid straff mätning, den förutvarande

straffskalan måste anses för låg. Då domstolarna städse vid utmätande

av straff inom en i lagen bestämd latitud för ett utan varken

förmildrande eller försvårande omständigheter begånget brott brukade hålla

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

sig vida närmare straffskalans minimum än dess maximum, kunde ifrågavarande

straffbestämmelse i dess äldre avfattning, på sätt även den praktiska

erfarenheten på ett slående sätt ådagalagt, i mera ordinära fall leda

till straff, vilka uppenbarligen icke stode i skäligt förhållande till brottets

farlighet.

Emot den år 1906 genomförda ändringen i 10 kap. 14 § strafflagen

har anmärkts, att densamma inneburit en inskränkning av yttrandefriheten.

Att någon avsikt att begränsa den enligt förut gällande lag medgivna

yttranderätten legat till grund för lagändringen är vid densammas

tillkomst bestämt emotsagt från det mest auktoritativa håll. Ej heller

kan enligt utskottets uppfattning med fog påstås, att den nya avfattningen

av förevarande lagrum medfört en dylik verkan. För yttrandefriheten

hava icke uppdragits andra eller snävare gränser än de, som utstakats

av den äldre lagstiftningen, och någon ny brottstyp har icke tillkommit

genom den år 1906 vidtagna lagstiftningsåtgärden. På sätt ovan antytts,

kan icke, såsom motionärerna velat gorå gällande, i den ändrade formuleringen

av andra momentet rätteligen inläggas den betydelse, att under

detta stadgandes tillämpning numera skulle falla handlingar, vilka förut

icke varit att hänföra till brott. Innebörden av de i momentet infogade

orden »såsom genom prisande av brottslig handling» är allenast den, att

karaktäristiken av här ifrågavarande brott förstärkts genom tillägget av

ett belysande exempel. Däremot beröres stadgandets mening icke av dessa

ords kvarstående eller borttagande. Den i motionen uttalade åsikten, att

ifrågavarande bestämmelse genom denna ändring erhållit ett svävande innehåll,

som skulle kunna lämna utrymme för godtycke vid rättstillämpningen,

kan därför icke heller anses riktig. Härvid må särskilt erinras, att den

svenska lagstiftningen i bestämmelser till motarbetande av samhällsfarlig

agitation går vida mindre långt än åtskilliga främmande lagar. Exempelvis

saknas i vår rätt motsvarighet till den nya norska strafflagens föreskrifter

om uppvigling till hat mot olika samhällsklasser. Ej heller har

senare upptagits någon bestämmelse av den innebörd, som innefattades i

ett av Kungl. Maj:t år 1889 framlagt, i motionen omnämnt lagförslag,

enligt vilket straff stadgades för den, som offentligen uppviglade till åtgärd,

som kunde anses hota samhällsordningen eller innebära fara för dess

bestånd.

Om motionärerna alltså enligt utskottets förmenande tillagt den år

1906 genomförda strafflagsändringen i nu förevarande hänseende en större

teoretisk och principiell betydelse än den i verkligheten äger, synes även

i fråga om de praktiska följderna av densamma en ej ringare överskattBihang

till senaste riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 19 käft. (Nr 19.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 19.

ning hava kommit till uttryck i motionärernas framställning. Till upplysning

om tillämpningen av ifrågavarande lagrum torde följande tabell, utdragen

ur Sveriges officiella statistik angående grövre brott för åren 1908—

1912, kunna tjäna, därvid dock bör bemärkas, att tabellen endast avser

utslag, fällda i första instans, och således icke tager hänsyn till de ändringar,

som må hava förekommit vid målens fullföljd i högre rätt.

Uppmaning eller förledande till brott eller till ohörsamhet mot lag och

laga myndighet.*

År

Antal

sakfällda

Dömda till straffarbete

Dömda till fängelse

2—6 mån.

6—12 män

över 12 mån.

1 — 6 mån.

6—12 mån.

över 12 mån.

1908

1

_

1

1909

11

2

—

1

7

1

—

1910

4

—

—

—

3

1

—

1911

1

—

—

—

1

—

—

1912

1

—

—

—

1

—

—

Dessa siffror lära icke giva någon befogad anledning till det på

ståendet, att ifrågavarande lagändring skulle medfört någon som helst våda

för yttrandefriheten. Däremot synes det antagligt, att lagrummet i sin

nuvarande lydelse verkat återhållande just på den agitation, emot vilken

detsamma är riktat.

De år 1906 antagna strafilagsändringarna i nu förevarande hänseende

hava, såsom vid deras genomförande uttalades, närmast framkallats av den

anarkistiska rörelse, som visat tecken till framträdande även i vårt land,

och av nödvändigheten att i någon mån söka skydda samhället emot en

hänsynslös agitation, som strävar att omstörta grundvalarna för varje

samhällsskick. Då här ifrågavarande bestämmelser i 10 kap. 14 § strafflagen

alltså avse endast sådana svåra och farliga missbruk av den allmänna

yttranderätten, som icke av någon strafflagstiftning kunna lämnas

opåaktade, samt dessa straffbud ej heller i tillämpningen visat sig äga större

räckvidd än som enligt lagens grund bör dem tillkomma, har utskottet

* Anm. I rättsstatistiken äro ifrågavarande brott för år 1907 ej upptagna under särskild

rubrik och för år 1908 upptagna under rubriken iförledande till brott».

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 19. 11

icke kunnat förorda motionärernas yrkande om ändring i förevarande

lagrum.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 30 juli 1914.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Reservation

av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping, vilka ansett att utskottet

bort hemställa om bifall till den i ämnet väckta motionen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.