Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om upphävande av befintliga familjefideikommisstiftelser m. m.

1914-08-14 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1914 B:26, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om upphävande av befintliga familjefideikommisstiftelser m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

1

Nr 26.

Ankom till riksdagens kansli den 14 augusti 1914 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående utredning och förslag i fråga om upphävande

av befintliga familjefideikommisstiftelser m. m.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, Stärner, Gezelius, greve

Lagerbjelke, L. Olsson i Hot, *) greve Spens, Hult, *) Malmborg, *) Fagerlin,

Pettersson i Södertälje, Schotte, Persson i Norrköping, Igel och Indebetou. *)

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, nr 87, har greve It. G. Hamilton hemställt, »att riksdagen ville

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t, efter verkställd

utredning rörande i riket bestående familjefideikommisstiftelser i såväl

fast som lös egendom, täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga

förslag till bestämmelser dels innefattande förbud mot instiftande av

nya fideikommiss i lös egendom, dels och innebärande ett upphävande

av samtliga befintliga familjefideikommisstiftelser samt ordnande av rättsförhållandena

vid siste innehavarens död».

Till stöd för sitt förslag har motionären åberopat innehållet av en

av honom vid första lagtima riksdagen under innevarande år avgiven

motion, nr 80 i andra kammaren, däri motionären anfört följande;

»Familjefideikommissen kunna utan tvivel sägas vara ett ännu

kvarlevande bevis på vilken makt de feodala grundsatserna och sedvänjorna

ännu långt efter det de utdömts och övergivits utöva i samhället.

Med fideikommiss menar ju som bekant rättsvetenskapen det särskilda

slag av testamente, varigenom testamentsgivaren förordnar, huru för

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 26 käft. (Nr 26.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets utlåtande Nr 26.

all framtid eller för längre tid framåt skall förfaras med hans egendom

eller viss del därav, i det han stadgar att egendomen skall innehavas

av flera testamentstagare efter varandra i viss, bestämd ordning. Familjefideikommisstiftelserna

hava sålunda uppkommit, då någon velat i omtanke

om — såsom 1686 års testamentsstadga, vilken vad Sverige beträffar

först innehöll bestämmelser om fideikommiss, uttrycker sig —

’sin familjs heder och conservation’ tillförsäkra medlemmar av viss släkt

rätten att besitta viss, vanligen fast, egendom. Det feodala släktbegreppet

är det sålunda, som i sin tillämpning kommit fideikommissen att uppstå.

På detta begrepp grunda de också långt in i en modern tid med diametralt

motsatt samhällsåskådning sin fortvaro.

I utlandet har man emellertid sedan lång tid tillbaka vidtagit åtgärder

för att ej blott förbjuda inrättandet av nya familjefideikommissstiftelser,

utan även avskaffa redan befintliga sådana. Sålunda meddelas

i lagutskottets utlåtande nr 20 vid 1906 års riksdag, varur här förekommande

historik huvudsakligen är hämtad, att i Frankrike familjefideikommissen

avskaffades år 1792 i samband med den stora revolutionen

men att de gamla förhållandena återupprättades efter år 1815. Genom

lagen den 17 januari 1849 stadgades emellertid, att alla av privata gods

bildade majorat, som redan, från förste innehavaren räknat, gått i två

successiva led, skulle upphävas, att de gods, som bildade dessa majorat,

skulle bliva fria gods i innehavarens hand och att för framtiden successionen

i dylika majorat, begränsad till två led, från förste innehavaren

räknat, endast får äga rum för personer, födde eller avlade innan tiden för

lagens promulgation. I Nederländerna har lagen den 1 oktober 1833

visserligen förbehållit den närmaste fideikommissarien hans rätt, men

fråntagit de efterföljande, om än redan födda, deras utsikt att erhålla

fideikommisset. I Italien har lagen den 30 november 1865 upphävt

alla då bestående fideikommiss, majorat och dylika substitutioner samt

tillagt den dåvarande innehavaren full äganderätt till halva fideikommissförmögenheten

och den närmaste arvingen full äganderätt till andra

hälften, dock med förbehåll av nyttjanderätt för dåvarande innehavaren

under hans livstid. I 1866 års danska gnmdlag stadgas likasom i den

äldre grundlagen av 1849, att intet län, stamhus eller fideikommissgods

kan för framtiden upprättas och att genom lag skall närmare ordnas,

huru de nu bestående kunna övergå till fri egendom, ehuru sistnämnda

bestämmelse ännu icke genom statsmakternas samverkan lett till någon

påföljd. Norska grundlagens § 108 förbjuder även upprättandet av

fideikommisser.

I England finnas inga andra ständiga fideikommisstiftelser än de

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

jordegendomar, vilkas besittning särskilt tillförsäkrats hertigarna av

Marlborough och Wellington, men ett i England använt förfarande,

varigenom jordegendomar bindas vid vissa släkter så att säga för några

generationer i sänder, har praktiskt samma verkan som fideikommissoriska

förordnanden utan tidsbegränsning. Emellertid har på grund av

en allt starkare stämning mot tillvaron av berörda institut genom en

parlamentsakt av år 1882 medgivits, att fideikommiss får säljas av innehavaren

utan nästa fideikommissaries samtycke, varvid köpeskillingen

träder i stället såsom fideikommiss.

1 flera tyska stater upphävdes visserligen fideikommissen efter den

stora franska revolutionen eller efter oroligheterna år 1848, men de

gamla förhållandena hava sedan överallt återställts. Sedermera hava

emellertid familjefideikommisstiftelserna väl icke upphävts men enhetligt

reglerats och så att säga reformerats i ett flertal tyska stater.

Vad Sverige beträffar hade genom 1 § i 16 kap. ärvdabalken i

1734 års lag helt allmänt stadgats, att den, som ville göra testamente,

ägde rätt att göra det med eller utan villkor, och därigenom möjlighet

att inrätta fideikommisstiftelser lämnats öppen. Denna rätt upphävdes

emellertid genom en på grund av initiativ från 1809—1810 års riksdag

tillkommen förordning av den 27 april 1810, vilken i form av ett tilllägg

till nyssnämnda kapitel i ärvdabalken bestämmer, att den, som

bortgiver fast egendom, icke äger makt om villkoren för dess förvaltning

sträcka förordnandet längre än till förste emottagarens och dess

makas livstid eller om äganderätten vidare än till utnämnande av testaments-

eller gåvotagarens nästa efterträdare, uti vilken sistnämndes hand

fastigheten ikläder sig egenskap av arvejord, varmed i allt efter allmän

lag förfares. Ej heller må i andra avhandlingar och kontrakter om fäst

egendom sådana villkor inflyta, varigenom förvaltnings- och äganderätten

för en framtid vidare inskränkes än nu är sagt; dock gäller angående

städja och arrende vad därom särskilt är stadgat.

Efter år 1910 har fideikommissinstitutet inom den svenska rätten

icke undergått någon förändring, ehuru frågan om upphävande av redan

befintliga familj efideikommisstiftelser gång på gång varit föremål för

riksdagens behandling. Tanken härpå var för övrigt ej alldeles främmande

för 1810 års lagstiftare. De uttalanden, som gjordes i Rikets

Ständers skrivelse till Konungen den 27 mars 1810, innefattade i själva

verket ett ogillande av hela fideikommissinstitutionen, ehuru man då icke

ansåg sig böra gå längre än att hindra uppkomsten av nya fideikommiss

i fast egendom.

Vid 1856—1858 års riksdag väcktes inom bondeståndet en motion,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

vari föreslogs, »att steget nu måtte tagas fullt ut medelst upphävande

av alla slags tideikommisser och deras delande hädanefter arvingarna

emellan efter lag». Motionen föll efter det lagutskottet avstyrkt densamma.

Frågan om fullständigt upphävande av före år 1810 tillkomna

fideikommisstiftelser i fast egendom har sedermera på grund av väckta

motioner med yrkanden av växlande omfattning förevarit vid riksdagarna

1882, 1883, 1884, 1886, 1889, 1890, 1893, 1894, 1898, 1901, 1906,

1907 och 1909. Vid samtliga dessa riksdagar utom den sista har frågan

fallit på första kammarens motstånd, under det andra kammaren —

med undantag endast för 1886 års riksdag, då ett radikalt förslag i

ämnet avslogs även av andra kammaren — städse bifallit förslag i angivna

syfte och därvid från och med år 1889 haft att stödja sig på

lagutskottets tillstyrkan. Inom första kammaren var majoriteten mot

reformen år 1889 icke starkare än fyra röster. Motionen i ämnet avslogs

nämligen då med 57 röster mot 53. Vid 1909 års riksdag

fattades för första gången av båda kamrarna ett samstämmigt beslut i

reformerande syfte. Då beslöts nämligen att i skrivelse till Kung!. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga

förslag till lagbestämmelser, på vilka villkor lantfastighet, som utgör

fideikommiss, må kunna av innehavaren helt eller delvis säljas mot det

att köpeskillingen i stället sättes såsom fideikommiss.

Det borde kunna vara självklart för var och en, som tar del av

denna frågas föregående behandling inom den svenska riksdagen, att

den nu är mogen för sin lösning i större omfattning än 1909 års riksdagsskrivelse

ifrågasätter. Skälen för fideikommissinstitutionens fullständiga

upphävande synes mig i själva verket vara så överväldigande starka,

att motstånd däremot icke längre borde på allvar kunna resas.

Här skall jag icke upprepa de många olika synpunkter och skäl

av olika art som plägat anföras till stöd för institutionens avskaffande.

De ekonomiska — framför allt statsekonomiska — synpunkterna spela

måhända i detta avseende en stor roll. Anmärkningar mot fideikommissens

skötsel, som ofta med fog kunnat framställas, må ock ha sin betydelse.

Den enligt min mening bestämmande och avgörande synpunkten

är emellertid att fideikommissinstitutet är till sin natur sårande för

rättskänslan, stridande mot den rättsuppfattning, som utmärker vår tid.

Jag vill i detta sammanhang anföra vad första kammarens nuvarande

talman, presidenten I. Afzelius, i detta hänseende yttrade vid 1906 års

riksdag. Han vände sig mot själva successionsprincipen och anförde

bland annat: ’Denna princip är för mig och blir för mig en rättslig

anomali. Den upphäver denna den naturligaste av all jämlikhet: lik
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 26. 5

ställigheten mellan barn av samma föräldrar. Må vara, att det kan

lyckas föräldrars klokhet att dämpa eller minska, under gynnsamma

förhållanden måhända alldeles häva verkningarna av denna onaturlighet;

men det är min fullkomliga övertygelse, att ju mer utvecklingen går

framåt, ju mer släktens betydelse träder i skuggan för individens och

den egna familjens, desto mer hopplös skall denna uppgift bliva. Nu

säger man: men detta är ju ingenting orätt; det är ju icke föräldrarnas

fel, det är en annan som så bestämt! Naturligtvis — men blir förhållandet

i minsta mån bättre därför att det är en främmande vilja, som

på det sättet tränger sig in i familjen? Sådant är förhållandet vid den

normala successionen, när godset går från far till son. Men hur är det,

när det går från en gren till en annan, när fideikommissinnehavaren

t. ex. har endast döttrar och de ej äro successionsberättigade? Vilken

anledning till pliktkollision mellan plikten mot den blivande fideikommissarien

och omtanken om sina egna, vilken källa till stridigheter, till

slitningar och till misshälligheter mellan närskylda! Det har ej saknats

förhatliga exempel på sådant. Fideikommisset säger jag därför, skapat

till släktens yttre ''heder och conservation’, kan innebära frö till släktens

inre söndring.’

I anslutning till denna uppfattning är det, som jag nu vill framföra

yrkandet på fideikommissinstitutets fullständiga upphävande. Som

ovan nämnts, gäller 1810 års förbud mot instiftande av nya fideikommiss

endast fast egendom. Nya fideikommiss i lös egendom kunna

sålunda ännu instiftas, och denna möjlighet kan, som herr lugger vid

1906 års riksdag framhöll, användas även för att stifta fideikommiss i

fastighet. Därtill behöves blott, att man sätter en fastighet på aktier

och gör ett fideikommiss av aktierna, då har man i realiteten ett fideikommiss

färdigt även i fast egendom.

Föregående förslag i denna fråga hava därför ej löst densamma.

Utgår man från rättssynpunkten, kan man ej stanna förrän man krävt

hela institutets upphävande, sålunda i fråga om såväl fast egendom

som lösöre.

Att statsmakterna genom ett beslut i sådan riktning ej skulle begå

någon rättskränkning, torde numera allmänt erkännas. Redan vid 1882

års riksdag framhölls av den framstående statsrättsläraren professor H.

L. Rydin, att då fideikommisstiftelsens fortfarande bestånd och giltighet

har sin grund i ett lagstiftningsarbete och den till sin natur är en

singularlag, så måste den även kunna i lagstiftningsväg ändras. Det är,

framhöll han, orimligt att i en persons vilja lägga makt att för evärd
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

6 Lagutskottets utlåtande Nr 26.

liga tider bestämma om viss succession av fast eller lös egendom. Liknande

uppfattning av sakens juridiska sida har framförts av bland andra

presidenten Afzelius och professor P. Fahlbeck.»

Till utredning angående fideikommissinstitutionens uppkomst och

utveckling har lagutskottet vid en föregående riksdag (1898) lämnat

följande redogörelse:

»Fideikommiss har sin upprinnelse i den romerska rätten och betyder

där den egendom, en person, på grund av förhållanden, egendomliga

för denna rätt, testamenterat till en annan person med ett på

förtroende till denne grundat uppdrag att utlämna egendomen till en viss

uppgiven tredje. Man kunde nu bestämma, att efter denne tredje egendomen

skulle tillgodokomma en fjärde, efter denne en femte o. s. v.

(så kallade fideikommissoriska substitutioner). Till sådana fideikommiss

kunde göras hela förmögenheten, en viss kvotdel därav eller en viss

särskild förmögenhetsdel.

Ur successiva fideikommiss av det sistnämnda slaget har, under

den utveckling, den romerska rätten erhöll uti Italien och Tyskland,

familje.fideikommisset framgått, varmed avses att fästa viss egendom —

fast eller lös eller båda tillika — vid en viss släkt, att inom densamma

övergå från en släktmedlem till en annan efter viss bestämd ordning.

Den germaniska benägenheten att fästa jorden vid släkten är

bekant. Med stöd av den sålunda utbildade romerska rätten uppkommo

därför i Tyskland, jämte de adliga ''stamgodsen’ och de borgerliga

''arvgodsen’, vilka båda hade sin grund uti lag eller hävd, familjefideikommissen

i fast egendom till följd av gällande privata dispositioner.

1 andra land framträdde likartade anordningar. Successionen blev, av

naturliga skäl, vanligen begränsad till män, och med avseende å grunden

för denna blevo godsen majorat, minorat, seniorat, primo-, secundo-,

tertiogeniturer o. s. v.

Samma motiv som i övriga land, nämligen omtanken om ''familjens

heder och conservation’ föranledde även i Sverige stiftande av familjefideikommiss

i fast egendom, vilka här uppkommo ej mycket senare än

i Tyskland och antagligen redan vid medlet av det sjuttonde århundradet.

Stadgan angående testamenten den 3 juli 1686 omtalar institutionen

såsom något redan känt och lämnar uti sin 5 § om densamma

närmare bestämmelser. I 1734 års lag omnämnes den icke uttryck
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

ligen, titan säger denna lag endast i 16 kap. 1 § ärvdabalken, att ''vill

någon, man eller kvinna, göra testamente, have våld göra det — —

med eller utan villkor’.

På grund av denna bestämmelse, som dock näppeligen kan anses

innefatta ett uttryckligt fastslående av enskildes rätt att för all framtid

upprätta dylika stiftelser, ansågos emellertid fideikommissförordnanden

även rörande fast egendom fortfarande tillåtliga, ända tills de sociala

och ekonomiska olägenheter, som kunde vara förenade med en obegränsad

rätt att genom privata dispositioner för all framtid förfoga över

fast egendom, föranledde, hos oss lika som uti flere andra land, inskränkning

uti en sådan förfoganderätt. Första steget till denna inskränkning

togs av Rikets ständer, vilka i skrivelse till Konungen den

27 mars 1810 anförde följande:

''De mångfaldiga missbruk, som varit följder av en oinskränkt

donations- och dispositionsrättighet, hava hos Riksens Ständer föranlett

till överläggningar, huruvida en inskränkning i friheten att göra fideikommisstiftelser

kunde vara nödig och med samhällets fördel överensstämmande.

Genom sådana stiftelser föreskrives för alla tider en successionsordning,

enligt vilken en enda arvinge, även en oskyld, skall på livstid

innehava fastigheter, utan avseende på, om förre innehavaren skulle därigenom

nödgas lämna de flesta eller alla sina barn i saknad av nödig

uppfostran och understöd i deras omyndiga år, och en så inskränkt ägare,

som varken av allmänna lagens visa stadganden om arv eller av något

sitt förordnande kan hoppas skydd för de lottlösa, utan förutser, att

egendomen skall tillfalla en oskyld eller tilläventyrs den av barnen, som

giver minsta hopp om medlidsamhet och omvårdnad för uteslutna, kan

icke annat än anse egendomen mera för en annans än för sin, i följd

varav hans intresse bliver att fördubbla och i förtid upptaga avkomsterna

till skada för jordens nyttiga odling, egendomens förbättring och samhällets

därav beroende styrka.

Man har för evärdeliga tider föreskrivit lagar för varje innehavares

frihet att egendomen förvalta, utan att tänka därpå, att slika inrättningar

ofta bliva genom tiders förändrade skick för egendomens förmånliga

hävd hinderliga.

Man har för all framtid förbjudit egendomens föryttrande och förpantning,

varigenom dels fordringsägares lidande beredes, dels all utväg

betages innehavaren att till medarvingars utlösen eller egendomens hävd

och förbättring erhålla de nödvändigaste lån.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

Man hax- gjort fideikommiss, vilkas innehavare varit ålagda att

använda godsets avkastning till egendomens förökande under enahanda

fideikommissvilikor, en inrättning, som, om ock dess skadlighet i politiskt

avseende åsidosattes, i alla fall synes vara den mest illa beräknade, då

ofelbart är, att en allt för stor egendom i en mans hand giver mindre

avkastning och föder vida mindre människor, än om den vore emellan

flere ägare delad.

Icke mindre skadliga hava de stiftelser varit, som, ehuru avlägse

samt för odling och samhävd obekvämliga flere gods kunnat vara, likväl

föreskrivit, att de skola hållas tillsammans och icke ens få bortbytas;

och de stiftelser, enligt vilka vissa egendomar bort för alltid innehavas

av flere samägare, utan rätt för någon till skiftes vitsord, hava varit

en källa till obehagliga rättegångar och till en olycklig oenighet inom

familjer.

Man har även sett förordnanden, som föreskrivit beständig delning,

utan rätt för delägare att lösa varandra ut, som för egendomens

besittning gjort till evärdelig! villkor, att innehavaren skall leva ogift,

ej få bekläda någon statens tjänst och mera dylikt, och till vilka andra

orimligheter en sådan oinskränkt frihet kan föranleda, är av dessa exempel

lätt att inse, ävensom att slika inrättningar hava för jordens nyttiga

hävd och egendomars förbättring det skadligaste inflytande.

Vid betraktande härav, och då det hopp en ägare haver därom, att

hans barn och närmaste skola njuta frukten av hans mödor, befordrar flit,

hushållning och medborgerliga tänkesätt, samt för samma ändamål, jämte

befrämjande av föräldrars och husfäders anseende, en ägare bör hava makt,

att dels genom avtal, dels genom testamente utnämna sina efterträdare, och

obestridligt är att, ehuru den, som själv innehar disponibel egendom, kan

i en oinskränkt dispositionsfrihet för sin person finna dessa uppmuntringar

och förmåner, desamma däremot alldeles försvinna för alla hans efterträdare,

om han gör egendomen till fideikommiss; då en oinskränkt frihet för

enskilda att ändra arvs- och äganderättslagarna för tillkommande tider icke

kan stå tillsammans med syftemålet av vid denna riksdag av Riksens Ständer

tagna beslut om frihet för en var att all slags jord genom laga fång

förvärva; då en sådan frihet skulle göra vår allmänna lag i dess viktigaste

delar onyttig, och i stället för tydliga lagar, som beständigt kunna

förbättras och fullkomnas, anskaffa för särskilda gods speciella förordnanden,

vilka, ehuru orimliga, otydliga och även oläsliga de kunna vara,

likväl göi-a anspråk på en varaktighet, som icke en gång för våra grundlagar,

enligt nu gällande regeringsform, funnits nödvändig, och det för

övrigt skulle lända till fäderneslandets heder, om, sedan de mest hyfsade

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

nationer redan upphävt dessa lämningar eller nya telningar av feodalismen,

svear och göter, som aldrig varit av främmande nationer med våld

tvungne till sådane inrättningar, icke vore de siste att förekomma ytterligare

härmningar därav, hava Riksens Ständer ansett oftanämnde oinskränkta

dispositionsfrihet böra jämkas inom billiga och för samhällets

allmänna nytta avpassade gränser, samt till följd därav trott sig böra

hos Eders Kungl. Maj:t i underdånighet anhålla om nådigste sanktion

och bekräftelse av följande närmare bestämmelse och tillägg vid det för

detta ämne lämpliga lagens rum i 16 kap. 1 § ärvdabalken:

Will någon man eller qvinna göra Testamente, kåfve wåld göra det

mundteliga eller skrifteliga, med eller utan willkor, och ^vittne twänne

gode män att thet Testamente tå var gjordt med sundt och fullt förstånd

och af fri vilja: Stånde ock honom fritt att låta wittnen veta dess innehåll

eller ej. Åro. ej wittnen att tillgå, och utredt warder, att Testator

intill sin död warit utur stånd satt wittnen anskaffa, äge ock då Testamentet

laga kraft, så framt det finnes med egen hand skrifvit och

underskrifvit. Bortgifver någon fast egendom, äge ej makt om willkoren

för dess förvaltning sträcka förordnandet längre än förste emottagarens

och dess makas lifstid, eller om ägande rätten widare än till utnämnande

af Testaments- eller Gåfvotagarens nästa efterträdare, uti hvilken sistnämndes

hand fastigheten ikläder sig egenskap af arfvejord, hvarmed

i allt efter allmän lag förhålles. Ej eller må i andre afhandlingar och

contracter om fast egendom sådane willkor inflyta, hvarigenom förvaltnings-

och ägande-rätten för en framtid vidare inskränkes, än nu sagt är.

Men angående städja och arrende, gälle hvad derom särskilt stadgadt är.’

Det sålunda av Rikets ständer framlagda förslaget vann Kungl.

Maj:ts godkännande och erhöll enligt förordningen den 27 april 1810

kraft av gällande lag.

De uttalanden, som i omförmälda skrivelse gjordes av Rikets ständer,

innefattade i själva verket ett ogillande av hela fideikommissinstitutionen,

ehuru man då icke ansåg sig böra gå längre än att hindra uppkomsten av

nya fideikommiss. Dock utfärdades samma år den 3 april en förordning,

varigenom bestämdes, att i de fall, då någon innehavare av fideikomissegendom

kunde komma i behov att därå emot inteckning göra lån eller

för egendomen anse förmånligt att få göra utbyte av till fideikommisset

hörande jord eller ock finna sig föranlåten att söka hävandet av vissa

uti fideikommisstiftelser innehavaren föreskrivna villkor, ansökningar i

dessa eller andra dylika ämnen om fideikommissers rätta mening och

bästa tillämpning och som icke rörde frågor, vilka mellan fideikommissarier

och medarvingar kunde yppas oc!^ enligt allmänna rättegångsBihang

till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 26 käft. (Nr 26.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets utlåtande Nr 26.

ordningen måste behandlas, borde hos Kungl. Maj:t i underdånighet

anmälas, på det att Knngl. Maj:t med dess högsta domstol, i likhet med

annan förklaring över allmänna lagar och författningar, måtte därvid,

efter sig företeende omständigheter, kunna förfara. Genom de sålunda

meddelade bestämmelserna tillerkändes Kungl. Maj:t med högsta domstolen

befogenhet att i viss mån rubba grunderna för en bestående

fideikommisstiftelse, en befogenhet, som, särskilt i fråga om tillåtelse att

inteckna fideikommissegendom, i enskilda fall kan leda till fideikommissrättens

upphörande.»

I fråga om inteckning i fideikommissegendom vill utskottet, i likhet

med 1906 års lagutskott, erinra därom, att i enlighet med av Kungl.

Maj:t lämnat medgivande inteckning ägt rum i en mångfald fall, och

att inteckning medgives även, då stiftelseurkunden innehåller uttryckligt

förbud mot inteckning. Sådan inteckning kan leda och har även lett

till, att den intecknade egendomen exekutivt försålts och härigenom upphört

att vara fideikommiss.

Efter år 1810 har fideikommissinstitutet inom den svenska rätten

icke undergått någon förändring. Men det torde i detta sammanhang

förtjäna anmärkas, att den äldre lagkommittén, som förklarade sig erkänna

vikten av de skäl, vilka föranledde till nyssnämnda förordning

av den 27 april 1810, i det av kommittén år 1826 framlagda förslag

till allmän civillag i 12 kap. 3 § ärvdabalken införde stadgande, att

testamente om nyttjanderätt till fast egendom icke finge gälla till förmån

för någon, som vid givarens död ej vore till. Det år 1847 av äldre

lagberedningen avgivna förslag till ärfdabalk innehöll föreskrift, som

åsyftade att inskränka rättigheten att stifta fideikommiss även av lös

egendom.

Inom riksdagen har, såsom i ovan intagna motion anföres, frågan

om ett fullständigt upphävande av fideikommisstiftelser i fast egendom

vid flera tillfällen förevarit.

Sedan motioner i nämnda syfte vid riksdagarna 1882, 1883 och

1884 bifallits av andra kammaren, men i enlighet med lagutskottets

hemställan av första kammaren avslagits, väcktes vid 1886 års riksdag

inom andra kammaren en motion, däri hemställdes, att riksdagen ville

»i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta

och för riksdagen framlägga förslag till lag om transformation

av fideikommiss i fast egendom till räntebärande kapital, och om frivillig

upplösning, under vissa villkor, av sålunda förvandlat eller annat fideikommiss

i lösegendom; med förbud mot stiftande av nytt fideikommiss

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 26. 11

av vad slag som helst, samt med upphävande av sådana nu gällande

föreskrifter, vilka, efter den nya lagens trädande i kraft, kunde finnas

överflödiga eller mot densamma stridande». Denna motion blev, sedan

den av lagutskottet avstyrkts, av båda kamrarna avslagen. Sedan härefter

motioner om upphävande av familjefideikommisstiftelser i fast

egendom vid riksdagarna 1889 och 1890 i enlighet med lagutskottets

hemställan av andra kammaren bifallits, men av första kammaren avslagits,

förekom frågan, ehuru i något förändrad form, ånyo vid 1898

års riksdag i anledning av en inom andra kammaren väckt motion, avseende

upphävande av familjefideikommisstiftelser i fast egendom på

landet. I en till lagutskottets utlåtande i ämnet fogad reservation hemställdes

om »skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran, att Kungl. Maj:t,

efter verkställd utredning om beskaffenheten och omfånget av bestående

familjefideikommisstiftelser rörande fast egendom å landet, täcktes taga

under övervägande, huruvida gällande bestämmelser om dylika stiftelser

skulle kunna upphävas eller så förändras, att, enligt överenskommelse

inom vederbörande släkt eller under andra lämpliga villkor och förbehåll,

dessa stiftelser skulle kunna upphöra, samt för riksdagen framlägga

förslag till de stadganden, vartill den verkställda utredningen kunde

föranleda». På grund av kamrarnas skiljaktiga beslut förföll emellertid

frågan även för nämnda riksdag. — Redan följande år, 1894, drogs

frågan åter under riksdagens prövning. Lagutskottet upptog då såsom

sin hemställan det i omförmälda reservation framställda skrivelseförslaget.

Denna utskottets hemställan bifölls av andra kammaren, men avslogs av

första kammaren. Vid 1898 års riksdag förelågo två motioner i ämnet,

av vilka den ena avsåg upphävande av familjefideikommisstiftelser i fast

egendom och den andra åsyftade upphävande av dylika stiftelser i såväl

fast som lös egendom. I sitt utlåtande i anledning av dessa motioner

hemställde lagutskottet, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga

förslag till lag, varigenom de i riket bestående familjefideikommissstiftelser

i fast egendom på landet och i stad upphävdes, ävensom förslag

till sådana bestämmelser, som för ordnande av rättsförhållandena

vid siste innehavarens död kunde erfordras. Sedan emellertid frågan i

anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut jämväl denna gång förfallit

samt en vid 1901 års riksdag väckt motion, avseende upphävande av

familjefideikommisstiftelser i fast egendom, erhållit samma utgång, väcktes

vid 1906 års riksdag åter en motion i ämnet. I sitt i anledning av

denna motion avgivna utlåtande hemställde lagutskottet, att riksdagen

ville »i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t, efter verk
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets utlåtande Nr 26.

ställd utredning rörande de i riket bestående familjefideikommisstiftelser

i fast egendom, täcktes taga under övervägande, huruvida och på vilka

villkor gällande bestämmelser om dylika stiftelser skulle kunna upphävas,

samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill den verkställda utredningen

kunde föranleda». Denna utskottets hemställan blev av andra

kammaren bifallen. Under överläggningen i första kammaren framställdes,

bland andra, även det yrkande, att utskottets hemställan skulle

bifallas med den ändring att i stället för orden »och på vilka villkor

gällande bestämmelser om dylika stiftelser» insattes »under vilka förutsättningar

och på vad sätt en dylik stiftelse». Kammaren avslog emellertid

även denna gång samtliga föreliggande förslag. Vid 1907 års riksdag

föreslogs i en inom andra kammaren väckt motion, att riksdagen

beträffande fideikommisstiftelser i fast egendom måtte hos Kungl. Maj:t

begära utredning och förslag dels »att dylika fastigheter skulle kunna av

innehavaren helt eller delvis säljas mot det att köpeskillingen i stället

sattes såsom fideikommiss, därvid dock borde sörjas för att skogarna

för framtiden ställdes under ordentlig hushållning, dels ock om fastställande

av vissa tidpunkter, från vilka dylika fastigheter, som ej försålts,

skulle upphöra att vara fideikommiss och i stället lyda under de

allmänna civillagarna, dock med nyssnämnda villkor i avseende på skogarna».

I sitt utlåtande i anledning av denna motion hemställde lagutskottet,

att riksdagen måtte i anledning av det i motionen först

framställda yrkandet i skrivelse till Kungl. Magt anhålla, att Kungl.

Maj:t ville »efter föregående utredning låta utarbeta och för riksdagen

framlägga förslag till lagbestämmelser på vilka villkor fideikommisstiftelser

i fast egendom skulle kunna av innehavaren helt eller delvis säljas mot

det att köpeskillingen i stället sattes som fideikommiss samt att motionen

i övrigt icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda». Då första

kammaren avslog första punkten av utskottets hemställan, förföll emellertid

frågan även denna gång.

Vid 1909 års riksdag väcktes ånyo en motion i syfte att åvägabringa

förvandling av fideikommisstiftelser i fast egendom till penningfideikommiss.

Sedan kamrarna var för sig antagit särskilda skrivelseförslag

i motionens syfte, beslöt riksdagen, efter sammanjämkning av

kamrarnas olika beslut, att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det

Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till

lagbestämmelser, på vilka villkor lantfastighet, som utgjorde fideikommiss,

skulle kunna av innehavaren helt eller delvis säljas mot det att köpeskillingen

i stället sattes såsom fideikommiss». Detta riksdagens beslut

anmäldes hos Kungl. Maj:t genom skrivelse den 16 mars 1909.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

Till stöd för sin ovan omförmälda hemställan anförde lagutskottet

. . o

vid 1906 års riksdag bland annat följande:

»Det är — — — — utom allt tvivel, att fideikommissinstitutionen

icke uppbäres av den moderna åskådningen. För denna åskådning

innebär det något stötande, att besittningen av jorden skall vara på

visst sätt för all framtid reglerad genom ett enskilt förordnande, i allmänhet

tillkommet utan någon hänsyn till intressen och förhållanden,

vilka skulle kunna giva berättigande åt dess fortbestånd. Ej sällan

innehålla fideikommisstiftelseurkunderna stadganden och villkor, som icke

blott förekomma fullkomligt godtyckliga och meningslösa, utan även

kunna vara skadliga för dem, till vilkas fördel själva förordnandet

gjorts, och för det allmänna. Det må endast erinras om, hurusom

familjefideikommisser inrättats under villkor, att fideikommissarien skulle

viss tid av året uppehålla sig på fideikommissegendomen, att han skulle

leva ogift eller icke finge bekläda något statens ämbete. Fideikommiss

hava även gjorts, hviikas innehavare varit ålagda att använda godsets

avkastning eller viss del därav till egendomens förökande under enahanda

fideikommissvillkor. Yad ett förordnande som det sist omnämnda,

om det finge realiseras, skulle innebära, ligger i öppen dag.

Erfarenheterna om fideikommissinstitutionens verkningar och de i

nyare tid med allt större skärpa framträdande kraven på ett intensivt

tillgodogörande av jordens avkastningsmöjligheter visa även otvetydigt,

att nämnda institution står i strid mot de syften, som nationalekonomiskt

och socialt alltmera framträtt såsom eftersträvansvärda. Det är uppenbart,

att en alltför stor fastighet i en enda innehavares hand måste

lämna mindre avkastning, än om den är fördelad mellan flera ägare.

Vid brukandet av en stor lantegendom lämnas enligt sakens natur ofta

i fastigheten liggande förvärvsmöjligheter obegagnade, vilka tillgodogöras

vid det s. k. mindre jordbruket. Fideikommissegendomarna, som

oftast äro av mera betydande omfattning, erfordra även för en rationell

skötsel ett stort rörelsekapital, som ofta icke är till finnandes. De

svårigheter att av stora jordbruksegendomar erhålla en tillräcklig och

skälig avkastning, som sålunda förefinnas, hava även ofta föranlett, att

dessa fastigheter, där så kunnat ske, styckats i mindre egendomar eller

tomter, som sålts till olika personer. Detta sammanhänger även med

strävandena hos skilda klasser att förvärva jord och hem på egen grund.

Såväl utomlands som i Sverige har under senare tider egnahemsrörelsen

varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet och understöd, och ett

därmed i social betydelse jämställt spörsmål är strävandet att bevara

ett självägande bondestånd samt, där så ske kan, befordra uppkomsten

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

av en jordägande befolkning. För denna den moderna utvecklingens

riktning mot den fasta egendomens delning på allt liera händer ställer

sig fideikommisstiftelsernas befintlighet bestämt och i vårt land —

varest, såsom av de i motionen lämnade uppgifterna framgår — familjefideikommisstiftelserna

omfatta en icke ringa del av all rikets jordbruksfastighet

— ej obetydligt hindrande.

Fastighets egenskap av fideikommiss har ock stundom föranlett

dess innehavare att bruka egendomen på sådant sätt, att den på kort

tid lämnat största möjliga avkastning, som kunnat bilda ett till fördelning

mellan fideikommissariens övriga arvingar tillgängligt kapital, utan

att hänsyn därvid tagits till egendomens framtida bestånd. Stundom

har grov misshushållning med dylik egendom ägt rum under fardagstiden,

då en avliden fideikommissaries stärbhusdelägare sökt bereda sig

största möjliga fördel av densamma, innan den skulle av ny fideikommissarie

tillträdas.»

Längre fram i sitt berörda utlåtande yttrade 1906 års lagutskott

vidare:

»De skäl, som även av dem, vilka anse familjefideikommisstiftelser

i och för sig otidsenliga och olämpliga, icke sällan anföras mot upphävande

av bestående sådana stiftelser, äro av övervägande rent juridisk

art. I främsta rummet har sålunda mot förslag av sistberörda innebörd

invänts, att vad som tillkommit under skydd av bestående lag icke får

rubbas. Men enligt utskottets uppfattning beror denna invändning,

även om frågan skärskådas från enbart formellt juridisk sjmpunkt och

om familjefideikommisstiftelsen betraktas såsom ett rent privaträtts]igt

institut, på en missuppfattning. Det torde nämligen icke av någon bestridas,

att en civillag kan upphävas, då dess bestämmelser äro föråldrade.

Ett sådant upphävande bör dock naturligen icke utan nödtvång

få retroaktiv verkan. 1 förevarande fall är något sådant icke heller

ifrågasatt. De vid tiden för ett upphävande av familjefideikommissen

levande fideikommissariernas rätt måste givetvis lämnas oförkränkt.

De vid nämnda tidpunkt levande personer åter, som endast hava en

eventuell rätt till fideikommissegendomen, d. v. s. för vilka föreligger

möjlighet att komma i besittning därav, kunna icke anses, juridiskt taget,

kränkta genom en lagstiftning, vilken upphäver en rättighet, som de

för sin del ej ännu förvärvat. Att beträffande familjefideikommisstiftelserna

vidtaga en sådan förändring som den ifrågavarande lärer icke

innefatta en större omstörtning eller ett svårare avvikande från hävdvunna

rättsbegrepp än vad år 1845 i vårt land ägde rum, då vid den

tiden levande broder berövades sin större rätt framför syster i där
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

efter fallande arv. Nu ifrågasätter motionären t. o. m., att den nya

lagstiftningen icke skall gå ut ens över någon levande person, och då

försvinner ju all möjlighet till tal om någon rättskränkning. Ofödda

släkten äro icke bärare av några juridiska rättigheter.

Det enda, som då skulle med avseende å fideikommisstiftelsernas

upphävande kvarstå såsom föremål för någon betänksamhet, vore det

därigenom skeende åsidosättandet av den persons vilja, som en gång

instiftat fideikommisset. Därom torde dock all rättsvetenskap vara ense,

att en rättskränkning endast kan tillfogas en person, som i det närvarande

innehar och uppbär själva rättigheten. De, som gått ur tiden,

hava inga grundade anspråk, att deras uppfattning av vad fordom kan

hava varit riktigt och av förhållandena påkallat skall gälla såsom

oföränderlig lag för kommande tider med annat åskådningssätt och

andra behov.

Ett fideikommiss är, såsom ovan anförts, med hänsyn till de

regler, som gälla för dess bildande, ett arvsrättsligt institut. Men i anseende

till sin faktiska gestaltning och sina verkningar kan detta institut

åtminstone i viss mån betraktas även såsom en stiftelse i detta ords juridiska

bemärkelse. En stiftelse anses i allmänhet uppkomma därigenom,

att egendom överlåtes att stadigvarande förvaltas för främjande av

lovligt särskilt ändamål. I stiftelsebegreppet ligger ingenting, som

hindrar, att stiftelser kunna upprättas jämväl för annat ändamål än ett

i egentlig mening allmännyttigt syfte, och de kunna således avse endast

medlemmar av viss släkt eller vissa släkter och åsyfta tillgodoseende

av rent enskilda intressen utan betydelse för det allmänna. Men en

stiftelse är emellertid alltid också en i viss mån allmän inrättning och

måste av denna anledning i vida högre grad än de enskildes inbördes

rättsförhållanden vara underkastad det allmännas överseende och kontroll.

Sedan lång tid tillbaka har det därför — utan att, då ännu icke en allmän

lagstiftning om stiftelser kommit till stånd, uttrycklig bestämmelse härom

finnes — varit en på sakens natur grundad praxis, att Kungl. Maj:t på

administrativ väg meddelat ändringar i de av enskilde till allmänna

ändamål gjorda stiftelser, då vad i stiftelseurkunderna föreskrivits befunnits

otillämpligt eller föråldrat, samt medelst tilläggsbestämmelser

utfyllt luckor i sådana urkunder. Till stiftelsens begrepp och natur hör

även, att densamma kan förklaras hava upphört, då den icke längre

motsvaras av något förnuftigt ändamål, eller det ändamål, varför den

bildats, blivit omöjligt att ernå.

Såsom av det ovan anförda framgår, är dock frågan om upphävande

av fideikommisstiftelser i fast egendom icke blott en teoretiskt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Lagutskottets utlåtande Nr 26.

juridisk fråga, utan även en viktig praktisk och social angelägenhet.

Och denna senare hänsyn måste också tillerkännas ett betydande inflytande

vid avgörandet.

Utskottet finner sålunda icke från någon synpunkt befogad invändning

kunna göras mot att omsider giva förevarande fråga sin slutgiltiga

lösning i den av motionären angivna riktningen. För envar

bör "det stå klart, att detta spörsmål hör till dem, som icke kunna avvisas,

utan måste återkomma, till dess detsamma vunnit det fulla beaktande,

som ensamt överensstämmer med en nyare tids krav.

Man bör emellertid enligt utskottets mening se till, om man icke,

för den händelse ett upphävande av dessa stiftelser genomföres, genom

en sådan åtgärd omintetgör en till äventyrs förefintlig god och fördelaktig

verkan av fideikommissinstitutionen. Utskottet erinrar i detta

hänseende därom, att de skogar, som finnas å fideikommissegendomar,

ofta äro av betydande omfattning och att desamma otvivelaktigt i flera

fall undgått att bliva skövlade därigenom, att dessa egendomar icke

kunnat försäljas eller styckas samt innehavts av personer, vilka i sin

egenskap av fideikommissarie!'' ansett tillbörligt och angeläget att icke

genom avverkning minska det till egendomarna hörande skogskapitalet. A

andra sidan har hitintills också ofta inträffat, att en fideikommissarie av

olika anledningar alldeles skövlat skogen, oaktat ett dylikt förfogande

över skogen stått i strid med själva fideikommisstiftelsens ändamål, som

ju är, att innehavaren av fideikommisset endast skall åtnjuta egendomens

avkastning samt fideikommisskapitalet med vad därtill hörer

o gr a ver åt bevaras åt alla fideikommissarier. Med hänsjm härtill, anhöll

även 1903 års riksdag, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för

riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser i syfte att förekomma,

att de till fideikommissegendomar hörande skogar utsattes för sådan

behandling, att därigenom skogskapitalets fortfarande avkastningsförmåga

äventyrades. Man ansåg följaktligen med avseende å dessa skogar

egendomarnas egenskap av fideikommiss utgöra en särskild anledning

att stadga ett uthålligt bruk av skogarna. Riksdagen framhöll även,

hurusom särskilt i vissa delar av vårt land, exempelvis Skåne, fideikommisskogarna

egentligen vore de enda skogar av någon betydelse,

som funnes, och att det vid sådant förhållande vore tydligt, att för

dessa landsdelar fideikommisskogarnas oförminskade bibehållande och

rationella vård vore av den största betydelse.

För vår tids uppfattning står det synnerligen klart, att en god

hushållning med landets skogar är en utomordentligt viktig nationell

angelägenhet. Utskottet vill därför endast i detta sammanhang fram
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 26.

17

hälk önskvärdheten av att, om familjefideikommisstiftelser i fast egendom

avskaöas, for dessa egendomars skogar samtidigt påbjudes en ordnad

hushållning under . offentlig kontroll eller att, om 1903 års riksdag

berörda framställning skulle hava föranlett någon åtgärd i denna riktmng,

innan ett sådant upphävande av fideikommissinstitutionen beträffande

fastighet äger rum, sistberörda åtgärd icke må medföra ett avskaHande

av en redan å nu ifrågavarande skogar anordnad ordentlig

hushållning. °

•ii Slutlig011 vill utskottet framhålla såsom sin mening, att man _

vilken asikt man må hava om förevarande viktiga ämnes detaljer och

de olika synpunkter, från vilka saken måste bedömas — dock borde

kunna ena sig därom, att eu utredning av alla de förhållanden, som

inverka pa fragans avgörande, bör äga rum. På detta sätt torde

lämpligast kunna provas, om och under vilka villkor ett upphävande av

bestående hdeikommisstiftelser i fast egendom må kunna ifrågakomma.))

0 -Till upplysning angående den omfattning, i vilken fast egendom

i vart land erhållit fideikommissnatur, må enligt Nordisk familjebok här

meddelas följande uppgifter.

. Enligt Konungens befallningsliavandes femårsberättelser fanns i

råJn1(!00 fideikommiss i fast egendom till ett taxeringsvärde av

1IJ,335,540 kronor eller nära 2 V, procent av rikets hela fastighetstaxenngsvarde,

därav i Stockholm till 4,243,000 kronor och i Övriga

stader till 476,000 kronor samt å landet till 107,615,940 kronor. Av

sistnämnda, värde belöpte å jordbruksfastighet 102,181,800 kronor å

annan fastighet 5,008,600 kronor och å frälseränta 425,540 kronor,

f ideikommiss funnos inom alla rikets län med undantag av Gottlands

Jämtlands, Västernorrlands och Norrbottens län, varjämte i vart och ett

av Goteborgs och Bohus län, Kopparbergs län och Västerbottens län

fanns endast en fidiekommissegendom. Största antalet fideikommissegendomar,

eller 36, fanns i Stockholms län med ett taxeringsvärde

av tillhopa 10,285,000 kronor, varemot högsta sammanlagda taxerino-avardet

Joll å Malmöhus län med 32,533,900 kronor, fördelat å °18

fideikommiss. Tillsammans hade de båda skånska länen 25 fidei
kommiss

med ett taxeringsvärde av tillhopa 43,790,800 kronor, under

det att Malarlandskapen (Stockholms, Uppsala, Västmanlands och Södermanlands

län) hade 87 fideikommiss, taxerade till sammanlagt 34,504,000

vronor. Antalet personer, som innehade fideikommissegendomar, en eller

liera, utgjorde 175, därav 145 tillhörde adeln. Av fideikommiss, förenade

a en hand, fanns ett, vars taxeringsvärde översteg 5 miljoner kronor;

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 26 käft. (Nr 26.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Lagutskottets utlåtande Nr 26.

åtta fideikommiss voro vartdera taxerade till 3 å 4 miljoner kronor,

därav sju i Skåne; likaledes åtta, därav fyra i Skåne, till 2 å 3 miljoner

kronor. Taxeringsvärderade till 10,000 kronor eller därunder voro blott

fem fideikommiss; lägsta taxeringsvärde å självständigt fideikommiss

var 1,400 kronor. Hela antalet till synes självständiga fideikommissegendomar

utgjorde 198 och omfattade 23 stadsfastigheter, därav 14 i

Stockholm, 389 verk och inrättningar, 942 utgjordar och annan i mantal

ej satt jord samt 71 mantal kronor, 298 rffihlooT mantal skatte och

2,761 tWjWvbV mantal frälse.

De skäl, som av flera föregående års lagutskott och särskilt i ovan

återo-ivna uttalande av 1906 års utskott anförts för fideikommissinstitutionens

upphävande, äga enligt utskottets mening allt fortfarande full

giltighet. Med den ståndpunkt, utskottet alltså principiellt intager i

frågan, kan det medlingsförslag, som vid 1909 års riksdag slutligen

vann båda kamrarnas godkännande, tydligen icke anses innefatta en

tillfredsställande eller än mindre en slutgiltig lösning. Då 1909 års

riksdagsskrivelse, oaktat den långvariga förberedelse, ärendet tidigare

undergått inom riksdagen, ännu icke föranlett något förslag till riksdagen,

synes*3 anledning föreligga till frågans förnyade upptagande; och har

utskottet härvid, i anslutning till motionärens framställning, ansett sig

böra hemställa till riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om

utredning och förslag i syfte att den nuvarande fideikommissinstitutionen

måtte i huvudsak upphävas. . ..

De grunder av såväl rättslig som statsekonomisk natur, vilka aro bestämmande

för utskottets sålunda uttalade ståndpunkt, hänföra sig uppenbarligen

i övervägande grad till fideikommisstiftelser i fast egendom.

Beträffande dylika stiftelser i lös egendom synes förhållandet däremot i

viss mån vara ett annat. Såvitt utskottet har sig bekant, saknas för

närvarande utredning angående den omfattning, i vilken lös egendom

erhållit fideikommissnatur, och angående de olika ändamål, för vilka

sådana stiftelser tillkommit. Erfarenheten har emellertid givit vid handen

att denna institution understundom kunnat främja en uppgift av

allmän och kulturell betydelse, såsom då samlingar av historiskt, konstnärligt

eller vetenskapligt värde kunnat under en lång tidsföljd sammanhållas

och bevaras från skingring därigenom,, att egendomen erhållit

egenskap av fideikommiss. Då det otvivelaktigt måste anses synnerligen

önskvärt, att liknande stiftelser icke för framtiden omintetgöras,

svnes vid en blivande utredning rörande fideikommissinstitutionens upphävande

särskild uppmärksamhet böra ägnas åt nu berörda förhållande.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 26. 19

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion

må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t

täcktes, efter verkställd utredning rörande de i riket

bestående fideikommisstiftelser i såväl fast som lös egendom,

taga under övervägande, dels på vilka villkor nu

bestående fideikommisstiftelser må, där ej särskild anledning

till undantag föreligger, kunna upphävas, dels

ock huruvida och på vad sätt bestämmelser, innefattande

förbud mot instiftande av nya fideikommiss i lös egendom,

må kunna meddelas samt därefter för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 14 augusti 1914.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Reservation:

av herrar Petersson i Lidingö villastad, Gezelius, greve Lagerbjelke,

greve Spens och Fagerlin, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att

förevarande motion icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.