Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion med förslag till provisorisk lag om expropriation av jord för vissa sociala ändamål m. m.

1914-08-11 · 19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1914 B:27, Utlåtande i anledning av väckt motion med förslag till provisorisk lag om expropriation av jord för vissa sociala ändamål m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

1

Nr 27.

Ankom till riksdagens kansli den 14 augusti 1914 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion med förslag till provisorisk

lag om expropriation av jord för vissa sociala ändamål

m. m.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, Söderbergh*, Trana,

Stärner, Gezelius*, Alexanderson*, Johanson i Valared, Knut Larsson, greve

Spens, Pettersson i Södertälje, Pettersson i Bjälbo*, Schotte, Olsson i Broberg,

Persson i Norrköping och Réhn.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 133, hava herrar Carl Lindhagen, Hjalmar Branting, Nils Persson i

Malmö, friherre E. Palmstierna, Sven Persson i Norrköping, Herman Lindqvist

i Stockholm, Viktor Larsson i Västerås, Värner Rydén, Sven Linders,

F. W. Thorsson, Bernhard Eriksson i Grängesberg och Rickard Sandler

hemställt,

l:o) att riksdagen måtte för sin del antaga följande provisoriska

Lag om expropriation av jord för vissa sociala ändamål.

1 §•

Från fastighet, som är av större omfattning och ej tillhör stat,

kommun eller municipalsamhälle, samt från fastighet, tillhörig bolag, förening

för ekonomisk verksamhet eller enskild person, vilken° ej har sitt

bo eller hemvist å fastigheten och uppenbarligen besitter den huvudsakligen

för att tillgodogöra sig skogsavkastning, må jord tagas i anspråk

genom expropriation, om det prövas nödigt:

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 saml. 27 höft. (AV 27.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets utlåtande Nr 27.

1) för att bereda torpare, bolagsarrendatorer och andra på liknande

sätt beroende jordbrukare tryggad förfoganderätt över jordbruket med

erforderlig skog, odlingsmark, bete eller annat nödigt tillbehör;

2) för att bereda den jordlösa obemedlade befolkningen jord med

nödigt tillbehör till nya jordbruk;

3) för att bereda innehavare av egna hus på ofri grund tryggad be
sittningsrätt

till marken; .

4) för att bereda synnerligast den mindre bemedlade befolkningen

erforderlig tillgång på tomtmark för bostadsändamål;

5) för att bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å en

ort plats för överläggningar i allmänna frågor eller upplysande föredrag

eller för anläggning till förbättrande av tillgången på livsmedel eller andra

förnödenheter eller för annat företag, som är ägnat att främja något dylikt

ideellt eller ekonomiskt syfte.

2 §■

Skyldighet att avstå jord, som i 1 § sägs, äger ej rum, då marken

kan anses oundgängligen behövlig för befintlig eller tillämnad anläggning

å huvudfastigheten eller dess brukande i annat avseende eller markens avstående

eljest med avseende på förekommande omständigheter ej synes

kunna skäligen åläggas jordägaren.

3 §•

Frågan om skyldighet att avstå jord enligt denna lag prövas för de

sex nordligaste länen av vederbörande »jordbrukskommissioner», och inom

övriga län av jordkommissioner, som böra för varje sådant län tillsättas

enligt enahanda grunder. Intill dess för sistnämnda län jordkommissioner

kommit till stånd, utövas prövningsrätten liksom övriga enligt denna lag

kommission åliggande uppgifter av konungens befallningshavande.

Avslås framställning om expropriationen helt eller delvis eller har

bifallen ansökan helt eller delvis blivit bestridd av jordägaren, skall frågans

slutliga avgörande underställas konungens prövning.

4 §•

Expropriationen utföres genom statens försorg. Kommissionen tillkommer

i sådant avseende att i väckt fråga om jords avstående föranstalta

utredning samt vidtaga de övriga åtgärder, som för sakens bringande till

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

3

slut erfordras, ävensom att i alla mål och ärenden, som föranledas av dylik

fråga, utföra statens talan.

5 §•

Inom varje kommun bör i mån av behov och alltid, ifall kommissionen

därom gör framställning, för en tid av två år väljas en jordkommitté

av minst tre högst fem personer, vilken uti frågor om avstående

av jord, som är belägen i kommunen, äger medverka vid utförandet

av kommissionens uppgift. Vid valet, som hålles å kommunalstämma,

äger en var i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad

person rösträtt; och har varje röstande en röst. Vid lika rösträtt skiljer

lotten.

6 §•

Fråga om viss jords avstående kan hos kommissionen väckas av

den, som önskar besittningsrätt till jorden, samt vidare av kommunens

jordkommitté, kommunens beslutande myndighet eller minst tio i kommunens

allmänna angelägenheter röstberättigade personer. Kommissionen äger

ock omedelbart upptaga dylik fråga till behandling.

7 §•

1. För jord, som exproprieras, skall erläggas löseskilling i penningar,

motsvarande jordens värde. Såsom jordens värde skall anses dess taxeringsvärde

eller vad av huvudfastighetens taxeringsvärde må anses å jorden

belöpa, därest ej uppenbarligen framgår, att verkliga värdet över- eller

understiger taxeringsvärdet.

2. Vid värdering av jord, som enligt 1 § mom. 1 eller 3 skall

avstås, må hänsyn icke tagas till den förbättring jorden kan hava vunnit

genom arbete eller kostnad, som nedlagts därå av nyttjanderättsinnehavaren

eller ock av föregående brukare, vilkens rätt övergått å nyttjanderättsinnehavaren.

3- Vid värdering av jord, som enligt 1 § mom. 1 eller 3 skall

avstås, må icke heller hänsyn tagas till den stegring i jordens värde, som

utan jordägarens åtgöranden uppkommit under den tid nyttj anderättshavaren

eller föregående brukare, vilkens rätt övergått å nyttjanderättshavaren,

varit i besittning av jorden dock att denna tid ej må räknas

längre tillbaka än högst tio år.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

4. Beträffande jord, som enligt 1 § mom. 1 skall avstås, får vid

uppskattning av inägor och skogsmark å fastighet, som av ägaren förvärvats

huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen, i allmänhet

ej tagas hänsyn till inägornas och skogsmarkens värde för jordbruksändamål,

utan endast till vad de kunna anses värda såsom skogsmark. Tillika

bör i detta fall vid bestämmande av lösen för såväl inägor och skogsmark

som åbyggnader jämväl fästas avseende å de utgifter ägaren i verkligheten

kan i god tro antagas hava fått vidkännas för desamma; och må

lösen ej överskrida dessa utgifter, där ej särskilda omständigheter anses

böra därtill föranleda.

5. Skada, som annan än ägaren lider, bestämmes till dess skäliga

belopp.

8 §•

Kan ej överenskommelse träffas om lösen för den jord, som skall

avstås, eller om ersättning för skada, som annan än ägaren lider, varde

lösen eller ersättningen bestämd av kommissionen. Klagan mot beslutet

må föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Sådan klagan må föras jämväl av den, som innehar nyttjanderätt till jorden.

Finner kommissionen, jordägaren och den, som söker jord, utan

meningsskiljaktighet lämpligare, att lösen bestämmes i den ordning gällande

lag om expropriation föreskriver, må denna ordning i stället lända till

efterrättelse, dock att, där parterna ej enas om val av nämnd, denna skall

utgöras av ordföranden och två ledamöter, av vilka parterna välja var sin.

9 §•

Bestående avtal om nyttjanderätt till jord, som avstås, vare fortfarande

gällande, där ej staten före bestämmandet av jordlösen påyrkat

avtalets upphörande; och må förty någon ersättning för förlust av nyttjanderätten

ej kunna ifrågakomma annat än då uppsägning, på sätt nyss

är sagt, ägt rum.

10 §.

Mark, som genom statens försorg exproprieras enligt denna lag,

blir statens egendom. Kommissionen äger å statens vägnar upplåta jorden

främst till den, för vilkens räkning expropriationen ägt rum, med en besittningsrätt,

som är fullt betryggande för jordinnehavaren och tillika

upprätthåller ändamålet med jordens avlösning. Upplåtelsen skall ske mot

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27. 5

en avgift, som förräntar den utgivna jordlösen och kostnaden för expropriationen.

Tvist om avgiftens belopp prövas av domstol.

Äganderätt till exproprierad mark må ock kunna överlåtas å kommun

eller municipalsamhälle mot villkor av oförytterlighet, erläggande av

en köpeskilling, motsvarande den utgivna jordlösen och kostnade°n för expropriationen

samt jordens upplåtande till enskilde efter enahanda grunder,

som ovan sägs. Tvist om köpeskillingens belopp prövas av domstol.

Då jord, som enligt 1 § mom. 1 eller 3 avstås, är på arrende

upplåten till någon, som ej innehar annat avsevärt jordbruk, bör arrendatorn

äga företrädesrätt till egendomens övertagande, och vare därför sådan

arrendator, där arrendet ej med jordens avstående upphört, berättigad

att även före arrendetidens slut övertaga jorden på stadgade villkor.

11 §•

Sedan ägaren till den jord, vars avstående ifrågasättes, delgivits därom

framställt yrkande, må frågans fullföljande ej förhindras därav, att

jorden övergår till sådan ägare, som enligt denna lag icke är skyldig att

avstå jord. * °

12 §.

I allt övrigt, varom i denna lag rörande expropriationen ej särskilt

stadgats, gälle i tillämpliga delar gällande lag om expropriation.

13 §.

Erforderliga föreskrifter för kommissionens verksamhet utöver vad

denna lag innehåller meddelas av Konungen.

14 §.

Rörande expropriation av fastighet för att inom bebyggt område

vid järnvägsstation, hamnplats eller fiskläge eller å annan ort med större

sammanträngd befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden är

särskilt stadgat.

Ö

Denna lag träder genast i kraft samt gäller till vidare intill den 1

juli 1918.

2:o) att riksdagen ville anhålla, att kungl. maj:t måtte snarast möjligt

för riksdagen framlägga dels ånyo ett förslag till allmän expropria
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

Motionen.

6 Lagutskottets utlåtande Nr 27.

tionslag och dels förslag till en definitiv lag om social expropriation i erforderliga

fall av jord från fastigheter av de slag och för de ändamål,

som i °§ 1 av det under punkt l:o) framförda lagförslaget angivas.

Till stöd för sin ifrågavarande hemställan hava motionärerna anfört:

>Sveriges främsta realpolitiska frågor

äro den sociala frågan och fredsfrågan.

Vid 1913 års riksdag framlades ett regeringsförslag till ny lag om

expropriation. Detta förslag föll i riksdagen på grund av det motstånd,

som restes i första kammaren mot vissa delar av de ansatser till social

expropriation som kommo till synes i förslaget. I trontalet vid 1914 års

första riksdag förebådades, att ett förslag om expropriationslag skulle ånyo

framläggas för riksdagen. I trontalet till årets andra riksdag är emellertid

detta förslag uteslutet, vartill anledningen som bekant är, att försvarsfrågan

av den nuvarande regeringen anses böra så gott som uteslutande

sysselsätta denna riksdag och att alla andra frågor äro densamma underordnade.

,

Emellertid förhåller det sig i verkligheternas värld nog icke pa det

sättet. Svenska folkets frihet äventyras mest genom den ofrihet, som av

inre missförhållanden upprätthålles och dagligen nyskapas för en myckenhet

medborgare. Den sociala frågan är således vid sidan av fredsfrågan

Sveriges största realpolitiska fråga för närvarande och de mest överhängande

faror, som hota svenska medborgare, ligga i utebliven omedelbar

hjälp på detta område.

Det nya i tiden, som kräver den främsta uppmärksamheten i spörsmålet

om expropriation, är sålunda den sociala expropriation eller angelägenheten

att skaffa folket jord för sina mångahanda behov, där jord

ej kan överkommas för rimligt pris eller icke alls står att förvärva.

Visserligen hänvisas ibland till att detta behov bör fyllas av statens

mark. Detta är också riktigt så till vida att, där staten har störa domäner,

böra dessa disponeras för att på ett betryggande sätt varaktigt tillgodose

förefintlig efterfrågan på jord. Men detta är icke tillräckligt. Statsjord

finnes icke i avsevärd omfattning på alla orter. Därför måste även

de större enskilda domänerna stå till buds vid trängande behov. I all

synnerhet framträder detta såsom ett rimligt anspråk i de omfattande

trakter av landet, där staten skänkt bort sin jord till näringarna och andra

folkliga ändamål, men syftemålet förfelats genom den enskilda företagsamhetens

ingripande i syfte att förvandla denna jord till bolagsegendom.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

7

För närvarande finns såsom bekant omfattande storgods. Den moderna

industrialismen har skapat ett ofantligt jordvälde, grundat företrädesvis

i landets skogsrikedom och grundlagt först av bruksrörelsen, sedan av

sågverksindustrien och numera jämväl av pappersmasseindustrien och andra

fabrikationer med skog som råvara, vartill kommer sockerbetsindustriens

jordinköp. Därjämte upptagas stora trakter av vårt lands bästa jordbruksjord

av fideikommisser och andra stora herrgårdar, vilka jämte sitt

eget jordbruk behärska en myckenhet småbruk. Stora samhällsklasser av

torpare, bolagsarrendatorer och lägenhetshavare leva därför i ett tryckande

beroende för att ej tala om den alldeles jordlösa lantbefolkningen, som

bor inhyses. Folket kan ej gärna vänta på de mera ingripande lösningar,

som kommande tider möjligen bestämma sig för. Redan nu måste befrielsen

på något sätt begynna. Detta kan ske genom att icke blott en damm

sättes för storgodsens vidare utveckling, utan även i mån av behov vidtages

avlösning av jord ytterst genom expropriation (tvångsavlösning).

En stor uppgift bör i sistnämnda avseende självfallet vara att för

jordbrukets upprätthållande och brukarnas frigörelse från beroende i erforderliga

fall och under för framtiden betryggande villkor åstadkomma

avlösning av torpares, bolagsarr endator ers och deras vederlikars jordbruk på

enskilda domäner. Till stöd härför kan ock betonas den stora bristen i

nuvarande strävanden för småbruk, att man ej med allvar vill inlåta sig

ens på att upprätthålla redan färdiga jordbruk, som årligen i mängd och

säkerligen i vida större utsträckning, än de nya som skapas, icke blott

stanna i växten utan gå tillbaka eller alldeles ödeläggas både till jord och

byggnader på torp, bolagshemman och liknande domäner. Denna förödelse

ses med jämnmod, därför att det enligt den fatalistiska privaträttsliga

uppfattningen och de enskilda intressen, som ha gagn av densamma, icke

går an att ingripa mot olyckan själv. Det är en privaträtt att hålla stora

klasser av landets innevånare i ett jordbundet beroende av enskilda.

Den ifrågasatta avlösningen betyder givetvis ej, att staten skall efter

expropriation själv övertaga driften av dessa jordbruk och icke heller att

åtgärderna skola riktas mot alla dylika jordbruk eller ske i ett slag. Avlösningen

bör äga rum i erforderliga fall och i den mån brukare finnas,

som önska avlösning och äro beredda att övertaga jorden. På åtskilliga

ställen ha brukarna det jämförelsevis bra, och så länge det fortfar och

brukarna ej påfordra en avlösning, finnes ej anledning till ingripande.

Avlösningens organisation kräver först, att statsmakten inträder såsom den

ena kontrahenten och målsman för den rätts- och maktlöse jordbesittaren.

Staten skall därvid tillse, att avlösning kommer till stånd i erforderliga

fall; att den vidare kommer att omfatta allt, som bör höra till jordbesitt
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 “ Lagutskottets utlåtande Nr 27.

ningen; att den sker på billigaste villkor, så att den ej blir ruinerande

för jordbrukaren; och att den familj, som suttit på jorden, i regel får

företrädesrätt till densamma. Men för att ej även statsmakten här skall

stå maktlös, fordras det ett yttersta maktmedel. Detta medel är expropriation.

För att lagstiftningen skall skapa betryggande förhållanden för

framtiden vore det önskligt, att lagen föreskriver, att även en enskild

överenskommelse, som kunnat komma till stånd mellan staten och jordägaren

utan rättsliga expropriationsåtgärder, skall ha samma rättsverkningar

som en dylik expropriation.

En annan tvingande nödvändighet är att staten i erforderliga fall

kan anskaffa mark till nya jordbruk. På många håll finnes ingen sådan

jord att få, därför att jorden ligger under storgods, från vilka försäljning

av olika skål alls icke äger rum eller endast efter mannamån. På andra

trakter, där jord hålles till salu, sker det oftast på spekulation till ockerpris.

All expropriation för jordbruksändamål var emellertid utesluten i

1913 års proposition, ehuru det kanske är den, som stora nödlidande befolkningslager

mer än något annat längta efter. Den angelägna frågan

har dock förut icke kunnat undgå att göra sig påmind i de officiella instanserna.

En sådan expropriation å bolags och enskilda skogsspekulanters

jord i Norrland och Dalarne föreslogs i norrlandskommitténs år 1904

avgivna betänkande. Kommitténs majoritet arbetade länge på ett förslag

till lag om avlösning, ytterst genom expropriation, dels av de färdiga jordbruken

med tillbehör, dels av komplettering i jord och tillbehör till jordbruk,

som redan blivit på ett otillfredsställande sätt utstyckade, och dels

även av mark för bildande av nya jordbruk. Slutligen bestämde sig de

flesta ledamöterna för att omedelbart förorda tvångsavlösning endast för

det senaste ändamålet, under det reservanter fullföljde förslaget i sin helhet.

Vid 1910 års riksdag interpellerades dåvarande statsministern med

följande spörsmål: »Ämnar regeringen ägna något intresse åt ovannämnda

av norrlandskommittén jämte reservanter väckta förslag rörande skyldighet

för bolag och enskilda skogsspekulanter inom Norrland och Dalarne

att avstå jord åt den jordlösa befolkningen, och när kan i sådan händelse

ett dylikt intresse väntas bära frukt?» Härpå svarades av statsministern,

att en kommitté för att verkställa en revision av expropriationslagstiftningen

tillsatts och det vore helt naturligt, att man avvaktade detta betänkande

för att erfara, vilka generella förslag denna kommitté kunde

komma att göra, innan man grep sig an med en specialfråga av den ömtåliga

och grannlaga natur som den, varom interpellanten i denna del talat.

Nu föreligger detta kommittébetänkande och har varit föremål för

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

9

prövning, men norrlandskommitténs vida äldre betänkande blir fortfarande

åsidosatt och lämnas utan beaktande.

Under åren 1909—1913 har i andra kammaren framburits förslag i

större eller mindre omfattning om rätt till expropriation från större enskilda

domäner i skäliga fall av färdiga beroende jordbruk och mark till

nya jordbruk. Dessa förslag hava ännu icke vunnit riksdagens bifall.

Vidare möter den viktiga och brådskande frågan att bereda innehavare

av egna hus pa ofri grund en trygg besittningsrätt även till själva

marken. Propositionen av år 1913 upptog i detta avseende, att expropriationen

fick äga rum för att inom bebyggt område å ort med större sammanträngd

befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden. Denna

bestämmelse är föranledd av 1907 års riksdags framställning om förslag

till åtgärder, särskilt med anlitande av expropriation, i ändamål att vid

fisklägen, stationssamhällen och andra områden på landet, där en sammanträngd

befolkning bor eller kan uppstå, på ett mera tillfredsställande sätt

än hittills ordna förhållandena med avseende å redan befintlig eller för

samhällets utvidgning erforderlig tomtmark.

Emellertid är det uppenbarligen lika brydsamt för en person med

eget hus på annans mark, även då han bor mera ensam och ej är omgiven

av olyckskamrater. Dylika s. k. ensittare förekomma i stora myckenheter

överallt på landsbygden och man kan därföre säga, att deras åsidosättande

i förslaget betyder, att landsbygdens behov blivit undanskjutet och endast

de stadsliknande samhällenas tillgodosetts. Sedan riksdagen avlät sin nyssnämnda

skrivelse har också åtskilligt förekommit, som fäst uppmärksamheten

på att man icke rimligen kan stanna vid en sådan halv ståndpunkt.

I torpkommitténs år 1911 avgivna betänkande har det sålunda förordats

en tvångsavlösning av lägenheter å ofri grund, oavsett om lägenheterna

befinna sig på områden med en sammanträngd befolkning eller

icke. Denna kommitté begränsar å andra sidan, såsom det synes obehörigt,

sitt förslag att omfatta allenast de fall då marken upplåtits på minst 49

år samt tillika markens värde understiger byggnadernas. Den tillerkänner

ock till skillnad från expropriationskommittén och 1913 års proposition

den enskilde lägenhetshavaren lösningsrätt samt lägger bördan av

förrättningen uteslutande på honom. Man förstår och vet, hur ineffektiva

dylika lagstiftningar bliva. Riktigare och verkningsfullare synes vara, att

i varje fall det allmänna, stat eller kommun, på lägenhetshavares begäran

framträder såsom hans målsman vid förrättningen samt övertager jorden

och sedan överlåter den på ett sätt som betryggar ändamålet och

brukarnas rätt.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sarnl. 27 käft. (Nr 27.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Vid riksdagarna 1911 och 1912 har vidare i andra kammaren

framförts förslag bland annat om expropriationsrätt för alla dylika

fall, när skäl därtill föreligga, och ej blott med de begränsningar, 1907

års riksdagsskrivelse och torpkommittén ifrågasatt. Vid 1912 års riksdag

väcktes dessutom förslag om omedelbart antagande av en provisorisk

lag med viss kortare giltighetstid, som medgav expropriation i skäliga

fall av marken till lägenhet på ofri grund. Denna, senare framställning

föranledde Andra kammaren att, på lagutskottets tillstyrkan, besluta

anhålla om framläggande för riksdagen skyndsammast möjligt av förslag till

lagstiftning om expropriation- eller lösningsrätt för beredande av möjlighet

åt ägare av byggnader på ofri grund att förvärva marken, varå byggnaderna

äro uppförda. I motiveringen till denna hemställan framhölls, hurusom

det borde övervägas, om ej den ifrågasatta lösningsrätten lämpligen

borde kunna utsträckas att omfatta även andra innehavare av byggnader

å ofri grund än som avsågs i expropriationskommitténs förslag. Reservanter

förordade omedelbart antagande av provisorisk expropriationslag.

Under behandlingen av 1913 års proposition uttalade sig emellertid

i anledning av väckt motion riksdagens båda kamrar, att expropriationsrätten

i detta fall borde omfatta mark med egna hus på ofri grund, oavsett

om tomten vore belägen å ort med större sammanträngd befolkning

eller icke.

I sammanhang härmed '' framträder behovet att jämväl i övrigt bereda

synnerligast den mindre bemedlade befolkningen tillgång på tomtmark

för bostadsändamål. Denna angelägenhet framfördes motionsvis vid 1911

och 1912 års riksdagar. Även 1907 års riksdagsskrivelse betonade att den

i skrivelsen begärda expropriationsrätten avsåg orter där en sammanträngd

befolkning bor »eller kan uppstå» och således borde tillgodose förhållandena

med avseende å redan befintlig »eller för samhällets utvidgning» erforderlig

tomtmark. Det är oklart om 1913 års proposition omfattade

även den senare delen i denna riksdagsskrivelse. Sannolikt synes dock

propositionen även här gjort en inskränkning då den talar endast om »bebyggt

område».

Slutligen framträder den trängande angelägenheten om möjlighet att

eventuellt genom expropriation anskaffa tomtmark till samlingslokaler för

social, politisk, religiös eller kulturell verksamhet ävensom för sådan ekonomisk

verksamhet, som omförmäles i första paragrafen av lagen om registrerade

föreningar för ekonomisk verksamhet. Motioner härom väcktes i

riksdagen år 1907, 1909, 1910 och 1912, ehuru de alltid strandade på

första kammarens motstånd. Uti 1913 års proposition upptogs expropriationsrätt

för dylika ändamål eller såsom det uttrycktes »för att bereda

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

11

befolkningen eller en väsentlig del därav å en ort plats för överläggningar

i allmänna frågor eller upplysande föredrag eller för anläggning till förbättrande

av tillgången på livsmedel eller andra förnödenheter eller för

annat företag som är ägnat att främja något dylikt ideellt eller ekonomiskt

syfte av synnerlig vikt». Det var på första kammarens motstånd i

denna punkt, som 1913 års förslag till expropriationslag föll i sin helhet.

En huvudfråga i en lag om social expropriation är spörsmålet om

beloppet av den ersättning, som skall utgå för den avstådda jorden. Denna

expropriation förlorar nämligen sin sociala betydelse om den ordnas så,

att vad som avstås skall betalas dyrt och den jordsökande befolkningen

även på detta sätt fortfarande avklädes in på bara kroppen för att få

någon rätt att leva. Den nu gällande lagen medger expropriation endast

för allmänna ändamål såsom offentliga byggnader och offentliga anläggmngar

samt för större enskilda företag, som äro avsedda att bliva vinstgivande.

För dylika fall kan det ju vara på sin plats att ersättningen

också blir avsevärd, helst den mark, som skall avstås, ej blott kan vara

obetydliga stycken av stora egendomar utan även en liten egendoms

huvudsakliga areal. Vid den sociala expropriationen ställer sig saken helt

annorlunda.

Det år 1913 framlagda regeringsförslaget underlät varje universellt

tänkande över detta viktiga ämne. Det fanns i motiveringen ej en skymt

av ansatser till och ännu mindre någon avspegling av det erforderliga

människovänliga tänkesättet, ehuru förslaget dock, såsom vi funnit, upptar

i lagtexten social expropriation i tvenne fall. För övriga ändamål avpassade

ändringar i gällande ersättningsbestämmelser hade däremot till

någon del influtit i förslaget. Den nuvarande föreskriften, att marken

skall betalas efter vad jord av enahanda beskaffenhet i orten högst gäller,

hade ersatts med bestämmelse, att löseskillingen skall motsvara fastighetens

värde. Vidare stadgades, att hänsyn icke må tagas till förändring i värde,

som uppstår allenast till följd av expropriationsrättens beviljande eller

det avsedda ändamålets genomförande. Detta senare borde ligga i sakens

natur, men gällande lags brist på uttryckligt stadgande härom lärer föranlett

vacklande praxis, så att vissa expropriationsnämnder ej tagit dylik

hänsyn, under det andra gjort det. Denna otydlighet blev sålunda undanröjd.

Vid jords avstående i socialt syfte tillkommer som sagt andra hänsyn

beträffande ersättningen, som ej få åsidosättas. Även officiella erinringar

därom ha förekommit, vilka, förutom sakens natur, bort giva vederbörande

anledning till något närmare övervägende av saken.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Sålunda anhöll 1907 års riksdag i särskild skrivelse, att regeringen

måtte snarast möjligt framlägga förslag till ändamålsenliga lagbestämmelser

i fråga om grunderna och sättet för bestämmande av de ersättningsbelopp,

som skola utgivas i anledning av jords eller lägenhets avstående

för allmänt behov. I motiveringen till den motion, som låg till

grund för riksdagsskrivelsen, erinrades uttryckligen om de synpunkter,

som vid en social expropriation måste göra sig gällande. Aven utskottet

anmärkte att det vore icke nog med att värdesättningen blev jämn och

objektiv. Om densamma jämväl skulle kunna såvitt möjligt träffa ett

med billighet överensstämmande värde, måste, yttrade utskottet enhälligt,

uppenbarligen ifråga om grunderna för värdesättningen meddelas sådana

lagbestämmelser, som berättigade och förpliktade vederbörande uppskattningsnämnd

att taga i övervägande alla på bestämmandet av ersättningsbeloppet

inverkande omständigheter utan att vara bunden av prisategringen

å platsen.

Sålunda är det ett mycket överklagat förhållande att arbete och kostnader,

som besittningshavare nedlagt på ett jordstycke, på allehanda sätt

kommer jordägaren till godo utan ersättning. Skall därföre expropriationen,

såsom i ett visst fall även är händelsen i det framlagda förslaget,

avse att skaffa besittningshavaren äganderätt eller trygg besittning till

marken, måste framför allt tillses, att han ej skall behöva betala för vad

han själv åstadkommit. Torpkommittén har därför i sitt förslag intagit

följande bestämmelse: »Vid värdering av lägenhet må hänsyn icke tagas

till den förbättring jorden kan hava vunnit genom arbete eller kostnad,

som nedlagts därå av nyttjanderättshavaren eller av föregående brukare,

vilkens rätt övergått å nyttjanderättshavaren, utan skall till grund för

värderingen läggas jordens skick, då den från huvudgården uppläts, i den

mån sådant kan utrönas.» I anledning av den ovannämnda framställningen

vid 1912 års riksdag om en provisorisk expropriationslag i fråga om marken

till lägenheter å ofri grund avgavs till lagutskottets betänkande, utom

en reservation för rent avslag, även en reservation till förmån för ett

omedelbart bifall till förslaget och i det lagförslag, som reservationen i

följd därav innehöll, upptogs även nämnda av torpkommittén ifrågasatta

föreskrift.

Den prisstegring å marken, som ägt ruin i följd av samhällets egen

växt, även kallad jordvärdestegring, bör väl icke, när sådant kan ifrågakomma,

utan vidare uttagas av markens besittare och skänkas såsom god

pris åt den store jordägaren, Denna prisstegring på marken har icke uppkommit

genom något den senares åtgörande och vinsten blir således för

honom fullständigt oförtjänt. Snarare har befolkningen själv i väsentlig

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

13

mån bidragit till stt skapa densamma, särskilt då den bor sammanträngd.

Man kan nu säga, att jord vård ef rågan i sin allmännelighet ännu ej blivit

löst av statsmakterna. Men detta är ingen anledning till att i de speciella

fall, då man, såsom här, ändock kommer den inpå livet, lösa saken så,

att statsmakterna blint medverka till att jordvärdet i sin helhet uttages

av de mindre bemedlade för att tilläggas en enskild person, som minst av

alla gjort sig förtjänt av densamma. Detta är en betydelsefull fråga, exempelvis

för bebyggarne i de fyra under Krapperup i Skåne lydande fiskelägena,

om vilkas expropriationsbehov år 1912 var åtskilligt tal även i

riksdagen. Det bör därför inflyta i lagen en föreskrift till förebyggande

av en så orimlig verkan av lagen.

Vid handläggningen 1913 av propositionen om ny expropriationslag

bifölls i anledning av väckt motion av andra kammaren med stor majoritet,

att i lagen hänsyn borde tagas vid ersättningsfrågans bedömande till

besittningshavarens nedlagda kostnader samt jordvärdestegringen på sätt

ovan sägs.

Man måste också fråga sig, om ej, när det gäller att skaffa jord åt

småfolk från stora domäner, det borde ofta vara en riktig princip att ersättningen

ej bestämmes högre än vad den stora jordägaren själv kan

anses hava utgivit för markstycket. I Norrlandskommitténs förslag stadgades,

att lösen skulle utgå efter vad jord av lika beskaffenhet och''godhet

i orten i »allmänhet gäller», men i en reservation till betänkandet tillädes

härtill följande ytterligare begränsningar: »Vid uppskattning av inägor

och skogsmark f‘år i allmänhet ej tagas hänsyn till deras värde för jordbruksändamål,

utan endast till vad de kunna anses värda såsom skogsmark.

Tillika bör vid bestämmandet av lösen för såväl inägor och skogsmark

som åbyggnader jämväl fästas skäligt avseende å de utgifter eller

kostnader, ägaren i verkligheten kan antagas hava fått vidkännas för desammas

förvärvande.» Detta motiverades i reservationen sålunda: »Den

nu gällande expropriationslagen har genom sina bestämmelser och sin tilllämpning

skapat den allmänna föreställningen, att expropriation är en

dyr sak och att ägarna av det, som exproprieras, böra skörda betydande

vinst av expropriationen. Detta förhållande synes kunna förklaras därav,

att lagen avser att för det allmännas eller för bärkraftiga enskilda företags

räkning expropriera även från småfolk deras egendom. Här däremot

gäller det att från förmögna bolag expropriera mark åt obemedlade arbetare.

Detta gör en betydlig skillnad. Vidare är att märka, att det nu

gäller att från bolagen expropriera odlingsmark, som de själva ej kunna

nyttiggöra för samhället och därför ej äga rättighet att besitta. Det

inträder här ett förhållande snarlikt det, som föranlett, att det medgivits

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets utlåtande Nr 27.

inmutningsrätt till malmfyndigheter å annans mark. Man bör också

särskilt erinra sig, att vid trävaruindustriens inköp av hemman, förr såväl

som nu, sällan beräknats något pris för inägor som sådana eller för

åbyggnader eller för markens odlingsvärde, utan det är den skogsbördiga

markens areal och duglighet för skogsväxt samt den växande skogens

värde, vartill tages hänsyn. Med hänsyn till dessa förhållanden och till

ändamålets sociala betydelse, synes staten billigtvis kunna göra anspråk

på, att marken avstås utan särskild vinst för jordägaren; och kan därvid

ifrågasättas, om ej hänsyn jämväl bör tagas till det låga pris, varför hemmanet

i största antal fall förvärvats.»

Uti de väckta riksdagsmotionerna om social expropriation har likaledes

anmärkts och även framställts yrkanden om att stadganden måtte

införas, att någon oförtjänt vinst under inga förhållanden beredes den

store jordägaren.

Slutligen är även för den sociala expropriationen av betydelse, vad

som enligt den allmänna expropriationslagen skall menas med »egendomens

värde» i allmänhet. Enligt gällande lag är värdet som sagt vad jord av

enahanda beskaffenhet i orten »högst gäller». I skogskommitténs betänkande

av år 1909 föreslogs jordlösen för expropriation i visst fall av vanskött

skogsmark till vad jord av lika beskaffenhet »lägst skattas må». Norrlandskommittén

bestämde värdet till vad jord av lika beskaffenhet och godhet

i orten »i allmänhet gäller», vilket väl i stort sett motsvarar det nu framlagda

förslagets uttryck.

En förhöjd ersättning utgår enligt ett par specialförfattningar. I

1880 års förordning om jordägares rätt över vattnet å hans grund stadgas,

att jord, som i visst fall genom uppdämning sättes under vatten eller

skadas, skall ersättas med »fulla värdet och hälften därutöver». Detsamma

gäller skada, som genom dammbyggnad tillskyndas fiske. Lagen av år

1902 om elektriska anläggningar stadgar den strängaste ersättningsskyldigheten.

Därest jord, som enligt nämnda lag avstås, användes för annans

räkning än kronans, skall nämligen förhöjning i ersättningen äga rum med

hälften av det belopp, som jämlikt de i 1866 års förordning stadgade

grunder skall utgå. Av intresse är emellertid, att denna författning i

ersättningsfrågan gör skillnad på de ändamål, den avträdda jorden skall

tjäna. De statsliga ändamålen ha, som man ser, ansetts böra vidkännas

en lindrigare utgift. Ansatser å andra sidan till ett erkännande, att ersättning

bör utgå efter billigare grund än den nu allmänt gällande, förekomma

också redan i lagstiftningsarbetet. För städerna innehåller sålunda

lagen angående stadsplan och tomtindelning den nya bestämmelsen, att

ägare av tomt vid gata, som finnes upptagen i stadsplan och icke upp
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27. 15

låtits till allmänt begagnande, skall vara skyldig ersätta samhället värdet

av gatumarken utmed tomten intill gatans mitt, dock ej till större bredd

än nio meter.

Enligt gällande lag liksom enligt det nu framlagda lagförslaget skall

det egendomsvärde, från vilket man har att utgå, bestämmas för varje

särskilt fall efter expropriationsnämndens fria uppfattning. Förslaget inför

här till iakttagande en särskild hänsyn blott till värdestegring 1 följd

av själva det företag, för vilket expropriation skall äga rum. Detta leder,

frånsett obehörig vinst för jordägaren i ovannämnda speciella avseenden,

fortfarande till mycket godtycke och lämnar utrymme för allehanda försök

till jordocker. Det naturligaste vore kanske att fastslå i lagen såsom

utgångspunkt det officiella taxeringsvärdet, varifrån skulle få°göras avvikelser

i de fall och till de belopp, som lagen närmare uppräknade. Ett

fastställande av jordlösen på grundval av taxeringen skulle ännu rationellare

kunna genomföras, i fall taxeringen skilde mellan jordvärdet och

markens värde på grund av nedlagt arbete och omkostnader. Denna tanke

lär vara realiserad på Nya Seland och framföres även i de danska husmännens

bekanta Kögeresolution.

Beträffande förfogandet över den jord, som av staten exproprieras,

synes det ligga i sakens natur och vara för dess vidare ändamålsenliga

framfärd oundgängligt, att jorden genom den av staten anordnade expropriationen

även i första hand tillfaller staten. När det sedan gäller spörsmålet

om upplåtelsesättet, synes det oss vara tämligen likgiltigt, vilka

former användas, blott de tjäna det sakliga innehåll, som är oeftergivligt,

och detta är dels ett betryggande av besittningshavarens verkliga rätt

och dels ett betryggande av ändamålets bestånd. Det är en svår fråga att

finna förmer,, som tjäna dessa båda ändamål, och de hava hitintills aldrig

på ett fullt tillfredsställande sätt upptäckts. I England med sin långa erfarenhet

av olika expropriationslagar för socialt ändamål har man°dock

numera kommit till den insikten, att småbrukarna finna sig både vid starten

och i längden bäst till rätta med att det allmänna behåller äganderätten

till den exproprierade jorden, liksom givetvis detta också är den tryggaste

utvägen för att för framtiden bevara det ändamål, för vilket det allmänna

nedlagt så mycken omtanke och omkostnader. Enligt 1907 års engelska

lag får statens jord, på grund av dessa erfarenheter och till skillnad mot

vad förut gällt,. icke säljas men väl utarrenderas för småbruksändamål.

Man må ock besinna, att det nu ej vidare är fråga om utarrendering utan

eftertanke efter det gamla systemet. Det nya betraktelsesätt, som°slagit

igenom i England och även hos oss med antagandet av en lag om social

opaginerad Kontrollera mot PDF

1(5 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

expropriation kommer att göra sig gällande, återgives av professor Steffen

i hans framställning för emigrationsutredningens räkning av lagstiftningen

rörande småbruk och jordlotter i England sålunda: ''De blivande småbrukarna,

som ej ha eget kapital nog för att köpa jorden och ej vilja belasta

sig med kapitallån, motsvarande jordens saluvärde, hava möjligheten

att bliva arrendatorer på kommunernas eller statens jord och att bliva

behandlade enligt den socialpolitiska principen om småbrukens samhällsgagnelighet

i stället för enligt den privatekonomiska principen om största

möjliga penningvinst åt jordägaren och ett godtyckligt utövande av jordäganderätten

i överensstämmelse med en enskild jordägarefamiljs skiftande

intressen och åskådningssätt.’

Såsom redan framhållits är en social arrendelagstiftning en brådskande

angelägenhet. För varje år som går utan att något åtgöres i detta

hänseende, lida en myckenhet människor obotlig skada till frihet, hälsa

och egendom, oaktat i 16 § regeringsformen föreskrives, att Konungen ej

ä^er någon i något avseende »fördärva eller fördärva låta». Vi anse oss

därför föranlåtna att i anslutning till den reservation, som år 1913 avgavs

i lagutskottet av tvenne ledamöter och samlade en avsevärd minoritet

i andra kammaren, framlägga till omedelbart antagande en provisorisk

lagstiftning om social expropriation.

De närmare förtydliganden och begränsningar, som efter mera ingående

överväganden kunna bliva fastslagna i en definitiv lagstiftning, äro

mindre behövliga i en provisorisk lagstiftning. Det ligger nämligen i

sakens natur, att regeringen, vilken åligger prövningsplikt efter föreliggande

omständigheter, skall tillämpa en sådan lag med nödig varsamhet och låta

den komma i tillämpning företrädesvis endast i sådana nödfall, där ett

uppskov skulle äventyra berättigade intressen.

Till sist torde böra erinras att den ofta uttalade fruktan, att riksdagen

ej lämpligen bör omedelbart antaga en lagstiftning, som ej varit

föremål för juridisk detaljgranskning inom ämbetsverken, saknar väsentligen

fog och även understundom fått giva vika för nödvändigheterna. Ett av

riksdagen antaget förslag skall för övrigt alltid undergå sådan granskning

på ett eller annat sätt, innan det av Kungl. Maj:t stadfästes, vadan några

verkliga äventyrligheter icke föreligga.

I sammanhang med antagandet av en sådan provisorisk lag bör riksdagen

även begära framläggande dels ånyo av ett förslag till allmän expropriationslag

och dels av förslag till en definitiv lag om social expropriation.

''»

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

17

Såsom i förevarande motion omförmäles, förelåg till behandling vid

1913 års riksdag en kungl. proposition med förslag till ny expropriationslagstiftning.

Sedan detta förslag blivit av lagutskottet med vissa ändringar

tillstyrkt, samt kamrarna i princip godkänt utskottets förslag men i vissa

delar stannat i skiljaktiga beslut, blev ett av lagutskottet avgivet saminanjämkningsförslag

av första kammaren förkastat, i följd varav frågan för

nämnda riksdag förfallit. Sedermera har, på sätt motionärerna jämväl erinrat,

i Kungl. Maj:ts tal å rikssalen vid öppnandet av den första riksdagen

under innevarande år tillkännagivits, att Kungl. Maj:t haft för avsikt

att ånyo förelägga riksdagen förslag i ämnet. Sådant förslag blev

emellertid icke överlämnat till sistnämnda riksdag före dess upplösning,

och ej heller har frågan genom förslag från Kungl. Maj:t bragts under

den nu samlade riksdagens prövning.

I nu förevarande motion har frågan om ny expropriationslagstiftning

åter upptagits till behandling. Motionärerna hava därvid i första hand

yrkat, att i en särskild lag, vilken i avbidan å denna lagstiftnings slutliga

ordnande skulle erhålla allenast provisorisk giltighet, måtte sammanföras

åtskilliga bestämmelser rörande s. k. social expropriation. Det av motionärerna

i sådant syfte framlagda förslaget till »lag om expropriation av

jord för vissa sociala ändamål» överensstämmer med det förslag, som innefattats

i en av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping till utskottets

utlåtande i ämnet vid fjolårets riksdag avgiven reservation, vilket förslag

emellertid då icke vann någondera kammarens bifall. Därjämte hava

motionärerna yrkat, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t göra framställning

om framläggande för riksdagen snarast möjligt av förslag till allmän

expropriationslagstiftning samt till definitiv lagstiftning rörande s. k. social

expropriation från vissa fastigheter och för vissa i motionen närmare angivna

ändamål.

Av den behandling, som vid 1913 års riksdag ägnades frågan om

antagande av en fullständigt omarbetad expropriationslagstiftning, torde

med full tydlighet hava framgått, att icke någon som helst meningsskiljaktighet

förefinnes angående behovet av en dylik lagstiftning och önskvärdheten

av dess snara genomförande, ehuru enighet mellan kamrarna

icke kunde vinnas rörande vissa av det då föreliggande förslagets särskilda

bestämmelser. Enligt utskottets förmenande kan det ej heller vara tvivel

underkastat, att frågan i hela dess vidd inom kort tid åter kommer att

underställas riksdagens prövning, helst ett fullständigt utarbetat ocli av

riksdagens båda kamrar i väsentliga delar godkänt förslag finnes att tillgå

såsom underlag för det fortsatta lagarbetet på ifrågavarande område. Med

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 27 käft. {Nr 27.) 3

Utskottets

yttrande.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

hänsyn till det läge, vari frågan sålunda befinner sig, kan det enligt utskottets

uppfattning icke anses lämpligt att, på sätt motionärerna i första

rummet yrkat, nu till provisoriskt ordnande upptaga de omfattande och svårlösta

spörsmål, som falla inom området för den s. k. sociala expropriationen.

Vissa av dessa spörsmål ingå i den allmänna expropriationslagstiftningen

och komma att där behandlas. Härtill kommer, att sistlidet års riksdag i

skrifvelse till Kungl. Maj:t anhållit om framläggande för riksdagen snarast

möjligt av förslag i syfte att medelst stadgande om lösningsrätt bereda

ägare av byggnader å ofri grund en mera tryggad ställning. Innan den

allmänna expropriationslagstiftningen blivit slutförd och de frågor, som i

sammanhang därmed ligga under Kungl. Maj:ts prövning, vunnit sin lösning,

lärer det knappast vara lämpligt eller ens möjligt att till bedömande

upptaga, huruvida och i vad mån de syftemål, som motionärerna därutöver

vilja vinna med sitt förslag om social expropriation, lämpligen må på sådant

sätt tillgodoses.

Vid dessa förhållanden finner utskottet det icke vara av nöden, att

riksdagen vare sig nu påkallar Kungl. Maj:ts uppmärksamhet för behovet

av ifrågavarande lagstiftnings förnyade framläggande för riksdagen eller

i fråga om riktlinjerna för densamma gör vidare uttalande än som

förut skett.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

a) att den i förevarande motion under l:o) gjorda

hemställan icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda;

samt

b) att icke heller det under 2:o) i samma motion

framställda yrkande må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 11 augusti 1914.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

19

Reservation

av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping, vilka anfört:

»Utskottets avstyrkande av motionen har grundats huvudsakligen på

det skälet att det ur olika synpunkter ej vore lämpligt att nu upptaga

denna fråga. För vår del anse vi det åter nödvändigt för den händelse,

såsom vi förmena, lagstiftningens uppgift skall vara att hjälpa svenska

medborgare ur ett för dem särdeles äventyrligt nödläge. Oavlåtligt förlora

svenska medborgare redan förvärvade hem eller hindras att förvärva

egna hem och utkomstmöjligheter. Frågan är således av synnerligen

brådskande betydelse. Därföre hemställes,

l:o) att den i motionen under l:o gjorda hemställan

måtte av riksdagen bifallas;

2:o) att det under 2:o i motionen gjorda yrkande

jämväl måtte av riksdagen bifallas.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.