Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående lagstiftning, innefattande förbud mot uppförande utöver viss höjd av hus, avsedda att uthyras till bostäder.

1914-08-14 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1914 B:28, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående lagstiftning, innefattande förbud mot uppförande utöver viss höjd av hus, avsedda att uthyras till bostäder.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 28.

1

Nr 28.

Ankom till riksdagens kansli den 21 augusti 1914 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående lagstiftning, innefattande förbud mot

uppförande utöver viss höjd av hus, avsedda att uthyras

till bostäder.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, Stärner, Gezelius, greve

Lagerbjelke, L. Olsson i Hot*), greve Spens, Hult*), Malmborg*), Fagerlin,

Pettersson i Södertälje, Schotte, Persson i Norrköping, Igel och Indebetou*).

*} Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, nr 139, hava herrar Carl Lindhagen och Knut Tengdahl hemställt,

»att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte överväga behovet

och lämpligheten av en för hela landet gällande lag, som förbjuder

uppförandet av hus, avsedda till uthyrning eller därmed jämförlig upplåtelse

av bostäder åt andra till högre höjd än tre våningar, där ej

Konungen för skäliga undantagsfall därtill lämnar tillstånd.» °

Till stöd för denna hemställan hava motionärerna åberopat motiveringen

till en av herr Lindhagen vid första lagtima riksdagen under

innevarande år väckt motion, nr 189 i andra kammaren, innefattande

enahanda yrkande som nu förevarande motion. Den sålunda åberopade

motiveringen är av följande lydelse:

»Bland de samhälleliga företeelser, som främst tära på folkhälsan,

upptornar sig, vid sidan av fattigdomen och industrialismen, även storBihang

till senare riksdagens protokoll 1914. 9 saml. 28 höft. (Nr 28.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets utlåtande Nr 28.

städernas fördärvliga inflytande. Det är klart, att i den mån människorna

i sitt dagliga liv komma bort från naturens läkande krafter

samt tvingas att lida ständig brist på ren luft, ljus och naturglädje,

måste kropp och sinne småningom taga skada. Den tidsföreteelse, som

alltmer hopar människor i städerna, blir i all synnerhet en stor samhällsolycka,

när dessa nya bosättningar få regleras ensamt av den privata

företagsamheten, som bygger på förvärvsbegäret. De stora hyreskasernernas

sammanträngda hopgyttringar äro gravställen för folkhälsan.

De bliva det fullständigt, när de anvisas såsom boningar åt fattigdomens

och industrialismens offer.

Visserligen ha de senaste tidernas erfarenheter visat, att i vissa

storstäder, däribland även Stockholm, dödlighetsprocenten nedgått högst

betydligt. Samtidigt minskas dock också nativitetsprocenten och för

denna kan slutmålet bliva nollpunkten, under det att dödlighetsprocenten

har en given gräns för sitt nedåtgående. Med de statistiska

siffrorna får man nu vara särdeles vaksam och undvika att såsom så

ofta sker draga ensidiga slutsatser av desamma. Givet är emellertid,

att den sjunkande dödligheten även i storstäder beror på de moderna

hygieniska anordningarna samt lättheten att erhålla vård och läkarehjälp.

Å andra sidan hållas därigenom sjukliga barn och vuxna personer

vid liv i storstäderna, under det att de skulle dukat under på landsbygden.

Eu annan anledning till att dödligheten exempelvis i Sveriges städer för

närvarande är ungefär densamma som på landsbygden till skillnad från

vad förr varit förhållandet anses också vara den omständigheten, att i

städerna samla sig de livskraftigaste åldrarna. Obestridligt är därför fortfarande

bland sakkunnige, att de större städerna med deras industrialism

och nuvarande byggnadssätt komma att alltjämt utgöra förbränningsugnar,

där släktena åtminstone i andra och tredje led brinna ut. Det är därför

icke sagt, att de levat förgäves. Genom förbränning skapas kraft, och

det kan icke förnekas, att initiativen, verksamhetsbegäret och den andliga

kulturen utgå från de centralpunkter, där människorna i större myckenhet

samla sig. Emellertid måste människomaterialet förnyas. Målet

är naturligtvis för övrigt att förena den andliga och kroppsliga kulturen

samt förekomma allt det lidande och degeneration, som i alla fall följer

med en sådan förbränning.

Ett litet brottstycke ur livet brukar ofta bättre än långa utläggningar

klargöra vad en fråga gäller. I en motion för någon tid sedan

i huvudstadens kommunalrepresentation förordade C. Sundell inrättandet

av skogsskolor för huvudstadsbarn med klen hälsa. Motionären yttrade

därvid bland annat följande:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 28. 3

Den verkan som skollovskolonien åstadkommer på de flesta av de barn, som

få medfölja en sådan koloni är så i ögonenfallande att den ej kan av någon förnekas.

Tyvärr varar denna verkan allt för kort tid framåt, beroende på att kolonierna

äro på landet endast den korta tiden av två månader. Redan i slutet av

höstterminen har verkan av sommarvistelsen försvunnit och barnen äro lika klena

som förut; undantag givas naturligtvis. Det blir sålunda icke så god valuta för de

penningar, som användas till skollovskolonierna, som önskligt vore. Skulle däremot

de klena barnen under någon längre tid kunna undandragas hemmens i hygieniskt

hänseende skadliga inflytande, skulle resultatet bliva ett helt annat. Att under längre

tid helt och hållet skilja barnen från hemmen och vårda dem vid anstalt skulle

bliva dyrt och skulle kanske stöta på motstånd från föräldrarnas sida. Däremot

skulle det stöta på mindre svårigheter att vidtaga en sådan anordning, att de klena

barnen hela dagen vistades borta från hemmen i frisk luft men tillbragte natten

hemma. Ett försök i denna riktning har gjorts i Charlottenburg i närheten av

Berlin. Där liar anordnats en skola för klena barn i en skogstrakt i närheten av

staden, så att barnen med spårvagn lätt kunna komma dit på morgonen och hem

på aftonen efter en hel dags vistelse i skogsluften. Det är sant, att klimatet där

ar något mildare än hos oss och att försöket ej utsträckts Ull de kallaste vintermånaderna,

men detta beror därpå att »skogsskolan» i Charlottenburg haft mycket

byggnader, s. k. Höckerska baracker, till sitt förfogande. Resultaten ha

blivit de allra bästa: 25 procent av barnen ha fullständigt botats, hos 62 procent

har väsentlig förbättring efter 6 månaders vistelse vid skogsskolan inträtt. Det är

särskilt blodfattiga, skrofulösa, hjärt- och lungsjuka (ej tuberkulösa) som medtagits.

Aven resultatet av undervisningen har blivit gott. Trots det att barnen ej undervisats

mer än 2—3 timmar om dagen ha de förvärvat sig samma kunskaper som

sina kamrater i den vanliga skolan med flera lästimmar. Skulle en sådan skola inrättas

hos oss, så är jag övertygad om att resultatet skall bliva lika gott som i

Charlottenburg, trots att vårt klimat är ogynnsammare. Jag är även övertygad

om, att en sådan skola med gott resultat kan hållas uppe året om.

Dylika exempel tala om åtskilligt lör oss, ifall vi ej fått ögonen

upp för det förut. De leda också tankarna till det ondas grundorsaker

och borde då, synes det, vädja även till våra samveten att vid sidan

av det nödtvungna arbetet att bringa hjälp för olyckor, som redan uppkommit

i följd av ett oriktigt system, samtidigt ägna vår handling åt

den ännu större uppgiften att förekomma dylika olyckors uppkomst.

I samma mån som industrialismen och storstäderna utbreda sio- i

vår tid, måste detta stora spörsmål om upprätthållande av släktets kraft

bil ett av tidens förnämsta problem. Detta strävande måste rikta sig

åt två håll.. A ena sidan gäller det att kvarhålla den jordbrukande

bondebefolkningen på landsbygden och skapa de mesta'' möjliga nya

jordbruksexistenser. Bondens yrke skänker nämligen samhället, såsom

blivit sagt, icke blott smör och ost, utan framför allt människor. Å

andra sidan måste bemödandena gå ut på att skapa ett naturenligare

levnadssätt för stads- och industribefolkningen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets utlåtande Nr 28.

I en skrift av professorn i nationalekonomi vid Berlins universitet

C. Ballod om stads- och lantbefolkningens livskraft kommer författaren

till det resultatet, att vid sidan av en del i ringare mån inverkande omständigheter

framstår såsom huvudorsaken till den större dödligheten i

storstäderna och rasens försvagande därstädes följande: brist på luft och

ljus, arbete i slutna, ofta mycket små lokaler. Han anmärker vidare,

att bland de moderna miljonstäderna har London den minsta dödligheten

säkerligen av den anledningen, att den är mest utbredd på ytan

och invånarna bo mera i enfamiljshus och därigenom lida mindie av

brist på luft och ljus. En bättre reglering av bostadsfrågan i städerna,

strängare byggnadsordningar o. s. v. är ett särdeles brännande behov,

om man besinnar, att befolkningsöverskottet överallt i Västeuropa nästan

uteslutande eller åtminstone företrädesvis söker sin utkomst i städerna.

På detta sätt måste, slutar författaren, ett lands totala befolkning bliva

allt mera försvaga, deras militära och slutligen även deras ekonomiska

arbetsförmåga bliva allt mindre, om icke alla möjliga medel tillgripas

att höja denna befolknings livshushållning och i städerna huvudsakligen

sörja för bättre och luftigare bostäder.

Ett utslag av dessa nödvändigheter är otvivelaktigt nutidens strävanden

för trädgårdsstäder. Genom företagsamhet av det allmänna och

enskilda sammanslutningar har man sökt även för framtiden betrygga,

att dessa städer bevaras i sitt för luft och ljus tillgängliga skick. Giundvalen

för detta bemödande är, att husen icke få uppföras utöver en viss

höjd. Därigenom bevaras syftet huvudsakligen och nedslås det eljest

oundvikliga jordockrets bemödanden att rubba en sådan ordning, höja

tomtpriserna samt skapa inkomster genom att samla människor i störa

hyreskaserner. På många, kanske de flesta ställen äio anlagda trädgårdsstäder,

som ej äro skyddade mot dylika omvälvningar, och mångenstädes

bygger man nya förstäder efter den gamla kasernmetoden.

I regeln brukas för trädgårdsstäder, anlagda genom det allmännas

försorg, föreskrivas, att boningsrum ej få inrymmas annat än i högst

två våningar utom vid större trafikleder, där högst tre våningar eller

två våningar och inredd vind äro medgivna. Detta borde bliva lag

överallt, där nya stadsdelar skola uppbyggas eller eljest byggnadsverksamhet

börjar äga rum för bostäders uthyrning till andra. En

normal och människovärdig bostad har i alla tider på landsbygden ansetts

böra begränsas till en eller högst två våningar, och en intelligent

anlagd stad bör i regel icke uppvisa boningshus till större höjd än

trenne våningar. Rätten för jordägare att med utnyttjandet av ett jordmonopol

uppföra hus till uthyrning av bostäder till ännu större höjd är

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 28. 5

en av de kraftigaste hävstängerna för tomtmarkens fördyrande och tillskapandet

av storstädernas onaturliga bostadsförhållanden. Det borde

därför gälla såsom en lag för hela landet, att ingen äger rättighet att

uppföra hus för uthyrning av bostäder till högre höjd än tre våningar,

därest ej för undantagsfall meddelas dispens. I England skulle kanske

en sådan lag vara obehövlig, därför att den nedärvda seden att bo i

mindre hus är så stark, att inget jord ocker kan bryta den. I vårt land

liksom i många andra länder saknas denna motståndskraft i vanorna.

Mången skall kanske säga, att förslaget är för radikalt. Förslaget

är emellertid bara en av de många saker, som borde göras. Det är

byggt på humanitära bevekelsegrunder och tillskyndar icke människorna

något lidande. Det skulle tvärtom gagna människorna samt giva ett

väldigt slag åt jordockret. Förslaget är således helt enkelt förnuftigt,

avsett som det är att införa någon moderation i tillvägagångssätten.

Därför riktår det sig också mot den radikalism, som strävar att radikalt

upprätthålla radikala missförhållanden.»

Jämte det motionärerna åberopa den ovan återgivna motiveringen

erinra de, »att med förevarande fråga sammanhänger angelägenheten att

bostadslägenheter ej må, som nu i stor utsträckning får äga rum, anordnas

utan hänsyn till att solljuset får tillträde till lägenheterna», ävensom

att ett av särskilde kommitterade den 20 mars 1909 avgivet förslag

till ny byggnadsstadga för riket »väl i motiven medgiver ’att de

höga husen ur flera synpunkter icke äro att förorda’, men sedermera i

strid mot detta uttalande och motionens tankegång utan vidare fastslår,

att inom större stad och således även dess utvidgningar byggnad av

sten, järn eller andra därmed jämförliga ämnen må uppföras i fem

våningar och i medelstor stad i fyra våningar.»

Det spörsmål, som i förevarande motion beröres, faller inom området

^för den omfattande och viktiga frågan om åtgärder från det allmännas

sida för att bostadsförhållandena företrädesvis i städer och med

dem jämförliga samhällen må ordnas på ett för invånarna ur hygieniska

synpunkter möjligast tillfredsställande sätt. Åven om denna fråga,

vars vittgående sociala betydelse under de senaste årtiondena blivit allt

mera framträdande i sammanhang med stadssamhällenas snabba utveckling

och den ökade inflyttningen från landsbygden till städerna, på

gi''und av sin övervägande ekonomiska natur i vårt land huvudsakligen

är att betrakta såsom en angelägenhet, vilken det tillhör vederbörande

kommuner att själva ordna, är densamma likväl i åtskilliga hänseenden

av beskaffenhet att påkalla även de lagstiftande myndigheternas upp
-

Utskottets

yttrande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets utlåtande Nr 28.

märksamhet. Sålunda är det uppenbarligen en uppgift för den allmänna

lagstiftningen att genom lämpliga föreskrifter söka förebygga

ett sådant byggnadssätt i stadssamhällena, varigenom invånarnas hälsa

kan äventyras. I vårt land hava ock sedan längre tid funnits föreskrifter,

genom vilka rätten för tomtägare i städer att efter eget skön

tillgodogöra sig fastighet för byggnadsändamål underkastats ganska

avsevärda inskränkningar. De lagbestämmelser, som sålunda meddelats,

hava visserligen, särskilt i äldre tid, huvudsakligen tillkommit i syfte

att förebygga eldfara samt att tillgodose anspråken på ordning och

prydlighet. I de byggnadsförordningar, som utfärdats under senare

tid, hava emellertid städse inrymts jämväl föreskrifter i syfte att förekomma

ett byggnadssätt, som icke i erforderlig mån tager hänsyn till

de hygieniska kraven, särskilt vad angår nödig tillgång av ljus och frisk

luft för bostädernas innehavare. I Sådant hänseende förekomma bestämmelser

om minimibredd för gator samt förbud mot uppförande av

hus över viss höjd eller med våningar utöver bestämt antal. Sålunda

föreskrives i 28 § av nu gällande byggnadsstadga för rikets städer den

8 maj 1874, att boningshus ej må byggas med flera än fem våningar,

däruti bottenvåningen skall inräknas, samt, om boningsrum eller rum

med eldstad finnes å vinden, jämväl denna. Därjämte har i 12 § i

samma stadga lämnats föreskrift därom, att vid uppgörande av stadsplan

skall tillses, att densamma kommer att motsvara sundhetens fordran

på ljus och frisk luft. Byggnadsstadgans bestämmelser gälla även för

köpingar och kunna genom särskilt förordnande göras tillämpliga jämväl

för andra platser med större sammanträngd befolkning. I de för

särskilda orter gällande byggnadsordningar kunna i ovan berörda hänseenden

fastställas föreskrifter, som innebära skärpning av byggnadsstadgans

allmänna bestämmelser, varemot Kungl. Maj:t å andra sidan

kan på ansökan medgiva dispens från byggnadsstadgans föreskrifter.

Byggnadsstadgan för rikets städer är för närvarande und^: omarbetning.

Kungl. Maj:t lät nämligen den 5 juli 1907 tillsätta en kommitté

med uppdrag att verkställa revision av nämnda stadga, och har

denna kommitté den 20 mars 1909 avgivit förslag till ny byggnadsstadga

för riket. Enligt detta förslag (§ 48) skulle byggnad av sten,

järn eller andra därmed jämförliga ämnen få inom större stad eller

större ort på landet uppföras i fem våningar och till en höjd av tjugutvå

meter, i medelstor stad i fyra våningar och till en höjd av aderton

meter, i mindre stad eller större ort på landet i tre våningar och till

en höjd av fjorton meter samt i liten stad eller mindre ort i två våningar

och till en höjd av tio meter. Genom bestämmelser i de för

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 28.

särskilda orter gällande byggnadsordningarna skulle förslagets föreskrifter

kunna ytterligare skärpas.

Av vad sålunda anförts framgår, att förbud mot uppförande av

hus i stad över viss höjd i viss omfattning finnes stadgat redan i nu

gällande lagstiftning, ävensom att i det av ovannämnda kommitté utarbetade

förslaget till ny byggnadsstadga en för vissa fall ej oväsentlig

utsträckning av dett;\ förbud blivit ifrågasatt.

I förevarande motion har nu föreslagits, att riksdagen skulle uttala

sig för införande av ett för hela landet gällande förbud mot uppförande

av hus, avsedda till uthyrning eller därmed jämförlig upplåtelse av bostäder

åt andra, till större höjd än tre våningar.

Beträffande den egentliga landsbygden torde något behov av inskränkande

lagbestämmelser i den riktning, motionärerna yrka, icke hava

gjort sig gällande. Vad åter angår städer och tätare bebyggda orter

synes med förslaget väsentligen avses att främja uppkomsten och utvecklingen

av s. k. trädgårdsstäder av det slag, varigenom en framsynt

bostadspolitik flerstädes i utlandets stora industrisamhällen och jämväl

på sina håll i vårt land kunnat bereda goda och sunda bostäder åt en

betydande del av den mindre bemedlade befolkningen.

Ehuruväl ett dylikt bebyggande otvivelaktigt äger stora fördelar,

där förhållandena medgiva dess användning, kan det enligt utskottets

uppfattning icke lämpligen ifrågasättas att genom en lagbestämmelse

påbjuda dess allmänna och omedelbara genomförande i vårt land. Förutom

att lagstiftningen därigenom skulle ingripa på ett område, där

bestämmanderätten huvudsakligen torde böra förbehållas kommunerna,

ligger det för öppen dag, att en dylik lagstiftningsåtgärd måste medföra

konsekvenser, företrädesvis av ekonomisk art, vilka det icke är möjligt

att nu ens tillnärmelsevis överblicka. Anledning till något riksdagens

uttalande i motionens syfte i denna del synes för övrigt så mycket

mindre föreligga, som det lärer vara att förvänta, att det i motionen

berörda spörsmålet utan någon riksdagens åtgärd kommer under omprövning

i sammanhang med pågående utredning av en fråga, vilken med

förevarande ämne äger nära gemenskap. Enligt vad utskottet erfarit,

hava nämligen de av chefen för civildepartementet tillkallade sakkunniga

för utredning rörande de mindre bemedlade klassernas bostadsförhållanden

förehaft en granskning ur bostadspolitisk synpunkt av såväl gällande byggnadsstadga

som det föreliggande förslaget till reviderade bestämmelser i

detta hänseende. Vid sådant förhållande och då utskottet har anledning

antaga, att de sakkunniga vid denna granskning komma att ägna behörig

uppmärksamhet jämväl åt de i motionen framförda synpunkterna, finner ut
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets utlåtande Nr 28-

skottet skäl icke föreligga för riksdagen att hos Kungl. Maj:t begära

särskild utredning av den art, som i motionen avses.

Med hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet alltså hemställa,

att förevarande motion icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 augusti 1914.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Reservation

av herr Lindhagen, som anfört:

»Utskottet anför tre skäl för sitt avstyrkande av motionen. För

det första anser utskottet, att lagstiftningen därigenom skulle ingripa

på ett område, där bestämmanderätten huvudsakligen torde böra förbehållas

kommunerna. Häremot måste till en början erinras, att kommunerna

icke äga befogenhet att stifta civillagar, vadan denna frågas

avgörande redan av den anledningen icke kan förbehållas dem. Att

överlämna en så viktig angelägenhet till de olika kommunernas slumpvisa

avgörande skulle dessutom endast leda till fragans försummande

mångenstädes samt brist på plan och enhetlighet över huvud taget. Slutligen

och framför allt måste gent emot detta utskottets överraskande

påstående framhållas, att man såvitt jag förstår verkligen kunde begära

att vi nu åtminstone hunnit så pass långt som till ett erkännande, att

städernas och i all synnerhet de större städernas jord- och bostadsfråga

är en statsangelägenhet av första rang.

Utskottet invänder vidare, att den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden

måste medföra konsekvenser företrädesvis av ekonomisk art, vilka det

icke är möjligt att nu ens tillnärmelsevis överblicka. Det förefaller mig

riktigare, att, såsom i motionen skett, begynna med vad man redan nu

kan överskåda nämligen det angivna missförhållandet och den andel

däri, som spekulationen och byggnadssättet äger. Konsekvenserna av

detta ondas avlägsnande kunna väl ej bliva annat än huvudsakligen goda

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets utlutande Nr 28.

och de ekonomiska intressen, som alltid åberopas såsom hinder för människornas

frigörelse, böra väl kunna på ett förnuftigt sätt avvecklas och

betvingas. Vad som emellertid i detta avseende tilläventyrs ännu ej

kan överblickas, vill motionen just bereda oss ett tillfälle att få eu

inblick uti genom dess förord för ett övervägande av behovet och lämpligheten

av den ifrågasatta åtgärden, under det utskottet synes avvisa

förvärvandet av en sådan insikt.

Slutligen föreställer sig utskottet att det i motionen berörda spörsmålet

utan någon riksdagens åtgärd kommer under omprövning av

statens bostadskommitté. Då utskottet självt redan ställt sig avvisande

mot saken lärer denna hänvisning knappast kunna tolkas såsom någon

förhoppning hos utskottet, att motionens synpunkter där skola vinna

något huvudsakligt beaktande. Såsom jag inom utskottet sökt närmare

visa giva för övrigt åtminstone mina erfarenheter ej någon synnerlig

förhoppning om att kommitterade skulle i detta avseende överskrida

palliativernas område. En erinran även till kommittén om detta viktiga

ämne kan i varje fall ej vara annat än på sin plats.

Det verkliga skälet för utskottets avstyrkande och riksdagens

blivande beslut i överensstämmelse därmed är naturligtvis, att avgörandet

väsentligen är lagt i händerna på personer som själva icke hava så

stark känning av missförhållandet eller tid till eftertanke däröver, att

de därav obetvingligt föranledas att uppresa sig emot detsamma. Samma

företeelse således som i alla andra frågor, där ett strävande att upprycka

det onda med i''oten oavlåtligt utebliver. Det återstår snart knappast

annat än den dystra förhoppningen, att det lidande, som världskriget

skall tillfoga människorna, må till sist tvinga dem att försöka gå mera

till botten med sina frågor. Men även detta är endast en halv förhoppning.

Det kan också inträffa, att överklassen i sin nuvarande gestaltning

kommer att bestå och fortfarande tager ledningen i fortsatta strävanden

att, såsom i förevarande motion yttras, radikalt upprätthålla

radikala missförhållanden.

Med åberopande av motionens motivering tillstyrkes:

att ifrågavarande motion måtte av riksdagen

bifallas.»

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 28 höft. (Nr 28.) 2

i

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.