Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:tsproposition med förslag till lag innefattande tillägg till 17 köp. 4 § handelsbalken.

1914-09-22 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1914 B:39, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:tsproposition med förslag till lag innefattande tillägg till 17 köp. 4 § handelsbalken.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 39.

1

Nr 39.

Ankom till riksdagens kansli den 22 september 1914 kl. 2,so e. in.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts- proposition med förslag

till lag innefattande tillägg till 17 köp. 4 § handelsbalken.

Närvarande vid ärendets slutliga, behandling: Herrar Petersson i Lidingö villastad,

Lindhagen*, af Ekenstam*, Söderbergh*, Gezelius*, greve Lagerbjelke,

Alexanderson*, Knut Larsson*, greve Spens, Hult*, Pettersson

i Södertälje, Schotte, Persson i Norrköping*, Olsson i See och Holmdahl.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 7 september 1914 dagtecknad proposition, nr 280,

vilken blivit hänvisad till förberedande behandling av lagutskottet, har

Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och

lagrådet förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande

Förslag

till

Lag

innefattande tillägg till 17 kap. 4 § handelsbalken.

Såsom tillägg till 17 kap. 4 § handelsbalken förordnas, att där betjänters,

tjänstehjons eller andra arbetares avlöning för tid mellan den 31

juli 1914 och den 1 mars 1915 bevakas i husbondes eller arbetsgivares

konkurs, som börjar före den 1 januari 1916, löntagaren eller annan, till

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 39 käft. (Nr 39 .)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 39.

Utskottets

yttrande.

vilken fordringen övergått, skall åtnjuta den för sådan fordran i nämnda

lagrum stadgade förmånsrätt, ändå att fordringen ej skulle, enligt vad där

sägs, med dylik rätt utgå.

Denna lag skall träda i kraft genast efter utfärdandet.

Beträffande de skal, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förevarande

förslag, får utskottet hänvisa till den kungl. propositionen.

I "yttrande till statsrådsprotokollet för den 31 augusti 1914 har chefen

för civildepartementet — under framhållande av den synnerliga vikten

av att under den nuvarande kritiska situationen verksamheten inom landets

näringsliv må kunna i största möjliga utsträckning fullföljas — erinrat,

att de förhållanden, med vilka näringslivet för närvarande har att räkna,

helt naturligt måste medföra svårigheter, då det gäller avlönings utbetalande

till den inom näringarna sysselsatta personalen. Såsom eu utväg i detta

avseende hade därför, efter överläggningar inom arbetsgivare- och arbetareorganisationer,

blivit ifrågasatt, att enligt överenskommelse mellan arbetsgivare

och arbetare de senare skulle för någon tid åtnöjas ined att

omedelbart utbekomma allenast en del av arbetslönen samt arbetsgivaren

vara berättigad att innehålla den återstående delen, med skyldighet för

honom att utbetala densamma till arbetarne efter viss skälig tid, då ett

mera normalt tillstånd kunde anses hava återinträtt. Av förhandlingarna

vid ett möte, som på kallelse av statens arbetslöshetskommission ägt rum

mellan representanter för de större arbetsgivare- och arbetareorganisationerna,

hade framgått, att utsikter icke saknades för att berörda utväg för

näringsverksamhetens upprätthållande skulle kunna komma till ganska vidsträckt

användning. Ett villkor härför hade emellertid, på sätt jämväl

under nämnda förhandlingar framhållits, synts vara, att arbetarna bättre

än enligt nu gällande lag tryggades i sitt anspråk på att även i händelse

av arbetsgivarens obestånd utbekomma de belopp, som denne skulle äga

rätt att innehålla. För sådant ändamål ansåge departementschefen den i

17 kap. 4 § handelsbalken stadgade förmånsrätten böra utvidgas på sätt i

den nu framlagda kungl. propositionen föreslagits.

Emot det i överensstämmelse med de av chefen för civildepartementet

sålunda angivna grunder inom justitiedepartementet, utarbetade

förslaget till lag innefattande tillägg till 17 kap. 4 § handelsbalken hava

vid förslagets granskning i lagrådet uttalats starka betänkligheter. Sålunda

anförde en ledamot av lagrådet;

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets, utlåtande Nr 30.

3

»Föreliggande lagförslag avser att under nuvarande tryckta ekonomiska

förhållanden bidraga till upprätthållandet av verksamheten inom landets

näringsliv. För sådant ändamål skulle genom en utvidgning av förmånsrätten

för avlöning, som innestår hos arbetsgivare, befordras överenskommelser,

enligt vilka arbetstagarna skulle åtnöjas med att för någon tid utbekomma

endast en del av den intjänta lönen, under det att återstoden

skulle av arbetsgivaren utbetalas först då mera normala förhållanden inträtt.

Förslagets berörda syfte är onekligen värt allt beaktande; ifrågasättas

kan dock, huruvida för dess vinnande den lagändring, som förslaget

innebär, kan anses nödig eller ens lämplig.

Beträffande betjäntes och tjänstehjons lön torde den föreslagna utvidgningen

av förmånsrätten sakna större betydelse; enligt vad chefens för

civildepartementet yttrande till statsrådsprotokollet utvisar har densamma

knappast ifrågasatts såsom i sak behövlig utan huvudsakligen för att full

likställighet måtte vinnas med de regler om förmånsrätten för andra arbetares

lön, som förslaget upptager.

Vad angår sistnämnda förmånsrätt har med den ändrade lydelse,

som hithörande stadgande i 17 kap. 4 § handelsbalken för säkerställande

av s. k. ackordsöverskott erhållit genom lagen den 10 juni 1910, förmånsrättens

åtnjutande ställts i samband med lönens förfallotid. Därmed har

ock — ehuru ej vid lagens stiftande åsyftat — eu utsträckning av förmånsrätten

för annan lön än ackordsöverskott inträtt. Möjlighet har öppnats

för arbetsgivare och arbetare att, genom avtal om senare förfallodag

för större eller mindre del av arbetslönen än som skulle gälla för den

övriga delen, trygga förmånsrätten för de lönemedel, som sålunda skulle

innestå hos arbetsgivaren. Genom dylika avtal kunna följaktligen redan

med nuvarande lagstiftning vinnas, om ock ej fullt med samma smidighet

och i samma omfattning så dock i väsentlig mån, de fördelar för parterna,

som förevarande förslag är ämnat att bereda. Och större svårighet torde

icke möta för träffande av avtal med sådant innehåll som det nu angivna

än för ingående av överenskommelser av den art, som förslaget förutsätter.

Aven om det från en synpunkt sett kan finnas fördelaktigt, att arbetsgivare

och arbetare hava möjlighet att på nyss antytt sätt ordna avlöningsförhållandena,

torde å andra sidan icke böra förbises, att genom missbruk

av denna möjlighet betydande olägenhet kan på annat håll uppkomma.

Det torde vara allmänt erkänt, att befintligheten av s. k. tysta förmånsrätter,

som icke hållas inom tillbörliga gränser, är ägnad att medföra allvarliga

rubbningar av kreditväsendet och stora förluster för andra kreditgivare.

Och tydligt är, att i förevarande fall lätteligen kan, därest utvägen

att låta arbetslön delvis innestå väl en gång niera allmänt tillgripits,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 39.

bliva fråga om synnerligen avsevärda belopp, som skulle komma att utgå

med förmånsrätt framför t. ex. inteckningar. Då enligt min mening med

gällande rätt överensstämmer, att fordran på innestående lön även efter

överlåtelse från den ursprunglige fordringsägaren är förenad med den förmånsrätt,

som denne kunnat påfordra, och överlåtelse av lönefordran således

utan större svårighet kan användas såsom betalning av skuld eller

såsom underlag för kredit, är ej uteslutet, att lönen i dess helhet eller en

stor del därav kan få innestå. Under sådana förhållanden synes knappast

önskvärt, att en ny lagstiftning i ämnet, som direkt visar hän på ett förfarande,

vilket lätt kan obehörigen utnyttjas, utan att dock innefatta något

skydd mot sådant missbruk, kommer till stånd.

Med hänsyn till det sålunda anförda finner jag mig icke kunna tillstyrka,

att förslaget upphöies till lag.» •

Två andra ledamöter av lagrådet anförde i gemensamt yttrande:

»Vi dela visserligen de ovan uttalade betänkligheterna mot en utsträckning

av de s. k. tysta förmånsrätterna. Aven med nu gällande lag

skulle emellertid, där fortsättandet av en industriell verksamhet betingades

av att arbetarna läte större eller mindre del av arbetslönerna stå inne hos

arbetsgivaren, saken kunna ordnas på ett sådant sätt, att arbetarna erhölle

förmånsrätt för innestående lönebelopp i lika stor omfattning, som lagförslaget

vill bereda. Det lärer dock få antagas, att så ej alltid skulle komma

att ske. Mindre tillfredsställande måste det likväl anses vara, om arbetarnas

säkerhet gjordes beroende av den omständigheten, huruvida avtalet

med arbetsgivaren innefattade en bevislig bestämmelse om eu tillräckligt

långt framskjuten förfallodag för de löner, Som lämnades innestående. Vid

sådant förhållande och då vi icke tro oss hava anledning befara större

vådor för fastighetskrediten av den ifrågasatta lagstiftningen, som skulle

äga giltighet endast för kortare tid, anse vi oss icke böra avstyrka antagandet

av lagförslaget, varigenom under nuvarande tryckta förhållanden

näringslivet synes kunna främjas.»

Vid prövning av förevarande lagförslag har lagutskottet för sin

del funnit de inom lagrådet emot förslaget uttalade principiella anmärkningar

vara ägnade att mana, till synnerlig varsamhet. Särskilt betänkligt

finner utskottet vara, att ett antagande av lagförslaget skulle försätta

innehavare av inteckning i fast egendom i eu sämre ställning med

avseende å förmånsrätten än den han nu har. Det kan knappast undvikas,

att sådant kommer att inverka menligt på fastighetskrediten. Obestridligen

kan i ett eller annat fall härav uppkomma förlust för inteckningshavare,

olägenhet för ägare av intecknad fastighet. Men av vida

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 39.

5

större betydelse är — såsom från framstående bankmannahåll för utskottet

påpekats — att en lagstiftningsåtgärd sådan som den nu ifrågasatta kan utöva

en menlig inverkan på vårt lands ställning å den utländska lånemarknaden.

Det är väl bekant, att allmänna hypoteksbanken och andra svenska låneförmedlare

i utlandet upptagit lån, vilka väsentligen vila å den säkerhet,

som erbjudes av inteckningar i svenska fastigheter. Ett förringande av

denna säkerhet genom ny lagstiftning kan väcka misstro till sagda kreditunderlag.

Aven om i nu förevarande fall eu sådan misstro må vara oberättigad,

lärer det bliva med svårighet förenat att härom övertyga en med

våra förhållanden mindre väl förtrogen främling, då det i allt fall ej kan

frånkommas, att inteckningssäkerheten blivit genom lagstiftningens ingripande

försämrad. Det synes utskottet så mycket mindre möjligt att

bortse från denna med förslaget obestridligen förenade olägenhet, som

det ingalunda lärer kunna tagas för visst, att den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden

erhåller den karaktär av ett kortvarigt provisorium,

som förslagets lydelse utmärker. Såsom chefen för civildepartementet i

sitt ovan omförmälda yttrande till statsrådsprotokollet antytt, torde det

nämligen, i händelse av det nu föreliggande förslagets antagande, bliva

nödigt att framdeles med hänsyn till då föreliggande förhållanden taga

under omprövning, huruvida den nu föreslagna tidsbegränsningen skall

kunna upprätthållas eller om, lagens giltighet då måste ytterligare utsträckas.

Vid sådana förhållanden ligger det enligt utskottets uppfattning

för öppen dag, att en lagbestämmelse av här föreslagen innebörd kan bliva

av ganska stor betydelse för våra kreditförhållanden så inom som utom

landet.

Med den uppfattning, utskottet alltså hyser i fråga om det föreliggande

förslagets innebörd och betydelse, har utskottet uppenbarligen måst

finna, att förslaget icke utan tvingande skäl bör vinna godkännande. Utskottet

har fördenskull ställt sig före att noggrannt undersöka, huruvida

med förslagets antagande skulle kunna vinnas sådana fördelar, att i jämförelse

med dessa ovan anförda betänkligheter måste framstå såsom av

underordnad vikt. I sådant syfte har utskottet sökt att från representanter

för åtskilliga av de näringsgrenar, som skulle beröras av den ifrågasatta

lagstiftningsåtgärden, erhålla upplysning angående de faktiska förhållanden,

vilka kunna inverka på frågans bedömande. De uppgifter, som på denna

väg kommit utskottet tillhanda, hava icke varit ägnade att bibringa utskottet

den uppfattning, att förslagets antagande skulle vara av trängande behov

påkallat. ,

Av de uttalanden, som från åtskilliga med näringslivets förhållanden

förtrogna personer lämnats utskottet, synes till en början framgå, att lag
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

lagutskottet# utlåtande Nr 39.

förslaget icke kan tillmätas någon mera avsevärd betydelse ur den såsom

grund för förslaget åberopade synpunkten av näringsverksamhetens obehindrade

fullföljande i största möjliga utsträckning. Inom vissa stora

industrier såsom textilindustrien och delvis järnverksindustrien har arbetstiden

av orsaker,; som icke undanröjas genom den med förslaget avsedda

anordningen, under den senaste tiden avsevärt inskränkts. Något innehållande

av arbetslönen lärer i dessa fall icke kunna ifrågakomma, då den

sålunda reducerade arbetsförtjänsten torde vara nödig för arbetarnas oundgängliga

levnadsbehov. Inom vissa andra industrier, där driften ännu

fortsättes utan inskränkning, torde visserligen förekomma, att endast en

del av arbetslönerna utbetalas i den mån de intjänas, under det att återstoden

innehålles till en senare tidpunkt. Där en sådan anordning vidtagits

i någon allmännare omfattning, såsom fallet lärer vara inom sågverksindustrien,

torde, efter vad för utskottet uppgivits, detta hava skett

icke till följd av något industriens eget behov, utan närmast för att tillförsäkra

arbetarna en behållen inkomst för den motsedda händelse, att

arbetet inom en nära framtid måste avbrytas. Den vid början av nu pågående

kris framträdande svårigheten för industrien att erhålla medel till

fortsatt drift torde numera hava väsentligen minskats, sedan exporten åtminstone

delvis åter öppnats och kreditförhållandena inom landet hunnit

i högre grad avpassas efter situationens krav. Den utväg till fortsatt industriell

drift, som skulle öppnas genom det nu föreliggande lagförslagets

antagande, torde alltså vara av betydelse väsentligen för sådana företag, vilka

på grund av ekonomiskt svag ställning redan under normala förhållanden

arbeta med svårigheter. Härvid synes emellertid böra beaktas, att just

beträffande dylika företag en utsträckning av den tysta förmånsrätten för

arbetarnas lönefordringar möjligen kan menligt inverka på den kredit i

övrigt, varav dessa företag under nuvarande brvdsamma förhållanden

givetvis äro i behov. Ej heller torde böra förbises, att överenskommelser

mellan arbetsgivare och arbetare av den art, förslaget avser att befordra,

i många fall kunna föranleda ett fortsättande av den produktiva verksamheten

under längre tid än som kan anses förenligt med sunda ekonomiska

principer. Särskilt torde för industrier, vilka icke kunna påräkna

snar avsättning för sina alster, ett uppehållande av driften över en viss

gräns allenast för att arbeta på lager lätt nog kunna medföra betydande

förlust.

Med anledning därav, att förevarande lagförslag, på sätt dess ordalydelse

tydligt utmärker, avser, att förmånsrätten skall gälla även om

lönefordringen överlåtits, har emot förslaget anmärkts, att en dylik bestämmelse

icke är ägnad att bereda arbetarna den förmån, som därmed

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 33. 7

otvivelaktigt åsyftats. Det lärer nämligen vara antagligt, att de fordringsbevis,

som utfärdas till arbetarna, i regel ej kunna av dessa användas

såsom betalningsmedel med mindre rabatt därå medgives, vilket åter kan

föranleda därtill, att arbetarna bliva utsatta för uppskörtning från mindre

nogräknade handlande och andra, med vilka de träda i affärsförbindelse.

Därför har ur synpunkten av arbetarnas bästa påyrkats, att förslaget

måtte undergå sådan ändring, att förmånsrätten icke komme att gälla, om

fordringen övergått i annans hand. Eu dylik ändring skulle emellertid

ur andra synpunkter icke kunna förordas.

Då utskottet av nu anförda skäl funnit de olägenheter, som förslagets

antagande efter utskottets uppfattning måste medföra, överväga

de fördelar, som till äventyrs därav kunna följa, får utskottet alltså

hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke

må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 22 september 1914.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Reservation er

dels av herrar Pettersson i Södertälje, Schotte och Olsson i See;

dels ock av herr Holmdahl, vilken anfört:

»Därest det varit fråga om att genom föreliggande lagförslag införa

någon principiell nyhet i förmånsrättshänseende beträffande arbetarnas

innestående avlöning, _ skulle jag ställt mig helt avvisande mot sagda förslag.

Py det kan ej förnekas, att den tysta förmånsrätt, varom här är

fråga, kan, om den icke hålles inom tillbörliga gränser, innebära eu fara

för vår fastighetskredit. Men samma fara förefinnes, såvitt jag kan förstå,

redan enligt nu gällande lagbestämmelser. Såsom lagrådet framhållit,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

TjCigutskottetx utlåtande Nr 39.

föreligger efter den ändring, som år 1910 vidtogs i 17 kap. 4 § handels*

balken, möjlighet för arbetsgivare och arbetare att genom avtal om senare

förfallodag'' för större eller mindre del av betingad arbetslön trygga förmånsrätten

för de lönemedel, som innestå hos arbetsgivaren. Det är sålunda

redan enligt nu gällande lagbestämmelser möjligt, att arbetare^ lönemedel

med'' förmånsrätt kunna komma att i arbetsgivares konkurs innestå

i samma utsträckning, som fallet skulle bliva enligt det nu föreliggande

lagförslaget. Man torde därför ej med fog kunna påstå, att genom detta

förslag vår fastighetskredit skulle kunna äventyras i högre grad än enligt

nu gällande förmånsrättsbestämmelser.

Nu skulle man ju kunna tycka, att, då det ändamål, som avses med

ifrågavarande lagförslag, kan vinnas på överenskommelsens väg, det ifrågasatta

tillägget till 17 kap. 4 § handelsbalken skulle vara onödigt. Jag vill

ej förneka, att eu sådan invändning kan ha ett visst fog för sig. Men å

andra sidan får man väl medgiva, att det under nu rådande förhållanden

innebär för arbetarna en större trygghet för utbekommande av innestående

lönemedel, liksom det också torde vara ur rättslig synpunkt mera tilltalande,

om förmånsrätten och tiden för dess giltighet fastslås genom lagbestämmelser,

än om den göres beroende av förfallotider, som tillkommit på avtalets

väg och om vilka det alltid torde bliva svårt att avgöra, huruvida

de äro fingerade eller ej. Vad som emellertid under alla förhållanden

vinnes genom ifrågavarande lagbestämmelse är att samma förmån därigenom

tillförsäkras arbetare inom alla de arbetsområden, där man ser sig nödsakad

att innehålla större eller mindre del av arbetarnas intjänta lönemedel.

Att den nu ifrågasatta lagbestämmelsen med hänsyn till de f. n.

rådande ekonomiska förhållandena är av behovet påkallad, synes mig framgå

dels av de uttalanden, som, enligt vad statsrådsprotokollet utvisar, gjorts

av representanter för de större arbetsgivare och arbetareorganisationerna,

dels ock framför allt av den omständigheten att regeringen, som har möjlighet

att [överblicka och bedöma förhållandena på olika områden av vårt

näringsliv, ansett sig böra taga initiativ till ifrågavarande lagändring. De

uttalanden i annan riktning, som från ett och annat håll gjorts hos lagutskottet,

synas mig knappast kunna gent emot regeringens uttalade mening

tillmätas någon avgörande betydelse.

På de skäl jag nu anfört har jag inom utskottet röstat för hemställan

om bifall till ifrågavarande lagförslag.»

Stockholm 1914. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söuer.

143045

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1914 B:293 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag, innefattande tillägg till 17 kap. 4 § handelsbalken. a1 i texten