Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående en social arrendelagstiftning till skydd för torpare, bolagsarrendatorer m. fl.

1914-06-18 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1914 B:7, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående en social arrendelagstiftning till skydd för torpare, bolagsarrendatorer m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

1

Nr 7.

Ankom till riksdagen» kansli den 19 juni 1914 kl. 2 •. a».

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående en social arrendelagstiftning till skydd

för torpare, bolagsarrendatorer m. fl.

Närvarande: herrar Lindhagen, Trana, Gezelius, greve Lagerbjelke, Johanson -i

Valared, Knut Larsson, L. Olsson i Hof, Lindley, Pettersson i Södertälje,

Pettersson i Bjälbo, Schotte, Olsson i Broberg, Igel, Holmd&hl*

och Svensson i Eskilstuna.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 137, hava herrar Carl Lindhagen, Ernst Hage, Sven Linders, O. Nilsson

i Tånga, E. Engström, Clir. Ericson i Funäsdalen, G. JR. Dahlberg, G.

Flognfält, N. Helger, J. Hedström, II. E. Nordstrom och N. A:son Berg

i Munkfors hemställt, att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte

taga under övervägande angelägenheten att åstadkomma en för hela landet

gällande social arrendelagstiftning till skydd och trygghet för torpare,

bolagsarrendatorer och deras vederlikar av skilda slag bland arrendatorsklassen.

Till stöd för sitt yrkande hava motionärerna anfört följande:

«Sveriges främsta realpolitiska frågor Moti»nen,

äro den sociala frågan och fredsfrågan.

Den allmänna arrendelagstiftningen av år 1907 avsåg väsentligen en

kodifiering, komplettering och förbättring av gammal lag och praxis med

hänsyn till de vanliga affärsmässiga arrendena. Den upptager sålunda

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 7 höft. (Nr 7.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

huvudsakligen tekniska bestämmelser samt eu vägledning för lösning av

de vanliga spörsmålen, som alltid göra sig gällande i ett arrendeförhållande.

Däremot innehåller lagen jämförelsevis få och obetydliga sociala föreskrifter,

d. v. s. bestämmelser, som avse att åt en arrendator i erforderliga fall

trygga något av den självägande bondens självständighet och trygghet i

utövning av sitt yrke som odlare.

Den kategori arrendatorer, för vilka en sådan hänsyn särskilt bör

göra sig gällande, äro till en början vissa arrendatorer av smärre jordbruk

på hemman och hemmansdelar, även då detta utgör fastighetens gårdsbruk.

Dit höra s. k. bolagsarrendatorer på skogshemman, som förr i tiderna

tillhört en självägande bondebefolkning, men sedan kommit i bolags ägo.

Därmed äro jämställda enahanda arrenden av hemmansbruk, tillhörande

enskilda skogsspekulanter, ävensom säkerligen en del gårdsbruk, lydande

under fideikommiss och liknande större jordbesittningar. Vidare höra hit

de flesta torparrenden och därmed jämförliga mindre lägenhetsbruk, som

blivit utarrenderade.

Den hänsyn, som anses berättiga och nödvändiggöra ett dylikt ingripande,

är för det första omtanken om denna befolkning själv och dess

oavvisliga livskrav. Vidare är det av vikt att bereda så stor del av befolkningen

som möjligt tillfälle till dräglig egen försörjning av jordbruk,

i den mån landets egna resurser tillåta det. Möjligheterna till utkomst

äro nämligen ingalunda så rikliga att ej alla utvägar måste ivrigt tillvaratagas;

därtill kommer, att jordbruket utgör grunden för näringarna genom

sin produktion av livsmedel. Slutligen har yrhet visat sig oumbärligt för

upprätthållande av människomaterialet, som degenereras och förbrännes av

industrialismen och storstäderna.

Gentemot så viktiga angelägenheter bär en tillfällig jordägare icke

ansetts med fog kunna äga rätt att på grund av sin äganderätt allena

förhindra desammas tillgodogörande. Ingen har någon förnuftig rätt att

lägga en död hand över någon del av det begränsade jordområde, som

utgör grundvalen för alla människors existens. Allra minst kan detta

komma i fråga, när jordägaren av sitt eget yrke är främmande för jordens

riktiga begagnande i andra avseenden. Därför har i nästan alla samhällsordningar

äganderätten till jorden varit belagd med mångahanda inskränkningar.

I all synnerhet har detta ansetts nödvändigt, när jordegendomar

hopats i ett fåtal händer och deras allsidiga utnyttjande för befolkningens

trängande behov därigenom ofta i hög grad äventyrats.

Det är av dylika orsaker, som exempelvis i Finland, där man gör

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

3

ofantligt mycket för att stödja jordbruket, vid sidan av en allmän arrendelag

även antagits en social arrendelag, gällande för de särskilda slag av

arrendatorer, som lia behov av densamma, och tillämplig även den över

hela landet. Detta är förordningen den 12 mars 1909 om lega av torp,

landbolägenhet och backstuguområde.

I Sverige har eu sådan lagstiftning antagits genom norrländska arrendelagen

den 25 juli 1909 för de fyra nordligare länen och vissa delar av

Gävleborgs och Kopparbergs län samt genom lagen av år 1912 även för

övriga delar av Gävleborgs län. Anledningen, varför författningen inskränkts

till endast dessa deler av riket, var den, att dessa ansågos mest hotade

av den industriella utvecklingen, vadan ett statsingripande i förenämnda

som i andra avseenden där till en början ägde rum. Eu särskild grund

för ett ingripande låg även därutinnan, att dessa trakter undergått så kallad

avvittring, varvid kronan bortskänkt mycket mark för upprätthållande

av jordbruk. Det framstod då så mycket mera befogat, att statsmakten tillsåg,

att dess avsikter med avvittringen åtminstone i någon mån upprätthöllos.

Emellertid har torpkommissionen, som tillsattes den 22 januari 1909

och den 6 maj 1911 avgivit sitt betänkande, även inlåtit sig något på

denna sak. Den har nämligen föreslagit, att vissa föreskrifter om jordägares

skyldighet att tillhandahålla byggnader och ombesörja större reparationer

samt om arrendators rätt till ersättning för nyodling, allt i huvudsaklig

överensstämmelse med norrländska arrendelagens stadganden därom,

skulle bliva tillämplig på arrenden av »dagsverkstorp eller annan

under huvudgården lydande lägenhet, å vilken åbyggnaden ej tillhör

arrendatorn». Dessa bestämmelser äro dessutom föreslagna att inflickas

i 1907 års arrendelag.

Här möter ett mycket belysande exempel, varthän planlösheten uti

regeringsinitiativen i jordfrågan leder. Kommissionen lärer av sitt uppdrag

ansett sig förhindrad att taga befattning med andra torp- eller

liknande lägenheter än dem, som lydde under huvudgård. Av detta skäl

skulle de flesta bolagsarrendatorer på de olika hemmansdelarnas huvudjordbruk

icke komma i åtnjutande av dessa förmåner. För övrigt bör man

vid all dylik lagstiftning numera alldeles bortse från de gamla historiska

torpen som ett särskilt slags arrende, utan helt sammanhöra de med andra

liknande arrendegårdar. Vidare skulle den norrländska arrendelagens särstadganden

endast i två avseenden bliva tillämpliga på ifrågavarande slag

av lägenheter, som dock mångenstädes i riket ha lika mycket eller lika

litet behov av densamma i sin helhet som enahanda arrenden i norra

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

delarna av riket. Slutligen skulle de förenämnda två sociala stadgandena

införas i 1907 års arrendelag i stället för att som väl voro naturligare

framträda såsom självständiga bestämmelser med anknytning till 1909 års

norrländska arrendelag. A andra sidan syftar förslaget längre än norrländska

arrendelagen. Det skulle nämligen bli tillämpligt på dylika lägenheter

i hela riket. Och ehuru förslaget säkerligen ej är avsett att vinna

tillämpning på de arrenden, som falla under den norrländska arrendelagen,

kommer det att i alla fall sträcka sina verkningar tilljåtskilliga arrenden

i de norra delarna av riket. Den norrländska lagen omfattar nämligen

endast jord, tillhörig vissa ägare och till en vidd av minst 4 hektar i

inrösningsjord. Torpkommissionens förslag har ej sådana begränsningar

för sina speciella lägenheter, och i den mån sålunda från norrlandslagen

undantagna lägenheter äro av den beskaffenhet torpkommissionens förslag

innehåller och befinDer sig inom norrlandslagens område, kommer kommissionens

förslag att vinna tillämpning inom norra delarna av riket. En

vidsträcktare tillämpning därstädes finge förslaget till äventyrs i följd

därav, att den norrländska arrendelagen icke gäller arrenden av jordbruk,

på vilka den norrländska hävdelagen äger tillämpning.

Yad nu anförts ådagalägger uppenbarligen, att någon enhetlig plan

och samfällig rättvisa måste läggas över detta lagstiftningsarbete. Detta

kan dock icke gärna uppnås på annat sätt, än att en för hela riket gällande

social arrendelagstiftning för vissa slag av arrenden kommer till stånd.

Den kategori arrendatorer, lagen som sagt skulle avse, vore uppenbarligen

vad i vårt land brukar kallas torpare, bolagsarrendatorcr och

deras vederlikar. Därtill böra även räknas vissa lägenhetsinnehavare samt

arrendatorer på enskilda skogsspekulanters hemman, vissa brukare på fideikommiss

eller andra större egendomar, som ej äro att hänföra till torpare o. s. v.

En huvudpunkt i en social arrendelag är upplåtelsetidens längd. Den

norrländska lagen upptager minst 20 år och den finska minst 50 år med

vissa undantagsbestämmelser. Ärftlig besittningsrätt innefattar eu ännu

större trygghet och har ju även anor i vårt gamla åboinstitut.

Frågan om byggnaderna är en annan viktig sak. Norrlandslagen ålägger

här jordägaren skyldighet att nybygga och verkställa större reparationer.

En för vårt land synnerligen viktig angelägenhet är rätten för dylika

arrendatorer att verkställa nyodling samt erhålla ersättning för odlingsarbete

och jordförbättringar. Arrendatorn får härigenom njuta frukten av

sitt eget arbete och berövas icke, såsom nu ofta sker, densamma antingen

direkt eller ock indirekt genom höjda arrenden.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

5

Rutten till lmsbehovsvirke och vedbrand samt till bete för kreatur

och fiske äro också spörsmål av betydelse i förevarande fall.

Detta är exempel på några huvudpunkter, som komma på tal vid

behandlingen av en social arrendelagstiftning. Eu sådan lagstiftning är

särdeles av behovet påkallad, då den så kallade olusten i landet till en

del har sin rot i saknaden av en sådan lag. Efter emigrationsutredningen

måste det komma någon handling. Yid 1914 års första riksdag behandlades

eu motion i ämnet. I andra kammaren bifölls i enlighet med reservationer

i lagutskottet eu skrivelse i motionens syfte, varemot förslaget

avslogs utan debatt i första kammaren.»

På sätt motionärerna erinrat har nu föreliggande fråga varit föremål

för behandling vid innevarande års första riksdag i anledning av en inom

andra kammaren av herr Lindhagen väckt motion, vilken innefattade

enahanda hemställan som den nu förevarande. I sitt utlåtande (nr 17)

över denna motion anförde lagutskottet:

»Den nuvarande svenska lagstiftningen angående jordlegoavtalet innefattas

i lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907, vars

2 kap. avhandlar arrende, samt lagen om arrende av viss jord å landet

inom Norrland och Dalarne den 25 juni 1909.

I varje land, där såsom i Sverige eu betydande del av befolkningen

hämtar sin utkomst av jordbruket, har rättsförhållandet mellan jordägare

och arrendator en djupt ingripande betydelse, icke minst i socialt hänseende.

Såsom motionären framhållit, utgöra de jordbrukare, som med ett

gemensamt namn kunna betecknas såsom arrendatorer, en talrik klass av

svenska medborgare med sins emellan vitt skiftande levnadsvillkor, från

brukare av stora jordarealer i ekonomiskt och socialt självständig ställning

till torpare, vilkas rättsliga förhållande till jordägare i mycket närmar sig

tjänsteavtalets innehåll. Före antagandet av 1907 års lag bestämdes hela

detta viktiga och vidsträckta rättsområde av en lagstiftning, som tillkommit

under helt andra samfundsförhållanden än nutidens och därför i våra

dagar måste framstå såsom i hög grad ofullkomlig och föråldrad, samt av

rättspraxis och sedvänja, som under lång tid haft att lösa många av lagen

obesvarade spörsmål. Den nya arrendelagstiftningens uppgift var därför

ej blott att lägga grunden för ett tidsenligt ordnande av arrendeförhållandet,

utan också att söka åvägabringa eu rättvis och billig utjämning av

de motsatta intressen, som här å ömse sidor kräva tillgodoseende. Eu

Utskottet

yttrande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottds utlåtande Nr 7.

sådan åskådning om lagens sociala betydelse framträder i många dess bestämmelser,

vilka utmärka en tydlig strävan att tillvarataga den svagare

partens intresse och bereda skydd mot godtycke från den sida, där den

naturliga övervikten ligger. Sådant syfte tjäna exempelvis åtskilliga av

de stadganden, som inskränka avtalsfriheten och som bestämma villkoren

för arrendeavtalets hävande. En jämförelse med förut gällande och tilllämpad

rätt torde ock giva vid handen, att den nya lagstiftningen varit

ägnad att i väsentlig mån stärka arrendatorns rättsliga ställning gentemot

jordägaren.

Den norrländska arrendelagen, vars genomförande förutsattes redan

vid tillkomsten av 1907 års nyttjanderättslag, innebär en undantagslagstiftning

beträffande vissa jordbruksfastigheter, som kommit i trävaruindustriens

ägo. Såsom ett led i den omfattande lagstiftning, vilken avser

jordbrukets vidmakthållande och bondeklassens bevarande i rikets norra

delar, går den norrländska arrendelagen, på sätt motionären erinrat, avsevärt

längre än den allmänna arrendelagen i föreskrifter till arrendatorns

förmån.

Uti nu förevarande motion har motionären, under framhållande att

den gällande allmänna arrendelagstiftningen enligt hans mening icke behörigen

tillgodoser vissa till arrendatorsklassen hörande jordbrukares intresse

i förhållande till jordägarens, föreslagit riksdagen att hos Kungl.

Maj:t anhålla om utredning angående en allmän lagstiftning, vilken skulle

utgöra en sammanfattning av de bestämmelser av social natur, som erfordras

för reglering av rättsförhållandet mellan jordägare och sådana arrendatorer.

I fråga om innehållet av eu dylik lagstiftning har motionären

närmast ifrågasatt eu till hela riket utsträckt giltighet av åtskilliga bestämmelser

i den norrländska arrendelagen.

Det torde ligga i sakens natur, att den allmänna arrendelagstiftningen

i ett land med stor utsträckning och efter olika landsändar starkt växlande

jordbruksförhållanden icke kan lämna fullt uttömmande regler för alla

de fall, som komma under lagens tillämpning. Även med en lag, som

i stort sett motsvarar sitt ändamål, lära därför missförhållanden av den

art, motionärens framställning avser, icke kunna helt undvikas. Deras

orsaker torde i många fall vara att finna på andra områden än lagstiftningens,

och för deras avhjälpande måste givetvis då också andra utvägar

sökas. Såvitt utskottet har sig bekant, har ej heller i vårt land något

mera allmänt behov av lagstiftningsåtgärder uti den av motionären ifrågasatta

riktningen framträtt, utan synes arrendelagen under den jämförelse
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

7

vis korta tid, den ägt giltighet, i det hela visat gynnsamma verkningar i

nu förevarande hänseende. Utskottet, som till fullo behjärtar motionens

syfte att, i den mån det genom lagstiftning kan ske, bereda hjälp i vissa

arrendatorers till äventyrs betryckta läge, har alltså icke ansett sig kunna

förorda bifall till motionen.

Enligt utskottets uppfattning bör en lagstiftning av här ifrågasatt

slag icke införas utan att verkligt behov ådagalagt dess nödvändighet.

Det torde icke kunna anses lyckligt, att lagstiftningen på ett så stort och

viktigt rättsområde som det här ifrågavarande titt och ofta underkastas

genomgripande förändringar. Bestämmelser av det i motionen antydda innehåll

torde ej heller lämpa sig för att likformigt genomföras i hela riket,

då, såsom förut anmärkts, jordbrukets förutsättningar och utveckling förete

väsentliga olikheter i skilda trakter. Exempelvis lära åtskilliga av de

stadganden i den norrländska arrendelagen, som i motionen särskilt framhållits,

näppeligen kunna med fördel tilläggas giltighet utanför de säregna

förhållanden, som i Norrland framkallats av jordbrukets beroende av sågvexdcsindustrien.

Även hänsyn till arrendator^ eget intresse synes utskottet

mana till försiktighet i fråga om dylika lagstiftningsåtgärder. Om

nämligen arrendelagstiftningens bestämmelser göras alltför betungande för

jordägaren eller t. o. m. lägga hinder för jordbrukets rationella drivande,

tvingas han tydligen att på annan väg än den, arrendeavtalet erbjuder,

eller ock vid sidan av detta, ordna sitt jordbruk och tillförsäkra sig den

nödiga arbetskraften. I andra fall åter, där arrendeformen bibehålies, torde

arrendatorn icke kunna undgå att på ett eller annat sätt, vanligen genom

förhöjt arrende, bereda jordägaren vederlag för de förmåner, en huvudsakligen

av hänsyn till arrendatorn bestämd lagstiftning tillagt denne.

Utskottet får slutligen erinra därom, att, på sätt jämväl motionären

anfört, vissa förslag i det syfte motionen avser redan föreligga från den

s. k. torpkommissionen samt att den officiella emigrationsutredningen till

äventyrs kan giva uppslag till åtgärder i samma riktning. Även av detta

skäl synes utskottet anledning för närvarande ej föreligga till något riksdagens

uttalande i ämnet.»

Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställde utskottet, att

motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Denna utskottets hemställan godkändes av första kammaren utan

debatt, varemot andra kammaren biföll ett av herr Pettersson i Södertälje

under överläggningen i kammaren framställt yrkande om skrivelse till

Kungl. Maj:t med anhållan, »att Ivungl. Maj:t ville efter verkställd ut
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

redning taga under övervägande, i vad män lagen om nyttjanderätt till

fast egendom den 14 juni 1907 måtte kunna jämkas i syfte att bereda

torpare, bolagsarreudatorer och med dem socialt jämställda arrendatorer

större självständighet och trygghet i utövningen av deras yrke som odlare,

samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda».

I anseende till kamrarnas olika beslut hade alltså frågan för nämnda

riksdag förfallit.

De skäl, som sålunda vid senaste riksdag av lagutskottet anfördes

vid behandlingen av nu föreliggande fråga, äga enligt utskottets mening

fortfarande giltighet, och får utskottet alltså hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 juni 1914.

På lagutskottets vägnar:

CARL LINDHAGEN.

Reservationer:

dels av herrar Lindhagen, Lindleg och Svensson i Eskilstuna, vilka

anfört:

»Utskottets huvudsakligaste skäl för dess avstyrkande synes vara, att,

utskottet veterligen, något mera allmänt behov av en sådan lagstiftning

icke skulle framträtt. Det medgives dock att den norrländska arrendelagen

går avsevärt längre än den allmänna arrendelagen i föreskrifter till

arrendatorns förmån, och förmodligen vill utskottet ej numera bestrida att

den var av behovet påkallad, något som dock likaledes bestreds, då fråga

först upptogs om eu sådan lagstiftning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

9

Nu erinras emellertid av utskottet, att den norrländska lagen vore

att betrakta endast som en undantagslagstiftning för vissa jordbruksfastigheter

i trävaruindustriens ägo. Detta är i förevarande sammanhang ett

vilseledande framställningssätt. Lagen har tillkommit för en viss klass av

arrendatorer, Det är ett faktum, att dessa ha vad man kan kalla vederlikar

i stor myckenhet även i de övriga delarna av riket. I sakens natur

ligger därföre att i stort sett behov av en dylik lagstiftning måste finnas

även i dessa trakter, och i varje fall bör sannolikheten därför vara så

uppenbar, att en undersökning af saken påkallas. Men för övrigt är det

förvånansvärt, att behovet av ett socialt försvar för ifrågavarande samhällsklass,

som på mångahanda sätt under tidernas lopp så bjärt givit sig tillkänna,

ej nått fram till utskottets medlemmar. Denna stora obekantskap

sticker påfallande av mot den stora känslighet, som tror sig veta en rysk

krigsfara vara så nära förestående, att en förbättring av det militära försvaret

ej får anstå ens till ordinarie bedömande år 1915, utan svenska

folket därför måste bli betungat med två upprivande valstrider inom loppet

av ett halvår.

Utskottet erinrar att det icke kan anses lyckligt, att lagstiftningen

på ett så stort och viktigt rättsområde ofta underkastas genomgripande

förändringar. Det är svårt att förstå, vari olyckan består. Icke kunna

åtminstone de arrendatorer, om vilka nu är fråga, prisa sin lycka genom

frånvaron för dem av ett rättmätigt socialt försvar. Här är ju för övrigt

icke fråga om att ändra 1907 års arrendelagstiftning på annat sätt än

som skedde år 1909 i vissa fall för Norrland, nämligen genom antagandet

av en särskild social lagstiftning för dessa fall. Snarare kan det anses

olyckligt att göra en sådan komplettering endast för en viss landsända

men sedan dröja obegränsat med att utsträcka kompletteringen till lika

behj ärtans värda fall i andra landsdelar.

Utskottet yttrar, att bestämmelser av det i motionen antydda innehåll

ej torde lämpa sig för likformigt tillämpande i hela riket. Om så

för någon av dessa bestämmelser kan bli händelsen, får den blivande

lagstiftningen naturligtvis taga hänsyn därtill efter närmare undersökning

av ämnet. Att här liksom i Finland en stor del, och antagligen det

största antalet, av de erforderliga stadgandena rimligtvis måste bliva

gällande för hela lagstiftningsområdet är särdeles sannolikt. När i 1907

års allmänna arrendelag eu så ofantlig myckenhet med detalj föreskrifter

ansetts med fördel kunna tilläggas giltighet för hela riket, varför skulle

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 7 käft. (Nr 7). 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets utlåtande Nr 7.

icke en del sociala grundsatser också kunna befinnas vara av denna

allmängiltighet?

Med rätta anmärker utskottet, att även hänsyn till arrendator^

intresse manar till viss försiktighet vid en sådan lagstiftning. Detta bör

därför just iakttagas vid ifrågavarande lagstiftningsarbete på sätt ock

skedde — ehuru i följd av första kammarens motstånd på den punkten

ej tillräckligt -— vid den norrländska arrendelagens antagande.

Gentemot utskottets hänvisning till torpkommissionens förslag behöver

endast åberopas vad därom yttrats i motionen. Emigrationsutredningen

åter innehåller ej några positiva förslag, och pti de allmänna

tankar i ämnet, som den avslutas med, ingår icke vad i denna motion

äskats. Denna utredning är företrädesvis en särdeles nyttig uppslagsbok,

men den måste åtföljas av fristående initiativ.

Det hemställes alltså på de i motionen närmare angivna grunder,

att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t

måtte taga under övervägande angelägenheten att åstadkomma

en för hela landet gällande social arrendelagstiftning

till skydd och trygghet för torpare, bolagsarrendatorer

och deras vederlikar av skilda slag bland

arrendatorsklassen»;

dels ock av herrar Pettersson i Södertälje, Schotte och Igel, vilka

anfört:

»Sedan genom lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni

1907 arrendatorernas rättsställning i vissa avseenden förbättrats, hava

statsmakterna genom lagar den 25 juni 1909 och den 10 maj 1912 ytterligare

tillgodosett vissa grupper av arrendatorer inom de fyra norrländska

länen, Gävleborgs län och delar av Kopparbergs län. Det synes oss ej

kunna förnekas, att de missförhållanden, som sålunda föranlett särskild

lagstiftning till tryggande av arrendatorers rätt, förefinnas även i andra

delar av riket än de nu nämnda. Särskilt torde detta vara fallet i fråga

om torpare, bolagsarrendatorer och med dem socialt jämställda arrendatorer.

Det klagas sålunda särskilt över att arrendekontraktens bestämmelser angående

byggnadsskyldigheten ofta äro alltför betungande för torparne.

Även klagas över att arrendatorer na ej tillerkännas rätt att verkställa ny
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

11

odlingar eller rätt till ersättning för sådana ävensom för jordförbättringar.

Icke heller är alltid arrendatorernas rätt till bete, fiske och vedbrand på

tillfredsställande sätt tillgodosedd. En framställning från riksdagen i det

syfte, motionären påyrkat, är därför enligt vår mening befogad. Vi hava

dock icke av motionärens framställning blivit övertygade om lämpligheten

av att riksdagen i ärendets nuvarande skick framställer begäran om eu

särskild »social» arrendelag. Helt säkert skulle det önskemål, motionären

vill främja, i avsevärd mån kunna vinnas genom eu revision av den allmänna

arrendelagen.

Vi få alltså hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av förevarande

motion, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t ville efter verkställd utredning taga under övervägande,

i vad mån lagen om nyttjanderätt till fast

egendom den 14 juni 1907 må kunna jämkas i syfte

att bereda torpare; bolagsarrendatorer och med dem

socialt jämställda arrendatorer större självständighet

och trygghet i utövningen av deras yrke som odlare,

samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kan föranleda.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.