Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av vädd motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om lagstiftning till skydd mot olovligt tillägnande av kottar.

1914-06-29 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1914 B:8, Utlåtande i anledning av vädd motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om lagstiftning till skydd mot olovligt tillägnande av kottar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

1

Nr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 29 juni 1914 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av vädd motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t i fråga om lagstiftning till skydd mot olovligt tillägnande

av kottar.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, Söderbergh*, Trana,

Stärner, grefve Lagerbjelke, Alexanderson, Johanson i Valared, Knut Larsson,

greve Spens, Pettersson i Bjälbo*, Schotte, Persson i Norrköping, Olsson i See,

Svensson i Salang* och Igel.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 2, har herr Gustaf Barthelson hemställt, »att riksdagen ville besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes

taga under omprövning, huruvida icke i strafflagen borde meddelas uttryckliga

bestämmelser, ägnade att bereda skydd mot olovligt tillägnande

av kött, ävensom därefter för riksdagen framlägga det förslag till lagstiftning

i ämnet, vartill omständigheterna föranleda.»

Till stöd för denna hemställan har motionären anfört följande:

»På grund av motioner vid 1913 års riksdag beslöt riksdagen att i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj.t låta verkställa

utredning, huruvida och i vilken omfattning ägare och innehavare

av jord kunde beredas skydd mot tillägnande av å deras mark växande

vilda här, samt därefter för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning

i ämnet.

Genom ifrågavarande motioner bragtes under riksdagens prövning

markägarens rätt till å densamma växande vilda bär.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 8 käft. (Nr 8.) 1

Motionen.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

Att någon tvekan kunnat uppstå rörande äganderätten till vilt

växande bär torde bland annat bero därpå, att olovligt borttagande av

vilda bär å annans mark icke i 1734 års strafflag upptagits såsom stöld.

Skulle emellertid markägaren ej kunna göra sin rätt till de vilda

bären gällande på den grund, att någon straffbestämmelse för dylikt borttagande

ej fanns i 1734 års lag intagen, komme samma förhållande att

inträda även rörande allt annat på skog växande, vilkets borttagande

år 1734 ej kunde sättas under rubriken stöld, då det denna tid saknade

värde, såsom trädens frukter — utom ollon och nötter, vilka sistnämnda

redan år 1734 ägde värde och därföre skyddades genom lagen.

Spörsmålet om skydd för markägarens rätt till de bär, som växa på

hans mark, står därför i nära sammanhang särskilt med frågan om

markägarens rätt till å hans mark varande tall- och grankottar samt

till frukten å skogsträden i allmänhet.

Likasom skogsbären först på senare tid fått handelsvärde, så hava ock

tall- och grankotten först under senaste 30—40 åren fått sådant värde,

vårföre det för markägaren erfordras laga skydd för hans äganderätt till

kottarne i lika hög grad som till bären. Och då så är, borde en utredning

om äganderätten enbart till bären vara mindre lämplig, utan synes

det, som om den redan beslutade utredningen rörande skydd för markägaren

till de å hans mark växande bären borde utsträckas till att omfatta

ej blott de vilda bären utan allt annat å hans mark förekommande,

vars borttagande ej i 1734 års strafflag upptagits under rubriken stöld

och snatteri.

Införandet av ordnad hushållning å en del av landets skogar har

åstadkommit detta värde, vad skogsfrö beträffar. Så äga kottar av tall

ett värde av 5 å 7 kronor och av gran ett värde av 1 å 2 kronor per

hektoliter, tallfrö ett värde av 10 ä 20 kronor och granfrö av 5 ä 10

kronor per kilogram.

Överförandet av en skogshushållning från extensiv till en intensiv

eller till åtminstone i avseende på återväxten ordnade förhållanden kräver

avsevärda utgifter, förnämligast för kulturer, och ofta även minskade

inkomster genom en nedsättning i förutvarande avverkningsbelopp.

Under sådana förhållanden är det givet, att den inkomst, en skörd av

kottar kan lämna, skulle kunna bidraga till skogsavkastningens höjande.

På grund av det stora virkeskapital, som erfordras för att möjliggöra

en rationell skogshushållning, måste, för att en sådan skall kunna bliva

ekonomiskt bärande, allt på skogen växande av ägaren tillvaratagas och

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

på bästa sätt avsättas. För att detta tillgodogörande även av de jämförelsevis

mindre värdefulla produkterna å skogen såsom kottar, bär m. m.

må komma till stånd, fordras dock först och främst, att även skogsägaren

liksom varje annan må av lagen hava skydd för sin egendom.

Förr än detta skydd erhållits, torde ett allmänt intresse för rationell

skogshushållning ej komma till stånd.

I fråga om skogsfröet är detta skydd så mycket nödvändigare, som

en skogshushållning utan skogsfrö ej är tänkbar.

På grund av kottarnes höga värde — 1 tunna tallkottar motsvarar

i värde ungefär 1 tunna hafre — översvämmas synnerligast för avsättning

av kottar väl belägna skogar av kottplockare, som skövla träden

från all kött, som kan åtkommas.

Till förlusten av kottarne får skogens ägare lägga ännu en, som

ofta nog är ännu kännbarare. För att kunna på kortast möjliga tid

och på bekvämaste sätt åtkomma största mängd kottar pläga nämligen

många kottinsamlare från träden nedhugga de grenar och till och med

toppar, som bära kött, varigenom de så behandlade träden förstöras. Eu

sådan avskyvärd skadegörelse, som i de flesta fall drabbar unga och

medelålders träd med kraftiga kronor, och som sålunda stå i sin bästa

växt, är numer en ej ovanlig företeelse, och synes densamma tilltaga i

samma mån som priset på kottar stegras. Den träffar hårdare den

mindre än den större skogsägaren, emedan den senare vanligen har

någon bevakare av skogen, vilket i allmänhet ej förekommer å de smärre

skogstegarne.

Då fröträd och träd intill kyggeskanterna, som på grund av sin

friare ställning bära kött rikligare och oftare än träd inuti bestånden

och därföre i första hand tillvinna sig kottsamlarnes intresse, bliva berövade

sina kottar och kanske även genom avkvistning förstörda, omöjliggöres

den självsådd, som med fröträdens kvarlämnande avsetts. Kottinsamling,

bedriven på sådant sätt, åstadkommer ej blott skada för

enskild man utan blir den då en fara för hela landets skogshushållning.

Visserligen kan dylik skadegörelse på grund av redan varande lag

åtalas, men torde det vara tydligt för var och eu, att, så länge allmänheten

anser sig äga rätt att plocka kottar var som helst, det är omöjligt

att mot dylik åverkan bevaka en skog på grund av mängden av

kottplockare och på grund därav, att kottplockningen kan pågå under

4 ä 5 månader på året.

För ägaren måste just omintetgörandet av hans arbete för åstad
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

kommandet av återväxt vara det mest nedslående och. från skogshushållningssynpunkt

för honom mest kännbart rent ekonomiskt sett. Ett av

de allra viktigaste leden i skogshushållningen är ju åstadkommandet av

god återväxt på kortast möjliga tid. Genom kottarnes borttagande från

fröträden är självsådd ej för skogsägaren möjlig att ernå, utan måste

han från annat håll köpa frö för att genom dess utsående erhålla nödig

återväxt, vilket synnerligen för en mindre skogsägare är kännbart nog,

och vilket alldeles givet ej höjer utan säkerligen slappar intresset för

verklig skogsvård. Sedan borttagandet av kött å annans mark tagit nu

anförda former, har denna fråga fått ett allmänt intresse, och detta ej

blott i faran för att det vaknade intresset för skogsvård skall slappas,

utan än mera i faran för att å de skogar, rovplockning av kottar äger

rum och naturlig föryngring i tillräcklig grad därigenom omöjliggöres,

återväxten kommer att, då den måste ske genom kultur av personer,

som ej förstå bedöma halten av det härför köpta fröet, bliva i kvalitativt

hänseende underhaltig.

Enligt vunnen erfarenhet spelar nämligen barrträdsfröets och särskilt

tallfröets, som är det dyraste, hemort en stor roll vid kultur.

Då man på 1870-talet började här i landet i större skala genom

kultur uppdraga tallskog, använde man sig härför av frö från Tyskland,

men har resultatet blivit i högsta grad nedslående, i det den efter dessa

kulturer uppdragna skogen, på grund av sin dåliga kvalité, blivit nära

värdelös, och torde de förluster, som genom användandet av olämpligt

tallfrö drabbat landet, kunna skattas till många millioner kronor. På

grund av denna erfarenhet har genom Kungl. Maj:ts förordning den 4

april 1910 föreskrivits, att barrträds frö, som införes från främmande

land, skall färgas, varjämte å barrträdsfrö satts hög tull — för tallfrö

6 kronor per kilogram — allt avseende att så mycket som möjligt förhindra

att vid skogskultur inom landet användes importerat barrträdsfrö.

Då man nu konstaterat, att tallfrö från norra Tyskland icke passar för

ens södra Sveriges läge och klimat, ligger det nära till hands att antaga,

att frö av tall från södra Sverige icke heller är lämpligt använda inom

mellersta och norra delarne av landet, synnerligast som skillnaden i

klimatiskt hänseende mellan norra Tyskland och södra Sverige icke är

större än skillnaden i detta hänseende mellan nordliga och mellersta

Sverige.

Visserligen har man ännu ej kunnat bestämma, inom vilka gränser

i norr och söder eller inom vilka olika höjdlägen förflyttning av barr
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 8. 5

trädsfrö kan utan skada äga rum, men torde av skogsförsöksanstalten

anställda proveniensförsöken likasom ock motsvarande inom andra länder

utförda tydligen påvisa, att den största försiktighet härvid är av

nöden. Så har skogsförsöksanstalten för undersökning av tallens proveniensfråga

å kronoparken Ollestad anlagt eu försökskultur av frö från

olika delar av landet. Börande dessa försök anför professor G. Schotte

i skogsvårdsföreningens tidskrift — häftet 12 år 1910 — följande:

»Granska vi närmare de i tabellen återgivna talen, finna vi, att tallplantorna

från Norrland av pinus silvestris f. lapponica i allmänhet och

i stort sett växt svagare än de från södra Sverige. Yid 4-års ålder

hade sålunda ingen norrländsk tallplanta nått över 65 centimeter, medan

plantor från sydligare hemort uppnådde ända till 72 centimeter. De 5

år gamla plantorna uppvisa maximital av respektive 100 cm. och 117 cm.

Yid 6 år äro nu de högsta plantorna från Norrland 132 cm. men från

Sydsverige 156 cm.

I en särskild avdelning i tabellen är årsskottens längd uträknad för

åren 1909 och 1910. Vi finna härav, att norrlandstallen har något

kortare skott än plantorna från sydligare hemort.

De norrländska tallarna hava avsevärt kortare grenar och se

härigenom glesare och spensligare ut. Vidare äro barren i stort sett

kortare men bredare å dessa tallar. Barrlängden varierar dock rätt

avsevärt.»

Av skogsförsöksanstaltens genom Edvard Yibeck föregående år

gjorda undersökningar synes framgå, att icke ens tallfrö från södra och

mellersta Norrland bör användas i Norrbotten.

Dessa försök och undersökningar hava sålunda visat, att norrländskt

tallfrö ej lämpar sig för Västergötland och således ej för södra Sverige,

likasom ock att frö från sydligare trakter ej bör användas inom nordliga.

All erfarenhet visar sålunda, att det är av vikt, att vid tallkultur

användes frö från i klimatiskt hänseende varandra likartade områden,

och att ett brott mot denna regel kommer att hämna sig i framtiden.

De fröklängningsanstalter, som till ett antal av omkring 74 stycken

nu finnas i vårt land, äro till största delen belägna i södra delarne av

landet. Huvuddelen av det frö, dessa utklänga och sälja, härstammar

visserligen från de trakter, varest var och eu av dem är belägen, men

lättheten att medelst järnvägarne transportera kött gör, att varje frö
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

klän gran gsanstalt kan uppköpa kött på betydligt avstånd från fabriken

och till denna transportera dessa för klängning.

Skogsägare, som från dessa anstalter inköper sitt frö, riskerar därföre,

att åtminstone en del av det köpta fröet ej lämpar sig för den

trakt, varest hans skog är belägen. De misstag, som i avseende på

fröets hemort begås vid tallkultur, bliva så mycket ödesdigrare, som

resultaten av skogskulturer först en lång tid efter kulturen visa sig, så

att skogsodlaren kan komma att under en lång följd av år och i stor

utsträckning begå samma misstag utan att märka det.

Åstadkommande av skydd mot olovligt borttagande av tall- och

grankottar är därföre en fråga av stor betydelse ej blott för den enskilde

skogsägaren utan för hela landets skogshushållning.

Yid bedömandet av denna fråga, som för landets skogshushållning

har den största betydelse, bör hänsyn tagas även därtill, att 1903 års

skogslag ålägger den enskilde skogsägaren att skaffa återväxt å den

mark, å vilken han avverkat skog, ett åläggande som förpliktigar staten

att genom nödig lagstiftning undanröja sådant, som visar sig hindra

eller försvåra uppfyllandet av detta åliggande.

De lagstadganden, som möjligen skulle kunna anses tillämpliga på

ifrågavarande område, återfinnas i strafflagens 20 kap. 2 § samt 24 kap.

3 och 4 §§.»

Efter återgivande av stadgandet i 24 kap. 3 § strafflagen fortsätter

motionären:

»Det höga värde, som kottar på sista tiden erhållit, bör kunna fullt

ut motivera deras likställighet i förevarande hänseende med de i relaterade

paragraf omnämnda andra trädfrukterna ollon och nötter. Mot

ett inordnande under paragrafen synes ej heller kunna tala den under

behandlingen i riksdagen av bärfrågan med sådan skärpa framhållna

synpunkten, att ett fritt tillgodogörande av naturalstret i fråga ansetts

vara från urminnes tid tillåtet och jämväl utgjorde på eljest vanlottade

trakter en viktig förvärvskälla för ortsbefolkningen.

För ett sådant inordnande talar jämväl den stora skada, som

insamlandet av kottar från växande träd medför, en skada väsentligt

större än den, som genom bärplockning åsamkas mark och skogskultur.

Man kan därföre med fog påstå, att allt, som talar för förbud mot

olovlig bärplockning, i än högre grad gäller olovlig kottplockning, medan

samtidigt betänkligheterna mot förbud för bärplockning icke alls eller

åtminstone i vida mindre grad gälla kottplockning från träden.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

7

I detta sammanhang torde ävenledes böra bemärkas lagberedningens

förslag till jordabalk, enligt vilket i 1 kap. 2 § utsäges: »Till fastighet

höra — — — å rot stående träd och andra växter tillika med frukt

därå.»

Även om mot förmodan olovligt borttagande av kottar skulle kunna

anses straffbart på grund av 24 kap. strafflagen, torde det, med hänsyn

ej minst därtill att för varje år det olovliga borttagandet av kött sker

i ökad utsträckning och allt mer tager formen av rovplockning, likväl

befinnas lämpligt att bestämt uttryck däråt gives i lagtexten.»

I förevarande motion har föreslagits, att riksdagen skulle hos Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga under omprövning, huruvida

och på vad sätt olovligt tillägnande av kottar må kunna bliva belagt

med straff. Enligt vad motionären meddelat, avser hans framställning

emellertid endast olovligt tillägnande av kottar från växande träd. Utskottet,

som ej heller finner anledning föreligga att i lagstiftningsväg

inskrida mot insamling av kottar från marken eller från hyggen och

vindfällen, har däremot funnit frågan om lämpliga åtgärder till skydd

emot olovligt tillägnande av kottar från växande träd vara av beskaffenhet

att påkalla närmare uppmärksamhet.

Eu gällande strafflags bestämmelser om olovligt tillägnande av

skogsprodukter från annans mark hava sin plats i lagens 20 och 24

kapitel. Beträffande särskildt tillägnande av produkter från växande

träd återfinnes stadgande härom i sistnämnda kapitels 3 §, som har

följande lydelse:

»Fäller, syrer eller bläcker man olovligen träd å annans skog eller

mark, i uppsåt att trädet eller något därav sig eller annan tillägna,

eller tager olovligen där växande gräs, torv eller, av växande träd, ris,

gren, näver, bark, löv, bast, ollon eller nötter; varde, evad han det bortfört

eller ej, straffad för åverkan, där ej efter 20 kap. gärningen skall annorledes

anses; och vare straffet böter, högst ettusen riksdaler, eller fängelse

i högst sex månader.

Äro omständigheterna synnerligen försvårande: då må till straffarbete

i högst ett år dömas.»

Går värdet av det tillgripna över femton kronor, skall förfarandet

jämlikt 20 kap. 2 § strafflagen anses såsom stöld.

Utskottets

yttrande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

Bland dessa sålunda i strafflagen angivna objekt för åverkan eller

stöld upptagas icke kottar; och olovligt tillägnande av kottar från

växande träd lärer alltså icke falla under ovanberörda lagrum. Att

däremot, på sätt motionären framhållit, straffpåföljd inträder för den,

som vid insamlande av kottar åstadkommer skada å växande träd genom

avbrytande av grenar och toppar eller eljest, kan icke vara föremål för

någon som helst tvekan.

Vid bedömande av nu föreliggande fråga synes utskottet uppmärksamhet

i främsta rummet böra ägnas åt de ur skogsvårdssynpunkt menliga

följderna av en obegränsad frihet för en var att från växande träd

insamla kottar. Såväl den framställning, vilken i sådant hänseende

lämnats i motionen, som åtskilliga av tjänstemän vid skogsstaten i olika

delar av landet gjorda uttalanden, av vilka utskottet haft tillfälle att

taga del, synas nämligen giva vid handen, att insamling av kottar flerstädes

bedrives på ett sätt och i en omfattning, som icke blott åstadkommer

skada å den växande skogen utan även i viss mån äventyrar

skogens återväxt. Av omförmälda uttalanden har utskottet sålunda inhämtat,

att i samband med ökad efterfrågan av barrträdsfrö insamling

av kottar å senare tid utan jordägarens medgivande bedrives i alltjämt

stigande omfattning, samt att de personer, vilka sålunda insamla kottar,

föröva betydande åverkan å skogen, särskilt genom att avbryta toppar och

grenar av yngre träd. Det lärer till och med hava inträffat, att de vid

avverkning till återväxtens betryggande kvarlämnade fröträden berövas

sina kottar. Särskildt har från Norrbottens län uppgivits, att härvarande

skogsvårdsnämnd vid flera tillfällen mottagit klagomål från befolkningen

över den olovliga insamling av kottar, som där äger rum. I anledning

härav och då de kottar, som utbjudits till salu, mestadels härstammat

från ännu ej tillräckligt utvecklade träd och därför befunnits lämna frö av

mindre god beskaffenhet, har nämnden, enligt samma uppgift, ansett sig

förhindrad att under innevarande år uppköpa kottar från orten.

Nödig hänsyn därtill att vid insamling av kottar skada å träden undvikes

samt att kottar icke skördas från sådana träd, som lämna mindervärdigt

frö, lärer i regel icke kunna förväntas av annan än skogens

ägare. Därest insamling av kottar, såsom nu synes vara fallet, i avsevärd

utsträckning är förenad med skadegörelse å träden, skulle visserligen

även enligt gällande lag ett sådant förfarande kunna beivras genom åtal

vid domstol. Dylika åtal torde dock synnerligen ofta vara förbundna

med svårighet att åstadkomma erforderlig bevisning och skulle därför i

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

de flesta fall icke leda till den skyldiges fällande. Det synes sålunda

utskottet vara uppenbart, att ett förbud mot insamling av kottar från

växande träd å annans mark ur forstlig synpunkt är synnerligen påkallat.

Förutom av vad sålunda ur förenämnda synpunkt kan anföras till

stöd för införande av lagbestämt skydd mot olovlig insamling av kottar

synes skäl för en dylik lagstiftningsåtgärd kunna hämtas även från

jordägarens intresse av att lämnas i okvald besittning av de å hans

träd växande kottarna. Vid tiden för nu gällande strafflags tillkomst

hafva kottar utan tvivel för jordägaren representerat ett mycket ringa

värde, som han endast sällan i någon mera avsevärd omfattning tillgodogjorde

sig. När därför strafflagen bland stöld- och åverkansobjekten

upptager ollon och nötter men icke kottar, torde detta hafva stått i

full öfverensstämmelse med grundsatsen att förbehålla jordägaren de

produkter, som för honom kunde anses äga ekonomiskt värde. Först

under senare år har i samband med vidsträcktare skogskultur inträtt en

ökad efterfrågan av tall- och granfrö, och såsom följd härav har uppkommit

en betydande stegring av kottarnas värde. Jordägaren synes

vid sådant förhållande med fog kunna äga anspråk på enahanda straffskydd

mot olovligt tillägnande av kottar, som lagstiftningen sedan lång

tid tillerkänt honom i fråga om ollon och nötter. Förutom den förlust,

som tillskyndas honom därigenom att han förhindras att själv tillgodogöra

sig kottarna å honom tillhöriga träd, kan han under vissa förhållanden

få vidkännas även direkta utgifter, såsom för frösådd och liknande

ändamål. Det allmänhetens intresse, som må förefinnas i upprätthållandet

av en sedan gammalt ej ifrågasatt rätt att insamla kottar

å annans mark, måste vara av underordnad betydelse i jämförelse med

de viktiga hänsyn, som framför allt ur skogsvårdens synpunkt kräva

tillgodoseende, och samma intresse varder för öfrigt enligt utskottets

mening fortfarande i skälig omfattning tillgodosett därigenom, att rätten

att insamla kottar från marken eller från hyggen och vindfällen icke

beröres av den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion,

måtte i skrivelse till Kungi. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida och på vad

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 8 käft. (Nr 8.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

sätt straffbestämmelser må kunna meddelas till förekommande

av olovligt tillägnande av kottar från

växande träd å annans mark, samt därefter för riksdagen

framlägga det förslag, vartill denna utredning

kan föranleda.

Stockholm den 29 juni 1914.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Reservationer:

dels av herr Alexanderson i fråga om viss del av utskottets motivering,

dels ock av herrar Lindhagen, Stäf ner, Schotte, Persson i Norrköping,

Olsson i See och Igel, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att förevarande

motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Till stöd härför hava herrar Stärner, Schotte, Olsson i See och Igel

anfört:

»Insamling av kottar har alltid ansetts vara medgiven vem som helst.

A vissa orter och under vissa år lärer en dylik insamling ge den fattigaste

befolkningen ett välbehövligt tillskott i dess tunga kamp för uppehället.

Skall därför en ändring ske i den nu bestående rätten till insamling

av kottar, böra härför synnerligen starka skäl kunna åberopas. Ensamt

åberopande av en jordägarens rätt eller ett hans intresse av att lämnas

i okvald besittning av kottar, som växa å honom tillhöriga träd, kan

ingalunda vara tillfyllest för att rubba en sedan gamla tider bestående

rätt. Huvudmotivet för utskottets tillstyrkande av en skrivelse i motionens

syfte är också omsorgen om en god skogsvård och närmast att

förhindra skadegörelse å växande träd genom kottinsamlingen. Det lärer

visserligen emellanåt förekomma, att grenar och toppar avbrytas för att

åtkomma kottarna. Men till förhindrande härav behöver ej något förbud

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 8. 11

för kottinsamling komma till stånd. Straff för en dylik åverkan å växande

träd finnes redan, såsom också utskottet vitsordar, i 24 kap. strafflagen.

Det gäller allenast att befordra vederbörande, som på sådant

sätt missbrukar sin rätt till kottinsamling, till laga näpst. Statuerande

av ett eller annat exempel skulle förvisso hava god verkan och kan ej

möta större svårighet.

Behovet av frö till skogssådd är med det ökade intresset för ett

uthålligt skogsbruk i ständigt stigande. Även under nuvarande förhållanden

hava de många fröklängningsanstalterna ofta svårt att fylla sitt

behov av kött. Titt och ofta förekomma också offentliga uppmaningar

till allmänheten att insamla och tillhandahålla kött för dessa anstalter.

Skulle nu kottarna förbehållas jordägaren, är det att befara, att brist på

barrträdsfrö ofta skall uppstå eller åtminstone att prisen på sådant frö

skola avsevärt stiga. Men detta kan icke vara till fördel för det

skogsodlingsarbete, man uppger sig önska främja, genom inskränkning i

rätten till kottinsamling.

Om ur allmän skogsvårdssynpunkt synnerligen vägande skäl för en

dylik inskränkning föreligga för landet i sin helhet eller vissa delar därav,

skola skogsvårdsstyrelserna säkerligen icke underlåta att härpå fästa

Kung!. Maj:ts uppmärksamhet.

Att emellertid nu, på enskild motionärs framställning, avlåta en

skrivelse i ämnet till Kungi. Maj:t synes oss föga påkallat. Riksdagen skulle

därmed, redan på den ofullständiga utredning, som nu föreligger, hava

uttalat sina sympatier för en inskränkning i den fria kottinsamlingen,

mot vilken inskränkning i och för sig starka skäl kunna anföras, och vars

verkningar, om de komma till stånd, icke nu kunna i någon mån överses.»

Herr Lindhagen, med vilken herr Persson i Norrköping huvudsakligen

instämt, har anfört:

»IJti lagen den 24 maj 1895 om vad som till fast egendom är att

hänföra skall till sådan egendom höra »å rot stående träd och andra

växter tillika med frukt därå». Denna bestämmelse har av lagberedningen

upptagits i 1 kap. av dess förslag till jordabalk, men dessutom

har i förslaget tillagts i nämnda kap:s 5 §: »Vilt växande bär och svamp

äger envar taga å annans mark», dock med vissa närmare angivna undantag.

Gällande föreskrifter i 24 kap. 3 § strafflagen om straff för åverkan

har av utskottet återgifvits. I lagberedningens förslag tillägges

därtill straff av böter om någon tager olovligen vilt växande bär eller

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets utlåtande Nr 8.

svamp å sådant område, där sådant tillägnande enligt förslagets antydda

undantag är förbjudet.

Av gällande lagstiftning synes således framgå, att även kottar å

växande barrträd liksom andra växter och växtdelar principiellt tillhöra

fastigheten och följaktligen också fastighetens ägare. Enligt lagberedningens

tilläggsförslag kan man dessutom vara böjd att tro, att beredningen

ansett kottar också vara vid straffrättsligt ansvar praktiskt skyddade

mot tillägnande, då beredningen sökt bereda ett visst uttryckligt

skydd för plockning av bär och svamp å annans mark med vissa nya

undantag, men ej nämnt något om kottar. Kottarna skulle således enligt

beredningrn möjligen betraktas som en del av trädet och dess grenar, under

det däremot exempelvis äpplen och päron på träd pläga betraktas som fristående

»gods» och olovligt tillägnande av sådana frukter därför hemfalla

under stöldkapitlet i strafflagen. Vad som dock gör saken än mera

oklar är att uti 24 kap. 3 § strafflagen uppräknas uttryckligen ollon

och nötter, men ej kottar. Därav skulle då kunna å andra sidan dragas

den slutsatsen, att kottarne få fritt tagas utan äventyr av ansvar.

Motionären begär nu åtgärder för att förhindra att främmande vid

plockning af kottar å träd förstör träden genom att bryta av grenar eller

t. o. m. själva topparna. Så vitt detta kan förhindras genom strafflagsbestämmelser

förefinnes, såsom utskottet ock erinrat, redan sådant skydd.

Det är vid ansvar förbjudet att förfara på nyss antytt sätt. Utskottet

föreställer sig emellertid i likhet med motionären, att blott det blir klart

föreskrivet i strafflagen, att även plockandet av kottar i och för sig är

vid ansvar förbjudet, även om skadegörelse å trädet i övrigt ej sker,

så kommer man allmänt att hålla sig borta från själva plockningen av

kottar och således även från möjlighet av skadegörelse å träden.

Detta är till en början säkerligen en oriktig förespegling av utskottet.

En sådan lagförklaring blir med all sannolikhet fullständigt

verkningslös i det avsedda syftet. Iledan gällande ansvarsbestämmelser

i 24 kap. 3 § strafflagen stå i åtskilliga delar icke i samklang med

svenska folkets av förhållandenas natur skapade plägseder och rättsuppfattning.

Ollon och i all synnerhet nötter anses flerstädes vara var mans

egendom och brytandet av grenar i annans skog och mark för att sätta

i vaser och vattenglas i hemmen anses allmänt vara särdeles tillåtligt

och betraktas särskilt av den från naturglädje avstängda stadsbefolkningen

såsom ett dess oförytterliga privilegium. De flesta människor i landet

göra sig årligen med det gladaste samvete skyldiga till dylika överträ
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

delser av strafflagen. Landssed, när hon icke haver oskäl med sig, bör

räknas för lag, säga domarereglerna, och förmodligen är det denna grundsats

svenska folket stöder sig på i förevarande fall. Om man nu flikar

in kottarna i strafflagen vid sidan av riset, grenarna, ollonen och nötterna,

så har detta lika liten effekt som det äldre straffskyddet.

För övrigt har icke genom motionärens framställning på något sätt

ådagalagts, att det skulle vara ens ur nationalekonomisk synpunkt lämpligt

att i vårt vidsträckta skogsland nu allmänt förekomma den frivilliga

kottplockningen. Det är då så mycket mindre tillrådligt att förorda en

sådan åtgärd, som därigenom en behövlig inkomst skulle berövas många

nödlidande människor.

Det förfarande slutligen, som motionären närmast påtalar, är som

sagt belagt med straff, och då detta förfarande också har oskäl med sig,

äro vederbörande skogsägare i sin goda rätt, om de begagna lagens utvägar

och för dylik uppsåtlig skadegörelse å växande träd statuera ett

exempel den skyldige till näpst och androm till varnagel. Det viktigaste

och enda verkningsfulla är emellertid här att på orter, där sådana missbruk

förekomma, söka upplysa befolkningen om det orätta i dess handlingssätt

och såsom en sista utväg mot de oförbätterliga varna med

strafflagen. Särskilt jägmästare, som nu funnit sig föranledda till beklaganden

i förevarande avseende, borde låta sig vara angeläget att genom

föredrag, broschyrer och tidningsartiklar främja en bättre upplysning och

goda landsseder. En framställning till Kungl. Maj:tfrån riksdagens sida

om erinran till vederbörande jägeristater att i detta avseende i sin ämbetsutövning

främja de sociala intressena vore säkerligen på sin plats.

Men då en sådan framställning faller utanför motionens ram, återstår för

mig allenast att på de skäl ovan anförts förena mig i hemställan att

ifrågavarande motion icke måtte vinna riksdagens bifall.»

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 8 käft (Nr 8.) 3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.