Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning av statsmedel för utbetalda skattefrälseräntor från hemmanen Västra Älvsala nr 1 och Västra Älvsala nr 2 i Värmdö socken.

1914-07-28 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1914:61, Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning av statsmedel för utbetalda skattefrälseräntor från hemmanen Västra Älvsala nr 1 och Västra Älvsala nr 2 i Värmdö socken.

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 61.

5

Nr 61.

Ankom till riksdagens kansli den 28 juli 1914 kl. 4 e m

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

ersättning av statsmedel för utbetalda skattefrälseräntor

från hemmanen Västra Älvsala nr 1 och Västra Älvsala

nr 2 i Värmdö socken.

(3:e avd.)

I en till riksdagen avlåten, till statsutskottets förberedande behandling

överlämnad proposition, nr 253, av den 10 juli 1914 har Kungl. Maj:t

under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden

för samma dag föreslagit riksdagen medgiva, att ersättning för

de från hemmanen Västra Älvsala nr 1 och Västra Älvsala nr 2, vartdera

om *Y4 mantal i Värmdö socken, utbetalda skattefrälseräntor för åren

1888—1901 må, utan hinder därav att rätten till dylik ersättning är

genom preskription förfallen, utgå i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen

den 3 februari 1888 angående viss ersättning av statsmedel

till ägare av skattefrälsehemman, vars ränta icke blivit av statsverket

inlöst, samt lagen den 2 december 1892 angående avskrivning av de å

viss jord vilande grundskatter och vad därmed äger sammanhang.

Departementschefen har till ovanberörda statsrådsprotokoll anfört

följande:

»Med skrivelse till kammarkollegium den 19 juni 1891 överlämnade

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län en av A. Johansson

och hans hustru Regina Johansson, född Pettersson, samt F. Edvard

Pettersson gjord ansökning om ersättning enligt kungörelsen den 3

februari 1888 angående viss ersättning av statsmedel till ägare av

skattefrälsehemman, vars ränta icke blivit av statsverket inlöst, för ut
-

Departements
chefens
yttrande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 61.

betalda frälseräntor från hemmanen Västra Ålvsala nr 1 och Västra Ålvsala

nr 2, vartdera om 8/i mantal i Värmdö socken.

I anledning härav utlät sig kollegium i en den 22 juni 1892 till

Kungl. Maj:ts befallningshavande avlåten skrivelse, att som av anställd

undersökning inhämtats, att nämnda hemman, som gått i enskilt byte

mot gamla frälsehemman, jämlikt reduktionskommissionens resolution

den 31 januari 1700 iklätt sig natur av rent frälse, vilket jämväl bekräftades

av ett utav Värmdö skeppslags tingsrätt den 4 februari 1735

angående hemmanen utfärdat fastebrev, samt räntorna av hemmanen

följaktligen icke vore av beskaffenhet att jämlikt förordningen den 11

september 1885 angående inlösen av skattefrälseräntor m. m. kunna till

statsverket inlösas, kollegium funnit ansökningen icke föranleda till

någon kollegii vidare åtgärd.

Efter det Kungl. Maj:ts befallningshavande sedermera med skrivelse

till kollegium den 13 september 1901 för den åtgärd, som i § 2 av

kungörelsen den 3 februari 1888 omförmäles, överlämnat en av ägaren

till 8/i mantal av berörda hemman gjord ansökning i enahanda syfte,

som ovan nämnts, beslöt kollegium enligt skrivelse till Kungl. Maj:ts

befallningshavande den 15 oktober samma år att, enär i kollegii förberörda

skrivelse den 22 juni 1892 meddelats besked om beskaffenheten

av ifrågavarande frälseräntor, allenast hänvisa till sistnämnda skrivelse.

Sedan emellertid dåvarande ägaren av hemmanen, ovannämnde

A. Johansson, med åberopande av förekomna omständigheter bestritt att

för år 1904 utgiva frälseränta med fordrat belopp, blev han av frälseränteägarna

instämd till Värmdö skeppslags tingsrätt, varest yrkades

åläggande för honom att utgiva sådan ränta.

Genom den 31 augusti 1906 meddelat utslag, däri Svea hovrätt,

efter vad, enligt dom den 31 december 1907 ej fann skäl göra ändring,

ogillade på anförda skäl tingsrätten det av frälseränteägarna i målet

framställda yrkande.

Efter häröver fullföljd talan utlät sig Kungl. Maj:t genom dom den

29 mars 1912, att emedan upplyst vore, att räntorna av ifrågavarande

hemman under frälsefribet förvärvats från kronan av enskild man år

1641, då hemmanen voro av gammal skattenatur, ty och som det ej

blivit tillförlitligen utrett, att räntorna sedermera varit med äganderätten

till jorden förenade, samt räntorna följaktligen måste anses hava alltjämt

bibehållit sin skattefrälsenatur oförändrad och således skulle utgå med

de kronan avhända beloppen, alltså och då enligt av kammarkollegium

verkställd uträkning ifrågavarande frälseräntor med de kronan avhända

persedel- och penningbelopp jämte tillagd forsellön för spannmålen ut
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 61.

7

gjorde efter 1904 års markegångspris vardera 178 kronor 44 öre eller

tillhopa 356 kronor 88 öre, prövade Kungl. Maj:t rättvist att, med upphävande

av domstolarnas beslut i huvudsaken, förplikta vederbörande

jordägare att utgiva i målet omstämt belopp jämte ränta.

Under åberopande av sistberörda dom anhöllo i en till Kungl.

Maj:ts befallningshavande i Stockholms län den 8 juni 1912 ingiven

ansökning ovanbemälde A. Johansson och F. Edvard Pettersson — med

bifogande av, bland annat, åtskilliga kvitton angående utbetalning av

ifrågavarande frälseräntor samt under framhållande av att sökandenas

fader och svärfader Petter Persson varit ägare av ifrågakomna hemman

intill sin död den 23 mars 1889, varefter sökandena gemensamt ägt

hemmanen, till dess Johansson genom köpehandling av den 18 november

1897 blivit ensam ägare av dem — att då räntorna sålunda av Kuugl.

Maj:t förklarats vara av skattefrälsenatur samt sökandena genom förberörda

ansökningar från preskription bevarat sin rätt till ersättning för

samma räntor, sådan ersättning måtte till sökandena utanordnas för åren

1888—1911.

Genom resolution den 20 november 1912 prövade Kungl. Maj:ts

befallningshavande lagligt förordna, att ersättning jämlikt ovannämnda

kungörelse av den 3 februari 1888 samt lagen den 2 december 1892

angående avskrivning av de å viss jord vilande grundskatter och vad

därmed ägde sammanhang skulle för skattefrälseräntorna från hemmanen

Västra Ålvsala nr 1 och 2 för åren från och med år 1902 till och med

år 1911 utbetalas till ovanbemälde Johansson enligt å landskontoret uppgjord

uträkning. Beträffande däremot sökandenas fordran på ersättning

enligt förenämnda författningar för utbetalda frälseräntor från ifrågavarande

hemman för föregående år funne Kungl. Maj:ts befallningshavande

denna fordran jämlikt förordningen den 4 mars 1862 om tioårig

preskription och om årsstämning hava upphört att emot kronan

gälla och ansökningen i denna del förty icke kunna bifallas.

Over denna resolution anförde sökandena besvär hos Kungl. Maj:t

och hemställde därvid, det täcktes Kungl. Maj:t, med hänsyn till de beträffande

ifrågavarande räntor förekomna särskilda omständigheter, förklara sökandena

berättigade till ersättning av statsmedel jämväl för åren 1888—1901.

Räntorna uppgå för berörda tid till sammanlagt 4,483 kronor 32 öre.

Uti häröver avgivet yttrande anförde Kungl. Maj:ts befallningshavande,

bland annat, följande. Genom sin underlåtenhet att mot kronan

hålla vid kraft sin fordran å ersättning för frälseräntorna för tiden före

år 1902 syntes klagandena numera icke äga någon gällande rätt till

utfående av denna fordran. Då emellertid berörda underlåtenhet uppen
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Statsutskottets utlåtande Nr 61.

barligen vore beroende på det vitsord, klagandena med skäl ansett böra

tillkomma kammarkollegii angående räntorna gjorda uttalanden, kunde

Kungl. Maj:ts befallningshavande icke annat än tillstyrka, att erforderliga

åtgärder av Kungl. Maj:t vidtoges för beredande åt klagandena av

den äskade ersättningen.

Jämväl kammarkollegium avgav i ärendet infordrat utlåtande,, därvid

kollegium, som förklarade sig i likhet med Kungl. Maj:ts befallningshavande

anse rätten till ersättning för ifrågavarande frälseräntor för

tiden från och med år 1888 till och med år 1901 vara preskriberad, i

följd varav de underdåniga besvären icke syntes kunna föranleda ändring

i överklagade resolutionen, emellertid på grund av de i. ärendet förekomna

särskilda omständigheter hemställde, huruvida ej skäl kunde

anses föreligga att bereda vederböraude ersättning för de för hemmanen

Västra Ålvsala nr 1 och 2 för ifrågakomna år utbetalda frälseräntor.

Statskontoret, som därefter hördes i ärendet, förklarade sig jämväl

anse billigheten bjuda, att vederbörande bereddes ersättning även

för de för åren 1888—1901 utbetalda frälseräntorna; och hemställde

statskontoret därför, att Kungl. Maj:t matte föreslå riksdagen medgiva,

att ersättning för nu avsedda räntor finge, utan hinder därav att rätten

till dylik ersättning vore genom preskription förfallen, utgå i enlighet

med bestämmelserna i de i Kungl. Maj:ts befallningshavandes ovannämnda

resolution den 20 november 1912 åberopade författningar.

Justitiekanslersämbetet, som slutligen fick sig anbefallt att avgiva

utlåtande i ärendet, förmälde sig icke hava funnit något att erinra mot

statskontorets hemställan; dock ansåge sig ämbetet böra fästa uppmärksamheten

därå, att kvitto å betalning av 1895 ars räntor icke blivit av

sökandena företett.

Genom ett i regeringsrätten den 25 november 1913 beslutat utslag

förklarade sig Kungl. Maj:t ej finna skäl att göra ändring i Kungl.

Maj:ts befallningshavandes resolution i vad den överklagats.

Nu hava i en till Kungl. Maj:t ingiven skrift Johansson och

Pettersson — under åberopande av innehållet i ovan anmärkta, av

Kungl. Maj:ts befallningshavande, kammarkollegium, statskontoret och

justitiekanslersämbetet avgivna utlåtanden — anhållit om vidtagande av

åtgärder för att sökandena måtte förklaras berättigade att efter befogenhet

utbekomma ersättning av statsmedel jämväl för de för åren 1888 1901

utbetalda räntorna. Såsom skäl för att sökandena icke förr än anspråket

på ersättning för berörda räntor blivit preskriberat gjort förnyad framställning

om utbekommande av dylik ersättning framhålla sökandena,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 61. 9

att de, då framställning om sådan gottgörelse två gånger avslagits,

haft grundad anledning antaga, att ersättning för räntorna ifråga icke

kunde beviljas; att sökandena ytterligare styrkts i denna sin förmodan

av det slut, vartill underdomstolarna kommit i förberörda rättegång;

samt att sökandena sålunda blivit vilseledda i avseende å räntornas

natur och först genom Kungl. Maj:ts dom den 29 mars 1912 erhållit

kännedom om rätta förhållandet, vid vilken tidpunkt emellertid preskription

redan inträtt.

I likhet med de i saken hörda nryndigheterna finner jag billigheten

kräva, att ersättning beredes sökandena jämväl för de i den nu

ingivna ansökningen avsedda, av sökandena utbetalta frälseräntorna.

Den omständigheten, att anspråket på ersättning för berörda räntor numera

är preskriberat, lärer nämligen, såsom sökandena framhållit, med

hänsyn till de beträffande ifrågavarande räntor förekomna särskilda förhållanden

icke kunna läggas sökandena till last. Då sökandena, därest

icke, på sätt som skett, preskription mellankomma, författningsenligt

skulle hava ägt uppbära ersättning för räntorna i fråga, synes mig

därför fullgiltiga skäl föreligga för bifall till sökandenas begäran om

vidtagande av åtgärder för att sökandena, utan hinder av den inträdda

preskiiptionen, måtte komma i åtnjutande av den äskade ersättningen.

Vederbörligt kvitto å betalningen av 1895 års räntor har numera

av sökandena företetts. De för ersättningens utbetalande erforderliga

medlen torde böra i vanlig ordning förskjutas och sedermera hos riksdagen

anmälas till ersättande.»

På grund av vad sålunda i ärendet förekommit och då, jämväl

enligt utskottets mening, billighetsskäl tala för att trots mellankommande

preskription ersättning beredes sökandena för ifrågavarande, av dem

utbetalta frälseräntor, får utskottet hemställa,

att riksdagen må medgiva, att ersättning för de

från hemmanen Västra Ålvsala nr 1 och Västra Ålvsala

nr 2, vartdera om 3/4 mantal i Värmdö socken,

utbetalda skattefrälseräntor för åren 1888—1901 må,

utan hinder därav att rätten till dylik ersättning är

genom preskription förfallen, utgå i enlighet med bestämmelserna

i kungörelsen den 3 februari 1888'' angående

viss ersättning av statsmedel till ägare av

skattefrälsehemman, vars ränta icke blivit av statsBihang

till senare riksdagens protokoll 1914. 6 sand. 32 höft. (Nr 60—61.) 2

Utskottets

yttrande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 61.

verket inlöst, samt lagen den 2 december 1892 angående

avskrivning av de å viss jord vilande grundskatter

och vad därmed äger sammanhang.

Stockholm den 28 juli 1914.

På statsutskottets vägnar:

F. CL:SON WACHTMEISTER.

Närvarande: se under utlåtandet nr 60.

STOCKHOLM, 1SAAC MAKCTJS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1914.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.