Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen under titel »utgifter för kapitalökning, statens affärsverksamhet» gjorda framställning angående anslag för vissa anläggningar vid Centralstationen i Stockholm m. m. ävensom en i ämnet väckt motion.
1914-08-07 · 39 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 37 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1914:77, Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen under titel »utgifter för kapitalökning, statens affärsverksamhet» gjorda framställning angående anslag för vissa anläggningar vid Centralstationen i Stockholm m. m. ävensom en i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 77.
1
Nr 77.
Ankom till riksdagens kansli den 7 augusti 1914 kl. 3 e. ni.
Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
under titel »utgifter för kapitalökning, statens affärsverksamhet»
gjorda framställning angående anslag för
vissa anläggningar vid Centralstationen i Stockholm m. m.
ävensom en i ämnet väckt motion.
(4:e avd.)
I den till riksdagen den 18 maj 1914 avlåtna propositionen angående
statsverkets tillstånd och behov har Kungl. Maj:t under titel »utgifter för
kapitalökning, statens affärsverksamhet» uti punkt 18 föreslagit riksdagen
att dels för utförandet av vissa förändringar av spårsystemet vid Centralstationen
i Stockholm jämte därmed sammanhängande arbeten bevilja ett
anslag av 5,480,000 kronor samt därav på extra stat för år 1915 anvisa,
att utgå av lånemedel, 2,480,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj.t att
redan under år 1914 av tillgängliga medel utanordna 2,000,000 kronor;
dels medgiva, att de å den statsverkspropositionen den 14 januari 1914
bifogade karta (bil. 7) med högröd färg utmärkta områden dels av kronolägenheten
Tomteboda, dels ock av Karlbergs kungsgård och den därunder
lydande s. k. Solnaskogen må överlåtas å statens järnvägar; dels ock
medgiva, att den ersättning, som i anledning av omförmälda områdens
överlåtelse å statens järnvägar kan finnas böra utgå, må, i den mån
det nu beviljade anslaget ej därtill lämnar tillgång, förskjutas av statsmedel.
Utredningen i ärendet återfinnes dels å sid. 39—56 i det vid statsverkspropositionen
den 18 maj 1914 under rubrik »utgifter för kapitalökning»
fogade statsrådsprotokollet över civilärenden den 14 maj 1914,
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 6 saml. 44 käft. (Nr 77). 1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 77.
dels ock å sid. 112—166 i det vid statsverkspropositionen den 14 januari
1914 under rubrik »utgifter för kapitalökning» fogade statsrådsprotokollet
över civilärenden sistnämnda dag.
I sammanhang med detta ärende har utskottet förehaft till behandlingen
inom första kammaren av herr C. G. Ekman väckt motion, nr 41, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta, att det begärda anslaget för utförandet
av vissa förändringar av spårsystemet i Stockholm jämte därmed
sammanhängande arbeten endast måtte beviljas till den omfattning, som
må visa sig betingad dels av norra godsstationens utvidgning under förutsättning
av den nuvarande expeditionsbyggnadens bibehållande, dels av endast
sådan utvidgning av det till Centraletationen hörande spårsystemet,
som är möjlig utan Kungsgats viaduktens ytterligare ombyggande.
Beträffande motiveringen för denna hemställan har motionären åberopat
en vid årets förra riksdag inom första kammaren väckt motion, nr 48,
till vilken utskottet får hänvisa.
Utskottets
yttrande.
Kostnaderna för de i statsrådsprotokollet ifrågasatta arbetena för omändrande
av bangårdsförhållandena i Stockholm fördelas på följande sätt:
Utvidgning av spårsystemet å Centralstationen ............... kr.
Ombyggnad av Norra stationen .......................................... »
Omläggning av statens järnvägars spår mellan Centralstationen
och södra tunnelmynningen vid Hagalund
jämte Stockholm—Västerås—Bergslagens järnvägs inledande
å Tomteboda person- och föreningsstation samt
anordnandet av denna och Karlbergs stationer............ »
Utvidgning av Tomteboda växlingsbangård........................ »
Jordområdets anskaffning .................................. 81
Summa kronor
612,000: —
976,000: —
1,460,000: —
684,000: —
1,742,000: -
5,480,000: —
Arbetena äro avsedda att utföras under tre år.
Såväl den i ämnet förebragta utredningen som de upplysningar, utskottet
i denna'' fråga inhämtat, hava otvivelaktigt givit vid handen, att omedelbara
åtgärder måste vidtagas för avlägsnande av de största olägenheter, som
äro förbundna med de nuvarande bangårdsförhållandena i Stockholm. Utskottet
vill särskilt framhålla vikten av, att de oavvisliga .kraven å förbättrade
driftsäkerhetsanordningar snarast möjligt varda tillgodosedda. Kungl.
Maj:ts nu förevarande framställning innebär emellertid icke något föregripande
av den större reglering av Stockholms bangårdsförhållanden, som inom
Statsutskottets utlåtande Nr 77.
3
en sannolikt ej alltför avlägsen framtid måste komma till stånd, i annat avseende,
än att ett antagande av framställningen, om ej direkt hindrar, så dock i viss mån
skjuter åt sidan det alternativ till slutligt ordnande av bangårdsfrågan,
som åsyftar att förflytta Centralstationen från dess nuvarande läge till
trakten av Norra bantorget, det s. k. Carlsonska förslaget, även benämnt
högbaneförslaget. Denna omständighet bär dock ej synts utskottet vara
av någon mera vägande betydelse, då nämligen ett genomförande av detta
alternativ enligt utskottets förmenande torde få anses uteslutet. Vissa av
de invändningar, som framställts mot samma förslag, äro återgivna i statsrådsprotokollet
den 14 januari 1914. I fråga om övriga anmärkningar
mot förslaget får utskottet hänvisa till det vid detta utlåtande såsom bilaga
fogade, av järnvägsstyrelsen på utskottets i vederbörlig ordning framställd
begäran avgivna yttrande över förberörda motion. På grund av de
starka betänkligheter, som rests mot det Carlsonska förslaget, och då detsamma
icke vunnit anslutning från Stockholms stadsfullmäktiges sida, torde
förslaget enligt utskottets uppfattning icke vidare vara att räkna med.
Beträffande därefter den i ämnet väckta motionen, avser densamma,
att de av Kungl. Maj:t föreslagna åtgärderna för bangårdsförhållandenas
ordnande måtte inskränkas, så att därigenom vägen kunde hållas öppen
jämväl för bögbaneförslagets genomförande. Ehuruväl, såsom ovan framhållits,
större hänsyn icke lärer behöva tagas till nämnda förslag, vore det
givetvis fördelaktigt, därest man, i enlighet med motionärens tanke, kunde
i ett eller annat avseende inskränka de anordningar, som nu böra företagas.
De åtgärder, motionären ifrågasatt för spörsmålets tillfälliga lösning,
kunna emellertid icke av utskottet förordas, på skäl som i järnvägsstyrelsens
berörda yttrande utvecklats. Vad motionären till stöd för sin
framställning anfört, bar sålunda icke synts utskottet vara av beskaffenhet
att böra föranleda ändring i Kungl. Maj:ts förslag.
Vad kostnaderna för de av Kungl. Maj:t föreslagna anläggningarna angår,
får utskottet framhålla, att ombyggnaden av Norra stationen förväntas
medföra en icke ringa minskning av driftkostnaderna vid denna station
ävensom att genom spåromläggningarna växlingskostnaderna beräknas
komma att nedgå med ett högst väsentligt belopp.
Det förhållandet, att riksdagen avslagit Kungl. Maj:ts i särskild proposition
framlagda förslag om förflyttning av krigsskolan från Karlbergs
kungsgård, lägger enligt utskottets förmenande icke något binder i vägen,
för att frågan om beredande av ersättning åt krigsskolan för de olägenheter,
spårutvidgningen mellan Centralstationen och Tomteboda station medför
4
Statsutskottets utlåtande Nr 77.
för skolan, ordnas i enlighet med de i statsrådsprotokollet den 14 maj
1914 angivna grunder.
Då Kungl. Maj:ts förslag ej heller i övriga, här ovan ej berörda delar
givit utskottet anledning till erinran, får utskottet hemställa,
att riksdagen, med bifall till Kungl Maj:ts ifrågavarande
framställning och med avslag å herr Ekmans ovanberörda
motion, må
a) för utförandet av vissa förändringar av spårsystemet
vid Centralstationen i Stockholm jämte därmed sammanhängande
arbeten bevilja ett anslag av 5,480,000 kronor samt
därav för år 1915 anvisa 2,480,000 kronor, med rätt för
Kungl. Maj:t att redan under år 1914 av tillgängliga medel
utanordna 2,000,000 kronor;
b) medgiva, att de å den statsverkspropositionen den
14 januari 1914 bifogade karta (bil. 7) med högröd färg
utmärkta områden dels av kronolägenheten Tomteboda, dels
ock av Karlbergs kungsgård och den därunder lydande
s. k. Solnaskogen må överlåtas å statens järnvägar;
c) medgiva, att den ersättning, som i anledning av omförmälda
områdens överlåtelse å statens järnvägar kan finnas
böra utgå, må, i den mån det nu beviljade anslaget ej därtill
lämnar tillgång och därest icke enligt i statsrådsprotokollet
över civilärenden den 14 maj 1914 angivna grunder
särskild framställning till riksdagen bör ske, förskjutas av
statsmedel.
Angående sättet för anskaffande av ifrågavarande medel kommer utskottet
att framdeles under riksdagen avgiva yttrande.
Stockholm den 7 augusti 1914.
På statsutskottets vägnar:
F. CL:SON WACHTMEISTER.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar greve F. Cl:son Wachtmeister, O. Jonsson, H. F.
Lamm, greve Ph. O. L. Kling spor, O. M. Strömberg, A. N. Halm. C. G. Ekman, A.
Åström, G. M. H. Ekelund, F. Berglund och I. E. G. Svensson samt
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 77.
o
från andra kammaren; herrar A. Ekman, C. Persson i Stallerhult, K. V. Rydén,
J. Ström, G. Odqvist, N. E. Lindberg, J. B. Eriksson i Grängesberg, A. P. Gustafsson
i Örebro, A. Anderson i Råstock, A. R. Lundblad, H. Lemke och S. Bengtsson i Norup.
Reservation
av herr C. G. Ekman.
Bilaga.
Järnvägsstyrelsens yttrande över den inom riksdagens första
kammare väckta motionen, nr 41, till 1914 års senare riksdag
i anledning av Kungl. Maj.ts förslag om beviljande av medel
för utförande av vissa förändringar med avseende på Stockholms
bangårdsanläggningar.
Av järnvägsstyrelsens, i statsverkspropositionen till 1914 års förra riksdag återgivna,
underdåniga skrivelse den 13 november 1912 torde framgå de förutsättningar,
under vilka det nu av riksdagens statsutskott behandlade bangårdsförslag, vilket i det
följande benämnes 1912 års bangårdsförslag, utarbetats. Järnvägsstyrelsen har sålunda
med förslaget avsett att till undanröjande av de största svårigheterna vid trafikskötseln
vinna förbättrade anordningar vid vissa av Stockholms bangårdar, utan att
därigenom ett föregripande av det slutliga avgörandet i Stockholms bangårdsfråga
uppstode eller arbeten bleve utförda, som senare icke kunde tillgodogöras vid ett blivande
fullföljande av bangårdsomändringen, därvid Styrelsen ansåg, att 1910 års bangårdsförslag
borde i huvudsak följas. Då emellertid frågan om västra stambanans
ändrade inledning till Centralstationen lämnats öppen, skulle de nu föreslagna åtgärderna
ej heller föranleda ett hinder för ett eventuellt genomförande av 1901 års
bangårdskommittés förslag.
Däremot skulle, såsom påpekats av departementschefen i samma statsverksproposition,
1912 års bangårdsförslag innebära visst avståndstagande från det s. k.
Carlssonska förslaget. Avståndstagandet från sistnämnda förslag beror därpå, att detta
avser en så grundlig omgestaltning av förhållandena vid Centralstationen och Norra
station, att därvid lika litet de nuvarande anordningarna vid dessa stationer som i
anslutning därtill gjorda utvidgningar skulle kunna tillgodogöras.
Efter avlämnandet av 1912 års förslag har Järnvägsstyrelsen fortsatt utredningen
av Stockholms bangardsfråga i dess helhet, och har Styrelsen vid avgivande av underdånigt
yttrande den 8 sistlidne maj i ett Stockholms bangårdsfråga berörande ärende
omförmält, att Styrelsen utarbetat ett förslag, som utgör en modifikation av 1910 års
6
Statsutskottets utlåtande Nr 77.
förslag alternativ IV och som Styrelsen benämner 1914 års bangårdsförslag. Likaväl
som 1912 års förslag ansluter sig till 1910 års förslag, till vilket det förstnämnda
förslaget kan sägas utgöra ett första byggnadsstadium, likaväl och på enahanda sått
kan samma 1912 års förslag ingå som ett organiskt led i bangårdsfrågans lösning
efter 1914 års förslag.
Föreliggande motion har tydligtvis icke dikterats av önskan att tillgodose en
lösning av huvudstadens bangårdsfråga vare sig efter huvuddragen i 1910 års förslag
eller 1901 års bangårdskommittés förslag, utan har tydligtvis uteslutande framställts
av hänsyn till ett genomförande av det Carlssonska förslaget. Det torde därför vara
nödvändigt, att Järnvägsstyrelsen ägnar detta förslag en utförligare behandling, än
som kommit detsamma till del i statsverkspropositionen till 1914 års förra riksdag.
För att Carlssonska förslaget skall kunna ses i jämförelse med det ovannämnda av
Styrelsen utarbetade 1914 års förslag till lösning av bangårdsfrågan i dess helhet
skall emellertid först en redogörelse lämnas däröver.
1914 års bangårdsförslag.
Järnvägsstyrelsens förslag av år 1914 överensstämmer, som förut nämnts, i sina
huvuddrag med 1910 års förslag, alternativ IV. Från Västberga å nuvarande linjen
mellan Älvsjö och Liljeholmen framdrages västra stambanan norrut i ny sträckning,
rorsak Årstaviken vid Årsta holmar å bro med 26 meters fri höjd över Mälarens
vattenyta samt ledes i skärning och i tunnel över Södermalm fram till Söder Mälarstrand
strax väster om den nuvarande södra tunnelmynningen. Å sträckningen mellan
Södermalm och Norrmalm anlägges över Söderström invid den gamla bron en ny
bro med 10,5 meter fri höjd och med rörligt spann över farleden. Linjen följer
sedan å viadukt Riddarholmens västra sida, vars kaj utflyttas, så att ersättning erhålles
för det genom viadukten förlorade utrymmet. Norrström övergas å bro i lågt
läge och med lutning mot Klara strand för att spåren skola kunna föras under Jakobsgatan,
vilken för samma ändamål måste höjas vid spårkorsningen. Centralstationen
bibehålies å nuvarande plats, dock med stationshuset i framtiden förlagt mot
Jakobsgatan. För Södermalm anordnas å ungefärligen nuvarande Södra stations läge
personstation vid den genomgående huvudbanan. Godsstationen å Södermalm förlägges
intill den där föreslagna personstationen, alltså ungefärligen å den nuvarande
godsstationens plats. Likaså bibehålies Norra station som styckegodsstation för Norrmalm
och därjämte som vagnslastgodsstation. Vid framtida utbyggnad enligt förslaget
anlägges en ny rangerbangård vid Årsta, varjämte den befintliga rangerbangården vid
Tomteboda vidare utökas. Vid Årsta anlägges också en driftsbangård, avsedd att vid
den övergripande trafikens införande användas för uppställning av de norra banornas
tågsätt, medan Frösunda driftsbangård på motsvarande sätt användes för uppställning
av de södra banornas tågsätt.
1914 års förslag skiljer sig från 1910 års förslag först och främst med avseende
på förhållandet till det tilltänkta förortsbanenätet. Förslag till sådant nät uppgjordes
nämligen i samband med 1910 års bangårdsförslag, och tänkte sig förslagsställarna
till detta förslag, att en i förslaget ingående nord-sydlig förortsbanelinje mellan Älvsjö
och Järva skulle användas icke blott för förortsbanetrafiken å denna sträcka utan
jämväl för att upptaga lokaltrafiken från huvudbanorna söder om Älvsjö och norr
Statsutskottets utlåtande Kr 77.
7
om Järva, till möjliggörande varav förortsbanan skulle anknytas till södra stambanan
vid Älvsjö station och till norra stambanan vid Järva station. En dylik anordning
angavs av förslagsställarna särskilt erforderlig i och för möjliggörande av att, såsom
förslaget avsåg, anordna övergripande trafik för de till huvudstaden ingående huvudbanorna,
varigenom sammanbindningsbanan bleve starkt belastad och i framtiden förväntades
bliva otillräcklig för ombesörjande av såväl fjärrtraliken som lokaltrafiken,
vilken senare därför kunde i lämplig utsträckning avledas till förortsbanespåret.
Visserligen erbjuder angivna utväg till avlastning av huvudspåret vissa fördelar,
men är också förenad med olägenheter. Sålunda torde det kunna tagas för givet, att
den för bangårdsfrågans lösning behövliga överenskommelsen mellan staten och staden
skulle underlättas, om det till grund för förhandlingarna liggande förslaget till nya
bangårdsanordningar i Stockholm gör dessa icke mera än strängt nödvändigt beroende
av andra frågor, särskilt av sådana, vilka i likhet med förortsbanefrågan jämväl beröra
från Statens järnvägar vitt skilda intressen. Sammankopplandet med dylika,
statsbanetrafiken egentligen ovidkommande frågor kringskär även friheten att avpassa
utbyggandet av de nya bangårdsanordningarna successivt efter de krav, som statsbanetrafikens
behöriga tillgodoseende vid varje tid uppställa. Tydligtvis är sådan successiv
utbyggnad i mån av behov för Statens järnvägar i ekonomiskt avseende fördelaktig.
Ersättning för den avlastning av huvudspåren, vilken enligt 1910 års förslag
skulle vinnas genom användandet för viss trafik av förortsbanespåren, tänker sig Järnvägsstyrelsen
nu erhålla genom anordnandet av särskilda förbindelsespår dels emellan
Frösunda driftbangård och Centralstationen samt dels emellan driftbangården vid Årsta
och Södra station, och skulle dessa förbindelsespår användas för de avgående tågsättens
framförande till resp. avgångsstationer. Därmed skulle undgås det beroende,
vari, efter den övergripande trafikens införande, avgående tåg med avseende på sina
avgångstider annars skulle komma till ankomstiderna för ankommande tåg. Därjämte
synes möjlighet böra beredas till anläggande av ett framtida godstågsspår emellan
Centralstationen och Södra station, vilket godstågsspår jämte de även i 1910 års förslag
ingående förbindelsespåren emellan den vid Årsta föreslagna rangerbangården och
Södra station samt mellan Tomteboda och Centralstationen skulle användas för godstrafiken
och ersätta en förbindelse mellan de nämnda rangerbangårdarna, som i 1910
års förslag hade anordnats väster om staden över Stora Essingen och Kungsholmen.
För den efter den övergripande trafikens införande starkast belastade sträckan
Centralstationen—Södra station bleve spårantalet sålunda inskränkt till det dubbelspåriga
huvudspåret samt därjämte i framtiden eventuellt ett godstågsspår. Emellertid
kan dubbelspårets trafikförmåga väsentligt ökas å sagda sträcka. Över farleden vid
Söderström ungefärligen mitt emellan Centralstationen och Södra station har nämligen
inlagts ett horisontalplan, från vilket linjen faller åt båda håll, varför blockposter med
stor fördel kunna här inläggas, och berörda sträcka således uppdelas i två lika långa
blocksträckor. Härigenom skulle spårets trafikförmåga ungefärligen fördubblas.
Genom utförda tidtabellsundersökningar har påvisats, att Järnvägsstyrelsens förslag
genom nyss beskrivna anordningar erhåller en synnerligen stor trafikkapacitet, så
att förslaget härutinnan torde fullt ut motsvara de längst gående krav, som med hänsyn
till framtida utveckling nu kunna skönjas.
8
Statsutskottets utlåtande 1Vr 77.
Bekant torde vara, att å Statens järnvägar närmast Stockholm ombesörjes en
ingalunda obetydlig trafik mellan huvudstaden och de utefter statsbanorna belägna
förstadssamhällena, samt att denna förortstrafik icke är för Statens järnvägar särskilt
lönande. Med det av Styrelsen utarbetade förslaget till nya bangårdsanordningar i
Stockholm avses, Statens järnvägars egentliga uppgift likmätigt, i främsta rummet att
tillgodose fjärrtrafiken och annan närtrafik än den egentliga förortstrafiken, men med
förslaget vinnes ock möjlighet att väsentligt bättre än nu tillgodose jämväl sistnämnda
trafikslag. Även skulle den därför använda personalens tid och rullande materialen,
tack vare de föreslagna anordningarna av olika slag, kunna vida bättre utnyttjas, än
som nu är möjligt, och sålunda kan förväntas, att det ekonomiska resultatet också
skulle förbättras i avsevärd grad.
Behovet av särskilda förortsbanor för ombesörjande av förortstrafiken mellan
huvudstaden och dess utefter statsbanorna belägna förstäder kan därför förväntas att
efter genomförandet av Styrelsens förslag icke komma att göra sig gällande så snart,
som med de nuvarande förhållandena oförändrade vore att påräkna. Dock torde givetvis
kunna förutses, att efter trafikens utveckling över en viss gräns möjlighet icke
kommer att finnas att med de i Styrelsens förslag upptagna anordningar ombesörja,
jämte annan trafik, även förortstrafiken, utan kommer för denna trafiks behöriga tillgodoseende
med all säkerhet att förr eller senare erfordras förortsbanor till Älvsjö och
Järva, vilka eventuellt måste utsträckas även utanför dessa punkter.
Dylikt beroende av förortsbanefrågan synes vara ofrånkomligt, huru än Stockholms
bangårdsfråga löses, och då sålunda kan förutses, att Statens järnvägar i framtiden
bliva urståndsätta att fullt tillgodose trafiken till orter, som nu äro i detta hänseende
helt hänvisade till statsbanorna, ligger det i Statens järnvägars intresse, att
an lämplig lösning av förortsbanefrågan må komma till stånd, trots det att Järnvägsstyrelsen
icke längre har för avsikt att använda en blivande förortsbana för framförande
av Statens järnvägars tåg.
Järnvägsstyrelsens intresse i förortsbanefrågan är givetvis i första hand knutet
till den nord-sydliga linjen mellan Älvsjö och Järva. För denna linje, efter dess av
Stockholms stads kommunikationskommitté föreslagna sträckning, kunna stationer
bland annat anordnas vid Centralstationen samt vid Södra station, vilket tydligtvis
är en fördel för trafikanterna å förortsbanan lika väl som för trafikanterna å huvudbanorna.
Vid Centralstationen kan förortsbanan läggas invid och i jämnhöjd med
huvudbanespåren eller ock kan densamma framdragas underjordiskt, allteftersom vid
tiden för anläggandet visar sig lämpligast. Denna valfrihet beträffande förläggningen
är givetvis förmånlig. Styrelsens förslag medgiver jämväl bekväm anknytning till den
nord-sydliga förortslinjen av en ost-västlig linje oberoende av, vilket av de för denna
ostvästlinje föreslagna alternativen, som må väljas.
Mellan Södermalm och Norrmalm skulle förortsbanelinjen löpa jämsides med
statsbanespåren och liksom dessa å bro med 10,5 meters fri höjd och med rörligt
spann över farleden vid Söderström.
Den fria brohöjd av 10,5 meter, som Järnvägsstyrelsen föreslår över farleden
vid Söderström för såväl statens järnvägars spår som förortsbanan, torde med hänsyn
till kapaciteten hos slussen vid Karl Johans torg kunna anses fullt till fyllest, då bron
på föreslaget sätt förses med rörligt spann, så att möjlighet finnes att vid viss tid
Statsutskottets utlåtande Nr 77.
9
på dygnet genomsläppa även fartyg med hög resning. Enligt statistiska undersökningar
och beräkningar skulle nämligen vid slussens fulla utnyttjande i framtiden
endast 25 fartyg i medeltal per dag icke kunna framsläppas utan broöppning under
en bro med 10,5 meters fri höjd. Nämnda antal har beräknats för den nuvarande
slussen efter dess numera av Stockholms stadsfullmäktige beslutade ombyggnad, men
utan hänsyn till den likaledes numera av staden beslutade Hammarbyledens anläggande,
därigenom antalet kan antagas bliva ytterligare minskat. Säkerligen komma
nämligen efter Hammarbyledens tillkomst fartyg med hög resning att anlita denna
förbindelseväg i ej ringa utsträckning.
För full utbyggnad enligt Järnvägsstyrelsens förslag kräves reglering av Klaraviken.
Därvid skulle den fastställda kajlinjen å Kungsholmen lämnas orubbad, men
däremot kajen å östra och norra stranden utflyttas, så att Klara vikens bredd bleve
inskränkt till minst 50 meter. Mellan sistnämnda utflyttade kaj och Norra stationens
utvidgade spårområde skulle lämnas rum för en kajgata av 30 meters bredd.
Berörda sträckning å farleden samt de nämnda minimimåtten för densamma och för
kajgatan överensstämma med önskemål, som från stadens sida framställts. Stöd för
Järnvägsstyrelsens förmodan, att stadsfullmäktiges godkännande härav ock är att förvänta,
har senast lämnats vid behandlingen av frågan om markupplåtelse för 1912
års förslag.
Genom Styrelsens förslag läggas icke hinder i vägen mot att gatuförbindelsen
mellan Södermalm och Norrmalm förbättras genom anläggandet av en ny gatubro till
någon västlig punkt å Södermalm, om behov av en dylik bro skulle uppstå, och har
i 1910 års förslag, alternativ IV, särskilt påvisats möjligheten att anlägga en gatubro
från västra Riddarholmskajen till Söder Mälarstrand i riktning mot Adolf Fredriks
torg.
De arbeten, som ingå i Styrelsens förslag av år 1914, oavsett de anläggningar,
som erfordras för genomförande av övergripande trafik, kunna lämpligen uppdelas i
fyra byggnadsperioder, vardera utgörande ett avslutat helt för sig, så att de fördelar,
som med de i de olika perioderna ingående arbetena åsyftas, efter varderas fullbordande
kunna komma trafiken till godo. De trenne första perioderna omfatta 1) de
arbeten, som ingå i 1912 års nu till behandling hos riksdagen föreliggande förslag å
sträckan Järva—Centralstationen samt 2) och 3) sträckorna Centralstationen—Södra
station och Södra station—konnektionspunkten med gamla linjen vid Västberga, och
kan ur teknisk synpunkt vilken ordningsföljd som helst väljas för dessa trenne sträckors
ombyggnad. Av anledning, som förut berörts, är det naturligt, att den förstnämnda
sträckan eller 1912 års förslag först kommer till utförande; beträffande återigen vilkendera
av sträckorna Centralstationen—Södra station och Södra station—Västberga, som
först skall utföras, kan valet lämnas öppet och avgörandet träffas senare, lämpligen
efter underhandlingar mellan staten och staden. Byggnadsperioden 4) omfattar utbyggnad
av personstationen och godsbangården å Södermalm, men kunna dessa arbeten
också utföras efter perioden 2), alltså efter omläggning av endera sträckan Centralstationen—Södra
station eller sträckan Södra station—Västberga. Som en femte period
komma sedan de arbeten, som erfordras för den övergripande trafikens fullständiga
införande m. m.
Genom möjligheten att på antytt sätt successivt utföra förslaget, så att de utBihang
till senare riksdagens protokoll 1914. 6 saml. 44 höft. (Nr 77). 2
10
Statsutskottets utlåtande Nr 77.
förda arbetena efter hand kunna komma trafiken till det gagn, som med dem åsyftas,
bliva ränteförlusterna under byggnadstiden relativt små. Järnvägsstyrelsens förslag
föreligger icke så i detalj utarbetat, att berörda ränteförlust kan exakt angivas, men
torde densamma komma att bliva ungefärligen densamma som för 1910 års förslag,
alt. IV. Utförandet av sistnämnda förslag skulle kunna uppdelas i samma perioder
som 1914 års förslag, och äro byggnadskostnaderna för de i perioderna 1)—4) ingående
arbetena med undantag för sträckan Karlberg—norrut (vilken kan utföras i stort
sett lika enligt Carlssonska förslaget), beräknade till cirka 24,000,000 kronor, i vilken
summa ej heller ingå kostnaderna för nytt stationshus vid Centralstationen. De på
de olika perioderna fallande kostnaderna bleve ungefärligen lika, och för varje torde
kunna beräknas i medeltal en byggnadstid av 3 år. Uppkommande ränteförluster
beräknas, efter 4 ränta, under dessa förutsättningar till cirka iya million kronor.
1914 års förslag kommer icke att medföra särskilda svårigheter för trafikens
ombesörjande under byggnadstiden. Ej heller komma att härför behövas dyrbara
provisoriska byggnader. I den vägen torde det hela komma att inskränka sig till
vissa, mindre omfattande provisoriska anordningar, möjligen dock att det efter närmare
undersökning kommer att visa sig lämpligt att utföra vissa provisoriska brobyggnader
för trafikens uppehållande under byggnadstiden. Kostnaderna för de provisoriska
anordningar, som erfordras för genomförandet av 1912 års förslag, äro medtagna
i kostnadsförslaget för detta.
Mot 1910 års förslag hava riktats vissa anmärkningar, vilka i detta sammanhang
skola i korthet till sin rätta innebörd belysas.
Förslaget upptager å sträckan Centralstationen—Södra station förhållandevis rätt
skarpa lutningar, upp till 1 : 80, och har detta förhållande ansetts innebära allvarlig
olägenhet. Detta är emellertid icke fallet, då tågmotståndet genom de föreslagna lutningarna
icke bleve större än det, som å åtskilliga platser förekommer å de huvudlinjer,
varav denna sträcka utgör en del, nämligen linjerna till Malmö och Göteborg.
Någon minskning i fråga om storleken av de tåg, som annars kunna framgå å de
nämnda linjerna, skulle således ej behöva göras. I förslaget har nämligen reduktion
av lutningarna gjorts i kurvor. Till belysande av kurvornas inverkan på tågmotståndet
må anföras, att det motstånd, som erbjuder sig i spåret i nuvarande tunneln å
Södermalm, vilket ligger i stigning 1 : 100 med kurva av 460 meters radie, motsvarar
en stigning av 1:86 i rak linje. Det redan nu befintliga motståndet å sträckan
Centralstationen—Södra station skulle sålunda endast oväsentligt ökas enligt förslaget.
För övrigt torde linjen söderut från Stockholm sannolikt komma att av Styrelsen
föreslås att elektrifieras tämligen snart efter omläggningen av västra stambanans ingångslinje,
därigenom det förnämligaste hindret för elektrifiering, som nu förefinnes
och vilket utgöres av det otillräckliga höjdutrymmet i de nuvarande tunnlarna närmast
Stockholm, skulle undanröjas. Som bekant, kan å en elektriskt driven järnvägslinje
brantare stigningar användas, än om samma linje trafikeras med ånglokomotiv.
Vidare hava farhågor uttalats, att utförandet av den föreslagna järnvägsbron
över Söderström skulle vålla byggnadstekniska svårigheter, då det kunde befaras, att
grundläggningen för pelarna till den nya bron skulle kunna medföra så kraftiga rubbningar
i grunden för de gamla bropelarna, att trafiken å den nuvarande bron icke
skulle kunna uppehållas under byggnadstiden. Häremot torde endast behöva erinras,
Statsutskottets utlåtande Nr 77.
11
att om den undersökning och utredning i berörda hänseende, som Styrelsen har för
avsikt att företaga, skulle giva vid handen, att dylika farhågor äro berättigade, kan
den utvägen tillgripas, att en provisorisk bro anlägges för järnvägstrafikens ombesörjande
under byggnadstiden, därest mot förmodan den nya bron icke kan förläggas på
sådant avstånd från den gamla, att all fara undanröjes.
Slutligen hava estetiska betänkligheter framställts mot förslaget, och hava dessa
i främsta rummet gällt den för spårens underföring under Jakobsgatan betingade förhöjningen
av denna gata. I 1910 års förslag torde vid den sakkunniga arkitektoniska
bearbetning, som Styrelsen ämnar låta förslaget underkastas, åtskilliga förbättringar i
estetiskt avseende kunna göras, och torde även verkan av berörda förhöjning eller
»puckel» å Jakobsgatan därvid kunna göras betydligt mera tilltalande, än som visats
genom 1910 års förslag. Vid uppgörandet av bifogade fotografiska perspektivritning
nr 4 a, vilken visar utsikten av det under uppförande varande nya stadshuset, sett
från nordöstra trottoarhömet vid korsningen mellan Jakobs- och Vasagatorna — den
nordligaste punkt å Vasagatan, därifrån stadshuset kommer att bliva synligt med nuvarande
anordningar vid Centralstationen -— har dock någon sådan förbättring icke
gjorts i 1910 års förslag. Från en punkt endast några få meter sydligare komme
förhöjningen av Jakobsgatan att icke alls skymma stadshuset.
Det s. k. Carlssonska förslaget.
Styrelsen skall nu övergå till en beskrivning av det uppslag till lösning av
Stockholms bangårdsfråga, som plägar benämnas det Carlsson’ska förslaget eller det
»direkta högbaneförslaget».
Förslaget framställdes ursprungligen av Grosshandlare Josef Carlsson dels genom
inlägg i pressen och dels i en år 1905 tryckt broschyr. Över denna broschyr blev
1901 års bangårdskommitté genom nådig remiss anbefalld att yttra sig. Kommittén ansåg
dock icke behövligt att låta verkställa närmare undersökning eller kostnadsberäkning
över förslaget, vilket på grunder, som i kommitténs betänkande angåvos, ej vann
kommitténs förord.
Järnvägsstyrelsen uppdrog emellertid år 1907 åt Dr. ingenjör Gleim och arbetschefen
Westerman att utarbeta ett förslag till bangårdsfrågans lösning efter grunddragen
av Carlssons förslag.
Det av Gleim och Westerman utarbetade förslaget, vilket i vissa avseenden avvek
från det av Josef Carlsson först skisserade förslaget, innefattar i sina huvuddrag
följande: I överensstämmelse med Järnvägsstyrelsens förslag avviker västra stambanan
från nuvarande linjen vid Västberga och föres vid Årsta holmar över Årsta-viken å
bro med 26 meters fri höjd över vattenytan. Över Södermalm erhåller linjen däremot
annan sträckning, än den Styrelsen föreslår, och personstationen förlägges sålunda
vid korsningen av Rosenlunds- och Prästgårdsgatorna, c:a 600 meter väster om det
av Styrelsen förordade läget vid nuvarande Södra station. Godsstationen å Södermalm
får däremot kvarligga vid nuvarande Södra station. Från personstationen framdrages
linjen strax väster om Adolf Fredriks torg fram till Söder Mälarstrand. Därifrån
anlägges bro fram till västra Riddarholmskajen, som följes å viadukt, fortsatt
av bro fram till Klara strand, därifrån linjen framdrages på viadukt över Jakobsgatan
12
Statsutskottets utlåtande Nr 77.
och vidare norrut. Bron mellan Södermalm och Norrmalm utföres som kombinerad
järnvägs- och gatubro i två våningar med gatans farbana c:a 5,6 meter under järnvägsspåren.
Bron göres fast och lägges i stigning 1:100 mot söder och i sådant
höjdläge, att en fri höjd av 14 meter över Mälarens vattenyta erhålles närmast Söder
Mälarstrand. Emellertid angavs av förslagsställarne, att om anordningen att lägga
gatubro under järnvägsbron skulle stöta på motstånd från sjöfartshåll, måste gatubron
förliiggas vid sidan av järnvägsbron, vilket de dock funno medföra betydlig kostnadsökning
samt sämre anslutning till gatunätet. Vid Jakobsgatan erhålles en fri höjd
av c:a 5 meter. Från Jakobsgatan fortsätter viadukten förbi Centralstationen och
över Kungsgatan, som sänkes till nuvarande spårplanet, till Norra station, där såväl
person- som godsstation för Norrmalm anordnas, personstationen med spåren c:a G
meter över nuvarande spårplanet och med stationshuset mot Norra Bantorget. Godsstationen
förlägges väster om personstationen å mark, som vinnes genom Klaravikens
reglering enligt 1901 års bangårdskommittés förslag. Detta innebär en ändring i den
fastställda stadsplanen för Kungsholmen med inflyttning mot land av strandlinjen
med vidliggande, ännu icke utförda kajgata, samt Klaravikens inskränkning till en
minsta bredd av 40 meter. Norra stationens spårområde sträcker sig enligt GleimWestermans
förslag ända fram till den nya östra och norra kajlinjen, så att plats
för kajgata på denna sida icke erhålles längs större delen av sträckan mellan Kungsgatubron
och S:t Eriksbron. Stigningen 1:100 å linjen Norrmalm—Södermalm börjar
vid korsningen med Bryggaregatan och fortsätter utan avbrott till Hornsgatan. Genom
gatubron erhålles en ny gatuförbindelse Norrmalm—Södermalm från Stora Vattugatans
förlängning till Hornsgatan.
Förslaget upptogs som alternativ V i 1910 års bangårdsförslag, men uttalade
förslagsställarna till sistnämnda förslag som sin mening, att berörda alternativ icke
innebar någon lämplig eller ekonomiskt sett ens utförbar lösning av Stockholms bangårdsfråga.
Det av Gleim-Westerman utarbetade förslaget kostnadsberäknades för sträckan mellan
Karlbergs station och konnektionspunkten vid Vestberga år 1913 inom Järnvägsstyrelsen
till 51,431,000 kronor, därav marklösen 11,237,750 kronor och byggnadskostnader
40,193,250 kronor.
Utom nu omnämnda behandling, som Carlssonska förslaget varit underkastat,
har det även gjorts till föremål för åtskilliga uttalanden i pressen och i särskilda
broschyrer, utgivna av förslagsställaren Josef Carlsson och av ingenjören Erik Vinell,
som utarbetat motionärens till riksdagen inlämnade ritning och som också är en förespråkare
för Carlssonska förslaget. Även har Vinell efter honom år 1911 givet uppdrag
med skrivelse den 31 mars 1914- till statsrådet och chefen för Civildepartementet
avlämnat en promemoria, varav Järnvägsstyrelsen haft tillfälle att taga del. I skrivelsen
och promemorian avhandlas Stockholms bangårdsfråga, och söker författaren
hävda sin mening, att det Carlssonska förslaget i olika hänseenden är alla andra förslag
till lösning av Stockholms bangårdsfråga överlägset.
Vinell synes icke godtaga den genom Järnvägsstyrelsens försorg utarbetade lösningen
av Stockholms bangårdsfråga enligt Carlssonska uppslaget. Då han emellertid
icke offentliggjort några ritningar till belysande av sitt eget förslag, framgår innebörden
av detsamma endast genom av honom gjorda uttalanden. Såvitt av dessa kan
Statsutskottets utlåtande Nr 77.
13
bedömas, synes den av honom förordade lösningen av Stockholms bangårdsfråga enligt
Carlssonska uppslaget i huvudsak innebära följande. Omläggningen av linjen söder
om och å Södermalm utföres i överensstämmelse med det av Gleim-Westerman utarbetade
förslaget. Den kombinerade järnvägs- och gatubron mellan Södermalm och
Norrmalm samt viadukten fram till Norra station lägges vad beträffar lutning och
sträckning enligt Gleim-Westermanska förslaget, men vad höjden angår, så angives
den för järnvägsbron, som göres fast, till 18 meters fri höjd över farleden vid Söderström.
Detta synes innebära, att den underliggande gatubron förses med rörligt spann,
vilket i så fall av konstruktiva skäl torde få byggas som svängspann. Personstationen
för Norrmalm förlägges till Norra station med stationshuset vid Norra Bantorget.
Persontågsspåren vid Norra station förlägges å viadukt, enär marken icke anses tillräckligt
bärig för bankfyllnad. Viaduktutrymmena under persontågsspåren användas
som godsmagasin, m. m. Genom att sålunda förlägga en del av godsbangården under
personstationen anser Vinell, att plats utanför spårområdet eventuellt kan beredas fölen
kajgata längs Klaraviken. Klaravikens reglering vill han, tyckes det, utföra enligt
1901 års bangårdskommittés förslag. Tillfart till godsstationen anordnas från Kungsgatan.
— Söderut från Kungsgatan, parallellt med Vasagatan och väster om huvudspåren
framdrages en huvudgata som förbindelseled till Kungsholmen i fortsättning
av den föreslagna gatubron mellan Södermalm och Norrmalm. — För förortsbanan
användes den nuvarande sammanbindningsbanan mellan Södermalm och Norrmalm,
dock med bron över Söderström i förhöjt läge, så att en fri höjd av 12,5 meter erhålles.
Förortsbanan föres under Jakobsgatan och sedan vidare norrut i tunnel under
Centralplanen. Härigenom torde nödvändiggöras dels en sänkning av hron närmast
Klarastrand och dels en förhöjning eller »puckel» å Jakobsgatan.
Det sålunda skisserade bangårdsförslaget föreligger icke utarbetat och har sålunda
icke kunnat kostnadsberäknas. Styrelsen håller dock före, att kostnaderna enligt detta
förslag icke bleve mindre än de, som beräknats för det Gleim-Westermanska förslaget.
Vid personstationens flyttning från Centralstationen enligt Carlssonska förslaget
skulle en ansenlig del av det därvarande bangårdsområdet icke längre behövas för
järnvägsändamål, utan enligt Josef Carlssons och hans anhängares mening kunna försäljas
som tomtmark.
De enligt förslagets förespråkare viktigaste dragen hos Carlssonska förslaget synas
vara följande: att järnvägsbron mellan Södermalm och Norrmalm göres fast, att personstationen
å Södermalm erhåller ett västligare läge, vilket påstås vara mera centralt
för stadens markområden än det av Järnvägsstyrelsen föreslagna, att en ny gatuförbindelse
mellan Södermalm och Norrmalm erhålles, att förbindelser kunna anordnas
under den föreslagna viadukten längs Centralstationen till de huvudsakligen staden
tillhöriga områdena väster om viadukten, samt att kostnaderna för det Carlssonska
förslaget skulle kunna till väsentlig del bestridas genom inkomster, som angivas påräkneliga
vid försäljning av vissa, staten och Stockholms stad tillhöriga markområden.
Att Stockholms stad skulle kunna förväntas vara villig att låta staten uppbära köpeskillingen
vid försäljning av staden tillhörig mark skulle bero därpå, att staden genom
det Carlssonska förslaget av dettas förespråkare anses erhålla stora fördelar.
Enligt uttalanden, bland annat i motionen, kunde anläggandet av den nya gatuförbindelsen
till Södermalm också förväntas medföra, att statsbanan skulle komma att
14
Statsutskottets utlåtande Kr 77.
för framtiden bliva mindre betungad med för densamma främmande trafikuppgifter,
vilka eljest med naturnödvändighet måste pressa sig på statsbanan, ifall inga andra
naturligare avlopp för desamma föranstaltas (sid. 7 motionen nr 48 till 1914 års förra
riksdag). Med de för statsbanan främmande trafikuppgifterna avses trafiken mellan
huvudstaden och dess förstäder.
Jämförelse mellan järnvägsstyrelsens förslag och det s. k.
Carlssonska förslaget.
Sedan sålunda järnvägsstyrelsens förslag och det Carlssonska förslaget blivit beskrivna,
skola jämförelser dem emellan göras ur olika synpunkter.
Jämförelse ur järnvägssynpunkt
En
av de viktigare fördelar, som tillskrives Carlssonska förslaget, är, som nyss
nämnts, att järnvägsbron mellan Södermalm och Norrmalm skulle utföras som fast
bro. Som nedan skall visas, torde emellertid av hänsyn till sjöfarten järnvägsbron
ingalunda kunna göras fast. Den av järnvägsstyrelsen föreslagna fria brohöjden av
10,5 meter över farleden vid Söderström är ock sådan, att broöppning kan beredas i
tillräcklig utsträckning även vid trafikens stegring till den höjd, som över huvud taget
kan förutses vid planläggningen även av anordningar avsedda för en långt avlägsen
framtid.
En annan omständighet, som tillgodoräknas det Carlssonska förslaget som en
fördel av betydelse ur järnvägstrafiksynpunkt, är 700 meter kortare banlängd. Emellertid
torde det vara uppenbart, att en så ringa vägförkortning som 700 meter icke
i och för sig kan tänkas få bestämmande inverka beträffande sättet för en av landets
viktigaste trafikleders införande till huvudstaden. Den av styrelsen förordade, något
längre sträckningen har valts bl. a. för att personstationen å Södermalm skall kunna
bibehållas så nära som möjligt vid nuvarande södra station i hjärtat av Södermalm
och invid en blivande förortsbana. Detta läge för personstationen å Södermalm
torde icke blott vara det bästa för denna stadsdel i dess helhet, utan ock med hänsyn
till Stockholms stads jordägareintressen lika fördelaktigt som det västligare läget
enligt Carlssonska förslaget, då nämligen staden äger ansenliga jordområden icke blott
å västra, utan även å mellersta och östra delarna av Södermalm.
I motionärens ovan berörda mening om den inverkan, som anordnandet av den
Carlssonska gatuförbindelsen till Södermalm skulle få på statens järnvägars närtrafik,
ligger tydligtvis åtskillig överdrift, och alldeles särskilt påtagligt är detta fallet, om
dessa verkningar tillmätas sådan betydelse, som man å sina håll vill göra troligt, att
därigenom avsevärt mindre omfattande stationsanordningar skulle bliva behövliga för
statens järnvägar. I detta sammanhang må vidare erinras om järnvägsstyrelsens här
ovan uttalade åsikt, att det ekonomiska resultatet av den av statens järnvägar ombesörjda
trafiken mellan huvudstaden och de utefter statsbanorna belägna förstadssamhällena
kan förväntas bliva i avsevärd grad förbättrat genom det bättre tillfälle
till utnyttjande av personalens tid och den rullande materielen, som genom bangårdsomläggningen
skulle vinnas. Slutligen förtjänar ock framhållas, att anläggandet av
Statsutskottets utlåtande Nr 77.
15
en gatuförbindelse från Norrmalm till västra Södermalm icke på något sätt förhindras
genom bangårdsfrågans lösning enligt styrelsens förslag.
Inskränka sig sålunda vid en jämförelse ur järn vägssynpunkt med järnvägsstyrelsens
förslag de påstådda fördelarna för det Carlssonska förslaget till en vägförkortning
utan all betydelse, så besitter däremot ur samma synpunkt sett styrelsens förslag
flera viktiga fördelar gentemot det Carlssonska förslaget.''
Först må då påpekas den förut angivna möjligheten att enligt styrelsens förslag
uppdela sträckan centralstationen—södra stationen i tvenne blocksträckor, varigenom
denna sträckas trafikförmåga ungefärligen fördubblas. Sådan uppdelning i tvenne lika
långa blocksträckor låter sig däremot icke göra enligt det Carlssonska förslaget, enär
blockposter icke kunna inläggas å sträckan mellan Bryggare- och Hornsgatorna med
dess oavbrutna stigning av 1 : 100. Det tredje spår mellan centralstationen och södra
station, till vars anläggande styrelsen i sitt förslag åtminstone vill bevara möjligheten,
bleve därför enligt det Carlssonska förslaget ännu nödvändigare än enligt styrelsens
förslag. Det kan till och med ifrågasättas, om icke för Carlssonska förslaget fyra spår
komme att framdeles bliva behövliga för genomförandet av övergripande trafik, vars
anordnande bleve förr erforderligt med det Carlssonska förslaget än med stvrelsens
förslag. I stället för dylik ökning av spårantalet mellan centralstationen och södra
station skulle kunna tillgripas samma åtgärd, som 1910 års förslag förutsatte, närnligen
att använda förortsbanan för framförande av en del av statens järnvägars trafik,
men järnvägsstyrelsen vill, som ovan sagts, för sitt eget förslag icke mera anlita denna
utväg och kan ej heller förorda densamma för något annat förslag. På grund av svårigheten
att framdeles tillbygga den Carlssonska kombinerade järnvägs- och gatubron,
finge bion därför genast utföras för det i framtiden behövliga ökade spårantalet, varigenom
kostnaderna för en första utbyggnad av förslaget komme att ökas med ett
ansenligt, i förut angivna kostnadssumma icke medräknat belopp.
Som förut nämnts, föreslås Carlssonska förslaget numera så utfört, att godsbangården
vid Norra station delvis förlägges under personstationen, varigenom möjlighet
att . anordna kajgata utefter Klaraviken eventuellt skulle kunna vinnas. En
dylik ändring af Gleim—Westermans förslag får ock anses erforderlig. Dels kan nämligen
att döma efter de villkor, som staden uppställt för upplåtelse av mark för 1912
års förslag till utvidgning av Centralstationen och Norra station m. m., samt efter
vid ärendets behandling gjorda uttalanden, staden icke numera förväntas komma att
lämna sitt medgivande till slopandet av berörda kajgata (det torde ock vara tvivelaktigt,
om staden numera kan förmås att inskränka Klaravikens bredd till 40 meter
som av Gleim—Westerman i likhet med av 1901 års bangårdskommitté föreslagits,
i stället för till 50 meter, som järnvägsstyrelsens förslag medgiver). Dels äro de anordningar
och utrymmen, vartill Gleim—Westerman kunnat bereda plats å det, enligt
förutsättningarna för det av dem uppgjorda förslaget, till buds stående området,
att anse såsom otillräckliga för den trafik, som med hänsyn till numera inträdda
förhållanden samt verkställda undersökningar och utredningar måste beräknas vid uppgörandet
av ett bangårdsförslag, avsett att tillgodose trafikbehovet för lång tid framåt.
Sålunda må nämnas, att Gleim-Westerman endast kunnat upptaga 8 plattformsspår,
medan järnvägsstyrelsen med hänsyn till trafikens sannolika utveckling anser, att
12 plattformsspår böra upptagas i det framtidsförslag, som är under utarbetande.
16
Statsutskottets utlåtande Nr 77.
Vidare äro de av Gleim-Westerman föreslagna lastgatorna alldeles för smala samt
magasinsutrymmena om endast 12,000 kvm. otillräckliga. De i järnvägsstyrelsens
förslag av år 1912 till en första utbyggnad av Norra stationen upptagna fraktgodsmagasinen
hava visserligen en sammanlagd yta av endast 8,800 kvm., men har vid
förslagets uppgörande möjlighet beretts till framtida ökning av magasinen till 20 000
kvm. tillgängliga från gata.
Möjlighet till angivna ökning av magasinens golvarea enligt järnvägsstyrelsens
förslag vinnes dels genom förlängning och dels genom påbyggnad med en andra våning
av de av styrelsen år 1912 föreslagna magasinen. Till de i jämnhöjd med denna
våning tänkta lastgatorna skulle enligt förslaget kunna anordnas bekväma tilliaiter
från Torsgatan. Sådan utbyggnad av godsmagasinen i tvänne våningar omöjliggöres
däremot genom godsmagasinens förläggning under personstationen såsom för Carlsson’ska
förslaget nu är tänkt. Om övriga, ovan berörda krav på utrymmen skola
tillgodoses, torde det därför så vitt kan bedömas, då ritningar icke föreligga, ej låta
sig göra att enligt Carlsson’ska förslaget vinna avsevärt större magasinsutrymme än
det i Gleim-Westermans förslag upptagna, även om utrymmet under person station en
helt och hållet tages i anspråk för godsstationen. Godsstationens förläggning under
personstationen komme även att vara förenat med olägenheter i belysningshänseende
m. m. Av det sagda torde framgå, att det icke är möjligt att inom det vid Norra
station tillgängliga området, som icke medgiver vidare utvidgning, anordna såväl godsgom
personstation med för trafiken och trafikanterna lika förmånliga anordningar,
som de, till vilka plats enligt järnvägsstyrelsens förslag kan beredas, då jämväl områdena
vid Centralstationen användas för bangårdsändamål och med den förefintliga
möjligheten till utvidgning av dessa områden utöver de gränser, som i 1910 års förslag
angåvos. Det bleve därför nödvändigt även enligt Carlssonska förslaget att
taga i anspråk mark vid Centralstationen för framtida bangårdsbehov, ehuru den
föreslagna sänkningen av Kungsgatuviadukten torde uppställa vissa svårigheter mot
att åtminstone för godstrafiken på fullt lämpligt sätt utnyttja områdena södei om
denna gata, då det icke kan ifrågakomma att låta den livligt trafikerade Kungsgatan
i plan korsas av spårförbindelser till dessa områden. Det komme därför ock att vålla
icke ringa svårighet att ersätta den i det nuvarande bangardsplanets höjd liggande
spårförbindelsen till de söder om Kungsgatan belägna Centralsaluhallen och fiskhallen
samt till här tilltänkta framtida anordningar för bl. a. magasinering av livsmedel.
Genom den gjorda jämförelsen ur järnvägssynpunkt torde framgå, att det Carlsson’ska
förslaget, långt ifrån att innebära fördel framför järnvägsstyrelsens förslag,
tvärtom är detta underlägset, framför allt till följd av mindre möjligheter i fråga
om tillgodoseendet av krav, som måste uppställas med hänsyn till trafikens framtida
utveckling.
Jämförelse ur förortshanesynpunlct.
Vid beskrivningen av 1914 års bangårdsförslag har styrelsen ovan angivit sin mening
om förortsbanefrågornas betydelse för Statens järnvägar. Denna betydelse bleve
på intet sätt minskad, om Stockholms bangårdsfråga ordnas efter Carlssonska förslaget.
Ovan har vidare angivits, att enligt styrelsens förslag stationer å förortsbanan
Statsutskottets utlåtande Kr 77.
17
kunna anordnas vid såväl Centralstationen som Södra station samt att förslaget medgiver
möjlighet att vid Centralstationen förlägga förortsbanespåren invid och i jämhöjd
med huvudbanans spår. Med denna möjlighet beträffande spårens förläggning,
kunna ansenliga kostnader besparas, emot om förortsbanan anlägges med den sträckning,
som föreslagits av Carlsson’ska förslagets förespråkare d. v. s. under Jakobsgatan
och vidare norrut i tunnel, medan huvudbanans spår ligga i högt läge. En
station för förortsbanan invid det av Carlsson föreslagna läget för Södra stationen
torde icke heller kunna erhållas på grund av svårigheten att dit framdraga förortsbanan.
Även ur förortsbanesynpunkt är sålunda Carlsson’ska förslaget mindre fördelaktigt
än styrelsens förslag.
Jämförelse ur sjöfartssynpunkt.
Att styrelsens förslag, med en fri brohöjd av 10,5 meter över farleden vid
Söderström samt med möjlighet att genom broöppning framsläppa fartyg med huru
hög resning som helst, är tillfredsställande för den sjöfart, som framdeles kan förväntas
passera slussen vid Karl Johanstorg, har ovan framhållits. Däremot torde
den Carlssonska fasta bron, med dess visserligen 18 meters fria höjd men utan möjlighet
till broöppning, icke kunna anses tillfredsställande ur sjöf artssynpunkt, då densamma
skulle hindra passagen genom slussen för fartyg med högre resning än 18
meter i genomgående trafik mellan Saltsjön och Mälaren samt vidare förhindra dylika
fartyg i trafik å Mälaren att angöra de öster om bron belägna kajerna vid Söder
Mälarstrand och Riddarholmen. Kajen vid Söder Mälarstrand, vars möjlighet till
begagnande sålunda skulle inskränkas, har en längd av c:a 500 meter. Verkligt stöd
torde ock saknas för antagandet, att staden skulle medgiva det en bro å 18 meters
fri höjd göres fast; det är tvärtom sannolikt, att staden komme att påfordra, det
även järnvägsbron enligt Carlssonska förslaget bleve försedd med rörligt spann.
Om också den Carlssonska bron förses med rörligt spann, komme den likväl
icke att bereda mindre hinder för sjöfarten än den av järnvägsstyrelsen föreslagna.
Dels betingar nämligen, såsom av Stockholms stads byggnadschef påvisats, det hinder,
som den Carlssonska bron med dess västligare läge utgör för tillfarten från Mälaren
till kajerna öster om bron, att densamma erhåller större höjd, och dels måste ihågkommas,
att den under spåren liggande gatubron skulle minska den fria höjden med
5 å 6 meter. Det därav orsakade hindret torde givetvis komma att göra sig kännbart,
även om gatubron kunde förses med ett rörligt spann, som ginge att öppna
medan överliggande rörliga spann för järnvägsbron hålles stängt. En dylik konstruktion
torde för övrigt här vara förenad med betydliga tekniska svårigheter på grund
av det begränsade höj dutrymmet.
Beträffande brohöjden över Söderström må slutligen påpekas, att det icke är
trafiken å huvudspåren, utan den vida tätare trafiken å förortsbanan, som kommer
att i framtiden utöva det största inflytandet på tiderna för och antalet broöppningar,
som kunna beredas. Förortsbanan har visserligen enligt Carlssonska förslaget tänkts
bliva förlagd å 12,5 meters fri höjd, alltså 2 meter högre än enligt järnvägsstyrelsens
förslag, men utförda statistiska undersökningar -susa, att skillnaden i antal mellan
fartyg, som kräva broöppning vid 12,5 och 10,5 meters brohöjd, är mycket ringa.
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 6 samt. 44 haft. (Nr 77.) 3
18
Statsutskottets utlåtande Nr 77.
Det Carlssonska förslaget kan sålunda icke anses för sjöfarten fördelaktigare,
än järnvägsstyrelsens förslag, även om järnvägsbron över Riddarfjärden förses med
rörligt spann.
Jämförelse ur gatutrajiJcsijnpuiiM.
Genom den i Carlssonska förslaget upptagna nya broförbindelsen mellan Norrmalm
och Södermalm skulle vinnas förkortad väg mellan å ena sidan västra Söder
malm samt å andra sidan Norrmalm väster om Vasagatan och Kungsholmen. Denna
vägförkortning komme att bliva störst och att uppgå till c:a 800 meter för förbindelsen
från väster om Adolf Fredlikstorg belägna punkter å Södermalm till området
längs Klaraviken å Norrmalm samt till Kungsholmen över Kungsbron. Att den
vunna vägförkortningen vore till fördel ur trafiksynpunkt särskilt för västra Södermalm
är otvivelaktigt, men å andra sidan är det också tydligt, att därigenom icke
kunna uppstå de stora verkningar, som av Carlssonska förslagets förespråkare påstås
och bland vilka må nämnas en värdestegring för stadens markområden å Södermalm
med 30 millioner kronor. Till ernående av denna värdeökning angives visserligen
det västligare läget för person stationen å Södermalm i någon mån också bidraga, men
huvudvikten torde läggas å den nya gatuförbindelsen. Om staden verkligen skulle
kunna förvänta så stor vinst genom anordnandet av en dylik vägförkortande broförbindelse,
synes det, som om staden för länge sedan skulle hava gått i författning om
dess utförande, oberoende av, om bangårdsfrågans lösning möjligen kunde komma att
ske enligt Carlssonska förslaget med dess sammankoppling av gatuförbindelsen med
den nya järnvägsbron. Visserligen skulle, under vissa av förespråkare för Carlssonska
förslaget gjorda, för staden gynnsamma förutsättningar för kostnadernas fördelande,
en endast för gatutrafik avsedd bro mellan Södermalm och Riddarholmen ställa sig
c:a 1,100,000 kronor dyrare för Stockholms stad än en med järnvägsbron kombinerad
gatubro, men det vore å andra sidan en beaktansvärd fördel för staden att vara
helt och hållet oberoende av bangårdsfrågan, beträffande sättet och icke minst tiden
för brons utförande. Varje år, varmed inträdandet av den beräknade värdestegringen
av 30 millioner kronor fördröjes, skulle ju efter 4l/2 % ränta, men oberäknat ränta
på ränta, innebära en ränteförlust av 1,350,000 kronor, eller större än nyss angivna
ökade anläggningskostnad.
Huvudstadens myndigheter och stadsfullmäktige hava emellertid, ej blott genom
att icke själv upptaga frågan om ny broförbindelse till Södermalm, utan ock genom
stadsfullmäktiges i statsverkspropositionen till innevarande års förra riksdag intagna
uttalande angående det Carlssonska förslaget samt de utlåtanden, som avgivits av stadens
vederbörande tjänstemän och myndigheter vid behandlingen av detta ärende, ådagalagt
sin mening, att den ifrågavande broförbindelsen icke är av den betydelse för
staden, som Carlssonska förslagets förespråkare vilja göra gällande; så mycket mindre
anledning torde då finnas för staten att, så att säga, påtvinga staden densamma.
Det kan icke alls tagas för givet, att staden komme att anslå de belopp av resp.
21 /och 7 millioner kronor, varpå räkning göres, det förra beloppet som utgift för
och bidrag till bropelarna till den Carlssonska bron över Riddarfjärden och det senare
beloppet i övrigt för anordnande av gatutrafikleden söderut från Klara strand
över Riddarfjärden till västra Södermalm samt vidare över Årstaviken till Årsta
(Brännkyrka).
Statsutskottets utlåtande Nr 77.
19
Med avseende på gatutrafiken må vidare framhållas de, även ur denna synpunkt,
försämrade lägen för personstationerna å såväl Södermalm som Norrmalm
samt godsstationen vid Norra station med tillfart från Kungsgatan, som Carlssonska
förslaget erbjuder. Att det huvudsakliga tillträdet till godsbangården vid Norra station
sker från en plats som Norra bantorget, såsom styrelsen föreslagit, är tydligtvis
att föredraga. I dessa hänseenden hava Carlssonska förslagets förespråkare uttalat
mot järnvägsstyrelsens stridande åsikter, vilka dock icke torde tarva vidare bemötande,
sedan nu stadsfullmäktige gjort sitt förut berörda uttalande.
I detta sammanhang torde ock förtjäna påpekas, att Kungsgatans av Carlssonska
förslaget betingade sänkning skulle nödvändiggöra särskilda anordningar för fortsatt
användning av den nyuppförda Centralsaluhallen.
Slutligen erinras om den enligt Carlssonska förslaget uppkommande förhöjningen
av Jakobsgatan över förortsbanespåren. På grund av det östliga läge, som av Carlssonska
förslagets förespråkare tänkes för dessa spår och sålunda även för förhöjningen,
komme omfattande profilregleringar av närgränsande gator att bliva nödvändiga
för att drägliga gatulutningar skulle erhållas.
Av det sagda torde framgå, att huvudstadens gatutrafik icke bleve bättre betjänad
genom bangårdsfrågans lösning efter Carlssonska förslaget, än efter styrelsens förslag.
IByggn adsteknislca svårigheter.
Medan farhågorna för att styrelsens förslag i visst avseende skulle vara förenat
med byggnadstekniska svårigheter, ovan visats vara ogrundade, torde det Carlssonska
förslaget erbjuda stora vanskligheter i sådant hänseende. Mestadels utgöres nämligen
grunden under Norra stationen och Centralstationen av fyllning på lös lera, delvis
direkt vilande på berg å varierande, flerstädes ansenligt djup. Fyllningen torde vara
av mycket heterogen beskaffenhet och består till dels av sprängsten. Gamla strandskoningar
torde även kvarstå i grunden. Att förlägga de enligt Carlssonska förslaget
i högt läge liggande spåranordningarna å bank vore med hänsyn till den lösa lerans
beskaffenhet icke rådligt, utan finge i stället viadukter för en sammanlagd spårlängd
av flera kilometer anläggas. Grundläggningen för dessa viadukter, vilka vid Norra
station till ingalunda obetydlig del torde få sträckas fram till och utöver nuvarande
kajlinje, komme att betinga ansenliga kostnader. Erfarenheten visar ock, att grundläggningslcostnader
vid grundförhållanden av här förekommande beskaffenhet äro synnerligen
svårberäkneliga och därför lätt bliva vida högre än som, även med sorgfälliga
förundersökningar, beräknats.
Jämförelse beträffande möjlighet till successiv utbyggnad.
De i järnvägsstyrelsens förslag upptagna arbetena, dock oberäknat de, som erfordras
för genomförandet av övergripande trafik, låta, som ovan nämnts, uppdela
sig i 4 byggnadsperioder, vardera utgörande ett avslutat helt. Det av Gleim-Westerman
utarbetade förslaget enligt det Carlssonska uppslaget skulle, enligt för förslaget
uppgjord plan, icke kunna successivt utbyggas i annan mån, än att sträckan Västberga—Södra
station kan färdigställas och anknytning göras till nuvarande sammanbindningsbanan
strax väster om Södra stationen, innan de nya anordningarne norr
20
Statsutskottets utlåtande Nr 77.
om anknytningspunkten tagas i bruk. De arbeten, vilkas utförande är mest angeläget
och har den största ekonomiska betydelsen i fråga om möjlighet till besparingar i
Statens järnvägars driftkostnader, nämligen ombyggnaden av Centralstationen och
Norra station skulle däremot icke bliva fullbordade och kunna på permanent sätt
tagas i bruk, förrän så gott som hela bangårdsombyggnaden vore färdig.
Gleim-Westermans förslag har för sträckan Karlberg—söderut med undantag för
de arbeten, som erfordras för genomförande av övergripande trafik, kostnadsberäknats
till 391/2 millioner kronor. För förslagets utförande har antagits en kortaste byggnadstid
av 8 år, då sålunda förutsättes, att riksdagen skulle bevilja ett anslag av
c:a 5 millioner kronor i genomsnitt per år. Beräknas då för sträckan Västberga—
Södra stationen en byggnadskostnad av c:a 6 millioner kronor och en byggnadstid
av 3 år, medan för återstående arbeten kostande c:a 33 ''/2 millioner kronor beräknas
en byggnadstid av 7 år, komma ränteförlusterna under byggnadstiden efter 4 % ränta
att uppgå till c:a 51/i millioner kronor. För 1910 års förslag kunna, enligt vad
som redan ovan visats, ränteförlusterna under byggnadstiden efter samma räntefot
beräknas till 11/2 millioner kronor. Skillnaden utgör c:a 4 millioner kronor.
Då järnvägsstyrelsens senaste förslag icke föreligger fullt in i detalj utarbetat
och Gleim-Westermans förslag ej reviderats i enlighet med de fordringar, som nu
måste uppställas på ett bangårdsförslag för Stockholm, kan givetvis nyssnämnda belopp
av 4 millioner kronor icke betraktas som exakt det belopp, varmed vid jämförelse
mellan järnvägsstyrelsens förslag och det Carlssonska förslaget det senare bör
belastas för större ränteförluster. Järnvägsstyrelsen håller emellertid före, att de vid
ovanstående beräkning gjorda antagandena äro till förmån för det Carlssonska förslaget
och att en noggrannare jämförelse mellan järnvägsstyrelsens förslag och ett reviderat
förslag efter Carlssonska principerna skulle komma att giva vid handen, att
förutnämnda belopp är snarare för lågt än för högt. En anledning härtill utgör
bl. a. det förhållandet, att, medan de i bangårdsombyggnaden ingående arbeten, som
hava den största betydelsen för Statens järnvägar med hänsyn till besparing i driftskostnaderna,
enligt styrelsens förslag skulle utföras genast, desamma, som nyss
nämnts, enligt Carlssonska förslaget icke kunde på permanent sätt tagas i bruk för
trafiken, förrän efter fullbordan av så gott som hela bangårdsombyggnaden.
Berörda omständighet, att med det Carlssonska förslaget en ombyggnad av
Centralstationen och Norra station, vilken enligt styrelsens mening icke utan men för
trafiken och ekonomisk förlust för staten kan uppskjutas, icke kan vara utförd förr
än efter de många år, som även i gynnsamma fall skulle behövas, först för utredning
och underhandlingar om det ifrågavarande förslaget samt sedan för dess utförande,
torde vara nog för att det Carlssonska förslaget måste anses olämpligt jämfört
med styrelsens förslag.
Jämförelse med hänsyn till trafikens ombesörjande under byggnadstiden.
För Gleim-Westermanska förslaget har av förslagsställarne en byggnadsplan utarbetats.
Enligt densamma blefve driftens ombesörjande under byggnadstiden förenat
med störa svårigheter. Bland annat finge persontrafiken under viss tid, vilken
icke kan påräknas bliva kortvarig, uppdelas på tvenne stationer, så att Centralstatioen
bleve ändstation för de södra banornas tåg och Norra station för de norrgående
Statsutskottets utlåtande Nr 77.
21
tågen. För en sådan tillfällig uppdelning av trafiken finge vidtagas dyrbara provisoriska
anstalter, ej minst för trafiksäkerhetens tillgodoseende, och därjämte bleve trafikskötseln
allvarsamt försvårad. Kostnaderna härför torde vara oberäkneliga, men
bleve säkerligen mycket ansenliga. Styrelsen vill t. o. m. sätta i tvivelsmål, om en
sådan åtgärd utan åsidosättande av den trafikerande resande allmänhetens berättigade
krav är utförbar med den storlek trafiken nu har och ännu mera med den storlek
trafiken kommer att få efter det icke ringa antal år, som måste beräknas förflyta,
innan en bangårdsomläggning enligt Carlssonska förslaget skulle kunna verkställas.
Någon byggnadsplan för det sedermera skisserade ändringsförslaget, därvid godsstationen
förlägges under personstationen, har icke uppgjorts, bl. a. på grund av den
korta tid, som stått styrelsen till buds. En byggnadsplan kan heller icke rätt gärna
uppgöras annat än för ett utarbetat förslag, och ett sådant föreligger icke. Det förefaller
emellertid icke troligt, att nyss berörda svårigheter för persontrafikens ombesörjande
under byggnadstiden bleve minskade genom godsmagasinens förläggande
under personstationen, utan snarare tvärtom. I saknad av utarbetat förslag är det
ock svårt att med säkerhet avgöra, om icke, till ytterligare ökade kostnader för järnvägarne
och trafikanterna, godstrafiken under någon del av byggnadstiden finge helt
och hållet bortflyttas, i så fall till Norrtull.
Vid härovan lämnad beskrivning över järnvägsstyrelsens förslag har meddelats,
att detta icke erbjuder några liknande svårigheter för driftens uppehållande under
byggnadstiden.
De båda förslagens ställning med hänsyn till markfrågor.
Det beräknade värdet av den mark, utöver nuvarande järnvägsområden, vilken
skulle tagas i anspråk för bangårdsutvidgningen dels enligt alternativ IV av 1910
års förslag och dels enligt det av Gleim-Westerman utarbetade Carlsson’ska förslaget,
i båda fallen å sträckan konnektionspunkten vid Västberga till Karlbergs station,
framgår av nedanstående tablå:
Staten tillhörig mark
Staden » »
Enskilda » »
1910 års förslag
alt. IV
48 000 kr.
5 887 000 »
2 612 200 »
Carlssonska
förslaget
35 500 kr.
6 981 000 »
4 221 250 »
Summa 8 547 200 kr. 11 237 750 kr.
För Carlssonska förslagets genomförande behöver således tagas i anspråk staten
icke tillhörig mark med ett värde, som beräknas med nära 3 millioner kronor överstiga
värdet av dylik mark, som erfordras för styrelsens förslag; mervärdet av enskilda
tillhörig mark, som erfordras för Carlssonska förslaget, utgör c:a 1 7a millioner
kronor.
Å andra sidan beräknas genom Carlssonska förslaget vissa områden vid centralstationen
bliva disponibla för tomtförsäljning. Den staten tillhöriga marken, som
enligt det av Gleim-Westerman utarbetade Carlssonska förslaget icke längre komme
att behövas för statens järnvägar, utgör c:a 20,000 kvm. Om 33 ’/3 % fråndragas
opaginerad Kontrollera mot PDF
2a
Statsutskottets utlåtande Nr 77.
därav för gatumark m. m., återstår för tomtförsäljning en areal av c:a 13,500 kvm.
Det värde denna mark skulle få efter den tid av åtskilliga år, som skulle förflyta,
innan det Carlssonska förslaget kan tänkas genomfört, är givetvis svårt att ens tillnärmelsevis
riktigt angiva. Emellertid har å Stockholms stads stadsingenjörskontor
en värdering verkställts för all den mark, som enligt 1910 års bangårdsförslag skulle
användas för bangårdsändamål m. in., men som enligt Carlssonska förslaget bleve
disponibel för tomtförsäljning, och erhölls därvid ett medelvärde av 263 kronor per
kvm., vilket medelvärde ingalunda torde vara för lågt, ej minst i beaktande av de
dåliga grundförhållandena å ifrågavarande område. Med användande av nyssnämnda
medelvärde erhålles för den staten tillhöriga marken, som enligt Carlsson’ska förslaget
kan försäljas, ett belopp av i runt tal 31/2 millioner kronor. Den inkomst, som
staten sålunda i verkligheten kan beräknas erhålla genom markförsäljning efter det
Carlssonska förslagets genomförande, uppgår således till ungefär lika stort belopp,
som, enligt det föregående, samma förslag skulle betinga i jordlösen, utöver 1910
års förslag. Emellertid skulle de till försäljning avsedda tomterna kunna avyttras
först efter det förslaget vore genomfört, och därjämte komme försäljningen troligtvis
att taga åtskilliga år i anspråk, medan däremot de för bangårdsutvidgningen behövliga
nya markområdena finge lösas så gott som genast efter det beslut om bangårdsombyggnaden
fattats. Storleken av den reduktion, som med anledning härav borde
göras vid införandet i ett kostnadsförslag av den genom markförsäljningen inflytande
inkomsten, kan endast gissningsvis angivas, men nämnda belopp av 3 */, millioner
bleve därigenom så minskat, att den genom tomtförsäljning påräkneliga inkomsten
måhända icke bleve större än ovan angivna merkostnad för den enskilda mark, som
Carlssonåska förslaget tager i anspråk utöver 1910 års förslag.
Om ett förslag, såsom fallet är med det Carlssonska, för sitt genomförande till
väsentlig del måste baseras på försäljning av markområden, särskilt därest desamma
först i en avlägsen framtid bliva för avyttring disponibla, bjuder sund försiktighet,
att låga försäljningspriser användas för kalkylerna, så att risken för att beräkningarna
icke komma att motsvaras av verkligheten är möjligast ringa. Så göres emellertid
icke av Carlssonska förslagets förespråkare, utan i av dem framlagda utredningar
rörande financieringen av bangårdsombyggnaden upptages ett försäljningspris för marken
vid Centralstationen av i genomsnitt 500 kronor per kvm., ett pris, som får anses
mycket för högt vid kontant köp av tomter med den belägenhet, varom hår är
fråga, och med synnerligen dåliga grundförhållanden.
Men icke nog med att ett tydligtvis alldeles för högt värde åsättes den tomtmark,
varav staten skall erhålla köpeskillingen; förespråkarna för det Carlssoifiska
förslaget göra därjämte det djärva antagandet, att staten skall fa uppbära köpeskillingen
även för Stockholms stad tillhörig mark, nämligen dels de delar av Centralstationens
område, som statens järnvägar endast innehava med besittningsrätt så
länge de användas för järn vägsändamål och dels de områden, som skulle behövas för
Centalstationens utvidgning enligt 1910 års förslag. För den senare marken skulle
dock staden erhålla ersättning efter ett pris av c:a 150 kronor per kvm., medan staten
däremot för all marken beräknas erhålla samma pris, som tänkts för statens
egen mark eller 500 kronor per kvm., vilket nyss angivits vara alldeles för högt att
räkna med i kalkylerna för bangårdsombyggnaden.
Statsutskottets utlåtande Nr 77.
23
Den köpeskilling, som staten av förespråkare för Carlssonska förslaget, under
dessa antaganden, beräknas erhålla, uppgår till icke mindre än 21 millioner kronor.
Dock reduceras detta belopp av samma förespråkare med 33 1/3 °° såsom motsvarande
oundvikliga avbränningar för ränteförluster under försäljningstiden och eventuella prisreduktioner,
men i varje fall erhålles en inkomst för staten om icke mindre än 14
millioner kronor »tillgängliga för att underlätta financierandet av bangårdsfrågan enligt
det direkta högbaneförslaget.» Enligt styrelsens mening hade en reduktion med %
i stället för med 1/3 snarare varit på sin plats på grund av de omständigheter, som
förut påpekats, nämligen först och främst att det beräknade priset är alldeles för
högt och vidare att försäljningen icke kan taga sin början förrän efter förslagets genomförande.
Under hänvisning till vad i annat sammanhang anförts, anser styrelsen
ej heller, att bangårdsområdet kan minskas med så stora områden, som GleimWestermans
förslag giver vid handen, enär mera mark, än som i detta förslag blivit
förutsatt, måste användas eller reserveras för bangårdsändamål.
Anledningen till att staden skulle kunna förväntas medgiva staten att tillgodogöra
sig den genom försäljning av staden tillhörig mark inflytande köpeskillingen,
skulle enligt Carlsson’ska förslagets förespråkare vara den, att staden själv efter deras
förmenande genom Carlssonska förslaget tillskyndas stora fördelar, och detta dels
genom förberörda, påstådda värdeökning av stadens jordområden å Södermalm, dels
med hänsyn till placerandet av den avsedda nya personstationen invid huvudbanan å
Södermalm, dels med hänsyn till förbättrat tillträde till hela stadsdelen å Kungsholmen
samt särskilt till de av staden ägda gasverkstomterna m. fl. tomter belägna
mellan den nuvarande Centralstationen och Klaraviken. Häremot må endast framhållas,
att den påfallande brist på intresse, staden, enligt vad redan antytts och nedan
skall vidare visas, ådagalagt gentemot Carlsson’ska förslaget icke tyder på att staden
skulle vara villig till särskilda uppoffringar för detta förslags genomförande. Vad
särskilt beträffar stadens mark mellan Centralstationen och Klaraviken torde den del
därav, som icke är avsedd att utläggas till kajområde och gatutrafikleder till väsentlig
grad lämpligen böra utnyttjas av staden själv för saluhall och livsmedelsmagasinsändamål.
Även kan tänkas, att trafiken i framtiden erhåller dimensioner, som icke
nu kunna beräknas, sa att åtminstone en del av ifrågavande markområde kan komma
att behövas för bangårdsändamål. Det torde därför vara vida klokare och principiellt
riktigare, att detsamma reserveras för framtida behov av dylik art, än att bangårdsfrågan
löses på sådant sätt, att en försäljning av ifrågavarande områden utgör en
väsentlig faktor för förslagets realiserande.
I detta sammanhang torde ock förtjäna erinras om den omvälvning, dels i
huvudstadens trafikförhållanden och affärsrörelse samt, som en följd därav, de s i dess
tomt- och hyresvärden, som nuvarande personstations flyttning från Centralstationen
till Norra station skulle innebära. En dylik omvälvning bör givetvis icke föranledas,
om icke omöjligheten att på annat sätt för rimlig kostnad verkställa bangårdens behövliga
utvidgning därtill skulle tvinga. Av det föregående torde framgå, att dylika
skäl alls icke äro för handen. Även om den av Carlssonska förslagets förespråkare
påstådda vinsten genom försäljning av vissa delar av det nuvarande bangårdsområdet
skulle varit att i verkligheten beräkna, vore det under sådana förhållanden icke tillbörligt
av staten och staden att inlåta sig på en sämre lösning av bangårdsfrågan,
24
Statsutskottets utlåtande Nr 77.
genom vilken även skulle medföras en omvälvning av berört slag, särskilt som enda
skälet till en sådan lösning då skulle vara, att vissa för järn vägsändamål disponerade
områden kunde frigöras och avyttras, medan andra områden, sannolikt till dels genom
expropriation, finge som ersättning förvärvas.
ByggnadsTcostnader.
Såsom redan nämnts föreligger styrelsens förslag av år 1914 ännu icke in i
detalj fullt utarbetat och någon slutgiltig kostnadsberäkning av detsamma är styrelsen
därför icke beredd att nu lämna. Någon kostnadsberäkning av förberörda av Vmell
skisserade förslag med de förändringar däri, som vore nödvändiga for att forslaget
med avseende på spårutrymmen m. m. skulle bliva jämförligt med styrelsens förslag,
har givetvis icke kunnat göras. En jämförelse i kostnadshänseende mellan styrelsens
förslag och Carlssonska förslaget måste därför hänföra sig till å ena sidan 1910 års
förslag alternativ IV, 5ch å andra sidan det av Gleim-Westerman utarbetade Carlssonska’
förslaget. En fullständig utbyggnad enligt det förra förslaget har för sträckan
Karlbergs station—konnektionspunkten vid Västberga kostnadsberäknats till c:a oO
millioner kronor, medan det senare förslaget för samma sträcka kostnadsberäknats till
c:a 40 millioner kronor. Dessa kostnadsberäkningar torde numera icke kunna godtagas
utan att revideras efter nutida arbetspriser m. m., men då beraknmgame for
båda förslagen utförts efter samma grunder, torde dock de nämnda kostnadssiffrorna
kunna läggas till grund för en jämförelse.
Nu vilja visserligen förespråkarne för det Carlssonska förslaget gorå gällande,
att styrelsen beräknat kostnaderna för detta förslag alltför högt, men de skäl, som
givits för detta påstående, kan styrelsen icke godtaga, för så vitt nämligen det Carlssonska
förslaget skall beräknas efter grunder, jämförliga med dem som använts vid
beräkningarne af 1910 års förslag. .
I stället för att kostnaderna för Carlssonska förslaget kunna minskas, forhaller
det sig tvärtom så, att detta förslag vid en jämförelse med styrelsens förslag bör påföras
åtskilliga i ovannämnda summa icke upptagna kostnader. Bland sådana kostnader
hava i det föregående nämnts ökad kostnad för utförandet av den kombinerade
järnvägs- och gatubron mellan Södermalm och Norrmalm för större antal spår, okad
kostnad för ränteförluster under byggnadstiden, kostnader för fördyrad drift genom
framskjutandet av Centralstationens och Norra stationens ombyggnad samt okade
kostnader för försvårad drift under ombyggnadstiden. Av dessa kostnader äro vissa
oberäkneliga, men säkert komme summan för alla dessa ökade kostnader att uppgå
till mycket ansenliga belopp.
Det Carlssonska förslaget ställer sig sålunda synnerligen ogynnsamt med hänsyn
till anläggningskostnaderna, och denna omständighet motväges alls icke av den med
anledning därav föreslagna åtgärden, att till kostnadernas delvisa betäckande avyttra
mark, som bättre kunde användas för bangårdsändamål och för vilken staten ingålunda
kan påräkna att erhålla de ansenliga belopp, som Carlssonska förslagets förespråkare
i de av dem uppgjorda finanskalkyler upptaga som inkomst.
För riksdagen, som skall bevilja anslag till bangårdsutvidgningen, torde det
gifvetvis också vara vida betänkligare att behöva på en gång besluta en bangards
-
Statsutskottets utlåtande Nr 77.
25
ombyggnad att utföras på relativt kort tid och kostande med marklösen c:a 50 millioner
kronor, av vilket belopp visserligen någon del efter ombyggnadens verkställande
kan beräknas återinflyta, mot att, på sätt styrelsens förslag medgifver, besluta utförandet
af en mindre del i sänder, allt efter som behovet gör sig gällande och medel
finnas tillgängliga. Varförutom styrelsens förslag ställer sig avsevärt mycket billigare
och icke för sin financiering grundas på mer eller mindre lösa och sangviniska antaganden
om framtida försäljning till överdrivna priser av statens eller annans mark.
Jämförelse ur estetisk synpunkt.
För jämförelse ur estetisk synpunkt hänvisas till bifogade fotografiska perspektivritningar
dels för det av Gleim-Westerman utarbetade Carlssonska förslaget och
dels för 1910 års förslag, alternativ IV. Beträffande perspektivritningarne för 1910
års förslag hänvisas till styrelsens ovan gjorda uttalande om möjligheten att åstadkomma
en estetiskt bättre lösning, än som i 1910 års förslag visats.1 De olägenheter,
som i estetiskt hänseende vidlåda Carlssonska förslaget äro däremot ofrånkomliga;
huru än den kombinerade tvåvåningsbron i högt läge i en enda lutning mellan Södermalm
och Norrmalm utföres, komme den nämligen att från Mälaren sett sträcka sig
som ett brett band, skymmande utsikten av staden, och att från stadssidan störande
inverka på utsikten bl. a. över det under uppförande varande nya stadshuset. Den
sakkunnige arkitekt, som utfört perspektivritningarna, anser därför, att någon estetiskt
mera tilltalande lösning enligt Carlssonska förslaget icke skulle vinnas genom val af
annan än den visade brokonstruktionen.
Såsom förut angivits, finge enligt Carlssonska förslaget Jakobsgatan givas en förhöjning
för förortsbanans underföring, men har denna förhöjning icke visats å den
från hörnet av Vasagatan och Jakobsgatan tagna bilden. Utsikten från sagda plats
bleve tydligtvis genom förhöjningen å Jakobsgatan ännu mindre tilltalande.
Stockholms stads ställning.
I utarbetandet av 1910 års förslag hava förutom representanter för styrelsen
jämväl deltagit representanter för Stockholms stad, och naturligt nog har därför i
detta förslag all möjlig hänsyn blivit tagen till olika krav, som från stadens sida
kunna uppställas vid bangårdsfrågans lösning. Av allt att döma kan också förväntas,
att staden skall visa sig välvillig mot järnvägsstyrelsens förslag samt i vad på staden
ankommer medverka till dess genomförande.
Annat är förhållandet med Carlssonska förslaget.
De huvudsakliga fördelar, som förespråkarne för detta förslag vilja tillskriva
detsamma, skulle till största delen gälla staden, och om dessa fördelar icke enbart
äro fiktioner, borde därför från stadens sida hava visats livligt intresse för detsamma.
Att staden icke hyser något särdeles livligt intresse för Carlssonska förslaget framgår
1 En i järnvägsstyrelsens yttrande intagen, till de i yttrandet vidrörda perspektivritninningar
sig hänförande not har Statsutskottet här uteslutit.
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 6 saml. 44 höft. (Nr 77.) 4
26
Statsutskottets utlåtande Nr 77.
emellertid på ett alldeles påtagligt sätt av det i statsverkspropositionen återgivna
yttrandet, som den 27 mars 1913 avgavs av Stockholms stadsfullmäktige, vilka äro
de som hava att avgöra, vad som ligger i stadens intresse eller icke. Sådant avgörande
tillkommer i allt fall icke dem, som hava att bestämma om bangårdsombyggnaden.
Genom ovanstående jämförelse torde skäl vara lämnat för järnvägsstyrelsens
åsikt, att det Carlssonska förslaget är förknippat med åtskilliga ytterst allvarsamma
olägenheter och att detsamma är styrelsens förslag avgjort underlägset i alla de hänseenden,
varur jämförelse till bedömande av olika förslags företräden böra göras.
Vid dylik jämförelse mellan olika förslag hör det till sällsyntheterna, att icke ett
förslag har vissa fördelar framför övriga ifrågakommande förslag ur åtminstone någon
jämförelsepunkt. Såvitt styrelsen kan finna efter omsorgsfull prövning, är däremot
detta icke fallet med det Carlssonska förslaget. Styrelsen kan därför ej heller finna,
att någon anledning föreligger varken att upptaga det Carlssonska förslaget till ytterligare
prövning, vilket endast skulle medföra alldeles onödig både tidsutdräkt och
kostnad, eller att av hänsyn till detsamma uppskjuta utförandet av den föreslagna
ombyggnaden av Norra station, vilket ej utan men för den nuvarande trafiken kan ske.
Motionärens anmärkningar mot styrelsens förslag.
Av den i det föregående lämnade beskrivningen av det Carlsonska förslaget framgår,
som ock redan inledningsvis antytts, att varken de nuvarande anordningarna vid
Centralstation och Norra station, eller några som helst utvidgningar i anslutning till
dessa, som må företagas till trafikskötselns underlättande, kunna komma till egentlig
nytta’ vid ett framtida ordnande av Stockholms bangårdsförhållanden enligt berörda
förslag. Häri ligger orsaken till att Kungl. Maj:ts för riksdagen framlagda förslag
till nya bangårdsanordningar i Stockholm i vad detsamma gäller Centralstationen och
Norra station kan sägas i viss mån innebära ett avståndstagande från det Carlssonska
förslaget.
Förutsätter man därför i likhet med motionären, att järnvägsstyrelsen saknar
tillräckliga skäl för sin mening, att Carlssonska förslaget är behäftat med så stora
olägenheter samt är andra förslag så avgjort och i så hög grad underlägset, att dess
utförande icke kan på allvar ifrågasättas från sakkunnigt och ansvarigt håll, så är
önskemålet att nu utföra förbättringar vid Centralstationen och Norra station i möjligast
ringa utsträckning och för minsta möjliga kostnader alldeles förklarligt. I enlighet
med denna motionärens åskådning kan han tydligtvis ej heller dela järnvägsstyrelsens
åsikt, att hänsyn till det Carlssonska förslaget icke böra föranleda vidare
uppskjutande, till men för trafiken och till ekonomisk olägenhet för såväl statens
järnvägar som trafikanterna, av en större utvidgning och omändring på sätt styrelsen
föreslagit för förbättrande av driften vid Centralstationen och Norra station. I motsats
mot denna styrelsens åsikt, anser motionären det tydligtvis lämpligare, att i största
möjliga utsträckning endast provisoriska åtgärder nu vidtagas för vinnande av tillfäl
-
Statsutskottets utlåtande Nr 77.
27
lig lindring i fråga om de förhållanden, som äro vållande till svårigheterna för trafikskötseln
vid de nämnda stationerna.
Att sådana svårigheter, krävande snar och verksam förbättring, förefinnas, bestrides
åtminstone icke direkt av motionären, men han synes icke vilja tillmäta dem
den betydelse, de verkligen hava, samt synes förmena, att vissa av de i statsverkspropositionen
till årets förra riksdag lämnade uppgifter icke hava den innebörd, som
med förefintligt statistiskt material påvisats.
Härvid märkes först det av motionären gjorda påståendet, att någon i järnvägsstatistiken
påvisbar ökning av styckegodstrafiken vid Norra station sedan år 1906
ingalunda ägt rum. Beträffande den slutsats, som härutinnan kan dragas av den för
dennas frågas bedömande tillgängliga statistiken, hänvisas till statsverkspropositionen
till innevarande års riksdag, Oavsett emellertid det mera teoretiska stöd, som styrelsen
anser statistiken lämna för sin mening, att verkligen trafikökning ägt rum sedan
nämnda tid, så bestyrkes riktigheten därav av de iakttagelser, som många av
huvudstadens innevånare torde hava varit i tillfälle att göra och på vilka stadens affärsmän
grunda sina upprepade klagomål över de olidliga förhållandena vid Norra
station. Aven stationsbefälet vitsordar, att en kraftig trafikökning ägt rum och att
förhållandena för närvarande äro ohållbara.
Ehuru möjlighet alltid förefinnes för att en av konjunkturerna orsakad depression
i det ekonomiska läget kan föranleda tillfällig avmattning i trafiken, måste styrelsen
räkna med en alltjämt fortgående stegring därav. Anstalter till mötandet av
sådan stegring böra därför icke försummas, allra helst då förhållandena redan äro sådana,
att tydligt utvidgningsbehov föreligger.
Utom genom trafikens stegring kommer ökat godsmagasinsutrymme att erfordras
även till följd av en bestämmelse i den nya, den 1 nästkommande oktober ikraftträdande
trafikstadgan, enligt vilken trafikant erhåller 12 dagtimmar från tiden för
notisens mottagande till sitt förfogande för godsets avhämtning, medan samma tidrymd
hittills räknats från och med godsets ankomst till stationen. Då nästan allt
styckegods till Norra station ankommer och lossas under natten, kan ankomsttiden
för det allra mesta av godset räknas från magasinets öppnande kl. 7 på morgonen.
Till följd av att sålunda magasinshyra kunnat utkrävas för nästan allt gods, som
icke varit hämtat vid magasinets stängning kl. 7 e. m., har det mesta godset också
då varit avhämtat. Med den nya bestämmelsen torde däremot kunna förväntas, att
gods i avsevärda mängder får kvarligga över natten till nästföljande dag, varigenom
utrymmet i godsmagasinet ytterligare tages i anspråk.
Styrelsen har sålunda all anledning att vidhålla sin mening, att behovet av åtgärders
vidtagande för Norra stationens utvidgande är trängande. Ej heller har bärande
skäl framställts för att icke en utvidgning bör göras till den omfattning styrelsen
föreslagit dels med hänsyn till den redan befintliga trafikens storlek samt dels
och ännu mera i beaktande av sannolikheten för dess alltjämt fortgående ökning,
så att icke styrelsen nödgas alltför snart återkomma med begäran om nytt anslag för
samma ändamål.
Genom vissa, i motionen gjorda, på tidningsuppgifter stödda, dock icke preciserade
antydningar synes det som om motionären ville förmena, att de befintliga svårigheterna
för trafikskötseln vid Norra station skulle bero på att arbetet därstädes är
28
Statsutskottets utlåtande Nr 77.
organiserat på olämpligt sätt och att personalen icke skulle vara tillräckligt skickad
för sitt arbete. Mot en sådan mening vill styrelsen uttala sitt bestridande.
Motionären har, riktigt nog, påpekat, att närtrafiken till Stockholm tager statens
järnvägar starkt i anspråk och att denna trafik mellan huvudstaden och dess förstäder
icke är särskilt lönande. Däremot har han misstagit sig, då han förmodar, att
det är denna trafik som huvudsakligen framtvingar de utvidgningar, vilka av järnvägsstyrelsen
föreslagits i fråga om perrongspår och perronganläggningar vid Centralstationen.
Det är nämligen tvärtom fjärrtrafiken, som i främsta rummet kräver de
föreslagna utvidgningarna. Dessa äro, som i statsverkspropositionen till årets förra
riksdag också angives. framför allt betingade av den omständigheten, att endast ett
spår står till förfogande för söderut avgående tåg, varför åtskilliga gånger på dagen,
då tågen ligga varandra nära, flera tåg samtidigt måste uppställas på detta enda spår.
Om närtrafiken icke funnes, skulle denna med hänsyn till trafiksäkerheten mindre
lämpliga, av de nuvarande förhållandena emellertid betingade åtgärd, icke behöva
tillgripas i fullt så stor utsträckning, men det är likväl i långt högre grad fjärrtågen
än närtågen, som kräva den föreslagna ökningen av antalet plattformsspår. De senare
tågen behöva endast ett fåtal minuters uppehåll å stationen, medan däremot
fjärrtågen måste stå på stationen avsevärd tid för lastning av post, il- och resgods.
I överensstämmelse härmed är det ock för expedierandet av de stora södergående
tågen, som de nuvarande anordningarna framförallt uppställa svårigheter. Dessa svårigheter
göra sig särskilt kännbara vid de stora högtiderna och andra tillfällen, då
fjärrtrafiken är livligare än vanligt.
Motionären har efter särskild undersökning angivit de södergående tågens fördelning
efter vissa grunder under åren 1908 och 1912. Nedanstående uppgifter över
tågens fördelning på motsvarande sätt efter sommartidtabellerna åren 1908, 1912 och
1914 torde därför erbjuda visst intresse.
Södergående tåg vid centralstationen enligt sommartidtabellen 1908.
Ordinarie
tåg.
Söckendagar
Supplements
tåg
Södergående fjärrtåg bortom Saltskog och Södertälje .........
Södertäljetåg ......................................
32
7
—
Alvsjötåg ...........................................................................
5
_
Godståg..............................................................................
17
—
Summa
61
—
29
Statsutskottets utlåtande Nr 77.
Södergående tåg enligt sommartidtabellen 1912.
Södergående fjärrtåg bortom Saltskog eller Södertälje.......
Södertäljetåg .........................
Ordinarie
tåg.
Söckendagar
Supplements-
tåg
28
14
40
23
13
Älvsjötåg .........................................
Godståg...............................
Summa
105
13
Anm. 2 tågpar till Gnesta hade sedan 1908 i samband med vissa omläggningar i tidtabellen
ändrats till Södertäljetåg. Det förhållandevis stora antal supplementståg
berodde på Olympiska spelen.
Södergående tåg enligt sommartidtabellen 1914.
Ordinarie
tåg.
Söckendagar.
Supplements-
Exempel å högtrafiks
dagar
tåg.
20/
/ 6
söckendag
!7e
helgdag
Fjärrtåg bortom Saltskog eller Söder-
tälje ......................................
32
11
40
37
Södertäljetåg ..................
12
—
12
17
Älvsjötåg .........................
49
—
49
45
Godståg...........................
27
—
22
11
Summa
120
11
123
110
Den tillbakagång i fråga om fjärrtåg, som ägt rum mellan åren 1908 och 1912,
beror förutom på anmärkta ändring av tvenne Gnesta-tågpar till Södertäljetåg jämväl
på förändring av blandade tåg till godståg samt i samband därmed gjord omläggning
av tidtabellen.
Det är emellertid icke blott tågantal och tågslag, som bestämma behovet av
antalet plattformar och spår, utan därvidlag har tidtabellen synnerligen stor betydelse,
liksom ock tidtabellen måste uppgöras med hänsyn till förhållandena å stationen i
berörda hänseende. Sålunda märkes, att åtskilliga fjärrtåg redan enligt den nuvarande
tidtabellen ligga varandra rätt nära, men att det vore ett önskemål, att särskilt vissa
supplementståg till i direkt förbindelse med utlandstrafiken stående ordinarie tåg,
kunde förläggas närmare dessa än som nu, tillföljd, av det otillräckliga spårutrymmet
vid Centralstationen, är möjligt.
30
Statsutskottets utlåtande Nr 77.
Motionären har vidare kritiserat styrelsens förslag därför att detsamma icke
upptagit den tankegången, att lokal- och närtrafikstågen, i stället för att såväl norrifrån
som söderifrån stanna vid Centralstationen som slutpunkt, borde ombesörjas
efter en enhetlig plan, möjliggörande, att under lämpliga omständigheter ett söderifrån
kommande dylikt tåg fortsatte norrut å norra stambanan eller Västeråsbanan och tvärtom,
varigenom behovet av uppställningsspår för tomma persontåg, såväl vid Centralstationen
som vid driftbangården norr om Hagalund, skulle komma att väsentligt minskas,
Bortsett ifrån att en sådan anordning skulle kräva en vidlyftig omdaning av Centralstationen,
då nuvarande lokal trafiksanordningar för norra trafiken därstädes icke skulle
vidare kunna användas, torde andra rent trafiktekniska hinder även möta. Det böi
således erinras därom, att tågsätten mellan Centralstationen och Älvsjö äro väsentligt
större än statsbanans norrgående lokaltåg samt att Västeråsbanans trafik ombesörjts
med denna bana tillhörig rullande material samt av dennas personal. Det torde därjämte
bemärkas, att tidtabellerna för lokaltågen måste upprättas med hänsyn till den
å huvudspåren framgående fjärrtrafiken och att tidtabellen för alla tåg söderut måste
upprättas med hänsyn till nödvändigheten att i enlighet med därom gällande bestämmelse
hålla svängbron över Söderström öppen viss tid. Det torde därför mota avsevärda
svårigheter att upprätta tidtabeller för genomgående lokaltåg, särskilt så vitt
icke ett tillräckligt antal spår vid plattformskant står till buds för lokaltågens intagande
och uppehåll med erforderliga väntetider. Det av motionären föreslagna sattet
för skötseln av lokaltrafiken måste erfordra en vida mera genomgripande omändring
och utvidgning av Centralstationen, än som av styrelsen föreslagits, och torde tillsvidare
icke kunna genomföras. Styrelsen har däremot icke förbisett, att det av motionären
antydda trafikeringssättet kan komma att bliva lämpligt framdeles efter västra
stambanans omläggning, och anordningar för dess möjliggörande äro därför upptagna
såväl i 1910 års som 1914 års förslag. -
Slutligen har motionären riktat en, efter hans mening, synnerligen viktig och
betänklig anmärkning mot de markinköp å sträckan Karlberg—Centralstationen, som
styrelsen föreslagit skola ske, under framhållande av att desamma icke omfattade de
för genomförandet av 1901 års bangårdskommittés förslag erforderliga områdena a
denna bansträcka. Härtill torde endast behöva erinras, att med det anslag å 1,500,000
kronor, som av 1911 års riksdag beviljats för inköp av mark för utvidgning av Stockholms
bangårdar, avsågs verkställande av inköp av sådana områden, som erfordras
såväl för 1910 års som 1901 års bangårdskommittés förslag, och att de nu till for
värv ifrågasatta områdena helt och hållet ingå såsom delar i de större områden, som
å denna sträcka krävas vid ett genomförande av 1901 års bangårdskommittés förslag.
Annan uppgift beträffande dessa jordköp än vad härav framgår liar från styrelsens
sida icke meddelats, vadan motionärens uttalande, att av styrelsen lämnad uppgift i
berörda hänseende ej kan godtagas, måste bero av någon missuppfattning.
Motionärens förslag.
Det ändringsförslag, som i motionen skisserats och som genom den av motio
nären inlämnade, av förenämnda Vinell uppgjorda ritningen närmare preciserats, innefattar
i huvuddrag följande: Den södra av de tvenne väster om huvudspåren belagna
för uppställning av persontågssätt använda, enligt styrelsens förslag slopade spårgrup
-
Statsutskottets utlåtande Nr 77.
31
perna vid Norra station bibehålies; den norra gruppen slopas däremot även enligt
motionärens förslag. Genom bibehållande av den förstnämnda spårgruppen och genom
anlitande av Frösunda driftsbangård för uppställning av persontågssätt i större utsträckning,
än styrelsen funnit för närvarande lämpligt och möjligt, anser förslagsställaren,
att utläggandet av den av styrelsen föreslagna nya, delvis under Kungsgatuviadukten
förlagda driftsspårgruppen kan underlåtas, varmed följer, att den av styrelsen
föreslagna förlängningen av nämnda viadukt blir onödig. Frilastbangården
kvarligger å nuvarande plats i stället för att, som styrelsen föreslagit, flyttas till östra
sidan om huvudspåren, d. v. s. till samma sida därom, som godsmagasinen äro belägna.
Huvudspåren erhålla mindre omläggning än styrelsen föreslagit. Godsmagasinen
förlängas med vardera 30 meter, utläggas även å bredden, så att större golvyta
erhålles, samt förses med s. k. sågtandplattformar vid kajspåren. Genom förlängninningen
av magasinen avkortas de båda norr och söder om magasinen belägna lastkajerna,
av vilka den södra uteslutande användes för mjölktrafiken. Enligt förslaget
utbygges ny mjölkkaj av samma längd som den slopade kajsträckan eller 30 meter
i fortsättning mot söder av en nu befintlig, för lastning av tomkärl använd kaj belägen
å ömse sidor om och under Kungsgatuviadukten. Ankomst- och avgångsspår (å
ritningen benämnda infarts- och utfartsspår) för godståg från och till Tomteboda
utläggas och likaså anlägges en ny grupp uppställningsspår nordväst om magasinet
för avgående gods. En i bangårdens södra del belägen grupp av uppställningsspår
avknappas däremot. Likaså slopas ett nu befintligt, uteslutande för framförande av
lokomotiv avsett passagespår. Förslagsställaren anser, att genomförandet av den
av honom föreslagna planen för Centralstationen skulle komma att kosta c:a 150,000
kronor samt att densamma skulle innebära en besparing gentemot det av Kungl. Maj:t
framlagda förslaget av i runt tal 1 million kronor.
Oavsett vilken mening, som må hysas beträffande lämpligheten i stort sett av
motionärens förslag, så måste den av honom förordade spårplanen omarbetas för att
överhuvud taget kunna användas. Då genom sådan omarbetning av planen även
vissa för förslaget viktiga detaljer bliva något annorlunda, än motionären tänkt, torde
det vara nödvändigt för styrelsen att ingå på de ändringar, som finge vidtagas vid
sådan omarbetning.
Först och främst märkes, att bibehållandet i nuvarande läge av huvudspåren,
på det sätt motionären föreslår, förhindrar utvidgningan av Centralstationens spårsystem
enligt styrelsens förslag, så att plattformarna icke kunna erhålla varken de
längder eller de bredder, som styrelsen föreslagit. Vidare kan icke, såsom motionären
föreslår, det befintliga lokomotivpassagespåret öster om huvudspåren slopas. I så
fäll skulle nämligen bland annat ett stort antal av norra stambanans och Stockholms
—Vesterås—Bergslagens tåglokomotiv för passage från Centralstationen till vändskiva
vid Tomteboda eller eventuellt vid Norra station, som regel endast med olägenhet för
växlingsarbetet vid Norra station, kunna framföras öster om huvudspåren, utan finge
hänvisas till det västra, enligt motionärens förslag i allt fall synnerligen hårt belastade
förbindelsespåret. Antalet korsningar i plan med huvudspåren skulle också
härigenom ökas avsevärt. För ett passagespår genom Norra station utöver det av
motionären föreslagna måste därför plats beredas öster om huvudspåren. Genom
ändring av planen i nu berörda hänseende kommer förenämnda, av motionären bibehållna
grupp av uppställningsspår att i det närmaste få slopas.
32
Statsutskottets utlåtande Hr 77.
Med järnvägsstyrelsens förslag skulle mellan Centralstationen och södra myn
ningen av tunneln under Hagalund erhållas en spårförbindelse, vilken skulle an vän
das dels för framförande av de tomma persontågssätten till Centralstationen, dels för
framförande av de södergående godstågen till och från ran^erbangården vid Tomteboda
samt dels för förbindelse mellan Tomteboda och lastspåren vid Norra station
väster om huvudspåren. Till sagda förbindelsespår har å den av motionären inlämnade
planen icke inlagts spårförbindelse från tågspåren vid centralstationen. Sådan
spårförbindelse kan visserligen utan svårighet anordnas, men kommer densamma att
i plan korsa utdragsspåret för nyss berörda spårgrupp för uppställning av persontågssätt.
Genom spårgruppens slopande, vilket, enligt vad ovan sagts, vid planens
omarbetning blir nödvändigt, komme givetvis också nämnda plankorsning att bortfalla.
Det föreslagna läget för den nya mjölkkajen i södra ändan av den för tomkärl
nu använda kajen är icke användbart för det avsedda ändamålet. En mjölkkaj måste
nämligen hava sådan belägenhet, att vagnar hastigt kunna till- och bortföras, vilket
icke låter sig göra med det föreslagna läget, då passagen till kajen i så fall komme
att bliva alltför mycket stängd genom tomkärlsvagnar, vilka hela dagen igenom stå
uppställda för lastning vid kaj. Tillbyggnaden mot söder av berörda kaj kunde i
stället användas som tomkärlskaj och den norra delen av kajen ombyggas till mjölk
kaj och förses med tak. En sådan ändring av förslaget nödvändiggör emellertid, att
vidliggande uppställningsspår avkortas, varigenom den för vagnuppställning tillgängliga
spårlängden något minskas.
Befintliga, av styrelsen samt av motionären föreslagna spårlängder, magasinsutrymmen
m. m. äro angivna i nedanstående, jämförande tablå.
— ■■ ......- - ■ ■■■■■ ■
Spårlängde
r
Antal spår
Nu-
Motionä-
Nu-
1912 års
Motionä-
varande
1912 års
varande
rens
förslag
ban-
gården
förslag
rens
förslag
ban-
gården
förslag
m.
m.
m.
Frilastspår |
600
800
1 600
5
6
1 5
Lastspår för tullvagnarj
170
1
2
Plattformsspår för godsmagasinen...
240
500
330
—
—
—
Lastkaj spår....................................
240
270
210
—
—
—
Spår för lossning af postvagnar ...
70
110
70
—
—
—
Spår intill mjölkkaj........................
205
250
200
—
—
—
Spår för ank. och avg. godsvagnar]
Uppställnings- och rangerspår för>
800*)
1,410
575
1 7
4
2
godsvagnar ..............................J
1,300
990*)
1
12
9
Summa spårlängd för godsrörelsen
2,155
4,810
2,975
—7
—
—
Uppställningsspår för persontågssätt
1,500
1,400
700
11
9
6
Summa effektiv spårlängd
3,655
6,210
3,675
—
j Vågspåret medräknat
-
Statsutskottets utlåtande Nr 77.
33
Anm. Vid behövlig omarbetning av motionärens förslag torde uppställniDgsspåren för
persontågssätt i det närmaste bortfalla.
Ank. Godsmagasinets golvarea ................ m2
2,900
5,000
4,100
Avg. » » »
2,300
3.800
3,400
Summa golvarea m2
5,200
8,800
7,500
Vad först beträffar spårutrymmena för godsrörelsen synes av tablån, att motionärens
förslag endast innebär en mindre ökning av de nuvarande, och bleve denna
ökning ännu mindre vid planens omarbetande i enlighet med vad förut påvisats vara
nödvändigt. Bortsett frän den, av behövlig omarbetning av spårplanen betingade reduktionen
av de av motionären föreslagna spårlängderna, är den av motionären föreslagna
ökningen synnerligen ringa i jämförelse med vad som erhålles genom styrelsens
förslag. Likväl märkes, att godsrörelsen enligt motionärens plan, för sitt behöriga
skötande, måste kräva mera i stället för mindre spårutrymmen än enligt styrelsens
förslag, då det förra, i motsats till det senare, förlägger frilastningen å motsatt
sida om huvudspåren mot godsmagasin och lastkajer.
Nyss berörda förläggning av frilastbangården och godsmagasinen å ömse sidor
om huvudspåren utgör ett betänkligt moment i förslaget. Olägenheterna av denna
förläggning äro redan nu synnerligen stora, då därav förorsakas svårigheter för vagnutbytet
mellan lastspåren och godsmagasinet samt höga kostnader för växlingsarbetet.
Dessa svårigheter tillväxa tydligtvis i den mån trafiken utvecklas och särskilt genom
ökat tågantal å huvudspåren. Genom ibruktagande på avsett sätt av den nya driftsbangården
för uppställning av persontågssätt vid Frösunda kommer tågrörelsen å huvudspåren
och det föreslagna nya förbindelsespåret att ytterligare avsevärt stegras, och
därigenom föranledes sålunda ytterligare olägenhet för driften vid Norra station enligt
motionärens förslag. Det är med hänsyn till ovanstående styrelsen föreslagit lastspåren
överflyttade till östra sidan om huvudspåren, genom vilken åtgärd vagnutbytet
skulle underlättas, så att bland annat växlingsarbetet och följaktligen även kostnaderna
därför bleve minskat.
Förläggning av frilastbangården och godsmagasinen å samma sida om huvudspåren
vore annars ännu angelägnare enligt motionärens än enligt järnvägsstyrelsens
förslag, då det förstnämnda förslaget förutsätter flyttning av så gott som all uppställning
av persontågssätt till Frösunda, varigenom tågantalet å dit ledande förbindelsespår
och huvudspår väsentligt ökas. Svårigheterna att överföra vagnar från ena till
andra sidan om huvudspåren vid Norra station enligt motionärens förslag komme
därför att nödvändiggöra, att den långa omvägen över Tomteboda i stor utsträckning
finge användas för förbindelsen mellan frilastspåren och magasinsspåren.
Ett annat avseende, däri styrelsen icke kan biträda motionärens förslag, är slopandet
av den i styrelsens förslag upptagna driftsspårgruppen med sträckning delvis
under Kungsgatuviadukten och innehållande 9 spår med en sammanlagd längd av
1,400 meter. Den spårgrupp som motionären i gengäld velat behålla, innehållande
6 spår med en sammanlagd längd av 700 meter, skulle i endast otillräcklig grad beBihang
till senare riksdagens protokoll 1914. 6 samt. 44 käft. (Nr 77.) 5
34
Statsutskottets utlåtande Nr 77,
reda erforderligt spårutrymme. Som ovan sagts, skulle också denna spårgrupp i det
närmaste bortfalla vid den föreslagna spårplanens behövliga omarbetning.
I fråga om behövligheten av denna spårgrupp erinrar motionären om, att styrelsen
år 1909 förklarat läget för den nya driftbangården vid Frösunda fullt tillfredsställande
även för den händelse 1901 års bangårdskommittés förslag bleve genomfört
och att sålunda ett läge av uppställningsspåren för tomma personvagnar för de norra
banorna (Västeråsbanan och Norra stambanan) vid Frösunda skulle vara fullt förenligt
med de drifttekniska kraven i avseende å dessa banor. Häremot framhålles,
att det givetvis är till fördel för skötseln av trafiken vid en station av terminustyp
ju närmare plattformsspåren dylika uppställningsspår äro belägna och att därför endast
tvingande skäl böra föranleda en sådan utflyttning av desamma, som motionärens
förslag förutsätter. Såsom motionären också antytt, nödvändiggör därjämte en dylik
utflyttning av uppställningsspåren förbättrad spårförbindelse mellan driftbangården och
Centralstationen. I motionen antydes därtill, att man för detta ändamål bland annat
torde böra åtskilja norra stambanans tvenne huvudspår mellan Järva och Tomteboda,
så att spåret för nedgående tåg komme att ligga i den nu övergivna sträckningen för
norra stambanan, under det att uppgående spåret skulle kvarligga i den nya tunneln
under Hagalund, varigenom det andra spåret i denna tunnel skulle kunna användas
för förbindelsen mellan Centralstationen och Frösunda driftbangård. Genom en sådan
anordning skulle emellertid statens järnvägars hållplats i Hagalund uppdelas till tvenne
olika platser i samhället, vilket medför olägenheter och högre driftkostnader. Härförutom
kräver ett genomförande av motionärens förslag i detta avseende utvidgning
av Frösunda driftbangård med ty åtföljande kostnader, som säkerligen bliva lika stora
om ej större, än de i förslaget upptagna för utläggande av uppställningsspår söder
om Kungsgatan. Styrelsen har i sin underdåniga skrivelse av november 1912 framhållit,
att ett genombrytande av stenbänken för Kungsgatan erfordras, vare sig 1901
års eller 1910 års bangårdsförslag kommer till utförande, och att därför någon tvekan
att nu verkställa detta arbete icke bör föreligga. Då styrelsen för sin del obetingat
föredrager 1910 års förslag framför 1901 års bangårdskommittés, synes det ock styrelsen
påtagligt, att de arbeten, som måste utföras, innan definitivt avgörande träffats i
bangårdsfrågan, verkställas i anslutning till förstnämnda förslag, dock så, att därigenom
icke lägges hinder i vägen för det senare förslagets genomförande.
Genom berörda, av motionären förordade ändring i styrelsens plan skulle också,
som förut nämnts, det å västra sidan om huvudspåren föreslagna förbindelsespåret
ytterligare tagas i anspråk. Detta spår, vilket järnvägsstyrelsen, enligt ovanstående,
avsett att huvudsakligen användas för framförandet av persontågsätten för den södergående
trafiken, för de södra godstågen samt för vagnar med tullgods och för vagnar
till Centralsaluhallen och därinvid belägna anläggningar, komme enligt motionärens
förslag att ytterligare belastas dels för vagnöverföring mellan frilastbangården och
Tomteboda samt mellan frilastbangården och godsmagasinen, dels ock med ett större
antal (troligtvis samtliga) persontågsätt, som finge hänvisas till Frösunda. Det östra
förbindelsespåret bleve däremot jämförelsevis mindre utnyttjat.
Det behov av förbättrad förbindelse å sträckan Centralstationen—Frösunda, som
genom motionärens förslag skulle föranledas, komme att, om ej genast, så troligtvis
rätt snart, nödvändiggöra utläggandet av ytterligare ett, tydligtvis större kostnad än
Statsutskottets utlåtande Nr 77,
35
Kungsgatuviaduktens förlängning betingande, förbindelsespår. Då därjämte märkes,
att den spårlängd, som motionären inbesparar vid Centralstationen, likväl får utläggas,
ehuru vid Frösunda, så kommer tydligen motionärens förslag icke att i detta hänseende
innebära någon besparing gentemot styrelsens förslag.
Genom den föreslagna utökningen av magasinens längder med vardera 30 meter
beredes vid vardera plats för ytterligare 3 vagnar, eller möjligen, vid användande av
mindre vagnar av föråldrad modell, 4 sådana. Denna längdökning är dock alldeles
otillräcklig för att någon avsevärdare förbättring i nuvarande förhållanden skall kunna
vinnas, då därmed erhålles för vardera avgående och ankommande magasinen endast
165 meter kajspårlängd, medan järnvägsstyrelsens förslag upptager en spårlängd av
240 meter vid avgående magasinet och 265 meter vid ankommande magasinet. Att
magasinen enligt motionärens förslag förses med spårplattformar i sågtandform innebär
visserligen någon fördel med avseende på magasinet för avgående gods1, därigenom
att lastade vagnar kunna utdragas och tomma insättas med mindre störande
avbrott i lastningsarbetet än nu. Genom en sådan åtgärd ökas dock icke det antal
vagnar, som på en gång kan stå vid plattform för lastning, och möjlighet rinnes sålunda
icke att i avsevärd mån nedbringa tiden och kostnaderna för godslastningen.
Motionärens förslag medgiver dock i likhet med styrelsens, att några vagnar kunna
uppställas å spåren närmast utanför plattformsspåren, varigenom s. k. genomlastning
kan anordnas till å de yttre spåren stående vagnar vid avgående magasinet. Fördelen
av underlättad vagnomsättning vid plattformarna torde icke kunna fullt utnyttjas
på grund av förberörda otillfredsställande spåranordningar, som motionärens förslag
upptager.
En avsevärd ökning av magasinens längder är emellertid önsklig med hänsyn
icke blott till godsets hastigare lossning från eller lastning å järnvägsvagnar, utan ock
för att större antal portar mot lastplanet skola kunna erhållas och sålunda mottagning
och avlämning av gods ske snabbare, vilket är en förutsättning för att ökad godsmängd
skall kunna vid magasinet behandlas och allmänheten betjänas utan den orimliga
tidsutdräkt, som under nuvarande förhållanden är oundgänglig under den tid av
flera månader årligen, som högtrafik råder.
Den ökning i magasinsutrymme, som motionärens förslag upptager, vinnes huvudsakligen
genom en breddning av de nuvarande, för rationell godsbehandling, redan
alltför breda magasinen. Medan järnvägsstyrelsen för de nya magasinen föreslagit en
högsta bredd av 20 meter, skulle enligt motionärens förslag magasinet för ankommande
gods erhålla en bredd varierande mellan 32 och 15 meter samt bliva bredare
än 20 meter å en sträcka av 130 meter; magasinet för avgående gods skulle erhålla
en bredd varierande mellan 32 och 11 meter samt bliva bredare än 20 meter å en
sträcka av 100 meter. Tydligt är, att alltför stor bredd å magasinen icke är till fördel
för rationell och ekonomisk godsbehandling, dels enär väglängden för godsets förflyttning
blir större, dels enär mera arbete måste nedläggas på omflyttningar av det
en gång upplagda godset, dels enär svårigheter uppstå vid stor tillströmning av gods
att finna och särskilja gods upplagt å alltför stor bredd samt dels enär plats för ett
emot magasinsutrymmet svarande vagnantal icke kan beredas utefter magasinet. I
1 Magasinet för avgående gods förses även enligt järnvägsstyrelsens förslag med sågtandplattform,
men däremot icke magasinet för ankommande gods, då utdragning eller insättning av
enstaka eller ett fåtal vagnar icke behöva ifrågakomma vid detta magasin.
36
Statsutskottets utlåtande Nr 77.
ett brett magasin åtgår också en större del av utrymmet till manövervägar. Den av
järnvägsstyrelsen föreslagna bredden av 20 meter är måhända större, än som egentligen
vore önskligt, men då möjligheten att utöka magasinen på längden är begränsad,
har det varit nödvändigt att göra bredden relativt stor. Till jämförelse må nämnas,
att godsmagasinen i Köpenhamn äro 15 meter breda, i Leipzig å Sachsiska sidan
15,6 och 17 meter breda samt å Preussiska sidan 11,6 meter breda.
Till följd dels av utökningen av de redan alltför stora bredderna, dels variationerna
i bredderna och dels de oregelbundna formerna, vinnes icke möjlighet att i de
av motionären föreslagna magasinen erhålla ett verkligt rationellt ordnat och översiktligt
arbete, eller att fullt utnyttja utrymmet. Förslaget torde i dessa hänseenden
till och med innebära en försämring gentemot nuvarande, ytterst olämpliga förhållanden.
Arealerna av de av järnvägsstyrelsen föreslagna godsmagasinen stå i det förhållande
till godsmängderna för år 1910, då särskild uträkning över godsmängden gjorts,
att 15 kvm. golvyta motsvarar en genomsnittlig godsmängd av 1 ton per dag, därvid
godsmängden för hela året uppdelats på 300 dagar. Nämnda förhållanden ha varit
det minsta, som styrelsen ansett sig kunna använda för bestämmande av den golvyta,
för vilka magasinen böra utbyggas, om därmed under avsevärd tid skall vinnas
snabb, säker och ekonomisk godsbehandling.
Till jämförelse med förenämnda förhållanden mellan magasinsyta och medelgodsmängden
per dag av 15 kvm. per ton, vilket av styrelsen valts med hänsyn till
landets trafikförhållanden och rörelsen här på platsen, må nämnas, att PreussiskHessiska
statsbanorna beräkna en magasinsyta av 10 å 20 kvm. per ton. Vid tilllämpandet
av dessa normer för förhållandena i Stockholm måste ihågkommas, att
godsmängden här under vintermånaderna, till följd bland annat av sjöfartens upphörande
eller försvårande, är avsevärt större än medeltalet för hela året, varför snarare
ett högre än ett lägre värde än medelvärdet — 15 kvm. per ton — borde väljas.
Golvarealen av de av motionären föreslagna magasinen utgör endast 101 kvm.
per ton godsmängd, vilket är alltför ringa för att det av styrelsen åsyftade ändamålet
med den nu föreslagna bangårdsutvidgningen skall kunna vinnas.
Den av motionären föreslagna förlängningen av godsmagasinen är såsom förut
nämnts otillräcklig, jämväl med hänsyn till bekväm avlämning och uttagning av
gods, varpå framförallt allmänheten blir lidande. Motionärens förslag innebär emellertid
ännu en olägenhet för allmänheten nämligen de olämpliga lägena för godsmagasinens
berörda tillbyggnader på längden. Lastplanerna framför de av motionären
föreslagna tillbyggnaderna äro nämligen synnerligen trånga. Redan nu råder vid
högtrafik stark trängsel särskilt framför avgående godsmagasinet, vilken trängsel givetvis
är mest besvärlig å den smala nordliga delen av lastplanet. Det oaktat skulle
denna smala, även för genom gångstrafik avsedda del av lastplanet enligt motionärens
förslag vidare framdragas. Likaså sträcker sig den föreslagna förlängningen av det
ankommande magasinet utefter Östra Järnvägsgatan och är förlagt ända ut i gatulinjen
för denna smala gata, vilken, om magasinet skall rationellt utnyttjas, vid åtskilliga
tillfällen torde bliva helt och hållet avspärrad för annan trafik än den till
och från godsmagasinet. Staden har tidigare med hänsyn till befarad olägenhet för
gatutrafiken vägrat bifall till en av järnvägsstyrelsen gjord hemställan om tillstånd
1 Enligt meddelande från järnvägsstyrelsen till statsutskottet bör denna siffra rätteligen vara 12.
Statsutskottets utlåtande Nr 77.
37
att utbygga godsmagasinen å Norra Bantorget mot Östra Järnvägsgatan och utefter
or sgatan * vidare mån än som skett. Det är därför icke troligt, att staden nu
skulle tillåta det Ostra Järnvägsgatan tages i anspråk som lastplats i den utsträckning,
motionärens förslag förutsätter, eller att staden kommer att medgiva, som motionärens
förslag också innebär, utbyggnad å Norra Bantorget.
Slutligen märkes beträffande den av motionären förordade planen, att kajerna
tor mjölk och tomkärl äro bibehållna vid nuvarande otillräckliga längder om sam
manlagt 200 meter, medan järnvägsstyrelsens förslag för denna trafik upptager en
längd av 250 meter för första behovet med möjlighet till vidare utökning.
I en till den av motionären inlämnade ritningen hörande promemoria angivas
kostnaderna för genomförandet av motionärens förslag till omläggning av Norra station
approximativt till 150,000 kronor. Någon kontrollberäkning härav har icke
öretagits, då förslaget i föreliggande skick enligt ovanstående ej är användbart, men
ar nyssnämnda belopp påtagligen alltför ringa. Härvid märkes framförallt, att utbyggnad
av magasinen icke kan ske utan att stora delar av de gamla magasinen
först nedrivas, så att den yta, som skulle överbyggas med nya byggnader, bleve betydligt
större, än den föreslagna utvidgningen av de befintliga magasinens golvytor,
samt att därjämte provisoriska anordningar för byggnadstiden få göras, liksom i järnvägsstyrelsens
förslag beräknats. Härtill kommer ock, att avsevärt mycket större
omiaggnmgsarbeten, än som å ritningen visats, måste göras till följd av ovan berörda
nodvandiga omarbetning av planen, för att den skall kunna godtagas ens för den
mycket korta tids behov, förslaget skulle kunna fylla.
Iakttages vidare, att den föregivna besparingen genom att icke utlägga den av
styrelsen föreslagna driftsspårgruppen vid Centralstationen i verkligheten icke är påraknehg,
så torde utan vidare framgå, att en väsentlig reduktion får göras i den besparing
om 1 million kronor, som i nyssnämnda promemoria ävenledes angives, att
motionärens förslag jämfört med järnvägsstyrelsens skulle innebära.
Om det ock vore riktigt, såsom motionären angiver, att en förenkling beträffande
det närmast föreliggande utvidgningsbehovet vid Norra station och därmed
sammanhängande, minskad ombyggnadskostnad av budgetsskäl vore önskvärd, svnes
c ock icke hänsynen härtill böra föranleda sådana ändringar i ombyggnadsförslaget
a avsikten med detsamma blir helt förfelad. Ihågkommas bör även, att driftskostnaderna
maste bliva avsevärt lägre, sedan större utrymmen och rationellt anordnat
sparsystem genomförts, än under andra förhållanden. Till belysning av innebörden
harav ma anföras följande. Enligt uppgift från l:ste aktuarien i järnvägsstyrelsen
Norrman uppgå kostnaderna för behandlingen av 1 ton gods i magasin å statens
jarnvagars stationer av lista klass till 1 kr. 30 öre mer än motsvarande kostnad vid
stationer av andra klass. Detta förhållande torde till huvudsaklig del icke kunna
bero av annat an de knappa utrymmen och mindre tillfredsställande spåranordningar
som sedan aratal tillbaka förefinnas vid förstnämnda stationer, vilka äro Stockholm’
Göteborg, Malmo och Norrköping. Då nu, som bekant, godsbangården vid Stockoims
norra station bland dessa är den, där ovannämnda olägenheter göra sig mest
ann bara, torde kunna tagas för givet, att en ombyggnad av stationen, varigenom
okat utrymme och bättre spåranordningar vunnes, skulle komma att medföra en avS,
eVardJ besParing 1 ekonomiskt hänseende, då totala omsättningen av fraktstvckegods
därstädes uppgår till ej mindre än c:a 150,000 ton per år.
38
Statsutskottets utlåtande Nr 77.
Värdet av de fördelar, som skulle uppstå för trafikanterna därigenom att förhållandena
vid Norra station ordnades på rationellt sätt, är säkerligen mycket stort,
ehuru omöjligt att bestämt angiva. Stor hänsyn till de fördelar, som genom styrelsens
förslag skulle tillskyndas trafikanterna, torde emellertid böra tagas vid bedömande
av nu föreliggande stationsombyggnad, då det icke kan anses nationalekonomiskt
riktigt eller överensstämmande med de krav, som rätteligen kunna ställas å
statens järnvägar, att avlämning och avhämtning av gods är förenad med så stor
tidsutdräkt och kostnad, som nu under stor del av året är fallet vid Norra station.
I förberörda, till den av motionären avlämnade ritningen hörande promemoria
påstås, beträffande den å ritningen föreslagna planläggningen, att med densamma
åstadkommes »en effektiv utvidgning av såväl godsmagasinsanläggningarna som spårsystemet,
samtidigt som väsentligt ökade möjligheter att snabbare och bekvämare än
hittills åstadkomma vagnutväxling samt lossning och lastning vid de respektive godsmagasin
och lastkajerna» samt att »först vid en stegring i godsrörelsen vid Norra
station av c:a 50 å 60 %'' i förhållande till den nuvarande skulle lika pressande svårigheter,
som de, vilka nu föreligga, kunna tänkas inträda».
Med stöd av vad förut sagts, bestrider järnvägsstyrelsen dessa påståenden. Det
torde vara tydligt att, i motsats mot desamma, någon verksam förbättring av förhållandena
vid Norra station icke med förslagets genomförande skulle vinnas ens för
trafik av nuvarande storlek, långt mindre vid den tillväxt'' i trafiken, som kan och,
vid företagandet av en stationsutvidgning sådan som denna, bör beräknas komma att
inträffa. Sålunda bleve det lika litet möjligt att tillgodose trafikanternas berättigade
krav som att ordna arbetet inom magasinen och å bangården på rationellt och ekonomiskt
sätt. Om någon jämnbördighet med vad järnvägsstyrelsens förslag i dessa
och andra hänseenden erbjuder kan icke vara tal, och de ekonomiska fördelar med
hänsyn till driftsutgifterna, vilka styrelsens förslag erbjuder, torde enligt motionärens
förslag bliva på det hela taget inga.
Om motionärens förslag skulle antagas till utförande, bortfölle grunden för Stockholms
stadsfullmäktiges beslut i markfrågan m. m., och med all sannolikhet kan förväntas,
att något tillmötesgående från Stockholms stads sida i och för nu ifrågavarande
bangårdsutvidgning med uteslutande av den av järnvägsstyrelsen föreslagna ombyggnaden
av Norra station ej vore att påräkna. Det är nämligen särskilt stadens
önskan att få olägenheterna vid Norra station undanröjda, som mera än något annat
torde hava varit orsaken till de eftergifter, staden, och det dock först efter stark påtryckning,
förmåtts att göra. Det torde nämligen ligga i alltför öppen dag för att
icke av stadens vederbörande myndigheter utan vidare inses, att ett bifall till motionen
icke skulle innebära någon nämnvärd förbättring i de nuvarande olidliga förhållandena
vid Norra station utan att deras fortfarande under långliga tider framåt
därmed vore att betrakta som avgjort. Det synes för övrigt som skulle motionen
ifråga ej ens kunna upptagas till slutbehandling vid årets riksdag, då riksdagen ej
känner stadens ställning till densamma och ett villkorligt beslut måhända aldrig, till
tidsutdräkt för bangårdsfrågans lösning och men för statens järnvägars rörelse vid
vid Stockholm, kunde realiseras.
Statsutskottets utlåtande 77 Nr.
39
Järnvägsstyrelsen torde härmed hava belyst det av motionären framlämnade förslaget
och hans därtill gjorda motivering — med undantag dock för i motiveringen
uttalat klander mot huvudstadens kommunalförvaltning, vilket icke torde tillkomma
styrelsen att bemöta, — och får med stöd av det anförda i korthet sammanfatta sin
mening om förslaget sålunda:
Det förslag till lösande av Stockholms bangårdsfråga i dess helhet, vars genomförande
motionen avser att tillgodose, är, enligt styrelsens förmenande och efter vad
styrelsen härovan tror sig hava påvisat, förknippat med allvarsamma olägenheter och
styrelsens motsvarande förslag så avgjort underlägset, att anledning icke kan föreligga
att upptaga detsamma till ytterligare piövning, varmed blott skulle föranledas ytterligare
tidsutdräkt och kostnad;
med det av motionären framställda förslaget till ombyggnad av Norra station
skulle icke vinnas avsevärd förbättring av de nuvarande för såväl statens järnvägar
som trafikanterna synnerligen besvärliga förhållandena vid stationen och därmed vinnes
icke någon minskning i kostnaderna för driftens ombesörjande å stationen;
Stockholms stads för förslagets genomförande nödvändiga godkännande därav
föreligger icke och torde icke heller vara att påräkna, varjämte
ett avslag å den av Kungl. Maj:t föreslagna ombyggnaden av Norra station
torde föranleda hela den föreliggande frågans fall, då grunden för stadens gjorda
medgivande att upplåta de för bangårdsombyggnadens genomförande behövliga, staden
tillhöriga jordområden, därmed skulle bortfalla.
Då den av Kungl. Maj:t föreslagna ombyggnaden enligt järnvägsstyrelsens förslag
icke påvisats vara obehövlig eller olämplig, men däremot ett synnerligen starkt
behov av dess snara genomförande förefinnes, kan järnvägsstyrelsen ej annat än på
det kraftigaste avstyrka bifall till motionen.
Stockholm den 28 juli 1914.
Kungl. Järnvägsstyrelsen
AXEL GRANHOLM.
Ivar Virgin.
Gotth. Dieden.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.