Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen under titel »utgifter för kapitalökning, statens affärsverksamhet» gjorda framställning angående anslag för vissa anläggningar vid Centralstationen i Stockholm m. m. ävensom en i ämnet väckt motion.

1914-08-07 · 39 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 37 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1914:77, Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen under titel »utgifter för kapitalökning, statens affärsverksamhet» gjorda framställning angående anslag för vissa anläggningar vid Centralstationen i Stockholm m. m. ävensom en i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 77.

1

Nr 77.

Ankom till riksdagens kansli den 7 augusti 1914 kl. 3 e. ni.

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen

under titel »utgifter för kapitalökning, statens affärsverksamhet»

gjorda framställning angående anslag för

vissa anläggningar vid Centralstationen i Stockholm m. m.

ävensom en i ämnet väckt motion.

(4:e avd.)

I den till riksdagen den 18 maj 1914 avlåtna propositionen angående

statsverkets tillstånd och behov har Kungl. Maj:t under titel »utgifter för

kapitalökning, statens affärsverksamhet» uti punkt 18 föreslagit riksdagen

att dels för utförandet av vissa förändringar av spårsystemet vid Centralstationen

i Stockholm jämte därmed sammanhängande arbeten bevilja ett

anslag av 5,480,000 kronor samt därav på extra stat för år 1915 anvisa,

att utgå av lånemedel, 2,480,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj.t att

redan under år 1914 av tillgängliga medel utanordna 2,000,000 kronor;

dels medgiva, att de å den statsverkspropositionen den 14 januari 1914

bifogade karta (bil. 7) med högröd färg utmärkta områden dels av kronolägenheten

Tomteboda, dels ock av Karlbergs kungsgård och den därunder

lydande s. k. Solnaskogen må överlåtas å statens järnvägar; dels ock

medgiva, att den ersättning, som i anledning av omförmälda områdens

överlåtelse å statens järnvägar kan finnas böra utgå, må, i den mån

det nu beviljade anslaget ej därtill lämnar tillgång, förskjutas av statsmedel.

Utredningen i ärendet återfinnes dels å sid. 39—56 i det vid statsverkspropositionen

den 18 maj 1914 under rubrik »utgifter för kapitalökning»

fogade statsrådsprotokollet över civilärenden den 14 maj 1914,

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 6 saml. 44 käft. (Nr 77). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 77.

dels ock å sid. 112—166 i det vid statsverkspropositionen den 14 januari

1914 under rubrik »utgifter för kapitalökning» fogade statsrådsprotokollet

över civilärenden sistnämnda dag.

I sammanhang med detta ärende har utskottet förehaft till behandlingen

inom första kammaren av herr C. G. Ekman väckt motion, nr 41, vari

hemställts, att riksdagen måtte besluta, att det begärda anslaget för utförandet

av vissa förändringar av spårsystemet i Stockholm jämte därmed

sammanhängande arbeten endast måtte beviljas till den omfattning, som

må visa sig betingad dels av norra godsstationens utvidgning under förutsättning

av den nuvarande expeditionsbyggnadens bibehållande, dels av endast

sådan utvidgning av det till Centraletationen hörande spårsystemet,

som är möjlig utan Kungsgats viaduktens ytterligare ombyggande.

Beträffande motiveringen för denna hemställan har motionären åberopat

en vid årets förra riksdag inom första kammaren väckt motion, nr 48,

till vilken utskottet får hänvisa.

Utskottets

yttrande.

Kostnaderna för de i statsrådsprotokollet ifrågasatta arbetena för omändrande

av bangårdsförhållandena i Stockholm fördelas på följande sätt:

Utvidgning av spårsystemet å Centralstationen ............... kr.

Ombyggnad av Norra stationen .......................................... »

Omläggning av statens järnvägars spår mellan Centralstationen

och södra tunnelmynningen vid Hagalund

jämte Stockholm—Västerås—Bergslagens järnvägs inledande

å Tomteboda person- och föreningsstation samt

anordnandet av denna och Karlbergs stationer............ »

Utvidgning av Tomteboda växlingsbangård........................ »

Jordområdets anskaffning .................................. 81

Summa kronor

612,000: —

976,000: —

1,460,000: —

684,000: —

1,742,000: -

5,480,000: —

Arbetena äro avsedda att utföras under tre år.

Såväl den i ämnet förebragta utredningen som de upplysningar, utskottet

i denna'' fråga inhämtat, hava otvivelaktigt givit vid handen, att omedelbara

åtgärder måste vidtagas för avlägsnande av de största olägenheter, som

äro förbundna med de nuvarande bangårdsförhållandena i Stockholm. Utskottet

vill särskilt framhålla vikten av, att de oavvisliga .kraven å förbättrade

driftsäkerhetsanordningar snarast möjligt varda tillgodosedda. Kungl.

Maj:ts nu förevarande framställning innebär emellertid icke något föregripande

av den större reglering av Stockholms bangårdsförhållanden, som inom

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 77.

3

en sannolikt ej alltför avlägsen framtid måste komma till stånd, i annat avseende,

än att ett antagande av framställningen, om ej direkt hindrar, så dock i viss mån

skjuter åt sidan det alternativ till slutligt ordnande av bangårdsfrågan,

som åsyftar att förflytta Centralstationen från dess nuvarande läge till

trakten av Norra bantorget, det s. k. Carlsonska förslaget, även benämnt

högbaneförslaget. Denna omständighet bär dock ej synts utskottet vara

av någon mera vägande betydelse, då nämligen ett genomförande av detta

alternativ enligt utskottets förmenande torde få anses uteslutet. Vissa av

de invändningar, som framställts mot samma förslag, äro återgivna i statsrådsprotokollet

den 14 januari 1914. I fråga om övriga anmärkningar

mot förslaget får utskottet hänvisa till det vid detta utlåtande såsom bilaga

fogade, av järnvägsstyrelsen på utskottets i vederbörlig ordning framställd

begäran avgivna yttrande över förberörda motion. På grund av de

starka betänkligheter, som rests mot det Carlsonska förslaget, och då detsamma

icke vunnit anslutning från Stockholms stadsfullmäktiges sida, torde

förslaget enligt utskottets uppfattning icke vidare vara att räkna med.

Beträffande därefter den i ämnet väckta motionen, avser densamma,

att de av Kungl. Maj:t föreslagna åtgärderna för bangårdsförhållandenas

ordnande måtte inskränkas, så att därigenom vägen kunde hållas öppen

jämväl för bögbaneförslagets genomförande. Ehuruväl, såsom ovan framhållits,

större hänsyn icke lärer behöva tagas till nämnda förslag, vore det

givetvis fördelaktigt, därest man, i enlighet med motionärens tanke, kunde

i ett eller annat avseende inskränka de anordningar, som nu böra företagas.

De åtgärder, motionären ifrågasatt för spörsmålets tillfälliga lösning,

kunna emellertid icke av utskottet förordas, på skäl som i järnvägsstyrelsens

berörda yttrande utvecklats. Vad motionären till stöd för sin

framställning anfört, bar sålunda icke synts utskottet vara av beskaffenhet

att böra föranleda ändring i Kungl. Maj:ts förslag.

Vad kostnaderna för de av Kungl. Maj:t föreslagna anläggningarna angår,

får utskottet framhålla, att ombyggnaden av Norra stationen förväntas

medföra en icke ringa minskning av driftkostnaderna vid denna station

ävensom att genom spåromläggningarna växlingskostnaderna beräknas

komma att nedgå med ett högst väsentligt belopp.

Det förhållandet, att riksdagen avslagit Kungl. Maj:ts i särskild proposition

framlagda förslag om förflyttning av krigsskolan från Karlbergs

kungsgård, lägger enligt utskottets förmenande icke något binder i vägen,

för att frågan om beredande av ersättning åt krigsskolan för de olägenheter,

spårutvidgningen mellan Centralstationen och Tomteboda station medför

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 77.

för skolan, ordnas i enlighet med de i statsrådsprotokollet den 14 maj

1914 angivna grunder.

Då Kungl. Maj:ts förslag ej heller i övriga, här ovan ej berörda delar

givit utskottet anledning till erinran, får utskottet hemställa,

att riksdagen, med bifall till Kungl Maj:ts ifrågavarande

framställning och med avslag å herr Ekmans ovanberörda

motion, må

a) för utförandet av vissa förändringar av spårsystemet

vid Centralstationen i Stockholm jämte därmed sammanhängande

arbeten bevilja ett anslag av 5,480,000 kronor samt

därav för år 1915 anvisa 2,480,000 kronor, med rätt för

Kungl. Maj:t att redan under år 1914 av tillgängliga medel

utanordna 2,000,000 kronor;

b) medgiva, att de å den statsverkspropositionen den

14 januari 1914 bifogade karta (bil. 7) med högröd färg

utmärkta områden dels av kronolägenheten Tomteboda, dels

ock av Karlbergs kungsgård och den därunder lydande

s. k. Solnaskogen må överlåtas å statens järnvägar;

c) medgiva, att den ersättning, som i anledning av omförmälda

områdens överlåtelse å statens järnvägar kan finnas

böra utgå, må, i den mån det nu beviljade anslaget ej därtill

lämnar tillgång och därest icke enligt i statsrådsprotokollet

över civilärenden den 14 maj 1914 angivna grunder

särskild framställning till riksdagen bör ske, förskjutas av

statsmedel.

Angående sättet för anskaffande av ifrågavarande medel kommer utskottet

att framdeles under riksdagen avgiva yttrande.

Stockholm den 7 augusti 1914.

På statsutskottets vägnar:

F. CL:SON WACHTMEISTER.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar greve F. Cl:son Wachtmeister, O. Jonsson, H. F.

Lamm, greve Ph. O. L. Kling spor, O. M. Strömberg, A. N. Halm. C. G. Ekman, A.

Åström, G. M. H. Ekelund, F. Berglund och I. E. G. Svensson samt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 77.

o

från andra kammaren; herrar A. Ekman, C. Persson i Stallerhult, K. V. Rydén,

J. Ström, G. Odqvist, N. E. Lindberg, J. B. Eriksson i Grängesberg, A. P. Gustafsson

i Örebro, A. Anderson i Råstock, A. R. Lundblad, H. Lemke och S. Bengtsson i Norup.

Reservation

av herr C. G. Ekman.

Bilaga.

Järnvägsstyrelsens yttrande över den inom riksdagens första

kammare väckta motionen, nr 41, till 1914 års senare riksdag

i anledning av Kungl. Maj.ts förslag om beviljande av medel

för utförande av vissa förändringar med avseende på Stockholms

bangårdsanläggningar.

Av järnvägsstyrelsens, i statsverkspropositionen till 1914 års förra riksdag återgivna,

underdåniga skrivelse den 13 november 1912 torde framgå de förutsättningar,

under vilka det nu av riksdagens statsutskott behandlade bangårdsförslag, vilket i det

följande benämnes 1912 års bangårdsförslag, utarbetats. Järnvägsstyrelsen har sålunda

med förslaget avsett att till undanröjande av de största svårigheterna vid trafikskötseln

vinna förbättrade anordningar vid vissa av Stockholms bangårdar, utan att

därigenom ett föregripande av det slutliga avgörandet i Stockholms bangårdsfråga

uppstode eller arbeten bleve utförda, som senare icke kunde tillgodogöras vid ett blivande

fullföljande av bangårdsomändringen, därvid Styrelsen ansåg, att 1910 års bangårdsförslag

borde i huvudsak följas. Då emellertid frågan om västra stambanans

ändrade inledning till Centralstationen lämnats öppen, skulle de nu föreslagna åtgärderna

ej heller föranleda ett hinder för ett eventuellt genomförande av 1901 års

bangårdskommittés förslag.

Däremot skulle, såsom påpekats av departementschefen i samma statsverksproposition,

1912 års bangårdsförslag innebära visst avståndstagande från det s. k.

Carlssonska förslaget. Avståndstagandet från sistnämnda förslag beror därpå, att detta

avser en så grundlig omgestaltning av förhållandena vid Centralstationen och Norra

station, att därvid lika litet de nuvarande anordningarna vid dessa stationer som i

anslutning därtill gjorda utvidgningar skulle kunna tillgodogöras.

Efter avlämnandet av 1912 års förslag har Järnvägsstyrelsen fortsatt utredningen

av Stockholms bangardsfråga i dess helhet, och har Styrelsen vid avgivande av underdånigt

yttrande den 8 sistlidne maj i ett Stockholms bangårdsfråga berörande ärende

omförmält, att Styrelsen utarbetat ett förslag, som utgör en modifikation av 1910 års

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 77.

förslag alternativ IV och som Styrelsen benämner 1914 års bangårdsförslag. Likaväl

som 1912 års förslag ansluter sig till 1910 års förslag, till vilket det förstnämnda

förslaget kan sägas utgöra ett första byggnadsstadium, likaväl och på enahanda sått

kan samma 1912 års förslag ingå som ett organiskt led i bangårdsfrågans lösning

efter 1914 års förslag.

Föreliggande motion har tydligtvis icke dikterats av önskan att tillgodose en

lösning av huvudstadens bangårdsfråga vare sig efter huvuddragen i 1910 års förslag

eller 1901 års bangårdskommittés förslag, utan har tydligtvis uteslutande framställts

av hänsyn till ett genomförande av det Carlssonska förslaget. Det torde därför vara

nödvändigt, att Järnvägsstyrelsen ägnar detta förslag en utförligare behandling, än

som kommit detsamma till del i statsverkspropositionen till 1914 års förra riksdag.

För att Carlssonska förslaget skall kunna ses i jämförelse med det ovannämnda av

Styrelsen utarbetade 1914 års förslag till lösning av bangårdsfrågan i dess helhet

skall emellertid först en redogörelse lämnas däröver.

1914 års bangårdsförslag.

Järnvägsstyrelsens förslag av år 1914 överensstämmer, som förut nämnts, i sina

huvuddrag med 1910 års förslag, alternativ IV. Från Västberga å nuvarande linjen

mellan Älvsjö och Liljeholmen framdrages västra stambanan norrut i ny sträckning,

rorsak Årstaviken vid Årsta holmar å bro med 26 meters fri höjd över Mälarens

vattenyta samt ledes i skärning och i tunnel över Södermalm fram till Söder Mälarstrand

strax väster om den nuvarande södra tunnelmynningen. Å sträckningen mellan

Södermalm och Norrmalm anlägges över Söderström invid den gamla bron en ny

bro med 10,5 meter fri höjd och med rörligt spann över farleden. Linjen följer

sedan å viadukt Riddarholmens västra sida, vars kaj utflyttas, så att ersättning erhålles

för det genom viadukten förlorade utrymmet. Norrström övergas å bro i lågt

läge och med lutning mot Klara strand för att spåren skola kunna föras under Jakobsgatan,

vilken för samma ändamål måste höjas vid spårkorsningen. Centralstationen

bibehålies å nuvarande plats, dock med stationshuset i framtiden förlagt mot

Jakobsgatan. För Södermalm anordnas å ungefärligen nuvarande Södra stations läge

personstation vid den genomgående huvudbanan. Godsstationen å Södermalm förlägges

intill den där föreslagna personstationen, alltså ungefärligen å den nuvarande

godsstationens plats. Likaså bibehålies Norra station som styckegodsstation för Norrmalm

och därjämte som vagnslastgodsstation. Vid framtida utbyggnad enligt förslaget

anlägges en ny rangerbangård vid Årsta, varjämte den befintliga rangerbangården vid

Tomteboda vidare utökas. Vid Årsta anlägges också en driftsbangård, avsedd att vid

den övergripande trafikens införande användas för uppställning av de norra banornas

tågsätt, medan Frösunda driftsbangård på motsvarande sätt användes för uppställning

av de södra banornas tågsätt.

1914 års förslag skiljer sig från 1910 års förslag först och främst med avseende

på förhållandet till det tilltänkta förortsbanenätet. Förslag till sådant nät uppgjordes

nämligen i samband med 1910 års bangårdsförslag, och tänkte sig förslagsställarna

till detta förslag, att en i förslaget ingående nord-sydlig förortsbanelinje mellan Älvsjö

och Järva skulle användas icke blott för förortsbanetrafiken å denna sträcka utan

jämväl för att upptaga lokaltrafiken från huvudbanorna söder om Älvsjö och norr

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Kr 77.

7

om Järva, till möjliggörande varav förortsbanan skulle anknytas till södra stambanan

vid Älvsjö station och till norra stambanan vid Järva station. En dylik anordning

angavs av förslagsställarna särskilt erforderlig i och för möjliggörande av att, såsom

förslaget avsåg, anordna övergripande trafik för de till huvudstaden ingående huvudbanorna,

varigenom sammanbindningsbanan bleve starkt belastad och i framtiden förväntades

bliva otillräcklig för ombesörjande av såväl fjärrtraliken som lokaltrafiken,

vilken senare därför kunde i lämplig utsträckning avledas till förortsbanespåret.

Visserligen erbjuder angivna utväg till avlastning av huvudspåret vissa fördelar,

men är också förenad med olägenheter. Sålunda torde det kunna tagas för givet, att

den för bangårdsfrågans lösning behövliga överenskommelsen mellan staten och staden

skulle underlättas, om det till grund för förhandlingarna liggande förslaget till nya

bangårdsanordningar i Stockholm gör dessa icke mera än strängt nödvändigt beroende

av andra frågor, särskilt av sådana, vilka i likhet med förortsbanefrågan jämväl beröra

från Statens järnvägar vitt skilda intressen. Sammankopplandet med dylika,

statsbanetrafiken egentligen ovidkommande frågor kringskär även friheten att avpassa

utbyggandet av de nya bangårdsanordningarna successivt efter de krav, som statsbanetrafikens

behöriga tillgodoseende vid varje tid uppställa. Tydligtvis är sådan successiv

utbyggnad i mån av behov för Statens järnvägar i ekonomiskt avseende fördelaktig.

Ersättning för den avlastning av huvudspåren, vilken enligt 1910 års förslag

skulle vinnas genom användandet för viss trafik av förortsbanespåren, tänker sig Järnvägsstyrelsen

nu erhålla genom anordnandet av särskilda förbindelsespår dels emellan

Frösunda driftbangård och Centralstationen samt dels emellan driftbangården vid Årsta

och Södra station, och skulle dessa förbindelsespår användas för de avgående tågsättens

framförande till resp. avgångsstationer. Därmed skulle undgås det beroende,

vari, efter den övergripande trafikens införande, avgående tåg med avseende på sina

avgångstider annars skulle komma till ankomstiderna för ankommande tåg. Därjämte

synes möjlighet böra beredas till anläggande av ett framtida godstågsspår emellan

Centralstationen och Södra station, vilket godstågsspår jämte de även i 1910 års förslag

ingående förbindelsespåren emellan den vid Årsta föreslagna rangerbangården och

Södra station samt mellan Tomteboda och Centralstationen skulle användas för godstrafiken

och ersätta en förbindelse mellan de nämnda rangerbangårdarna, som i 1910

års förslag hade anordnats väster om staden över Stora Essingen och Kungsholmen.

För den efter den övergripande trafikens införande starkast belastade sträckan

Centralstationen—Södra station bleve spårantalet sålunda inskränkt till det dubbelspåriga

huvudspåret samt därjämte i framtiden eventuellt ett godstågsspår. Emellertid

kan dubbelspårets trafikförmåga väsentligt ökas å sagda sträcka. Över farleden vid

Söderström ungefärligen mitt emellan Centralstationen och Södra station har nämligen

inlagts ett horisontalplan, från vilket linjen faller åt båda håll, varför blockposter med

stor fördel kunna här inläggas, och berörda sträcka således uppdelas i två lika långa

blocksträckor. Härigenom skulle spårets trafikförmåga ungefärligen fördubblas.

Genom utförda tidtabellsundersökningar har påvisats, att Järnvägsstyrelsens förslag

genom nyss beskrivna anordningar erhåller en synnerligen stor trafikkapacitet, så

att förslaget härutinnan torde fullt ut motsvara de längst gående krav, som med hänsyn

till framtida utveckling nu kunna skönjas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande 1Vr 77.

Bekant torde vara, att å Statens järnvägar närmast Stockholm ombesörjes en

ingalunda obetydlig trafik mellan huvudstaden och de utefter statsbanorna belägna

förstadssamhällena, samt att denna förortstrafik icke är för Statens järnvägar särskilt

lönande. Med det av Styrelsen utarbetade förslaget till nya bangårdsanordningar i

Stockholm avses, Statens järnvägars egentliga uppgift likmätigt, i främsta rummet att

tillgodose fjärrtrafiken och annan närtrafik än den egentliga förortstrafiken, men med

förslaget vinnes ock möjlighet att väsentligt bättre än nu tillgodose jämväl sistnämnda

trafikslag. Även skulle den därför använda personalens tid och rullande materialen,

tack vare de föreslagna anordningarna av olika slag, kunna vida bättre utnyttjas, än

som nu är möjligt, och sålunda kan förväntas, att det ekonomiska resultatet också

skulle förbättras i avsevärd grad.

Behovet av särskilda förortsbanor för ombesörjande av förortstrafiken mellan

huvudstaden och dess utefter statsbanorna belägna förstäder kan därför förväntas att

efter genomförandet av Styrelsens förslag icke komma att göra sig gällande så snart,

som med de nuvarande förhållandena oförändrade vore att påräkna. Dock torde givetvis

kunna förutses, att efter trafikens utveckling över en viss gräns möjlighet icke

kommer att finnas att med de i Styrelsens förslag upptagna anordningar ombesörja,

jämte annan trafik, även förortstrafiken, utan kommer för denna trafiks behöriga tillgodoseende

med all säkerhet att förr eller senare erfordras förortsbanor till Älvsjö och

Järva, vilka eventuellt måste utsträckas även utanför dessa punkter.

Dylikt beroende av förortsbanefrågan synes vara ofrånkomligt, huru än Stockholms

bangårdsfråga löses, och då sålunda kan förutses, att Statens järnvägar i framtiden

bliva urståndsätta att fullt tillgodose trafiken till orter, som nu äro i detta hänseende

helt hänvisade till statsbanorna, ligger det i Statens järnvägars intresse, att

an lämplig lösning av förortsbanefrågan må komma till stånd, trots det att Järnvägsstyrelsen

icke längre har för avsikt att använda en blivande förortsbana för framförande

av Statens järnvägars tåg.

Järnvägsstyrelsens intresse i förortsbanefrågan är givetvis i första hand knutet

till den nord-sydliga linjen mellan Älvsjö och Järva. För denna linje, efter dess av

Stockholms stads kommunikationskommitté föreslagna sträckning, kunna stationer

bland annat anordnas vid Centralstationen samt vid Södra station, vilket tydligtvis

är en fördel för trafikanterna å förortsbanan lika väl som för trafikanterna å huvudbanorna.

Vid Centralstationen kan förortsbanan läggas invid och i jämnhöjd med

huvudbanespåren eller ock kan densamma framdragas underjordiskt, allteftersom vid

tiden för anläggandet visar sig lämpligast. Denna valfrihet beträffande förläggningen

är givetvis förmånlig. Styrelsens förslag medgiver jämväl bekväm anknytning till den

nord-sydliga förortslinjen av en ost-västlig linje oberoende av, vilket av de för denna

ostvästlinje föreslagna alternativen, som må väljas.

Mellan Södermalm och Norrmalm skulle förortsbanelinjen löpa jämsides med

statsbanespåren och liksom dessa å bro med 10,5 meters fri höjd och med rörligt

spann över farleden vid Söderström.

Den fria brohöjd av 10,5 meter, som Järnvägsstyrelsen föreslår över farleden

vid Söderström för såväl statens järnvägars spår som förortsbanan, torde med hänsyn

till kapaciteten hos slussen vid Karl Johans torg kunna anses fullt till fyllest, då bron

på föreslaget sätt förses med rörligt spann, så att möjlighet finnes att vid viss tid

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 77.

9

på dygnet genomsläppa även fartyg med hög resning. Enligt statistiska undersökningar

och beräkningar skulle nämligen vid slussens fulla utnyttjande i framtiden

endast 25 fartyg i medeltal per dag icke kunna framsläppas utan broöppning under

en bro med 10,5 meters fri höjd. Nämnda antal har beräknats för den nuvarande

slussen efter dess numera av Stockholms stadsfullmäktige beslutade ombyggnad, men

utan hänsyn till den likaledes numera av staden beslutade Hammarbyledens anläggande,

därigenom antalet kan antagas bliva ytterligare minskat. Säkerligen komma

nämligen efter Hammarbyledens tillkomst fartyg med hög resning att anlita denna

förbindelseväg i ej ringa utsträckning.

För full utbyggnad enligt Järnvägsstyrelsens förslag kräves reglering av Klaraviken.

Därvid skulle den fastställda kajlinjen å Kungsholmen lämnas orubbad, men

däremot kajen å östra och norra stranden utflyttas, så att Klara vikens bredd bleve

inskränkt till minst 50 meter. Mellan sistnämnda utflyttade kaj och Norra stationens

utvidgade spårområde skulle lämnas rum för en kajgata av 30 meters bredd.

Berörda sträckning å farleden samt de nämnda minimimåtten för densamma och för

kajgatan överensstämma med önskemål, som från stadens sida framställts. Stöd för

Järnvägsstyrelsens förmodan, att stadsfullmäktiges godkännande härav ock är att förvänta,

har senast lämnats vid behandlingen av frågan om markupplåtelse för 1912

års förslag.

Genom Styrelsens förslag läggas icke hinder i vägen mot att gatuförbindelsen

mellan Södermalm och Norrmalm förbättras genom anläggandet av en ny gatubro till

någon västlig punkt å Södermalm, om behov av en dylik bro skulle uppstå, och har

i 1910 års förslag, alternativ IV, särskilt påvisats möjligheten att anlägga en gatubro

från västra Riddarholmskajen till Söder Mälarstrand i riktning mot Adolf Fredriks

torg.

De arbeten, som ingå i Styrelsens förslag av år 1914, oavsett de anläggningar,

som erfordras för genomförande av övergripande trafik, kunna lämpligen uppdelas i

fyra byggnadsperioder, vardera utgörande ett avslutat helt för sig, så att de fördelar,

som med de i de olika perioderna ingående arbetena åsyftas, efter varderas fullbordande

kunna komma trafiken till godo. De trenne första perioderna omfatta 1) de

arbeten, som ingå i 1912 års nu till behandling hos riksdagen föreliggande förslag å

sträckan Järva—Centralstationen samt 2) och 3) sträckorna Centralstationen—Södra

station och Södra station—konnektionspunkten med gamla linjen vid Västberga, och

kan ur teknisk synpunkt vilken ordningsföljd som helst väljas för dessa trenne sträckors

ombyggnad. Av anledning, som förut berörts, är det naturligt, att den förstnämnda

sträckan eller 1912 års förslag först kommer till utförande; beträffande återigen vilkendera

av sträckorna Centralstationen—Södra station och Södra station—Västberga, som

först skall utföras, kan valet lämnas öppet och avgörandet träffas senare, lämpligen

efter underhandlingar mellan staten och staden. Byggnadsperioden 4) omfattar utbyggnad

av personstationen och godsbangården å Södermalm, men kunna dessa arbeten

också utföras efter perioden 2), alltså efter omläggning av endera sträckan Centralstationen—Södra

station eller sträckan Södra station—Västberga. Som en femte period

komma sedan de arbeten, som erfordras för den övergripande trafikens fullständiga

införande m. m.

Genom möjligheten att på antytt sätt successivt utföra förslaget, så att de utBihang

till senare riksdagens protokoll 1914. 6 saml. 44 höft. (Nr 77). 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 77.

förda arbetena efter hand kunna komma trafiken till det gagn, som med dem åsyftas,

bliva ränteförlusterna under byggnadstiden relativt små. Järnvägsstyrelsens förslag

föreligger icke så i detalj utarbetat, att berörda ränteförlust kan exakt angivas, men

torde densamma komma att bliva ungefärligen densamma som för 1910 års förslag,

alt. IV. Utförandet av sistnämnda förslag skulle kunna uppdelas i samma perioder

som 1914 års förslag, och äro byggnadskostnaderna för de i perioderna 1)—4) ingående

arbetena med undantag för sträckan Karlberg—norrut (vilken kan utföras i stort

sett lika enligt Carlssonska förslaget), beräknade till cirka 24,000,000 kronor, i vilken

summa ej heller ingå kostnaderna för nytt stationshus vid Centralstationen. De på

de olika perioderna fallande kostnaderna bleve ungefärligen lika, och för varje torde

kunna beräknas i medeltal en byggnadstid av 3 år. Uppkommande ränteförluster

beräknas, efter 4 ränta, under dessa förutsättningar till cirka iya million kronor.

1914 års förslag kommer icke att medföra särskilda svårigheter för trafikens

ombesörjande under byggnadstiden. Ej heller komma att härför behövas dyrbara

provisoriska byggnader. I den vägen torde det hela komma att inskränka sig till

vissa, mindre omfattande provisoriska anordningar, möjligen dock att det efter närmare

undersökning kommer att visa sig lämpligt att utföra vissa provisoriska brobyggnader

för trafikens uppehållande under byggnadstiden. Kostnaderna för de provisoriska

anordningar, som erfordras för genomförandet av 1912 års förslag, äro medtagna

i kostnadsförslaget för detta.

Mot 1910 års förslag hava riktats vissa anmärkningar, vilka i detta sammanhang

skola i korthet till sin rätta innebörd belysas.

Förslaget upptager å sträckan Centralstationen—Södra station förhållandevis rätt

skarpa lutningar, upp till 1 : 80, och har detta förhållande ansetts innebära allvarlig

olägenhet. Detta är emellertid icke fallet, då tågmotståndet genom de föreslagna lutningarna

icke bleve större än det, som å åtskilliga platser förekommer å de huvudlinjer,

varav denna sträcka utgör en del, nämligen linjerna till Malmö och Göteborg.

Någon minskning i fråga om storleken av de tåg, som annars kunna framgå å de

nämnda linjerna, skulle således ej behöva göras. I förslaget har nämligen reduktion

av lutningarna gjorts i kurvor. Till belysande av kurvornas inverkan på tågmotståndet

må anföras, att det motstånd, som erbjuder sig i spåret i nuvarande tunneln å

Södermalm, vilket ligger i stigning 1 : 100 med kurva av 460 meters radie, motsvarar

en stigning av 1:86 i rak linje. Det redan nu befintliga motståndet å sträckan

Centralstationen—Södra station skulle sålunda endast oväsentligt ökas enligt förslaget.

För övrigt torde linjen söderut från Stockholm sannolikt komma att av Styrelsen

föreslås att elektrifieras tämligen snart efter omläggningen av västra stambanans ingångslinje,

därigenom det förnämligaste hindret för elektrifiering, som nu förefinnes

och vilket utgöres av det otillräckliga höjdutrymmet i de nuvarande tunnlarna närmast

Stockholm, skulle undanröjas. Som bekant, kan å en elektriskt driven järnvägslinje

brantare stigningar användas, än om samma linje trafikeras med ånglokomotiv.

Vidare hava farhågor uttalats, att utförandet av den föreslagna järnvägsbron

över Söderström skulle vålla byggnadstekniska svårigheter, då det kunde befaras, att

grundläggningen för pelarna till den nya bron skulle kunna medföra så kraftiga rubbningar

i grunden för de gamla bropelarna, att trafiken å den nuvarande bron icke

skulle kunna uppehållas under byggnadstiden. Häremot torde endast behöva erinras,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 77.

11

att om den undersökning och utredning i berörda hänseende, som Styrelsen har för

avsikt att företaga, skulle giva vid handen, att dylika farhågor äro berättigade, kan

den utvägen tillgripas, att en provisorisk bro anlägges för järnvägstrafikens ombesörjande

under byggnadstiden, därest mot förmodan den nya bron icke kan förläggas på

sådant avstånd från den gamla, att all fara undanröjes.

Slutligen hava estetiska betänkligheter framställts mot förslaget, och hava dessa

i främsta rummet gällt den för spårens underföring under Jakobsgatan betingade förhöjningen

av denna gata. I 1910 års förslag torde vid den sakkunniga arkitektoniska

bearbetning, som Styrelsen ämnar låta förslaget underkastas, åtskilliga förbättringar i

estetiskt avseende kunna göras, och torde även verkan av berörda förhöjning eller

»puckel» å Jakobsgatan därvid kunna göras betydligt mera tilltalande, än som visats

genom 1910 års förslag. Vid uppgörandet av bifogade fotografiska perspektivritning

nr 4 a, vilken visar utsikten av det under uppförande varande nya stadshuset, sett

från nordöstra trottoarhömet vid korsningen mellan Jakobs- och Vasagatorna — den

nordligaste punkt å Vasagatan, därifrån stadshuset kommer att bliva synligt med nuvarande

anordningar vid Centralstationen -— har dock någon sådan förbättring icke

gjorts i 1910 års förslag. Från en punkt endast några få meter sydligare komme

förhöjningen av Jakobsgatan att icke alls skymma stadshuset.

Det s. k. Carlssonska förslaget.

Styrelsen skall nu övergå till en beskrivning av det uppslag till lösning av

Stockholms bangårdsfråga, som plägar benämnas det Carlsson’ska förslaget eller det

»direkta högbaneförslaget».

Förslaget framställdes ursprungligen av Grosshandlare Josef Carlsson dels genom

inlägg i pressen och dels i en år 1905 tryckt broschyr. Över denna broschyr blev

1901 års bangårdskommitté genom nådig remiss anbefalld att yttra sig. Kommittén ansåg

dock icke behövligt att låta verkställa närmare undersökning eller kostnadsberäkning

över förslaget, vilket på grunder, som i kommitténs betänkande angåvos, ej vann

kommitténs förord.

Järnvägsstyrelsen uppdrog emellertid år 1907 åt Dr. ingenjör Gleim och arbetschefen

Westerman att utarbeta ett förslag till bangårdsfrågans lösning efter grunddragen

av Carlssons förslag.

Det av Gleim och Westerman utarbetade förslaget, vilket i vissa avseenden avvek

från det av Josef Carlsson först skisserade förslaget, innefattar i sina huvuddrag

följande: I överensstämmelse med Järnvägsstyrelsens förslag avviker västra stambanan

från nuvarande linjen vid Västberga och föres vid Årsta holmar över Årsta-viken å

bro med 26 meters fri höjd över vattenytan. Över Södermalm erhåller linjen däremot

annan sträckning, än den Styrelsen föreslår, och personstationen förlägges sålunda

vid korsningen av Rosenlunds- och Prästgårdsgatorna, c:a 600 meter väster om det

av Styrelsen förordade läget vid nuvarande Södra station. Godsstationen å Södermalm

får däremot kvarligga vid nuvarande Södra station. Från personstationen framdrages

linjen strax väster om Adolf Fredriks torg fram till Söder Mälarstrand. Därifrån

anlägges bro fram till västra Riddarholmskajen, som följes å viadukt, fortsatt

av bro fram till Klara strand, därifrån linjen framdrages på viadukt över Jakobsgatan

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 77.

och vidare norrut. Bron mellan Södermalm och Norrmalm utföres som kombinerad

järnvägs- och gatubro i två våningar med gatans farbana c:a 5,6 meter under järnvägsspåren.

Bron göres fast och lägges i stigning 1:100 mot söder och i sådant

höjdläge, att en fri höjd av 14 meter över Mälarens vattenyta erhålles närmast Söder

Mälarstrand. Emellertid angavs av förslagsställarne, att om anordningen att lägga

gatubro under järnvägsbron skulle stöta på motstånd från sjöfartshåll, måste gatubron

förliiggas vid sidan av järnvägsbron, vilket de dock funno medföra betydlig kostnadsökning

samt sämre anslutning till gatunätet. Vid Jakobsgatan erhålles en fri höjd

av c:a 5 meter. Från Jakobsgatan fortsätter viadukten förbi Centralstationen och

över Kungsgatan, som sänkes till nuvarande spårplanet, till Norra station, där såväl

person- som godsstation för Norrmalm anordnas, personstationen med spåren c:a G

meter över nuvarande spårplanet och med stationshuset mot Norra Bantorget. Godsstationen

förlägges väster om personstationen å mark, som vinnes genom Klaravikens

reglering enligt 1901 års bangårdskommittés förslag. Detta innebär en ändring i den

fastställda stadsplanen för Kungsholmen med inflyttning mot land av strandlinjen

med vidliggande, ännu icke utförda kajgata, samt Klaravikens inskränkning till en

minsta bredd av 40 meter. Norra stationens spårområde sträcker sig enligt GleimWestermans

förslag ända fram till den nya östra och norra kajlinjen, så att plats

för kajgata på denna sida icke erhålles längs större delen av sträckan mellan Kungsgatubron

och S:t Eriksbron. Stigningen 1:100 å linjen Norrmalm—Södermalm börjar

vid korsningen med Bryggaregatan och fortsätter utan avbrott till Hornsgatan. Genom

gatubron erhålles en ny gatuförbindelse Norrmalm—Södermalm från Stora Vattugatans

förlängning till Hornsgatan.

Förslaget upptogs som alternativ V i 1910 års bangårdsförslag, men uttalade

förslagsställarna till sistnämnda förslag som sin mening, att berörda alternativ icke

innebar någon lämplig eller ekonomiskt sett ens utförbar lösning av Stockholms bangårdsfråga.

Det av Gleim-Westerman utarbetade förslaget kostnadsberäknades för sträckan mellan

Karlbergs station och konnektionspunkten vid Vestberga år 1913 inom Järnvägsstyrelsen

till 51,431,000 kronor, därav marklösen 11,237,750 kronor och byggnadskostnader

40,193,250 kronor.

Utom nu omnämnda behandling, som Carlssonska förslaget varit underkastat,

har det även gjorts till föremål för åtskilliga uttalanden i pressen och i särskilda

broschyrer, utgivna av förslagsställaren Josef Carlsson och av ingenjören Erik Vinell,

som utarbetat motionärens till riksdagen inlämnade ritning och som också är en förespråkare

för Carlssonska förslaget. Även har Vinell efter honom år 1911 givet uppdrag

med skrivelse den 31 mars 1914- till statsrådet och chefen för Civildepartementet

avlämnat en promemoria, varav Järnvägsstyrelsen haft tillfälle att taga del. I skrivelsen

och promemorian avhandlas Stockholms bangårdsfråga, och söker författaren

hävda sin mening, att det Carlssonska förslaget i olika hänseenden är alla andra förslag

till lösning av Stockholms bangårdsfråga överlägset.

Vinell synes icke godtaga den genom Järnvägsstyrelsens försorg utarbetade lösningen

av Stockholms bangårdsfråga enligt Carlssonska uppslaget. Då han emellertid

icke offentliggjort några ritningar till belysande av sitt eget förslag, framgår innebörden

av detsamma endast genom av honom gjorda uttalanden. Såvitt av dessa kan

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 77.

13

bedömas, synes den av honom förordade lösningen av Stockholms bangårdsfråga enligt

Carlssonska uppslaget i huvudsak innebära följande. Omläggningen av linjen söder

om och å Södermalm utföres i överensstämmelse med det av Gleim-Westerman utarbetade

förslaget. Den kombinerade järnvägs- och gatubron mellan Södermalm och

Norrmalm samt viadukten fram till Norra station lägges vad beträffar lutning och

sträckning enligt Gleim-Westermanska förslaget, men vad höjden angår, så angives

den för järnvägsbron, som göres fast, till 18 meters fri höjd över farleden vid Söderström.

Detta synes innebära, att den underliggande gatubron förses med rörligt spann,

vilket i så fall av konstruktiva skäl torde få byggas som svängspann. Personstationen

för Norrmalm förlägges till Norra station med stationshuset vid Norra Bantorget.

Persontågsspåren vid Norra station förlägges å viadukt, enär marken icke anses tillräckligt

bärig för bankfyllnad. Viaduktutrymmena under persontågsspåren användas

som godsmagasin, m. m. Genom att sålunda förlägga en del av godsbangården under

personstationen anser Vinell, att plats utanför spårområdet eventuellt kan beredas fölen

kajgata längs Klaraviken. Klaravikens reglering vill han, tyckes det, utföra enligt

1901 års bangårdskommittés förslag. Tillfart till godsstationen anordnas från Kungsgatan.

— Söderut från Kungsgatan, parallellt med Vasagatan och väster om huvudspåren

framdrages en huvudgata som förbindelseled till Kungsholmen i fortsättning

av den föreslagna gatubron mellan Södermalm och Norrmalm. — För förortsbanan

användes den nuvarande sammanbindningsbanan mellan Södermalm och Norrmalm,

dock med bron över Söderström i förhöjt läge, så att en fri höjd av 12,5 meter erhålles.

Förortsbanan föres under Jakobsgatan och sedan vidare norrut i tunnel under

Centralplanen. Härigenom torde nödvändiggöras dels en sänkning av hron närmast

Klarastrand och dels en förhöjning eller »puckel» å Jakobsgatan.

Det sålunda skisserade bangårdsförslaget föreligger icke utarbetat och har sålunda

icke kunnat kostnadsberäknas. Styrelsen håller dock före, att kostnaderna enligt detta

förslag icke bleve mindre än de, som beräknats för det Gleim-Westermanska förslaget.

Vid personstationens flyttning från Centralstationen enligt Carlssonska förslaget

skulle en ansenlig del av det därvarande bangårdsområdet icke längre behövas för

järnvägsändamål, utan enligt Josef Carlssons och hans anhängares mening kunna försäljas

som tomtmark.

De enligt förslagets förespråkare viktigaste dragen hos Carlssonska förslaget synas

vara följande: att järnvägsbron mellan Södermalm och Norrmalm göres fast, att personstationen

å Södermalm erhåller ett västligare läge, vilket påstås vara mera centralt

för stadens markområden än det av Järnvägsstyrelsen föreslagna, att en ny gatuförbindelse

mellan Södermalm och Norrmalm erhålles, att förbindelser kunna anordnas

under den föreslagna viadukten längs Centralstationen till de huvudsakligen staden

tillhöriga områdena väster om viadukten, samt att kostnaderna för det Carlssonska

förslaget skulle kunna till väsentlig del bestridas genom inkomster, som angivas påräkneliga

vid försäljning av vissa, staten och Stockholms stad tillhöriga markområden.

Att Stockholms stad skulle kunna förväntas vara villig att låta staten uppbära köpeskillingen

vid försäljning av staden tillhörig mark skulle bero därpå, att staden genom

det Carlssonska förslaget av dettas förespråkare anses erhålla stora fördelar.

Enligt uttalanden, bland annat i motionen, kunde anläggandet av den nya gatuförbindelsen

till Södermalm också förväntas medföra, att statsbanan skulle komma att

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Kr 77.

för framtiden bliva mindre betungad med för densamma främmande trafikuppgifter,

vilka eljest med naturnödvändighet måste pressa sig på statsbanan, ifall inga andra

naturligare avlopp för desamma föranstaltas (sid. 7 motionen nr 48 till 1914 års förra

riksdag). Med de för statsbanan främmande trafikuppgifterna avses trafiken mellan

huvudstaden och dess förstäder.

Jämförelse mellan järnvägsstyrelsens förslag och det s. k.

Carlssonska förslaget.

Sedan sålunda järnvägsstyrelsens förslag och det Carlssonska förslaget blivit beskrivna,

skola jämförelser dem emellan göras ur olika synpunkter.

Jämförelse ur järnvägssynpunkt
En

av de viktigare fördelar, som tillskrives Carlssonska förslaget, är, som nyss

nämnts, att järnvägsbron mellan Södermalm och Norrmalm skulle utföras som fast

bro. Som nedan skall visas, torde emellertid av hänsyn till sjöfarten järnvägsbron

ingalunda kunna göras fast. Den av järnvägsstyrelsen föreslagna fria brohöjden av

10,5 meter över farleden vid Söderström är ock sådan, att broöppning kan beredas i

tillräcklig utsträckning även vid trafikens stegring till den höjd, som över huvud taget

kan förutses vid planläggningen även av anordningar avsedda för en långt avlägsen

framtid.

En annan omständighet, som tillgodoräknas det Carlssonska förslaget som en

fördel av betydelse ur järnvägstrafiksynpunkt, är 700 meter kortare banlängd. Emellertid

torde det vara uppenbart, att en så ringa vägförkortning som 700 meter icke

i och för sig kan tänkas få bestämmande inverka beträffande sättet för en av landets

viktigaste trafikleders införande till huvudstaden. Den av styrelsen förordade, något

längre sträckningen har valts bl. a. för att personstationen å Södermalm skall kunna

bibehållas så nära som möjligt vid nuvarande södra station i hjärtat av Södermalm

och invid en blivande förortsbana. Detta läge för personstationen å Södermalm

torde icke blott vara det bästa för denna stadsdel i dess helhet, utan ock med hänsyn

till Stockholms stads jordägareintressen lika fördelaktigt som det västligare läget

enligt Carlssonska förslaget, då nämligen staden äger ansenliga jordområden icke blott

å västra, utan även å mellersta och östra delarna av Södermalm.

I motionärens ovan berörda mening om den inverkan, som anordnandet av den

Carlssonska gatuförbindelsen till Södermalm skulle få på statens järnvägars närtrafik,

ligger tydligtvis åtskillig överdrift, och alldeles särskilt påtagligt är detta fallet, om

dessa verkningar tillmätas sådan betydelse, som man å sina håll vill göra troligt, att

därigenom avsevärt mindre omfattande stationsanordningar skulle bliva behövliga för

statens järnvägar. I detta sammanhang må vidare erinras om järnvägsstyrelsens här

ovan uttalade åsikt, att det ekonomiska resultatet av den av statens järnvägar ombesörjda

trafiken mellan huvudstaden och de utefter statsbanorna belägna förstadssamhällena

kan förväntas bliva i avsevärd grad förbättrat genom det bättre tillfälle

till utnyttjande av personalens tid och den rullande materielen, som genom bangårdsomläggningen

skulle vinnas. Slutligen förtjänar ock framhållas, att anläggandet av

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 77.

15

en gatuförbindelse från Norrmalm till västra Södermalm icke på något sätt förhindras

genom bangårdsfrågans lösning enligt styrelsens förslag.

Inskränka sig sålunda vid en jämförelse ur järn vägssynpunkt med järnvägsstyrelsens

förslag de påstådda fördelarna för det Carlssonska förslaget till en vägförkortning

utan all betydelse, så besitter däremot ur samma synpunkt sett styrelsens förslag

flera viktiga fördelar gentemot det Carlssonska förslaget.''

Först må då påpekas den förut angivna möjligheten att enligt styrelsens förslag

uppdela sträckan centralstationen—södra stationen i tvenne blocksträckor, varigenom

denna sträckas trafikförmåga ungefärligen fördubblas. Sådan uppdelning i tvenne lika

långa blocksträckor låter sig däremot icke göra enligt det Carlssonska förslaget, enär

blockposter icke kunna inläggas å sträckan mellan Bryggare- och Hornsgatorna med

dess oavbrutna stigning av 1 : 100. Det tredje spår mellan centralstationen och södra

station, till vars anläggande styrelsen i sitt förslag åtminstone vill bevara möjligheten,

bleve därför enligt det Carlssonska förslaget ännu nödvändigare än enligt styrelsens

förslag. Det kan till och med ifrågasättas, om icke för Carlssonska förslaget fyra spår

komme att framdeles bliva behövliga för genomförandet av övergripande trafik, vars

anordnande bleve förr erforderligt med det Carlssonska förslaget än med stvrelsens

förslag. I stället för dylik ökning av spårantalet mellan centralstationen och södra

station skulle kunna tillgripas samma åtgärd, som 1910 års förslag förutsatte, närnligen

att använda förortsbanan för framförande av en del av statens järnvägars trafik,

men järnvägsstyrelsen vill, som ovan sagts, för sitt eget förslag icke mera anlita denna

utväg och kan ej heller förorda densamma för något annat förslag. På grund av svårigheten

att framdeles tillbygga den Carlssonska kombinerade järnvägs- och gatubron,

finge bion därför genast utföras för det i framtiden behövliga ökade spårantalet, varigenom

kostnaderna för en första utbyggnad av förslaget komme att ökas med ett

ansenligt, i förut angivna kostnadssumma icke medräknat belopp.

Som förut nämnts, föreslås Carlssonska förslaget numera så utfört, att godsbangården

vid Norra station delvis förlägges under personstationen, varigenom möjlighet

att . anordna kajgata utefter Klaraviken eventuellt skulle kunna vinnas. En

dylik ändring af Gleim—Westermans förslag får ock anses erforderlig. Dels kan nämligen

att döma efter de villkor, som staden uppställt för upplåtelse av mark för 1912

års förslag till utvidgning av Centralstationen och Norra station m. m., samt efter

vid ärendets behandling gjorda uttalanden, staden icke numera förväntas komma att

lämna sitt medgivande till slopandet av berörda kajgata (det torde ock vara tvivelaktigt,

om staden numera kan förmås att inskränka Klaravikens bredd till 40 meter

som av Gleim—Westerman i likhet med av 1901 års bangårdskommitté föreslagits,

i stället för till 50 meter, som järnvägsstyrelsens förslag medgiver). Dels äro de anordningar

och utrymmen, vartill Gleim—Westerman kunnat bereda plats å det, enligt

förutsättningarna för det av dem uppgjorda förslaget, till buds stående området,

att anse såsom otillräckliga för den trafik, som med hänsyn till numera inträdda

förhållanden samt verkställda undersökningar och utredningar måste beräknas vid uppgörandet

av ett bangårdsförslag, avsett att tillgodose trafikbehovet för lång tid framåt.

Sålunda må nämnas, att Gleim-Westerman endast kunnat upptaga 8 plattformsspår,

medan järnvägsstyrelsen med hänsyn till trafikens sannolika utveckling anser, att

12 plattformsspår böra upptagas i det framtidsförslag, som är under utarbetande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande Nr 77.

Vidare äro de av Gleim-Westerman föreslagna lastgatorna alldeles för smala samt

magasinsutrymmena om endast 12,000 kvm. otillräckliga. De i järnvägsstyrelsens

förslag av år 1912 till en första utbyggnad av Norra stationen upptagna fraktgodsmagasinen

hava visserligen en sammanlagd yta av endast 8,800 kvm., men har vid

förslagets uppgörande möjlighet beretts till framtida ökning av magasinen till 20 000

kvm. tillgängliga från gata.

Möjlighet till angivna ökning av magasinens golvarea enligt järnvägsstyrelsens

förslag vinnes dels genom förlängning och dels genom påbyggnad med en andra våning

av de av styrelsen år 1912 föreslagna magasinen. Till de i jämnhöjd med denna

våning tänkta lastgatorna skulle enligt förslaget kunna anordnas bekväma tilliaiter

från Torsgatan. Sådan utbyggnad av godsmagasinen i tvänne våningar omöjliggöres

däremot genom godsmagasinens förläggning under personstationen såsom för Carlsson’ska

förslaget nu är tänkt. Om övriga, ovan berörda krav på utrymmen skola

tillgodoses, torde det därför så vitt kan bedömas, då ritningar icke föreligga, ej låta

sig göra att enligt Carlsson’ska förslaget vinna avsevärt större magasinsutrymme än

det i Gleim-Westermans förslag upptagna, även om utrymmet under person station en

helt och hållet tages i anspråk för godsstationen. Godsstationens förläggning under

personstationen komme även att vara förenat med olägenheter i belysningshänseende

m. m. Av det sagda torde framgå, att det icke är möjligt att inom det vid Norra

station tillgängliga området, som icke medgiver vidare utvidgning, anordna såväl godsgom

personstation med för trafiken och trafikanterna lika förmånliga anordningar,

som de, till vilka plats enligt järnvägsstyrelsens förslag kan beredas, då jämväl områdena

vid Centralstationen användas för bangårdsändamål och med den förefintliga

möjligheten till utvidgning av dessa områden utöver de gränser, som i 1910 års förslag

angåvos. Det bleve därför nödvändigt även enligt Carlssonska förslaget att

taga i anspråk mark vid Centralstationen för framtida bangårdsbehov, ehuru den

föreslagna sänkningen av Kungsgatuviadukten torde uppställa vissa svårigheter mot

att åtminstone för godstrafiken på fullt lämpligt sätt utnyttja områdena södei om

denna gata, då det icke kan ifrågakomma att låta den livligt trafikerade Kungsgatan

i plan korsas av spårförbindelser till dessa områden. Det komme därför ock att vålla

icke ringa svårighet att ersätta den i det nuvarande bangardsplanets höjd liggande

spårförbindelsen till de söder om Kungsgatan belägna Centralsaluhallen och fiskhallen

samt till här tilltänkta framtida anordningar för bl. a. magasinering av livsmedel.

Genom den gjorda jämförelsen ur järnvägssynpunkt torde framgå, att det Carlsson’ska

förslaget, långt ifrån att innebära fördel framför järnvägsstyrelsens förslag,

tvärtom är detta underlägset, framför allt till följd av mindre möjligheter i fråga

om tillgodoseendet av krav, som måste uppställas med hänsyn till trafikens framtida

utveckling.

Jämförelse ur förortshanesynpunlct.

Vid beskrivningen av 1914 års bangårdsförslag har styrelsen ovan angivit sin mening

om förortsbanefrågornas betydelse för Statens järnvägar. Denna betydelse bleve

på intet sätt minskad, om Stockholms bangårdsfråga ordnas efter Carlssonska förslaget.

Ovan har vidare angivits, att enligt styrelsens förslag stationer å förortsbanan

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Kr 77.

17

kunna anordnas vid såväl Centralstationen som Södra station samt att förslaget medgiver

möjlighet att vid Centralstationen förlägga förortsbanespåren invid och i jämhöjd

med huvudbanans spår. Med denna möjlighet beträffande spårens förläggning,

kunna ansenliga kostnader besparas, emot om förortsbanan anlägges med den sträckning,

som föreslagits av Carlsson’ska förslagets förespråkare d. v. s. under Jakobsgatan

och vidare norrut i tunnel, medan huvudbanans spår ligga i högt läge. En

station för förortsbanan invid det av Carlsson föreslagna läget för Södra stationen

torde icke heller kunna erhållas på grund av svårigheten att dit framdraga förortsbanan.

Även ur förortsbanesynpunkt är sålunda Carlsson’ska förslaget mindre fördelaktigt

än styrelsens förslag.

Jämförelse ur sjöfartssynpunkt.

Att styrelsens förslag, med en fri brohöjd av 10,5 meter över farleden vid

Söderström samt med möjlighet att genom broöppning framsläppa fartyg med huru

hög resning som helst, är tillfredsställande för den sjöfart, som framdeles kan förväntas

passera slussen vid Karl Johanstorg, har ovan framhållits. Däremot torde

den Carlssonska fasta bron, med dess visserligen 18 meters fria höjd men utan möjlighet

till broöppning, icke kunna anses tillfredsställande ur sjöf artssynpunkt, då densamma

skulle hindra passagen genom slussen för fartyg med högre resning än 18

meter i genomgående trafik mellan Saltsjön och Mälaren samt vidare förhindra dylika

fartyg i trafik å Mälaren att angöra de öster om bron belägna kajerna vid Söder

Mälarstrand och Riddarholmen. Kajen vid Söder Mälarstrand, vars möjlighet till

begagnande sålunda skulle inskränkas, har en längd av c:a 500 meter. Verkligt stöd

torde ock saknas för antagandet, att staden skulle medgiva det en bro å 18 meters

fri höjd göres fast; det är tvärtom sannolikt, att staden komme att påfordra, det

även järnvägsbron enligt Carlssonska förslaget bleve försedd med rörligt spann.

Om också den Carlssonska bron förses med rörligt spann, komme den likväl

icke att bereda mindre hinder för sjöfarten än den av järnvägsstyrelsen föreslagna.

Dels betingar nämligen, såsom av Stockholms stads byggnadschef påvisats, det hinder,

som den Carlssonska bron med dess västligare läge utgör för tillfarten från Mälaren

till kajerna öster om bron, att densamma erhåller större höjd, och dels måste ihågkommas,

att den under spåren liggande gatubron skulle minska den fria höjden med

5 å 6 meter. Det därav orsakade hindret torde givetvis komma att göra sig kännbart,

även om gatubron kunde förses med ett rörligt spann, som ginge att öppna

medan överliggande rörliga spann för järnvägsbron hålles stängt. En dylik konstruktion

torde för övrigt här vara förenad med betydliga tekniska svårigheter på grund

av det begränsade höj dutrymmet.

Beträffande brohöjden över Söderström må slutligen påpekas, att det icke är

trafiken å huvudspåren, utan den vida tätare trafiken å förortsbanan, som kommer

att i framtiden utöva det största inflytandet på tiderna för och antalet broöppningar,

som kunna beredas. Förortsbanan har visserligen enligt Carlssonska förslaget tänkts

bliva förlagd å 12,5 meters fri höjd, alltså 2 meter högre än enligt järnvägsstyrelsens

förslag, men utförda statistiska undersökningar -susa, att skillnaden i antal mellan

fartyg, som kräva broöppning vid 12,5 och 10,5 meters brohöjd, är mycket ringa.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 6 samt. 44 haft. (Nr 77.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr 77.

Det Carlssonska förslaget kan sålunda icke anses för sjöfarten fördelaktigare,

än järnvägsstyrelsens förslag, även om järnvägsbron över Riddarfjärden förses med

rörligt spann.

Jämförelse ur gatutrajiJcsijnpuiiM.

Genom den i Carlssonska förslaget upptagna nya broförbindelsen mellan Norrmalm

och Södermalm skulle vinnas förkortad väg mellan å ena sidan västra Söder

malm samt å andra sidan Norrmalm väster om Vasagatan och Kungsholmen. Denna

vägförkortning komme att bliva störst och att uppgå till c:a 800 meter för förbindelsen

från väster om Adolf Fredlikstorg belägna punkter å Södermalm till området

längs Klaraviken å Norrmalm samt till Kungsholmen över Kungsbron. Att den

vunna vägförkortningen vore till fördel ur trafiksynpunkt särskilt för västra Södermalm

är otvivelaktigt, men å andra sidan är det också tydligt, att därigenom icke

kunna uppstå de stora verkningar, som av Carlssonska förslagets förespråkare påstås

och bland vilka må nämnas en värdestegring för stadens markområden å Södermalm

med 30 millioner kronor. Till ernående av denna värdeökning angives visserligen

det västligare läget för person stationen å Södermalm i någon mån också bidraga, men

huvudvikten torde läggas å den nya gatuförbindelsen. Om staden verkligen skulle

kunna förvänta så stor vinst genom anordnandet av en dylik vägförkortande broförbindelse,

synes det, som om staden för länge sedan skulle hava gått i författning om

dess utförande, oberoende av, om bangårdsfrågans lösning möjligen kunde komma att

ske enligt Carlssonska förslaget med dess sammankoppling av gatuförbindelsen med

den nya järnvägsbron. Visserligen skulle, under vissa av förespråkare för Carlssonska

förslaget gjorda, för staden gynnsamma förutsättningar för kostnadernas fördelande,

en endast för gatutrafik avsedd bro mellan Södermalm och Riddarholmen ställa sig

c:a 1,100,000 kronor dyrare för Stockholms stad än en med järnvägsbron kombinerad

gatubro, men det vore å andra sidan en beaktansvärd fördel för staden att vara

helt och hållet oberoende av bangårdsfrågan, beträffande sättet och icke minst tiden

för brons utförande. Varje år, varmed inträdandet av den beräknade värdestegringen

av 30 millioner kronor fördröjes, skulle ju efter 4l/2 % ränta, men oberäknat ränta

på ränta, innebära en ränteförlust av 1,350,000 kronor, eller större än nyss angivna

ökade anläggningskostnad.

Huvudstadens myndigheter och stadsfullmäktige hava emellertid, ej blott genom

att icke själv upptaga frågan om ny broförbindelse till Södermalm, utan ock genom

stadsfullmäktiges i statsverkspropositionen till innevarande års förra riksdag intagna

uttalande angående det Carlssonska förslaget samt de utlåtanden, som avgivits av stadens

vederbörande tjänstemän och myndigheter vid behandlingen av detta ärende, ådagalagt

sin mening, att den ifrågavande broförbindelsen icke är av den betydelse för

staden, som Carlssonska förslagets förespråkare vilja göra gällande; så mycket mindre

anledning torde då finnas för staten att, så att säga, påtvinga staden densamma.

Det kan icke alls tagas för givet, att staden komme att anslå de belopp av resp.

21 /och 7 millioner kronor, varpå räkning göres, det förra beloppet som utgift för

och bidrag till bropelarna till den Carlssonska bron över Riddarfjärden och det senare

beloppet i övrigt för anordnande av gatutrafikleden söderut från Klara strand

över Riddarfjärden till västra Södermalm samt vidare över Årstaviken till Årsta

(Brännkyrka).

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 77.

19

Med avseende på gatutrafiken må vidare framhållas de, även ur denna synpunkt,

försämrade lägen för personstationerna å såväl Södermalm som Norrmalm

samt godsstationen vid Norra station med tillfart från Kungsgatan, som Carlssonska

förslaget erbjuder. Att det huvudsakliga tillträdet till godsbangården vid Norra station

sker från en plats som Norra bantorget, såsom styrelsen föreslagit, är tydligtvis

att föredraga. I dessa hänseenden hava Carlssonska förslagets förespråkare uttalat

mot järnvägsstyrelsens stridande åsikter, vilka dock icke torde tarva vidare bemötande,

sedan nu stadsfullmäktige gjort sitt förut berörda uttalande.

I detta sammanhang torde ock förtjäna påpekas, att Kungsgatans av Carlssonska

förslaget betingade sänkning skulle nödvändiggöra särskilda anordningar för fortsatt

användning av den nyuppförda Centralsaluhallen.

Slutligen erinras om den enligt Carlssonska förslaget uppkommande förhöjningen

av Jakobsgatan över förortsbanespåren. På grund av det östliga läge, som av Carlssonska

förslagets förespråkare tänkes för dessa spår och sålunda även för förhöjningen,

komme omfattande profilregleringar av närgränsande gator att bliva nödvändiga

för att drägliga gatulutningar skulle erhållas.

Av det sagda torde framgå, att huvudstadens gatutrafik icke bleve bättre betjänad

genom bangårdsfrågans lösning efter Carlssonska förslaget, än efter styrelsens förslag.

IByggn adsteknislca svårigheter.

Medan farhågorna för att styrelsens förslag i visst avseende skulle vara förenat

med byggnadstekniska svårigheter, ovan visats vara ogrundade, torde det Carlssonska

förslaget erbjuda stora vanskligheter i sådant hänseende. Mestadels utgöres nämligen

grunden under Norra stationen och Centralstationen av fyllning på lös lera, delvis

direkt vilande på berg å varierande, flerstädes ansenligt djup. Fyllningen torde vara

av mycket heterogen beskaffenhet och består till dels av sprängsten. Gamla strandskoningar

torde även kvarstå i grunden. Att förlägga de enligt Carlssonska förslaget

i högt läge liggande spåranordningarna å bank vore med hänsyn till den lösa lerans

beskaffenhet icke rådligt, utan finge i stället viadukter för en sammanlagd spårlängd

av flera kilometer anläggas. Grundläggningen för dessa viadukter, vilka vid Norra

station till ingalunda obetydlig del torde få sträckas fram till och utöver nuvarande

kajlinje, komme att betinga ansenliga kostnader. Erfarenheten visar ock, att grundläggningslcostnader

vid grundförhållanden av här förekommande beskaffenhet äro synnerligen

svårberäkneliga och därför lätt bliva vida högre än som, även med sorgfälliga

förundersökningar, beräknats.

Jämförelse beträffande möjlighet till successiv utbyggnad.

De i järnvägsstyrelsens förslag upptagna arbetena, dock oberäknat de, som erfordras

för genomförandet av övergripande trafik, låta, som ovan nämnts, uppdela

sig i 4 byggnadsperioder, vardera utgörande ett avslutat helt. Det av Gleim-Westerman

utarbetade förslaget enligt det Carlssonska uppslaget skulle, enligt för förslaget

uppgjord plan, icke kunna successivt utbyggas i annan mån, än att sträckan Västberga—Södra

station kan färdigställas och anknytning göras till nuvarande sammanbindningsbanan

strax väster om Södra stationen, innan de nya anordningarne norr

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande Nr 77.

om anknytningspunkten tagas i bruk. De arbeten, vilkas utförande är mest angeläget

och har den största ekonomiska betydelsen i fråga om möjlighet till besparingar i

Statens järnvägars driftkostnader, nämligen ombyggnaden av Centralstationen och

Norra station skulle däremot icke bliva fullbordade och kunna på permanent sätt

tagas i bruk, förrän så gott som hela bangårdsombyggnaden vore färdig.

Gleim-Westermans förslag har för sträckan Karlberg—söderut med undantag för

de arbeten, som erfordras för genomförande av övergripande trafik, kostnadsberäknats

till 391/2 millioner kronor. För förslagets utförande har antagits en kortaste byggnadstid

av 8 år, då sålunda förutsättes, att riksdagen skulle bevilja ett anslag av

c:a 5 millioner kronor i genomsnitt per år. Beräknas då för sträckan Västberga—

Södra stationen en byggnadskostnad av c:a 6 millioner kronor och en byggnadstid

av 3 år, medan för återstående arbeten kostande c:a 33 ''/2 millioner kronor beräknas

en byggnadstid av 7 år, komma ränteförlusterna under byggnadstiden efter 4 % ränta

att uppgå till c:a 51/i millioner kronor. För 1910 års förslag kunna, enligt vad

som redan ovan visats, ränteförlusterna under byggnadstiden efter samma räntefot

beräknas till 11/2 millioner kronor. Skillnaden utgör c:a 4 millioner kronor.

Då järnvägsstyrelsens senaste förslag icke föreligger fullt in i detalj utarbetat

och Gleim-Westermans förslag ej reviderats i enlighet med de fordringar, som nu

måste uppställas på ett bangårdsförslag för Stockholm, kan givetvis nyssnämnda belopp

av 4 millioner kronor icke betraktas som exakt det belopp, varmed vid jämförelse

mellan järnvägsstyrelsens förslag och det Carlssonska förslaget det senare bör

belastas för större ränteförluster. Järnvägsstyrelsen håller emellertid före, att de vid

ovanstående beräkning gjorda antagandena äro till förmån för det Carlssonska förslaget

och att en noggrannare jämförelse mellan järnvägsstyrelsens förslag och ett reviderat

förslag efter Carlssonska principerna skulle komma att giva vid handen, att

förutnämnda belopp är snarare för lågt än för högt. En anledning härtill utgör

bl. a. det förhållandet, att, medan de i bangårdsombyggnaden ingående arbeten, som

hava den största betydelsen för Statens järnvägar med hänsyn till besparing i driftskostnaderna,

enligt styrelsens förslag skulle utföras genast, desamma, som nyss

nämnts, enligt Carlssonska förslaget icke kunde på permanent sätt tagas i bruk för

trafiken, förrän efter fullbordan av så gott som hela bangårdsombyggnaden.

Berörda omständighet, att med det Carlssonska förslaget en ombyggnad av

Centralstationen och Norra station, vilken enligt styrelsens mening icke utan men för

trafiken och ekonomisk förlust för staten kan uppskjutas, icke kan vara utförd förr

än efter de många år, som även i gynnsamma fall skulle behövas, först för utredning

och underhandlingar om det ifrågavarande förslaget samt sedan för dess utförande,

torde vara nog för att det Carlssonska förslaget måste anses olämpligt jämfört

med styrelsens förslag.

Jämförelse med hänsyn till trafikens ombesörjande under byggnadstiden.

För Gleim-Westermanska förslaget har av förslagsställarne en byggnadsplan utarbetats.

Enligt densamma blefve driftens ombesörjande under byggnadstiden förenat

med störa svårigheter. Bland annat finge persontrafiken under viss tid, vilken

icke kan påräknas bliva kortvarig, uppdelas på tvenne stationer, så att Centralstatioen

bleve ändstation för de södra banornas tåg och Norra station för de norrgående

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 77.

21

tågen. För en sådan tillfällig uppdelning av trafiken finge vidtagas dyrbara provisoriska

anstalter, ej minst för trafiksäkerhetens tillgodoseende, och därjämte bleve trafikskötseln

allvarsamt försvårad. Kostnaderna härför torde vara oberäkneliga, men

bleve säkerligen mycket ansenliga. Styrelsen vill t. o. m. sätta i tvivelsmål, om en

sådan åtgärd utan åsidosättande av den trafikerande resande allmänhetens berättigade

krav är utförbar med den storlek trafiken nu har och ännu mera med den storlek

trafiken kommer att få efter det icke ringa antal år, som måste beräknas förflyta,

innan en bangårdsomläggning enligt Carlssonska förslaget skulle kunna verkställas.

Någon byggnadsplan för det sedermera skisserade ändringsförslaget, därvid godsstationen

förlägges under personstationen, har icke uppgjorts, bl. a. på grund av den

korta tid, som stått styrelsen till buds. En byggnadsplan kan heller icke rätt gärna

uppgöras annat än för ett utarbetat förslag, och ett sådant föreligger icke. Det förefaller

emellertid icke troligt, att nyss berörda svårigheter för persontrafikens ombesörjande

under byggnadstiden bleve minskade genom godsmagasinens förläggande

under personstationen, utan snarare tvärtom. I saknad av utarbetat förslag är det

ock svårt att med säkerhet avgöra, om icke, till ytterligare ökade kostnader för järnvägarne

och trafikanterna, godstrafiken under någon del av byggnadstiden finge helt

och hållet bortflyttas, i så fall till Norrtull.

Vid härovan lämnad beskrivning över järnvägsstyrelsens förslag har meddelats,

att detta icke erbjuder några liknande svårigheter för driftens uppehållande under

byggnadstiden.

De båda förslagens ställning med hänsyn till markfrågor.

Det beräknade värdet av den mark, utöver nuvarande järnvägsområden, vilken

skulle tagas i anspråk för bangårdsutvidgningen dels enligt alternativ IV av 1910

års förslag och dels enligt det av Gleim-Westerman utarbetade Carlsson’ska förslaget,

i båda fallen å sträckan konnektionspunkten vid Västberga till Karlbergs station,

framgår av nedanstående tablå:

Staten tillhörig mark

Staden » »

Enskilda » »

1910 års förslag

alt. IV

48 000 kr.

5 887 000 »

2 612 200 »

Carlssonska

förslaget

35 500 kr.

6 981 000 »

4 221 250 »

Summa 8 547 200 kr. 11 237 750 kr.

För Carlssonska förslagets genomförande behöver således tagas i anspråk staten

icke tillhörig mark med ett värde, som beräknas med nära 3 millioner kronor överstiga

värdet av dylik mark, som erfordras för styrelsens förslag; mervärdet av enskilda

tillhörig mark, som erfordras för Carlssonska förslaget, utgör c:a 1 7a millioner

kronor.

Å andra sidan beräknas genom Carlssonska förslaget vissa områden vid centralstationen

bliva disponibla för tomtförsäljning. Den staten tillhöriga marken, som

enligt det av Gleim-Westerman utarbetade Carlssonska förslaget icke längre komme

att behövas för statens järnvägar, utgör c:a 20,000 kvm. Om 33 ’/3 % fråndragas

opaginerad Kontrollera mot PDF

2a

Statsutskottets utlåtande Nr 77.

därav för gatumark m. m., återstår för tomtförsäljning en areal av c:a 13,500 kvm.

Det värde denna mark skulle få efter den tid av åtskilliga år, som skulle förflyta,

innan det Carlssonska förslaget kan tänkas genomfört, är givetvis svårt att ens tillnärmelsevis

riktigt angiva. Emellertid har å Stockholms stads stadsingenjörskontor

en värdering verkställts för all den mark, som enligt 1910 års bangårdsförslag skulle

användas för bangårdsändamål m. in., men som enligt Carlssonska förslaget bleve

disponibel för tomtförsäljning, och erhölls därvid ett medelvärde av 263 kronor per

kvm., vilket medelvärde ingalunda torde vara för lågt, ej minst i beaktande av de

dåliga grundförhållandena å ifrågavarande område. Med användande av nyssnämnda

medelvärde erhålles för den staten tillhöriga marken, som enligt Carlsson’ska förslaget

kan försäljas, ett belopp av i runt tal 31/2 millioner kronor. Den inkomst, som

staten sålunda i verkligheten kan beräknas erhålla genom markförsäljning efter det

Carlssonska förslagets genomförande, uppgår således till ungefär lika stort belopp,

som, enligt det föregående, samma förslag skulle betinga i jordlösen, utöver 1910

års förslag. Emellertid skulle de till försäljning avsedda tomterna kunna avyttras

först efter det förslaget vore genomfört, och därjämte komme försäljningen troligtvis

att taga åtskilliga år i anspråk, medan däremot de för bangårdsutvidgningen behövliga

nya markområdena finge lösas så gott som genast efter det beslut om bangårdsombyggnaden

fattats. Storleken av den reduktion, som med anledning härav borde

göras vid införandet i ett kostnadsförslag av den genom markförsäljningen inflytande

inkomsten, kan endast gissningsvis angivas, men nämnda belopp av 3 */, millioner

bleve därigenom så minskat, att den genom tomtförsäljning påräkneliga inkomsten

måhända icke bleve större än ovan angivna merkostnad för den enskilda mark, som

Carlssonåska förslaget tager i anspråk utöver 1910 års förslag.

Om ett förslag, såsom fallet är med det Carlssonska, för sitt genomförande till

väsentlig del måste baseras på försäljning av markområden, särskilt därest desamma

först i en avlägsen framtid bliva för avyttring disponibla, bjuder sund försiktighet,

att låga försäljningspriser användas för kalkylerna, så att risken för att beräkningarna

icke komma att motsvaras av verkligheten är möjligast ringa. Så göres emellertid

icke av Carlssonska förslagets förespråkare, utan i av dem framlagda utredningar

rörande financieringen av bangårdsombyggnaden upptages ett försäljningspris för marken

vid Centralstationen av i genomsnitt 500 kronor per kvm., ett pris, som får anses

mycket för högt vid kontant köp av tomter med den belägenhet, varom hår är

fråga, och med synnerligen dåliga grundförhållanden.

Men icke nog med att ett tydligtvis alldeles för högt värde åsättes den tomtmark,

varav staten skall erhålla köpeskillingen; förespråkarna för det Carlssoifiska

förslaget göra därjämte det djärva antagandet, att staten skall fa uppbära köpeskillingen

även för Stockholms stad tillhörig mark, nämligen dels de delar av Centralstationens

område, som statens järnvägar endast innehava med besittningsrätt så

länge de användas för järn vägsändamål och dels de områden, som skulle behövas för

Centalstationens utvidgning enligt 1910 års förslag. För den senare marken skulle

dock staden erhålla ersättning efter ett pris av c:a 150 kronor per kvm., medan staten

däremot för all marken beräknas erhålla samma pris, som tänkts för statens

egen mark eller 500 kronor per kvm., vilket nyss angivits vara alldeles för högt att

räkna med i kalkylerna för bangårdsombyggnaden.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 77.

23

Den köpeskilling, som staten av förespråkare för Carlssonska förslaget, under

dessa antaganden, beräknas erhålla, uppgår till icke mindre än 21 millioner kronor.

Dock reduceras detta belopp av samma förespråkare med 33 1/3 °° såsom motsvarande

oundvikliga avbränningar för ränteförluster under försäljningstiden och eventuella prisreduktioner,

men i varje fall erhålles en inkomst för staten om icke mindre än 14

millioner kronor »tillgängliga för att underlätta financierandet av bangårdsfrågan enligt

det direkta högbaneförslaget.» Enligt styrelsens mening hade en reduktion med %

i stället för med 1/3 snarare varit på sin plats på grund av de omständigheter, som

förut påpekats, nämligen först och främst att det beräknade priset är alldeles för

högt och vidare att försäljningen icke kan taga sin början förrän efter förslagets genomförande.

Under hänvisning till vad i annat sammanhang anförts, anser styrelsen

ej heller, att bangårdsområdet kan minskas med så stora områden, som GleimWestermans

förslag giver vid handen, enär mera mark, än som i detta förslag blivit

förutsatt, måste användas eller reserveras för bangårdsändamål.

Anledningen till att staden skulle kunna förväntas medgiva staten att tillgodogöra

sig den genom försäljning av staden tillhörig mark inflytande köpeskillingen,

skulle enligt Carlsson’ska förslagets förespråkare vara den, att staden själv efter deras

förmenande genom Carlssonska förslaget tillskyndas stora fördelar, och detta dels

genom förberörda, påstådda värdeökning av stadens jordområden å Södermalm, dels

med hänsyn till placerandet av den avsedda nya personstationen invid huvudbanan å

Södermalm, dels med hänsyn till förbättrat tillträde till hela stadsdelen å Kungsholmen

samt särskilt till de av staden ägda gasverkstomterna m. fl. tomter belägna

mellan den nuvarande Centralstationen och Klaraviken. Häremot må endast framhållas,

att den påfallande brist på intresse, staden, enligt vad redan antytts och nedan

skall vidare visas, ådagalagt gentemot Carlsson’ska förslaget icke tyder på att staden

skulle vara villig till särskilda uppoffringar för detta förslags genomförande. Vad

särskilt beträffar stadens mark mellan Centralstationen och Klaraviken torde den del

därav, som icke är avsedd att utläggas till kajområde och gatutrafikleder till väsentlig

grad lämpligen böra utnyttjas av staden själv för saluhall och livsmedelsmagasinsändamål.

Även kan tänkas, att trafiken i framtiden erhåller dimensioner, som icke

nu kunna beräknas, sa att åtminstone en del av ifrågavande markområde kan komma

att behövas för bangårdsändamål. Det torde därför vara vida klokare och principiellt

riktigare, att detsamma reserveras för framtida behov av dylik art, än att bangårdsfrågan

löses på sådant sätt, att en försäljning av ifrågavarande områden utgör en

väsentlig faktor för förslagets realiserande.

I detta sammanhang torde ock förtjäna erinras om den omvälvning, dels i

huvudstadens trafikförhållanden och affärsrörelse samt, som en följd därav, de s i dess

tomt- och hyresvärden, som nuvarande personstations flyttning från Centralstationen

till Norra station skulle innebära. En dylik omvälvning bör givetvis icke föranledas,

om icke omöjligheten att på annat sätt för rimlig kostnad verkställa bangårdens behövliga

utvidgning därtill skulle tvinga. Av det föregående torde framgå, att dylika

skäl alls icke äro för handen. Även om den av Carlssonska förslagets förespråkare

påstådda vinsten genom försäljning av vissa delar av det nuvarande bangårdsområdet

skulle varit att i verkligheten beräkna, vore det under sådana förhållanden icke tillbörligt

av staten och staden att inlåta sig på en sämre lösning av bangårdsfrågan,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande Nr 77.

genom vilken även skulle medföras en omvälvning av berört slag, särskilt som enda

skälet till en sådan lösning då skulle vara, att vissa för järn vägsändamål disponerade

områden kunde frigöras och avyttras, medan andra områden, sannolikt till dels genom

expropriation, finge som ersättning förvärvas.

ByggnadsTcostnader.

Såsom redan nämnts föreligger styrelsens förslag av år 1914 ännu icke in i

detalj fullt utarbetat och någon slutgiltig kostnadsberäkning av detsamma är styrelsen

därför icke beredd att nu lämna. Någon kostnadsberäkning av förberörda av Vmell

skisserade förslag med de förändringar däri, som vore nödvändiga for att forslaget

med avseende på spårutrymmen m. m. skulle bliva jämförligt med styrelsens förslag,

har givetvis icke kunnat göras. En jämförelse i kostnadshänseende mellan styrelsens

förslag och Carlssonska förslaget måste därför hänföra sig till å ena sidan 1910 års

förslag alternativ IV, 5ch å andra sidan det av Gleim-Westerman utarbetade Carlssonska’

förslaget. En fullständig utbyggnad enligt det förra förslaget har för sträckan

Karlbergs station—konnektionspunkten vid Västberga kostnadsberäknats till c:a oO

millioner kronor, medan det senare förslaget för samma sträcka kostnadsberäknats till

c:a 40 millioner kronor. Dessa kostnadsberäkningar torde numera icke kunna godtagas

utan att revideras efter nutida arbetspriser m. m., men då beraknmgame for

båda förslagen utförts efter samma grunder, torde dock de nämnda kostnadssiffrorna

kunna läggas till grund för en jämförelse.

Nu vilja visserligen förespråkarne för det Carlssonska förslaget gorå gällande,

att styrelsen beräknat kostnaderna för detta förslag alltför högt, men de skäl, som

givits för detta påstående, kan styrelsen icke godtaga, för så vitt nämligen det Carlssonska

förslaget skall beräknas efter grunder, jämförliga med dem som använts vid

beräkningarne af 1910 års förslag. .

I stället för att kostnaderna för Carlssonska förslaget kunna minskas, forhaller

det sig tvärtom så, att detta förslag vid en jämförelse med styrelsens förslag bör påföras

åtskilliga i ovannämnda summa icke upptagna kostnader. Bland sådana kostnader

hava i det föregående nämnts ökad kostnad för utförandet av den kombinerade

järnvägs- och gatubron mellan Södermalm och Norrmalm för större antal spår, okad

kostnad för ränteförluster under byggnadstiden, kostnader för fördyrad drift genom

framskjutandet av Centralstationens och Norra stationens ombyggnad samt okade

kostnader för försvårad drift under ombyggnadstiden. Av dessa kostnader äro vissa

oberäkneliga, men säkert komme summan för alla dessa ökade kostnader att uppgå

till mycket ansenliga belopp.

Det Carlssonska förslaget ställer sig sålunda synnerligen ogynnsamt med hänsyn

till anläggningskostnaderna, och denna omständighet motväges alls icke av den med

anledning därav föreslagna åtgärden, att till kostnadernas delvisa betäckande avyttra

mark, som bättre kunde användas för bangårdsändamål och för vilken staten ingålunda

kan påräkna att erhålla de ansenliga belopp, som Carlssonska förslagets förespråkare

i de av dem uppgjorda finanskalkyler upptaga som inkomst.

För riksdagen, som skall bevilja anslag till bangårdsutvidgningen, torde det

gifvetvis också vara vida betänkligare att behöva på en gång besluta en bangards
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 77.

25

ombyggnad att utföras på relativt kort tid och kostande med marklösen c:a 50 millioner

kronor, av vilket belopp visserligen någon del efter ombyggnadens verkställande

kan beräknas återinflyta, mot att, på sätt styrelsens förslag medgifver, besluta utförandet

af en mindre del i sänder, allt efter som behovet gör sig gällande och medel

finnas tillgängliga. Varförutom styrelsens förslag ställer sig avsevärt mycket billigare

och icke för sin financiering grundas på mer eller mindre lösa och sangviniska antaganden

om framtida försäljning till överdrivna priser av statens eller annans mark.

Jämförelse ur estetisk synpunkt.

För jämförelse ur estetisk synpunkt hänvisas till bifogade fotografiska perspektivritningar

dels för det av Gleim-Westerman utarbetade Carlssonska förslaget och

dels för 1910 års förslag, alternativ IV. Beträffande perspektivritningarne för 1910

års förslag hänvisas till styrelsens ovan gjorda uttalande om möjligheten att åstadkomma

en estetiskt bättre lösning, än som i 1910 års förslag visats.1 De olägenheter,

som i estetiskt hänseende vidlåda Carlssonska förslaget äro däremot ofrånkomliga;

huru än den kombinerade tvåvåningsbron i högt läge i en enda lutning mellan Södermalm

och Norrmalm utföres, komme den nämligen att från Mälaren sett sträcka sig

som ett brett band, skymmande utsikten av staden, och att från stadssidan störande

inverka på utsikten bl. a. över det under uppförande varande nya stadshuset. Den

sakkunnige arkitekt, som utfört perspektivritningarna, anser därför, att någon estetiskt

mera tilltalande lösning enligt Carlssonska förslaget icke skulle vinnas genom val af

annan än den visade brokonstruktionen.

Såsom förut angivits, finge enligt Carlssonska förslaget Jakobsgatan givas en förhöjning

för förortsbanans underföring, men har denna förhöjning icke visats å den

från hörnet av Vasagatan och Jakobsgatan tagna bilden. Utsikten från sagda plats

bleve tydligtvis genom förhöjningen å Jakobsgatan ännu mindre tilltalande.

Stockholms stads ställning.

I utarbetandet av 1910 års förslag hava förutom representanter för styrelsen

jämväl deltagit representanter för Stockholms stad, och naturligt nog har därför i

detta förslag all möjlig hänsyn blivit tagen till olika krav, som från stadens sida

kunna uppställas vid bangårdsfrågans lösning. Av allt att döma kan också förväntas,

att staden skall visa sig välvillig mot järnvägsstyrelsens förslag samt i vad på staden

ankommer medverka till dess genomförande.

Annat är förhållandet med Carlssonska förslaget.

De huvudsakliga fördelar, som förespråkarne för detta förslag vilja tillskriva

detsamma, skulle till största delen gälla staden, och om dessa fördelar icke enbart

äro fiktioner, borde därför från stadens sida hava visats livligt intresse för detsamma.

Att staden icke hyser något särdeles livligt intresse för Carlssonska förslaget framgår

1 En i järnvägsstyrelsens yttrande intagen, till de i yttrandet vidrörda perspektivritninningar

sig hänförande not har Statsutskottet här uteslutit.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 6 saml. 44 höft. (Nr 77.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande Nr 77.

emellertid på ett alldeles påtagligt sätt av det i statsverkspropositionen återgivna

yttrandet, som den 27 mars 1913 avgavs av Stockholms stadsfullmäktige, vilka äro

de som hava att avgöra, vad som ligger i stadens intresse eller icke. Sådant avgörande

tillkommer i allt fall icke dem, som hava att bestämma om bangårdsombyggnaden.

Genom ovanstående jämförelse torde skäl vara lämnat för järnvägsstyrelsens

åsikt, att det Carlssonska förslaget är förknippat med åtskilliga ytterst allvarsamma

olägenheter och att detsamma är styrelsens förslag avgjort underlägset i alla de hänseenden,

varur jämförelse till bedömande av olika förslags företräden böra göras.

Vid dylik jämförelse mellan olika förslag hör det till sällsyntheterna, att icke ett

förslag har vissa fördelar framför övriga ifrågakommande förslag ur åtminstone någon

jämförelsepunkt. Såvitt styrelsen kan finna efter omsorgsfull prövning, är däremot

detta icke fallet med det Carlssonska förslaget. Styrelsen kan därför ej heller finna,

att någon anledning föreligger varken att upptaga det Carlssonska förslaget till ytterligare

prövning, vilket endast skulle medföra alldeles onödig både tidsutdräkt och

kostnad, eller att av hänsyn till detsamma uppskjuta utförandet av den föreslagna

ombyggnaden av Norra station, vilket ej utan men för den nuvarande trafiken kan ske.

Motionärens anmärkningar mot styrelsens förslag.

Av den i det föregående lämnade beskrivningen av det Carlsonska förslaget framgår,

som ock redan inledningsvis antytts, att varken de nuvarande anordningarna vid

Centralstation och Norra station, eller några som helst utvidgningar i anslutning till

dessa, som må företagas till trafikskötselns underlättande, kunna komma till egentlig

nytta’ vid ett framtida ordnande av Stockholms bangårdsförhållanden enligt berörda

förslag. Häri ligger orsaken till att Kungl. Maj:ts för riksdagen framlagda förslag

till nya bangårdsanordningar i Stockholm i vad detsamma gäller Centralstationen och

Norra station kan sägas i viss mån innebära ett avståndstagande från det Carlssonska

förslaget.

Förutsätter man därför i likhet med motionären, att järnvägsstyrelsen saknar

tillräckliga skäl för sin mening, att Carlssonska förslaget är behäftat med så stora

olägenheter samt är andra förslag så avgjort och i så hög grad underlägset, att dess

utförande icke kan på allvar ifrågasättas från sakkunnigt och ansvarigt håll, så är

önskemålet att nu utföra förbättringar vid Centralstationen och Norra station i möjligast

ringa utsträckning och för minsta möjliga kostnader alldeles förklarligt. I enlighet

med denna motionärens åskådning kan han tydligtvis ej heller dela järnvägsstyrelsens

åsikt, att hänsyn till det Carlssonska förslaget icke böra föranleda vidare

uppskjutande, till men för trafiken och till ekonomisk olägenhet för såväl statens

järnvägar som trafikanterna, av en större utvidgning och omändring på sätt styrelsen

föreslagit för förbättrande av driften vid Centralstationen och Norra station. I motsats

mot denna styrelsens åsikt, anser motionären det tydligtvis lämpligare, att i största

möjliga utsträckning endast provisoriska åtgärder nu vidtagas för vinnande av tillfäl
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 77.

27

lig lindring i fråga om de förhållanden, som äro vållande till svårigheterna för trafikskötseln

vid de nämnda stationerna.

Att sådana svårigheter, krävande snar och verksam förbättring, förefinnas, bestrides

åtminstone icke direkt av motionären, men han synes icke vilja tillmäta dem

den betydelse, de verkligen hava, samt synes förmena, att vissa av de i statsverkspropositionen

till årets förra riksdag lämnade uppgifter icke hava den innebörd, som

med förefintligt statistiskt material påvisats.

Härvid märkes först det av motionären gjorda påståendet, att någon i järnvägsstatistiken

påvisbar ökning av styckegodstrafiken vid Norra station sedan år 1906

ingalunda ägt rum. Beträffande den slutsats, som härutinnan kan dragas av den för

dennas frågas bedömande tillgängliga statistiken, hänvisas till statsverkspropositionen

till innevarande års riksdag, Oavsett emellertid det mera teoretiska stöd, som styrelsen

anser statistiken lämna för sin mening, att verkligen trafikökning ägt rum sedan

nämnda tid, så bestyrkes riktigheten därav av de iakttagelser, som många av

huvudstadens innevånare torde hava varit i tillfälle att göra och på vilka stadens affärsmän

grunda sina upprepade klagomål över de olidliga förhållandena vid Norra

station. Aven stationsbefälet vitsordar, att en kraftig trafikökning ägt rum och att

förhållandena för närvarande äro ohållbara.

Ehuru möjlighet alltid förefinnes för att en av konjunkturerna orsakad depression

i det ekonomiska läget kan föranleda tillfällig avmattning i trafiken, måste styrelsen

räkna med en alltjämt fortgående stegring därav. Anstalter till mötandet av

sådan stegring böra därför icke försummas, allra helst då förhållandena redan äro sådana,

att tydligt utvidgningsbehov föreligger.

Utom genom trafikens stegring kommer ökat godsmagasinsutrymme att erfordras

även till följd av en bestämmelse i den nya, den 1 nästkommande oktober ikraftträdande

trafikstadgan, enligt vilken trafikant erhåller 12 dagtimmar från tiden för

notisens mottagande till sitt förfogande för godsets avhämtning, medan samma tidrymd

hittills räknats från och med godsets ankomst till stationen. Då nästan allt

styckegods till Norra station ankommer och lossas under natten, kan ankomsttiden

för det allra mesta av godset räknas från magasinets öppnande kl. 7 på morgonen.

Till följd av att sålunda magasinshyra kunnat utkrävas för nästan allt gods, som

icke varit hämtat vid magasinets stängning kl. 7 e. m., har det mesta godset också

då varit avhämtat. Med den nya bestämmelsen torde däremot kunna förväntas, att

gods i avsevärda mängder får kvarligga över natten till nästföljande dag, varigenom

utrymmet i godsmagasinet ytterligare tages i anspråk.

Styrelsen har sålunda all anledning att vidhålla sin mening, att behovet av åtgärders

vidtagande för Norra stationens utvidgande är trängande. Ej heller har bärande

skäl framställts för att icke en utvidgning bör göras till den omfattning styrelsen

föreslagit dels med hänsyn till den redan befintliga trafikens storlek samt dels

och ännu mera i beaktande av sannolikheten för dess alltjämt fortgående ökning,

så att icke styrelsen nödgas alltför snart återkomma med begäran om nytt anslag för

samma ändamål.

Genom vissa, i motionen gjorda, på tidningsuppgifter stödda, dock icke preciserade

antydningar synes det som om motionären ville förmena, att de befintliga svårigheterna

för trafikskötseln vid Norra station skulle bero på att arbetet därstädes är

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande Nr 77.

organiserat på olämpligt sätt och att personalen icke skulle vara tillräckligt skickad

för sitt arbete. Mot en sådan mening vill styrelsen uttala sitt bestridande.

Motionären har, riktigt nog, påpekat, att närtrafiken till Stockholm tager statens

järnvägar starkt i anspråk och att denna trafik mellan huvudstaden och dess förstäder

icke är särskilt lönande. Däremot har han misstagit sig, då han förmodar, att

det är denna trafik som huvudsakligen framtvingar de utvidgningar, vilka av järnvägsstyrelsen

föreslagits i fråga om perrongspår och perronganläggningar vid Centralstationen.

Det är nämligen tvärtom fjärrtrafiken, som i främsta rummet kräver de

föreslagna utvidgningarna. Dessa äro, som i statsverkspropositionen till årets förra

riksdag också angives. framför allt betingade av den omständigheten, att endast ett

spår står till förfogande för söderut avgående tåg, varför åtskilliga gånger på dagen,

då tågen ligga varandra nära, flera tåg samtidigt måste uppställas på detta enda spår.

Om närtrafiken icke funnes, skulle denna med hänsyn till trafiksäkerheten mindre

lämpliga, av de nuvarande förhållandena emellertid betingade åtgärd, icke behöva

tillgripas i fullt så stor utsträckning, men det är likväl i långt högre grad fjärrtågen

än närtågen, som kräva den föreslagna ökningen av antalet plattformsspår. De senare

tågen behöva endast ett fåtal minuters uppehåll å stationen, medan däremot

fjärrtågen måste stå på stationen avsevärd tid för lastning av post, il- och resgods.

I överensstämmelse härmed är det ock för expedierandet av de stora södergående

tågen, som de nuvarande anordningarna framförallt uppställa svårigheter. Dessa svårigheter

göra sig särskilt kännbara vid de stora högtiderna och andra tillfällen, då

fjärrtrafiken är livligare än vanligt.

Motionären har efter särskild undersökning angivit de södergående tågens fördelning

efter vissa grunder under åren 1908 och 1912. Nedanstående uppgifter över

tågens fördelning på motsvarande sätt efter sommartidtabellerna åren 1908, 1912 och

1914 torde därför erbjuda visst intresse.

Södergående tåg vid centralstationen enligt sommartidtabellen 1908.

Ordinarie

tåg.

Söckendagar

Supplements

tåg

Södergående fjärrtåg bortom Saltskog och Södertälje .........

Södertäljetåg ......................................

32

7

—

Alvsjötåg ...........................................................................

5

_

Godståg..............................................................................

17

—

Summa

61

—

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Statsutskottets utlåtande Nr 77.

Södergående tåg enligt sommartidtabellen 1912.

Södergående fjärrtåg bortom Saltskog eller Södertälje.......

Södertäljetåg .........................

Ordinarie

tåg.

Söckendagar

Supplements-

tåg

28

14

40

23

13

Älvsjötåg .........................................

Godståg...............................

Summa

105

13

Anm. 2 tågpar till Gnesta hade sedan 1908 i samband med vissa omläggningar i tidtabellen

ändrats till Södertäljetåg. Det förhållandevis stora antal supplementståg

berodde på Olympiska spelen.

Södergående tåg enligt sommartidtabellen 1914.

Ordinarie

tåg.

Söckendagar.

Supplements-

Exempel å högtrafiks

dagar

tåg.

20/

/ 6

söckendag

!7e

helgdag

Fjärrtåg bortom Saltskog eller Söder-

tälje ......................................

32

11

40

37

Södertäljetåg ..................

12

—

12

17

Älvsjötåg .........................

49

—

49

45

Godståg...........................

27

—

22

11

Summa

120

11

123

110

Den tillbakagång i fråga om fjärrtåg, som ägt rum mellan åren 1908 och 1912,

beror förutom på anmärkta ändring av tvenne Gnesta-tågpar till Södertäljetåg jämväl

på förändring av blandade tåg till godståg samt i samband därmed gjord omläggning

av tidtabellen.

Det är emellertid icke blott tågantal och tågslag, som bestämma behovet av

antalet plattformar och spår, utan därvidlag har tidtabellen synnerligen stor betydelse,

liksom ock tidtabellen måste uppgöras med hänsyn till förhållandena å stationen i

berörda hänseende. Sålunda märkes, att åtskilliga fjärrtåg redan enligt den nuvarande

tidtabellen ligga varandra rätt nära, men att det vore ett önskemål, att särskilt vissa

supplementståg till i direkt förbindelse med utlandstrafiken stående ordinarie tåg,

kunde förläggas närmare dessa än som nu, tillföljd, av det otillräckliga spårutrymmet

vid Centralstationen, är möjligt.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande Nr 77.

Motionären har vidare kritiserat styrelsens förslag därför att detsamma icke

upptagit den tankegången, att lokal- och närtrafikstågen, i stället för att såväl norrifrån

som söderifrån stanna vid Centralstationen som slutpunkt, borde ombesörjas

efter en enhetlig plan, möjliggörande, att under lämpliga omständigheter ett söderifrån

kommande dylikt tåg fortsatte norrut å norra stambanan eller Västeråsbanan och tvärtom,

varigenom behovet av uppställningsspår för tomma persontåg, såväl vid Centralstationen

som vid driftbangården norr om Hagalund, skulle komma att väsentligt minskas,

Bortsett ifrån att en sådan anordning skulle kräva en vidlyftig omdaning av Centralstationen,

då nuvarande lokal trafiksanordningar för norra trafiken därstädes icke skulle

vidare kunna användas, torde andra rent trafiktekniska hinder även möta. Det böi

således erinras därom, att tågsätten mellan Centralstationen och Älvsjö äro väsentligt

större än statsbanans norrgående lokaltåg samt att Västeråsbanans trafik ombesörjts

med denna bana tillhörig rullande material samt av dennas personal. Det torde därjämte

bemärkas, att tidtabellerna för lokaltågen måste upprättas med hänsyn till den

å huvudspåren framgående fjärrtrafiken och att tidtabellen för alla tåg söderut måste

upprättas med hänsyn till nödvändigheten att i enlighet med därom gällande bestämmelse

hålla svängbron över Söderström öppen viss tid. Det torde därför mota avsevärda

svårigheter att upprätta tidtabeller för genomgående lokaltåg, särskilt så vitt

icke ett tillräckligt antal spår vid plattformskant står till buds för lokaltågens intagande

och uppehåll med erforderliga väntetider. Det av motionären föreslagna sattet

för skötseln av lokaltrafiken måste erfordra en vida mera genomgripande omändring

och utvidgning av Centralstationen, än som av styrelsen föreslagits, och torde tillsvidare

icke kunna genomföras. Styrelsen har däremot icke förbisett, att det av motionären

antydda trafikeringssättet kan komma att bliva lämpligt framdeles efter västra

stambanans omläggning, och anordningar för dess möjliggörande äro därför upptagna

såväl i 1910 års som 1914 års förslag. -

Slutligen har motionären riktat en, efter hans mening, synnerligen viktig och

betänklig anmärkning mot de markinköp å sträckan Karlberg—Centralstationen, som

styrelsen föreslagit skola ske, under framhållande av att desamma icke omfattade de

för genomförandet av 1901 års bangårdskommittés förslag erforderliga områdena a

denna bansträcka. Härtill torde endast behöva erinras, att med det anslag å 1,500,000

kronor, som av 1911 års riksdag beviljats för inköp av mark för utvidgning av Stockholms

bangårdar, avsågs verkställande av inköp av sådana områden, som erfordras

såväl för 1910 års som 1901 års bangårdskommittés förslag, och att de nu till for

värv ifrågasatta områdena helt och hållet ingå såsom delar i de större områden, som

å denna sträcka krävas vid ett genomförande av 1901 års bangårdskommittés förslag.

Annan uppgift beträffande dessa jordköp än vad härav framgår liar från styrelsens

sida icke meddelats, vadan motionärens uttalande, att av styrelsen lämnad uppgift i

berörda hänseende ej kan godtagas, måste bero av någon missuppfattning.

Motionärens förslag.

Det ändringsförslag, som i motionen skisserats och som genom den av motio

nären inlämnade, av förenämnda Vinell uppgjorda ritningen närmare preciserats, innefattar

i huvuddrag följande: Den södra av de tvenne väster om huvudspåren belagna

för uppställning av persontågssätt använda, enligt styrelsens förslag slopade spårgrup
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 77.

31

perna vid Norra station bibehålies; den norra gruppen slopas däremot även enligt

motionärens förslag. Genom bibehållande av den förstnämnda spårgruppen och genom

anlitande av Frösunda driftsbangård för uppställning av persontågssätt i större utsträckning,

än styrelsen funnit för närvarande lämpligt och möjligt, anser förslagsställaren,

att utläggandet av den av styrelsen föreslagna nya, delvis under Kungsgatuviadukten

förlagda driftsspårgruppen kan underlåtas, varmed följer, att den av styrelsen

föreslagna förlängningen av nämnda viadukt blir onödig. Frilastbangården

kvarligger å nuvarande plats i stället för att, som styrelsen föreslagit, flyttas till östra

sidan om huvudspåren, d. v. s. till samma sida därom, som godsmagasinen äro belägna.

Huvudspåren erhålla mindre omläggning än styrelsen föreslagit. Godsmagasinen

förlängas med vardera 30 meter, utläggas även å bredden, så att större golvyta

erhålles, samt förses med s. k. sågtandplattformar vid kajspåren. Genom förlängninningen

av magasinen avkortas de båda norr och söder om magasinen belägna lastkajerna,

av vilka den södra uteslutande användes för mjölktrafiken. Enligt förslaget

utbygges ny mjölkkaj av samma längd som den slopade kajsträckan eller 30 meter

i fortsättning mot söder av en nu befintlig, för lastning av tomkärl använd kaj belägen

å ömse sidor om och under Kungsgatuviadukten. Ankomst- och avgångsspår (å

ritningen benämnda infarts- och utfartsspår) för godståg från och till Tomteboda

utläggas och likaså anlägges en ny grupp uppställningsspår nordväst om magasinet

för avgående gods. En i bangårdens södra del belägen grupp av uppställningsspår

avknappas däremot. Likaså slopas ett nu befintligt, uteslutande för framförande av

lokomotiv avsett passagespår. Förslagsställaren anser, att genomförandet av den

av honom föreslagna planen för Centralstationen skulle komma att kosta c:a 150,000

kronor samt att densamma skulle innebära en besparing gentemot det av Kungl. Maj:t

framlagda förslaget av i runt tal 1 million kronor.

Oavsett vilken mening, som må hysas beträffande lämpligheten i stort sett av

motionärens förslag, så måste den av honom förordade spårplanen omarbetas för att

överhuvud taget kunna användas. Då genom sådan omarbetning av planen även

vissa för förslaget viktiga detaljer bliva något annorlunda, än motionären tänkt, torde

det vara nödvändigt för styrelsen att ingå på de ändringar, som finge vidtagas vid

sådan omarbetning.

Först och främst märkes, att bibehållandet i nuvarande läge av huvudspåren,

på det sätt motionären föreslår, förhindrar utvidgningan av Centralstationens spårsystem

enligt styrelsens förslag, så att plattformarna icke kunna erhålla varken de

längder eller de bredder, som styrelsen föreslagit. Vidare kan icke, såsom motionären

föreslår, det befintliga lokomotivpassagespåret öster om huvudspåren slopas. I så

fäll skulle nämligen bland annat ett stort antal av norra stambanans och Stockholms

—Vesterås—Bergslagens tåglokomotiv för passage från Centralstationen till vändskiva

vid Tomteboda eller eventuellt vid Norra station, som regel endast med olägenhet för

växlingsarbetet vid Norra station, kunna framföras öster om huvudspåren, utan finge

hänvisas till det västra, enligt motionärens förslag i allt fall synnerligen hårt belastade

förbindelsespåret. Antalet korsningar i plan med huvudspåren skulle också

härigenom ökas avsevärt. För ett passagespår genom Norra station utöver det av

motionären föreslagna måste därför plats beredas öster om huvudspåren. Genom

ändring av planen i nu berörda hänseende kommer förenämnda, av motionären bibehållna

grupp av uppställningsspår att i det närmaste få slopas.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande Hr 77.

Med järnvägsstyrelsens förslag skulle mellan Centralstationen och södra myn

ningen av tunneln under Hagalund erhållas en spårförbindelse, vilken skulle an vän

das dels för framförande av de tomma persontågssätten till Centralstationen, dels för

framförande av de södergående godstågen till och från ran^erbangården vid Tomteboda

samt dels för förbindelse mellan Tomteboda och lastspåren vid Norra station

väster om huvudspåren. Till sagda förbindelsespår har å den av motionären inlämnade

planen icke inlagts spårförbindelse från tågspåren vid centralstationen. Sådan

spårförbindelse kan visserligen utan svårighet anordnas, men kommer densamma att

i plan korsa utdragsspåret för nyss berörda spårgrupp för uppställning av persontågssätt.

Genom spårgruppens slopande, vilket, enligt vad ovan sagts, vid planens

omarbetning blir nödvändigt, komme givetvis också nämnda plankorsning att bortfalla.

Det föreslagna läget för den nya mjölkkajen i södra ändan av den för tomkärl

nu använda kajen är icke användbart för det avsedda ändamålet. En mjölkkaj måste

nämligen hava sådan belägenhet, att vagnar hastigt kunna till- och bortföras, vilket

icke låter sig göra med det föreslagna läget, då passagen till kajen i så fall komme

att bliva alltför mycket stängd genom tomkärlsvagnar, vilka hela dagen igenom stå

uppställda för lastning vid kaj. Tillbyggnaden mot söder av berörda kaj kunde i

stället användas som tomkärlskaj och den norra delen av kajen ombyggas till mjölk

kaj och förses med tak. En sådan ändring av förslaget nödvändiggör emellertid, att

vidliggande uppställningsspår avkortas, varigenom den för vagnuppställning tillgängliga

spårlängden något minskas.

Befintliga, av styrelsen samt av motionären föreslagna spårlängder, magasinsutrymmen

m. m. äro angivna i nedanstående, jämförande tablå.

— ■■ ......- - ■ ■■■■■ ■

Spårlängde

r

Antal spår

Nu-

Motionä-

Nu-

1912 års

Motionä-

varande

1912 års

varande

rens

förslag

ban-

gården

förslag

rens

förslag

ban-

gården

förslag

m.

m.

m.

Frilastspår |

600

800

1 600

5

6

1 5

Lastspår för tullvagnarj

170

1

2

Plattformsspår för godsmagasinen...

240

500

330

—

—

—

Lastkaj spår....................................

240

270

210

—

—

—

Spår för lossning af postvagnar ...

70

110

70

—

—

—

Spår intill mjölkkaj........................

205

250

200

—

—

—

Spår för ank. och avg. godsvagnar]

Uppställnings- och rangerspår för>

800*)

1,410

575

1 7

4

2

godsvagnar ..............................J

1,300

990*)

1

12

9

Summa spårlängd för godsrörelsen

2,155

4,810

2,975

—7

—

—

Uppställningsspår för persontågssätt

1,500

1,400

700

11

9

6

Summa effektiv spårlängd

3,655

6,210

3,675

—

j Vågspåret medräknat
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 77.

33

Anm. Vid behövlig omarbetning av motionärens förslag torde uppställniDgsspåren för

persontågssätt i det närmaste bortfalla.

Ank. Godsmagasinets golvarea ................ m2

2,900

5,000

4,100

Avg. » » »

2,300

3.800

3,400

Summa golvarea m2

5,200

8,800

7,500

Vad först beträffar spårutrymmena för godsrörelsen synes av tablån, att motionärens

förslag endast innebär en mindre ökning av de nuvarande, och bleve denna

ökning ännu mindre vid planens omarbetande i enlighet med vad förut påvisats vara

nödvändigt. Bortsett frän den, av behövlig omarbetning av spårplanen betingade reduktionen

av de av motionären föreslagna spårlängderna, är den av motionären föreslagna

ökningen synnerligen ringa i jämförelse med vad som erhålles genom styrelsens

förslag. Likväl märkes, att godsrörelsen enligt motionärens plan, för sitt behöriga

skötande, måste kräva mera i stället för mindre spårutrymmen än enligt styrelsens

förslag, då det förra, i motsats till det senare, förlägger frilastningen å motsatt

sida om huvudspåren mot godsmagasin och lastkajer.

Nyss berörda förläggning av frilastbangården och godsmagasinen å ömse sidor

om huvudspåren utgör ett betänkligt moment i förslaget. Olägenheterna av denna

förläggning äro redan nu synnerligen stora, då därav förorsakas svårigheter för vagnutbytet

mellan lastspåren och godsmagasinet samt höga kostnader för växlingsarbetet.

Dessa svårigheter tillväxa tydligtvis i den mån trafiken utvecklas och särskilt genom

ökat tågantal å huvudspåren. Genom ibruktagande på avsett sätt av den nya driftsbangården

för uppställning av persontågssätt vid Frösunda kommer tågrörelsen å huvudspåren

och det föreslagna nya förbindelsespåret att ytterligare avsevärt stegras, och

därigenom föranledes sålunda ytterligare olägenhet för driften vid Norra station enligt

motionärens förslag. Det är med hänsyn till ovanstående styrelsen föreslagit lastspåren

överflyttade till östra sidan om huvudspåren, genom vilken åtgärd vagnutbytet

skulle underlättas, så att bland annat växlingsarbetet och följaktligen även kostnaderna

därför bleve minskat.

Förläggning av frilastbangården och godsmagasinen å samma sida om huvudspåren

vore annars ännu angelägnare enligt motionärens än enligt järnvägsstyrelsens

förslag, då det förstnämnda förslaget förutsätter flyttning av så gott som all uppställning

av persontågssätt till Frösunda, varigenom tågantalet å dit ledande förbindelsespår

och huvudspår väsentligt ökas. Svårigheterna att överföra vagnar från ena till

andra sidan om huvudspåren vid Norra station enligt motionärens förslag komme

därför att nödvändiggöra, att den långa omvägen över Tomteboda i stor utsträckning

finge användas för förbindelsen mellan frilastspåren och magasinsspåren.

Ett annat avseende, däri styrelsen icke kan biträda motionärens förslag, är slopandet

av den i styrelsens förslag upptagna driftsspårgruppen med sträckning delvis

under Kungsgatuviadukten och innehållande 9 spår med en sammanlagd längd av

1,400 meter. Den spårgrupp som motionären i gengäld velat behålla, innehållande

6 spår med en sammanlagd längd av 700 meter, skulle i endast otillräcklig grad beBihang

till senare riksdagens protokoll 1914. 6 samt. 44 käft. (Nr 77.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets utlåtande Nr 77,

reda erforderligt spårutrymme. Som ovan sagts, skulle också denna spårgrupp i det

närmaste bortfalla vid den föreslagna spårplanens behövliga omarbetning.

I fråga om behövligheten av denna spårgrupp erinrar motionären om, att styrelsen

år 1909 förklarat läget för den nya driftbangården vid Frösunda fullt tillfredsställande

även för den händelse 1901 års bangårdskommittés förslag bleve genomfört

och att sålunda ett läge av uppställningsspåren för tomma personvagnar för de norra

banorna (Västeråsbanan och Norra stambanan) vid Frösunda skulle vara fullt förenligt

med de drifttekniska kraven i avseende å dessa banor. Häremot framhålles,

att det givetvis är till fördel för skötseln av trafiken vid en station av terminustyp

ju närmare plattformsspåren dylika uppställningsspår äro belägna och att därför endast

tvingande skäl böra föranleda en sådan utflyttning av desamma, som motionärens

förslag förutsätter. Såsom motionären också antytt, nödvändiggör därjämte en dylik

utflyttning av uppställningsspåren förbättrad spårförbindelse mellan driftbangården och

Centralstationen. I motionen antydes därtill, att man för detta ändamål bland annat

torde böra åtskilja norra stambanans tvenne huvudspår mellan Järva och Tomteboda,

så att spåret för nedgående tåg komme att ligga i den nu övergivna sträckningen för

norra stambanan, under det att uppgående spåret skulle kvarligga i den nya tunneln

under Hagalund, varigenom det andra spåret i denna tunnel skulle kunna användas

för förbindelsen mellan Centralstationen och Frösunda driftbangård. Genom en sådan

anordning skulle emellertid statens järnvägars hållplats i Hagalund uppdelas till tvenne

olika platser i samhället, vilket medför olägenheter och högre driftkostnader. Härförutom

kräver ett genomförande av motionärens förslag i detta avseende utvidgning

av Frösunda driftbangård med ty åtföljande kostnader, som säkerligen bliva lika stora

om ej större, än de i förslaget upptagna för utläggande av uppställningsspår söder

om Kungsgatan. Styrelsen har i sin underdåniga skrivelse av november 1912 framhållit,

att ett genombrytande av stenbänken för Kungsgatan erfordras, vare sig 1901

års eller 1910 års bangårdsförslag kommer till utförande, och att därför någon tvekan

att nu verkställa detta arbete icke bör föreligga. Då styrelsen för sin del obetingat

föredrager 1910 års förslag framför 1901 års bangårdskommittés, synes det ock styrelsen

påtagligt, att de arbeten, som måste utföras, innan definitivt avgörande träffats i

bangårdsfrågan, verkställas i anslutning till förstnämnda förslag, dock så, att därigenom

icke lägges hinder i vägen för det senare förslagets genomförande.

Genom berörda, av motionären förordade ändring i styrelsens plan skulle också,

som förut nämnts, det å västra sidan om huvudspåren föreslagna förbindelsespåret

ytterligare tagas i anspråk. Detta spår, vilket järnvägsstyrelsen, enligt ovanstående,

avsett att huvudsakligen användas för framförandet av persontågsätten för den södergående

trafiken, för de södra godstågen samt för vagnar med tullgods och för vagnar

till Centralsaluhallen och därinvid belägna anläggningar, komme enligt motionärens

förslag att ytterligare belastas dels för vagnöverföring mellan frilastbangården och

Tomteboda samt mellan frilastbangården och godsmagasinen, dels ock med ett större

antal (troligtvis samtliga) persontågsätt, som finge hänvisas till Frösunda. Det östra

förbindelsespåret bleve däremot jämförelsevis mindre utnyttjat.

Det behov av förbättrad förbindelse å sträckan Centralstationen—Frösunda, som

genom motionärens förslag skulle föranledas, komme att, om ej genast, så troligtvis

rätt snart, nödvändiggöra utläggandet av ytterligare ett, tydligtvis större kostnad än

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 77,

35

Kungsgatuviaduktens förlängning betingande, förbindelsespår. Då därjämte märkes,

att den spårlängd, som motionären inbesparar vid Centralstationen, likväl får utläggas,

ehuru vid Frösunda, så kommer tydligen motionärens förslag icke att i detta hänseende

innebära någon besparing gentemot styrelsens förslag.

Genom den föreslagna utökningen av magasinens längder med vardera 30 meter

beredes vid vardera plats för ytterligare 3 vagnar, eller möjligen, vid användande av

mindre vagnar av föråldrad modell, 4 sådana. Denna längdökning är dock alldeles

otillräcklig för att någon avsevärdare förbättring i nuvarande förhållanden skall kunna

vinnas, då därmed erhålles för vardera avgående och ankommande magasinen endast

165 meter kajspårlängd, medan järnvägsstyrelsens förslag upptager en spårlängd av

240 meter vid avgående magasinet och 265 meter vid ankommande magasinet. Att

magasinen enligt motionärens förslag förses med spårplattformar i sågtandform innebär

visserligen någon fördel med avseende på magasinet för avgående gods1, därigenom

att lastade vagnar kunna utdragas och tomma insättas med mindre störande

avbrott i lastningsarbetet än nu. Genom en sådan åtgärd ökas dock icke det antal

vagnar, som på en gång kan stå vid plattform för lastning, och möjlighet rinnes sålunda

icke att i avsevärd mån nedbringa tiden och kostnaderna för godslastningen.

Motionärens förslag medgiver dock i likhet med styrelsens, att några vagnar kunna

uppställas å spåren närmast utanför plattformsspåren, varigenom s. k. genomlastning

kan anordnas till å de yttre spåren stående vagnar vid avgående magasinet. Fördelen

av underlättad vagnomsättning vid plattformarna torde icke kunna fullt utnyttjas

på grund av förberörda otillfredsställande spåranordningar, som motionärens förslag

upptager.

En avsevärd ökning av magasinens längder är emellertid önsklig med hänsyn

icke blott till godsets hastigare lossning från eller lastning å järnvägsvagnar, utan ock

för att större antal portar mot lastplanet skola kunna erhållas och sålunda mottagning

och avlämning av gods ske snabbare, vilket är en förutsättning för att ökad godsmängd

skall kunna vid magasinet behandlas och allmänheten betjänas utan den orimliga

tidsutdräkt, som under nuvarande förhållanden är oundgänglig under den tid av

flera månader årligen, som högtrafik råder.

Den ökning i magasinsutrymme, som motionärens förslag upptager, vinnes huvudsakligen

genom en breddning av de nuvarande, för rationell godsbehandling, redan

alltför breda magasinen. Medan järnvägsstyrelsen för de nya magasinen föreslagit en

högsta bredd av 20 meter, skulle enligt motionärens förslag magasinet för ankommande

gods erhålla en bredd varierande mellan 32 och 15 meter samt bliva bredare

än 20 meter å en sträcka av 130 meter; magasinet för avgående gods skulle erhålla

en bredd varierande mellan 32 och 11 meter samt bliva bredare än 20 meter å en

sträcka av 100 meter. Tydligt är, att alltför stor bredd å magasinen icke är till fördel

för rationell och ekonomisk godsbehandling, dels enär väglängden för godsets förflyttning

blir större, dels enär mera arbete måste nedläggas på omflyttningar av det

en gång upplagda godset, dels enär svårigheter uppstå vid stor tillströmning av gods

att finna och särskilja gods upplagt å alltför stor bredd samt dels enär plats för ett

emot magasinsutrymmet svarande vagnantal icke kan beredas utefter magasinet. I

1 Magasinet för avgående gods förses även enligt järnvägsstyrelsens förslag med sågtandplattform,

men däremot icke magasinet för ankommande gods, då utdragning eller insättning av

enstaka eller ett fåtal vagnar icke behöva ifrågakomma vid detta magasin.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets utlåtande Nr 77.

ett brett magasin åtgår också en större del av utrymmet till manövervägar. Den av

järnvägsstyrelsen föreslagna bredden av 20 meter är måhända större, än som egentligen

vore önskligt, men då möjligheten att utöka magasinen på längden är begränsad,

har det varit nödvändigt att göra bredden relativt stor. Till jämförelse må nämnas,

att godsmagasinen i Köpenhamn äro 15 meter breda, i Leipzig å Sachsiska sidan

15,6 och 17 meter breda samt å Preussiska sidan 11,6 meter breda.

Till följd dels av utökningen av de redan alltför stora bredderna, dels variationerna

i bredderna och dels de oregelbundna formerna, vinnes icke möjlighet att i de

av motionären föreslagna magasinen erhålla ett verkligt rationellt ordnat och översiktligt

arbete, eller att fullt utnyttja utrymmet. Förslaget torde i dessa hänseenden

till och med innebära en försämring gentemot nuvarande, ytterst olämpliga förhållanden.

Arealerna av de av järnvägsstyrelsen föreslagna godsmagasinen stå i det förhållande

till godsmängderna för år 1910, då särskild uträkning över godsmängden gjorts,

att 15 kvm. golvyta motsvarar en genomsnittlig godsmängd av 1 ton per dag, därvid

godsmängden för hela året uppdelats på 300 dagar. Nämnda förhållanden ha varit

det minsta, som styrelsen ansett sig kunna använda för bestämmande av den golvyta,

för vilka magasinen böra utbyggas, om därmed under avsevärd tid skall vinnas

snabb, säker och ekonomisk godsbehandling.

Till jämförelse med förenämnda förhållanden mellan magasinsyta och medelgodsmängden

per dag av 15 kvm. per ton, vilket av styrelsen valts med hänsyn till

landets trafikförhållanden och rörelsen här på platsen, må nämnas, att PreussiskHessiska

statsbanorna beräkna en magasinsyta av 10 å 20 kvm. per ton. Vid tilllämpandet

av dessa normer för förhållandena i Stockholm måste ihågkommas, att

godsmängden här under vintermånaderna, till följd bland annat av sjöfartens upphörande

eller försvårande, är avsevärt större än medeltalet för hela året, varför snarare

ett högre än ett lägre värde än medelvärdet — 15 kvm. per ton — borde väljas.

Golvarealen av de av motionären föreslagna magasinen utgör endast 101 kvm.

per ton godsmängd, vilket är alltför ringa för att det av styrelsen åsyftade ändamålet

med den nu föreslagna bangårdsutvidgningen skall kunna vinnas.

Den av motionären föreslagna förlängningen av godsmagasinen är såsom förut

nämnts otillräcklig, jämväl med hänsyn till bekväm avlämning och uttagning av

gods, varpå framförallt allmänheten blir lidande. Motionärens förslag innebär emellertid

ännu en olägenhet för allmänheten nämligen de olämpliga lägena för godsmagasinens

berörda tillbyggnader på längden. Lastplanerna framför de av motionären

föreslagna tillbyggnaderna äro nämligen synnerligen trånga. Redan nu råder vid

högtrafik stark trängsel särskilt framför avgående godsmagasinet, vilken trängsel givetvis

är mest besvärlig å den smala nordliga delen av lastplanet. Det oaktat skulle

denna smala, även för genom gångstrafik avsedda del av lastplanet enligt motionärens

förslag vidare framdragas. Likaså sträcker sig den föreslagna förlängningen av det

ankommande magasinet utefter Östra Järnvägsgatan och är förlagt ända ut i gatulinjen

för denna smala gata, vilken, om magasinet skall rationellt utnyttjas, vid åtskilliga

tillfällen torde bliva helt och hållet avspärrad för annan trafik än den till

och från godsmagasinet. Staden har tidigare med hänsyn till befarad olägenhet för

gatutrafiken vägrat bifall till en av järnvägsstyrelsen gjord hemställan om tillstånd

1 Enligt meddelande från järnvägsstyrelsen till statsutskottet bör denna siffra rätteligen vara 12.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 77.

37

att utbygga godsmagasinen å Norra Bantorget mot Östra Järnvägsgatan och utefter

or sgatan * vidare mån än som skett. Det är därför icke troligt, att staden nu

skulle tillåta det Ostra Järnvägsgatan tages i anspråk som lastplats i den utsträckning,

motionärens förslag förutsätter, eller att staden kommer att medgiva, som motionärens

förslag också innebär, utbyggnad å Norra Bantorget.

Slutligen märkes beträffande den av motionären förordade planen, att kajerna

tor mjölk och tomkärl äro bibehållna vid nuvarande otillräckliga längder om sam

manlagt 200 meter, medan järnvägsstyrelsens förslag för denna trafik upptager en

längd av 250 meter för första behovet med möjlighet till vidare utökning.

I en till den av motionären inlämnade ritningen hörande promemoria angivas

kostnaderna för genomförandet av motionärens förslag till omläggning av Norra station

approximativt till 150,000 kronor. Någon kontrollberäkning härav har icke

öretagits, då förslaget i föreliggande skick enligt ovanstående ej är användbart, men

ar nyssnämnda belopp påtagligen alltför ringa. Härvid märkes framförallt, att utbyggnad

av magasinen icke kan ske utan att stora delar av de gamla magasinen

först nedrivas, så att den yta, som skulle överbyggas med nya byggnader, bleve betydligt

större, än den föreslagna utvidgningen av de befintliga magasinens golvytor,

samt att därjämte provisoriska anordningar för byggnadstiden få göras, liksom i järnvägsstyrelsens

förslag beräknats. Härtill kommer ock, att avsevärt mycket större

omiaggnmgsarbeten, än som å ritningen visats, måste göras till följd av ovan berörda

nodvandiga omarbetning av planen, för att den skall kunna godtagas ens för den

mycket korta tids behov, förslaget skulle kunna fylla.

Iakttages vidare, att den föregivna besparingen genom att icke utlägga den av

styrelsen föreslagna driftsspårgruppen vid Centralstationen i verkligheten icke är påraknehg,

så torde utan vidare framgå, att en väsentlig reduktion får göras i den besparing

om 1 million kronor, som i nyssnämnda promemoria ävenledes angives, att

motionärens förslag jämfört med järnvägsstyrelsens skulle innebära.

Om det ock vore riktigt, såsom motionären angiver, att en förenkling beträffande

det närmast föreliggande utvidgningsbehovet vid Norra station och därmed

sammanhängande, minskad ombyggnadskostnad av budgetsskäl vore önskvärd, svnes

c ock icke hänsynen härtill böra föranleda sådana ändringar i ombyggnadsförslaget

a avsikten med detsamma blir helt förfelad. Ihågkommas bör även, att driftskostnaderna

maste bliva avsevärt lägre, sedan större utrymmen och rationellt anordnat

sparsystem genomförts, än under andra förhållanden. Till belysning av innebörden

harav ma anföras följande. Enligt uppgift från l:ste aktuarien i järnvägsstyrelsen

Norrman uppgå kostnaderna för behandlingen av 1 ton gods i magasin å statens

jarnvagars stationer av lista klass till 1 kr. 30 öre mer än motsvarande kostnad vid

stationer av andra klass. Detta förhållande torde till huvudsaklig del icke kunna

bero av annat an de knappa utrymmen och mindre tillfredsställande spåranordningar

som sedan aratal tillbaka förefinnas vid förstnämnda stationer, vilka äro Stockholm’

Göteborg, Malmo och Norrköping. Då nu, som bekant, godsbangården vid Stockoims

norra station bland dessa är den, där ovannämnda olägenheter göra sig mest

ann bara, torde kunna tagas för givet, att en ombyggnad av stationen, varigenom

okat utrymme och bättre spåranordningar vunnes, skulle komma att medföra en avS,

eVardJ besParing 1 ekonomiskt hänseende, då totala omsättningen av fraktstvckegods

därstädes uppgår till ej mindre än c:a 150,000 ton per år.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets utlåtande Nr 77.

Värdet av de fördelar, som skulle uppstå för trafikanterna därigenom att förhållandena

vid Norra station ordnades på rationellt sätt, är säkerligen mycket stort,

ehuru omöjligt att bestämt angiva. Stor hänsyn till de fördelar, som genom styrelsens

förslag skulle tillskyndas trafikanterna, torde emellertid böra tagas vid bedömande

av nu föreliggande stationsombyggnad, då det icke kan anses nationalekonomiskt

riktigt eller överensstämmande med de krav, som rätteligen kunna ställas å

statens järnvägar, att avlämning och avhämtning av gods är förenad med så stor

tidsutdräkt och kostnad, som nu under stor del av året är fallet vid Norra station.

I förberörda, till den av motionären avlämnade ritningen hörande promemoria

påstås, beträffande den å ritningen föreslagna planläggningen, att med densamma

åstadkommes »en effektiv utvidgning av såväl godsmagasinsanläggningarna som spårsystemet,

samtidigt som väsentligt ökade möjligheter att snabbare och bekvämare än

hittills åstadkomma vagnutväxling samt lossning och lastning vid de respektive godsmagasin

och lastkajerna» samt att »först vid en stegring i godsrörelsen vid Norra

station av c:a 50 å 60 %'' i förhållande till den nuvarande skulle lika pressande svårigheter,

som de, vilka nu föreligga, kunna tänkas inträda».

Med stöd av vad förut sagts, bestrider järnvägsstyrelsen dessa påståenden. Det

torde vara tydligt att, i motsats mot desamma, någon verksam förbättring av förhållandena

vid Norra station icke med förslagets genomförande skulle vinnas ens för

trafik av nuvarande storlek, långt mindre vid den tillväxt'' i trafiken, som kan och,

vid företagandet av en stationsutvidgning sådan som denna, bör beräknas komma att

inträffa. Sålunda bleve det lika litet möjligt att tillgodose trafikanternas berättigade

krav som att ordna arbetet inom magasinen och å bangården på rationellt och ekonomiskt

sätt. Om någon jämnbördighet med vad järnvägsstyrelsens förslag i dessa

och andra hänseenden erbjuder kan icke vara tal, och de ekonomiska fördelar med

hänsyn till driftsutgifterna, vilka styrelsens förslag erbjuder, torde enligt motionärens

förslag bliva på det hela taget inga.

Om motionärens förslag skulle antagas till utförande, bortfölle grunden för Stockholms

stadsfullmäktiges beslut i markfrågan m. m., och med all sannolikhet kan förväntas,

att något tillmötesgående från Stockholms stads sida i och för nu ifrågavarande

bangårdsutvidgning med uteslutande av den av järnvägsstyrelsen föreslagna ombyggnaden

av Norra station ej vore att påräkna. Det är nämligen särskilt stadens

önskan att få olägenheterna vid Norra station undanröjda, som mera än något annat

torde hava varit orsaken till de eftergifter, staden, och det dock först efter stark påtryckning,

förmåtts att göra. Det torde nämligen ligga i alltför öppen dag för att

icke av stadens vederbörande myndigheter utan vidare inses, att ett bifall till motionen

icke skulle innebära någon nämnvärd förbättring i de nuvarande olidliga förhållandena

vid Norra station utan att deras fortfarande under långliga tider framåt

därmed vore att betrakta som avgjort. Det synes för övrigt som skulle motionen

ifråga ej ens kunna upptagas till slutbehandling vid årets riksdag, då riksdagen ej

känner stadens ställning till densamma och ett villkorligt beslut måhända aldrig, till

tidsutdräkt för bangårdsfrågans lösning och men för statens järnvägars rörelse vid

vid Stockholm, kunde realiseras.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande 77 Nr.

39

Järnvägsstyrelsen torde härmed hava belyst det av motionären framlämnade förslaget

och hans därtill gjorda motivering — med undantag dock för i motiveringen

uttalat klander mot huvudstadens kommunalförvaltning, vilket icke torde tillkomma

styrelsen att bemöta, — och får med stöd av det anförda i korthet sammanfatta sin

mening om förslaget sålunda:

Det förslag till lösande av Stockholms bangårdsfråga i dess helhet, vars genomförande

motionen avser att tillgodose, är, enligt styrelsens förmenande och efter vad

styrelsen härovan tror sig hava påvisat, förknippat med allvarsamma olägenheter och

styrelsens motsvarande förslag så avgjort underlägset, att anledning icke kan föreligga

att upptaga detsamma till ytterligare piövning, varmed blott skulle föranledas ytterligare

tidsutdräkt och kostnad;

med det av motionären framställda förslaget till ombyggnad av Norra station

skulle icke vinnas avsevärd förbättring av de nuvarande för såväl statens järnvägar

som trafikanterna synnerligen besvärliga förhållandena vid stationen och därmed vinnes

icke någon minskning i kostnaderna för driftens ombesörjande å stationen;

Stockholms stads för förslagets genomförande nödvändiga godkännande därav

föreligger icke och torde icke heller vara att påräkna, varjämte

ett avslag å den av Kungl. Maj:t föreslagna ombyggnaden av Norra station

torde föranleda hela den föreliggande frågans fall, då grunden för stadens gjorda

medgivande att upplåta de för bangårdsombyggnadens genomförande behövliga, staden

tillhöriga jordområden, därmed skulle bortfalla.

Då den av Kungl. Maj:t föreslagna ombyggnaden enligt järnvägsstyrelsens förslag

icke påvisats vara obehövlig eller olämplig, men däremot ett synnerligen starkt

behov av dess snara genomförande förefinnes, kan järnvägsstyrelsen ej annat än på

det kraftigaste avstyrka bifall till motionen.

Stockholm den 28 juli 1914.

Kungl. Järnvägsstyrelsen

AXEL GRANHOLM.

Ivar Virgin.

Gotth. Dieden.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.