Betänkande, i anledning av väckt motion angående införande av en särskild värnpliktsskatt.
1915-03-22 · 10 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 7 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1915:16, Betänkande, i anledning av väckt motion angående införande av en särskild värnpliktsskatt.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.
I
Nr 16.
Ankom till riksdagen» kansli den 23 mars 1915 kl. 6 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion angående
införande av en särskild värnpliktsskatt.
(2:a avd.)
Närvarande: herrar K. G. Karlsson, Nilsson i Bonarp, frih. C. J. Beck-Friis, Oskar
Eklund, Lyckholm, Antonsson, Bergström, frih. Fleming, frih. Palmstierna,
Jesperson, Röing, Christiernson, Jonsson i Hökhult, Danström,
Knaust, J. E. Berglund, Holmström, von Hofsten, Nilsson i Kristianstad
och Jönsson i Revinge.
I en inom andra kammaren av herr Johansson i Brånalt väckt motion,
nr 49, som hänvisats till bevillningsutskottet, har hemställts, att riksdagen
ville besluta att i en skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att utredning
måtte föranstaltas om införandet av särskild värnpliktsskatt för sådana
män, som helt och hållet blivit befriade från fullgörandet av värnplikten,
och att därefter för riksdagen måtte framläggas det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.
Beträffande motiveringen härför får utskottet hänvisa till motionen.
Ifrågavarande skatteform sammanhänger till uppkomst och innebörd
på det närmaste med den allmänna värnplikten. Även om det i äldre
tider på olika håll förekommit avgifter, som haft åtminstone vissa yttre
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 7 samt. 13 käft. (Nr 16.) 1
Utskottet.
Utlandet.
2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.
likheter därmed, är det dock först den allmänna värnpliktens idé, som i
sin tillämpning skapat förutsättningarna för en vämpliktsskatt i egentlig
mening.
Den första mera moderna formen av vämpliktsskatt förekom i Frankrike,
varest i samband med införandet av allmän värnplikt i slutet av
1700-talet stadgades, att medborgare, som befriades från krigstjänst, skulle
antingen ställa annan man för sig eller ock erlägga ett visst penningbelopp.
Redan 1818 i och med antagandet av ändrade grunder för rekryteringen
bortföll dock denna skattskyldighet.
Härefter dröjde det till 1860-talet, innan denna skatteform vann något
ytterligare positivt erkännande. Vid denna tid infördes vämpliktsskatt i ett
par sydtyska stater samt i Schweiz. Det schweiziska systemet, sådant
det efter hand utbildades, har fått tjäna som föredöme på andra håll,
bl. a. i Frankrike, där vämpliktsskatt 1889 åter infördes för att emellertid
1905 i samband med ändring i övningstiden ånyo avskaffas.
Av de stora militärstaterna är det, utom Frankrike, egentligen blott
Österrike-Ungern, som följt exemplet. Där har emellertid vämpliktsskatt
efter olika grunder uttagits från början av 1880-talet. Sedan ungefär lika
länge hava i Tyskland förslag i ämnet tid efter annan varit uppe, men ej lett
till något positivt resultat. Debatterad har frågan varit även i Italien, varemot
Ryssland först under nu pågående krig och väl närmast i statsfinansiellt
syfte tagit upp tanken och, enligt en uppgift i tidningspressen,
redan skall hava påbjudit ett slags vämpliktsskatt. England, som hittills saknat
allmän värnplikt, har givetvis stått främmande för frågan om vämpliktsskatt.
Enligt inhämtad uppgift tinnes för närvarande vämpliktsskatt i olika
former införd allenast i följande europeiska länder, nämligen österrikeUngern
och Schweiz samt tre Balkan stater, Turkiet, Bulgarien och Grekland,
och skulle därtill eventuellt då komma Ryssland.
I de nordiska länderna har frågan om vämpliktsskatt icke vunnit
erkännande i lagstiftningen. Förslag därom hava emellertid varit uppe
såväl i Norge och Danmark som hos oss.
Att här ingå på någon redogörelse för olika utländska system, som
vunnit tillämpning eller förelegat i förslag, skulle föra för långt. Framhållas
må endast, att av nu gällande lagstiftningar på området de österrikiskungerska
och schweiziska synas mest beaktansvärda.
Sverige.
(Historik).
Vad Sverige beträffar har, såsom nyss antytts, spörsmålet om värn
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande Nr 16. 8
pliktsskatt varit under övervägande, ehuru hittills utan påföljd i lagstiftningsväg.
Frågans historia, som går tillbaka till 1860-talet, torde lämpligen
böra göras till föremål för en kortfattad återblick.
Till det för 1869 års riksdag framlagda härordningsförslaget voro även
anknutna bestämmelser rörande eu »värnskatt», som skulle utgöras av
från värnpliktens fullgörande befriade och, beräknad efter den allmänna
bevillningen, utgå med belopp från 2 till 50 kronor årligen under de sju
första beväringsåren och med 1—25 kronor årligen under de tre sista
åren. Frågan föll med härordningsförslaget i dess helhet.
Yid 1871 års lagtima och urtima riksdagar kom förslaget om värnskatt
igen i samband med nytt härordningsförslag. Skatten föreslogs nu
skola utgå lika under alla beväringsåren och med belopp motsvarande
halva bevillningen, lägst 3 kronor. Förslaget om värnskatt fick dock
även nu dela huvudfrågans öde att falla.
1877 års förslag till ny värnpliktslag innehöll intet om någon värnpliktsskatt,
och blev en enskild motion om »vämeskatt, progressivt efter
förmögenhet» avslagen av riksdagen.
Härefter fick frågan om värnpliktsskatt eller »värnskatt» vila, tills den
åter upptogs i generalstabens härordningsförslag 1890 och i den så kallade
generalskommitténs däröver avgivna utlåtande 1891. Gemensam för båda
var principen, att värnskatt skulle erläggas av de värnpliktiga, som vore
till tjänst vid rikets försvar oförmögna och på grund därav frikallade, under
den tid, de eljest skulle hava tillhört beväringen, ävensom av värnpliktiga,
som erhölle uppskov med inskrivning, för varje år därav. Huvudsakliga
skillnaden rörde sättet för skattens bestämmande. Medan generalstaben
föreslog, att skattebeloppet skulle utgöra minst 3 kronor och för
dem, som erlade bevillning, uppgå till samma belopp som denna, förordade
generalskoramittén en särskild ordning för skattens bestämmande.
1892 års härordningsförslag kom dock ej att innehålla några stadganden
om värnpliktsskatt. En vid urtima riksdagen väckt motion upptog
i det väsentliga generalskommitténs förslag, men vann ej kamrarnas
bifall.
Sedermera kom frågan upp i sammanhang med 1901 års härordningsförslag.
Generalstabschefen hade angående betydelsen av införandet
av en värnskatt följande principuttalande: »Oduglighet till krigstjänst
och oduglighet till arbete eller enskilt förvärv äro alldeles icke med varandra
överensstämmande eller liktydiga begrepp, och då den, som frikallats
från värnpliktens fullgörande, onekligen undgår betydande ekonomiska
4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.
uppoffringar, men står i skuld till staten för åtnjuten uppfostran ock andra
fördelar, kan värnskatten näppeligen betraktas såsom en orättvis eller
obillig pålaga.»
Samma tankegång utvecklades närmare av chefen för lantförsvarsdepartementet,
som till statsrådsprotokollet yttrade bland aunat: »Visserligen kan
det sägas, att — då en värnpliktig är av naturen så utrustad, att han
icke kan godkännas vid den vid inskrivningsförrättningen förekommande
läkarebesiktningen — det icke är med rättvisa och billighet överensstämmande,
att sådan värnpliktig underkastas särskild beskattning, då naturen
gjort honom oförmögen till tjänst vid rikets försvar. Detta åskådningssätt
synes mig emellertid vittna om eu ensidig teoretisk uppfattning.
Frågan om värnskatt bör fastmera betraktas från den praktiska synpunkten,
att de värnpliktiges tjänstgöring i fredstid är förenad med ekonomiska
uppoffringar, enär de därunder måste avstå från enskilt förvärv,
medan åter de, som frikallats från värnpliktens fullgörande eller erhållit
uppskov med sin inskrivning, kunna fortfarande ägna sig åt sina borgerliga
sysselsättningar och således icke få vidkännas den ekonomiska uppoffring,
som drabbar de inskrivna värnpliktige. Den omständigheten, att
värnpliktig på grund av bristande kroppsutveckling, lyte eller annan orsak
blivit kasserad, innebär i och för sig icke, att han är oförmögen till
enskilt förvärv. Betraktas saken från nu antydd synpunkt, torde man
finna, att värnskatten företräder en utjämnande princip, samt att den är
både rättvis och billig. Att även den, som, innan han överskridit beväringsåldern,
utvandrar ur riket och därigenom undgår att helt och hållet
eller för ett eller flera år fullgöra värnplikten i beväringen, bliver underkastad
värnskatt, finner jag ävenledes vara i sin ordning, då en sådan
person onekligen står i skuld till staten för åtnjuten uppfostran och andra
fördelar, och det icke kan vara obilligt, att han, då han genom sin avflyttning
från fäderneslandet icke vidare kommer att bidraga till dess försvar,
förpliktas att i någon mån gälda denna sin skuld.»
I förslaget till ny värnpliktslag upptogs också ett stadgande av innehåll,
att värnskatt skulle, där ej särskild grund för befrielse förelåge, erläggas
dels av den, som på grund av oförmåga till tjänst vid rikets försvar
frikallades från värnpliktens fullgörande eller som finge uppskov med inskrivning,
för varje år, varunder han sålunda undginge att tillhöra beväriugen,
dels ock av emigrerande värnpliktig för hans återstående tjänstetid
i beväringen, och i riksstaten för 1902 beräknades förslagsvis såsom
inkomst av dylik värnskatt 500,000 kronor.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 10. 5
Emellertid lyckades förslaget om införande av en värnpliktsskatt eller
värnskatt ej heller denna gång vinna riksdagens bifall, om ock själva
idén ägnades visst erkännande. I skrivelse den 2 juni 1901 yttrade riksdagen
huvudsakligen, att då all erfarenhet saknades om till vilket belopp
en värnskatt skulle komma att uppgå, riksdagen icke ansett sig böra beräkna
densamma såsom tillgång till de ökade utgifterna för försvaret, samt
att riksdagen väl funnit goda skäl kunna förebringas för införande av
eu sådan skatt, men att lämpligheten eller olämpligheten därav naturligen
måste bliva väsentligen beroende av de grunder, enligt vilka densamma
komme att utgå. Vidare anförde riksdagen: »För närvarande föreligger
emellertid allenast förslag om införande i värnpliktslagen av vissa allmänna
stadganden rörande vilka personer i värnpliktsåldern skulle vara
skyldiga att erlägga värnskatt, utan att samtidigt framlagts något fullständigt
författningsförslag i ämnet. A7id sådant förhållande och då värnskatten
kan tänkas ordnad på flera olika sätt, är det tydligen nu icke
möjligt att bilda sig någon föreställning om, huru den tilltänkta nya skatten
i tillämpningen skulle komma att verka. Då härtill kommer, att meningarna
ännu torde vara ganska delade rörande de närmare grunder, som i
fråga om värnskatten böra göras gällande, och frågan, huruvida enighet
härutinnan kan ernås, svårligen låter sig avgöra, förrän ett fullständigt
förslag i ämnet föreligger till prövning, har riksdagen icke funnit sig böra
bifalla Eders Kungl. Maj:ts framställning om införande i värnpliktslagen
av de nu föreslagna bestämmelserna om värnskatt, helst hinder icke torde
möta att, om så befinnes lämpligt, i en blivande författning om värnskatt
införa motsvarande bestämmelser.»
Kungl. Maj:t följde den av riksdagen lämnade anvisningen och tillsatte
i början av 1902 en kommitté för utarbetande av närmare förslag
i ämnet. Kommitténs betänkande avgavs den 23 maj 1903 och omfattade
dels förslag till lag om värnpliktsskatt, vilken benämning föreslogs i stället
för den tidigare brukade beteckningen »värnskatt», dels ock förslag till
förordning angående tillämpningen av lagen om värnpliktsskatt (värnpliktsskatteförordning).
Det torde vara lämpligt att här lämna en översikt av
huvudgrunderna i kommitterades förslag.
Den rationella grunden för en värnpliktsskatt är, enligt kommitté- ,1003-,flT.
rade, ungefär denna. För den som äger självförsörjningsförmåga innebär slag/
fullgörandet av värnplikten en ekonomisk uppoffring. Om av någon orsak
en sådan person befrias från nämnda fullgörande, kommer han onekligen
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.
i en fördelaktigare ställning, i det lian odelat kan ägna sig åt sitt förvärvsarbete,
åt ombesörjandet av egna angelägenheter o. s. v. En ekvivalent
ekonomisk uppoffring bör därför kunna åläggas honom. Yärnpliktsskatten
kom me således att motsvara den ekonomiska delen av värnpliktsbördan.
Skattskyldiga bleve följaktligen alla, som kunde anses njuta fördel
därav, att de icke behövde genom tjänstgöring fullgöra värnplikten. Dit
hörde främst de män i åldern 21 — 32 år, vilka enligt värnpliktslagens
bestämmelser frikallats från värnpliktens fullgörande, vidare värnpliktige,
som med vederbörligt tillstånd avflyttade från riket, värnpliktige, som beviljats
uppskov med inskrivning, samt slutligen de som utan laga förfall
uteblivit från inskrivningsförrättning. Allmän förutsättning för skattskyldighet
bleve, som redan antytts, självförsörjningsförmåga, och skulle dennas
förefintlighet prövas av inskrivningsmyndigheten.
I överensstämmelse därmed, att vämpliktsskatten ansåges motsvara den
ekonomiska delen av värnpliktsbördan, borde skattens storlek rätta sig efter
den skattskyldiges ekonomiska förhållanden. Efter schweiziskt mönster
har således föreslagits dels en fast avgift för samtliga skattskyldiga, benämnd
värnpliktspenningar, dels ock en tilläggsskatt, ställd i visst förhållande
till förmögenheten eller inkomsten över ett visst belopp, under benämning
av värnpliktsavgift. Yärnpliktspenningarna hava föreslagits till
6 kronor för år av den tid befrielsen omfattade. Yärnpliktsavgiften har
ställts i direkt beroende av vederbörandes allmänna statsskatt, bevillning och
inkomstskatt, och föreslagits till hälften av dennas belopp, likaledes årligen
under det antal år den skattskyldige åtnjöte befrielse från värnpliktstjänst.
För utflyttande är skatteplikten redan av praktiska skäl inskränkt
till värnpliktspenningarna, men skulle i stället dessas belopp erläggas på
en gång. Vid återinflyttning skulle för den, som då frikallades, inträda
skyldighet att utgöra värnpliktsavgift för återstående åren. Å andra sidan
skulle återinflyttad, som fullgjorde sin värnplikt, återfå erlagda värnpliktspenningar
i mån av fullgörandet.
Därest, efter skattskyldighetens fastställande, den allmänna förutsättningen
därför, försörjningsförmågan, bortfölle, skulle befrielse från vidare
skatt kunna vinnas.
Yärnpliktspenningarna hava av kommitterade beräknats inbringa
500,000 kronor ärligen, vartill komme värnpliktsavgiftens belopp. Körande
användningen av dessa skattemedel har, i överensstämmelse med av riksdagen
1901 uttalad önskan och för övrigt efter exempel från Schweiz
7
Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.
och Österrike-Ungern, föreslagits, att ett fixt belopp, 200,000 kronor,
skulle avsättas till eu för beväringsmanskapet bildad invalid- och pensionsfond,
varefter återstoden skulle ingå till statsverket.
Ovan refererade bestämmelser återfinnas i den föreslagna lagen om
värnpliktsskatt, och har för ändring i denna förutsatts samtycke av konung
och riksdag. Lagen skulle icke bliva retroaktiv.
De för lagens tillämpning erforderliga föreskrifterna, innefattade i
»värnpliktsskatteförordningcn», skulle utfärdas av Kungl. Maj:t. Kommitterades
förslag i denna del synes dock numera icke vara av det intresse,
att någon redogörelse därför behöver givas.
över kommittéförslaget hördes kammarrätten och statskontoret samt
cheferna för general- och marinstaberna.
Kammarrätten och statskontoret, som avgåvo gemensamt utlåtande,
uttalade sitt gillande av syftemålet med förevarande skatt, att utjämna de
bördor, värnplikten medförde för dem, som måste personligen fullgöra densamma.
Betänkligheter inställde sig egentligen med hänsyn till svårigheten
att finna rättvisa och lämpliga grunder för skattens utgörande i varje
fall. Den av kommittén uppställda allmänna förutsättningen för skattskyldighet,
självförsörjningsförmåga, hade till konsekvens, att en ekonomiskt
väl lottad person, som vore urståndsatt till arbete, skulle få skattefrihet,
vilket icke syntes hållbart ur allmän och praktisk synpunkt. Därför borde,
enligt ämbetsverken» åsikt, värnpliktsavgiften utgå oberoende av vederbörandes
arbetsförmåga. Ifråga om skattens storlek föreslogs, att värnpliktspenningarnas
belopp skulle stanna vid 5 kronor årligen, vilket mera överensstämde
med motsvarande avgift i Österrike-Ungern och Schweiz. Börande
värnpliktsavgiften erinrades, att bevillningen såsom grund för beräkningen
erbjöde vissa olägenheter, bl. a. däruti att fastighetsbevillningen
icke bestämdes med hänsyn till egendomens verkliga avkastning, och att
inkomstbevillningen ej utginge av alla inkomstslag. Fördenskull och då
för övrigt försiktigheten manade till att ej göra skatteplikten för kännbar,
förordades, att värnpliktsavgiften skulle beräknas blott å inkomstskatten
och utgå med hälften av denna. Därjämte ansågs erforderligt, även av
hänsyn till inkomstskattens progressiva natur, att ett maximum sattes för
avgiften, exempelvis 500 kronor. Från de militära chefernas utlåtanden,
vilka huvudsakligen rörde detaljer, mestadels i förslaget till värnpliktsskatteförordning,
må endast antecknas, att generalstabschefen föreslagit,
att återinflyttade skulle omedelbart återbekomma hela beloppet av erlagda
värnpliktspenningar, vilken förändring även tillstyrktes av ämbetsverken.
Utskottets
yttrande.
8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 16.
Sedan berörda myndigheters utlåtanden under 1903 och 1904 avgivits,
har frågan emellertid fått Adla. 1907 års försvarskornmitté har icke
haft den uppe, och de 1911 tillsatta försvarsberedningarna hava ej ägnat
den vidare uppmärksamhet, än att första beredningen i sitt betänkande
upplyst, att beredningen tagit kännedom om 1903 års kommittébetänkande
om värn pliktsskatt, men då en sådan skatt knappast torde kunna bliva av
vidare betydelse ur statsfinansiell synpunkt, icke ansett lämpligt att i då
föreliggande sammanhang upptaga frågan till behandling. Ej heller i samband
med den förlidet år genomförda lösningen av försvarsfrågan förekom
från vare sig Kungl. Maj:ts eller riksdagens sida något initiativ eller uttalande
i förevarande ämne.
Frågan om införande av värnpliktsskatt är enligt sakens natur att
taga i betraktande från två skilda synpunkter, beroende på vilket syfte,
man vill låta en sådan skatt främst tjäna. Vid den tidigare behandlingen
hos oss av detta spörsmål, liksom tydligtvis även i den föreliggande motionen,
har värnpliktsskatten huvudsakligen avsetts som ett medel att jämnare
fördela försvarets bördor på landets olika medborgare genom att ålägga
dem, som befrias från personlig tjänst vid rikets försvar, ett ekonomiskt
bidrag, ägnat att uppväga det hinder i ekonomiskt förvärv de till sådan
tjänst uttagna därigenom tillskyndas. Emellertid kan frågan därjämte eller
tillä\rentyrs uteslutande ses från den statsfinansiella sjjlan.
Även om man i likhet med 1901 års riksdag skulle anse en värnpliktsskatt
principiellt berättigad i nyssberörda syfte av försvarsbördans
rättvisa utskiftande, kunna dock betänkligheter inställa sig med avseende
å dess praktiska genomförande. Redan 1901 uttalade riksdagen farhågor
i sådant hänseende, och den sedermera verkställda utredningen lärer icke
få anses hava lämnat härutinnan tillfredsställande förslag. Insikten härom
torde ock hava föranlett, att utredningen icke resulterat i något Kungl.
Maj:ts förslag. Redan de praktiska svårigheterna, i förening med frågans
antagna mindre betydelse för statskassan, synas jämväl hava kommit vederbörande
att vid senare utredningar rörande försvaret skjuta denna fråga
till sidan.
Att märka är för övrigt, hurusom de faktiska förhållandena i vissa
hithörande avseenden sedan 1901 och 1903 väsentligt förändrats. Redan
av det statistiska material, 1903 års kommitté hade till förfogande, framgick,
att antalet frikallade värnpliktiga i 21-årsåldern (— huvudgruppen av
de eventuella värnpliktsskatteskyldiga) i och med 1901 års skärpta inskriv*
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande Nr 10.
ningsbestämmeker omedelbart betydligt nedgått, nämligen från 10,463 är
1901 till 6,517 år 1902. Sedermera har samma siffra ytterligare sjunkit
och utgjorde 1913 blott 5,464. Väsentligen beror givetvis nedgången efter
1901 därpå, att, som känt är, inskrivningen av värnpliktiga sedan den
tiden omfattar ej blott de verkligen vapenföra utan ock värnpliktiga av
svagare konstitution, som dock befinnas dugliga till annat arbete i militärtjänsten
än direkt vapentjänst.
I samma mån som den personliga insatsen alltmera effektivt tages i
bruk för försvarets olika ändamål, minskas naturligen räckvidden för värnpliktsskattens
såväl mera principiella som ock rent finansiella betydelse.
De kasserades huvudpart torde utgöras av personer, som äro med sjukdomar
eller lyten så svårt behäftade, att det i de flesta fall skulle vara omöjligt
eller åtminstone obilligt att av dem utkräva någon extra skatt som ekvivalent
för bristande personlig tjänst. Den officiella statistiken visar, att av
de år 1913 frikallade 21-åriga värnpliktiga samtliga 5,464 blevo kasserade
på grund av kroppsfel eller sjukdom. Kassationsorsakerna voro för de
större grupperna följande:
För 291
* 116
» 586
» 344
» 104
» 105
» 1,473
» 402
» 166
» 821
» 437
» 269
fortfarande allmän svaghet;
otillräcklig kroppslängd;
tuberkelsjukdom;
sinnessjukdom;
fallandesot;
övriga ner vsj ukdomar;
sjukdomar i cirkulationsorganen;
» i matsmältningsorganen;
urin- och könssjukdomar;
bensystemets och rörelseorganens sjukdomar;
dövhet och övriga örats sjukdomar;
ögonsjukdomar.
Då de värnpliktigas flertal tillhör den kroppsarbetande klassen, är det
tydligt, att för större delen av de kasserade kassationsorsaken jämväl är
av beskaffenhet att helt eller delvis beröva dem förvärvsförmåga i det
allmänna livet. Därmed är åter för dessa fall den erkända allmänna
förutsättningen för skattskyldighet mer eller mindre rubbad.
Medgivas må visserligen å andra sidan, att åtskilliga av övriga frikallade
väl kunde tåla vid en skatteprestation som gengäld för befrielsen
från värnpliktens personliga fullgörande, men klart är, att det bleve förBihang
till riksdagens protokoll 1915. 7 sam!. 18 höft. (Nr 10.) 2
10
Bevillningsutskottets betänkande Nr 16''.
enat med synnerliga svårigheter att i praktiken draga gränsen mellan skattskyldiga
och icke skattskyldiga. Möjligheten av rättvis och jämn prövning
i dylika fall bleve förminskad i samma mån som, enligt sakens natur,
några fixa regler ej läte sig uppställas. I varje fall synes tydligt, att någon
avsevärd statsinkomst näppeligen kunde vara att påräkna från detta håll.
Uskottet finner sig således förhindrat att tillstyrka någon åtgärd i
det föreliggande ärendet. Oaktat denna ståndpunkt i huvudsaken, anser
utskottet sig emellertid icke kunna helt förbigå motionens detaljer.
Motionären har visserligen avstått från att framlägga formligt förslag
i frågan och stannat vid yrkande om utredning, men vissa riktlinjer
hava dock antytts såsom lämpliga. Sålunda har, om utskottet rätt
förstått de något dunkla ordalagen, motionären avsett en engångsskatt,
beräknad efter den frikallades inkomst eller eljest uppskattade arbetsprodukt
under det år, värnplikten skulle hava fullgjorts, och, allt efter inkomstens
storlek eller arbetsvärdet, uppgående till 25—75 procent därav.
Eu så anordnad skatt måste dock betecknas såsom i alla avseenden olämplig.
Uttagen på en gång skulle denna skatt, där den komme att utgå,
drabba orimligt hårt, men däremot skulle den bliva utan verkan för avsett
iindamål beträffande många, vilka vid värnpliktsålderns inträde varken
hava någon inkomst eller utföra något taxeringsbart arbete. Härav skulle
ock följa, att det finansiella resultatet bleve skäligen ringa. Tämligen
svävande förefaller vidare motionärens föreställning rörande möjligheten för
taxeringsnämnderna att fastställa skattskyldigheten och utmäta det taxerade
beloppet i olika förekommande fall.
Med avseende å vad här ovan anförts får utskottet alltså hemställa,
att herr Johanssons i Brånalt förevarande motion,
TI: 49, angående införande av en särskild värnplikts
skatt,
icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockfiol in den 22 mars 1915.
På bevillningsutskottets vägnar:
K. G. KAPLSSON.
Tryckt hos P. IVlmquists Aktiebolag, .Stnekliolm, 1815.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.