Betänkande, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i gällande bestämmelser om skyldighet att lämna uppgifter till ledning vid taxering.
1915-02-09 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1915:4, Betänkande, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i gällande bestämmelser om skyldighet att lämna uppgifter till ledning vid taxering.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande Nr 4.
1
Nr 4.
Ankom till riksdagens kansli den 10 februari 1915 kl. 3 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om
vissa ändringar i gällande bestämmelser om skyldighet
att lämna uppgifter till ledning vid taxering.
(2:a avd.)
Närvarande- herrar K. G. Karlsson, Nilsson i Bonarp, frih. C. J. Beck-Friis, Ollas
A. Ericsson, Lyckholm, Antonsson, Bergström, frih. Fleming, Bäckström,
Jesperson, Röing, Christiernson, Sandler, Jeansson i Kalmar, Källman,
Jonsson i Hökhult, Forssman, Roman, Jönsson i Revinge och Uddenberg.
1 en inom andra kammaren av herr Johansson i Brånalt väckt
motion, nr 113, som hänvisats till bevillningsutskottet, föreslås, »att
riksdagen måtte besluta dels sådant tillägg till Kungl. Majrts förordning
om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering den
28 oktober 1910 § 11, att uppgiftsskyldighet ålägges brandförsäkringsanstalter
att, de år då fastighetstaxering äger rum, till vederbörande
taxeringsnämnds ordförande insända uppgift om alla de i anstalten försäkrade
byggnaders försäkringsvärde, som hänföras till jordbruksfastighet,
och dels att alla de penningeinrättningar, som mottaga pengar av
andra till förräntning, skola varje år till vederbörande taxeringsnämnds
ordförande insända uppgift om de räntebelopp, som kommit var och en
insättare till godo under det sistförfluten året.»
; •: Beträffande motiveringen för detta förslag tillåter utskottet sig
hänvisa till motionen.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 7 sand. 3 höft. (Nr 4.)
1
Utskottet.
2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 4.
Enligt 11 § 2:o a) i förordningen om taxeringsmyndigheter och
förfarandet vid taxering åligger det styrelse för inländsk brandförsäknngsanstalt
och syssloman för utländsk sådan anstalt att årligen lämna
uppgift rörande försäkringsvärdet å de till annan fastighet än jordbruksfastighet
hänförliga byggnader, som under nästföregående år blivit försäkrade
emot brandskada, eller vilkas försäkring under samma tid till
beloppet förändrats. Att jordbrukets byggnader ej häruti inbegripas, har
tydligen sin grund däri, att deras brandförsäkringsvärde icke har den
direkta betydelse vid fastighetstaxeringen, som 1 § 5:o i särskilda anvisningarna
till ledning vid bevillningstaxeringen stadgar i fråga om
brandförsäkringsvärdet å de till annan fastighet hörande byggnader.
Emellertid innehåller 7 § i nyssnämnda förordning, sådan denna
paragraf lyder enligt kung], förordningen den 28 oktober 1913, föreskrift
därom, att ägare eller innehavare av fastighet, jordbruksfastighet eller
annan, själv är efter anmaning skyldig att, då allmän fastighetstaxering
skall äga rum, avlämna uppgift å blankett enligt fastställt formulär
(nr 2) angående bland annat byggnadernas brandförsäkringsvärde.
Det förefaller utskottet, som om därmed vore tillräckligt sörjt för,
att taxeringsmyndigheterna må kunna vid behov vinna kännedom om
brandförsäkringsvärdet även å byggnader hörande till en jordbruksfastighet,
och att således, om ock i annan ordning, motionens egentliga
syfte i edan vore tillgodosett. Motionärens förslag skulle visserligen
härutöver . innebära möjlighet till en viss kontroll å riktigheten av den
skattskyldiges egen uppgift. Att enbart för den skull pålägga brandförsäkringsanstalterna
en rätt besvärlig uppgiftsskvldighet kan dock
icke vara befogat.
. Den andra i motionen berörda frågan förelåg, såsom motionären
erinrat, även vid 1913 års riksdag. Då väcktes nämligen i andra kammaren
av herr Eriksson i Grängesberg en motion, nr 76, med förslag
om sådan ändring av förordningen oro taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering, att banker och andra sammanslutningar eller enskilda
personer, som mot ränta emottoge penningar till förvaltning,
ålades att till taxeringsmyndighet lämna uppgift å beloppet av varje insättares
under föregående år uppburna ränta.
Levillningsutskottet fann väl motionens syfte beaktansvärt men
befarade praktiska svårigheter av en så omfattande uppgiftsskyldighet.
Motionens syfte ansåg utskottet kunna tjänas, även om skyldigheten inskränktes
till mera yrkesmässig inlåning och gjordes beroende på vederbörlig
anmaning i det särskilda fallet.
3
Bevillningsutskottets betänkande År i.
Utskottet anförde i sitt betänkande, nr 12, följande:
»Motionärens förslag kan synas innebära eu teoretiskt riktig konsekvens
av vad som redan gäller om bolags nppgiftsskyldigbet i fråga
om utdelning åt delägare (11 § förordningen den 28 oktober 1910 om
taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering), och torde det kunna
antagas, att genom den föreslagna åtgärden statens och kommunens
skatteintresse skulle i många fäll främjas. Hur önskvärt detta i och för
sig vore, synes dock förslagets förverkligande mota alltför stora praktiska
svårigheter. Sålunda skulle uppgiftspliktens fullgörande åsamka särskilt
de större penninginrättningarna med deras tusental av insättare ett
synnerligen betungande besvär. För att belysa omfattningen av det
arbete, som förslagets genomförande skulle ålägga bankerna, vill utskottet
meddela följande, från svenska bankföreningen mottagna
Sammandrag över antalet räkningshavare i svenska banker
den 31 december 1912.
Upp- och
avskr.
rakning.
Löpande
rakning.
Spaikassc-
rBkning.
Depositions- och kapital- räkning.
Summa.
1. Solidariska banker
16,176
921
239,340
163,461
419,898
2. Bankaktiebolag I.
44,707
2,417
631,952
172,407
851,483
3. Bankaktiebolag!!.0)
3,013
15
49,658
12,737
65,423
Summa
63,896
3,353
920,950
348,605
1,336,804
Motionären har visserligen föreslagit, att uppgift ej skulle behöva
lämnas med avseende å räntor under ett visst minimibelopp, men oavsett
att en dylik inskränkning i viss män skulle förringa resultatets
värde, kunde densamma möjligen föranleda den nya bestämmelsens
kringgående genom insättningarnas fördelande på flera håll. Härtill
kommer, att redan nu det uppgiftsmaterial, som står taxeringsmyndigheterna
till förfogande, i vissa hithörande fall är större än att det kan
till fullo utnyttjas. Motionärens förslag skulle än ytterligare och i högst
betydande grad öka kvantiteten av detta material.
Det med motionen avsedda syftet har emellertid synts utskottet
kunna väsentligen tillgodoses på enklare sätt, nämligen så att penninginrättningar
och enskilda, som av allmänheten emottaga medel till för
-
*) Mindre banker.
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 4.
rantande, förklaras skyldiga att på skriftlig anfordran av taxeringsmyndighet,
närmare bestämt taxeringsnämnds ordförande eller kronans ombud
hos prövningsnämnd, uppgiva viss skattskyldigs ränteinkomst. Härigenom
vunnes möjlighet att i fall, där deklarant misstänkes hava lämnat oriktig
eller ofullständig uppgift, kontrollera denna, och därmed synes också
det av motionären framhållna behovet i huvudsak bliva fyllt.»
Stadgande härom syntes utskottet kunna införas i 15 § 4 mom.
ovannämnda förordning och föreslog utskottet härav betingad lydelse
av momentet.
Mot utskottets förslag reserverade sig 2 ledamöter under yrkande
om avslag å motionen. Sedan reservationen fått majoritet i första
kammaren, medan utskottets förslag bifallits i andra kammaren, ansågs
emellertid frågan hava förfallit.
Den nu föreliggande motionen träffas av ovan berörda anmärkningar
i fråga om de praktiska olägenheterna av eu obligatorisk uppgiftsplikt
i vidkommande hänseende, och då den av 1913 års bevillningsutskott
intagna ståndpunkten synes även i övrigt innesluta en mera
ändamålsenlig lösning av förevarande fråga, får utskottet, med instämmande
i den ovan citerade motiveringen i 1913 års betänkande, förorda
nedannämnda förslag till tillägg i 15 § 4 mom. taxeringsförordningen,
likalydande med det som av 1913 års utskott förelädes riksdagen.
Till den del utskottets förslag således går längre än motionärens
tillåter utskottet sig åberopa den förslagsrätt, som i 40 § riksdagsordningen
är medgiven utskottet.
På grund av det nu anförda får utskottet alltså hemställa,
dels att herr Johanssons i Brånalt motion, II:
113, om vissa ändringar i gällande bestämmelser om
skyldighet att lämna uppgifter till ledning vid taxering,
i vad den avser ökad uppgiftsskyldighet för brandförsäkringsanstalter,
icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;
dels ock att riksdagen, i anledning av samma
motion, måtte besluta, att 15 § 4 mom. förordningen
den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och
förfarandet vid taxering skall erhålla följande ändrade
lydelse:
4 mom. För taxering eljest erforderlig uppgift
skall, då begäran därom framställes, lämnas av
5
Bevillningsutskottets betänkande Nr 4.
vederbörande ämbetsverk eller inrättning; och äga
härförutom ordförande i taxeringsnämnd och kronans
ombud hos prövningsnämnd att taga del av sådana
hos domare eller domstol förvarade handlingar, som
i beskattningsavseende kunna tjäna till ledning, ävensom
att av enskilda, verk eller bolag, i vilkas verksamhet
ingår inlåning från allmänheten, på skriftlig
anfordran erhålla uppgift angående viss skattskyldigs
ränteinkomst.
Stockholm den 9 februari 1915.
På bevillningsutskottets vägnar:
K. G. KARLSSON.
Reservation
av herrar Ollas A. Ericsson, Lyckholm, Antonsson och friherre
Fleming, vilka anfört:
Beträffande första delen av utskottets hemställan, hava vi förenat
oss med utskottets majoritet. Angående den senare delen hava vi en
från majoriteten avvikande mening.
Motionären har såsom motiv för sitt förslag i sistberörda hänseende
anfört huvudsakligen följande: »då många personer, med mer
eller mindre kapital, placera dessa för förräntning avsedda pengar på
många olika penninginrättningar, så är det för många, då deklarationen
skall avgivas, lätt att glömma medräkna några av sina många ränteinkomster,
och till följd av den bristande kontroll som taxeringsmyndigheterna
nu ha till sitt förfogande kunna misstankarna i flera fall vara
oberättigade». Det vill av denna motivering synas, som om motionärens
avsikt i huvudsak vore att skydda dem, som lämnat samvetsgranna
deklarationsuppgifter, mot oberättigade misstankar, och hans förslag går
ut på ett allmänt åläggande för alla penninginrättningar, som mottaga
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 7 samt. 3 höft. (Nr 4.) 2
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 4.
penningar till förräntning, att lämna uppgift om de räntebelopp, som
kommit var och en insättare till godo.
Utan att närmare ingå i prövning av i vad mån motionärens förslag
skulle kunna leda till det åsyftade målet, instämma vi till fullo i
utskottets avstyrkande av motionärens förslag såsom ledande till alltför
stora praktiska svårigheter, men vi kunna icke finna att utskottets förslag
på något sätt fyller det av motionären framhållna syftet.
Tvärtom torde en förfrågan från vederbörande taxeringsmyndighet
angående viss persons ränteinkomster alltid komma att betraktas såsom
ett misstroende till personens deklarationsuppgifter och således framkalla
just de oberättigade misstankar, som motionären vill undvika.
Något reellt värde av den föreslagna reformen kan icke heller
vinnas, så länge man icke bereder möjlighet att även kontrollera avdragen
för ränta å gäld, och en sådan bestämmelse, som skulle direkt
ingripa på andra lagområden, torde väl icke böra ifrågasättas.
Då sålunda den av utskottet föreslagna bestämmelsen icke fyller
motionens syfte och icke kan anses medföra någon verklig fördel, men
väl i många fall kan komma att visa sig olämplig och vålla oreda, få
vi hemställa,
att riksdagen, med bifall till utskottets hemställan
i dess första del, ville beträffande utskottets hemställan
i dess senare del avslå såväl denna som motionen.
STOCKHOLM, ISÅAC MAROTTS* B OKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1915.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.