Utlåtande i anledning av väckt motion om beredande av ersättning åt postsparbanken för förlust i anledning av eventuell höjning av bankens inlåning sränta.
1915-04-20 · 9 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 5 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1915:24, Utlåtande i anledning av väckt motion om beredande av ersättning åt postsparbanken för förlust i anledning av eventuell höjning av bankens inlåning sränta.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande Nr 24.
1
Nr 24.
Ankom till riksdagens kansli den 20 april 1915 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om beredande av ersättning
åt postsparbanken för förlust i anledning av eventuell
höjning av bankens inlåning sränta.
I eu inom första kammaren väckt motion, nr 38, vilken för förberedande
behandling överlämnats till bankoutskottet, har herr Östling
hemställt,
»att riksdagen ville avlåta skrivelse till Kungl. Maj:t därom att, i händelse
Kungl. Maj:t skulle finna lämpligt förordna om förhöjning av
postsparbankens inlåningsränta till 4 procent, riksdagen för sin del
medgåve att postsparbanken ägde att av den banken hos riksgäldskontoret
tillerkända kredit årligen, mot framtida återbetalningsskyldighet, bekomma
ersättning för den förlust, som postsparbanken finge vidkännas
på grund av den ökade utgift som föranleddes genom den ifrågaställa
ränteförhöjningen, i den män denna förlust ej täckes av den på bankens
rörelse uppkomna vinsten.»
Till stöd för sin hemställan har motionären anfört följande:
»Uti en inom andra kammaren väckt motion, nr 26 vid 1913 års
riksdag, hade herrar Carlson i Herrljunga och Leander hemställt, att ränta
å i postsparbanken insatta medel skulle gottgöras från och med dagen
näst efter den, då insättningen ägt rum, till och med dagen närmast
före den, då medlen lyftas, vilken motion emellertid, sedan densamma
av bankoutskottet., efter postsparbanksstyrelsens hörande, avstyrkts, blev
av riksdagen avslagen.
Den debatt inom andra kammaren, som förekom vid motionens behandling,
ådagalade emellertid en hos talarna förefintlig allmän åsikt att
särskilda åtgärder borde vidtagas för ökande av allmänhetens intresse
för postsparbanken, och framhölls därvid, att detta för närvarande allt
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 8 sand. 18 käft. (Nr 24.) 1
opaginerad Kontrollera mot PDF
g
Bankoutskottets utlåtande Nr 24.
för matta intresse mindre härrörde av tiden för räntans beräkning än
därav att räntan vore för låg.
Med föranledande härav och särskilt med anslutning till den utväg
att möjliggöra eu ränteförhöjning, som under debatten anvisats, funno
samma motionärer anledning att i en motion, nr 170, i andra kammaren
till 1914 års första riksdag hemställa om skrivelse till Kungl. Maj:t med
anhållan att Kungl. Maj:t ville taga i övervägande, huruvida icke ett
lämpligt statsbidrag borde ställas till postsparbankens förfogande för att
sätta densamma i stånd att utbetala en inlåningsränta av 4 procent, samt
för riksdagen framlägga det förslag, vartill detta övervägande kunde
giva anledning.
Efter det sistnämnda riksdag upplösts, blev ifrågavarande motion
ej ingiven till den riksdag, som därefter sammanträdde i maj månad
nästförlidet år, och blev fördenskull ej föremål för kamrarnes behandling.
De förändrade allmänna ekonomiska förhållanden, som av känd
anledning sedermera inträtt, hava givetvis återverkat ogynnsamt på postsparbankens
rörelse. Medan delägarnes behållning under tiden januari
—juli 1914 ökats med omkring 600,000 kronor, uttogos under augusti
och september månader tillhopa över tre miljoner kronor mera än som
insattes. Ehuru denna abnorma uttagningsfrekvens, som givetvis hade
sin grund i den panikartade stämning, vilken var ganska allmänt för
handen inom landet under tiden närmast efter krigsutbrottet, snart nog
försvann och så småningom efterträddes av mera normala förhållanden,
överskjuter dock beloppet av uttagningarna under de senare månaderna
av 1914 insättningarna under samma tid, ett förhållande som torde komma
att fortfara så länge postsparbankens inlåningsränta i så avsevärd grad
understiger den inlåningsränta, som för närvarande betalas av de enskilda
sparbankerna. I ändamål att bereda möjlighet till en ränteförhöjning har,
enligt vad upplysts, postsparbanken nyligen till betalning efter sex månader
uppsagt alla de från banken utlämnade kommun- och inteckningslån,
beträffande vilka uppsägningsrätt, enligt låneavtalen, tillkommer postsparbanken,
varvid emellertid ställts i utsikt, att lånen finge hos banken
kvarstå mot viss angiven ränteförhöjning. Den sålunda verkställda uppsägningen
och i sammanhang därmed ifrågaställda konverteringen omfattar
emellertid allenast en mindre del av postsparbankens samtliga
placeringar. Största delen av dessa ligga nämligen i obligationer, vilka,
inköpta under tider med låga räntor och följaktligen höga kurser, fördenskull
ej lämna en sådan avkastning, som motiverar en förhöjning av
nu gällande inlåningsränta.
Beloppet av delägarnes tillgodohavande hos postsparbanken vid 1913
års utgång utgjorde omkring 48,000,000 kronor. En till 4 procent förhöjd
opaginerad Kontrollera mot PDF
JkmJcontslcottcls utlåtande Nr 24.
15
delägareränta skulle alltså hava förorsakat postsparbanken eu ökad utgift
av cirka 192,000 kronor. Då bankens nettovinst för nämnda år belöpte
sig till något över 119,000 kronor, skulle alltså berörda ränteförliöjning
hava tagit i anspråk hela årsvinsten samt därutöver cirka 73,000 kronor.
Enligt mitt förmenande, skulle en förhöjning av inlåningsräntan föranleda
ökad insättning i postsparbanken, men då denna omständighet ej
komme att under de första åren i någon mera avsevärd mån höja bankens
ränteöverskott, bleve det nödigt att bereda utväg för täckande av bankens
förlust under övergångstiden. Att, på sätt ovanbemälda motionärer ifrågasatt,
för ändamålet anvisa ett bidrag av statsmedel, torde under numera
rådande förhållanden ej böra ifrågaställas. Då emellertid, genom beslut
vid 1911 års riksdag, postsparbanken tillerkänts rätt att vid behov av
medel för bedrivande av dess rörelse få i riksgäldskontoret tillgodonjuta
kredit intill ett belopp av 5,000,000 kronor mot viss angiven räntegottgörelse,
synes mig härigenom eu utväg given, varigenom postsparbanken
kunde, till eu början och så länge bankens överskottsmedel ej vore för
ändamålet tillräckliga, mot framtida återbetalningsskyldighet beredas
täckning av den förlust, som för banken uppkörande genom inlåningsräntans
förhöjning till 4 procent.»
Motionären ansåg vidare i likhet med ovannämnda motionärer att det
ändamål, på grundval varav postsparbanken inrättats, nämligen att uppfostra
och uppmuntra till sparsamhet, vore ett statsintresse av största
vikt, och att fördenskull medel borde banken beredas att så bedriva sin
verksamhet, att densamma vunne mesta möjliga anslutning.
Utskottet har ansett sig böra över förevarande motion inhämta
yttrande från styrelsen för postsparbanken och har för den skull i
vederbörlig ordning anhållit om utverkande av Kuugl. Maj:ts befallning
(ill nämnda styrelse att avgiva sådant yttrande. Med anledning därav
har till utskottet överlämnats en till utskottet ställd skrivelse av den 8
innevarande april, däri styrelsen för postsparbanken anför följande.
»På framställning av riksdagens bankoutskott har Kungl. Maj:t genom nådig remiss
den 16 nästlidna februari anbefallt styrelsen för postsparbanken att inkomma med
yttrande över en inom riksdagens första kammare väckt motion, nr 38, om beredande
av ersättning åt postsparbanken för förlust i anledning av eventuell höjning av bankens
inlåningsränta.
Uti nämnda motion erinras till en början därom att, under behandling år 1913 i
riksdagens andra kammare av en därstädes väckt motion om ändring av gällande bestämmelser
angående tiden för räntegottgörelse å innestående medel i banken, av de i
debatten deltagande talarna ådagalades en allmän åsikt därom att särskilda åtgärder
borde vidtagas för ökande av allmänhetens intresse för postsparbanken, men att detta
borde ske hellre genom höjning av bankens inlåningsränta än genom ändring av
Postspar
banks
styrelsen.
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 24.
gällande bestämmelser angående tiden för beräknande av ränta å de innestående
medlen.
Vidare har motionären fäst uppmärksamheten därå, hurusom den abnorma uttagningsfrekvensen
under tiden närmast efter krigsutbrottet år 1914 inverkat störande på
postsparbankens rörelse, i det att under augusti och september månader samma år det
uttagna beloppet med tillhopa omkring tre miljoner kronor överstigit det i banken insatta,
samt att, ehuru sedermera snart nog mera normala förhållanden inträtt, under
de följande månaderna av år 1914 uttagningarna dock alltjämt överstigit insättningarna,
vilket förhållande, enligt motionärens mening, komme att fortfara, så länge postsparbankens
inlåningsränta i avsevärd grad understege den ränta, som av enskilda sparbanker
gottgjordes.
Då, enligt motionärens åsikt, en förhöjning av postsparbankens inlåningsränta
skulle, verka till ökat anlitande av banken, men en dylik rån teförhöjning komme att
förorsaka banken en ökad ränteutgift, som, åtminstone under den första tiden, ej komme
att betäckas av det å bankens rörelse uppkomna ränteöverskottet, bleve det nödigt bereda
banken ersättning för den sålunda uppkomna förlusten; och har i sådant hänseende
motionären, under betonande att det ändamål, på grundvalen varav postsparbanken
inrättats, nämligen att uppfostra och uppmuntra till sparsamhet, vore ett statsintresse
av största vikt och att fördenskull medel borde beredas banken att så bedriva
sin verksamhet, att densamma vunne mesta möjliga anslutning, hemställt att, därest
Kungl. Maj:t skulle finna lämpligt förordna om förhöjning av postsparbankens inlåningsränta
till 4 procent, riksdagen för sin del ville medgiva, att postsparbanken skulle äga
att av den banken hos riksgäldskontoret medgivna kredit årligen, mot framtida återbetalningsskyldighet,
bekomma ersättning för den förlust, som föranleddes genom den
ifrågaställda ränteförhöjningen, i den mån denna förlust ej täckes av den på bankens
rörelse uppkomna vinsten.
Med föranledande härav får postsparbanksstyrelsen anföra följande:
Jämlikt § 8 mom. 1 av nådiga förordningen den 22 juni 1883, angående en postsparbank
för riket, bestämmes av Kungl. Maj:t räntefoten å de medel, som äro eller
varda insatta i postsparbanken; och skall, enligt mom. 2 av nyssnämnda paragraf, sådant
detta mom. lyder på grund av nådiga kungörelsen den 17 maj 1907, därest nedsättning
i räntefoten beslutas, densamma dock ej träda i verket förrän två månader
efter det Kungl. Maj:ts beslut i ämnet blivit kungjort,
Beträffande åter en förhöjning av postsparbankens inlåningsränta lägga gällande
författningar i ämnet ej hinder i vägen därför att en sådan förhöjning kan träda i
tillämpning omedelbart efter det beslut därom blivit av Kungl. Maj:t fattat.
Den räntefot, som vid början av postsparbankens verksamhet, den 1 januari 1884,
gottgjordes insättarna, bestämdes, enligt nådiga skrivelsen till styrelsen för postsparbanken
den 21 september 1883, till 3,6 procent för år räknat; och gottgöres numera,
jämlikt nådiga kungörelsen den 15 maj 1891, på eu och samma motbok icke ränta för
högre belopp än 2,000 kronor.
På underdånig framställning av postsparbanksstyrelsen den 20 maj 1896 förordnade
emellertid Kungl. Maj:t, enligt nådig kungörelse den 19 juni samma år, att från
och med ingången av år 1897 tills vidare räntan å de medel, som vore eller bleve i postsparbanken
insatta, skulle från och med ingången av år 1897 utgå efter 3,3 procent
för år räknat.
Sistnämnda räntefot höjdes emellertid, enligt nådiga kungörelsen den 26 maj 1899,
ånyo till 3,6 procent för år, att tillämpas från och med den 1 juli 1899, vilken ränta
fortfarande utgår.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutslcottcls utlåtande Nr 24.
r>
Under tiden från 1884 års början till utgången av år 1918 har i postsparbanken
insatts ett sammanlagt belopp av...................................................... kr. 322,598,495: 08
Delägarna tillgodoförda räntor hava för samma tid uppgått till » 36,571,998: 36
Av sammanlagda beloppet......................................................... kr. 359,170,493: 44
hava uttagits ...................................................................................... » 311,094,838: 66
vadan det kvarstående överskottet den 31 december 1913 uppgick till kr. 48,075,654: 78
Emellertid har delägarnas behållning ej varit i oavbrutet stigande.
Denna behållning utgjorde vid utgången av år 1896, då, såsom ovan nämnts, sänk
-
ning av inlåningsräntan från 3,6 till 3,3 procent trädde i kraft ... kr. 49,733,809; 59
Under den tid, 1 januari 1897—30 juni 1899, under vilken
sistnämnda räntefot tillämpades, ökades delägarebehållningen
med ........................................................................ » 11,674,442: 95
och utgjorde följaktligen vid utgången av första halvåret 1899...... » 61,408,252: 54
Från och med den 1 juli 1899, då en förhöjning av inlåningsräntan
till 3,6 procent ånyo började tillämpas, har
intill utgången av år 1918 delägarebehållningen minskats
med tillhopa ..................................................................... kr. 13,332,597: 76
vadan, såsom ovan sagts, densamma vid sistnämnda års utgång uppgick
til) ................................................................................. kr. 48,075,654; 78
och under år 1914 har, huvudsakligast av den anledning som i motionen angives, delägarebehållningen
ytterligare sjunkit, så att densamma vid sistnämnda års utgång uppgick
till allenast kronor 44,850,771: 13.
Erfarenheten under postsparbankens mera än trettioåriga tillvaro visar sålunda,
att delägarebehållningen, efter att hava under vart och ett av åren 1884—1888 ökats
med mindre belopp, under följande tioårsperioden 1889—1898 årligen stigit avsevärt,
högst år 1896 med mera än ll1/* miljoner kronor och lägst år 1892 med ej fullt 31/*
miljoner kronor.
Under tidsperioden 1899—1909 har delägarebehållningen årligen minskats med
undantag för åren 1903 och 1904, då ökning av densamma förekommit, varemot vart
och ett av åren 1909, 1910, 1911, 1912 och 1913 haft att uppvisa ökning av delägarnas
behållning.
Jämväl för år 1914 fanns förhoppning att behållningen skulle ökas, men de förändrade
förhållandena, som vid början av augusti månad samma år inträffade på penningemarknaden,
inverkade i avsevärd grad på postsparbankens rörelse, i det att delägarebehållningen,
såsom av ovanstående inhämtas, under sistnämnda år minskades med
ej mindre än kronor 3,224,883: 65.
Av den redogörelse, som här ovan lämnats angående växlingarna i postsparbankens
delägarebehållning, torde framgå, att ökningen eller minskningen av denna behållning
föranletts av den större eller mindre skillnaden mellan postsparbankens inlåningsränta
och den ränta, som gottgjorts av de enskilda sparbankerna, vilken senare ränta understundom
var lägre än postsparbankens.
1 tider, såsom under perioden 1889—1898, då i följd av räntefall på den allmänna
penningemarknaden medel i riklig mängd inströmmade till postsparbanken, stego givetvis
samtidigt därmed, på grund av räntans nedgång, kurserna å obligationer. Banken,
som var nödsakad att göra de insatta medlen fruktbärande, hade ej annat val än att
till då gällande, av angiven orsak uppdrivna höga kurser förvärva nödiga valutor.
Enligt de placeringsbestämmelser som då gällde, tingo dessa medel göras frukt
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
G
Bankoutskottets utlåtande Nr 24.
bärande endast i obligationer, utfärdade av svenska staten och allmänna hypoteksbanken
samt kommuner inom riket, ävensom, till en tredjedel av behållningen, genom utlåning
direkt till kommuner.
De snäva band, i vilka utlåningen under nämnda tid sålunda var insnörd, lossades
väl avsevärt genom bestämmelsen i nådiga kungörelsen den 4 juli 1902 därom
att postsparbankens medel jämväl linge placeras i lån mot säkerhet av fastighetsinteckningar,
men detta har tydligtvis ej kunnat inverka på föregående placeringar, vilka
fortfarande tynga bankens portfölj och lämna en avkastning, den dör föga överstiger
inlåningsräntan och ej till fullo betäcker förvaltningskostnaderna.
Sålunda är en betydande del av postsparbankens fonder, eller i det närmaste 20
miljoner kronor, placerade i allmänna hypotek sbankens obligationer, vilka, till huvudsakligaste
del inköpta under åren 1895 och 1896 för höga kurser, lämna en effektiv
ränta av ej fullt 4 procent. Av dessa obligationer utgöras mera än hälften, eller omkring
11,400,000 kronor, av allmänna hypoteksbankens inkonvertibla 4 procent av år
1878, vilken sistnämnda obligationsstock under en lång tid framåt ej torde komma alt
minskas, på grund därav att utlottning av dessa obligationer under de senare åren ej
ägt rum, utan låntagaren begagnat sig av det i lånekontraktet befintliga medgivandet
att i stället inköpa obligationer.
Därest nuvarande, uti nådiga kungörelsen den 4 juli 1902 meddelade, bestämmelser
för fruktbargörande av postsparbankens överskottsmedel varit gällande jämväl under
tioårsperioden 1889—1898, och postsparbankens styrelse således ägt större frihet att
välja mellan olika placeringssätt för de överskottsmedel till betydande belopp, som under
nämnda tid inflöto, skulle avkastningen å bankens fonder givetvis hava blivit större
än vad nu blev förhållandet, varigenom möjlighet skulle hava förefunnits att under den
följande tiden med stegrade räntesatser, genom höjning av postsparbankens inlåningsränta
till en efter dåvarande förhållanden på den allmänna penningemarknaden mera
avpassad, i någon mån hejda utströmningen av medel från banken.
För att i framtiden möjliggöra förhöjning av postsparbankens inlåningsränta, i den
mån sådan förhöjning kunde befinnas erforderlig för utveckling av bankens rörelse, var
det, enligt postsparbanksstyrelsens mening, nödigt att använda större delen av. den å
själva bankrörelsen uppkomna vinsten samt bankens övriga inkomster till konsolidering
av banken genom nedskrivning av värdet å de obligationer, som under tider av låga
räntor måst för höga kurser inköpas.
Från och med år 1891 har nämligen postsparbanken haft att för varje år, med
undantag av år 1909, å sin rörelse uppvisa behållning till växlande belopp. Behållningen
under åren 1891—1897 användes huvudsakligen för återbetalning av de medel,
som under åren 1884—1890 av postverket förskjutits för upprätthållande av postsparbankens
verksamhet, intill dess förvaltningskostnaderna betäcktes av inkomsterna på
rörelsen. Nettoinkomsterna på bankens rörelse under tiden 1898—1913 hava uppgått
till ett sammanlagt belopp av kr. 847,344: 33. Av nämnda belopp hava tillhopa kronor
733,702: 56, jämlikt särskilda nådiga medgivanden, använts för nedskrivning av
det bokförda värdet å obligationer. Av återstoden hava dels kronor 99,960 utdelats
såsom gratifikationer till poststationsföreståndare och sparmärkesförsäljare, vilka med nit
och framgång verkat för postsparbankens utveckling, dels ock kronor 7,554: o2 använts
till bestridande av kostnaderna för tryckning och spridning av broschyrer angående
sparsamhet och postsparbanken.
Såsom ovan antytts, skulle, enligt postsparbanksstyrelsens mening, genom användning
av å postsparbankens rörelse på grund av den låga inlåningsräntan uppkommande
Banlioutslcottets utlåtande Nr 24.
7
vinstmedel huvudsakligast till fortsatt nedskrivning av det bokförda värdet å bankens
obligationsstock, detta värde slutligen bringas till kurser mera motsvarande de å allmänna
• penningemarknaden rådande, varefter åtgärder borde vidtagas för höjning av
bankens inlåningsränta till en räntefot mera anpassad efter den för enskilda sparbanker
gällande. Det kursfall å alla räntebärande papper, ej minst å statsobligationer, som på
grund av krigsutbrottet under år 1914 ägt rum, torde emellertid till eu avlägsen framtid
uppskjuta^ frågan om höjning av bankens inlåningsränta, därest denna höjning skulle
bliva beroende av nedbringande av obligationsstockens bokföringsvärde till gällande
dagskurser.
Visserligen skulle på grund av den jämförelsevis höga avkastning, som lämnas å
de under senaste tiden emitterade obligationslånen, ett fortsatt bibehållande av en inlåningsränta
av 3,6 procent vara för postsparbankens ekonomi förmånligt, för den händelse
nämligen några till placering avsedda överskottsmedel funnes att tillgå. Men,
ehuru uttagningarna under de tvenne första månaderna av detta år med omkring 380,000
kronor understiga beloppen av uttagna medel under motsvarande månader år 1914, äro
dock insättningsbeloppen under januari och februari månader 1915 omkring 190,000
kronor lägre än under samma tid av nästlidet år, vadan några avsevärda överskottsmedel
ej förefinnas.
I den mån överskott å bankens rörelse skulle uppstå, torde dessa överskottsmedel
ock böra i främsta rummet användas för inbetalning å den kredit, uppgående till
1,500,000 kronor, som under år 1914 av riksgäldskontoret lämnats postsparbanken för
att möta anloppet å bankens kassa under augusti och september månader 1914, under
vilken tid, såsom i motionen omförmäles, uttagningarnas belopp med mera fin tre
miljoner kronor överstigit insättningarna.
Emellertid torde, enligt postsparbanksstyrelsens uppfattning, omsorgen för bankens
egentliga klientel ävensom för sådana delägare, för vilkas räkning obligatorisk insättning i
postsparbanken äger rum, kräva att under nu rådande tider, då de större enskilda sparbankerna
gottgöra ränta å insättningar med i allmänhet 5 procent, postsparbankens nu
ifrågavarande kundkrets beredes eu något högre avkastning än den nuvarande å de medel,
som för dess räkning anförtros åt postsparbanken.
Styrelsen instämmer till fullo i motionärens uttalande att det ändamål, på grund
varav postsparbanken inrättats, nämligen att uppfostra och uppmuntra till sparsamhet,
är ett statsintresse av största vikt, ävensom däri att det under nuvarande förhållanden
ej torde böra ifrågaställas, att staten vidkännes några särskilda utgifter för vidtagande
av den föreslagna åtgärden.
Styrelsen kan dock ej biträda motionärens förslag att banken skulle för nyssnämnda
ändamål för närvarande beredas försträckning av medel från riksgäldskontoret.
En dylik åtgärd synes nämligen ej böra ifrågakomma, innan annan utväg för målets
ernående blivit försökt och befunnits resultatlös.
Då, såsom styrelsen här ovan betonat, postsparbankens kundkrets torde under nuvarande
tider av höga räntor böra beredas bättre avkastning å sina i banken innestående
besparingar och då styrelsen, i likhet med motionären, håller före att en förhöjning
av inlåningsräntan torde komma att medföra ökat anlitande av postsparbanken,
anser styrelsen att man bör söka åstadkomma en dylik förhöjning, utan att därför anlitas
vare sig anslag eller försträckning av statsmedel.
Enligt i dessa dagar fullbordat bokslut för år 1914, uppgick behållningen på
bankens rörelse under samma år till kronor 123,344: 21, vartill kommer ett belopp av
kronor 13,624: 34, som reserverats av överskott på föregående års verksamhet. Bankens
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 24.
kapitalkonto för år 1914 utvisar sålunda överskjutande tillgångar till sammanlagt belopp
av kronor 136,968: 55.
Enligt bestämmelse i § 19 mom. 3 av nådiga förordningen den 22 juni 1883,
skola de överskott, som kunna uppkomma på postsparbankens rörelse, användas uteslutande
för dess egna ändamål.
Om därför nyssnämnda vid 1914 års utgång befintliga överskott, kronor 136,968:55
— med undantag av ett belopp av 15,000 kronor, vilket, enligt styrelsens mening,
borde anslås till gratifikationer åt poststationsföreståndare m. fl., vilka med nit och
framgång verkat för postsparbankens utveckling — finge tills vidare reserveras i stället
för att användas till avskrivning å det bokförda värdet av bankens obligation3stock,
skulle ett belopp av omkring 122,000 kronor stå till förfogande för att, i den mån
sådant befunnes nödigt, betäcka de ökade utgifter, som bleve en följd av en förhöjd
inlåningsränta.
Då en dylik rån teförhöjning, därest densamma bleve beslutad, ej lämpligen torde
böra träda i kraft förrän den 1 nästkommande juli, komme de sålunda reserverade
medlen att, under förbehåll av Kungl. Maj:ts godkännande, ökas med behållningen på
banker rörelse under första halvåret 1915, vilken behållning antages komma att uppgå
till omkring 75,000 kronor, vadan vid tiden för ränteförhöjningens tillämpning ett
belopp av omkring 197,000 kronor stode för ändamålet till disposition.
Enligt vad ovan omförmälts, utgjorde delägarnes behållning vid 1914 års utgång
kronor 44,850,771:13, och torde den behållning, varå ränta bör gottgöras, vid slutet av
första halvåret 1915 kunna beräknas uppgå till i runt tal 45,300,000 kronor. En ränteförhöj
ning av 4/io procent på nyssnämnda behållning skulle således medföra en ökad
ränteutgift av omkring 181,200 kronor för år, eller för senare halvåret 1915 cirka
90,600 kronor. Denna utgiftsökning torde emellertid kunna betäckas av inkomsterna
på rörelsen under samma halvår, vilka, på grund av förhöjd ränta å en del av de från
banken utlämnade lånen, beräknas komma att uppgå till omkring 95,000 kronor, vid
vilket förhållande ovanberörda reserverade medel ej skulle behöva tagas i anspråk för
betäckande av de ökade ränteutgifterna för år 1915.
Då, såsom ovan sagts, postsparbanksstyrelsen hyser den åsikt att en förhöjd inlåningsränta
sannolikt skulle föranleda ett ökat anlitande av postsparbanken och sålunda
lämna styrelsen tillfälle att placera överskottsmedel, å vilka torde kunna påräknas en
avkastning av åtminstone 5 procent samt enahanda räntegottgörelse lärer kunna påräknas
å influtna rånte- och amorteringsbelopp å de valutor, i vilka den vid utgången
av första halvåret 1915 befintliga delägarebehållningen blivit placerad, håller postsparbanksstyrelsen
före, att det belopp av omkring 197,000 kronor, som, enligt vad ovan
ifrågaställts, borde reserveras för de på grund av en förhöjd inlåningsränta stegrade
ränteutgifterna, fullt torde komma att betäcka dessa utgifter under år 1916 och närmast
följande år.
I den mån, såsom torde vara att hoppas, den förhöjda inlåningsräntan föranleder
ökade insättningar och minskade uttagningar, samt följaktligen ett mera avsevärt överskott
uppkommer, skulle avkastningen därå bliva tillräcklig för bestridande av de av
rån teförhöjningen föranledda ökade ränteutgifterna till delägarna.
Vid sådant förhållande anser styrelsen någon åtgärd ej böra vidtagas i det av
motionären angivna syfte, utan har styrelsen, i sammanhang med avgivande denna dag
till Kungl. Maj:t av föreskriven redogörelse angående det ekonomiska resultatet av postsparbankens
verksamhet under år 1914, och under åberopande av de skäl här ovan
Bankoutskottéts utlåtande Nr 24.
9
anförts, i underdånighet hemställt, att Kungl. Maj:t måtte bestämma, att postsparbankens
inlåningsriinta från och med den 1 juli detta år höjes till 4 procent för år räknat.»
Såsom av styrelsens för postsparbanken yttrande framgår, har
styrelsen i sin till Kungl. Maj:t avgivna redogörelse angående det ekonomiska
resultatet av bankens verksamhet år 1914 på anförda skäl hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte bestämma, att postsparbankens inlåningsränta
från och med den 1 juli innevarande år höjes till 4 procent.
Tillika har styrelsen meddelat, att lör bestridande av de utgifter, som
bleve en följd av en förhöjd inlåningsränta,. styrelsen vid tiden för
ränteförhöjningens tillämpning förfogade över tillräckliga medel. Under
sådana förhållanden synes motionärens förslag icke böra föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Åberopande vad sålunda anförts far utskottet hemställa,
att förevarande motion I: 38 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 20 april 1915.
På bankontBkottets vägnar:
I. von STAPELMOHR.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
av första kammaren: herrar von Stapelmohr, Hedenstierna, Trapp, Wlekman,
Gelotte, Jönsson, Montgomery och Boberg-, . T . .
av andra kammaren: herrar Olsson i Blädinge, Hellberg i Lycksele, Knstensson,
Söderberg i Hobborn, Carlson i Herrljunga, Olofsson, Berg i Munkfors och Olsson i
Berg.
Utskottet.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 8 sand. 18 käft. (Nr 24.)
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.