Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om beredande av ersättning åt postsparbanken för förlust i anledning av eventuell höjning av bankens inlåning sränta.

1915-04-20 · 9 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1915:24, Utlåtande i anledning av väckt motion om beredande av ersättning åt postsparbanken för förlust i anledning av eventuell höjning av bankens inlåning sränta.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

1

Nr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 20 april 1915 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om beredande av ersättning

åt postsparbanken för förlust i anledning av eventuell

höjning av bankens inlåning sränta.

I eu inom första kammaren väckt motion, nr 38, vilken för förberedande

behandling överlämnats till bankoutskottet, har herr Östling

hemställt,

»att riksdagen ville avlåta skrivelse till Kungl. Maj:t därom att, i händelse

Kungl. Maj:t skulle finna lämpligt förordna om förhöjning av

postsparbankens inlåningsränta till 4 procent, riksdagen för sin del

medgåve att postsparbanken ägde att av den banken hos riksgäldskontoret

tillerkända kredit årligen, mot framtida återbetalningsskyldighet, bekomma

ersättning för den förlust, som postsparbanken finge vidkännas

på grund av den ökade utgift som föranleddes genom den ifrågaställa

ränteförhöjningen, i den män denna förlust ej täckes av den på bankens

rörelse uppkomna vinsten.»

Till stöd för sin hemställan har motionären anfört följande:

»Uti en inom andra kammaren väckt motion, nr 26 vid 1913 års

riksdag, hade herrar Carlson i Herrljunga och Leander hemställt, att ränta

å i postsparbanken insatta medel skulle gottgöras från och med dagen

näst efter den, då insättningen ägt rum, till och med dagen närmast

före den, då medlen lyftas, vilken motion emellertid, sedan densamma

av bankoutskottet., efter postsparbanksstyrelsens hörande, avstyrkts, blev

av riksdagen avslagen.

Den debatt inom andra kammaren, som förekom vid motionens behandling,

ådagalade emellertid en hos talarna förefintlig allmän åsikt att

särskilda åtgärder borde vidtagas för ökande av allmänhetens intresse

för postsparbanken, och framhölls därvid, att detta för närvarande allt

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 8 sand. 18 käft. (Nr 24.) 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

g

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

för matta intresse mindre härrörde av tiden för räntans beräkning än

därav att räntan vore för låg.

Med föranledande härav och särskilt med anslutning till den utväg

att möjliggöra eu ränteförhöjning, som under debatten anvisats, funno

samma motionärer anledning att i en motion, nr 170, i andra kammaren

till 1914 års första riksdag hemställa om skrivelse till Kungl. Maj:t med

anhållan att Kungl. Maj:t ville taga i övervägande, huruvida icke ett

lämpligt statsbidrag borde ställas till postsparbankens förfogande för att

sätta densamma i stånd att utbetala en inlåningsränta av 4 procent, samt

för riksdagen framlägga det förslag, vartill detta övervägande kunde

giva anledning.

Efter det sistnämnda riksdag upplösts, blev ifrågavarande motion

ej ingiven till den riksdag, som därefter sammanträdde i maj månad

nästförlidet år, och blev fördenskull ej föremål för kamrarnes behandling.

De förändrade allmänna ekonomiska förhållanden, som av känd

anledning sedermera inträtt, hava givetvis återverkat ogynnsamt på postsparbankens

rörelse. Medan delägarnes behållning under tiden januari

—juli 1914 ökats med omkring 600,000 kronor, uttogos under augusti

och september månader tillhopa över tre miljoner kronor mera än som

insattes. Ehuru denna abnorma uttagningsfrekvens, som givetvis hade

sin grund i den panikartade stämning, vilken var ganska allmänt för

handen inom landet under tiden närmast efter krigsutbrottet, snart nog

försvann och så småningom efterträddes av mera normala förhållanden,

överskjuter dock beloppet av uttagningarna under de senare månaderna

av 1914 insättningarna under samma tid, ett förhållande som torde komma

att fortfara så länge postsparbankens inlåningsränta i så avsevärd grad

understiger den inlåningsränta, som för närvarande betalas av de enskilda

sparbankerna. I ändamål att bereda möjlighet till en ränteförhöjning har,

enligt vad upplysts, postsparbanken nyligen till betalning efter sex månader

uppsagt alla de från banken utlämnade kommun- och inteckningslån,

beträffande vilka uppsägningsrätt, enligt låneavtalen, tillkommer postsparbanken,

varvid emellertid ställts i utsikt, att lånen finge hos banken

kvarstå mot viss angiven ränteförhöjning. Den sålunda verkställda uppsägningen

och i sammanhang därmed ifrågaställda konverteringen omfattar

emellertid allenast en mindre del av postsparbankens samtliga

placeringar. Största delen av dessa ligga nämligen i obligationer, vilka,

inköpta under tider med låga räntor och följaktligen höga kurser, fördenskull

ej lämna en sådan avkastning, som motiverar en förhöjning av

nu gällande inlåningsränta.

Beloppet av delägarnes tillgodohavande hos postsparbanken vid 1913

års utgång utgjorde omkring 48,000,000 kronor. En till 4 procent förhöjd

opaginerad Kontrollera mot PDF

JkmJcontslcottcls utlåtande Nr 24.

15

delägareränta skulle alltså hava förorsakat postsparbanken eu ökad utgift

av cirka 192,000 kronor. Då bankens nettovinst för nämnda år belöpte

sig till något över 119,000 kronor, skulle alltså berörda ränteförliöjning

hava tagit i anspråk hela årsvinsten samt därutöver cirka 73,000 kronor.

Enligt mitt förmenande, skulle en förhöjning av inlåningsräntan föranleda

ökad insättning i postsparbanken, men då denna omständighet ej

komme att under de första åren i någon mera avsevärd mån höja bankens

ränteöverskott, bleve det nödigt att bereda utväg för täckande av bankens

förlust under övergångstiden. Att, på sätt ovanbemälda motionärer ifrågasatt,

för ändamålet anvisa ett bidrag av statsmedel, torde under numera

rådande förhållanden ej böra ifrågaställas. Då emellertid, genom beslut

vid 1911 års riksdag, postsparbanken tillerkänts rätt att vid behov av

medel för bedrivande av dess rörelse få i riksgäldskontoret tillgodonjuta

kredit intill ett belopp av 5,000,000 kronor mot viss angiven räntegottgörelse,

synes mig härigenom eu utväg given, varigenom postsparbanken

kunde, till eu början och så länge bankens överskottsmedel ej vore för

ändamålet tillräckliga, mot framtida återbetalningsskyldighet beredas

täckning av den förlust, som för banken uppkörande genom inlåningsräntans

förhöjning till 4 procent.»

Motionären ansåg vidare i likhet med ovannämnda motionärer att det

ändamål, på grundval varav postsparbanken inrättats, nämligen att uppfostra

och uppmuntra till sparsamhet, vore ett statsintresse av största

vikt, och att fördenskull medel borde banken beredas att så bedriva sin

verksamhet, att densamma vunne mesta möjliga anslutning.

Utskottet har ansett sig böra över förevarande motion inhämta

yttrande från styrelsen för postsparbanken och har för den skull i

vederbörlig ordning anhållit om utverkande av Kuugl. Maj:ts befallning

(ill nämnda styrelse att avgiva sådant yttrande. Med anledning därav

har till utskottet överlämnats en till utskottet ställd skrivelse av den 8

innevarande april, däri styrelsen för postsparbanken anför följande.

»På framställning av riksdagens bankoutskott har Kungl. Maj:t genom nådig remiss

den 16 nästlidna februari anbefallt styrelsen för postsparbanken att inkomma med

yttrande över en inom riksdagens första kammare väckt motion, nr 38, om beredande

av ersättning åt postsparbanken för förlust i anledning av eventuell höjning av bankens

inlåningsränta.

Uti nämnda motion erinras till en början därom att, under behandling år 1913 i

riksdagens andra kammare av en därstädes väckt motion om ändring av gällande bestämmelser

angående tiden för räntegottgörelse å innestående medel i banken, av de i

debatten deltagande talarna ådagalades en allmän åsikt därom att särskilda åtgärder

borde vidtagas för ökande av allmänhetens intresse för postsparbanken, men att detta

borde ske hellre genom höjning av bankens inlåningsränta än genom ändring av

Postspar
banks
styrelsen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

gällande bestämmelser angående tiden för beräknande av ränta å de innestående

medlen.

Vidare har motionären fäst uppmärksamheten därå, hurusom den abnorma uttagningsfrekvensen

under tiden närmast efter krigsutbrottet år 1914 inverkat störande på

postsparbankens rörelse, i det att under augusti och september månader samma år det

uttagna beloppet med tillhopa omkring tre miljoner kronor överstigit det i banken insatta,

samt att, ehuru sedermera snart nog mera normala förhållanden inträtt, under

de följande månaderna av år 1914 uttagningarna dock alltjämt överstigit insättningarna,

vilket förhållande, enligt motionärens mening, komme att fortfara, så länge postsparbankens

inlåningsränta i avsevärd grad understege den ränta, som av enskilda sparbanker

gottgjordes.

Då, enligt motionärens åsikt, en förhöjning av postsparbankens inlåningsränta

skulle, verka till ökat anlitande av banken, men en dylik rån teförhöjning komme att

förorsaka banken en ökad ränteutgift, som, åtminstone under den första tiden, ej komme

att betäckas av det å bankens rörelse uppkomna ränteöverskottet, bleve det nödigt bereda

banken ersättning för den sålunda uppkomna förlusten; och har i sådant hänseende

motionären, under betonande att det ändamål, på grundvalen varav postsparbanken

inrättats, nämligen att uppfostra och uppmuntra till sparsamhet, vore ett statsintresse

av största vikt och att fördenskull medel borde beredas banken att så bedriva

sin verksamhet, att densamma vunne mesta möjliga anslutning, hemställt att, därest

Kungl. Maj:t skulle finna lämpligt förordna om förhöjning av postsparbankens inlåningsränta

till 4 procent, riksdagen för sin del ville medgiva, att postsparbanken skulle äga

att av den banken hos riksgäldskontoret medgivna kredit årligen, mot framtida återbetalningsskyldighet,

bekomma ersättning för den förlust, som föranleddes genom den

ifrågaställda ränteförhöjningen, i den mån denna förlust ej täckes av den på bankens

rörelse uppkomna vinsten.

Med föranledande härav får postsparbanksstyrelsen anföra följande:

Jämlikt § 8 mom. 1 av nådiga förordningen den 22 juni 1883, angående en postsparbank

för riket, bestämmes av Kungl. Maj:t räntefoten å de medel, som äro eller

varda insatta i postsparbanken; och skall, enligt mom. 2 av nyssnämnda paragraf, sådant

detta mom. lyder på grund av nådiga kungörelsen den 17 maj 1907, därest nedsättning

i räntefoten beslutas, densamma dock ej träda i verket förrän två månader

efter det Kungl. Maj:ts beslut i ämnet blivit kungjort,

Beträffande åter en förhöjning av postsparbankens inlåningsränta lägga gällande

författningar i ämnet ej hinder i vägen därför att en sådan förhöjning kan träda i

tillämpning omedelbart efter det beslut därom blivit av Kungl. Maj:t fattat.

Den räntefot, som vid början av postsparbankens verksamhet, den 1 januari 1884,

gottgjordes insättarna, bestämdes, enligt nådiga skrivelsen till styrelsen för postsparbanken

den 21 september 1883, till 3,6 procent för år räknat; och gottgöres numera,

jämlikt nådiga kungörelsen den 15 maj 1891, på eu och samma motbok icke ränta för

högre belopp än 2,000 kronor.

På underdånig framställning av postsparbanksstyrelsen den 20 maj 1896 förordnade

emellertid Kungl. Maj:t, enligt nådig kungörelse den 19 juni samma år, att från

och med ingången av år 1897 tills vidare räntan å de medel, som vore eller bleve i postsparbanken

insatta, skulle från och med ingången av år 1897 utgå efter 3,3 procent

för år räknat.

Sistnämnda räntefot höjdes emellertid, enligt nådiga kungörelsen den 26 maj 1899,

ånyo till 3,6 procent för år, att tillämpas från och med den 1 juli 1899, vilken ränta

fortfarande utgår.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutslcottcls utlåtande Nr 24.

r>

Under tiden från 1884 års början till utgången av år 1918 har i postsparbanken

insatts ett sammanlagt belopp av...................................................... kr. 322,598,495: 08

Delägarna tillgodoförda räntor hava för samma tid uppgått till » 36,571,998: 36

Av sammanlagda beloppet......................................................... kr. 359,170,493: 44

hava uttagits ...................................................................................... » 311,094,838: 66

vadan det kvarstående överskottet den 31 december 1913 uppgick till kr. 48,075,654: 78

Emellertid har delägarnas behållning ej varit i oavbrutet stigande.

Denna behållning utgjorde vid utgången av år 1896, då, såsom ovan nämnts, sänk
-

ning av inlåningsräntan från 3,6 till 3,3 procent trädde i kraft ... kr. 49,733,809; 59

Under den tid, 1 januari 1897—30 juni 1899, under vilken

sistnämnda räntefot tillämpades, ökades delägarebehållningen

med ........................................................................ » 11,674,442: 95

och utgjorde följaktligen vid utgången av första halvåret 1899...... » 61,408,252: 54

Från och med den 1 juli 1899, då en förhöjning av inlåningsräntan

till 3,6 procent ånyo började tillämpas, har

intill utgången av år 1918 delägarebehållningen minskats

med tillhopa ..................................................................... kr. 13,332,597: 76

vadan, såsom ovan sagts, densamma vid sistnämnda års utgång uppgick

til) ................................................................................. kr. 48,075,654; 78

och under år 1914 har, huvudsakligast av den anledning som i motionen angives, delägarebehållningen

ytterligare sjunkit, så att densamma vid sistnämnda års utgång uppgick

till allenast kronor 44,850,771: 13.

Erfarenheten under postsparbankens mera än trettioåriga tillvaro visar sålunda,

att delägarebehållningen, efter att hava under vart och ett av åren 1884—1888 ökats

med mindre belopp, under följande tioårsperioden 1889—1898 årligen stigit avsevärt,

högst år 1896 med mera än ll1/* miljoner kronor och lägst år 1892 med ej fullt 31/*

miljoner kronor.

Under tidsperioden 1899—1909 har delägarebehållningen årligen minskats med

undantag för åren 1903 och 1904, då ökning av densamma förekommit, varemot vart

och ett av åren 1909, 1910, 1911, 1912 och 1913 haft att uppvisa ökning av delägarnas

behållning.

Jämväl för år 1914 fanns förhoppning att behållningen skulle ökas, men de förändrade

förhållandena, som vid början av augusti månad samma år inträffade på penningemarknaden,

inverkade i avsevärd grad på postsparbankens rörelse, i det att delägarebehållningen,

såsom av ovanstående inhämtas, under sistnämnda år minskades med

ej mindre än kronor 3,224,883: 65.

Av den redogörelse, som här ovan lämnats angående växlingarna i postsparbankens

delägarebehållning, torde framgå, att ökningen eller minskningen av denna behållning

föranletts av den större eller mindre skillnaden mellan postsparbankens inlåningsränta

och den ränta, som gottgjorts av de enskilda sparbankerna, vilken senare ränta understundom

var lägre än postsparbankens.

1 tider, såsom under perioden 1889—1898, då i följd av räntefall på den allmänna

penningemarknaden medel i riklig mängd inströmmade till postsparbanken, stego givetvis

samtidigt därmed, på grund av räntans nedgång, kurserna å obligationer. Banken,

som var nödsakad att göra de insatta medlen fruktbärande, hade ej annat val än att

till då gällande, av angiven orsak uppdrivna höga kurser förvärva nödiga valutor.

Enligt de placeringsbestämmelser som då gällde, tingo dessa medel göras frukt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

bärande endast i obligationer, utfärdade av svenska staten och allmänna hypoteksbanken

samt kommuner inom riket, ävensom, till en tredjedel av behållningen, genom utlåning

direkt till kommuner.

De snäva band, i vilka utlåningen under nämnda tid sålunda var insnörd, lossades

väl avsevärt genom bestämmelsen i nådiga kungörelsen den 4 juli 1902 därom

att postsparbankens medel jämväl linge placeras i lån mot säkerhet av fastighetsinteckningar,

men detta har tydligtvis ej kunnat inverka på föregående placeringar, vilka

fortfarande tynga bankens portfölj och lämna en avkastning, den dör föga överstiger

inlåningsräntan och ej till fullo betäcker förvaltningskostnaderna.

Sålunda är en betydande del av postsparbankens fonder, eller i det närmaste 20

miljoner kronor, placerade i allmänna hypotek sbankens obligationer, vilka, till huvudsakligaste

del inköpta under åren 1895 och 1896 för höga kurser, lämna en effektiv

ränta av ej fullt 4 procent. Av dessa obligationer utgöras mera än hälften, eller omkring

11,400,000 kronor, av allmänna hypoteksbankens inkonvertibla 4 procent av år

1878, vilken sistnämnda obligationsstock under en lång tid framåt ej torde komma alt

minskas, på grund därav att utlottning av dessa obligationer under de senare åren ej

ägt rum, utan låntagaren begagnat sig av det i lånekontraktet befintliga medgivandet

att i stället inköpa obligationer.

Därest nuvarande, uti nådiga kungörelsen den 4 juli 1902 meddelade, bestämmelser

för fruktbargörande av postsparbankens överskottsmedel varit gällande jämväl under

tioårsperioden 1889—1898, och postsparbankens styrelse således ägt större frihet att

välja mellan olika placeringssätt för de överskottsmedel till betydande belopp, som under

nämnda tid inflöto, skulle avkastningen å bankens fonder givetvis hava blivit större

än vad nu blev förhållandet, varigenom möjlighet skulle hava förefunnits att under den

följande tiden med stegrade räntesatser, genom höjning av postsparbankens inlåningsränta

till en efter dåvarande förhållanden på den allmänna penningemarknaden mera

avpassad, i någon mån hejda utströmningen av medel från banken.

För att i framtiden möjliggöra förhöjning av postsparbankens inlåningsränta, i den

mån sådan förhöjning kunde befinnas erforderlig för utveckling av bankens rörelse, var

det, enligt postsparbanksstyrelsens mening, nödigt att använda större delen av. den å

själva bankrörelsen uppkomna vinsten samt bankens övriga inkomster till konsolidering

av banken genom nedskrivning av värdet å de obligationer, som under tider av låga

räntor måst för höga kurser inköpas.

Från och med år 1891 har nämligen postsparbanken haft att för varje år, med

undantag av år 1909, å sin rörelse uppvisa behållning till växlande belopp. Behållningen

under åren 1891—1897 användes huvudsakligen för återbetalning av de medel,

som under åren 1884—1890 av postverket förskjutits för upprätthållande av postsparbankens

verksamhet, intill dess förvaltningskostnaderna betäcktes av inkomsterna på

rörelsen. Nettoinkomsterna på bankens rörelse under tiden 1898—1913 hava uppgått

till ett sammanlagt belopp av kr. 847,344: 33. Av nämnda belopp hava tillhopa kronor

733,702: 56, jämlikt särskilda nådiga medgivanden, använts för nedskrivning av

det bokförda värdet å obligationer. Av återstoden hava dels kronor 99,960 utdelats

såsom gratifikationer till poststationsföreståndare och sparmärkesförsäljare, vilka med nit

och framgång verkat för postsparbankens utveckling, dels ock kronor 7,554: o2 använts

till bestridande av kostnaderna för tryckning och spridning av broschyrer angående

sparsamhet och postsparbanken.

Såsom ovan antytts, skulle, enligt postsparbanksstyrelsens mening, genom användning

av å postsparbankens rörelse på grund av den låga inlåningsräntan uppkommande

s. 7 Kontrollera mot PDF

Banlioutslcottets utlåtande Nr 24.

7

vinstmedel huvudsakligast till fortsatt nedskrivning av det bokförda värdet å bankens

obligationsstock, detta värde slutligen bringas till kurser mera motsvarande de å allmänna

• penningemarknaden rådande, varefter åtgärder borde vidtagas för höjning av

bankens inlåningsränta till en räntefot mera anpassad efter den för enskilda sparbanker

gällande. Det kursfall å alla räntebärande papper, ej minst å statsobligationer, som på

grund av krigsutbrottet under år 1914 ägt rum, torde emellertid till eu avlägsen framtid

uppskjuta^ frågan om höjning av bankens inlåningsränta, därest denna höjning skulle

bliva beroende av nedbringande av obligationsstockens bokföringsvärde till gällande

dagskurser.

Visserligen skulle på grund av den jämförelsevis höga avkastning, som lämnas å

de under senaste tiden emitterade obligationslånen, ett fortsatt bibehållande av en inlåningsränta

av 3,6 procent vara för postsparbankens ekonomi förmånligt, för den händelse

nämligen några till placering avsedda överskottsmedel funnes att tillgå. Men,

ehuru uttagningarna under de tvenne första månaderna av detta år med omkring 380,000

kronor understiga beloppen av uttagna medel under motsvarande månader år 1914, äro

dock insättningsbeloppen under januari och februari månader 1915 omkring 190,000

kronor lägre än under samma tid av nästlidet år, vadan några avsevärda överskottsmedel

ej förefinnas.

I den mån överskott å bankens rörelse skulle uppstå, torde dessa överskottsmedel

ock böra i främsta rummet användas för inbetalning å den kredit, uppgående till

1,500,000 kronor, som under år 1914 av riksgäldskontoret lämnats postsparbanken för

att möta anloppet å bankens kassa under augusti och september månader 1914, under

vilken tid, såsom i motionen omförmäles, uttagningarnas belopp med mera fin tre

miljoner kronor överstigit insättningarna.

Emellertid torde, enligt postsparbanksstyrelsens uppfattning, omsorgen för bankens

egentliga klientel ävensom för sådana delägare, för vilkas räkning obligatorisk insättning i

postsparbanken äger rum, kräva att under nu rådande tider, då de större enskilda sparbankerna

gottgöra ränta å insättningar med i allmänhet 5 procent, postsparbankens nu

ifrågavarande kundkrets beredes eu något högre avkastning än den nuvarande å de medel,

som för dess räkning anförtros åt postsparbanken.

Styrelsen instämmer till fullo i motionärens uttalande att det ändamål, på grund

varav postsparbanken inrättats, nämligen att uppfostra och uppmuntra till sparsamhet,

är ett statsintresse av största vikt, ävensom däri att det under nuvarande förhållanden

ej torde böra ifrågaställas, att staten vidkännes några särskilda utgifter för vidtagande

av den föreslagna åtgärden.

Styrelsen kan dock ej biträda motionärens förslag att banken skulle för nyssnämnda

ändamål för närvarande beredas försträckning av medel från riksgäldskontoret.

En dylik åtgärd synes nämligen ej böra ifrågakomma, innan annan utväg för målets

ernående blivit försökt och befunnits resultatlös.

Då, såsom styrelsen här ovan betonat, postsparbankens kundkrets torde under nuvarande

tider av höga räntor böra beredas bättre avkastning å sina i banken innestående

besparingar och då styrelsen, i likhet med motionären, håller före att en förhöjning

av inlåningsräntan torde komma att medföra ökat anlitande av postsparbanken,

anser styrelsen att man bör söka åstadkomma en dylik förhöjning, utan att därför anlitas

vare sig anslag eller försträckning av statsmedel.

Enligt i dessa dagar fullbordat bokslut för år 1914, uppgick behållningen på

bankens rörelse under samma år till kronor 123,344: 21, vartill kommer ett belopp av

kronor 13,624: 34, som reserverats av överskott på föregående års verksamhet. Bankens

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 24.

kapitalkonto för år 1914 utvisar sålunda överskjutande tillgångar till sammanlagt belopp

av kronor 136,968: 55.

Enligt bestämmelse i § 19 mom. 3 av nådiga förordningen den 22 juni 1883,

skola de överskott, som kunna uppkomma på postsparbankens rörelse, användas uteslutande

för dess egna ändamål.

Om därför nyssnämnda vid 1914 års utgång befintliga överskott, kronor 136,968:55

— med undantag av ett belopp av 15,000 kronor, vilket, enligt styrelsens mening,

borde anslås till gratifikationer åt poststationsföreståndare m. fl., vilka med nit och

framgång verkat för postsparbankens utveckling — finge tills vidare reserveras i stället

för att användas till avskrivning å det bokförda värdet av bankens obligation3stock,

skulle ett belopp av omkring 122,000 kronor stå till förfogande för att, i den mån

sådant befunnes nödigt, betäcka de ökade utgifter, som bleve en följd av en förhöjd

inlåningsränta.

Då en dylik rån teförhöjning, därest densamma bleve beslutad, ej lämpligen torde

böra träda i kraft förrän den 1 nästkommande juli, komme de sålunda reserverade

medlen att, under förbehåll av Kungl. Maj:ts godkännande, ökas med behållningen på

banker rörelse under första halvåret 1915, vilken behållning antages komma att uppgå

till omkring 75,000 kronor, vadan vid tiden för ränteförhöjningens tillämpning ett

belopp av omkring 197,000 kronor stode för ändamålet till disposition.

Enligt vad ovan omförmälts, utgjorde delägarnes behållning vid 1914 års utgång

kronor 44,850,771:13, och torde den behållning, varå ränta bör gottgöras, vid slutet av

första halvåret 1915 kunna beräknas uppgå till i runt tal 45,300,000 kronor. En ränteförhöj

ning av 4/io procent på nyssnämnda behållning skulle således medföra en ökad

ränteutgift av omkring 181,200 kronor för år, eller för senare halvåret 1915 cirka

90,600 kronor. Denna utgiftsökning torde emellertid kunna betäckas av inkomsterna

på rörelsen under samma halvår, vilka, på grund av förhöjd ränta å en del av de från

banken utlämnade lånen, beräknas komma att uppgå till omkring 95,000 kronor, vid

vilket förhållande ovanberörda reserverade medel ej skulle behöva tagas i anspråk för

betäckande av de ökade ränteutgifterna för år 1915.

Då, såsom ovan sagts, postsparbanksstyrelsen hyser den åsikt att en förhöjd inlåningsränta

sannolikt skulle föranleda ett ökat anlitande av postsparbanken och sålunda

lämna styrelsen tillfälle att placera överskottsmedel, å vilka torde kunna påräknas en

avkastning av åtminstone 5 procent samt enahanda räntegottgörelse lärer kunna påräknas

å influtna rånte- och amorteringsbelopp å de valutor, i vilka den vid utgången

av första halvåret 1915 befintliga delägarebehållningen blivit placerad, håller postsparbanksstyrelsen

före, att det belopp av omkring 197,000 kronor, som, enligt vad ovan

ifrågaställts, borde reserveras för de på grund av en förhöjd inlåningsränta stegrade

ränteutgifterna, fullt torde komma att betäcka dessa utgifter under år 1916 och närmast

följande år.

I den mån, såsom torde vara att hoppas, den förhöjda inlåningsräntan föranleder

ökade insättningar och minskade uttagningar, samt följaktligen ett mera avsevärt överskott

uppkommer, skulle avkastningen därå bliva tillräcklig för bestridande av de av

rån teförhöjningen föranledda ökade ränteutgifterna till delägarna.

Vid sådant förhållande anser styrelsen någon åtgärd ej böra vidtagas i det av

motionären angivna syfte, utan har styrelsen, i sammanhang med avgivande denna dag

till Kungl. Maj:t av föreskriven redogörelse angående det ekonomiska resultatet av postsparbankens

verksamhet under år 1914, och under åberopande av de skäl här ovan

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottéts utlåtande Nr 24.

9

anförts, i underdånighet hemställt, att Kungl. Maj:t måtte bestämma, att postsparbankens

inlåningsriinta från och med den 1 juli detta år höjes till 4 procent för år räknat.»

Såsom av styrelsens för postsparbanken yttrande framgår, har

styrelsen i sin till Kungl. Maj:t avgivna redogörelse angående det ekonomiska

resultatet av bankens verksamhet år 1914 på anförda skäl hemställt,

att Kungl. Maj:t måtte bestämma, att postsparbankens inlåningsränta

från och med den 1 juli innevarande år höjes till 4 procent.

Tillika har styrelsen meddelat, att lör bestridande av de utgifter, som

bleve en följd av en förhöjd inlåningsränta,. styrelsen vid tiden för

ränteförhöjningens tillämpning förfogade över tillräckliga medel. Under

sådana förhållanden synes motionärens förslag icke böra föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Åberopande vad sålunda anförts far utskottet hemställa,

att förevarande motion I: 38 icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 april 1915.

På bankontBkottets vägnar:

I. von STAPELMOHR.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar von Stapelmohr, Hedenstierna, Trapp, Wlekman,

Gelotte, Jönsson, Montgomery och Boberg-, . T . .

av andra kammaren: herrar Olsson i Blädinge, Hellberg i Lycksele, Knstensson,

Söderberg i Hobborn, Carlson i Herrljunga, Olofsson, Berg i Munkfors och Olsson i

Berg.

Utskottet.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 8 sand. 18 käft. (Nr 24.)

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.