Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckt motion om införande i reglementet för riksgäldskontor et av viss bestämmelse angående förfarandet vid upplåning inom landet.

1915-04-27 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1915:29, Utlåtande, i anledning av väckt motion om införande i reglementet för riksgäldskontor et av viss bestämmelse angående förfarandet vid upplåning inom landet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 29.

1

Nr 29.

Ankom till riksdagens kansli den 27 april 1915 kl. 12 m.

Utlåtande, i anledning av väckt motion om införande i reglementet för

riksgäldskontor et av viss bestämmelse angående förfarandet

vid upplåning inom landet.

I en inom andra kammaren väckt, till bankoutskottet hänvisad motion,

nr 204, liar herr Kristensson hemställt, »att riksdagen måtte besluta

i nästkommande reglemente för riksgäldskontoret tillfoga följande

bestämmelse:

Vid upplåning inom landet bör förmedling av enskilda penningeinrättningar

undvikas, om sådant utan väsentlig svårighet låter sig göra.»

Till stöd för sitt yrkande har motionären anfört följande:

»I skrivelse till bankoutskottet av den 28 januari 1915 hava full- Motionären.

mäktige i riksgäldskontoret lämnat meddelande om träffat avtal med

ett bankkonsortium angående försäljning av nominellt 35 miljoner kronor

i obligationer, vilken skrivelse bankoutskottet i ett den 12 februari

dagtecknat memorial bringat till riksdagens kännedom.

Med anledning av denna under riksdagen inträffade händelse anhåller

jag jämlikt § 55 i riksdagsordningen få avlämna nedanstående motion.

Avtalet träffades med samma bankkonsortium, som övertog lånet å

30 miljoner kronor av den 12 oktober föregående år, eller Sveriges

Riksbank, Stockholms Enskilda Bank, Skandinaviska Kreditaktiebolaget,

Aktiebolaget Stockholms Handelsbank, Aktiebolaget Sveriges Privata

Centralbank och Aktiebolaget Göteborgs Bank. I det första lånet var

riksbankens andel 18 procent och i det senare lSl/2 procent.

Kursen för lånet av den 12 oktober var 99 procent och räntan 5

procent för år. Riksbanken förband sig att belåna obligationerna till

en kurs av 95 procent. Obligationerna fingo, i motsats till vad man

på sina håll befarat, en strykande åtgång.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 8 samt. 22 käft. (Nr 29.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Banlioutslcottets utlåtande Nr 29.

Den 7 januari i år sänkte riksbanken diskontot med 1/2 procent,

och från och med den 8 januari beviljades dessutom 1/2 procents nedsättning

vid ^diskontering av växlar på högst tre månader. Således

5 procents diskontering för privatbankernas ifrågavarande växlar. Eu

viss lättnad syntes ha inträtt på penningmarknaden. Man kunde då

förväntat något gynnsammare villkor än dem för oktoberlånet, då staten

nu vid en sådan tidpunkt måste upplägga ett nytt lån. Så blev

icke förhållandet. Privatbankerna fordrade den 14 januari ännu hårdare

villkor än den 12 oktober. Trots att fem procents räntefot bibehölls,

sänktes kursen till 9872 procent. Lånet fulltecknades ett par timmar

efter framläggandet och emitterades liksom det första till pari. Sparbanker

i landsorten ha måst betala överkurs för att komma i besittning

av dessa begärliga statspapper. Det bör även omnämnas, att riksbanken

jämväl förband sig att belåna dessa obligationer till en kurs av

95 procent.

Jag tror mig veta, att fordran framställdes vid förhandlingarna

med bankkonsortiet om januarilånet, att riksgäldskontoret skulle få deltaga

som participent i lånet med 5,000,000 kronor, men denna fordran

avvisades med bestämdhet av privatbankerna. Man ville icke på det

hållet veta av att riksgäldskontoret självt trädde i direkt förbindelse

med allmänheten. Efter många om och men medgav man i stället, att

lånets totalsumma finge höjas från vad förut varit påtänkt med fem

miljoner kronor till nominellt 35 miljoner kronor.

Jag vill icke frambära något klander varken mot fullmäktige i riksgäldskontoret

eller i riksbanken för att lånet, trots allt, ändå ordnades

på sätt som skett. Läget var sådant, att staten måste skyndsamt få

in ett stort belopp. Något utländskt lån stod icke att uppbringa till

rimligt pris. Man hade icke heller tid att organisera upptagandet genom

statens egna organ, och situationen tillät icke riskerandet av ett

misslyckande.

Förmodligen blir staten tvungen att under de närmaste åren anlita

den inhemska marknaden för det huvudsakligaste av sitt lånebehov.

Den frågan inställer sig då, om inte staten för framtiden själv genom

sina egna organ och utan anlitande av privatbankerna som mellanhänder

kunde placera sina lån. För den tjänst, som privatbankerna i detta

fall gjort staten, ha de låtit betala sig med ganska ansenliga summor.

Kapitalrabatten för oktoberlånet var för riksbankens del 54,000 och för

privatbankernas 246,000 kronor och för oktoberlånet respektive 97,125

och 427,875 kronor. Allt om allt har riksgäldskontoret för båda lånen

till privatbankerna i provision måst avstå 673,875 kronoi’. Det kan

visserligen med rätta invändas, att bankkonsortiet åtog sig en viss risk,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 20.

3

mon man måsto väl också taga med i räkningen, att något avseende

vid bedömande av riskens storlek bör fästas vid det sakförhållandet,

att riksbanken belånade obligationerna till 95 procents kurs.

I tider som dem vi nu genomleva måste staten på alla områden

iakttaga eu stor förtänksamhet i fråga om sina utgiftsposter. Därest

man på denna punkt för framtiden kunde ordna det på ett för staten

förmånligare sätt, så vore mycket vunnet.

Teoretiskt synes detta möjligt. Staten torde icke sakna resurser

för en direkt kommunicering med allmänheten. På 25 platser i landsorten

har riksbanken egna avdelningskontor. 1 praktiskt taget varje

län kan allmänheten vända sig till ett riksbankskontor för inköp av

obligationer, då sådana försäljas av banken.

Dessutom har staten i sina postkontor eller postsparbankskontor

organ, som skulle kunna tagas i bruk för ändamålet. Man är redan

inne på den vägen. I postsparbankslokalerna finnas upphängda plakat

om försäljning efter rekvisition av 3,G procents obligationerna »till av

riksgäldskontoret bestämd kurs». Men hela affären torde i det närmaste

ha inskränkt sig till upphängandet av dessa plakat. På många år kar

ingen enda obligation försålts genom nämnda anstalter. Orsaken härtill

är lätt funnen. Intet meddelande om kursen synes ha lämnats.

Ingen annan reklam än plakatupphängniugen känner jag för min del

till. Allmänheten har fäst sig vid att räntan är blott 3,G procent och

därmed punkt och icke reflekterat över att kursen varit mycket under

pari eller som för närvarande 74 procent. Hade genom postkontoren

fem procents obligationer till pari försålts, så torde efterfrågan blivit

en annan. Därest man dessutom lämnat klara meddelanden om, att

dessa obligationer vid behov lätt kunde förvandlas i rena pengar genom

belåning i riksbanken till så hög kurs, att man för en obligation å 100

kronor finge låna 95 kronor, så hade den stora allmänheten säkerligen

kommit underfund med, att eu sådan penningplacering är förmånligare

än exempelvis 4 procent på sparkasseräkning i en affärsbank.

Ett ytterligare skäl till att försöket med 3,6 procents obligationerna

misslyckats torde vara att söka i valören å obligationerna. Dessa lyda

å 10,000, 5,000, 1,000, 500 och 360 kronor. Det lägsta beloppet är nog

för högt tilltaget. I de båda senaste statslåneemissionerna har man

tagit med obligationer å 100 kronor, och om än dessa icke kommit till

användning i så stora poster, som man kunnat förmoda, så torde skälet

härtill vara att söka i formen för lånets placering. Man sökte icke och

fick ej heller det egentliga småfolket till köpare.

1 13 § i sparbankslagen stadgas, att »av sparbankernas tillgångar

skall ett belopp, motsvarande minst eu tiondedel av insättarnas behåll
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

liankoutskotiets utlåtande Nr 29.

ning enligt senaste bokslut, redovisas i värdehandlingar, vilka kunna

med lätthet förvandlas i penningar, såsom statens, allmänna hypoteksbankens

eller andra fullgoda obligationer — — —.» Erfarenheten från

de båda senaste statslånen torde ha givit vid handen, att sparbankerna

livligt efterfrågat dessa obligationer. Men det förefaller den oinvigde

något egendomligt, att ett konsortium av enskilda affärsbanker under

normala tider skall behöva anlitas som mäklare mellan statsorganen och

sparbankerna. Borde icke exempelvis ett från riksgäldsfullmäktige utsänt,

lämpligt avfattat cirkulär till varje sparbank i riket kunna göra

samma nytta? Naturligtvis finge det ordnas så, att sparbanksstyrelserna

finge tid till att sammanträda och fatta beslut och även tid till

att ordna med inbetalningarna utan störande inverkningar på sparbankernas

övriga förbindelser.

Ej heller synes det nödvändigt för de stora livförsäkringsbolagen,

pensionskassorna, de rika dalasocknarna m. fl. institutioner att genom

ett enskilt baukkonsortium förskaffa sig statsobligationer. Åtminstone

har jag ej ännu sett något bärande skäl framföras för att mellanhandssystemet

i dessa fall är nödvändigt.

Teoretiskt tycks det alltså finnas möjligheter för staten att såväl

kunna komma i direkt förbindelse med det egentliga småfolket som

ock med kapitalrika inrättningar av allehanda slag. Det är möjligt att

svårigheter ändå möta. Otänkbart är icke att ett nytt sådant statslån,

som tages inom landet utan förmedling av privatbankerna, kan komma

att motarbetas av dessa. Om än icke öppet så dock i tysthet kunna

de måhända åstadkomma en viss effekt. De kunna nämligen, då de

lämna råd åt sina klienter vid penningplaceringar, systematiskt förorda

andra obligationer än statens. Huruvida deras makt kan vara tillräcklig

att förorsaka ett misslyckande för ett ifrågasatt på direkt väg upptaget

statslån, tillåter jag mig ej att kunna bedöma, lika litet som jag kan

bedöma, huruvida privatbankerna ens skulle vilja uppträda på ett sådant

opatriotiskt sätt. Men nog torde staten icke vara i saknad av medel att förhindra

en dylik plan, om den framkomme. Ett av de enklaste och måhända

effektivaste vore en väl ordnad och planmässig tidningsannonsering. En

sådan stannade vid mycket blygsamma siffror i förhållande till den kapitalrabatt,

som privatbankerna betingat sig. Fullmäktige i riksgäldskontoret

och i riksbanken torde emellertid bäst kunna bedöma, i vad män svårigheter

av nu nämnt eller andra slag kunna vara tillfinnandes. Ett absolut

förbud för anlitande av privatbankerna som mellanhänder torde därför

icke böra stadgas, och ett sådant är säkerligen ej heller behövligt. Om

riksdagen nämligen fastslår, att inhemsk upplåning helst bör ske med enbart

anlitande av statens egna organ, så finnes ingen anledning tro

s. 5 Kontrollera mot PDF

lianlcoutslcottets utlåtande Nr 29.

5

annat än att fullmäktige, så långt det är dem möjligt, skola söka realisera

en sådan riksdagens önskan.

Det är möjligt att riksgäldskontoret och riksbanken icke äro fullt

rustade för ifrågasatta uppgift. Men om, som väl kan antagas, riksbanken

komrne att åtaga sig det mesta bestyret, synes några åtgärder

från riksdagens sida icke behöva vidtagas, och detta så mycket mindre

som riksbanksledningen äger över stat anställa nödig personal, och fullmäktige

i riksgäldskontoret icke torde underlåta att göra framställning

i berörda syfte till riksdagen, därest så skulle erfordras.

Ett stadgande av den art som antytts torde lämpligen kunna

ske genom tillägg av ett nytt moment till § 12 i senaste reglemente

för riksgäldskontoret. Jag har sökt giva yrkandet eu sådan form, att

fullmäktige bindas minsta möjligt.»

över motionen har bankoutskottet inhämtat yttrande av fullmäktige

i riksgäldskontoret och fullmäktige i riksbanken.

1 en till utskottet inkommen skrivelse av den 18 nästlidna mars anföra

fullmäktige i riksgäldskontoret följande:

»I skrivelse av den 16 innevarande mars har bankoutskottet anhållit, att fullmäk- Fullmäktige

tiga i riksgäldskontoret ville avgiva och till utskottet inkomma med utlåtande över en * riksgäldsinom

andra kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion nr 204 av herr Emil kontoret.

Kristensson om införande i reglementet för riksgäldskontoret av en bestämmelse, att vid

upplåning inom landet förmedling av enskilda penninginrättningar bör undvikas, om

sådant utan väsentlig svårighet låter sig göra.

I anledning härav få fullmäktige anföra följande.

Motionären erinrar om, att fullmäktige i oktober 1914 och januari 1915 inom landet

försålt 5 % obligationer till belopp av respektive 30 miljoner och 35 miljoner kronor

och att dessa obligationer fast övertagits av ett konsortium, bestående av riksbanken

jämte fem privata banker, till kurs av respektive 99 och 98 V2 procent. De kapitalrabatter,

de privata bankerna erhållit, uppginge till ganska stora belopp. Motionären

ville emellertid ej framställa något klander vare sig mot fullmäktige i riksgäldskontoret

eller mot fullmäktige i riksbanken för att lånet ordnades på sätt som skett, då läget

var sådant, att staten behövde få in ett stort belopp och situationen icke tillät att riskera

ett misslyckande.

Då staten förmodligen bleve tvungen att under de närmaste åren anlita den inhemska

marknaden för det huvudsakligaste av sitt lånebehov, måste man, fortsätter motionären,

fråga sig, om icke staten för framtiden själv genom sina egna organ och utan

anlitande av privatbankerna som mellanhänder kunde placera sina lån. Det syntes

motionären, att staten ägde möjlighet att sälja obligationer direkt till allmänheten genom

riksbanken, som i landsorten äger 25 egna avdelningskontor, samt genom postkontoren

och postsparbankskontoren, varjämte fullmäktige borde kunna för försäljning av obligationer

vända sig direkt till sparbanker, livförsäkringsbolag, pensionskassor med flera

institutioner. Motionären påpekar även vikten av en väl ordnad och planmässig tidningsannonsering.

Då det emellertid vore möjligt, att svårigheter kunde möta för till
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 29.

länkning av det förfaringssätt motionären förordat, anser han, att förbud för anlitande

av privatbankerna som mellanhänder icke bör stadgas, och anmärker, att fullmäktige i

riksgäldskontoret och i riksbanken torde bäst kunna bedöma, i vad män svårigheter av

ena eller andra slaget vore tillfinnandes. Han hade därför sökt giva sitt yrkande en

sådan form, att fullmäktige bindas minsta möjligt.

För sin del vilja fullmäktige till en början uttala, att det enligt fullmäktiges mening

icke lider något tvivel, att det för staten är bäst och förmånligast, att vid upptagande

av statslån inom landet lånet direkt av statens organ utbjudes till teckning av

allmänheten.

Med hänsyn till de exceptionella förhållanden, under vilka de två senaste emissionerna

av svenska statsobligationer ägt rum, hava emellertid fullmäktige måst låta

önskemålet av ett direkt hänvändande till allmänheten stå tillbaka för nödvändigheten

att för statsverket trygga tillgången på erforderliga medel på bestämda tider. Den erfarenhet,

som vid berörda emissioner vunnits, syntes dock giva vid handen, att vid ny

upplåning en inbjudan till direkt teckning av allmänheten skall röna ett gynnsamt

emottagande. Fullmäktige lära därför icke komma att underlåta att vid upplåning

inom landet begagna ett sådant förfaringssätt, därest icke särskilda hinder mellankomma.

Därav följer'' dock icke, att riksgäldskontoret, ej ens i förbindelse med riksbanken,

kan undvara allt biträde av privatbanker och enskilda personer, som syssla med penningplacering

och härigenom förvärvat sig en ingående kännedom om penningmarknaden

och eu vidsträckt kundkrets bland sådana personer eller institutioner, som äro i tillfälle

att övertaga större eller mindre belopp obligationer. Även om, såsom väl snarligen

varder nödvändigt, genom en förändring i riksgäldskontorets organisation bättre förutsättningar

skulle kunna vinnas för en närmare kontakt med penningplacerande institutioner

och personer, synes det dock fullmäktige knappast möjligt att, även med det

största tillmötesgående från riksbanken och dess organ, vid alla tillfällen helt undvika

de mellanhänder, genom vilka allmänheten blivit van att verkställa sina placeringar.

För den teckning av lånebelopp, som kunde komma att anskaffas genom banker

eller mäklare, måste utan tvivel någon ersättning lämnas, men denna bör tydligen beräknas

efter helt andra grunder än vid ett fast övertagande av en hel emission. För

del av ett utbjudet lån, som komrae att tecknas hos riksgäldskontoret och hos riksbanken,

skulle givetvis all provision undvikas.

Fullmäktige vilja till sist sätta i fråga, huruvida det kan vara lämpligt att i riksgäldskontorets

reglemente intaga någon bestämmelse i det av motionären angivna syfte.

Skall detta emellertid ske, förmena fullmäktige, med hänsyn till vad ovan anförts, att

stadgandet bör begränsas så, att vid upplåning inom landet anlitande av mellanhänder,

som fast övertaga lån eller delar därav, icke bör äga rum vid andra tillfällen, än då

biträde av dessa mellanhänder finnes icke kunna utan risk och olägenhet undvaras.»

Fullmäktige i riksbanken anföra i skrivelse den 7 innevarande april följande:

Fullmäktige >1 skrifvelse av den 16 mars 1915 har bankoutskottet anhållit om fullmäktiges

i riksbanken. [ riksbanken yttrande över eu inom andra kammaren av lierr E. Kristensson väckt

motion med hemställan om införande i reglementet för riksgäldskontoret av viss bestämmelse

angående förfarandet vid upplåning inom landet. Med anledning härav få

fullmäktige anföra följande.

Skapandet av en inhemsk marknad på fast och bred grundval åt svenska statens

obligationer är ett önskemål av stor vikt. Att detta hittills i så ringa mån realiserats,

har i främsta rummet berott därpå, att utländskt kapital villigt och till billigt pris

under en lång följd av år stått till förfogande. Anlitandet av den utländska penningmarknaden

för fyllandet av statens lånebehov har funnit stöd i den meningen, att, då

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 29. 7

landet i varje fall hade behov av utländskt kapital, detta borde i första hand upplånas

av staten, som i utlandet kunde betinga sig fördelaktigare lånevillkor än andra svenska

låntagare, varigenom landets skattskyldighet till utlandet för räntor bleve mindre. Det

inhemska kapitalet borde reserveras åt andra svenska låntagare än staten. Denna mening

framhölls även under förberedelserna till det i oktober 1914 upptagna statslånet.

Att detta lån ävensom det i januari 1915 upptagna statslånet placerades på den

inhemska penningmarknaden hade sin orsak däri, att den utländska marknaden vid

ifrågavarande tillfällen praktiskt taget kunde anses vara stängd.

Då dessutom de tvenne lånens framgång utan tvivel närmast berodde på den

höga räntefoten, torde av dessa låneoperationer icke böra dragas några vittgående slutsatser

angående utsikterna att åstadkomma en fast och bred inhemsk marknad för statens

obligationer. En sådan kan bringas till stånd endast genom ett långvarigt, tålmodigt

och målmedvetet arbete. Och för att detta arbete snarast möjligt skall föra till

det avsedda målet, höra alla krafter samverka. Bland dessa krafter intaga de privata

bankinrättningarna enligt fullmäktiges mening en så betydande plats, att deras medverkan

svårligen kan undvaras.

Det i oktober 1914 upptagna lånet var det första inom landet upptagna statslån

till större belopp, vilket övertagits av ett konsortium av svenska banker. De förhållanderi,

under vilka så väl detta lån som det i januari 1915 avslutade statslånet upptogos,

voro sällsynt vanskliga. Riksgäldskontor^ var i trängande behov av penningar

vilka utan dröjsmål måste anskaffas. Att under dessa omständigheter villkoren för

privatbanuernas deltagande möjligen lämnade något övrigt att önska, bör ej förvåna.

En på tillfredsställande sått fungerande organisation för placering av statens obligationer

inom landet kan icke skapas i ett slag. Fullmäktige skola icke här närmare inlåta sig

pa frågan, hur denna organisation bör vara beskaffad för att motsvara sitt ändamål.

M,en <let l,or här sägas. att bankernas medverkan i riksgäldskontorets låneoperationer

icke far bestämmas huvudsakligen än mindre uteslutande av hänsyn till det egna vinstintresset.

Bankerna böra betrakta det som en hederssak, som en patriotisk plikt att

medverka vid dessa operationer. Den bank, vars ledning icke förmår tillägna sig denna

syn på saken, är icke lämpad att uppträda som mellanhand mellan svenska staten och

den kapitalplacerande svenska allmänheten.

Villkoren för placering av obligationer bestämmas i sista hand av tillgången på

ledigt kapital. Framdeles liksom hittills komma säkerligen perioder av riklig tillgång

på ledigt kapital att omväxla med perioder av knapp tillgång. Under de förra blir det

låntagaren, under de senare långivaren, som till huvudsaklig del dikterar villkoren.

Under den senaste tiden har långivaren kunnat bestämma villkoren. Huruvida villkoren

för de tvenne svenska statslån, varom hår är fråga, varit för stränga, därom

kunna såsom alltid i liknande fall meningarna vara delade. Men när man bedömer

dessa villkor, måste hänsyn tagas till de förhållanden, under vilka lånen upptogos.

Ett mot privatbankernas deltagande i riksgäldskontorets låneoperationer riktat

tfflägg till riksgäldskontorets reglemente såsom motionären föreslagit vore enligt fullmäktiges

förmenande icke ägnat att befordra arbetet på skapandet av en inhemsk

marknad för statens obligationer. Med allt erkännande för den varsamhet, varmed

motionären formulerat tillägget, skulle detsamma dock innebära ett band på riksgäldstullmäktiges

handlingsfrihet och följaktligen minska deras känsla av ansvar. Något

behov av tillägget synes icke föreligga, då riksgäldsfullmäktige utan tvivel vid kommande

låneoperationer komma att, antingen motionärens förslag godkännes eller ej,

taga all möjlig hänsyn till de beaktansvärda synpunkter motionären framhållit.»

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 29.

Utskottet.

Av fullmäktiges i riksgäldskontor yttrande framgår, att fullmäktige

för sin del anse det vara för staten bäst och förmånligast, att vid

upptagande av statslån inom landet lånet direkt av statens^ organ

utbjudes till teckning av allmänheten. Vad beträffar de två senaste

emissionerna av svenska statsobligationer, hade emellertid fullmäktige

måst låta önskemålet av ett direkt hänvändande till allmänheten

stå tillbaka för nödvändigheten att för statsverket trygga tillgången på

erforderliga medel på bestämda tider. Den erfarenhet, som vid berörda

emissioner vunnits, syntes dock giva vid handen, att vid ny upplåning

en inbjudan till direkt teckning av allmänheten skulle röna ett gynnsamt

emottagande. Fullmäktige torde därför icke komma att underlåta

att vid upplåning inom landet begagna ett sadant förfaringssätt, därest

icke särskilda hinder mellankomme. Under sadana förhallanden synes

det utskottet icke vara erforderligt, att någon föreskrift i det av motionären

angivna syfte intages i riksgäldskontorets reglemente, varför utskottet,

med erkännande av de beaktansvärda synpunkter motionären

framhållit, anser sig böra hemställa,

att förevarande motion II: 204 icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 27 april 1915.

På bankoutskottets vägnar:

I. von STAPELMOHR.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar von Stapelmohr, Hedenstierna, Trapp, v) lekman,

Boberg, Gelotte, Jönsson och Montgomery samt

av andra kammaren: herrar Olsson i Blädinge, Hellberg i Lycksele, Knstensson,

Söderberg i Hobborn, Carlson i Herrljunga, Berg i Munkfors, Olofsson och Olsson i Berg.

Reservation

av herr Kristen sson.

Stockholm, K. B. Boströms Boktr., 1915.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.