Sök i Ratio Lex

Bankoutskottets utlåtande Nr 7

1915-02-16 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1915:7, Bankoutskottets utlåtande Nr 7

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 7.

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 16 februari 1915 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr

3 angående fastställande av telegrafverkets stat för driftkostnader

för år 1916, i vad densamma innefattar förslag

om beviljande av årliga understöd åt vissa personer,

dels ock en i ämnet väckt motion.

1:°)

I en till riksdagen avlåten proposition nr 3 angående fastställande

av telegrafverkets stat för driftkostnader för år 1916 har Kungl. Magt

föreslagit riksdagen bland annat medgiva, att envar av tillförordnade

föreståndaren för telegrafstationen i Vara Charles Frithiof Julius Nordström,

tillförordnade föreståndaren för telegraf- och signalstationen å Vinga

Anton Petrus Hansson, telefonstationsföreståndaren Karl Mauritz Michael

Nyberg, skrivbiträdet Freja Jaquette Jansson, lokaltelefonisten Maria

Eleonora Haglund, maskinisten Johan Petter Forsgren och linjearbetaren

Lars Nordin må från och med månaden näst efter den, under vilken

vederbörande entledigas från anställning vid telegrafverket, av telegrafverkets

medel uppbära under sin återstående livstid årligt understöd till

belopp av, Nordström och Hansson 2,000 kronor, Nyberg, Jansson och

Haglund 500 kronor, Forsgren 235 kronor och Nordin, utöver förut beviljat

årligt understöd, 180 kronor, att utbetalas i den ordning, som

gäller för fyllnadspensioner från telegrafverket.

Ifrågavarande proposition har, i vad densamma innefattar förslag

om beviljande av årliga understöd åt ovannämnda personer, av riksdagen

överlämnats till bankoutskottets behandling.

Beträffande utredningen i detta ärende anhåller utskottet att få

hänvisa till sid. 18—23 samt 25 — 26 i den kungl. propositionen.

Utskottet som i särskilt utlåtande denna dag tillstyrkt Kungl. Maj:ts

förslag om årligt understöd åt maskinisten Forsgren till det belopp,

s. 9 Kontrollera mot PDF

BankoutsJcottets utlåtande Nr 7. 9

265 kronor, som avsetts att utgå av postverkets medel, bär icke haft

något att erinra mot Kung!. Maj:ts ifrågavarande framställning och

hemställer förty

att ifrågavarande proposition, i vad densamma

innefattar förslag om beviljande av årliga understöd

åt envar av tillförordnade föreståndaren för telegrafstationen

i Vara Charles Frithiof Julius Nordström,

tillförordnade föreståndaren för telegraf- och signalstationen

å Vinga Anton Petrus Hansson, telefonstationsföreståndaren

Karl Mauritz Michael Nyberg, skrivbiträdet

Freja Jaquette Jansson, lokaltelefonisten Maria

Eleonora Haglund, maskinisten Johan Petter Forsgren

och linjearbetaren Lars Nordin, må av riksdagen bifallas.

2:o)

_ I en inom andra kammaren väckt, till bankoutskottet hänvisad

motion nr 117 har herr Kloo föreslagit, att årliga understödet till förre

arbetsledaren vid telegrafverket Håkan Alfred Olsson måtte från och

med år 1916 under hans återstående livstid höjas från 300 kronor till

600 kronor.

Till stöd för ifrågavarande framställning har motionären anfört

följande:

»Vid 1912 års riksdag beviljades på grund av en kung! proposition (nr 46)

förre arbetsledaren vid telegrafverket Håkan Alfred Olsson ett årligt understöd

av 300 kronor.

Åberopande 1912 års bankoutskotts utlåtande nr 15, vilket ordagrant återgiver

den kungl. propositionen, får jag äran anföra.

Orsaken till att beloppet sattes så lågt som 300 kronor, var dels, att riksförsäkringsanstalten,

vars utlåtande var grundat på tvänne år 1911 av doktor K.

Danelius utfärdade intyg, ansåg arbetsförmågan nedsatt med endast 25 procent,

dels att väl lång tid förflutit mellan Olssons år 1893 på grund av sjukdom erhållna

avsked och framställningen om understöd, och dels slutligen att då ett

understöd av 480 kronor år 1909 beviljades förre arbetsledaren F. H. Nilsson

denne hade varit anställd i telegrafverkets tjänst i 30 år, varemot Olsson endast

kunde räkna 19 tjänsteår och borde han därför ej erhålla mer än 300 kronor

årligen.

Vad då först beträffar den enligt min mening mycket för högt beräknade

arbetsförmågan hos Olsson, bifogas härmed ett nytt intyg av doktor Danelius,

varav framgår, att Olsson åtminstone numera ’är till arbete varaktigt oförmögen’

och som förklaring till att Olsson först år 1911 skulle ha anhållit om understöd,

fastän han avgick ur tjänsten 1893, får jag nämna att enligt styrkt uppgift från

Olsson hade han flera gånger anhållit om sina förmäns framställan om erhållande

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 8 sand. 5 höft. (Nr 6—7.) 2

Motion.

II: 117.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

jBankoutsJcottets utlåtande Nr 7.

av vederbörligt understöd, dock utan att erhålla något svar å dessa hans vördsamma

framställningar. Så skrev han 1895 till en ingenjör vid verket, 1899 till

en direktör och 1904 till en annan tjänsteman vid telegrafverket. Först hans

anhållan av år 1911 ledde till resultat.

Yad slutligen jämförelsen med förutnämnde Nilssons längre tjänstetid beträffar,

så bör denna jämförelse, enligt mitt förmenande, icke verka till Olssons

nackdel, ty visserligen avgick han efter kortare tjänstetid, men orsaken härtill

var ju eu i tjänsten ådragen skada och sjukdom. Dessutom: Olsson är nästan

medellös och har ännu 5 oförsörjda barn.»

Den i motionen omförmälda, till 1912 års riksdag avlåtna kungl.

propositionen nr 46 innehåller nedanstående yttrande av föredragande

departementschefen:

»Uti skrivelse den 30 januari 1912 har telegrafstyrelsen gjort framställning

om pension åt förre arbetsledaren Håkan Alfred Olsson. Styrelsen meddelar,

att Olsson hos styrelsen anhållit, att, då han under arbete i telegrafverkets tjänst

ådragit sig obotlig sjukdom och numera på grund därav vore urståndsatt att

genom arbete försörja sig och sin familj, styrelsen måtte åt honom utverka pension

under hans återstående livstid.

Olsson är född den 8 december 1857, är gift och har sju minderåriga barn.

Han antogs i telegrafverkets tjänst år 1875, var arbetare åren 1875—1878, arbetsförman

(motsvarande nuvarande befattning som linjeförman) åren 1879—1882 och

arbetsledare (numera linjemästare) åren 1883—1893. Efter att hava under sistnämnda

år tjänstgjort tre månader måste Olsson på grund av sjukdom avgå från

sin befattning. Vid sin avgång ur verkets tjänst åtnjöt Olsson en dagavlöning

av 4 kronor 50 öre samt dessutom 40 kronor i månadsavlöning eller eu avlöning

av tillhopa ungefär 2,100 kronor för år. I sin tjänstgöring har Olsson, enligt

vitsord av sina förmän, städse fullgjort sina åligganden synnerligen plikttroget

och skötsamt samt varit en mycket duglig arbetsledare.

I maj månad 1879 träffades Olsson under pågående reparationsarbete å

telegraflinjen Gävle—Sundsvall av ett olycksfall. Vid överflyttning av telegraftrådarna

från en gammal spännstolpe till en ny sådan befann sig Olsson uppe

i den gamla stolpen, då vid lossandet av sista spännet stolpen rasade och Olsson

föll till marken. Därvid ådrog han sig ett slag i underlivet, på grund varav han

under omkring tre veckor måste vårdas å sjukhus.

Enligt ett telegrafstyrelsen tillhandakommet, av provinsialläkaren G. Stéenhofi

den 22 mars 1910 utfärdat intyg hade Olsson vid läkarundersökning under år

1891 befunnits lida av en svårare nervsjukdom, antagligen förorsakad av överansträngning

och förkylning, och enligt av doktor K. Danelius den 26 september

och den 30 november 1911 utfärdade läkarintyg lider Olsson av neurasteni och

kronisk biåskatarr, vilken sistnämnda sjukdom av läkaren antagits vara en följd

av ovan omförmälda, Olsson övergångna olycksfall. Enligt läkarintygen har

Olssons arbetsförmåga i betydlig grad nedsatts av dessa sjukdomar, och förefinnes

för Olsson icke utsikt att bliva fullt frisk och arbetsför.

Eiksförsäkringsanstalten, hos vilken telegrafstyrelsen anhållit om yttrande,

i vad mån skadan kunde anses hava medfört nedsättning i Olssons arbetsförmåga,

har i skrivelse den 30 december 1911 meddelat, att endast den kroniska blås
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Haniout.skottefs utlåtande Nr 7. 11

katarr, varav Olsson leda, syntes kunna siittas i samband med berörda skada.

Att, då så lång tid förflutit efter olycksfallets inträffande, kunna med någorlunda

säkerhet bedöma, huruvida de såsom symptom av biåskatarren angivna funktionsrubbningarna

uteslutande vore att tillskriva olycksfallet i fråga eller i vad män

desamma kunde hava påverkats av den nervösa åkomma, varav Olsson jämväl

lede, torde enligt riksförsäkringsanstaltens förmenande svårligen låta sig göra.

Under förutsättning emellertid, att nämnda symptom uteslutande berodde på

olycksfallet, skulle, därest bestämmelserna i lagen angående ersättning för skada

till följd av olycksfall i arbete den 5 juli 1901 vore i förevarande fall tillämpliga,

den nedsättning, som berörda åkomma medfört i Olssons arbetsförmåga, böra

uppskattas till ungefärligen tjugufem procent av normal arbetsförmåga.

Intyg från pastorsämbetet i Bödeby församling, varest Olsson är mantalsskriven,

utvisar, att Olsson är medellös. Av andra intyg från kommunalnämndsordföranden

Aug. Danielsson därstädes samt från kyrkovärden Anton Petersson

i Offamåla inhämtas, att Olsson visserligen äger mindre, till 4,000 kronor taxerad

och saluvärderad liemmansdel, men att hans skulder uppgå till minst 3,500

kronor, vadan han särskilt med hänsyn till den stora familjen måste anses vara

medellös. Efter vad telegrafstyrelsen vidare säger sig hava inhämtat, har Olsson,

sedan han lämnade sin anställning hos telegrafverket, försökt i det längsta draga

sig fram på den lilla, starkt skuldbelastade gården, till dess numera ålder och

tilltagande sjuklighet gjort det omöjligt för honom att genom deltagande i dess

skötsel försörja sig och sin familj.

Av vad sålunda anförts anser telegrafstyrelsen framgå, att Olsson med allra

största sannolikhet fått sin hälsa undergrävd och sin arbetsförmåga väsentligt

nedsatt under arbete i telegrafverkets tjänst. Under sådana förhållanden har

telegrafstyrelsen ansett sig böra göra framställning om beredande av pension åt

Olsson under hans återstående livstid.

Yad beträffar densammas storlek, syntes det telegrafstyrelsen vara lämpligt

att begränsa den till 300 kronor. Biksdagen har visserligen, såsom telegrafstyrelsen

erinrar, på framställning av Kung!. Maj:t år 1909 beviljat förre arbetsledaren

Frans Herman Nilsson eu årlig pension av 480 kronor, men Nilsson

hade varit anställd i telegrafverkets tjänst under 30 års tid, varemot Olsson

endast kan räkna 19 tjänstår.

Styrelsen hemställer alltså, att Kung! Maj:t måtte till riksdagen avlåta

framställning om pension åt Olsson till belopp av trehundra kronor, att utgå av

telegrafverkets medel från och med den 1 januari 1912.

Vid åtskilliga tillfällen har riksdagen beviljat årligt understöd åt personer,

tillhörande såväl telegrafverkets som järnvägens personal, vilka ej uppfyllt de i

gällande pensionsföreskrifter stadgade villkor för pension.

I förevarande fall kan anmärkas, att lång tid förflutit, sedan Olsson lämnade

telegrafverkets tjänst, och att detta skedde vid unga år. Denna avgång föranleddes

emellertid av sjukdom, och det synes av den 1891 företagna läkarundersökningen

åtminstone antagligt, att sjukdomen ådragits under Olssons tjänstgöring.

Därjämte torde en viss sannolikhet föreligga för antagandet, att det

olycksfall, varav Olsson drabbats 1879, har del i hans nuvarande ohälsa. Under

sådana omständigheter och då Olsson nu är i stort behov av ekonomisk hjälp,

anser jag det skäligt, att staten lämnar honom något understöd.

Beträffande det av telegrafstyrelsen föreslagna beloppet har jag intet att

anmärka.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

.Bankoutskottets utlåtande Nr 7.

TJtskottet.

Utskottet hyser visserligen någon tvekan rörande lämpligheten av

att redan nu så kort tid efter det riksdagen fattat beslut angående

årligt understöd åt Olsson föreslå en höjning av detsamma. Vad

motionären anfört till stöd för en dylik höjning synes emellertid utskottet

vara förtjänt av beaktande. Det torde nämligen icke kunna

förnekas, att här föreligga särskilt ömmande omständigheter, och då

härtill kommer att, enligt vad av handlingarna framgår, understöd tillgodokommit

Olsson först mycket lång tid efter det han avgått ur

tjänsten, har utskottet ansett sig böra föreslå, att understödet höjes

till 480 ^kronor eller samma belopp, som riksdagen tillerkänt förut

omförmälde arbetsledaren Frans Herman Nilsson och som utskottet

under l:o) här ovan tillstyrkt i fråga om linjearbetaren Lars Nordin.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion,

må besluta, att det av 1912 års riksdag åt förre arbetsledaren

vid telegrafverket Håkan Alfred Olsson beviljade

årliga understöd, 300 kronor av telegrafverkets

medel, må från och med år 1916 utgå med ett till 480

kronor förhöjt belopp.

Stockholm den 16 februari 1915.

På bankoutskottets vägnar:

I. von STAPELMOHR.

Vid dessa ärendens slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar von Stapelmohr, Hedenstierna, Ekman, Hallin, Wickman,

Boberg, Jönsson och Montgomery; samt

av andra kammaren: herrar friherre Adelsivärd, Söderberg i Stockholm, Söderberg

i Hobborn, Carlson i Herrljunga, Berg i Munkfors, Jonsson i Gumboda och IAndvall.

Reservation

vid punkten 2:o)

av herrar Hedenstierna, Wickman, Montgomery, Söderberg i Stockholm,

Berg i Munkfors och Jonsson i Gumboda, vilka ansett, att utskottet bort

tillstyrka bifall till motionen.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1915.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1915:49 Skrivelse till Konungen angående förhöjt årligt understöd åt arbetsledaren vid telegrafverket Håkan Alfred Olsson. a1 i texten
  2. Rskr. 1915:18 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 3 angående fastställande av telegrafverkets stat för driftkostnader för år 1916, i vad densa s. 4 i texten