Skrivelse till Kungl. Maj:t angående skyldighet för tillverkare av fruktoch bärsafter m. m. att å varans etikett och omslag angiva tillverkarens namn och varans ingredienser.
1915-04-09 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1915:7, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående skyldighet för tillverkare av fruktoch bärsafter m. m. att å varans etikett och omslag angiva tillverkarens namn och varans ingredienser.
Dokumentets text
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
1
Nr 7.
Ankom till riksdagens kansli den 9 april 1915 kl. 5 e. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 7 i anledning
av andra kammarens beslut rörande väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående skyldighet för tillverkare
av frukt- och bärsafter m. m. att å varans etikett
och omslag angiva tillverkarens namn och varans ingredienser.
I en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga Motionen.
utskott hänvisad motion, nr 92, har herr Magnusson i Skövde hemställt,
Datt riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes utarbeta förslag till bestämmelser, varigenom tillverkare
av frukt- och bärsafter, frukt- och bärviner, läskedrycker,
fruktmarmelader, lemonadpulver och likartade surrogat åläggas att å
etiketter och omslag till saluhållen vara förutom tillverkarens namn
angiva de ingredienser, varav respektive varor äro tillverkade, och att
Kungl. Maj:t vidtager de åtgärder i övrigt, som i ärendet äro erforderliga.»
Beträffande den av motionären förebragta motiveringen hänvisas
till motionen.
Andra kammarens andra tillfälliga utskott har i anledning av , Andra
motionen antort följande: utskott.
DVid övervägande av förevarande motion har det synts utskottet
angeläget att först och främst bringa i åtanke, hurusom i vårt land
redan länge gjort sig gällande ett trängande behov av lagstiftning mot
förfalskning av livsmedel i allmänhet. I gällande allmän lag finnes
icke någon mot sådan förfalskning riktad bestämmelse mer än den i
22 kap. 13 § strafflagen, som stadgar ansvar för den, som säljer ont för
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 12 samt. 2 avd. 6 käft. ( Nr 7).
2 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
gott, mängt för omängt eller det, vari han vet fel vara, utan att sådant
uppenbara. Av en del rättsfall, som förekommit, framgår emellertid, att
detta lagrum icke äger sådan effektivitet, att det är ägnat att råda bot
på missförhållandena å detta område. Det var uppenbarligen med anledning
härav, som kungl. medicinalstyrelsen i september 1913 ingick
med en underdånig framställning om vidtagande av åtgärder för åvägabringandet
av en lagstiftning mot livsmedelsförfalskning. Att likväl
icke något hittills åtgjorts i saken, torde bero på att Kungl. Maj:t,s
uppmärksamhet sedan dess påkallats av viktigare och mera brådskande
angelägenheter.
Då utskottet sålunda icke kunnat undgå att till en början fästa
uppmärksamheten på det redan länge trängande önskemålet om åstadkommande
av en effektiv lagstiftning mot livsmedelsförfalskning i allmänhet,
har skälet givetvis varit, att föreliggande motion i sin mån direkt
ger anledning till en dylik erinran. Såsom av densamma framgår, avser
den nämligen en lagstiftning beträffande vissa särskilda slag av livsmedel
—- bärsafter, frukt- och bärviner, läskedrycker, fruktmarmelader,
lemonadpulver och liknande surrogat — i fråga om vilkas tillverkning
åtskilliga allmänt existerande missförhållanden påvisas. Av utskottet i
riklig mängd tillgängligt material framgår, att nämnda av motionären
antydda missförhållanden i själva verket vunnit eu utbredning, som icke
minst bland fackspecialister och för den allmänna hälsovården ansvariga
ämbetsmyndigheter påkallat allvarlig uppmärksamhet. Till belysande
av hithörande frågor må anföras några av på området kompetenta bedömare
gjorda uttalanden.
I lantbruksakademiens handlingar och tidskrift 1911 påpekar överkontrollören,
fil. d:r Carl von Schéele det bedrägeri, för vilket allmänheten
blir utsatt, så länge användningen av sackarin är tillåten vid framställning
av närings- och njutningsmedel, varefter det beträffande läskedrycksindustrien,
där detta bedrägeri i särskilt hög grad gör sig gällande,
heter: »Denna industri förtjänade egentligen sitt eget kapitel. Sådan
den ter sig i fabrikerna på landsbygden, är det i sanning en sorglig
fabrikation, med bedrövliga råvaror och bedrövliga fabrikat. Och man
kan naturligen ej finna det annat än nedslående, att, medan våra skogar
äro fulla av bär, varav de förträffligaste läskedrycker till billigt pris
skulle kunna beredas, dricker man här i landet uteslutande konstgjorda
produkter, vilka, varken beträffande arom eller näringsvärde, på något
sätt kunna jämföras med verkliga bärsafter. Vid undersökningar av
dessa läskedrycker påträffas ofta sådana, som uteslutande bestå av sackarin,
färgämne, konstgjord essens, kolsyra och vatten utan något som
Första kammarms andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 3
helst näringsvärde. De flesta fabriker torde nog använda någon liten
sockertillsats för att gorå varan fylligare, men för övrigt endast sackarin
och andra konstprodukter. Konsumtionen av dessa konstgjorda
läskedrycker, vilkas verkliga värde på intet sätt svarar emot det pris
de betinga och vilka utöva en förödande konkurrens med läskedrycker
av mera gedigen sammansättning, är för närvarande stadd i stark
ökning.»
I Svensk kemisk tidskrift 1912 publiceras av ingenjören Thure
Sundberg, kemist vid hälsovårdsnämndens födoämneskontroll i Stockholm,
en del å hälsovårdsnämndens laboratorium utförda undersökningar
av i handeln förekommande bär- och fruktsafter, varvid det som resultat
av undersökningarna fastslås, »att en stor del av bärsafterna utgöras
av rena konstprodukter, utan att etiketten i något av de undersökta
fallen angiver varans verkliga art. Köparen kan alltså ej av det yttre
avgöra, om han får en naturlig bärsaft eller en konstprodukt; däremot
förekomma bedrägliga beteckningar, såsom när en starkt gtykoshaltig
produkt, som innehåller essence och tjärfärgämne, men tydligen är fri
från bärsaft, kallas: »prima sockrad hallonsaft», eller när en annan
konstprodukt är försedd med orden: »Hushållskokad, ren natursaft garanteras».
Av det anförda drar författaren slutsatsen, att »man utan
vidare bör kunna enas om, att en saft, som säljes under benämningen
»hallonsaft» eller »sockrad hallonsaft» skall utgöras av den ur hallon
utan otillbörlig vattentillsats vunna saften endast försatt med socker.
Detsamma gäller andra bärsafter. Och beträffande leonstsafter bör man
fordra, att varans art av konstprodukt tydligt angives på etiketten». —
Beträffande hälsovådligheten av ifrågavarande essencer och färgämnen
yttrar sist anförda auktoritet följande: »Att bevisa att dylika konstprodukter
äro hälsoskadliga och därför hemfallna under hälsovårdsstadgans
föreskrifter torde endast i sällsynta undantagsfall vara möjligt, men nog
synes en ohindrad tillverkning och försäljning av vilka blandningar som
helst under namn av allmänt använda födoämnen och njutningsmedel
innebära ett experimenterande med människors hälsa. Dessutom utgör
nu rådande efterlåtenhetssystem en allvarsam fara för den lojala lifsmedelshandeln».
Av det anförda är fullt tydligt, att den industri — och härmed
avses huvudsakligen läskedrycksindustrien — som i vårt land uppstått
genom tillverkningen av här ifrågavarande varor, utvecklat sig sålunda,
att våra vanligast förekommande läskedrycker i allmänhet, äro att anse
som konstprodukter. De innehålla — förutom naturligtvis vatten och
kolsyra — huvudsakligast citronsyra, socker, färgämnen samt s. k. frukt
-
4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
eller bäressens. Essensen, som ger läskedrycken dess smak och karaktär,
köpes i de allra flesta fall utomlands, huvudsakligast i Tyskland och
Danmark. Antingen framställes den på rent kemisk väg eller utgöres
den av mer eller mindre oblandade destillat eller extrakt av de olika
frukt- eller bärsorterna. Åven färgämnena köpas huvudsakligast utomlands.
Att läskedrycksindustrien slagit in på sådana vägar synes vara
beroende på å ena sidan svårigheten att få av ren bär- eller fruktsaft
beredda läskedrycker att hålla sig samt å andra sidan den större bekvämlighet
vid tillverkningen, som användandet av essenser och färgämnen
erbjuder. Det anses emellertid, att de olägligheter, som sålunda
hittills stått hindrande i vägen för användande av ren bär- eller fruktsaft
i läskedryckshanteringen, lätt skulle kunna övervinnas och att, om
så kunde ske, läskedrycksindustrien skulle komma att tvingas in på
andra vägar än de nuvarande, varigenom kunde vinnas fördelar av stor
nationalekonomisk betydelse. De avsevärda summor, som nu gå till
utlandet för inköp av essenser och färgämnen, skulle komma vår inhemska
bär- och fruktsaftstillverkning till godo och sålunda stanna inom
landet. Ett sådant förädlande av läskedrycksindustrien skulle även med
hänsyn till det allmänna hälsotillståndet vara önskvärt, då det väl kan
ifrågasättas, om de konstproducerade läskedryckerna i längden äro
nyttiga för hälsan.
Vad här ovan anförts rörande läskedrycker torde kunna i stort sett
sägas jämväl om safter och bärviner.
Det synes utskottet ställt utom allt tvivel, att ett verkligt behov
föreligger, att åtgärder vidtagas av den art, som i motionen avses, till
förekommande av det lindrigast sagt oegentliga förfarande, som allmänt
praktiseras av industrien på hithörande område. Ett höjande av densamma
vore därigenom att förvänta, då åtgärder av berörda slag mer
än nu är fallet skulle bidraga till att rikta allmänhetens uppmärksamhet
på skillnaden mellan naturprodukt och konstprodukt, och det i samma
mån torde kunna antagas, att från fabrikanternas sida ett livligare intresse
än hittills skulle göra sig gällande att utfinna metoder för ett
ändamålsenligt användande av frukt- och bärsafter i industrien.
Utskottet är jämväl ense med motionären däri, att den för ändamålet
erforderliga utredningen bör ske i samband med den bebådade,
här ovan omnämnda utredningen om livsmedelsförfalskningar och åtgärder
däremot, och detta så mycket hellre, som önskvärdheten av
ifrågavarande utredning av kungl. medicinalstyrelsen bland annat mo
-
Forsla kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 5
tiverats just med påpekande av de beklagliga missförhållanden, som
inom läskedrycksindustrien redan länge kunnat iakttagas.
Vad beträffar själva de av motionären föreslagna åtgärderna torde
lämpligheten av att å etikett eller omslag upptaga alla i varan ingående
beståndsdelar starkt kunna ifrågasättas, dels av den anledningen, att en
fabrikant, med hänsyn till konkurrensen på området, icke skäligen bör
tvingas till att alltför fullständigt angiva varans sammansättning, dels
av det skälet att genom ett dylikt fullständigt angivande av varans
ingredienser knappast skulle åstadkommas vad motionären åsyftar, i det att
i många fall den stora allmänheten säkerligen ej skulle få klart för sig
vad etiketten innebär. Däremot borde vid bötesansvar föreskrivas skyldighet
för fabrikant, som tillhandahåller vara, vilken icke är att anse
som naturprodukt, att å etikett eller omslag låta anbringa — förutom
tillverkarens namn — benämningen »konstprodukt». Men för att ett
sådant stadgande må kunna bliva effektivt erfordras uppenbarligen bestämmelser
om vad som menas med naturprodukt och vad som menas
med konstprodukt, varvid givetvis måste gälla, att som konstprodukter
böra betraktas alla sammansättningar, däri ingå färgämnen och essenser,
oavsett om dessa senare äro utdragna ur frukt och bär eller beredda
på rent kemisk väg.
Om dylika bestämmelser bleve fastslagna torde det icke bliva nödigt
att, såsom i motionen ifrågasatts, föreskriva särskilt ansvar för falska
uppgifter om sammansättningen å etikett eller omslag. Därest tillverkaren
enligt lag har skyldighet angiva en vara som konstprodukt, men
i stället anbringar en etikett, varav köparen föranlåtes antaga att den
är naturprodukt, måste han uppenbarligen anses förfallen till ansvar
enligt 22 kap- 13 § strafflagen.
I fråga om tillsynen å efterlevnaden av de ifrågasatta bestämmelserna
torde kunna anordnas kontroll i ungefärlig överensstämmelse med
föreskrifterna i kungl. förordningen angående kontroll å tillverkningen
av margarin m. m.
Mot de fördelar, som en lagstiftning å området i fråga medför,
torde knappast kunna uppvisas några nackdelar. Den komme ju att
lämna hela den nu bedrivna industrien på området oberörd och endast
rikta sig mot den illojala konkurrensen.»
Andra kammaren beslöt för sin del i enlighet med sitt tillfälliga Andra
utskotts hemställan, Te”
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes utarbeta förslag till bestämmelser, varigenom tillverkare
av frukt- och bärsafter, frukt- och bärviner, läskedrycker, fruktmarme
-
Utskottet.
6 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
lader, lemonadpulver och likartade surrogat åläggas att antingen genom
anbringande å saluhållen vara av etiketter, varå förutom tillverkarens
namn angivas de ingredienser, varav respektive varor äro tillverkade,
eller annorledes medverka till förhindrande av naturprodukters förväxlande
med konstprodukter, ävensom att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga de
åtgärder i övrigt, som i ärendet äro erforderliga.»
Detta andra kammarens beslut har delgivits första kammaren, som
hänvisat ärendet till förberedande behandling av sitt andra tillfälliga
utskott.
Utskottet inser, att åtgärder böra vidtagas dels för att motverka
naturprodukternas tillbakaträngande genom användande, av konstgjorda
preparat, dels ock för att förekomma, att vid försäljning förväxling
äger rum mellan konst- och naturprodukter. Sannolikt torde detta syfte
kunna vinnas på det sätt, andra kammarutskottets utlåtande anvisar —
åläggande för tillverkare att å etikett eller omslag tydligt angiva varans
beskaffenhet av natur- eller konstprodukt. Utskottet anser ock,
att en utredning av frågan är av behovet påkallad, och att denna lämpligen
kan ske i samband med utredning om åvägabringande av en lagstiftning
mot livsmedelsförfalskning.
Utskottet kan emellertid icke till alla delar instämma i den motivering,
som lämnats i andra kammarens utskottsutlåtande.
Det förefaller, som om däri förbisetts, att konstgjorda preparat
hava användning icke endast vid tillverkning av sådana läskedrycker,
som kunna hänföras till rena konstprodukter, utan även vid fabrikation
av sådana produkter, som framställas av inhemska bär och frukter.
Enligt vad utskottet inhämtat, torde nämligen en mindre tillsats av konstpreparat
hava viss betydelse även för sådan tillverkning, vid vilken användas
sist angivna ingredienser.
Då härtill kommer, att det icke konstaterats, att dessa preparat
äro hälsovådliga, kan det icke vara lämpligt att såsom konstprodukt
beteckna alla sådana fabrikat, vid vilkas tillverkning ingått ifrågavarande
surrogat. Lämpligare synes då vara att såsom grund för benämningen
naturprodukt och konstprodukt fastställa vissa maximi- och minimigränser
för dessa olika beståndsdelar vid viss bestämd koncentrationsgrad.
Vad särskilt beträffar det surrogat, som för tillverkningen av läskedrycker
äger största ekonomiska betydelsen, nämligen sackarinet, torde
någon direkt menlig inverkan på folkhälsan genom detta sötningsämne
icke vara att befara, enligt vad senaste medicinska uttalanden synas
Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 7
giva vid handen, men då sackarinet i motsats till sockret icke äger
något näringsvärde, anser utskottet lämpligt, att å de i handeln förekommande
fabrikaten bör angivas, huruvida till dessa i övervägande
grad använts socker eller sackarin, på det att den konsumerande allmänheten
ej härom må lämnas i tvivelsmål. Sackarin frågan torde emellertid
komma att beaktas av de av Kung], Maj:t den 5 december 1913
tillkallade sakkunniga för utredning om förändrad lagstiftning i fråga
om införsel, tillverkning och användning av sackarin och andra sötningsämnen.
I fråga om eventuella kontrollåtgärder har andra kammarens utskott
ansett, att sådana kunna anordnas i ungefärlig överensstämmelse
med gällande föreskrifter för kontroll å tillverkning av margarin m. m.
Det synes dock utskottet, som om den för margarintillverkningen anpassade,
relativt dyrbara kontrollen näppeligen kan vara den ekonomiskt
och tekniskt mest ändamålsenliga för ifrågavarande industri med
dess jämförelsevis stora antal av små företag. Det kan ock ifrågasättas,
huruvida ej i samband med denna kontroll mera effektiv tillsyn
borde ägnas åt de hygieniska förhållandena vid tillverkningen av läskedrycker
m. m. En sådan tillsyn torde vara desto mera behövlig som
ett förbiseende av hygienens krav vid nämnda tillverkning visat sig
vara en väsentlig anledning till, att dessa drycker ej så sällan befunnits
ohälsosamma. Utskottet vill härvid framhålla önskvärdheten av, att kontrollen
icke göres mer betungande än vad nödig hänsyn till folkhälsan
kräver.
Då utskottet emellertid kan instämma i den anhållan om lämpliga
åtgärder till berörda missförhållandens avhjälpande, som uttryckts i
andra kammarens beslut, får utskottet hemställa,
att första kammaren ville biträda andra kammarens
i ärendet fattade beslut.
Stockholm den 9 april 1915
På utskottets vägnar:
OSKAR NYLÄNDER.
Vid detta ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit: herrar Nyländer,
Danström, friherre De Geer, von Kock, Steffen, greve Spens och Östling.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.