Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av § 21 riksdagsordningen.
1915-03-16 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1915:8, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av § 21 riksdagsordningen.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 8.
1
Nr 8.
Ankom till riksdagens kansli den 16 mars 1915 kl. 4 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion om
ändrad lydelse av § 21 riksdagsordningen.
Närvarande: herrar Edén, Clason, Hellberg, Bellinder*, Mannheimer, von
Geijer, Kjellén, Stadener, von Mentzer, von Bahr*, Larsson i Västerås,
Magnusson i Tumhult, Persson i Malmö, Räf, Waldén, Beckman,
Ericsson i Vallsta, Hallén* och Hildebrand.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
I en inom andra kammaren vackt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 202, har herr Kaijser hemställt, att riksdagen måtte
besluta, satt riksdagsordningens § 21 i sin nuvarande lydelse utgår och
ersättes med en ny § av följande lydelse:
Vill ledamot av andra kammaren befattningen sig avsäga, äger han
göra detta, mellan riksdagarna, hos Konungens befallningshavande »
Beträffande den motivering, som motionären anfört för sin hemställan,
hänvisar utskottet till motionen.
Angående riksdagsmans rätt att avsäga sig riksdagsmannauppdraget
stadgas i §§ 12, 21 och 29 riksdagsordningen. Under det att sistnämnda
lagrum innehåller ett för båda kamrarna gemensamt stadgande i fråga
om riksdagsmans rätt att, medan riksdag är samlad, göra sådan avsägelse,
givas i de två förstnämnda lagrummen olika bestämmelser för
första och andra kammaren beträffande riksdagsmans rätt att mellan riksdagar
och vid röstsammanräkningstillfälle, som inträffar under riksdag,
avsäga sig sin befattning. Olikheten består däri, att ledamot av första
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 5 samt. 7 höft. (Nr 8.J
Utskottets
yttrande.
1
2
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 8.
kammaren har obegränsad rätt till avsägelse, medan ledamot av andra
kammaren måste förebringa laga SKäl för att bliva befriad från uppdraget.
Sedan lång tid tillbaka har den grundsatsen varit hos oss gällande,
att avsägelse av riksdagsmannauppdrag icke utan i lag angivna skål är
medgiven. Stadganden i sådant avseende återfinnas sålunda redan i 1723
och 1810 års riksdagsordningar. Samma princip är genomförd även beträffande
den kommunala representationen; landstingsmän, stadsfullmäktige
och kommunalfullmäktige kunna icke avsäga sig sitt uppdrag annat
än under vissa begränsade förutsättningar.
De skäl, vilka enligt § 21 riksdagsordningen berättiga ledamot av
andra kammaren att avsäga sig befattningen som riksdagsman, äro dels
laga förfall enligt allmän lag, dels ålder över 60 år, dels ock att han
som riksdagsman bevistat tre lagtima riksdagar. I fråga om ledamotskap
i de kommunala representationerna gäller, att för avsägelse
fordras sådant skäl, som kan godkännas av vederbörande korporation
— landsting, stadsfullmäktige eller kommunalstämma — dock att
under vissa särskilt angivna omständigheter befrielse alltid skall äga
rum. Sådana omständigheter äro beträffande samtliga ifrågavarande representationer
dels viss tids föregående utövning av uppdraget, dels
ock uppnådd 60 års ålder. Därjämte är för ämbets- eller tjänsteman,
som blivit vald till stads- eller kommunalfullmäktig, medgivet att avsäga
sig uppdraget, om han anser sig av sin befattning hindrad att
fullgöra detsamma; den som icke är boende i den stad, för vilken han
valts till stadsfullmäktig, äger likaledes rätt till avsägelse; och slutligen
kan kvinna utan anförande av särskild orsak avsäga sig uppdrag såsom
stads- eller kommunalfullmäktig.
När 1866 års riksdagsordning medgav ledamot av första kammaren
att utan anförande av skäl avsäga sig befattningen som riksdagsman,
innebar detta alltså ett undantag från en för övrigt allmänt gällande regel.
I den kungl. proposition, varigenom förslag till berörda riksdagsordning
förelädes 1862—1863 års riksdag, har någon direkt motivering till
denna avvikelse icke anförts, men densamma har utan tvivel haft sin
grund icke blott i den omständigheten, att första kammarens ledamöter
enligt detta förslag saknade arvode, utan även däri, att man icke ansåg
sig kunna binda ledamöterna för en så lång mandattid som nio år.
Nämnda riksdags konstitutionsutskott har i sitt memorial i anledning av
sagda proposition i denna fråga yttrat:
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 8.
3
»Då, i sammanhang med stadgandet, att riksdagsmän i första kammaren ej
skulle äga uppbära arvode för denna befattning, de blivit berättigade att avsäga
sig densamma efter gottfinnande, har härigenom förekommits, att den för nio år
valda kammaren bleve alltför stationär, under det tillika, då varje ledamots nioåriga
tjänstetid beräknas från den dag han blivit vald, vadan, utom i de sannolikt
högst sällsynta fall, då Konungen förordnar om nya val, denna kammare
aldrig skulle komma att omväljas i massa, utan endast att kompletteras efter
enskilda ledamöters avgång på olika tider, en ständig kontinuitet där bör kunna
påräknas.»
En motion med samma syfte som den nu förevarande väcktes vid
.1868 års riksdag. Konstitutionsutskottet, som enhälligt avstyrkte motionen,
yttrade i sitt över densamma avgivna utlåtande, efter att hava
omnämnt, att stadgandet om förpliktelse för den, som blivit vald till ledamot
av andra kammaren, att åtaga sig uppdraget icke är någon nyhet
i vår lagstiftning, följande:
»Här är alltså fråga om eu sedan lång tid tillbaka i vår statsrätt rotfästad
grundsats, som utan tvivel har sin källa i insikten därom, att det är på medborgares
förtroende som representantskapet bör grundas, men att denna grundval
kunde komma att saknas, därest det tillätes dem, vilka på grund af ett
sådant förtroende bleve till riksdagsmän valda, att av varjehanda orsaker undandraga
sig det arbete i det allmännas tjänst, man av dem fordrade. Därjämte
torde ock, med avseende på närvarande förhållanden och så länge valbarheten
till ledamot av andra kammaren anses böra vara fästad vid valkretsen, så att
ingen utom densamma får väljas, en begränsning av rättigheten att avsäga sig
riksdagsmannaskapet vara av nöden, emedan eljest vissa valkretsar, i följd därav
att möjligen endast ett ringa antal riksdagsmannavärvet fullt vuxne personer
inom dem funnes att tillgå, skulle kunna utsättas för nödvändigheten att välja
en representant, som icke blott saknade valmännens förtroende, utan ock övriga
egenskaper, som för riksdagsmannakallets utövande vore av vikt. För det tvång,
det allmänna sålunda fortfarande torde nödgas ålägga de enskilda medborgarne,
har grundlagen å andra sidan sökt, såvitt möjligt var, hålla dem skadeslösa
genom det riksdagsmannaarvode, som tillkommer andra kammarens ledamöter.
Och skulle, detta oaktat, i ett eller annat fall inträffa, att de uppoffringar, riksdagsmannaskapet
ålägger, bleve alltför kännbara, lära valmännen säkerligen vara
villiga att vid en av denna anledning uttalad önskan att vid riksdagsmannaval
icke komma i åtanka, fästa allt det avseende, som med en tillbörlig omtanke
för det allmännas intresse kan förenas. Högst sällsynta torde ock de fall vara,
då någon med bestämd motvilja för riksdagsmannakallet blivit på grund av här
anmärkta lagstadgande nödgad att detsamma utöva, varför utskottet, som funnit
den föreslagna förändringen varken nödig eller nyttig, vördsamt hemställer, att
den ifrågavarande motionen icke måtte av riksdagen bifallas.»
Båda kamrarna beslöto i enlighet med utskottets avstyrkande hemställan.
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 8.
Samma skäl, som i nyss återgivna utlåtande anförts till stöd för
bibehållande av stadgandet, att ledamot av andra kammaren i regel icke
äger avsäga sig riksdagsmannaskapet, äro i stort sett ännu gällande.
Det måste fasthållas, att det är en medborgerlig plikt att så vitt möjligt
utöva det representantskap, till vilket man en gång blivit utsedd,
vartill kommer, att kontinuiteten i kammarens arbete, som är av väsentlig
betydelse för detta arbetes jämna gång, uppenbarligen skulle bliva
lidande, därest det vore kammarens ledamöter medgivet att när som helst
mellan riksdagarna avsäga sig riksdagsmannaskapet.
I fråga om de omständigheter, vilka, på sätt ovan angivits, torde
hava motiverat den första kammarens ledamöter medgivna oinskränkta
rätten att avsäga sig sitt uppdrag, har visserligen efter år 1909 en förändring
inträtt så till vida, som arvode tillerkänts även denna kammares
ledamöter samt deras mandattid nedsatts till sex år. Härigenom har
likväl ingen som helst anledning uppkommit att upphäva de för andra
kammarens ledamöter stadgade villkoren för avsägelse. Skälen för att
medlemskap i sistnämnda kammare fortfarande icke bör utan i lag angivna
grunder kunna nedläggas kvarstå orubbade.
Då utskottet alltså finner den i motionen framförda tanken icke
böra genomföras, har utskottet icke haft anledning att ingå på någon
granskning av den formulering, som motionären givit sitt yrkande.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att herr Kaijsers ifrågavarande motion ej måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 16 mars 1915.
På utskottets vägnar:
NILS EDEN.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1915.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.