Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av § 21 riksdagsordningen.

1915-03-16 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1915:8, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av § 21 riksdagsordningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 8.

1

Nr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 16 mars 1915 kl. 4 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion om

ändrad lydelse av § 21 riksdagsordningen.

Närvarande: herrar Edén, Clason, Hellberg, Bellinder*, Mannheimer, von

Geijer, Kjellén, Stadener, von Mentzer, von Bahr*, Larsson i Västerås,

Magnusson i Tumhult, Persson i Malmö, Räf, Waldén, Beckman,

Ericsson i Vallsta, Hallén* och Hildebrand.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom andra kammaren vackt, till konstitutionsutskottet hänvisad

motion, nr 202, har herr Kaijser hemställt, att riksdagen måtte

besluta, satt riksdagsordningens § 21 i sin nuvarande lydelse utgår och

ersättes med en ny § av följande lydelse:

Vill ledamot av andra kammaren befattningen sig avsäga, äger han

göra detta, mellan riksdagarna, hos Konungens befallningshavande »

Beträffande den motivering, som motionären anfört för sin hemställan,

hänvisar utskottet till motionen.

Angående riksdagsmans rätt att avsäga sig riksdagsmannauppdraget

stadgas i §§ 12, 21 och 29 riksdagsordningen. Under det att sistnämnda

lagrum innehåller ett för båda kamrarna gemensamt stadgande i fråga

om riksdagsmans rätt att, medan riksdag är samlad, göra sådan avsägelse,

givas i de två förstnämnda lagrummen olika bestämmelser för

första och andra kammaren beträffande riksdagsmans rätt att mellan riksdagar

och vid röstsammanräkningstillfälle, som inträffar under riksdag,

avsäga sig sin befattning. Olikheten består däri, att ledamot av första

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 5 samt. 7 höft. (Nr 8.J

Utskottets

yttrande.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 8.

kammaren har obegränsad rätt till avsägelse, medan ledamot av andra

kammaren måste förebringa laga SKäl för att bliva befriad från uppdraget.

Sedan lång tid tillbaka har den grundsatsen varit hos oss gällande,

att avsägelse av riksdagsmannauppdrag icke utan i lag angivna skål är

medgiven. Stadganden i sådant avseende återfinnas sålunda redan i 1723

och 1810 års riksdagsordningar. Samma princip är genomförd även beträffande

den kommunala representationen; landstingsmän, stadsfullmäktige

och kommunalfullmäktige kunna icke avsäga sig sitt uppdrag annat

än under vissa begränsade förutsättningar.

De skäl, vilka enligt § 21 riksdagsordningen berättiga ledamot av

andra kammaren att avsäga sig befattningen som riksdagsman, äro dels

laga förfall enligt allmän lag, dels ålder över 60 år, dels ock att han

som riksdagsman bevistat tre lagtima riksdagar. I fråga om ledamotskap

i de kommunala representationerna gäller, att för avsägelse

fordras sådant skäl, som kan godkännas av vederbörande korporation

— landsting, stadsfullmäktige eller kommunalstämma — dock att

under vissa särskilt angivna omständigheter befrielse alltid skall äga

rum. Sådana omständigheter äro beträffande samtliga ifrågavarande representationer

dels viss tids föregående utövning av uppdraget, dels

ock uppnådd 60 års ålder. Därjämte är för ämbets- eller tjänsteman,

som blivit vald till stads- eller kommunalfullmäktig, medgivet att avsäga

sig uppdraget, om han anser sig av sin befattning hindrad att

fullgöra detsamma; den som icke är boende i den stad, för vilken han

valts till stadsfullmäktig, äger likaledes rätt till avsägelse; och slutligen

kan kvinna utan anförande av särskild orsak avsäga sig uppdrag såsom

stads- eller kommunalfullmäktig.

När 1866 års riksdagsordning medgav ledamot av första kammaren

att utan anförande av skäl avsäga sig befattningen som riksdagsman,

innebar detta alltså ett undantag från en för övrigt allmänt gällande regel.

I den kungl. proposition, varigenom förslag till berörda riksdagsordning

förelädes 1862—1863 års riksdag, har någon direkt motivering till

denna avvikelse icke anförts, men densamma har utan tvivel haft sin

grund icke blott i den omständigheten, att första kammarens ledamöter

enligt detta förslag saknade arvode, utan även däri, att man icke ansåg

sig kunna binda ledamöterna för en så lång mandattid som nio år.

Nämnda riksdags konstitutionsutskott har i sitt memorial i anledning av

sagda proposition i denna fråga yttrat:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 8.

3

»Då, i sammanhang med stadgandet, att riksdagsmän i första kammaren ej

skulle äga uppbära arvode för denna befattning, de blivit berättigade att avsäga

sig densamma efter gottfinnande, har härigenom förekommits, att den för nio år

valda kammaren bleve alltför stationär, under det tillika, då varje ledamots nioåriga

tjänstetid beräknas från den dag han blivit vald, vadan, utom i de sannolikt

högst sällsynta fall, då Konungen förordnar om nya val, denna kammare

aldrig skulle komma att omväljas i massa, utan endast att kompletteras efter

enskilda ledamöters avgång på olika tider, en ständig kontinuitet där bör kunna

påräknas.»

En motion med samma syfte som den nu förevarande väcktes vid

.1868 års riksdag. Konstitutionsutskottet, som enhälligt avstyrkte motionen,

yttrade i sitt över densamma avgivna utlåtande, efter att hava

omnämnt, att stadgandet om förpliktelse för den, som blivit vald till ledamot

av andra kammaren, att åtaga sig uppdraget icke är någon nyhet

i vår lagstiftning, följande:

»Här är alltså fråga om eu sedan lång tid tillbaka i vår statsrätt rotfästad

grundsats, som utan tvivel har sin källa i insikten därom, att det är på medborgares

förtroende som representantskapet bör grundas, men att denna grundval

kunde komma att saknas, därest det tillätes dem, vilka på grund af ett

sådant förtroende bleve till riksdagsmän valda, att av varjehanda orsaker undandraga

sig det arbete i det allmännas tjänst, man av dem fordrade. Därjämte

torde ock, med avseende på närvarande förhållanden och så länge valbarheten

till ledamot av andra kammaren anses böra vara fästad vid valkretsen, så att

ingen utom densamma får väljas, en begränsning av rättigheten att avsäga sig

riksdagsmannaskapet vara av nöden, emedan eljest vissa valkretsar, i följd därav

att möjligen endast ett ringa antal riksdagsmannavärvet fullt vuxne personer

inom dem funnes att tillgå, skulle kunna utsättas för nödvändigheten att välja

en representant, som icke blott saknade valmännens förtroende, utan ock övriga

egenskaper, som för riksdagsmannakallets utövande vore av vikt. För det tvång,

det allmänna sålunda fortfarande torde nödgas ålägga de enskilda medborgarne,

har grundlagen å andra sidan sökt, såvitt möjligt var, hålla dem skadeslösa

genom det riksdagsmannaarvode, som tillkommer andra kammarens ledamöter.

Och skulle, detta oaktat, i ett eller annat fall inträffa, att de uppoffringar, riksdagsmannaskapet

ålägger, bleve alltför kännbara, lära valmännen säkerligen vara

villiga att vid en av denna anledning uttalad önskan att vid riksdagsmannaval

icke komma i åtanka, fästa allt det avseende, som med en tillbörlig omtanke

för det allmännas intresse kan förenas. Högst sällsynta torde ock de fall vara,

då någon med bestämd motvilja för riksdagsmannakallet blivit på grund av här

anmärkta lagstadgande nödgad att detsamma utöva, varför utskottet, som funnit

den föreslagna förändringen varken nödig eller nyttig, vördsamt hemställer, att

den ifrågavarande motionen icke måtte av riksdagen bifallas.»

Båda kamrarna beslöto i enlighet med utskottets avstyrkande hemställan.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 8.

Samma skäl, som i nyss återgivna utlåtande anförts till stöd för

bibehållande av stadgandet, att ledamot av andra kammaren i regel icke

äger avsäga sig riksdagsmannaskapet, äro i stort sett ännu gällande.

Det måste fasthållas, att det är en medborgerlig plikt att så vitt möjligt

utöva det representantskap, till vilket man en gång blivit utsedd,

vartill kommer, att kontinuiteten i kammarens arbete, som är av väsentlig

betydelse för detta arbetes jämna gång, uppenbarligen skulle bliva

lidande, därest det vore kammarens ledamöter medgivet att när som helst

mellan riksdagarna avsäga sig riksdagsmannaskapet.

I fråga om de omständigheter, vilka, på sätt ovan angivits, torde

hava motiverat den första kammarens ledamöter medgivna oinskränkta

rätten att avsäga sig sitt uppdrag, har visserligen efter år 1909 en förändring

inträtt så till vida, som arvode tillerkänts även denna kammares

ledamöter samt deras mandattid nedsatts till sex år. Härigenom har

likväl ingen som helst anledning uppkommit att upphäva de för andra

kammarens ledamöter stadgade villkoren för avsägelse. Skälen för att

medlemskap i sistnämnda kammare fortfarande icke bör utan i lag angivna

grunder kunna nedläggas kvarstå orubbade.

Då utskottet alltså finner den i motionen framförda tanken icke

böra genomföras, har utskottet icke haft anledning att ingå på någon

granskning av den formulering, som motionären givit sitt yrkande.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att herr Kaijsers ifrågavarande motion ej måtte till

någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 mars 1915.

På utskottets vägnar:

NILS EDEN.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1915.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.