Utlåtande i anledning av väckta motioner om dels skrivelse till Kungl. Maj:l angående medgivande av rätt för kommun att tillerkänna innehavare av kommunalt förtroendeuppdrag ersättning för mistad arbetsförtjänst m. m., dels skrivelse till Kungl. Maj:t angående utvidgad befogenhet för landskommun att besluta om ersättning för utförande av kommunala uppdrag.
1915-03-19 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1915:9, Utlåtande i anledning av väckta motioner om dels skrivelse till Kungl. Maj:l angående medgivande av rätt för kommun att tillerkänna innehavare av kommunalt förtroendeuppdrag ersättning för mistad arbetsförtjänst m. m., dels skrivelse till Kungl. Maj:t angående utvidgad befogenhet för landskommun att besluta om ersättning för utförande av kommunala uppdrag.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
1
Nr 9.
Ankom till riksdagens kansli den 19 mars 1915 kl. 4 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
om dels skrivelse till Kungl. Maj:l angående medgivande
av rätt för kommun att tillerkänna innehavare av kommunalt
förtroendeuppdrag ersättning för mistad arbetsförtjänst
m. m., dels skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utvidgad befogenhet för landskommun att besluta om
ersättning för utförande av kommunala uppdrag.
Närvarande: herrar Edén, Clason, Hellberg, Bellinder*, K. J. Ekman, Mannheimer,
Kjellén, von Mentzer, von Bahr, von Zweigbergk, Klefbeck, Larsson i
Västerås, Räf, Hildebrand*, Kropp, Janson i Bråten, Sterne, Hallendorff,
Karlsson i Mo och Tengdahl.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Till konstitutionsutskottet kava hänvisats dels de likalydande
motionerna nr 53 i första kammaren av herrar Gerhard Magnusson och
Klefbeck och nr 65 i andra kammaren av herrar Tengdahl, Strid och
Anderson i Råstock, dels ock motionen i andra kammaren nr 39 av herr
Öberg; och har utskottet förehaft motionerna till behandling i ett sammanhang.
I förstnämnda motioner hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse Motionerna i
till Kungl. Maj:t anhålla »om utarbetande och framläggande för riksdagen 53 och 11 65
av tillägg till kommunalförordningarna av innebörd, att kommunerna
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 5 saml. 8 käft. (Nr 9.) 1
2
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
Motionen
39.
berättigas besluta ersättning till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag
för mistad arbetsförtjänst och för direkta utgifter i och för
sådana uppdrags fullgörande)).
Till stöd för sin hemställan anföra motionärerna följande:
»Senast vid 1914 års första riksdag väcktes i båda kamrarna motioner
i fråga om rätt för kommuner att medgiva ersättning åt innehavare
av kommunala förtroendeuppdrag för mistad arbetsförtjänst och
för direkta utgifter i och för sådana uppdrags fullgörande. Motionerna
hunno ej behandlas före riksdagsupplösningen och blevo ej åter väckta
vid senare riksdagen. De skäl, som föranledde motionerna (utförligare
meddelade i motioner år 1913) kvarstå oförändrade, endast med så
mycket större styrka görande sig gällande, ju mera fattigt folk tränger
in i kommunalförvaltningen. Vi föranledas därav upprepa förslaget till
riksdagen från motion nr 70 i första kammaren och nr 100 i andra
kammaren vid 1914 års första riksdag.»
De åberopade motionerna vid 1913 års riksdag voro nr 71 i första
kammaren av herr Gerh. Magnusson och nr 166 i andra kammaren av
herr Tengdahl m. fl. Såsom bilaga åtföljdes motionerna av en genom
Sveriges socialdemokratiska kommunalförbund utförd undersökning angående
»antal socialdemokratiska kommunalmän, deras funktioner och
deras förluster på sina uppdrag m.. m. dylikt». Utskottet har ej ansett
sig böra här intaga berörda framställningar utan hänvisar beträffande
deras innehåll till 1913 års riksdagstryck.
ii: Herr Obergs motion är av följande lydelse:
»Ehuru gång efter annan framställda förslag till ändrade bestämmelser
i förordningarna om kommunalstyrelse på landet och i stad i
syfte att kommunerna skola äga rättighet bevilja ersättning till dem, som
i skilda avseenden gå deras ärenden, icke rönt framgång i den utsträckning,
som påpekats för att hålla dem skadeslösa, vilka påbördas en del
kommunala uppdrag, anser jag mig dock böra hörsamma uppmaningen
att ånyo bringa denna fråga under riksdagens förnyade prövning.
Då den förut hävdade principen, att kommunala uppdrag skola
betraktas såsom förtroendeuppdrag, vilka icke skola ersättas, kan sägas
vara bruten genom de ändringar, som landstings-, kommunalstämmo- och
bevillningsförordningarna i sådana hänseenden nyligen undergått, synes
det mig, som tiden vore inne för att taga steget fullt ut i riktning att
giva kommunerna vidgad befogenhet till att ersätta de arbeten, som de
pålägga en del sina medlemmar.
Som bekant äger man nu rätt till ersättning för uppdraget att
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
3
vara ledamot av landsting och ordförandeskap i kommunalnämnd samt
villkorlig rätt som ledamöter i taxerings- och pensionsnämnd.
Det kan därför icke annat än anses billigt och rätt, det kommunerna
jämväl Unge enahanda rättighet ersätta andra personer som utföra deras
göromål, såsom uppdraget att vara ledamöter i kommunalnämnden,
fattigvårdsstyrelsen, revisionsuppdrag och för verkställande av utredningar,
som ofta kräva en myckenhet arbete, vilket förorsakar en tidspillan,
som för den som är i en ekonomiskt beroende ställning är eu
avsevärd uppoffring.
Lägges det i kommunernas egna händer att bevilja, såsom det i flera
fall sker, är det enligt min mening ingen risk för att oförtjänt ersättning
kommer att utgå, ty den stränga sparsamhet, som kommunerna
ålägga sig, utgör tillräcklig borgen för ett väl avvägt och rätt användande
av ett sådant medgivande.
Då jag är övertygad om att eu sådan rätt skulle vara till gagn
för det kommunala arbetet och i intet avseende missbrukas, tillåter jag
mig med stöd av det anförda vördsamt hemställa, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t täcktes anhålla om sådan utredning och förslag till
ändrade bestämmelser i kungl. förordningen om kommunalstyrelse på
landet den 21 mars 1862, att syftet med denna motion vunnes.»
Utskottets yttrande.
Innan utskottet ingår på bedömande av frågan huruvida de föreliggande
motionerna böra föranleda till någon riksdagens åtgärd, har det i
anledning av ämnets vikt och omfattning synts utskottet vara av intresse
såväl att något beröra den utländska lagstiftningen på området som ock att
med ledning av förefintliga lagstadganden och tillgänglig praxis undersöka
vad som för närvarande bör anses hos oss vara gällande rätt med
avseende å spörsmålet om ersättning åt kommunala förtroendemän. Det
torde därvid till en början vara nödigt att lämna eu kortfattad översikt
av den svenska kommunala självstyrelsens organ för att på sådant sätt
belysa innebörden av begreppet »kommunal förtroendeman».
Den kommunala självstyrelsen innebär, i den utformning densamma
erhållit i vårt land, dels att den högsta beslutanderätten i kommunens
angelägenheter skall tillkomma kommunens egna medlemmar, antingen
direkt å kommunalstämma, allmän rådstuga och kyrkostämma eller indirekt
genom kommunmedlemmarnas valda representanter i landsting,
kommunalfullmäktige och stadsfullmäktige, dels ock, åtminstone beträf
-
1
Gällande
svensk rätt.
Deri kommunala
självstyrelsens
organ.
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
fande primärkommunerna, att utförandet av de kommunala besluten, alltså
verkställighet och förvaltning, i första hand skall överlämnas åt kommunens
valda förtroendemän, vare sig styrelser och nämnder eller enskilda
personer. Sålunda måste i den borgerliga landskommunen alltid
finnas en kommunalnämnd, varjämte kunna förekomma särskild fångvårdsstyrelse,
särskild fosterbarnsnämnd, kommunbiblioteksstyrelse o. s. v.,
ävensom i köpingar och municipalsamhällen hälsovårds- och byggnadsnämnder,
gas-, vatten- och elektricitetsverksstyrelser etc. Vad angår
den borgerliga stadskommunen (med undantag av Stockholm, som har
en egen kommunalförfattning) utgöres det centrala verkställighetsorganet
av drätselkammaren, och dessutom skola eller kunna jämlikt föreskrifter
i allmänna författningar utses hälsovårdsnämnd, fångvårdsstyrelse,
byggnadsnämnd, handels- och sjöfartsnämnd, fosterbarnsnämnd, styrelse
för arbetsförmedlingen och folkskolestyrelse. Jämte dessa i allmänna
författningar omförmälda styrelser tillsättas i städerna i stor utsträckning
särskilda styrelser för olika förvaltningsgrenar, som ofta ursprungligen
tillhört drätselkammarens verksamhetsområde, såsom styrelser för
hamnväsen, brandväsen, vattenverk, gasverk, elektricitetsverk, spårvägar,
renhållningsverk, slakthus, saluhallar, parker och planteringar, kommunbibliotek
m. m. Vad slutligen den kyrkliga kommunen vidkommer
skall därinom städse finnas ett kyrkoråd och ett skolråd — vilka dock
kunna förenas till ett gemensamt kyrko- och skolråd — varjämte kunna
förekomma andra styrelser såsom styrelse för församlingsbibliotek och
barnavårdsnämnd. — Beträffande samtliga nu berörda styrelser och
nämnder, som tillsättas av kommunala representationer, gäller, att till
medlemmar i desamma kunna väljas personer såväl inom som utom
vederbörande representation.
Förutom dessa styrelser och nämnder, vilkas uppgifter äro helt
eller huvudsakligen av verkställande natur, förekomma inom kommunerna
även beredande delegationer, utsedda antingen bland den väljande korporationens
egna medlemmar eller utan begränsning i sådant hänseende. Såsom
exempel på enbart utredande utskott och nämnder kunna anföras städernas
beredningsutskott, budgetberedningar och valkommittéer eller valnämnder.
— Givetvis kunna även för mer tillfälliga uppdrag av verkställande eller
utredande beskaffenhet delegationer utses. Exempel därpå erbjuda olika
slag av kommittéer.
Emellertid utföres det kommunala förvaltningsarbetet icke endast
av kommunens valda förtroendemän, utan är därjämte, ofta i ganska
stor utsträckning, anställd särskild tjänstepersonal. I synnerhet är detta
fallet i stadskommunerna, där ju den kommunala verksamheten mer
-
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
5
endels är mer omfattande och utgrenad än på landsbygden, och framför
allt i de större städerna. Sålunda kan erinras om olika slag
av kanslitjänstemän hos styrelser och nämnder, de kommunala affärsföretagens
funktionärer, de fasta brandkårerna och polispersonalerna.
Men också inom landskommun kunna kommunala tjänstemän och betjänte
anställas såsom kommunalkamrerare, andra biträden åt kommunalnämnden,
kommunalpolis, ordnings- och tillsyningsmän m. fl.
I de flesta fall torde en åtskillnad mellan de båda kategorierna av
kommunala befattningshavare — förtroendemän och tjänstemän — utan
större svårighet kunna uppdragas. Sålunda är uppenbart, att varje medlemskap
av de representativa församlingarna innebär ett kommunalt förtroendeuppdrag,
och detta måste gälla även ledamotskap av permanent
delegation, ej blott i de fall, då densamma helt eller delvis skall utses
bland vederbörande kommunalkorporations medlemmar, utan jämväl då
den får sammansättas enbart av utanför korporationen stående personer.
Tvivelaktigare ställer sig frågan beträffande delegationer med mer tillfälliga
uppgifter. Givetvis kunna omständigheterna vara sådana, att
också i ett dylikt fäll uppdraget närmast är att betrakta såsom ett förtroendeuppdrag,
men det kan även inträffa, att delegationen utsetts ur
rena facksynpunkter, och att förty dess medlemmar snarare intaga ställning
av tjänstemän än av förtroendemän. Tveksamhet rörande uppdragets
karaktär av förtroendeuppdrag eller tjänsteuppdrag kan ock
lätteligen uppstå i fråga om särskilda uppdrag hos styrelser och nämnder,
såsom uppdrag att vara nämnds eller styrelses verkställande ledamot,
kamrerare eller kassör. Vissa under Kungl. Maj:ts prövning dragna
fall hava av regeringsrätten blivit avgjorda på sådant sätt, att därav
synes framgå, att nämnda myndighet betraktat den omständigheten,
huruvida uppdraget utdelats åt person inom eller utom vederbörande
delegation såsom avgörande för uppdragets beskaffenhet uti ifrågavarande
hänseende. Så utvisar ett prejudikat (regeringsrättens årsbok för 1914
Ref. 31), att kassaförvaltare hos folkskolestyrelse, utsedd inom styrelsen,
icke ansetts vara tjänsteman, medan regeringsrätten i ett annat fall
(årsboken för 1913 Ref. 126) förklarat, att kassaförvaltare, som valts
utom samma slags styrelse, är att räkna såsom sådan.
I detta sammanhang bör måhända anmärkas, att gängse språkbruk Kommunala
såsom kommunala förtroendemän betecknar jämväl ledamöter i taxerings- f«rtroendemän
nämnder, pensionsnämnder m. m. Beteckningen förklaras därav, att '' “mening. *
innehavarne av dylika uppdrag väljas av kommunala korporationer på
grundvalen av förtroende inom kommunen. Emellertid äro deras upp
-
6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
Principen, att
kommunala
förtroendeuppdrag
skola vara
oavlönade.
gifter icke led i den kommunala självstyrelsen utan tjäna direkta statsändamål,
i likhet med vad som gäller beträffande flera andra genom
kommunerna utsedda funktionärer, såsom rådmän, nämndemän, ledamöter
i ägodeiningsrätt, gode män vid lantmäteriförrättningar, gode män
för tillsyn å förmynderskap, ledamöter i valnämnd, kommunalombud vid
mantalsskrivningsförrättning, fjärdingsman in. fl. I vad mån de föreliggande
motionerna avse jämväl sådana förtroendemän i vidsträcktare
mening framgår ej med full tydlighet.
Medan kommunen givetvis måste anses hava icke blott rätt att
avlöna hos densamma anställda tjänstemän utan ock gentemot tjänstemannen
en civilrättslig förpliktelse i nämnda hänseende, äro de kommunala
förtroendeuppdragen oavlönade — såväl i den bemärkelsen,
att förtroendemannen saknar rätt att framställa anspråk på ersättning,
som ock såtillvida, att regelmässigt ej heller kommunen äger befogenhet
att med laga verkan besluta, att ersättning skall utgå. Principen härom
finns visserligen ingenstädes uttryckligen fastslagen, men har hos oss
sedan gammalt ansetts gälla i kraft av allmän rättsgrundsats. Densamma
har ock städse tillämpats av Kungl. Maj:t i de besvärsmål,
vilka dragits under högsta instansens prövning, såsom framgår av åtskilliga
i regeringsrättens årsbok från senare år refererade rättsfall.
(1910: Ref. 34; 1912: Ref. 51 och 74; 1913: Ref. 76, 77 och 127. s)
De anförda ävensom andra hithörande prejudikat antyda jämväl,
vilken innebörd principen, att kommunala förtroendeuppdrag skola vara
oavlönade, enligt svensk rättspraxis äger. Det lärer sålunda framgå,
att kommun hos oss saknar rätt icke blott att tillerkänna den kommunale
förtroendemannen ersättning för den arbetskraft liksom ock för den
arbetstid han ägnar åt uppdragets fullgörande, utan även att gottgöra
honom för de direkta ekonomiska uppoffringar, som därav följa för
honom. Detta skulle med andra ord innebära, att enligt gällande rättsuppfattning
varken arvode för i kommunens tjänst nedlagt arbete eller
ersättning för därigenom tillskyndad inkomstförlust, ej heller dagtraktamente,
reseersättning och gottgörelse för andra direkta personliga
utgifter — i varje fall ej för sådana personliga utgifter, som få anses
normalt sammanhöra med det ifrågavarande uppdraget — kan utgå till
en kommunal förtroendeman.
Däremot beröra ej de åberopade rättsfallen utgifter sådana som
för postporto, skrivmaterialier, kuvert, blanketter, kungörelser och dylikt.
P Det torde höra anmärkas, att i några av dessa rättsfall avses helt eller delvis nämndemän,
ledamöter i taxeringsnämnd eller andra kommunala förtroendemän i vidsträcktare mening.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
7
frågor angående gottgörelse för sådana utlägg hava endast i mindre
•nån dragits under myndigheternas prövning, men såvitt detta skott,
synas utslagen giva vid handen, att ersättning må kunna utgå. (Se
Walldens m. ti. kommunala prejudikatsamling nr 228. Jfr. regeringsrättens
årsbok för 1912: Not. C. 56 och 145.) Det torde få anses, att kostnader
av nu ifrågavarande slag äro kommunens egna utgifter, låt vara
att den kommunale förtroendemannen understundom av praktiska skäl
iörskotterar dem, och att förtroendemannen förty självfallet har anspråk
på lörskottens återgäldande, åtminstone i den mån desamma ej överstiga
vad som med hänsyn till uppdragets beskaffenhet kan linnas skäligt.
1 två fall har kommunalkorporation uttryckligen medgivits rätt att anslå
ersättning för sådana kostnader, varom bär är fråga, i det att enligt
§ 51 av kommunalförordningen för landet kommunalnämndsordföranden
och jämlikt § 18 fattigvårdsförordningen fattigvårdsstyrelsens ordförande
kan tillerkännas ersättning för skrivmaterialier och postporto.
hrån regeln, att kommunala förtroendeuppdrag skola vara oavlönade,
finnas åtskilliga lagbestämda undantag. Vad först vidkommer möjlighet
för kommun att bevilja kommunala förtroendemän arvode får
enligt byggnadsstadgan för rikets städer sådant anvisas åt byggnadsnämndens
ledamöter. Vidare kan enligt nyssnämnda § 51 av förordningen
om kommunalstyrelse på landet, såsom detta lagrum lyder enligt
lagen den 13 juni 1913, kommunalstämma anslå arvode åt kommunalnämndens
ordförande, dock att beslutet därom skall underställas Konungens
befallningshavandes godkännande. Slutligen må enligt ovanberörda §
18 fattigvårdsförordningen fattigvårdssamhälle besluta gottgörelse åt
fattigvårdsstyrelsens ordförande (förutom för skrivmaterialier och postporto)
jämväl för »skrivnings- och räkenskaps&esmr», vilken sistnämnda
ersättning lärer böra betraktas såsom ett slag av arvode. Rätt till ersättning
för direkta personliga utgifter, föranledda av kommunalt förtroendeuppdrag,
finnes stadgad endast för landstingsman, nämligen såtillvida,
att jämlikt § 24 landstingsförordningen landstingsman eller suppleant,
som ej bor å den ort, där landstinget sammanträder, äger att åtnjuta
dagtraktamente med sex kronor samt reseersättning. Dessutom kunna
numera bland ovannämnda kommunala förtroendemän i vidsträcktare
mening av kommun valda ledamöter i taxeringsnämnd ävensom ledamöter
i pensionsnämnd utav vederbörande kommun erhålla traktamentsersättning
med högst fyra kronor om dagen och reseersättning, varjämte
olika slag av ersättningar kunna utgå till rådmän, nämndemän,
ledamöter i ägodelningsrätt, gode män vid lantmäteriförrättningar, leda
-
Undantag
från regeln.
8
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
Utländsk lagstiftning.
Norge.
möter av vägnämnd, fjärdingsman och andra förtroendemän i vidsträcktare
mening.
Emellertid har det visat sig, att kommunerna även i andra fall än
de enligt lag uttryckligen'' medgivna funnit sig behöva tilldela vissa
förtroendemän ersättningar. Särskilt är detta ingalunda ovanligt i fråga
om sådana kommunala förtroendeuppdrag, som innefatta mer tidskrävande
uppgifter eller stå tjänsteuppdragen nära. Sålunda framgår dels av en
genom Svenska stadsförbundet år 1913 verkställd utredning, dels av vad
utskottet därutöver har sig bekant, att i vissa städer arvoden till understundom
ganska höga belopp tillerkänts exempelvis ordförande och verkställande
ledamöter i drätselkammare, ledamöter av renhållningsstyrelse,
kommunala revisorer och kommittéledamöter. Huruvida och i vad mån
beslut om dylika ersättningar skulle i händelse av klagan godkännas av
vederbörande prövningsmvndigheter lärer vä! vara tvivelaktigt.
Såsom 1913 års konstitutionsutskott i sitt nedannämnda utlåtande
nr 30 anmärkte, lät ittskottet verkställa en del undersökningar av förhållandena
på ifrågavarande område inom vissa främmande länders lagstiftning,
vilka undersökningar dock endast mycket knapphändigt återgåvos
i utlåtandet. Utskottet har såsom bidrag till utredningen av förevarande
spörsmål ansett sig böra, i huvudsaklig anslutning till berörda
i 1913 års konstitutionsutskotts protokoll förvarade undersökningar, lämna
en framställning av i Norge, Danmark, Preussen, Sachsen och Wiirtemberg
utgående ersättningar åt kommunala förtroendemän, därvid dock
torde böra anmärkas, att framställningen icke gör anspråk på fullständighet.
I Norge skall i varje stads- och landskommun finnas ett Bepresentantskab,
som inom sig utser en fjärdedel av sina medlemmar att bilda ett
Formandskab. Dessutom organiseras för olika kommunala förvaltningsgrenar
särskilda styrelser med större eller mindre befogenhet, vilkas
valda ledamöter utses av representantskapet, delvis bland dess egna
medlemmar. Bland sådana styrelser kunna nämnas Skolestyret, Fattigstyret,
Helseraadet och Kirketilsynet samt i städerna Havnestyret. Den
av samtliga till ett amt hörande landskommuner bildade Amtskommunen
äger sin representation i Amtstinget, som emellertid ej utgöres av valda
ledamöter utan består av ordförandena i am tets Formandskab. Amtstinget
väljer inom eller utom sig på fyra år ett Amtsudvalg ävensom
ett Amtsskolestyre. — Formandskabens ordförande och ledamöter kunna
ej erhålla arvode eller annan gottgörelse för sitt arbete, däremot er
-
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
9
sättning för skrivinaterialier, brevporto, lokalhyra in. in., ävensom
skrivhjälp. Liknande bidrag kunna utgå till ordförandena i Skolestyret
och Fattigstyret. Ledamöter av Amtsting, Amtsudvalg och Amtsskolestyre
äga åtnjuta reseersättning och dagtraktamente.
I Danmark skall för varje Sognelcommun på landet finnas ett valt
Sogneraad och dessutofti eu av detta vald Skolekommission. Stadskommunens
representation benämnes Byraad, vilket inom eller utom sig
utser åtskilliga nämnder för skilda förvaltningsgrenar, såsom Kirkeinspéktionen,
Byggningskommissionen, Sundhedskommissionen och Brandkommissionen.
Därjämte finnas särskilda taxeringsmyndigheter för kommunalbeskattningen,
Ligningskommissioner. Samtliga landskommuner inom ett amf
äga en gemensam representation, Amtsraadet. Amtets skolstyrelse utgöres
av Amtsskoleraadet, som består av Amtsraadet jämte representanter för
städernas byråd. — Ersättning för expenser, såsom för lokalhyra, skrivmaterialier
och postporto, kan utgå till ordföranden i Sogneraadet, ävensom
till borgmästaren såsom ordförande i byrådet och (enligt praxis)
till ordföranden i fattigvårdsstyrelse. Reseersättning åtnjutes av amtsrådets
medlemmar samt av ledamöter i amtens skolråd. Däremot förekomma
ej arvoden, icke heller dagtraktamenten.
I Preussen väljes landskommunens styresman å kommunalstämma,
Gemeindeversammlung, och benämnes G emeindevorsteker. Vid hans sida
stå såsom rådgivande ett antal, ävenledes valda, Schöffen. Kommunalstämmans
beslutanderätt kan flerstädes överlåtas å en vald representation,
Gemeindevertretung, Gemeindeverordnete. I stad utgöres den folkvalda kommunalstyrelsen
av stadsfullmäktige, Stadtverordnete. I regel äro flera landskommuner
sammanslutna, till ett Anitsbezirk med gemensam representation,
Amtsvertretung eller Amtsausschuss. Amtets VorsteJier tillsättes av
statsmyndighet, som dock har att hålla sig inom ett av kommunal
korporation uppgjort förslag. Kommun av högre ordning är »kretsen)),
Krets, vars representation benämnes Kreistag eller Kreisstände. Kretsdagen
väljer i sin ordning Kreisausschuss och Kreiskommissionen. Den
högsta kommunala enheten är provinsen, vars representativa kommunala
organ äro Provinziallandtag och Provinzialausschuss samt av det sistnämnda
tillsatta Provinzialkommissionen. — I Preussen förekommer ett
flertal olika ersättningar till kommunala förtroendemän. Sålunda kan i
större eller mindre utsträckning gottgörelse för kontanta utlägg, såsom
för tjänsteresor, för lokalhyra, för porto m. in., utgå såväl till Gemeindevorsteher
och Schöffen som till Stadtverordnete, däremot ej till GemeindeBihang
till riksdagens protokoll 1915. 5 saml. 8 höft. (Nr 9.) 2
i
Danmark.
Preussen.
10
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
Saohstn.
Wwrtemberg.
verordnete. Liknande ersättningar, närmast dagtraktamente och reseersättning,
tilldelas även medlemmarna av kretsutskottet (ej kretsdagens
ledamöter) samt medlemmar av provinsiallantdagen, provinsialutskottet
och provinsialkommissionerna. Vidare erhålla medlemmarna av de fölen
eller flera kommuner gemensamma byggnadsnämnderna ersättning
förutom för resor också för tidspillan. Slutligen kan arvode för nedlagt
arbete tillerkännas såväl Gemeindevorsteher som Amtsvorsteher.
Anmärkningsvärt är, att sistnämnda båda förtroendemän kunna utbytas
emot avlönade tjänstemän.
I Sachsens landskommuner skall finnas ett Gemeinderat, bestående
av Gemeindevorstand (kommunalordförande) och en eller flera Gemeindeältesten,
valda av rådet självt, samt dessutom ett antal av kommunens
medlemmar direkt valda Gemeindeausschusspersonen. I små kommuner
kan dock kommunens beslutanderätt utövas direkt av kommunalstämman,
Gemeindeversammlung. I städerna utgöres representationen av Stadtverordnete
(stadsfullmäktige), medan kommunalstyrelsen handhaves av ett
Stadtrat, som består av vald borgmästare och valda rådmän. Ett flertal
primärkommuner äro sammanslutna till ett Bezirksverband, vars representation
utgöres av die Bezirksversammlung, som i sin tur väljer ett
Bezirksausschuss. Slutligen äga provinserna sina särskilda representationer
i Kreisstände och Provinzialstände. — Gemeindevorstand kan erhålla
såväl ersättning för havda utgifter som arvode för nedlagt arbete.
Åven till Gemeindeältesten kunna likartade ersättningar utgå. Däremot
åtnjuta övriga medlemmar av Gemeinderat ingen gottgörelse. Sådan
tillkommer ej heller Stadtverordnete. Ledamöter av Bezirksausschuss
och Kreisausschuss äro berättigade till reseersättning.
I Wurtemberg utgöras den kommunala självstyrelsens organ av
kommunalrådet, Gemeinderat, i spetsen för vilket står en visserligen vald,
men av regeringsmyndigheten utnämnd kommunalordförande, Ortsvorsteher,
samt kommunalrepresentationen, Burgerausschuss. Kommunalrådet
består, förutom av ordföranden, av valda oavlönade (unbesoldete) ledamöter
samt — i de större städerna — dessutom av ett antal avlönade (besoldete)
medlemmar. I städer med mer än 10,000 invånare hava jämväl de
oavlönade ledamöterna av kommunalrådet rätt till dagtraktamente, Taggelder,
för den tidsförlust, som rådets och dess kommissioners sammanträden
förorsaka. Storleken av dessa traktamenten kan i de större
städerna uppgå till 10 mark och i de största till 15 mark. Åven i
kommuner med mindre än 10,000 invånare — såväl lands- som stads
-
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
11
kommuner — kunna dylika traktamenten utgå, dock att de dar ej lå
överstiga fem mark. Dessutom kunna kommunalrådets medlemmar
erhålla Taggelder för särskilda förrättningar — exempelvis hållande av
uppbörd, syn å fastigheter — samt därjämte, vid förrättningar utom
kommunens gränser, Diäten och Meisekostencntschädigung (kost- och
reseersättning). Också vid förrättningar inom kommunen kan kostersättning
utgå, därest förrättningsstället ligger mer än två kilometer
från vederbörande rådsledamots hemvist. Dagtraktamentet kan tillmätas
olika efter den tid, som sammanträdet, respektive den ifrågavarande
förrättningen tager i anspråk. Åtta timmar anses härvid motsvara
hel dag, över fyra men mindre än åtta timmar % dag o. s. v. Vad
medlemmarna av Burgerausschuss beträffar äro ‘desamma likställda med
ledamöterna av kommunalrådet i fråga om möjligheten att erhålla dagtraktamente
för andra förrättningar än de vanliga sammanträdena samt
kost- och reseersättning.
Frågan om beredande av ökad möjlighet att lämna ersättning åt
kommunala förtroendemän har vid dera föregående tillfällen varit föremål
för riksdagens prövning. Till en början inriktade sig strävandena
närmast på ett speciellt uppdrag, nämligen ordförandeskapet i kommunalnämnd.
Vid de undersökningar, som därvid verkställdes, visade
det sig, att med utgångspunkt i det alltsedan kommunalförfattningarnas
tillkomst gällande stadgandet, att kommunalnämndsordföranden kunde
tillerkännas gottgörelse för skrivmaterialier, postporto samt skrivareoch
räkenskapshjälp, så småningom på många håll utbildats en praxis
att tilldela honom ersättningsbelopp av den storlek, att de måste anses
innefatta jämväl gottgörelse för nedlagt arbete och tidspillan. Efter
upprepade motioner i riksdagen — den första år 1900 — kom så år
1913 ovanberörda lagändring till stånd, varigenom kommunalstämma
erhöll rätt att åt ordföranden i kommunalnämnden anslå, förutom nyss
angivna ersättningar, även arvode för det med uppdraget förenade besvär.
I hela dess vidd drogs förevarande spörsmål under riksdagens
prövning första gången år 1909 genom en av herr Tengdahl i andra
kammaren väckt motion, nr 158, som bland andra önskemål tog sikte
också på frågan om brytande av principen om de kommunala förtroendemännens
gratisarbete. Motionen avstyrktes av lagutskottet och avslogs
av riksdagen. — I en vid 1912 års riksdag väckt motion, nr 104, hemställde
därefter herr Tengdahl m. fl. om skrivelse till Kungl. Maj:t för
åvägabringande av sådant tillägg till kommunalförordningarna, att kommunala
förtroendemän bleve berättigade till ersättning för mistad arbets
-
Reform
strävanden.
f allmän lagstiftning.
12
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
I Stockholms
kommunalförvaltning.
förtjänst och för direkta utgifter i och för sådana uppdrags fullgörande.
Motionen avstyrktes av konstitutionsutskottet, som särskilt anmärkte,
att förslaget avsåge stadgande av rätt för den enskilde förtroendemannen
till ersättning, icke enbart rätt för kommunen att, om den så prövade
nödigt, besluta gottgörelse. I enlighet med utskottets hemställan avslogs
motionen av riksdagen. — Med beaktande av denna 1912 års
konstitutionsutskotts anmärkning yrkade vid påföljande riksdag herr
Gerh. Magnusson i motionen nr 71 i första kammaren samt herr Tengdahl
m. fl. i motionen nr 166 i andra kammaren på skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande för riksdagen av
förslag till tillägg till kommunalförordningarna av innebörd, att kommunerna
berättigades besluta ersättning till innehavare av kommunala
förtroendeuppdrag för mistad arbetsförtjänst och för direkta utgifter i
och för sådana uppdrags fullgörande. I sitt över motionerna avgivna
utlåtande, nr 30, förklarade konstitutionsutskottet, att utskottet funne
motionärernas yrkande i vad det avsåge rätt för kommun att tilldela
sina förtroendemän ersättning för mistad arbetsförtjänst så allmänt avfattat,
att utskottet ej ansåge sig kunna med då föreliggande material
tillstyrka ett initiativ från riksdagens sida på berörda betydelsefulla område,
varemot utskottet, i enlighet med motionärens yrkande i dess andra
del, hemställde till riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta efter verkställd utredning framlägga förslag
om införande av sådana bestämmelser i gällande kommunalförfattningar,
genom vilka kommunerna berättigades besluta ersättning till innehavare
av kommunala förtroendeuppdrag för direkta utgifter i och för sådana
uppdrags fullgörande. Utskottets hemställan blev av andra kammaren
bifallen med 67 röster emot 48, som tillföllo motionerna, men avslogs
av första kammaren med 58 röster emot 27. — Slutligen
väcktes vid 1914 års A-riksdag av herrar G. Magnusson och Tengdahl
m. fl. de likalydande motionerna nr 70 i första kammaren och nr
100 i andra kammaren med enahanda yrkande som i deras nu förevarande
motioner, men hunno motionerna i anledning av riksdagens
upplösning icke att upptagas till behandling.
I förevarande sammanhang torde böra anmärkas den ställning till
frågan om ersättning åt kommunala förtroendemän, som intages av det
förslag till omorganisation av Stockholms stads kommunalförvaltning,
vilket den 26 mars 1914 avgivits av bankdirektören P. E. Rabe.
Enligt förslaget bör den i svensk självstyrelse av ålder gällande grundsatsen,
att de folkvalda förtroendemännen för sitt arbete i det allmännas
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
13
tjänst icke åtnjuta någon ersättning, alltjämt såsom regel bibehållas. Detta
bör dock icke hindra, å ena sidan att i vissa av behovet särskilt påkallade
fall arvode för med uppdraget förenat arbete må kunna utgå, och ä
andra sidan att i allmänhet de kommunala styrelsernas ledamöter av
staden hållas skadeslösa för de direkta utgifter, måhända ock för den
inkomstminskning, de genom sina respektive uppdrag tillskyndas. Sålunda
föreslås dels särskilda arvoden å (5,000 kronor lör ordförandena i
stadsfullmäktige och drätselnämnden samt å 2,000 kronor för deras
ställföreträdare, vice ordförandena, dels ock införande av jämväl såsom
»arvoden» betecknade dagtraktamenten åt samtliga ledamöter av nämnder
och styrelser. Sistberörda »arvoden», som må utgå endast för varje
bevistat sammanträde, få enligt förslaget ej bestämmas till olika belopp
lör olika personer och tillfällen och föreslås, vad storleken angår, till
samma belopp, som tillkommer ledamot av en statens kommitté, bosatt
a den ort, där kommittén sammanträder, nämligen fem kronor. Nämnda
belopp förklaras närmast motsvara de förluster i form av utgifter och
inkomstminskning, som bevistandet av ett sammanträde å den vanliga
arbetstiden kan anses medföra för en person i mindre bemedlad ställning,
och tillika vara så ringa, att varje menlig politisk biverkan bör betraktas
såsom utesluten. Däremot synes förslaget icke ifrågasätta något slag av
ersättning till stadsfullmäktiges ledamöter för deras medlemskap i stadens
representativa församling, d. v. s. för deras bevistande av fullmäktiges
sammanträden.
Styrkan hos ett system för den kommunala självstyrelsens utövning,
inom vilket, såsom hos oss är fallet, icke endast den högsta beslutanderätten
inom kommunen, direkt eller indirekt, tillerkänts dess
egna medlemmar, utan även den kommunala förvaltningen i första hand
anförtrotts åt kommunens valde förtroendemän, ligger uppenbarligen
däri, att detsamma genom att draga in kommunmedlemmarne i det
direkta arbetet och det därmed förknippade ansvaret för kommunens
bästa är i hög grad ägnat att skapa och underhålla en stark och sund
allmänanda, en levande känsla av solidaritet med samhället. För att
systemet skall verka i avsedd riktning kräves emellertid givetvis, att
de medborgerliga krafterna drivas till sitt arbete i kommunens tjänst
av rent intresse för kommunens angelägenheter och icke av begär efter
ekonomisk vinning. Den kommunala självstyrelsen förutsätter därför såsom
ett naturligt komplement, att de kommunala förtroendemännen — oberoende
av den förmögenhetsställning de intaga — skola lämna sitt
arbete utan ersättning. Det är hven, såsom ovan påpekats, en hos oss
Utlåtande
Allmänna
sywpunktei
14
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
liksom annorstädes sedan gammalt gällande grundsats, att de kommunala
förtroendeuppdragen skola vara oavlönade, ock det lärer väl ej råda
något tvivel, att den oberoende ock självständiga ställning, som lekmännen
innehava inom vår kommunala självförvaltning, i väsentlig mån
är att tillskriva berörda omständighet. Också kar det synts utskottet
självklart, att grundsatsen om oavlönade förtroendeuppdrag bör såsom
regel upprätthållas.
Emellertid lärer det ej kunna förnekas, att det sätt, varpå nämnda
grundsats kos oss för närvarande tillämpas, går väsentligen utöver det
ändamål, densamma vill tillgodose, ock därigenom i alltjämt växande
omfång föranleder allvarliga olägenheter. Grundsatsen innebär dock icke
i ock för sig, att en kommunal förtroendeman skall för sitt uppdrag
nödgas underkasta sig understundom måhända rätt avsevärda direkta
utgifter, såsom kostnader för resor och extra kostnader lör livsuppehälle.
Under vissa omständigheter kunna även de indirekta förluster, som
ett förtroendeuppdrag förorsakar i form av mistad dagspenning eller
annan inkomst, leda till betänkliga konsekvenser. Visserligen innebär
det ingen orimlighet, att man lår något offra — även annat
än sin arbetskraft — i arbetet för kommunen. Men uppoffringarna få
icke göras så stora, att de verka avskräckande eller rent av förhindrande
från deltagande i kommunens angelägenheter, ty därigenom skada de
mera än gagna självstyrelsens syfte att åstadkomma en i möjligaste
mån allmän medverkan i det kommunala arbetet och ansvaret. Här
kan nu, enligt vad erfarenheten utvisat, inträffa, att förtroendeuppdrag
i den svenska kommunala självstyrelsen dels medföra så pass kännbara
direkta kostnader, dels förorsaka sådana indirekta förluster för innehavarne,
att hela grupper av medborgare praktiskt taget blivit nästan
avskurna från möjligheten att mottaga dylika uppdrag. För medborgare
i svagare ekonomisk ställning, såväl löntagare som små jordbrukare,
hantverkare o. d., blir så alltför lätt fallet, och detta mera,
ju mer intensiteten i- det kommunala arbetet växer och ju mera tid
och arbetskraft de kommunala förtroendeuppdragen i följd härav måste
kräva. En utveckling i den riktningen, att de mindre bemedlade i
praktiken utestängas från det aktiva kommunala förvaltningsarbetet i
styrelser, nämnder och andra särskilda uppdrag, bör ej få fortgå, allra
minst sedan genom 1907—1909 års kommunala rösträttsreform de ekonomiskt
svagare samhällsklasserna beretts ökad möjlighet, att göra sina
synpunkter gällande i beslut rörande kommunala angelägenheter. Konsekvensen
synes då fordra, att tillfälle också gives dessa klasser att låta
sig företrädas i det kommunala förvaltningsarbetet. Vad som på ifråga
-
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
15
varande område kan göras för att de hinder, som resa sig däremot, må
undanröjas, bör icke underlåtas, så länge själva principen, att det kommunala
förtroendeuppdraget, d. v. s. det kommunala arbetet, skall vara
oavlönat — rätt fattad — ej därigenom trädes för nära.
Vad först angår ersättning för direkta utgifter, förorsakade av
kommunala förtroendeuppdrag, torde någon åtgärd icke behöva vidtagas
för att bereda möjlighet till gottgörelse för vissa utlägg, som den komraunale
förtroendemannen gör för kommunens räkning (såsom för postporto
och skrivmaterialier), enär, enligt vad ovan framhållits, för dylika utlägg
ersättning redan nu bör kunna utgå. Däremot kunna, enligt gällande
rättstillämpning, sådana utgifter som resekostnader och extra kostnader
för livsuppehälle icke ersättas av kommunen. Det lärer dock, såsom redan
1913 års konstitutionsutskott framhållit, icke kunna förnekas, att mången
gång starka billighetsskäl tala för att ersättning för utgifter av nu
nämnt slag må kunna lämnas. Särskilt gäller detta i sådana fall, då
den kommunale förtroendemannen har lång vägsträcka att tillryggalägga
till vederbörande förrättningsställe, eller då förrättningen, isynnerhet
om den därjämte äger rum å annan ort än den, där förtroendemannen
har sitt hemvist, tager någon längre tid i anspråk. Också är
ju, med beaktande av dessa synpunkter, redan nu föreskrivet, att landstingsman
och deras suppleanter, som ej bo å den ort, där landstinget
hålles, skola åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning, liksom ock
motsvarande ersättningar kunna utgå till ledamöter i taxerings- och
pensionsnämnder. Att även i andra fall skäl kunna förefinnas att medgiva
gottgörelse framför allt för resekostnader ligger, särskilt i betraktande
av de stora avstånd som förekomma inom vårt land, i öppen dag.
Huruvida ersättningen bör utgå efter bestämd taxa eller med belopp
motsvarande den verkliga kostnaden lärer ej kunna avgöras utan närmare
utredning.
Då frågan om ersättning för mistad arbetsförtjänst vid 1912 års
riksdag förelåg till prövning, riktade konstitutionsutskottet emot förslaget
den anmärkningen, att detsamma närmast toge sikte på sådana
kommunala förtroendemän, som erhölle timlön för sitt borgerliga arbete,
men endast med svårighet kunde genomföras beträffande de många, som
uppbure fast avlöning eller utövade näring eller fritt yrke, enär ersättningen
åt dessa senare skulle kunna beräknas endast efter fri uppskattning
av den mistade arbetsförtjänsten, vilket givetvis måste leda till
stora orättvisor i tillämpningen. I anslutning härtill må anmärkas, att,
Ersättning
för direkta
utgifter.
Ersättning
vid förlust av
inkomst.
16
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
Arvoden i
vissa fall.
om en lagstiftning för möjliggörande av ersättning av ifrågavarande art
skall komma till stånd, så synes ersättningen dock näppeligen höra
bestämmas efter en sträng uppskattning av den kontanta arbetsförtjänst,
som i värjo fall förlorats. Det kan icke vara vare sig rimligt eller
möjligt att ersätta exempelvis en affärsman efter beräkning av det värde,
hans arbetstid ägt, om den använts i hans arbete för egen räkning,
utan ersättningen måste inriktas på det huvudsyfte, som ovan anförts,
nämligen att undanröja de hinder, som för medborgare av de mindre
bemedlade klasserna resa sig emot ett deltagande i det kommunala
arbetet. Ersättningen bör sålunda icke få överskrida ett visst mindre
belopp, avsett att täcka en normal arbetsförtjänst, som en sådan person
av nämnda anledning går förlustig. Ett lågt maximum lärer med andra
ord böra bestämmas. Genom en dylik anordning undgår man den
konsekvens av principen om ersättning för mistad arbetsförtjänst, som
antyddes av 1912 års konstitutionsutskott, nämligen att förtroendemän
i en lyckligare ekonomisk ställning skulle kunna göra anspråk på
mycket höga ersättningar, beroende på det högre värde, vartill deras
arbetstid kan uppskattas.
Huruvida sedermera inom gränsen för det fastställda maximum
olika gradationer skola kunna förekomma för olika fall och olika kommuners
förhållanden, torde få ankomma på en närmare utredning att
avgöra. Under alla omständigheter synes böra övervägas även den
möjligheten, att ersättningen må utgå med visst fixt mindre belopp,
oberoende av inkomstförlusten i det konkreta fallet, varigenom givetvis
åtskilliga praktiska fördelar vore att vinna. En dylik anordning skulle,
i betraktande av beloppens ringhet, ingalunda hava karaktären av arvode
i den meningen, att den skulle innebära en verklig ersättning för nedlagt
arbete. Däremot komme ersättningen att förete stor frändskap
med en traktamentsersättning, och kunde givetvis, i fall att båda
slagen av ersättningar ansåges böra utgå, desamma slås tillsamman
i ett gemensamt belopp. Sålunda lära de i ovanberörda förslag till omorganisation
av Stockholms stads förvaltning ifrågasatta »arvodena» till
styrelsers och nämnders ledamöter, vilka ju skulle utgå med fixa belopp,
förslagsvis fem kronor, vara att betrakta såsom en kombinerad traktamentsersättning
och »ersättning för mistad arbetsförtjänst».
Utskottet har ovan såsom sin mening uttalat, att den i det
kommunala förtroendeuppdragets natur grundade principen, att den
kommunale förtroendemannens arbete skall vara oavlönat, alltjämt
bör fasthållas. Å andra sidan lärer det ej kunna bestridas, att i
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
17
särskilda fall undantag från denna regel kunna vara påkallade. Vid
bedömande av frågan baroni måste beaktas, att självstyrelsen till sin
natur förutsätter, att kommunmedlemmarna ombestyra de kommunala
angelägenheterna vid sidan av de dagliga sysslor och värv, som utgöra
deras egentliga arbete och som skänka dem deras utkomst, och att
sålunda den knmmunale förtroendemannens arbetstid och arbetskraft
gemenligen allenast till eu del upptages av hans kommunala verksamhet.
Om ett kommunalt uppdrag har det. omfång, att det helt tager sin man
i anspråk, lärer därför det regelmässiga böra vara, att en avlönad tjänsteman
anställes. Emellertid kan det inträffa, att ett kommunalt uppdrag
visserligen ej är av den omfattning, att det giver full sysselsättning åt
en för dess skötande särskilt anställd tjänsteman, men likväl medför en
så avsevärd arbetsbörda, att det icke rimligtvis kan begäras, att eu av
eget arbete upptagen kommunmedlem skall utan ersättning betungas
därmed. Gällande lagstiftning har, såsom framgår av vad ovan anförts,
endast i så måtto tagit hänsyn till dylika fall, som den medgivit kommun
rätt att besluta arvoden för ordförande i k mmunaluämnd, ordförande i
fångvårdsstyrelse och ledamöter i byggnadsnämnd. Däremot har, såsom
jämväl förut påvisats, på många håll vid sidan av lagen utbildat sig
en praxis att även i andra fall anvisa arvoden åt kommunala förtroendemän,
såsom åt (verkställande) ledamöter i drätselkammare, revisorer och
kommittéledamöter. Den utsträckning, vari detta skett, visar enligt
utskottets mening oförtydbart, att ett verkligt behov uti ifrågavarande
avseende gör sig gällande, och torde därför också härutinnan skäl föreligga
för ett lagstiftningens ingripande till reglering av den rörelsefrihet,
vilken finnes böra på förevarande område tillerkännas kommunerna.
Den föregående framställningen torde hava visat, att frågan om
ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag utgör ett
omfattande spörsmål, som äger nära samband med grunderna för den
kommunala självstyrelsen och som på grund av denna självstyrelses
faktiska utveckling i riktning emot ökad demokratisering och vidgade
arbetsuppgifter trängt fram till sådan aktualitet, att frågan icke gärna
längre kan undanskjutas. Enligt utskottets mening är också tiden nu
inne till verkställande av en grundlig och allsidig utredning av förevarande
spörsmål i hela dess sammanhang.
Vid denna utredning lärer böra fasthållas, att den hos oss sedan
gammalt gällande, av självstyrelsens egen natur betingade grundsatsen,
att kommunala förtroendeuppdrag skola vara oavlönade, i allmänhet bör
förbliva orubbad, så att den kommunal förtroendemannens arbete i
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 5 samt. 8 höft. (Nr 9.) 3
Sammanfattning
och
yrkande.
18
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
kommunens tjänst framdeles såsom hittills må lämnas utan ersättning.
Men samtidigt bör ihågkommas, å ena sidan att det ej kan anses innebära,
att berörda princip trädes för när, därest ersättning medgives fölen
del direkta utgifter, särskilt resekostnader och extra kostnader för
livsuppehälle, ävensom för vissa indirekta förluster i form av mistad
arbetsförtjänst eller arbetstid, varför gottgörelse nu icke kan utgå, samt å
andra sidan att omsorgen om principens uppehållande ej må hindra,
att i vissa särskilda undantagsfall av ovan antydd art ersättning även
för nedlagt arbete bör kunna ifrågakomma. Emellertid synes det utskottet
alltid böra fasthållas, att innehavarne av de representativa kommunala
uppdragen, stadsfullmäktig- och kommunalfullmäktigskap, icke
må kunna berättigas till ersättning för sitt medlemskap i nämnda
korporationer av vare sig det ena eller det audra slaget, annat än möjligen
till gottgörelse för resekostnader.
Vidare är det för utskottet, liksom för 1912 och 1913 årens konstitutionsutskott,
självklart, att det icke må tillkomma den enskilde förtroendemannen
någon rätt att kräva ersättning utöver vad kommunen
kan finna gott att för varje fall besluta. Genom att lägga beslutanderätten
i kommunens hand vinnes å ena sidan möjlighet till anpassning
efter lokala och andra förhållanden och å andra sidan skyddas kommunerna
emot framställande av oberäkneliga anspråk. Uppenbarligen är
det av vikt, att ej heller kommunerna missbruka den rätt att besluta
ersättning, som kan komma att tillerkännas dem. Vilka särskilda
garantier till skydd häremot böra föreskrivas, lärer vid frågans utredning
böra tagas under noggrant övervägande. I sådant avseende må
erinras därom, att redan enligt gällande kommunalförfattningar alla kommunala
beslut, som gå ut på beviljande av anslag till nya ändamål eller
behov, fordra viss kvalificerad majoritet, ävensom att för giltighet av
landskommuns beslut om tilldelande av arvode och annan gottgörelse
åt ordföranden i kommunalnämnd samt om förhöjning därav fordras
Konungens befallningshavandes godkännande. Givetvis kunna garantier
av motsvarande eller annan art tänkas också för andra fall av ersättning
åt kommunala förtroendemän.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t ville verkställa utredning, huruvida
och i vad mån, med bibehållande såsom regel av
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
19
gällande rättsgrundsats, att kommunala förtroendeuppdrag
skola vara oavlönade, kommun må berättigas att
till innehavare av dylika uppdrag under de begränsningar
och villkor, som kunna befinnas erforderliga,
besluta ersättning, samt för riksdagen framlägga de
förslag till ändringar i gällande kommunalförfattningar,
vartill utredningen må kunna föranleda.
Stockholm den 19 mars 1915.
På utskottets vägnar:
NILS EDEN.
Reservationer:
dels av herr Bellinder;
dels av herrar Clason och von Menteer, vilka anfört:
»Då ett likartat ärende 1913 var föremål för konstitutionsutskottets
och riksdagens handläggning, begränsade sig utskottet till att föreslå
eu skrivelse till Kungl. Makt med anhållan, att Kungl. Maj:t ville efter
verkställd utredning framlägga förslag till införande av sådana bestämmelser
i gällande kommunalförfattningar, genom vilka kommunerna
berättigades besluta ersättning till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag
för direkta utgifter i och för sådana uppdrags fullgörande.
Förslaget, mot vilket åtskilliga ledamöter av utskottet reserverade sig,
antogs av andra kammaren med 67 röster mot 48, men blev av första
kammaren avslaget med 58 röster mot 27.
Såsom av nu föreliggande skrivelseförslag framgår, inskränker sig
detsamma icke ens till frågan om ersättning för direkta utgifter, utan
ifrågasätter, jämte ersättning för sådana, jämväl både ersättning vid förlust
av inkomst och arvoden för vissa fall. Vad direkta utgifter angår,
framgår av utskottets motivering (sid. 7), att gottgörelse för en mängd
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
20
utlägg av dylik art redan nu kan givas. Likaledes framgår av motiveringen,
att intet hinder möter för anställande av avlönade tjänstemän,
där ett uteslutande oavlönat kommunalt arbete skulle i längden bliva
för betungande.
Av ovanstående är uppenbart, att det nu föreläggande förslaget
innebär en högst väsentlig utvidgning av vad hittills ifrågasatts med
hänsyn till införande av ersättningar för fullgörande av kommunala
förtroendeuppdrag. Så mycket större skäl hava under sådana förhållanden
synts oss föreligga att avstyrka deri föreslagna skrivelsen. Åven om
enstaka olägenheter kunna påvisas vid tillämpningen av en princip, som
allmänt erkänts såsom god och verkat välgörande, är det icke välbetänkt
att begära ändringar, som faktiskt innebära principens upphävande. Allra
minst synes en skrivelse, sådan som den föreslagna, lämplig i en tid,
dä det på olika områden är av nöden att hos vårt folk inskärpa behovet
av sträng sparsamhet.»
dels av herr K. J. Ekman, som anfört:
»Den nuvarande lagstiftningen rörande den kommunala självstyrelsen
vilar, bland annat, på den grundsatsen, att kommunala förtroendeuppdrag
skola vara oavlönade. I de förevarande motionerna, med
undantag möjligen av herr Öbergs, har icke heller blivit ifrågasatt, att
arvode för själva uppdraget skulle givas. Det har endast yrkats, att
kommunerna skulle berättigas besluta ersättning till innehavare av
kommunala förtroendeuppdrag för mistad arbetsförtjänst och för direkta
utgifter i och för sådana uppdrags fullgörande.
Vad då först angår frågan om gottgörelse för mistad arbetsförtjänst,
så lärer icke kunna ifrågasättas, att ersättning därför skulle lämnas efter
räkning, så att till två personer, som sutte i samma nämnd, men av
vilka den ene förtjänade 3 kronor om dagen, den andre 15 kronor om
dagen, ersättning skulle utgå till den förre efter 3 kronor och till den
senare efter 15 kronor för dag. Men om det sålunda icke kan komma
ifråga att i varje fall ersätta den verkliga förlust i arbetsförtjänst, som
uppstår, så synes någon annan utväg icke stå till buds, än att — såsom
utskottet även förordat — låta ersättningen för mistad arbetsförtjänst
utgå i form av ett visst ersättningsbelopp per dag, lika för alla, d. v. s.
i form av arvode. Då emellertid medgivandet av arvodesersättning strider
mot principen, att kommunala förtroendeuppdrag skola vara oavlönade,
samt därtill kommer att, så vitt jag vet, hittills i allmänhet några svårigheter
icke mött att finna personer ur de skilda samhällsklasserna villiga
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
21
att åtaga sig de uppoffringar, som åtfölja utövandet av dylika uppdrag,
anser jag mig icke kunna tillstyrka vad härutinnan av motionärerna
eller utskottet föreslagits.
Vidkommande därefter frågan om ersättning för direkta utgifter i
följd av åtaget förtroendeuppdrag, så synes det mig, att kommunerna,
även utan uttryckligt lagstadgande, alltid måste anses pliktiga att återgälda
gjorda kontanta utlägg, såsom för skrivmaterialier, postporto m. m.
Utgifter av mera personlig art, såsom kostnader för resa till platsen för
sammanträde och för uppehållet därstädes, torde däremot icke enligt nu
gällande kommunalförfattningar lagligen kunna beviljas, utom i de särskilda
undantagsfall, som i nämnda författningar äro angivna. I detta
avseende är föreskrivet, att landstingsmän och deras suppleanter, som
ej bo å den ort, där landstinget hålles, skola åtnjuta resekostnads- och
traktamentsersättning, liksom ock motsvarande ersättningar kunna utgå
till ledamöter i taxerings- och pensionsnämnder. Det är möjligt, att
beredande av dylik ersättning även i andra bestämda fall kunde vara
önskvärd, men så allmänt, som yrkandet i förevarande motioner är hållet,
synas tillräckliga hållpunkter saknas för begäran om utredning rörande
ett eller annat sådant fall.
Härtill kommer, att om ersättning i en eller annan form skall
givas för arbete och uppoffringar i kommunernas tjänst, det torde bliva
nödvändigt att i kommunallagstiftningen införa bestämmelser om begränsning
icke allenast av ersättningens belopp utan även av antalet
ledamöter i kommunernas särskilda styrelser, nämnder och kommittéer
m. m., varjämte även kan ifrågasättas, huruvida icke i sammanhang
därmed borde stadgas, att vissa kommunala uppdrag alltid skola överlämnas
åt särskilt anställda tjänstemän. Men därmed skulle frågan utvidgas
till att gälla en fullständig omläggning av hela systemet för vår
kommunala självstyrelse, något som för närvarande icke lärer vara av
förhållandena påkallat.))
På grund av vad sålunda anförts förenar jag mig med herr Clason
i dennes avslagsyrkande.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 5 samt. 8 höft. (Nr 9.)
4
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.