Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om dels skrivelse till Kungl. Maj:l angående medgivande av rätt för kommun att tillerkänna innehavare av kommunalt förtroendeuppdrag ersättning för mistad arbetsförtjänst m. m., dels skrivelse till Kungl. Maj:t angående utvidgad befogenhet för landskommun att besluta om ersättning för utförande av kommunala uppdrag.

1915-03-19 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1915:9, Utlåtande i anledning av väckta motioner om dels skrivelse till Kungl. Maj:l angående medgivande av rätt för kommun att tillerkänna innehavare av kommunalt förtroendeuppdrag ersättning för mistad arbetsförtjänst m. m., dels skrivelse till Kungl. Maj:t angående utvidgad befogenhet för landskommun att besluta om ersättning för utförande av kommunala uppdrag.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.

1

Nr 9.

Ankom till riksdagens kansli den 19 mars 1915 kl. 4 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner

om dels skrivelse till Kungl. Maj:l angående medgivande

av rätt för kommun att tillerkänna innehavare av kommunalt

förtroendeuppdrag ersättning för mistad arbetsförtjänst

m. m., dels skrivelse till Kungl. Maj:t angående

utvidgad befogenhet för landskommun att besluta om

ersättning för utförande av kommunala uppdrag.

Närvarande: herrar Edén, Clason, Hellberg, Bellinder*, K. J. Ekman, Mannheimer,

Kjellén, von Mentzer, von Bahr, von Zweigbergk, Klefbeck, Larsson i

Västerås, Räf, Hildebrand*, Kropp, Janson i Bråten, Sterne, Hallendorff,

Karlsson i Mo och Tengdahl.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Till konstitutionsutskottet kava hänvisats dels de likalydande

motionerna nr 53 i första kammaren av herrar Gerhard Magnusson och

Klefbeck och nr 65 i andra kammaren av herrar Tengdahl, Strid och

Anderson i Råstock, dels ock motionen i andra kammaren nr 39 av herr

Öberg; och har utskottet förehaft motionerna till behandling i ett sammanhang.

I förstnämnda motioner hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse Motionerna i

till Kungl. Maj:t anhålla »om utarbetande och framläggande för riksdagen 53 och 11 65

av tillägg till kommunalförordningarna av innebörd, att kommunerna

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 5 saml. 8 käft. (Nr 9.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.

Motionen

39.

berättigas besluta ersättning till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag

för mistad arbetsförtjänst och för direkta utgifter i och för

sådana uppdrags fullgörande)).

Till stöd för sin hemställan anföra motionärerna följande:

»Senast vid 1914 års första riksdag väcktes i båda kamrarna motioner

i fråga om rätt för kommuner att medgiva ersättning åt innehavare

av kommunala förtroendeuppdrag för mistad arbetsförtjänst och

för direkta utgifter i och för sådana uppdrags fullgörande. Motionerna

hunno ej behandlas före riksdagsupplösningen och blevo ej åter väckta

vid senare riksdagen. De skäl, som föranledde motionerna (utförligare

meddelade i motioner år 1913) kvarstå oförändrade, endast med så

mycket större styrka görande sig gällande, ju mera fattigt folk tränger

in i kommunalförvaltningen. Vi föranledas därav upprepa förslaget till

riksdagen från motion nr 70 i första kammaren och nr 100 i andra

kammaren vid 1914 års första riksdag.»

De åberopade motionerna vid 1913 års riksdag voro nr 71 i första

kammaren av herr Gerh. Magnusson och nr 166 i andra kammaren av

herr Tengdahl m. fl. Såsom bilaga åtföljdes motionerna av en genom

Sveriges socialdemokratiska kommunalförbund utförd undersökning angående

»antal socialdemokratiska kommunalmän, deras funktioner och

deras förluster på sina uppdrag m.. m. dylikt». Utskottet har ej ansett

sig böra här intaga berörda framställningar utan hänvisar beträffande

deras innehåll till 1913 års riksdagstryck.

ii: Herr Obergs motion är av följande lydelse:

»Ehuru gång efter annan framställda förslag till ändrade bestämmelser

i förordningarna om kommunalstyrelse på landet och i stad i

syfte att kommunerna skola äga rättighet bevilja ersättning till dem, som

i skilda avseenden gå deras ärenden, icke rönt framgång i den utsträckning,

som påpekats för att hålla dem skadeslösa, vilka påbördas en del

kommunala uppdrag, anser jag mig dock böra hörsamma uppmaningen

att ånyo bringa denna fråga under riksdagens förnyade prövning.

Då den förut hävdade principen, att kommunala uppdrag skola

betraktas såsom förtroendeuppdrag, vilka icke skola ersättas, kan sägas

vara bruten genom de ändringar, som landstings-, kommunalstämmo- och

bevillningsförordningarna i sådana hänseenden nyligen undergått, synes

det mig, som tiden vore inne för att taga steget fullt ut i riktning att

giva kommunerna vidgad befogenhet till att ersätta de arbeten, som de

pålägga en del sina medlemmar.

Som bekant äger man nu rätt till ersättning för uppdraget att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.

3

vara ledamot av landsting och ordförandeskap i kommunalnämnd samt

villkorlig rätt som ledamöter i taxerings- och pensionsnämnd.

Det kan därför icke annat än anses billigt och rätt, det kommunerna

jämväl Unge enahanda rättighet ersätta andra personer som utföra deras

göromål, såsom uppdraget att vara ledamöter i kommunalnämnden,

fattigvårdsstyrelsen, revisionsuppdrag och för verkställande av utredningar,

som ofta kräva en myckenhet arbete, vilket förorsakar en tidspillan,

som för den som är i en ekonomiskt beroende ställning är eu

avsevärd uppoffring.

Lägges det i kommunernas egna händer att bevilja, såsom det i flera

fall sker, är det enligt min mening ingen risk för att oförtjänt ersättning

kommer att utgå, ty den stränga sparsamhet, som kommunerna

ålägga sig, utgör tillräcklig borgen för ett väl avvägt och rätt användande

av ett sådant medgivande.

Då jag är övertygad om att eu sådan rätt skulle vara till gagn

för det kommunala arbetet och i intet avseende missbrukas, tillåter jag

mig med stöd av det anförda vördsamt hemställa, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj:t täcktes anhålla om sådan utredning och förslag till

ändrade bestämmelser i kungl. förordningen om kommunalstyrelse på

landet den 21 mars 1862, att syftet med denna motion vunnes.»

Utskottets yttrande.

Innan utskottet ingår på bedömande av frågan huruvida de föreliggande

motionerna böra föranleda till någon riksdagens åtgärd, har det i

anledning av ämnets vikt och omfattning synts utskottet vara av intresse

såväl att något beröra den utländska lagstiftningen på området som ock att

med ledning av förefintliga lagstadganden och tillgänglig praxis undersöka

vad som för närvarande bör anses hos oss vara gällande rätt med

avseende å spörsmålet om ersättning åt kommunala förtroendemän. Det

torde därvid till en början vara nödigt att lämna eu kortfattad översikt

av den svenska kommunala självstyrelsens organ för att på sådant sätt

belysa innebörden av begreppet »kommunal förtroendeman».

Den kommunala självstyrelsen innebär, i den utformning densamma

erhållit i vårt land, dels att den högsta beslutanderätten i kommunens

angelägenheter skall tillkomma kommunens egna medlemmar, antingen

direkt å kommunalstämma, allmän rådstuga och kyrkostämma eller indirekt

genom kommunmedlemmarnas valda representanter i landsting,

kommunalfullmäktige och stadsfullmäktige, dels ock, åtminstone beträf
-

1

Gällande

svensk rätt.

Deri kommunala

självstyrelsens

organ.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.

fande primärkommunerna, att utförandet av de kommunala besluten, alltså

verkställighet och förvaltning, i första hand skall överlämnas åt kommunens

valda förtroendemän, vare sig styrelser och nämnder eller enskilda

personer. Sålunda måste i den borgerliga landskommunen alltid

finnas en kommunalnämnd, varjämte kunna förekomma särskild fångvårdsstyrelse,

särskild fosterbarnsnämnd, kommunbiblioteksstyrelse o. s. v.,

ävensom i köpingar och municipalsamhällen hälsovårds- och byggnadsnämnder,

gas-, vatten- och elektricitetsverksstyrelser etc. Vad angår

den borgerliga stadskommunen (med undantag av Stockholm, som har

en egen kommunalförfattning) utgöres det centrala verkställighetsorganet

av drätselkammaren, och dessutom skola eller kunna jämlikt föreskrifter

i allmänna författningar utses hälsovårdsnämnd, fångvårdsstyrelse,

byggnadsnämnd, handels- och sjöfartsnämnd, fosterbarnsnämnd, styrelse

för arbetsförmedlingen och folkskolestyrelse. Jämte dessa i allmänna

författningar omförmälda styrelser tillsättas i städerna i stor utsträckning

särskilda styrelser för olika förvaltningsgrenar, som ofta ursprungligen

tillhört drätselkammarens verksamhetsområde, såsom styrelser för

hamnväsen, brandväsen, vattenverk, gasverk, elektricitetsverk, spårvägar,

renhållningsverk, slakthus, saluhallar, parker och planteringar, kommunbibliotek

m. m. Vad slutligen den kyrkliga kommunen vidkommer

skall därinom städse finnas ett kyrkoråd och ett skolråd — vilka dock

kunna förenas till ett gemensamt kyrko- och skolråd — varjämte kunna

förekomma andra styrelser såsom styrelse för församlingsbibliotek och

barnavårdsnämnd. — Beträffande samtliga nu berörda styrelser och

nämnder, som tillsättas av kommunala representationer, gäller, att till

medlemmar i desamma kunna väljas personer såväl inom som utom

vederbörande representation.

Förutom dessa styrelser och nämnder, vilkas uppgifter äro helt

eller huvudsakligen av verkställande natur, förekomma inom kommunerna

även beredande delegationer, utsedda antingen bland den väljande korporationens

egna medlemmar eller utan begränsning i sådant hänseende. Såsom

exempel på enbart utredande utskott och nämnder kunna anföras städernas

beredningsutskott, budgetberedningar och valkommittéer eller valnämnder.

— Givetvis kunna även för mer tillfälliga uppdrag av verkställande eller

utredande beskaffenhet delegationer utses. Exempel därpå erbjuda olika

slag av kommittéer.

Emellertid utföres det kommunala förvaltningsarbetet icke endast

av kommunens valda förtroendemän, utan är därjämte, ofta i ganska

stor utsträckning, anställd särskild tjänstepersonal. I synnerhet är detta

fallet i stadskommunerna, där ju den kommunala verksamheten mer
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.

5

endels är mer omfattande och utgrenad än på landsbygden, och framför

allt i de större städerna. Sålunda kan erinras om olika slag

av kanslitjänstemän hos styrelser och nämnder, de kommunala affärsföretagens

funktionärer, de fasta brandkårerna och polispersonalerna.

Men också inom landskommun kunna kommunala tjänstemän och betjänte

anställas såsom kommunalkamrerare, andra biträden åt kommunalnämnden,

kommunalpolis, ordnings- och tillsyningsmän m. fl.

I de flesta fall torde en åtskillnad mellan de båda kategorierna av

kommunala befattningshavare — förtroendemän och tjänstemän — utan

större svårighet kunna uppdragas. Sålunda är uppenbart, att varje medlemskap

av de representativa församlingarna innebär ett kommunalt förtroendeuppdrag,

och detta måste gälla även ledamotskap av permanent

delegation, ej blott i de fall, då densamma helt eller delvis skall utses

bland vederbörande kommunalkorporations medlemmar, utan jämväl då

den får sammansättas enbart av utanför korporationen stående personer.

Tvivelaktigare ställer sig frågan beträffande delegationer med mer tillfälliga

uppgifter. Givetvis kunna omständigheterna vara sådana, att

också i ett dylikt fäll uppdraget närmast är att betrakta såsom ett förtroendeuppdrag,

men det kan även inträffa, att delegationen utsetts ur

rena facksynpunkter, och att förty dess medlemmar snarare intaga ställning

av tjänstemän än av förtroendemän. Tveksamhet rörande uppdragets

karaktär av förtroendeuppdrag eller tjänsteuppdrag kan ock

lätteligen uppstå i fråga om särskilda uppdrag hos styrelser och nämnder,

såsom uppdrag att vara nämnds eller styrelses verkställande ledamot,

kamrerare eller kassör. Vissa under Kungl. Maj:ts prövning dragna

fall hava av regeringsrätten blivit avgjorda på sådant sätt, att därav

synes framgå, att nämnda myndighet betraktat den omständigheten,

huruvida uppdraget utdelats åt person inom eller utom vederbörande

delegation såsom avgörande för uppdragets beskaffenhet uti ifrågavarande

hänseende. Så utvisar ett prejudikat (regeringsrättens årsbok för 1914

Ref. 31), att kassaförvaltare hos folkskolestyrelse, utsedd inom styrelsen,

icke ansetts vara tjänsteman, medan regeringsrätten i ett annat fall

(årsboken för 1913 Ref. 126) förklarat, att kassaförvaltare, som valts

utom samma slags styrelse, är att räkna såsom sådan.

I detta sammanhang bör måhända anmärkas, att gängse språkbruk Kommunala

såsom kommunala förtroendemän betecknar jämväl ledamöter i taxerings- f«rtroendemän

nämnder, pensionsnämnder m. m. Beteckningen förklaras därav, att '' “mening. *

innehavarne av dylika uppdrag väljas av kommunala korporationer på

grundvalen av förtroende inom kommunen. Emellertid äro deras upp
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.

Principen, att

kommunala

förtroendeuppdrag

skola vara

oavlönade.

gifter icke led i den kommunala självstyrelsen utan tjäna direkta statsändamål,

i likhet med vad som gäller beträffande flera andra genom

kommunerna utsedda funktionärer, såsom rådmän, nämndemän, ledamöter

i ägodeiningsrätt, gode män vid lantmäteriförrättningar, gode män

för tillsyn å förmynderskap, ledamöter i valnämnd, kommunalombud vid

mantalsskrivningsförrättning, fjärdingsman in. fl. I vad mån de föreliggande

motionerna avse jämväl sådana förtroendemän i vidsträcktare

mening framgår ej med full tydlighet.

Medan kommunen givetvis måste anses hava icke blott rätt att

avlöna hos densamma anställda tjänstemän utan ock gentemot tjänstemannen

en civilrättslig förpliktelse i nämnda hänseende, äro de kommunala

förtroendeuppdragen oavlönade — såväl i den bemärkelsen,

att förtroendemannen saknar rätt att framställa anspråk på ersättning,

som ock såtillvida, att regelmässigt ej heller kommunen äger befogenhet

att med laga verkan besluta, att ersättning skall utgå. Principen härom

finns visserligen ingenstädes uttryckligen fastslagen, men har hos oss

sedan gammalt ansetts gälla i kraft av allmän rättsgrundsats. Densamma

har ock städse tillämpats av Kungl. Maj:t i de besvärsmål,

vilka dragits under högsta instansens prövning, såsom framgår av åtskilliga

i regeringsrättens årsbok från senare år refererade rättsfall.

(1910: Ref. 34; 1912: Ref. 51 och 74; 1913: Ref. 76, 77 och 127. s)

De anförda ävensom andra hithörande prejudikat antyda jämväl,

vilken innebörd principen, att kommunala förtroendeuppdrag skola vara

oavlönade, enligt svensk rättspraxis äger. Det lärer sålunda framgå,

att kommun hos oss saknar rätt icke blott att tillerkänna den kommunale

förtroendemannen ersättning för den arbetskraft liksom ock för den

arbetstid han ägnar åt uppdragets fullgörande, utan även att gottgöra

honom för de direkta ekonomiska uppoffringar, som därav följa för

honom. Detta skulle med andra ord innebära, att enligt gällande rättsuppfattning

varken arvode för i kommunens tjänst nedlagt arbete eller

ersättning för därigenom tillskyndad inkomstförlust, ej heller dagtraktamente,

reseersättning och gottgörelse för andra direkta personliga

utgifter — i varje fall ej för sådana personliga utgifter, som få anses

normalt sammanhöra med det ifrågavarande uppdraget — kan utgå till

en kommunal förtroendeman.

Däremot beröra ej de åberopade rättsfallen utgifter sådana som

för postporto, skrivmaterialier, kuvert, blanketter, kungörelser och dylikt.

P Det torde höra anmärkas, att i några av dessa rättsfall avses helt eller delvis nämndemän,

ledamöter i taxeringsnämnd eller andra kommunala förtroendemän i vidsträcktare mening.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.

7

frågor angående gottgörelse för sådana utlägg hava endast i mindre

•nån dragits under myndigheternas prövning, men såvitt detta skott,

synas utslagen giva vid handen, att ersättning må kunna utgå. (Se

Walldens m. ti. kommunala prejudikatsamling nr 228. Jfr. regeringsrättens

årsbok för 1912: Not. C. 56 och 145.) Det torde få anses, att kostnader

av nu ifrågavarande slag äro kommunens egna utgifter, låt vara

att den kommunale förtroendemannen understundom av praktiska skäl

iörskotterar dem, och att förtroendemannen förty självfallet har anspråk

på lörskottens återgäldande, åtminstone i den mån desamma ej överstiga

vad som med hänsyn till uppdragets beskaffenhet kan linnas skäligt.

1 två fall har kommunalkorporation uttryckligen medgivits rätt att anslå

ersättning för sådana kostnader, varom bär är fråga, i det att enligt

§ 51 av kommunalförordningen för landet kommunalnämndsordföranden

och jämlikt § 18 fattigvårdsförordningen fattigvårdsstyrelsens ordförande

kan tillerkännas ersättning för skrivmaterialier och postporto.

hrån regeln, att kommunala förtroendeuppdrag skola vara oavlönade,

finnas åtskilliga lagbestämda undantag. Vad först vidkommer möjlighet

för kommun att bevilja kommunala förtroendemän arvode får

enligt byggnadsstadgan för rikets städer sådant anvisas åt byggnadsnämndens

ledamöter. Vidare kan enligt nyssnämnda § 51 av förordningen

om kommunalstyrelse på landet, såsom detta lagrum lyder enligt

lagen den 13 juni 1913, kommunalstämma anslå arvode åt kommunalnämndens

ordförande, dock att beslutet därom skall underställas Konungens

befallningshavandes godkännande. Slutligen må enligt ovanberörda §

18 fattigvårdsförordningen fattigvårdssamhälle besluta gottgörelse åt

fattigvårdsstyrelsens ordförande (förutom för skrivmaterialier och postporto)

jämväl för »skrivnings- och räkenskaps&esmr», vilken sistnämnda

ersättning lärer böra betraktas såsom ett slag av arvode. Rätt till ersättning

för direkta personliga utgifter, föranledda av kommunalt förtroendeuppdrag,

finnes stadgad endast för landstingsman, nämligen såtillvida,

att jämlikt § 24 landstingsförordningen landstingsman eller suppleant,

som ej bor å den ort, där landstinget sammanträder, äger att åtnjuta

dagtraktamente med sex kronor samt reseersättning. Dessutom kunna

numera bland ovannämnda kommunala förtroendemän i vidsträcktare

mening av kommun valda ledamöter i taxeringsnämnd ävensom ledamöter

i pensionsnämnd utav vederbörande kommun erhålla traktamentsersättning

med högst fyra kronor om dagen och reseersättning, varjämte

olika slag av ersättningar kunna utgå till rådmän, nämndemän,

ledamöter i ägodelningsrätt, gode män vid lantmäteriförrättningar, leda
-

Undantag

från regeln.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.

Utländsk lagstiftning.

Norge.

möter av vägnämnd, fjärdingsman och andra förtroendemän i vidsträcktare

mening.

Emellertid har det visat sig, att kommunerna även i andra fall än

de enligt lag uttryckligen'' medgivna funnit sig behöva tilldela vissa

förtroendemän ersättningar. Särskilt är detta ingalunda ovanligt i fråga

om sådana kommunala förtroendeuppdrag, som innefatta mer tidskrävande

uppgifter eller stå tjänsteuppdragen nära. Sålunda framgår dels av en

genom Svenska stadsförbundet år 1913 verkställd utredning, dels av vad

utskottet därutöver har sig bekant, att i vissa städer arvoden till understundom

ganska höga belopp tillerkänts exempelvis ordförande och verkställande

ledamöter i drätselkammare, ledamöter av renhållningsstyrelse,

kommunala revisorer och kommittéledamöter. Huruvida och i vad mån

beslut om dylika ersättningar skulle i händelse av klagan godkännas av

vederbörande prövningsmvndigheter lärer vä! vara tvivelaktigt.

Såsom 1913 års konstitutionsutskott i sitt nedannämnda utlåtande

nr 30 anmärkte, lät ittskottet verkställa en del undersökningar av förhållandena

på ifrågavarande område inom vissa främmande länders lagstiftning,

vilka undersökningar dock endast mycket knapphändigt återgåvos

i utlåtandet. Utskottet har såsom bidrag till utredningen av förevarande

spörsmål ansett sig böra, i huvudsaklig anslutning till berörda

i 1913 års konstitutionsutskotts protokoll förvarade undersökningar, lämna

en framställning av i Norge, Danmark, Preussen, Sachsen och Wiirtemberg

utgående ersättningar åt kommunala förtroendemän, därvid dock

torde böra anmärkas, att framställningen icke gör anspråk på fullständighet.

I Norge skall i varje stads- och landskommun finnas ett Bepresentantskab,

som inom sig utser en fjärdedel av sina medlemmar att bilda ett

Formandskab. Dessutom organiseras för olika kommunala förvaltningsgrenar

särskilda styrelser med större eller mindre befogenhet, vilkas

valda ledamöter utses av representantskapet, delvis bland dess egna

medlemmar. Bland sådana styrelser kunna nämnas Skolestyret, Fattigstyret,

Helseraadet och Kirketilsynet samt i städerna Havnestyret. Den

av samtliga till ett amt hörande landskommuner bildade Amtskommunen

äger sin representation i Amtstinget, som emellertid ej utgöres av valda

ledamöter utan består av ordförandena i am tets Formandskab. Amtstinget

väljer inom eller utom sig på fyra år ett Amtsudvalg ävensom

ett Amtsskolestyre. — Formandskabens ordförande och ledamöter kunna

ej erhålla arvode eller annan gottgörelse för sitt arbete, däremot er
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.

9

sättning för skrivinaterialier, brevporto, lokalhyra in. in., ävensom

skrivhjälp. Liknande bidrag kunna utgå till ordförandena i Skolestyret

och Fattigstyret. Ledamöter av Amtsting, Amtsudvalg och Amtsskolestyre

äga åtnjuta reseersättning och dagtraktamente.

I Danmark skall för varje Sognelcommun på landet finnas ett valt

Sogneraad och dessutofti eu av detta vald Skolekommission. Stadskommunens

representation benämnes Byraad, vilket inom eller utom sig

utser åtskilliga nämnder för skilda förvaltningsgrenar, såsom Kirkeinspéktionen,

Byggningskommissionen, Sundhedskommissionen och Brandkommissionen.

Därjämte finnas särskilda taxeringsmyndigheter för kommunalbeskattningen,

Ligningskommissioner. Samtliga landskommuner inom ett amf

äga en gemensam representation, Amtsraadet. Amtets skolstyrelse utgöres

av Amtsskoleraadet, som består av Amtsraadet jämte representanter för

städernas byråd. — Ersättning för expenser, såsom för lokalhyra, skrivmaterialier

och postporto, kan utgå till ordföranden i Sogneraadet, ävensom

till borgmästaren såsom ordförande i byrådet och (enligt praxis)

till ordföranden i fattigvårdsstyrelse. Reseersättning åtnjutes av amtsrådets

medlemmar samt av ledamöter i amtens skolråd. Däremot förekomma

ej arvoden, icke heller dagtraktamenten.

I Preussen väljes landskommunens styresman å kommunalstämma,

Gemeindeversammlung, och benämnes G emeindevorsteker. Vid hans sida

stå såsom rådgivande ett antal, ävenledes valda, Schöffen. Kommunalstämmans

beslutanderätt kan flerstädes överlåtas å en vald representation,

Gemeindevertretung, Gemeindeverordnete. I stad utgöres den folkvalda kommunalstyrelsen

av stadsfullmäktige, Stadtverordnete. I regel äro flera landskommuner

sammanslutna, till ett Anitsbezirk med gemensam representation,

Amtsvertretung eller Amtsausschuss. Amtets VorsteJier tillsättes av

statsmyndighet, som dock har att hålla sig inom ett av kommunal

korporation uppgjort förslag. Kommun av högre ordning är »kretsen)),

Krets, vars representation benämnes Kreistag eller Kreisstände. Kretsdagen

väljer i sin ordning Kreisausschuss och Kreiskommissionen. Den

högsta kommunala enheten är provinsen, vars representativa kommunala

organ äro Provinziallandtag och Provinzialausschuss samt av det sistnämnda

tillsatta Provinzialkommissionen. — I Preussen förekommer ett

flertal olika ersättningar till kommunala förtroendemän. Sålunda kan i

större eller mindre utsträckning gottgörelse för kontanta utlägg, såsom

för tjänsteresor, för lokalhyra, för porto m. in., utgå såväl till Gemeindevorsteher

och Schöffen som till Stadtverordnete, däremot ej till GemeindeBihang

till riksdagens protokoll 1915. 5 saml. 8 höft. (Nr 9.) 2

i

Danmark.

Preussen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.

Saohstn.

Wwrtemberg.

verordnete. Liknande ersättningar, närmast dagtraktamente och reseersättning,

tilldelas även medlemmarna av kretsutskottet (ej kretsdagens

ledamöter) samt medlemmar av provinsiallantdagen, provinsialutskottet

och provinsialkommissionerna. Vidare erhålla medlemmarna av de fölen

eller flera kommuner gemensamma byggnadsnämnderna ersättning

förutom för resor också för tidspillan. Slutligen kan arvode för nedlagt

arbete tillerkännas såväl Gemeindevorsteher som Amtsvorsteher.

Anmärkningsvärt är, att sistnämnda båda förtroendemän kunna utbytas

emot avlönade tjänstemän.

I Sachsens landskommuner skall finnas ett Gemeinderat, bestående

av Gemeindevorstand (kommunalordförande) och en eller flera Gemeindeältesten,

valda av rådet självt, samt dessutom ett antal av kommunens

medlemmar direkt valda Gemeindeausschusspersonen. I små kommuner

kan dock kommunens beslutanderätt utövas direkt av kommunalstämman,

Gemeindeversammlung. I städerna utgöres representationen av Stadtverordnete

(stadsfullmäktige), medan kommunalstyrelsen handhaves av ett

Stadtrat, som består av vald borgmästare och valda rådmän. Ett flertal

primärkommuner äro sammanslutna till ett Bezirksverband, vars representation

utgöres av die Bezirksversammlung, som i sin tur väljer ett

Bezirksausschuss. Slutligen äga provinserna sina särskilda representationer

i Kreisstände och Provinzialstände. — Gemeindevorstand kan erhålla

såväl ersättning för havda utgifter som arvode för nedlagt arbete.

Åven till Gemeindeältesten kunna likartade ersättningar utgå. Däremot

åtnjuta övriga medlemmar av Gemeinderat ingen gottgörelse. Sådan

tillkommer ej heller Stadtverordnete. Ledamöter av Bezirksausschuss

och Kreisausschuss äro berättigade till reseersättning.

I Wurtemberg utgöras den kommunala självstyrelsens organ av

kommunalrådet, Gemeinderat, i spetsen för vilket står en visserligen vald,

men av regeringsmyndigheten utnämnd kommunalordförande, Ortsvorsteher,

samt kommunalrepresentationen, Burgerausschuss. Kommunalrådet

består, förutom av ordföranden, av valda oavlönade (unbesoldete) ledamöter

samt — i de större städerna — dessutom av ett antal avlönade (besoldete)

medlemmar. I städer med mer än 10,000 invånare hava jämväl de

oavlönade ledamöterna av kommunalrådet rätt till dagtraktamente, Taggelder,

för den tidsförlust, som rådets och dess kommissioners sammanträden

förorsaka. Storleken av dessa traktamenten kan i de större

städerna uppgå till 10 mark och i de största till 15 mark. Åven i

kommuner med mindre än 10,000 invånare — såväl lands- som stads
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.

11

kommuner — kunna dylika traktamenten utgå, dock att de dar ej lå

överstiga fem mark. Dessutom kunna kommunalrådets medlemmar

erhålla Taggelder för särskilda förrättningar — exempelvis hållande av

uppbörd, syn å fastigheter — samt därjämte, vid förrättningar utom

kommunens gränser, Diäten och Meisekostencntschädigung (kost- och

reseersättning). Också vid förrättningar inom kommunen kan kostersättning

utgå, därest förrättningsstället ligger mer än två kilometer

från vederbörande rådsledamots hemvist. Dagtraktamentet kan tillmätas

olika efter den tid, som sammanträdet, respektive den ifrågavarande

förrättningen tager i anspråk. Åtta timmar anses härvid motsvara

hel dag, över fyra men mindre än åtta timmar % dag o. s. v. Vad

medlemmarna av Burgerausschuss beträffar äro ‘desamma likställda med

ledamöterna av kommunalrådet i fråga om möjligheten att erhålla dagtraktamente

för andra förrättningar än de vanliga sammanträdena samt

kost- och reseersättning.

Frågan om beredande av ökad möjlighet att lämna ersättning åt

kommunala förtroendemän har vid dera föregående tillfällen varit föremål

för riksdagens prövning. Till en början inriktade sig strävandena

närmast på ett speciellt uppdrag, nämligen ordförandeskapet i kommunalnämnd.

Vid de undersökningar, som därvid verkställdes, visade

det sig, att med utgångspunkt i det alltsedan kommunalförfattningarnas

tillkomst gällande stadgandet, att kommunalnämndsordföranden kunde

tillerkännas gottgörelse för skrivmaterialier, postporto samt skrivareoch

räkenskapshjälp, så småningom på många håll utbildats en praxis

att tilldela honom ersättningsbelopp av den storlek, att de måste anses

innefatta jämväl gottgörelse för nedlagt arbete och tidspillan. Efter

upprepade motioner i riksdagen — den första år 1900 — kom så år

1913 ovanberörda lagändring till stånd, varigenom kommunalstämma

erhöll rätt att åt ordföranden i kommunalnämnden anslå, förutom nyss

angivna ersättningar, även arvode för det med uppdraget förenade besvär.

I hela dess vidd drogs förevarande spörsmål under riksdagens

prövning första gången år 1909 genom en av herr Tengdahl i andra

kammaren väckt motion, nr 158, som bland andra önskemål tog sikte

också på frågan om brytande av principen om de kommunala förtroendemännens

gratisarbete. Motionen avstyrktes av lagutskottet och avslogs

av riksdagen. — I en vid 1912 års riksdag väckt motion, nr 104, hemställde

därefter herr Tengdahl m. fl. om skrivelse till Kungl. Maj:t för

åvägabringande av sådant tillägg till kommunalförordningarna, att kommunala

förtroendemän bleve berättigade till ersättning för mistad arbets
-

Reform
strävanden.

f allmän lagstiftning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.

I Stockholms

kommunalförvaltning.

förtjänst och för direkta utgifter i och för sådana uppdrags fullgörande.

Motionen avstyrktes av konstitutionsutskottet, som särskilt anmärkte,

att förslaget avsåge stadgande av rätt för den enskilde förtroendemannen

till ersättning, icke enbart rätt för kommunen att, om den så prövade

nödigt, besluta gottgörelse. I enlighet med utskottets hemställan avslogs

motionen av riksdagen. — Med beaktande av denna 1912 års

konstitutionsutskotts anmärkning yrkade vid påföljande riksdag herr

Gerh. Magnusson i motionen nr 71 i första kammaren samt herr Tengdahl

m. fl. i motionen nr 166 i andra kammaren på skrivelse till Kungl.

Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande för riksdagen av

förslag till tillägg till kommunalförordningarna av innebörd, att kommunerna

berättigades besluta ersättning till innehavare av kommunala

förtroendeuppdrag för mistad arbetsförtjänst och för direkta utgifter i

och för sådana uppdrags fullgörande. I sitt över motionerna avgivna

utlåtande, nr 30, förklarade konstitutionsutskottet, att utskottet funne

motionärernas yrkande i vad det avsåge rätt för kommun att tilldela

sina förtroendemän ersättning för mistad arbetsförtjänst så allmänt avfattat,

att utskottet ej ansåge sig kunna med då föreliggande material

tillstyrka ett initiativ från riksdagens sida på berörda betydelsefulla område,

varemot utskottet, i enlighet med motionärens yrkande i dess andra

del, hemställde till riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det täcktes Kungl. Maj:t låta efter verkställd utredning framlägga förslag

om införande av sådana bestämmelser i gällande kommunalförfattningar,

genom vilka kommunerna berättigades besluta ersättning till innehavare

av kommunala förtroendeuppdrag för direkta utgifter i och för sådana

uppdrags fullgörande. Utskottets hemställan blev av andra kammaren

bifallen med 67 röster emot 48, som tillföllo motionerna, men avslogs

av första kammaren med 58 röster emot 27. — Slutligen

väcktes vid 1914 års A-riksdag av herrar G. Magnusson och Tengdahl

m. fl. de likalydande motionerna nr 70 i första kammaren och nr

100 i andra kammaren med enahanda yrkande som i deras nu förevarande

motioner, men hunno motionerna i anledning av riksdagens

upplösning icke att upptagas till behandling.

I förevarande sammanhang torde böra anmärkas den ställning till

frågan om ersättning åt kommunala förtroendemän, som intages av det

förslag till omorganisation av Stockholms stads kommunalförvaltning,

vilket den 26 mars 1914 avgivits av bankdirektören P. E. Rabe.

Enligt förslaget bör den i svensk självstyrelse av ålder gällande grundsatsen,

att de folkvalda förtroendemännen för sitt arbete i det allmännas

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.

13

tjänst icke åtnjuta någon ersättning, alltjämt såsom regel bibehållas. Detta

bör dock icke hindra, å ena sidan att i vissa av behovet särskilt påkallade

fall arvode för med uppdraget förenat arbete må kunna utgå, och ä

andra sidan att i allmänhet de kommunala styrelsernas ledamöter av

staden hållas skadeslösa för de direkta utgifter, måhända ock för den

inkomstminskning, de genom sina respektive uppdrag tillskyndas. Sålunda

föreslås dels särskilda arvoden å (5,000 kronor lör ordförandena i

stadsfullmäktige och drätselnämnden samt å 2,000 kronor för deras

ställföreträdare, vice ordförandena, dels ock införande av jämväl såsom

»arvoden» betecknade dagtraktamenten åt samtliga ledamöter av nämnder

och styrelser. Sistberörda »arvoden», som må utgå endast för varje

bevistat sammanträde, få enligt förslaget ej bestämmas till olika belopp

lör olika personer och tillfällen och föreslås, vad storleken angår, till

samma belopp, som tillkommer ledamot av en statens kommitté, bosatt

a den ort, där kommittén sammanträder, nämligen fem kronor. Nämnda

belopp förklaras närmast motsvara de förluster i form av utgifter och

inkomstminskning, som bevistandet av ett sammanträde å den vanliga

arbetstiden kan anses medföra för en person i mindre bemedlad ställning,

och tillika vara så ringa, att varje menlig politisk biverkan bör betraktas

såsom utesluten. Däremot synes förslaget icke ifrågasätta något slag av

ersättning till stadsfullmäktiges ledamöter för deras medlemskap i stadens

representativa församling, d. v. s. för deras bevistande av fullmäktiges

sammanträden.

Styrkan hos ett system för den kommunala självstyrelsens utövning,

inom vilket, såsom hos oss är fallet, icke endast den högsta beslutanderätten

inom kommunen, direkt eller indirekt, tillerkänts dess

egna medlemmar, utan även den kommunala förvaltningen i första hand

anförtrotts åt kommunens valde förtroendemän, ligger uppenbarligen

däri, att detsamma genom att draga in kommunmedlemmarne i det

direkta arbetet och det därmed förknippade ansvaret för kommunens

bästa är i hög grad ägnat att skapa och underhålla en stark och sund

allmänanda, en levande känsla av solidaritet med samhället. För att

systemet skall verka i avsedd riktning kräves emellertid givetvis, att

de medborgerliga krafterna drivas till sitt arbete i kommunens tjänst

av rent intresse för kommunens angelägenheter och icke av begär efter

ekonomisk vinning. Den kommunala självstyrelsen förutsätter därför såsom

ett naturligt komplement, att de kommunala förtroendemännen — oberoende

av den förmögenhetsställning de intaga — skola lämna sitt

arbete utan ersättning. Det är hven, såsom ovan påpekats, en hos oss

Utlåtande

Allmänna

sywpunktei

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.

liksom annorstädes sedan gammalt gällande grundsats, att de kommunala

förtroendeuppdragen skola vara oavlönade, ock det lärer väl ej råda

något tvivel, att den oberoende ock självständiga ställning, som lekmännen

innehava inom vår kommunala självförvaltning, i väsentlig mån

är att tillskriva berörda omständighet. Också kar det synts utskottet

självklart, att grundsatsen om oavlönade förtroendeuppdrag bör såsom

regel upprätthållas.

Emellertid lärer det ej kunna förnekas, att det sätt, varpå nämnda

grundsats kos oss för närvarande tillämpas, går väsentligen utöver det

ändamål, densamma vill tillgodose, ock därigenom i alltjämt växande

omfång föranleder allvarliga olägenheter. Grundsatsen innebär dock icke

i ock för sig, att en kommunal förtroendeman skall för sitt uppdrag

nödgas underkasta sig understundom måhända rätt avsevärda direkta

utgifter, såsom kostnader för resor och extra kostnader lör livsuppehälle.

Under vissa omständigheter kunna även de indirekta förluster, som

ett förtroendeuppdrag förorsakar i form av mistad dagspenning eller

annan inkomst, leda till betänkliga konsekvenser. Visserligen innebär

det ingen orimlighet, att man lår något offra — även annat

än sin arbetskraft — i arbetet för kommunen. Men uppoffringarna få

icke göras så stora, att de verka avskräckande eller rent av förhindrande

från deltagande i kommunens angelägenheter, ty därigenom skada de

mera än gagna självstyrelsens syfte att åstadkomma en i möjligaste

mån allmän medverkan i det kommunala arbetet och ansvaret. Här

kan nu, enligt vad erfarenheten utvisat, inträffa, att förtroendeuppdrag

i den svenska kommunala självstyrelsen dels medföra så pass kännbara

direkta kostnader, dels förorsaka sådana indirekta förluster för innehavarne,

att hela grupper av medborgare praktiskt taget blivit nästan

avskurna från möjligheten att mottaga dylika uppdrag. För medborgare

i svagare ekonomisk ställning, såväl löntagare som små jordbrukare,

hantverkare o. d., blir så alltför lätt fallet, och detta mera,

ju mer intensiteten i- det kommunala arbetet växer och ju mera tid

och arbetskraft de kommunala förtroendeuppdragen i följd härav måste

kräva. En utveckling i den riktningen, att de mindre bemedlade i

praktiken utestängas från det aktiva kommunala förvaltningsarbetet i

styrelser, nämnder och andra särskilda uppdrag, bör ej få fortgå, allra

minst sedan genom 1907—1909 års kommunala rösträttsreform de ekonomiskt

svagare samhällsklasserna beretts ökad möjlighet, att göra sina

synpunkter gällande i beslut rörande kommunala angelägenheter. Konsekvensen

synes då fordra, att tillfälle också gives dessa klasser att låta

sig företrädas i det kommunala förvaltningsarbetet. Vad som på ifråga
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.

15

varande område kan göras för att de hinder, som resa sig däremot, må

undanröjas, bör icke underlåtas, så länge själva principen, att det kommunala

förtroendeuppdraget, d. v. s. det kommunala arbetet, skall vara

oavlönat — rätt fattad — ej därigenom trädes för nära.

Vad först angår ersättning för direkta utgifter, förorsakade av

kommunala förtroendeuppdrag, torde någon åtgärd icke behöva vidtagas

för att bereda möjlighet till gottgörelse för vissa utlägg, som den komraunale

förtroendemannen gör för kommunens räkning (såsom för postporto

och skrivmaterialier), enär, enligt vad ovan framhållits, för dylika utlägg

ersättning redan nu bör kunna utgå. Däremot kunna, enligt gällande

rättstillämpning, sådana utgifter som resekostnader och extra kostnader

för livsuppehälle icke ersättas av kommunen. Det lärer dock, såsom redan

1913 års konstitutionsutskott framhållit, icke kunna förnekas, att mången

gång starka billighetsskäl tala för att ersättning för utgifter av nu

nämnt slag må kunna lämnas. Särskilt gäller detta i sådana fall, då

den kommunale förtroendemannen har lång vägsträcka att tillryggalägga

till vederbörande förrättningsställe, eller då förrättningen, isynnerhet

om den därjämte äger rum å annan ort än den, där förtroendemannen

har sitt hemvist, tager någon längre tid i anspråk. Också är

ju, med beaktande av dessa synpunkter, redan nu föreskrivet, att landstingsman

och deras suppleanter, som ej bo å den ort, där landstinget

hålles, skola åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning, liksom ock

motsvarande ersättningar kunna utgå till ledamöter i taxerings- och

pensionsnämnder. Att även i andra fall skäl kunna förefinnas att medgiva

gottgörelse framför allt för resekostnader ligger, särskilt i betraktande

av de stora avstånd som förekomma inom vårt land, i öppen dag.

Huruvida ersättningen bör utgå efter bestämd taxa eller med belopp

motsvarande den verkliga kostnaden lärer ej kunna avgöras utan närmare

utredning.

Då frågan om ersättning för mistad arbetsförtjänst vid 1912 års

riksdag förelåg till prövning, riktade konstitutionsutskottet emot förslaget

den anmärkningen, att detsamma närmast toge sikte på sådana

kommunala förtroendemän, som erhölle timlön för sitt borgerliga arbete,

men endast med svårighet kunde genomföras beträffande de många, som

uppbure fast avlöning eller utövade näring eller fritt yrke, enär ersättningen

åt dessa senare skulle kunna beräknas endast efter fri uppskattning

av den mistade arbetsförtjänsten, vilket givetvis måste leda till

stora orättvisor i tillämpningen. I anslutning härtill må anmärkas, att,

Ersättning

för direkta

utgifter.

Ersättning

vid förlust av

inkomst.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.

Arvoden i

vissa fall.

om en lagstiftning för möjliggörande av ersättning av ifrågavarande art

skall komma till stånd, så synes ersättningen dock näppeligen höra

bestämmas efter en sträng uppskattning av den kontanta arbetsförtjänst,

som i värjo fall förlorats. Det kan icke vara vare sig rimligt eller

möjligt att ersätta exempelvis en affärsman efter beräkning av det värde,

hans arbetstid ägt, om den använts i hans arbete för egen räkning,

utan ersättningen måste inriktas på det huvudsyfte, som ovan anförts,

nämligen att undanröja de hinder, som för medborgare av de mindre

bemedlade klasserna resa sig emot ett deltagande i det kommunala

arbetet. Ersättningen bör sålunda icke få överskrida ett visst mindre

belopp, avsett att täcka en normal arbetsförtjänst, som en sådan person

av nämnda anledning går förlustig. Ett lågt maximum lärer med andra

ord böra bestämmas. Genom en dylik anordning undgår man den

konsekvens av principen om ersättning för mistad arbetsförtjänst, som

antyddes av 1912 års konstitutionsutskott, nämligen att förtroendemän

i en lyckligare ekonomisk ställning skulle kunna göra anspråk på

mycket höga ersättningar, beroende på det högre värde, vartill deras

arbetstid kan uppskattas.

Huruvida sedermera inom gränsen för det fastställda maximum

olika gradationer skola kunna förekomma för olika fall och olika kommuners

förhållanden, torde få ankomma på en närmare utredning att

avgöra. Under alla omständigheter synes böra övervägas även den

möjligheten, att ersättningen må utgå med visst fixt mindre belopp,

oberoende av inkomstförlusten i det konkreta fallet, varigenom givetvis

åtskilliga praktiska fördelar vore att vinna. En dylik anordning skulle,

i betraktande av beloppens ringhet, ingalunda hava karaktären av arvode

i den meningen, att den skulle innebära en verklig ersättning för nedlagt

arbete. Däremot komme ersättningen att förete stor frändskap

med en traktamentsersättning, och kunde givetvis, i fall att båda

slagen av ersättningar ansåges böra utgå, desamma slås tillsamman

i ett gemensamt belopp. Sålunda lära de i ovanberörda förslag till omorganisation

av Stockholms stads förvaltning ifrågasatta »arvodena» till

styrelsers och nämnders ledamöter, vilka ju skulle utgå med fixa belopp,

förslagsvis fem kronor, vara att betrakta såsom en kombinerad traktamentsersättning

och »ersättning för mistad arbetsförtjänst».

Utskottet har ovan såsom sin mening uttalat, att den i det

kommunala förtroendeuppdragets natur grundade principen, att den

kommunale förtroendemannens arbete skall vara oavlönat, alltjämt

bör fasthållas. Å andra sidan lärer det ej kunna bestridas, att i

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.

17

särskilda fall undantag från denna regel kunna vara påkallade. Vid

bedömande av frågan baroni måste beaktas, att självstyrelsen till sin

natur förutsätter, att kommunmedlemmarna ombestyra de kommunala

angelägenheterna vid sidan av de dagliga sysslor och värv, som utgöra

deras egentliga arbete och som skänka dem deras utkomst, och att

sålunda den knmmunale förtroendemannens arbetstid och arbetskraft

gemenligen allenast till eu del upptages av hans kommunala verksamhet.

Om ett kommunalt uppdrag har det. omfång, att det helt tager sin man

i anspråk, lärer därför det regelmässiga böra vara, att en avlönad tjänsteman

anställes. Emellertid kan det inträffa, att ett kommunalt uppdrag

visserligen ej är av den omfattning, att det giver full sysselsättning åt

en för dess skötande särskilt anställd tjänsteman, men likväl medför en

så avsevärd arbetsbörda, att det icke rimligtvis kan begäras, att eu av

eget arbete upptagen kommunmedlem skall utan ersättning betungas

därmed. Gällande lagstiftning har, såsom framgår av vad ovan anförts,

endast i så måtto tagit hänsyn till dylika fall, som den medgivit kommun

rätt att besluta arvoden för ordförande i k mmunaluämnd, ordförande i

fångvårdsstyrelse och ledamöter i byggnadsnämnd. Däremot har, såsom

jämväl förut påvisats, på många håll vid sidan av lagen utbildat sig

en praxis att även i andra fall anvisa arvoden åt kommunala förtroendemän,

såsom åt (verkställande) ledamöter i drätselkammare, revisorer och

kommittéledamöter. Den utsträckning, vari detta skett, visar enligt

utskottets mening oförtydbart, att ett verkligt behov uti ifrågavarande

avseende gör sig gällande, och torde därför också härutinnan skäl föreligga

för ett lagstiftningens ingripande till reglering av den rörelsefrihet,

vilken finnes böra på förevarande område tillerkännas kommunerna.

Den föregående framställningen torde hava visat, att frågan om

ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag utgör ett

omfattande spörsmål, som äger nära samband med grunderna för den

kommunala självstyrelsen och som på grund av denna självstyrelses

faktiska utveckling i riktning emot ökad demokratisering och vidgade

arbetsuppgifter trängt fram till sådan aktualitet, att frågan icke gärna

längre kan undanskjutas. Enligt utskottets mening är också tiden nu

inne till verkställande av en grundlig och allsidig utredning av förevarande

spörsmål i hela dess sammanhang.

Vid denna utredning lärer böra fasthållas, att den hos oss sedan

gammalt gällande, av självstyrelsens egen natur betingade grundsatsen,

att kommunala förtroendeuppdrag skola vara oavlönade, i allmänhet bör

förbliva orubbad, så att den kommunal förtroendemannens arbete i

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 5 samt. 8 höft. (Nr 9.) 3

Sammanfattning

och

yrkande.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.

kommunens tjänst framdeles såsom hittills må lämnas utan ersättning.

Men samtidigt bör ihågkommas, å ena sidan att det ej kan anses innebära,

att berörda princip trädes för när, därest ersättning medgives fölen

del direkta utgifter, särskilt resekostnader och extra kostnader för

livsuppehälle, ävensom för vissa indirekta förluster i form av mistad

arbetsförtjänst eller arbetstid, varför gottgörelse nu icke kan utgå, samt å

andra sidan att omsorgen om principens uppehållande ej må hindra,

att i vissa särskilda undantagsfall av ovan antydd art ersättning även

för nedlagt arbete bör kunna ifrågakomma. Emellertid synes det utskottet

alltid böra fasthållas, att innehavarne av de representativa kommunala

uppdragen, stadsfullmäktig- och kommunalfullmäktigskap, icke

må kunna berättigas till ersättning för sitt medlemskap i nämnda

korporationer av vare sig det ena eller det audra slaget, annat än möjligen

till gottgörelse för resekostnader.

Vidare är det för utskottet, liksom för 1912 och 1913 årens konstitutionsutskott,

självklart, att det icke må tillkomma den enskilde förtroendemannen

någon rätt att kräva ersättning utöver vad kommunen

kan finna gott att för varje fall besluta. Genom att lägga beslutanderätten

i kommunens hand vinnes å ena sidan möjlighet till anpassning

efter lokala och andra förhållanden och å andra sidan skyddas kommunerna

emot framställande av oberäkneliga anspråk. Uppenbarligen är

det av vikt, att ej heller kommunerna missbruka den rätt att besluta

ersättning, som kan komma att tillerkännas dem. Vilka särskilda

garantier till skydd häremot böra föreskrivas, lärer vid frågans utredning

böra tagas under noggrant övervägande. I sådant avseende må

erinras därom, att redan enligt gällande kommunalförfattningar alla kommunala

beslut, som gå ut på beviljande av anslag till nya ändamål eller

behov, fordra viss kvalificerad majoritet, ävensom att för giltighet av

landskommuns beslut om tilldelande av arvode och annan gottgörelse

åt ordföranden i kommunalnämnd samt om förhöjning därav fordras

Konungens befallningshavandes godkännande. Givetvis kunna garantier

av motsvarande eller annan art tänkas också för andra fall av ersättning

åt kommunala förtroendemän.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det Kungl. Maj:t ville verkställa utredning, huruvida

och i vad mån, med bibehållande såsom regel av

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.

19

gällande rättsgrundsats, att kommunala förtroendeuppdrag

skola vara oavlönade, kommun må berättigas att

till innehavare av dylika uppdrag under de begränsningar

och villkor, som kunna befinnas erforderliga,

besluta ersättning, samt för riksdagen framlägga de

förslag till ändringar i gällande kommunalförfattningar,

vartill utredningen må kunna föranleda.

Stockholm den 19 mars 1915.

På utskottets vägnar:

NILS EDEN.

Reservationer:

dels av herr Bellinder;

dels av herrar Clason och von Menteer, vilka anfört:

»Då ett likartat ärende 1913 var föremål för konstitutionsutskottets

och riksdagens handläggning, begränsade sig utskottet till att föreslå

eu skrivelse till Kungl. Makt med anhållan, att Kungl. Maj:t ville efter

verkställd utredning framlägga förslag till införande av sådana bestämmelser

i gällande kommunalförfattningar, genom vilka kommunerna

berättigades besluta ersättning till innehavare av kommunala förtroendeuppdrag

för direkta utgifter i och för sådana uppdrags fullgörande.

Förslaget, mot vilket åtskilliga ledamöter av utskottet reserverade sig,

antogs av andra kammaren med 67 röster mot 48, men blev av första

kammaren avslaget med 58 röster mot 27.

Såsom av nu föreliggande skrivelseförslag framgår, inskränker sig

detsamma icke ens till frågan om ersättning för direkta utgifter, utan

ifrågasätter, jämte ersättning för sådana, jämväl både ersättning vid förlust

av inkomst och arvoden för vissa fall. Vad direkta utgifter angår,

framgår av utskottets motivering (sid. 7), att gottgörelse för en mängd

s. 20 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.

20

utlägg av dylik art redan nu kan givas. Likaledes framgår av motiveringen,

att intet hinder möter för anställande av avlönade tjänstemän,

där ett uteslutande oavlönat kommunalt arbete skulle i längden bliva

för betungande.

Av ovanstående är uppenbart, att det nu föreläggande förslaget

innebär en högst väsentlig utvidgning av vad hittills ifrågasatts med

hänsyn till införande av ersättningar för fullgörande av kommunala

förtroendeuppdrag. Så mycket större skäl hava under sådana förhållanden

synts oss föreligga att avstyrka deri föreslagna skrivelsen. Åven om

enstaka olägenheter kunna påvisas vid tillämpningen av en princip, som

allmänt erkänts såsom god och verkat välgörande, är det icke välbetänkt

att begära ändringar, som faktiskt innebära principens upphävande. Allra

minst synes en skrivelse, sådan som den föreslagna, lämplig i en tid,

dä det på olika områden är av nöden att hos vårt folk inskärpa behovet

av sträng sparsamhet.»

dels av herr K. J. Ekman, som anfört:

»Den nuvarande lagstiftningen rörande den kommunala självstyrelsen

vilar, bland annat, på den grundsatsen, att kommunala förtroendeuppdrag

skola vara oavlönade. I de förevarande motionerna, med

undantag möjligen av herr Öbergs, har icke heller blivit ifrågasatt, att

arvode för själva uppdraget skulle givas. Det har endast yrkats, att

kommunerna skulle berättigas besluta ersättning till innehavare av

kommunala förtroendeuppdrag för mistad arbetsförtjänst och för direkta

utgifter i och för sådana uppdrags fullgörande.

Vad då först angår frågan om gottgörelse för mistad arbetsförtjänst,

så lärer icke kunna ifrågasättas, att ersättning därför skulle lämnas efter

räkning, så att till två personer, som sutte i samma nämnd, men av

vilka den ene förtjänade 3 kronor om dagen, den andre 15 kronor om

dagen, ersättning skulle utgå till den förre efter 3 kronor och till den

senare efter 15 kronor för dag. Men om det sålunda icke kan komma

ifråga att i varje fall ersätta den verkliga förlust i arbetsförtjänst, som

uppstår, så synes någon annan utväg icke stå till buds, än att — såsom

utskottet även förordat — låta ersättningen för mistad arbetsförtjänst

utgå i form av ett visst ersättningsbelopp per dag, lika för alla, d. v. s.

i form av arvode. Då emellertid medgivandet av arvodesersättning strider

mot principen, att kommunala förtroendeuppdrag skola vara oavlönade,

samt därtill kommer att, så vitt jag vet, hittills i allmänhet några svårigheter

icke mött att finna personer ur de skilda samhällsklasserna villiga

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.

21

att åtaga sig de uppoffringar, som åtfölja utövandet av dylika uppdrag,

anser jag mig icke kunna tillstyrka vad härutinnan av motionärerna

eller utskottet föreslagits.

Vidkommande därefter frågan om ersättning för direkta utgifter i

följd av åtaget förtroendeuppdrag, så synes det mig, att kommunerna,

även utan uttryckligt lagstadgande, alltid måste anses pliktiga att återgälda

gjorda kontanta utlägg, såsom för skrivmaterialier, postporto m. m.

Utgifter av mera personlig art, såsom kostnader för resa till platsen för

sammanträde och för uppehållet därstädes, torde däremot icke enligt nu

gällande kommunalförfattningar lagligen kunna beviljas, utom i de särskilda

undantagsfall, som i nämnda författningar äro angivna. I detta

avseende är föreskrivet, att landstingsmän och deras suppleanter, som

ej bo å den ort, där landstinget hålles, skola åtnjuta resekostnads- och

traktamentsersättning, liksom ock motsvarande ersättningar kunna utgå

till ledamöter i taxerings- och pensionsnämnder. Det är möjligt, att

beredande av dylik ersättning även i andra bestämda fall kunde vara

önskvärd, men så allmänt, som yrkandet i förevarande motioner är hållet,

synas tillräckliga hållpunkter saknas för begäran om utredning rörande

ett eller annat sådant fall.

Härtill kommer, att om ersättning i en eller annan form skall

givas för arbete och uppoffringar i kommunernas tjänst, det torde bliva

nödvändigt att i kommunallagstiftningen införa bestämmelser om begränsning

icke allenast av ersättningens belopp utan även av antalet

ledamöter i kommunernas särskilda styrelser, nämnder och kommittéer

m. m., varjämte även kan ifrågasättas, huruvida icke i sammanhang

därmed borde stadgas, att vissa kommunala uppdrag alltid skola överlämnas

åt särskilt anställda tjänstemän. Men därmed skulle frågan utvidgas

till att gälla en fullständig omläggning av hela systemet för vår

kommunala självstyrelse, något som för närvarande icke lärer vara av

förhållandena påkallat.))

På grund av vad sålunda anförts förenar jag mig med herr Clason

i dennes avslagsyrkande.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 5 samt. 8 höft. (Nr 9.)

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.