Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av vädd motion angående skrivelse till Kungl. Magi med begäran om förslag till ändring i visst syfte av 17 kap. handelsbalken.

1915-03-09 · 12 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 9 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1915:13, Utlåtande, i anledning av vädd motion angående skrivelse till Kungl. Magi med begäran om förslag till ändring i visst syfte av 17 kap. handelsbalken.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

1

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 1915 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning av vädd motion angående skrivelse till

Kungl. Magi med begäran om förslag till ändring i

visst syfte av 17 kap. handelsbalken.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, af Ekenstam4, Söderbergh,

Trana, Stärner, Gezelius, Alexanderson, Johanson i Valared*, greve

Spens, Pettersson i Södertälje, Persson i Norrköping, Gustafsson i

Örebro, Borg*, Holmdahl, Igel och Lindqvist i Kosta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 3, har herr Trana, med instämmande av herrar Ivan Svensson, af

Sken stam och Lyckholm, anfört följande:

»Uti sin vid lagtima riksmötet år 1890 avgivna ämbetsberättelse

yttrade dåvarande justitieombudsmannen Nils Claeson:

I 15 kapitlet 5 § ärvdabalken, enligt detta lagrums lydelse genom

kung!, förordningen den 30 maj 1835, är stadgat följande:

Nu vet. man hans inländska arvinge, men ej var han är, läte

då domaren, i allmänna tidningarna tre gånger, minst en månad emellan

varje gång, och första gången sist inom tre månader från den dag då

bouppteckningen till rätten ingiven är, kungöras, att arv fallit honom

tiH. Vilja härmare det arv lyfta, vare det tillåtet, där de för arvet och

dess avkomst ställa borgen, som av rätten godkännes. Begagna de ej

Bihang Ull riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 10 höft. (Nr 13.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets utlåtande Nr 13.

lyftningsrätten, förordne domaren god man, som arvet vårdar och .för

valtar, till dess den frånvarande arvingen sin rätt bevakar eller tiden

därtill ute är. Kommer ej den frånvarande arvingen inom tio år från

den dag, då kungörelsen tredje gången i tidningarna infördes, vare från

arvet skild, där han ej laga törfall visar.

Det förekommer ganska ofta att på grund av denna § god man

förordnas att vårda och förvalta frånvarandes arv. Nästan varje nummer

av Post- och inrikes tidningar innehåller kungörelser om arv,

som tillfallit på okänd ort vistande personer, och då den i nämnda §

medgivna rätt för fjärmare arvingar att mot borgen, som av rätten godkännes,

lyfta arvet, mera sällan lär av dem begagnas, torde i de flesta

fall särskild god man förordnas. Det åligger honom att taga den frånvarandes

arvedel om händer samt den vårda och förvalta. Gode mannens

förhållande härutinnan är närmast att förlikna vid en förmyndares förhållande

i fråga om myndlingens ekonomiska angelägenheter. Och denna likhet

har blivit än större, sedan genom kungl. förordningen den 31 oktober

1873 även god man tillerkänts behörighet att, efter det närmaste frän ders

råd inhämtats och rättens tillstånd erhållits, sälja eller låta inteckna

den frånvarandes fasta egendom.

Genom lagen angående tillsyn å förmyndares förvaltning av omyndigs

egendom den 18 april 1884 äro bestämmelser meddelade om vilken

domstol skall hava vårdnad över förmynderskap, om förmyndares skyldighet

att årligen uppgöra räkning över vad han förvaltar, om sättet

för denna räknings granskning m. in. Men sådana föreskrifter beträffande

gode män saknas.

Under min ämbetsresa år 1889 fann jag vid genomgående av atsldlliga

domstolars förmynderskapsböcker, att i desamma voro i likhet

med verkliga förmynderskap införda de fall, då god man förordnats att

förvalta frånvarandes arv, medan hos andra domstolar deras förmynderskapsböcker

upptogo allenast förmynderskap, ehuru vid efterfrågan det

upplystes att jämväl vid dessa domstolar ej sällan förekommit sådana

godmans-förordnanden, varom här är fråga.

Då, såsom nyss nämnts, föreskrift icke finnes angående domstols

tillsyn över god mans förvaltning, kunde jag icke göra någon anmärkning

därom, att dessa godmans-förordnanden icke upptagits i förmynderskapsböekerna.

Snarare skulle jag haft anledning att hos de domstolar,

som i sina förmynderskapsböcker infört även dessa ärenden, anmäika,

att de i böckerna upptagit annat än vad, enligt 2 § i lagen den 18

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 13. 3

april 1884 och den samma dag utfärdade kungörelse angående fastställande

av formulär till förmynderskapsbok, sådan bok bör innehålla.

Jag gjorde likväl ej någon anmärkning i detta syfte, enär vid samtal

med vederbörande domare de raeddelado mig, att erfarenheten ådagalagt,

det eu kontroll över ifrågavarande gode mäns förvaltning vore lika behövlig

som beträffande förmyndares förvaltning, och att de ansett sig för

betryggande av de frånvarandes rätt böra öva tillsyn jämväl över dessa

gode män. Sådant kunde dock ej ske, med mindre äu att godmansförordnandena

införts i förmynderskapsböckerna. Några bland dessa

domare plägade fordra, att värjo god man årligen avgåvo räkning över

vad han hade om händer och att räkningen skulle granskas på samma

sätt som i lagen den 18 april 1884 är stadgat angående förmyndareräkning.

Underläte god man för frånvarande sin skyldighet i detta

hänseende, bleve honom av rätten förelagt att sådant fullgöra. Ändra

domare förforo på det sätt, alt om god man icke under två eller tre år

avgivit räkning, förelädes honom att avlämna sådan, varefter, om han icke

självmant årligen avgåve räkning, honom avfordrades sådan med några

års mellanskov. Även för denna art av kontroll voro anteckningarna i

förmynderskapsböckerna behövliga.

God mans förvaltning av frånvarandes arv räcker ofta länge. Enligt

15 kapitlet 5 § ärvdabalken kan den räcka i tio år och något därutöver.

Den frånvarande själv har i de flesta fall icke kännedom om,

att arv fallit honom till. Han kan sålunda icke, lika litet som en minderårig

gent emot förmyndaren, bevaka sin rätt mot gode mannen. Ilar

den avlidne efterlämnat, förutom den frånvarande arviugen, andra, fjärmare

arvingar, äga dessa en eventuell rätt till arvet, i fall den frånvarande

icke inom stadgad tid kommer för att taga arvet i besittning. Men

oaktat de fjärmare arvingarna hava denna eventuella rätt, innehåller

lagen likväl icke något stadgande, som bemyndigar dem till någon kontroll

över gode maunen. De kunna väl begagna sig av den dem medgivna

rättighet att lyfta arvet. Härtill fordras dock, att de ställa av domstolen

godkänd borgen, och kunna eller vilja de ej detta, förvaltar gode mannen

fortfarande arvet. Tvivelaktigt är ock, huruvida med hittillsvarande bestämmelser

eu anmälan av fjärmare arvinge hos domstol, att gode mannen

missvårdar arvet, skulle leda till något resultat. Finnas ej fjärmare

arvingar, torde, i brist av föreskrift, icke någon äga befogenhet göra

ens sådan anmälan. I detta fall har likväl statsverket ett omedelbart

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

intresse att arvet på bästa sätt vårdas, tv kommer ej den frånvarande

inom viss tid, tillfaller arvet statsverket.

Då enligt 15 kapitlet 5 § ärvdabalken gode mannen genom offentlig

myndighets förordnande blivit insatt till förvaltare av frånvarandes

arv, torde ock å det allmännas sida böra tillses, huru han besörjer förvaltningen.

Denna kontroll synes lämpligen kunna anordnas på lika

sätt som nu är stadgat i fråga om förmyndare.

I kungl. förordningen angående vård av död mans bo den 24 september

1861 är såsom tillägg till vad lagen i 9 kapitlet ärvdabalken

stadgar angående egendoms upptecknande efter död man förordnat i 2 §,

att om någon stärbhusdelägares vistande är okänt eller så fjärran, att

säkert bud ej kan, inom bouppteckningstiden, till och ifrån honom

komma, då skall det hos rätten anmälas; och nämne rätten, där sådan

anmälan sker, god man att vårda den frånvarandes rätt, till dess han

själv kommer eller annorlunda förordnar. Det kan ifrågasättas, huruvida

icke även sådan god mans åtgöranden böra kontrolleras. Men då detta

godmanskap torde vara av mera provisorisk art och gode mannen icke

äger sådan vidsträckt befogenhet, som tillkommer god man, vilken jämlikt

15 kapitlet 5 § ärvdabalken förordnats, lärer någon lagstadgad tillsyn

i detta fall icke vara av nöden.

En bestämmelse, avseende ovannämnda kontroll å god man, skulle

kunna göras i form av tillägg till lagen angående tillsyn å förmyndares

förvaltning, men då ett sådant tillägg torde betinga eu ändring i lagens

rubrik, synes det vara ändamålsenligare att en särskild lag utfärdas, som

i fråga om tillsyn å god mans förvaltning hänvisar till förmyndarelagen.

På grund härav hemställer jag, att riksdagen måtte för sin del antaga

följande förslag till

Lag angående tillsyn å god mans förvaltning av frånvarandes egendom.

Härigenom förordnas att vad i lagen angående tillsyn å förmyndares

förvaltning av omyndigs egendom den 18 april 1884 är stadgat

skall i tillämpliga delar gälla den, som jämlikt 15 kapitlet 5 § ärvdabalken

är förordnad att såsom god man vårda och förvalta frånvarandes

arv.»

Över denna hemställan avgav lagutskottet utlåtande, däri utskottet

förklarade sig anse önskvärt, att eu uttrycklig lagbestämmelse uti ifrågavarande

syfte meddelades, men att åt den föreslagna lagen borde

givas eu sådan lydelse, att densamma omfattade alla de fall, då i anledning

av timat dödsfall någon bleve av domstol förordnad att såsom god

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

5

man. bevaka frånvarande delägares i dödsboet rätt eller förvalta hans

lott i boet; i följd varav utskottet hemställde, att riksdagen ville för sin

del antaga följande

Lag om tillsyn å god mans förvaltning av frånvarandes lott i dödsbo.

Härigenom förordnas, att lagen angående tillsyn å förmyndares förvaltning

av omyndigs egendom den 18 april 1884 skall äga tillämpning

jämväl i avseende å god man, som i anledning av tiraat dödsfall av

domstol föiordnas att vårda frånvarande delägares i dödsboet rätt eller

förvalta hans lott däri.

Sedan bägge kamrarne godkänt utskottets hemställan och högsta

domstolen blivit över lagförslaget hörd, därvid detsamma lämnats utan

anmärkning, blev nu gällande lag i ämnet den 16 maj 1890 utfärdad.

Den sålunda tillkomna lagstiftningens otillräcklighet påvisades redan

vid 1892 års riksdag, då lagutskottet i anledning av en af L. Persson i

Heljebol väckt motion om den ändring i 18 kap. 1 § ärvdabalken, att i

händelse man ej visste, var arvinge uppehölle sig, honom skulle genom

allmänna tidningarne föreläggas natt och år att sig anmäla och att, därest

sådan arvinge icke gåve sig tillkänna inom den tid, rätten skulle

förordna god man att hans anspråk bevaka, i sitt utlåtande över motionen

väl erkände behov av lagstiftning i ärendet men fann anordningen med

kungörelse icke leda till åsyftat resultat eller bringande av ett dödsbos

utledning till ett skyndsamt slut. Utskottet ansåg emellertid det i motionen

villkorligt föreslagna förordnandet av god man vila på en tanke,

som visade hän på den rätta vägen för frågans lösning, men då denna

kunde vinnas allenast genom uttrycklig förklaring, att godemannen

ägde befogenhet att genom sina åtgöranden i saken binda arvinge och

motionen icke syntes kunna föranleda till dylikt stadgande, vilket för

övrigt borde gälla god mans rättsliga ställning i allmänhet, hemställde

utskottet, att motionen ej måtte bifallas, vilket blev riksdagens beslut.

Men redan vid nästpåföljande riksdag 1893 återkom frågan. O. Erieksson.

i Bjersby väckto då motion om skrivelse med anhållan, att Kungl.

Maj:t villo låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lag angående

sättet för testamentes delgivning åt arvinge, som vistades å okänd

ort, samt rörande den rättsliga ställning i sin helhet, en för dylik arvinge

av rätten förordnad god man i denna sin egenskap intoge.

Motion väcktes då även av L. Persson i Heljebol med yrkande, att

riksdagen måtte för sin del besluta följande ändrade lydelse avl8 kap.

1 i; ärvdabalken: »Mar som —- — —- tillställas skall. Vet man oj

i

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets utlåtande Nr 13.

var arvinge sig uppehåller, förordne rätten god man att med laga verkan

hans anspråk bevaka. Haver den — utrikes vistas.» I sitt

i anledning av nämnda motioner avgivna utlåtande yttrade lagutskottet

bland annat: , , ,

»Med anledning av vad utskottet vid nämnda riksdag (1892 aisl

i frågan uttalat, håller utskottet vidare före, att en lagstiftning i förevarande

ämne bör omfatta den rättsliga ställning i allmänhet, som tillkommer

sådan god man, varom ovan nämnts. . _

Cfode mannens skyldighet att, såsom det heter i 15 kap. 5 § ärvdabalken,

»arvet vårda och förvalta», innebär ett förhållande, som närmast

torde vara att förlikna med en förmyndares i fråga om myndlingens

ekonomiska angelägenheter. Denna likhet har blivit än större, sedan

förordningen den 31 okt. 1873 tillerkänt god man behörighet att, efter

det närmaste fränders råd inhämtats och rättens tillstånd erhållits, sälja

eller låta inteckna den frånvarandes fasta egendom, samt lagen den 16

maj 1890 ställt honom under samma kontroll och redovisningsskyldighet

som förmyndare. _

Lagstiftningen har således utvecklat sig i den riktning att i flera

avseenden likställa god man med förmyndare, och det torde kunna

ifrågasättas, huruvida ej skäl förefinnas att utsträcka denna likställighet

jämväl till återstående fall.»

På dessa och i övrigt anförda skäl ansåg utskottet, att den ifrågasätta

lagstiftningen i ämnet icke borde givas den inskränktare tolkning,

som av herr Persson föreslagits, och hemställde därför, att herr

Perssons motion icke måtte av riksdagen bifallas, varemot utskottet i

anledning av herr Erickssons motion föreslog riksdagen att i skrivelse

anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga

förslag till lagbestämmelse, varigenom den av rätten för en å okänd ort

vistande arvinge förorduade gode mannens ställning bleve i sin helhet

bestämd. Denna hemställan bifölls av riksdagen, som härom den 5 maj

1893 avlät underdånig skrivelse till Kungl. Maj:t.

Yid anmälan den 22 nov. 1895 av detta ärende inför Kungl. Maj:t

i statsrådet yttrade dåvarande chefen för justitiedepartementet bland

annat följande:

»Såsom den lämpligaste utvägen att undanröja den tveksamhet, som

nu är rådande i fråga om vidden av gode mannens befogenhet med avseende

på förefintligt testamente, och de av denna tveksamhet härflytande

olägenheter angiver riksdagen, att i lag uttryckligt stadgande

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Kr 13. 7

givcs om godo mannens rätt att genom sina åtgöranden binda arvingen.

1 sammanhang härmed anföres, att gode mannens skyldighet att arvet

vårda och förvalta innebär ett förhållande, som närmast torde vara att

föl likna med en förmyndares i fråga om myndlingens ekonomiska angelägenheter

, vilken likhet blivit än större i följd av förberörda förordning

den 31 okt, 1873 och lag den It! maj 1890, samt att på grund härav

torde kunna ifrågasättas, huruvida ej skäl förefinnes att utsträcka denna

likställighet jämväl till återstående fåll’.

I överensstämmelse med vad sålunda av riksdagen uttalats anser

jag det böra genom uttryckligt lagstadgande fastställas, att en av domstol

förordnad god man för frånvarande stärbhusdelägare äger att i allt,

som med uppdraget har samband, företräda den frånvarande med samma

verkan, som då en förmyndare handlar å myndlingens vägnar, samt att

i fråga om egendomens förvaltning slutlig redovisning och ansvarighet

samt arvode och kostnadsersättning samma bestämmelser som för förmyndare

gälla jämväl för sådan god man. Däremot finner jag ej tillräckligt

skäl vara för handen att utsträcka likställigheten därhän, att

förmånsrätt i gode mannens konkurs skulle tillkomma den frånvarande

stärbhusdelägaren. Medgivandet av en tyst förmånsrätt är nämligen

alltid från den allmänna rättssäkerhetens synpunkt betänkligt, och härtill

kommer i detta fall, att förmånsrätt följdriktigt borde medgivas även

för redovisningskrav hos vissa andra gode män, särskilt hos de enligt

15 kap. 2 § giftermålsbalken eller 20 kap. 7 § ärvdabalken förordnade.»

Departementschefen föredrog därefter förslag till

Lag, innefattande vissa bestämmelser angående god man för frånvarande

delägare i dödsbo.

Med upphävande av förordningen angående den förvaltningsrätt,

som i vissa fall tillkommer god man, vilken är förordnad att iakttaga

frånvarande arvinges rätt, den 31 okt. 1873, stadgas som följer:

Den, som i anledning av tim åt dödsfall av domstol förordnats att

vara god man för frånvarande delägare i dödsboet, äge att i allt, som

med det uppdrag har samband, den frånvarande med laga verkan företräda

; och skall för gode mannen gälla vad om förmyndares förvaltning,

redovisning och ansvarighet finnes föreskrivet.

Gode mannen njute skäligt arvode så ock ersättning för sina kostnader.

I enlighet härmed avläts proposition till riksdagen; och sedan lagutskottet

förklarat sig icke hava något att emot lagförslaget erinra, blev

opaginerad Kontrollera mot PDF

g Lagutskottets utlåtande Nr 18.

detsamma av riksdagen bifallet, varefter lag i ämnet utfärdades den 2J

maj 1896.

Genom 1890 och 1896 års ifrågavarande lagar har frånvarande

delägares i dödsbo lott däri blivit i avseende å tillsynen å dess förvaltning

in. m. likställd med omyndigs av förmyndare omhänderhavda egendom,

men någon sådan förmånsrätt, som i 17 kap. 10 § handelsbalken

stadgas för omyndigs fordran hos förmyndare, har icke tillerkänts densamma

hos gode mannen; och likväl synas ju huvudsakligen samma

skäl, som justitieombudsmannen anfört för lagen den 16 maj 1890, tala

för likställighet jämväl i avseende å förmånsrätten. De av departements

chefen Östergren mot förmånsrätten uttalade betänkligheterna synas mig

icke vara av den vikt, att lagfästande av denna rätt bör uppskjutas.

Beträffande hans erinran om andre gode män. särskilt de enligt 15 kap.

2 § giftermålsbalken och 20 kap. 7 § ärvdaballcen, får val gälla, att i

många fall det bästa är fiende till det goda och att, om man också ej

kan genast avhjälpa alla olägenheter i ett visst fall, sådant dock ej bör

utgöra hinder för att avvärja de mest i ögonen fallande.

Det fall, då enligt förstnämnda lagrum två gode mån skola av domaren

nämnas, torde emellertid inträffa ytterst sällan, och dessa gode

män äro väl även av sådan anledning icke ens underkastade stadgandena

i 1890 och 1896 års förenämnda lagar; och vad angår 20 kap.

7 § ärvdabalken, torde detta lagrum varken behöva eller böra komma

till användning utom måhända i något enstaka undantagsfall och då endast

i och för pågående boutredning eller åtminstone för ytterst kort

tid. För övrigt kan det väl uppenbarligen icke med fog bliva tal om

att genom införande av den nu ifrågasatta förmånsrätten någon inkräktning

kommer att ske i gode mannens övriga borgenärers rätt, ty gode

mannen själv har ju icke någon rätt till den frånvarandes under hans

vård genom domstols förordnande och icke genom något den frånvarandes

eget åtgörande ställda egendom, ehuru, därigenom att egendomen

utgjorts av eller förvandlats till penningar, densamma vid gode mannens

konkurs, så ofta stadgandet i förra delen av 17 kap. 2 § handelsbalken

icke kan tillämpas, ingår bland hans tillgångar, med vilka den sammanblandats;

och någon moralisk rätt för övriga borgenärer att erhålla del

i nämnda egendom kan ju icke förefinnas. För att bereda sådan egendom

nödigt skydd och söka för framtiden förebygga de stora förluster

av dylik egendom, som erfarenheten visat, att gode mannens försämrade

ekonomiska ställning medfört, anser jag mig böra hemställa, att riks
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

lut (/utskottets utlutande Nr 13. <)

dagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kuugl. Maj:t

täcktes för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i 17 kap.

handelsbalken, varigenom enahanda förmånsrätt, som tillkommer omyndigs

fordran hos föräldrar och förmyndare, må, under sådana villkor

som kunna bofinnas skäliga, tillerkännas frånvarande stärbhusdelägares

fordran hos den för honom förordnade gode mannen.»

Förevarande motion har till syfte att bereda frånvarande dödsbodelägare,

för vilka god man förordnats, enahanda förmånsrätt i gode

mannens konkurs, som omyndig person enligt stadgandet i haudelsbaikens

17 kap. 10 § åtnjuter för fordran hos föräldrar eller förmyndare.

De gode män, motionen berör, äro dels sådana, som jämlikt ärvdabalkens

15 kap. 5 §, enligt den lydelse detta lagrum erhållit genom

kungl. förordningen den 30 maj 1835, förordnats att vårda och förvalta

aiv, som tillfallit inländsk dödsbodelägare med okänd vistelseort, dels

ock sådana, som på grund av kungl. förordningen den 24 september 1861

angående vård av död mans bo i anledning av förestående bouppteckning

tillsatts för att vårda frånvarande dödsbodelägares rätt. Ifrågavarande

gode mäns ställning, som tidigare icke varit närmare reglerad,

är numera bestämd genom lagarna av den 16 maj 1890 och den 29

maj 1896. Enligt förstnämnda lag skall lagen angående tillsyn å förmyndares

förvaltning av omyndigs egendom den 18 april 1884 äga till

länkning å dessa gode män. Och enligt 1896 års lag hava gode männen

å ena sidan erhållit befogenhet att i allt, som med deras uppdrag

har samband, företräda den frånvarande med laga verkan samt å andra

sidan i avseende å förvaltning, redovisning och ansvarighet underkastats

de för förmyndare gällande föreskrifter.

Genom berörda lagar hava frånvarande dödsbodelägare, för vilka

gode män förordnats, i de flesta hänseenden kommit i åtnjutande av

samma skydd från det allmännas sida för dem tillfallna arv, som omyndiga

personel'' äga för sina ekonomiska intressen. Det synes, som hade

konsekvensen fordrat, att denna likställdhet utsträckts att gälla öven den

förmånsrätt, som jämlikt 17 kap. 10 § handelsbalken tillkommer omyndigs

fordran hos föräldrar och förmyndare. Eedan lagkommittén och

äldre lagberedningen hade härvidlag tagit steget fullt ut och föreslagit,

att jämväl uti ifrågavarande hänseende såväl frånvarande dödsbodelägare

som vissa andra av gode män företrädda personer skulle erhålla

samma förmån som omyndiga. Denna ståndpunkt intager också det förBi

fläng till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 10 käft. (AV 13.) 2

Utakottitu

yttrande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets utlåtande Nr 13.

slag till lag angående förmyndarskaps förvaltning, som år 1911 framlagts

av särskilt tillkallade sakkunnige. Emellertid yppades, såsom i

motionen omnämnts, vissa betänkligheter häremot vid behandlingen år

1S96 av ovan berörda lag om vissa bestämmelser angående god man

för frånvarande delägare i dödsbo. Chefen för justitiedepartementet ansåg

nämligen, att medgivandet av en ny tyst förmånsrätt alltid vore från den

allmänna rättssäkerhetens synpunkt betänkligt, och att ett medgivande

av förmånsrätt i nu förevarande fall såsom konsekvens kräfde, att förmånsrätt

medgåves för redovisningskrav hos jämväl andra gode män.

Utskottet kan för sin del icke tillmäta dessa invändningar någon avgörande

betydelse. I likhet med motionären anser utskottet, att ett

medgivande av förmånsrätt för frånvarande dödsbodelägares fordringar

i gode mannens konkurs ej kan anses innebära något otillbörligt åsidosättande

av övriga konkursborgenärers berättigade intressen. Utskottet

hänvisar till vad motionären härom anfört samt vill därjämte framhålla,

att den förmånsrätt, varom här är fråga, är av låg ordning och alltså

icke berör de konkursborgenärer, vilkas fordringar förmånsrättsordningen

i främsta rummet avser att skydda. Genom att begränsa förmånsrätten

till viss tid efter det gode mannen frånträtt sin befattning, i likhet med

vad som gäller i fråga om omyndigs förmånsrätt, torde för övrigt hänsynen

till övriga konkursborgenärer vinna nödigt beaktande.

Yad särskilt angår den anmärkning, att ett beviljande av förmånsrätt

i nu ifrågavarande fall skulle fordra såsom konsekvens, att jämväl

redovisningskrav hos vissa andra gode män tillerkändes förmånsrätt, vill

utskottet framhålla, att förhållandena sedan år 1896 så till vida ändrats,

som numer dylik förmånsrätt införts för hustrus fordran hos god man,

som jämlikt 19 kap. 4 § ärvdabalken enligt detta lagrums lydelse genom

lagen den 1 juli 1898 förordnats att utöva hustrus rätt i avseende å

egendoms förvaltning. Enligt det förslag till ändring av ifrågavarande

lagrum, som av Kungl. Maj:t förelädes riksdagen, skulle reglerna om förmyndares

förvaltning, redovisning och ansvarighet äga tillämpning å ifrågakomna

gode män. Däremot nämnde förslaget intet om förmånsrätt för hustrus

fordran hos gode mannen. Särskilda utskottet nr 1, till vilket förslaget

remitterades, fann emellertid »av behovet påkallat samt med rättvisa och

billighet förenligt, att dylik förmånsrätt beredes hustru», samt föreslog

i sådant syfte ett tillägg till paragrafen, vilket av riksdagen antogs och

även av Konungen sanktionerades. Den omständigheten, att lagstiftningen

genom nu nämnda stadgande redan tagit ett steg i riktning emot att

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets utlåtande Nr in.

jämväl i fråga om förmånsrätt likställa av gode män företrädda personer

med omyndige, synes utskottet vara ännu eu anledning att tillstyrka

motionärens förslag. Samma skäl, som föranlett beviljandet av förmånsrätt

i sist omnämnda fall kunna givetvis åberopas för utsträckandet av

dylik rätt till frånvarande dödsbodelägare. Aven dessa äro, enligt vad

erfarenheten visat, i behov av det ytterligare skydd för sina intressen,

som den föreslagna förmånsrätten för dem skulle innebära.

Emellertid kan det ju ifrågasättas, huruvida icke en reform på

ifrågavarande område borde omfatta fordringar hos ävren andra gode

män, än de nu ifrågavarande. Det torde sålunda ligga särskilt nära

till hands att utsträcka densamma till alla gode män, rörande vilka

bestämmelserna om förmyndares förvaltning, ansvarighet och redovisning

äga tillämpning. Förutom god man för hustru, förordnad på

grund av stadgandet i ärvdabalkens 19 kap. 4 £$, och nu ifrågavarande

gode män för frånvarande dödsbodelägare gäller detta i fråga om god

man, som jämlikt 4 kap. 5 ^ i lagen den 8 juli 1904 om vissa inter
nationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap förordnats

för omyndig utländsk undersåte att den omyndige förese och

hans gods bevara, intill dess rätt förmyndare vården övertager. Enligt

det förslag till lag om förmynderskaps förvaltning, som förut omnämnts,

skall också stadgandet om omyndigs förmånsrätt äga tillämpning vid

alla godemanskap, för vilka den föreslagna lagen skall gälla. Detta

är enligt förslaget fallet såväl med gode män för frånvarande dödsbodelägare,

god man för hustru jämlikt 19 kap. 4 § ärvdabalken och god

man, förordnad på grund av ovannämnda stadgande i lagen den 8 juli

1904, som även med följande andra gode män, nämligen gode män,

förordnade jämlikt 20 kap. 7 § ärvdabalken och 1 § i förordningen

den 21 september 1861 angående vård av död mans bo, samt gode män,

som domstolarna, visserligen utan uttryckligt stöd i lag, förordna dels

att, då genom gåva eller testamente viss egendom tillfallit omyndig

under villkor att den skall förvaltas av särskild god man, ombesörja sådan

förvaltning eller att i särskilt avseende vårda omyndigs egendom

eller bevaka hans rätt, dels ock att taga vård om någons bo, då visser
ligen

ej timat dödsfall därtill givit anledning, men ingen annan finnes,

som kan taga hand om boet, och ägaren är borta. I motiveringen till

samma lagförslag framhålles emellertid, att skäl tala för att utsträcka de

för förmyndare föreslagna bestämmelser jämväl till vissa andra gode

män, varvid särskilt omnämnas gode män, förordnade enligt 15 kap.

opaginerad Kontrollera mot PDF

^2 Lagutskottets utlåtande Nr 13.

2 8 eif term ålsbalken, enligt 12 kap. 11 § handelsbalken, enligt 12 oek

14 88 i boskillnadslagen samt enligt 3 § i lagen om samäganderätt . ,

Huruvida eu blivande lagstiftning i ämnet lämpligen bör grundas

på berörda förslag, anser sig utskottet för närvarande icke kunna bedöma.

Ett besvarande av nämnda spörsmål kräver en närmare utredning,

som torde höra anförtros åt Kungl. Maj:ts försorg.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, med anledning av herr Tranas ifrågavarande

motion, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t efter verkställd utredning

för riksdagen framlägga förslag i syfte att

bereda frånvarande dödsbodelägare, för vilken god

man förordnats, och, därest så finnes lämpligt, jämväl

andra av gode män företrädda personer enahanda för-,

månsrätt i god mans konkurs, som enligt stadgandet

i 17 kap. 10 § handelsbalken tillkommer omyndig

för fordran hos föräldrar eller förmyndare.

Stookholm den 9 mars 1915.

På lagutskottets vägnar: ;

ALBERT PETERSSON.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1916.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1915:61 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om förslag till ändring i visst syfte av 17 kap. handelsbal a1 i texten