Sök i Ratio Lex

Lagutskottets utlåtande Nr 16

1915-03-18 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1915:16, Lagutskottets utlåtande Nr 16

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 16.

1

Nr 10.

Ankom till riksdagens kansli den 18 mars 1915 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning au väckt motion angående förslag till lagstiftning

om testamentsexekutörer.

Närvarande: herrar Lindhagen, af Ekenstam, Trana, Stärner, greve Lagerbjelke,

Alexanderson*), Olsson i Hov, greve Spens*), Dahl*), Pettersson

i Bjälbo, Schotte, Holmdahl, Svensson i Eskilstuna, Lindley

i Söderhamn och Rehn*).

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

. Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, nr 123, har herr Lindhagen anfört följande:

»Vid 1899 års riksdag väcktes av undertecknad en så lydande

motion.

''Man brukar ibland beteckna såsom en lucka i vår lagstiftning,

att den ej stadgar något om testamentsexekutörer och deras befogenhet!

Denna syn på saken kan dock ej vara riktig. Ty den, vilken

förordnats till verkställare av en avlidens yttersta vilja, behöver i själva

verket ingen vidare fullmakt, än den han fått genom testamentet. När

det enligt lag är medgivet att bestämma om egande- och nyttjanderätten

till sin kvarlåtenskap och i övrigt föreskriva villkor för dess

användning, så bör det även vara medgivet utse någon att med testator8

makt och myndighet under boutredningen taga boet i besittning i

ändamål att bringa testators vilja till verkställighet.

Då detta är allt för påtagligt, anses också vanligen den antydda

bristen i lagstiftningen gälla endast testamentsexekutörs behörighet att

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 13 käft. (Nr 16.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets utlåtande Nr 16.

tillträda sitt uppdrag redan vid dödsfallet och innan testamentet »vunnit

laga kraft». Men det är svårt att förstå, huru man skall kunna förmena

honom övertaga boet även under nämnda tid, då dess angelägenheter

lika fullt kräva omvårdnad. Ett förefintligt testamente måste

nämligen anses gälla i alla sina delar, intill dess det blivit upphävt,

och den omständigheten, att svensk lag i olikhet med andra länders

lagar har berett testamentstagare särskild utväg att kunna begränsa

tiden för klandertalan, bör ej förändra detta förhållande. Domstolarna

pläga även erkänna en testamentsexekutör såsom boets rätte ställföreträdare,

oavsett testamentet ej fått laga kraft. Han tillåtes bevaka testamentet,

låta uppsätta och inregistrera bouppteckningen samt i övrigt

tala och svara i förekommande ärenden. Allmänna uppfattningen lutar

också därhän, att man kan utan risk inlåta sig med honom, ehuru det

bör anmärkas, att vissa bankinrättningar lära försiktigtvis hos sig behålla

deponerade värdehandlingar, till dess testamentet blivit laga kraftvunnet.

Då emellertid insikt i denna fråga förutsätter ett juridiskt omdöme,

måste hos allmänheten tvekan lätt kunna uppstå, särskilt när

invändning från arvingens sida göres mot den utsedde exekutorns

befogenhet att företräda boet. Och, enligt vad erfarenheten visat, faller

det sig i synnerhet ytterligt lätt att i utlandet framkalla misstankar i

detta avseende och därigenom till boets skada förhindra, att dess intressen

där bli tillvaratagna.

Det kan sålunda hava ett avsevärt praktiskt intresse, att den

befogenhet, som enligt sakens natur tillkommer en testamentsexekutör,

även får ett tydligt uttryck i själva lagen. Men å andra sidan bör

man ock stanna vid detta och undvika att hämta för oss främmande

förebilder till en vidlyftig lagstiftning i ämnet från andra länders lagar,

vilkas i mångt och mycket invecklade bestämmelser kanske ofta mindre

tjäna till att skydda det rätta än att bereda utvägar för obehöriga avsikter

att göra sig gällande. Och särskilt bör man icke förvanska en

testamentsexekutörs uppdrag genom uppställande av andra eller flera

garantier än dem, som ligga i testators eget förtroende till den, han

givit fullmakt att utföra sin yttersta vilja.

På grund av vad sålunda anförts och under förhoppning, att en

blivande lagstiftning, därest den kommer till stånd, måtte nära anslutas

till blivande praxis, hemställer jag vördsamt, att riksdagen ville hos

Kung!. Maj:t anhålla det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för riksdagen

framlägga förslag till lag om testamentsexekutörer.’

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 16. 3

Denna motion, avstyrkt, av lagutskottet, avslogs av första kammaren

men bifölls av den andra.

De vanskligheter, som bristen på lagstiftning om testamentsexekutörer

ofta föranleda, göra sig fortfarande gällande i det praktiska

livet. Enligt den i förenämnda motion uttalade uppfattningen kan man

av testators rätt att göra testamente, draga den slutsats att han ock

bör hava rätt utse en testamentsexekutör och att en sådan exekutor

har rättighet att bringa testamentet till verkställighet. Denna uppfattning

delades av 1899 års lagutskott. Å andra sidan finnas en del jurister,

som visserligen luta åt samma uppfattning, men i alla fall anse att

saken är så pass oviss, att de icke för sin del kunna uttala någon bestämd

mening. Slutligen är det ingalunda ovanligt att träffa jurister,

som påstå att då lagen icke innehåller något om testamentsexekutörer

måste man antaga, att de icke hava någon befogenhet och i varje fall

ej förrän testamentet vunnit laga kraft. På detta underlag utav stridiga

förslagsmeningar är det, som det rättsinstitut, som kallas testamentsexekutörer,

skall draga sig fram här i landet. Det är klart, att ett sådant

sakernas tillstånd skall föranleda mycken rättsosäkerhet, och detta

är så mycket beklagligare, som särskilt under en boutredning naturligtvis

är av stor vikt, att den persons behörighet, som skall företräda

boet, är klar. I utländska lagstiftningar lära föreligga särskilda föreskrifter

i förevarande avseende. För min del har jag mig bekant att

så är förhållandet i Danmark.

Man skulle möjligtvis kunna tänka sig att denna sak blev uppmärksammad

i sammanhang med revision av testamentsrätten, som väl

en gång skall äga rum genom skandinaviskt samarbete. Men denna

revision ligger ännu i vida fältet. Strängt taget hör frågan icke heller

omedelbart till testamentsrätten, varför det kan inträffa att den kan

bliva undanskjuten eller bortglömd även vid berörda lagstiftningsarbete.

Det _ föreligger således, enligt min mening, mycket fog för att ånyo

påminna om saken.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att riksdagen måtte

anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga

förslag till lagstiftning om testamentsexekutörer.»

I anledning av den motion uti ifrågavarande ämne, som väcktes Lagutskottet

vid 1899 års riksdag och som motionären intagit i motiveringen till år 18"''

föreliggande förslag, avgav lagutskottet vid nämnda riksdag följande

yttrande: J

s. 4 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

4 Lagutskottets utlåtande Nr 16.

»Lagutskottet delar till fullo motionärens uppfattning, att om någon

i sitt testamente förordnat viss person att verkställa hans yttersta vilja,

denne för fullgörande av uppdraget icke behöver åberopa annan fullmakt

än den han fått genom testamentet. Att sådant förordnande kan

med laga verkan meddelas, synes även förutsättas i 1 § av kung], förordningen

angående vård av död mans bo den 24 september 1861, där

det talas om person, som av den döde till syssloman i boet satt är.

Vad myndighet över boet en dylik testamentsexekutör skall anses

äga, lär ock i första hand bero på testamentets bestämmelser, dock att

naturligtvis ingen kan genom testamente åt annan upplåta större befogenheter,

än han själv i livstiden innehaft, samt att testamentet i detta

avseende liksom i andra kan rättas efter lag, om någon sterbhusdelägares

rätt till den dödes kvarlåtenskap genom detsamma trätts för

nära. Finnas uppdragets gränser icke angivna, blir avgörandet av vad

detsamma skall anses innebära en fråga, vars lösning beror på omständigheterna

i varje särskilt fall.

Att något synnerligt behov av lagstiftning rörande testamentsexekutörer

hos oss skulle förefinnas, synes knappast vara av motionären

påstått, och utskottet har sig icke något bekant, som angiver, att så

vore förhållandet. Utskottet föreställer sig, att de rättskollisioner på

detta område, vilka måhända någon gång förekomma, lättast och bäst

lösas genom domstolarnes praxis, särskilt som det torde möta avsevärda

svårigheter att i förevarande ämne åstadkomma en lagstiftning, vilken

bleve av praktisk betydelse utan att dock lägga hinder i vägen för en

sund rättsutveckling. Motionären har själv erinrat om det varnande

exemplet av främmande länders lagar med deras invecklade bestämmelser.

Åtminstone kan det icke enligt utskottets åsikt vara skäl att

företaga denna fråga till särskilt avgörande. Vår lagstiftning rörande

testamenten är i dess helhet i många avseenden föråldrad och oklar,

och man torde kunna antaga, att en allmän omarbetning av densamma

är förestående inom icke avlägsen framtid. I samband härmed lär ock

lämpligheten av sådan lagstiftning som den, motionären föreslagit,

komma under prövning.»

Utskottet delar den uppfattning i fråga om testamentsexekutörer

och deras befogenhet, varåt 1899 års lagutskott gav uttryck. Det må

visserligen vara sannolikt, att en lagstiftning om testamentexekutorer

skulle vara av betydelse till avhjälpande av vissa vanskligheter, som

enligt vad motionären förmäler, gjort sig gällande i det praktiska livet

i följd av saknaden av sådan lagstiftning. Men utskottet kan, lika litet

som 1899 års lagutskott, förorda, att förevarande fråga nu upptages till

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 16. 5

särskild lagstiftning utan samband med testamoutsrätten i övrigt. Utskottet

kan icke heller dela motionärens farhågor för, att den av honom

väckta frågan skulle kunna bliva »undanskjuten eller bortglömd»

vid en blivande revision av testamentsrätten. '' Tvärtom lärer det väl

vara all anledning förmoda, att alla med verkställigheten av ett testamente

förknippade spörsmål skola beaktas vid denna revision. Då tidpunkten

för den. i alla avseenden påkallade omarbetningen av vår

gällande lagstiftning rörande testamenten, i följd av det skandinaviska

samarbete, som börjat och alltjämt fortgår på familjerättens område,

nu också ryckt vida närmare än vad förhållandet var 1899, synes den lagstiftning,

. som motionärens ifrågavarande framställning avser, knappast

kunna .vinna en skyndsammare lösning än eljest genom att riksdagen

nu avlåter en skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t.

Utskottet hemställer, i följd av vad sålunda anförts,

att herr Lindhagens förevarande motion icke

måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 mars 1915.

På lagutskottets vägnar:

CARL LINDHAGEN.

Reservation:

av herr Lindhagen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.