Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion med förslag till ändrad lydelse av 92 § växellagen.

1915-04-09 · 22 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 21 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1915:18, Utlåtande i anledning av väckt motion med förslag till ändrad lydelse av 92 § växellagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

1

Nr 18.

Ankom till riksdagens kansli den 9 april 1915 kl. 3 e. ni.

Utlåtande i anledning av väckt motion med förslag till ändrad

lydelse av 92 § växellagen.

Närvarande: Herrar Petersson i Lidingö villastad, Söderbergh, Trana, greve Lagerbjelke,

Alexanderson, greve Spens, Hult, Dahl, Richard Jonson, Pettersson *i

Södertälje, Pettersson i Bjälbo, Persson i Norrköping, Gustafsson i Örebro,

Schotte och Lindqvist i Kosta.

. Uti en inom första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, nr 29, har herr Hedenlund anfört följande:

»Enligt 92 . § växellagen den 7 maj 1880 har, därest i följd av

moratorium omöjlighet föreligger att vidtaga en handling, varav växelrätts

bevarande är beroende, borgenär sin rätt förvarad, därest han

oförtövat efter hindrets upphörande företager vad honom ålåg. Från

bestämmelsen göras dock undantag för de fall, som avses i tolfte

kapitlet växellagen, vilket som bekant innehåller bestämmelsen om preskription.

Som skäl för undantaget anföras i motiven till växellagen,

att, da det lämnats så god tid att vidtaga erforderliga mått och steg,

som i detta fall är det regelmässiga förhållandet, tillräcklig anledning

ej tyckes finnas att mildra växellagens stränghet blott i och för alldeles

utomordentliga förhallanden. Att undantag gjorts för preskription

torde hava sin förklaring däri, att huvudregeln i 92 § var en nyhet i

vår lag.. Med anledning härav och då regeln vid tiden för lagens tillkomst

i allmänhet saknade motsvarighet i utländsk lagstiftning, ville

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 15 käft. (Nr 18.) l

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets utlåtande Nr 18.

man ej gorå den mer omfattande än man ansag oundgängligt behövligt.

Bestämmelse om inverkan av moratorium har emellertid sedermera in

förts i de flesta länders lagstiftning. Då härvid intet undantag gjorts

för preskription, har den skandinaviska växelrätten kommit att i frågan

intaga en alldeles säregen ståndpunkt.

Under det den nuvarande växellagen varit i gällande kraft, har

ända tills på sista tiden någon olägenhet av det omförmälda undantaget

ej försports. De moratorier, vilka på några håll införts, såsom år 1912

i Serbien, hava knappast berört vårt land. Helt annat har förhållandet

blivit efter det under nu pågående krig de flesta stater sett sig nödsakade

i en eller annan form införa moratorium. De »alldeles utomordentliga

förhållanden», för vilka, enligt motiven till växellagen, bestämmelserna

i 92 § sådan den formulerats ej skulle vara tillräckliga,

kunna med fullt fog nu sägas föreligga. Det gjorda undantaget från

huvudregeln i sagda § har nu nämligen visat sig föranleda betydande

svårigheter.

Detta gäller redan till följd av det i Sverige införda moratoriet

beträffande gäld till utlandet, vilket torde belysas av följande fall. En

växel har i Sverige utställts av en svensk å en annan inhemsk person,

vilken senare accepterat densamma. Växeln har av utställaren överlåtits

till annan svensk och därefter kommit i utländsk mans ägo. Var

växeln finnes är kanske okänt. Da den utländska borgenären vet, att

han ej kan få sin fordran exekverad, anser han måhända onödigt hitsända

växeln för presentation. Sex månader efter växelns nominella

förfallodag, preskriberas det oaktat växelrätten gent emot den svenske

utställaren och samtliga svenska endossenter.

Emellertid har bestämmelsen i 92 § växellagen betydelse även

oavsett det svenska moratoriet. En svensk har t. ex. sålt varor till

utlandet och som likvid av den utländske köparen mottagit dennes accept,

betalbar i utlandet. Säljaren har sedermera sålt växeln till annan person

inom riket, t. ex. en svensk bank, vilken i sin ordning överlåtit

den till utländsk bank eller ock behållit den för att vid förfall låta

inkassera den. Före förfallodagen har moratorium införts i det land,

där växeln är betalbar. Åven i detta fall preskriberas växelrätten gent

emot svensk utställare och svenska endossenter sex manader efter växelns

nominella förfallodag, utan att de, som på så vis förlora regresstalan,

kanske ens veta eller kunna veta, var växeln finnes.

Det bör tilläggas, att de nu anförda exemplen icke äro iippkonstruerade

utan synnerligen ofta förekomma i svensk bankpraxis.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

3

Det påpekade sakförhållandet, att innehavare av växel kan komma

i det läget, att växelrätten, ehuru den icke kan exekveras, likväl kan

preskriberas, har beaktats av herr statsrådet och chefen för kuugl.

justitiedepartementet vid behandling sistlidne december månad av frågan

om förnyelse av moratorium för gäld till utlandet, och har herr statsrådet

därvid framhållit, att växelinnehavare, som vill bevara sin regressrätt,

har att delgiva stämning inom sex månader (respektive ett år)

från växelns förfallodag. Den sålunda anvisade åtgärden är åtminstone

teoretiskt möjlig i vissa fall, men redan av det ovan sagda torde framgå,

att i många fall, där en person skilt sig från en växel, det icke ens

är möjligt avgöra, mot vilken eller vilka talan bör instämmas för bevarande

av regressrätt och även, där sådant är möjligt, måste stämning

för bevarande av eventuell talan betraktas såsom en motbjudande procedur

såväl för den, som stämmer, som för den, som blir stämd. Bankerna

här i landet hava också för att undvika dylik åtgärd sökt hjälpa

sig med att i de fall, då man känt svenska gäldenärer, av dessa taga

förbindelse att svara för växelns belopp jämte ränta. Dylik förbindelse

förutsätter emellertid medverkan från eventuella gäldenärers sida, och

det lär i visst fall hava mött svårigheter erhålla sådan medverkan.

Det torde måhända invändas, att eventuell förlust nästan alltid

kommer att drabba utländsk borgenär. Häremot kan dock med fog

erinras, att det för vår handel och vårt näringsliv är av allra största

vikt, att våra förbindelser till utlandet regelrätt fullgöras och att till

följd härav möjlighet ej bör beredas svensk gäldenär att på grund av

en i vår rätt gällande undantagsbestämmelse söka fritaga sig från att

honorera sina förbindelser.

Under åberopande av vad . sålunda anförts, beder jag få föreslå,

att riksdagen måtte för sin del besluta, att 92 § i växellagen den 7

maj 1880 måtte få följande förändrade lydelse: ''Varder det i följd av

lagbud (moratorium) eller ock avbrott i den allmänna samfärdseln eller

liknande utomordentliga tilldragelser (vis major) för någon omöjligt att

företaga en handting, varav växelrättens bevarande är beroende, liave

han sin rätt förvarad, därest han oförtövat efter sådant hinders upphörande

företager vad honom ålåg’.»

I anledning av förevarande motion har utskottet från professorn

vid handelshögskolan i Stockholm Albert Köersner fått mottaga en promemoria

i ämnet, vilken såsom bilaga åtföljer detta utlåtande. Tillika

har av sekreteraren för svenska bankföreningen lämnats utskottet en

redogörelse för vissa praktiska fall, i vilka de av motionären anmärkta

olägenheterna av nuvarande lagstiftning särskilt framträtt.

Utskottets

yttrande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

Den regressfordran, som tillkommer en växelinnehavare, vilken icke

å växelns förfallodag kunnat av acceptanten eller trassaten erhålla betalning,

eller som tillkommer den överlåtare, vilken därefter infriat

växeln, preskriberas enligt växellagen inom vissa relativt korta tidsperioder.

Preskriptionen kan avbrytas endast genom delgivning av

stämning eller bevakning i konkurs. Växellagen medgiver icke för

något fall undantag från dessa preskriptionsbestämmelser. Icke ens

om sådant hinder på grund av särskilt lagbud eller force majeure

(moratorium eller vis major), som enligt 92 § växellagen i andra avseenden

tillerkänts suspensiv verkan, skulle i visst fall hindra uttagande

av stämning för avbrytande av preskription, göres något undantag från

nämnda regler.

Denna vår växellags stränghet bör ses i belysning av dels den

omständighet, att den tyska växellagen, vilken i huvudsakliga delar

tjänat som förebild för de skandinaviska växellagarna, icke tillerkänner

force majeure verkan i något avseende och dels att de skandinaviska

och de tyska växellagarna i motsats till de växellagar, som ansluta sig

till de franska och engelska systemen, medgiva den växelinnehavare,

som på grund av preskription gått förlustig sin växelrätt, att såsom

vanlig skuldfordran göra gällande de anspråk, han kan anses äga mot

den växelgäldenär, som genom växelrättens bortfallande gjort vinst.

Under de av det pågående världskriget förorsakade förhållandena

har växellagens ifrågavarande stränghet, i nu nämnda hänseende gjort

sig i avsevärd mån kännbar och föranlett motionären att framlägga

sitt förslag. De olägenheter, som av honom närmast åsyftas, kunna i

korthet karakteriseras sålunda, att en växelinnehavare, som av särskild

orsak icke äger möjlighet att på rättslig väg utbekomma sin regressfordran,

dock av lagen tvingas att stämma vederbörande växelgäldenär

för att få preskriptionen avbruten. Han måste vidtaga rättsliga åtgärder,

ehuru han vet att de icke kunna leda till något resultat. De

hinder mot utbekommandet av regressfordran, som här avses, kunna vara

antingen det hinder, som på grund av positivt lagbud (moratorium),

gällande på växelns betalningsort, eller faktisk force majeure mött

mot att uppvisa växeln för acceptanten eller trassaten och erhålla protest

för utebliven betalning, vilket ju utgör förutsättning över huvud

för rätten att av regressgäldenärer uttaga växelbeloppet, eller också

omöjligheten på grund av positivt lagbud (moratorium), gällande på

den ort där den ifrågavarande regressgäldenären bor, att på rättslig

väg utfå växelbeloppet av denne. I sistberörda avseende är att märka,

att de svenska moratorieförfattningarna, som härvidlag för oss endast

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

5

komma i betraktande, måste, på sätt justitieministern i sitt yttrande till

statsrådsprotokollet den 23 december'' 1914 uttalat, tolkas så att, oaktat

hinder förklarats möta mot utsökande av viss fordran, stämning för

utfående av densamma kan erhållas, vadan hinder att avbryta preskription

av en under moratorieförfattningarna fallande fordran icke torde

föreligga.

Att växelinnehavare sålunda ålägges skjddighet att stämma enbart

för preskriptionens avbrytande i nu anmärkta fall, en skyldighet, som

imderstundom kan för honom föranleda avsevärda utgifter, synes näppeligen

med billigheten överensstämmande. I gäldenärens intresse är det

också, såsom av professor Köersner framhållits, att växelinnehavaren

ej tvingas att onödigt stämma. Att bliva stämd i växelmål, motivet

till stämningen må vara det ena eller andra, är, särskilt för köpmän,

ofta till obehag och skada. En ändring av nu gällande principer i den

av motionären antydda riktning, så att stämning i ifrågavarande fall

ej blir behövlig innan hindret upphört, synes utskottet följaktligen

befogad.

Detta mål vinnes dock icke genom att, på sätt motionären föreslagit,

ur 92 § växellagen utesluta undantaget för de i 12 kap. växellagen

omförmälda fall. Erhåller 92 § den föreslagna lydelsen, är nämligen

därigenom, såvitt angår preskriptionsreglerna, endast uttalat, att,

för den händelse force majeure eller moratorium skulle hindra företagande

av de rättsliga åtgärderna för preskriptions avbrytande (uttagande

och delgivande av stämning eller ingivande av bevakning i

konkurs), med dessa åtgärder må anstå till dess hindret upphört. Men

i intet av nu ifrågavarande fall har något hinder mot själva stämningsförfarandet

förutsatts föreligga, utan avser ju motionen tvärtom att låta

vä,xelinnehavare slippa uttaga onödiga stämningar. Det torde alltså

bliva nödigt att meddela särskilda bestämmelser i ämnet.

Meddelas emellertid bestämmelser i nu ifrågavarande hänseenden,

torde följdriktigast vara att vidtaga även nyss antydda ändring av 92 §

växellagen. Skall nämligen ett hinder av förut omtalade art för växelbeloppets

utbekommande verka uppskov i skyldigheten att inom lagstadgad

tid avbryta preskriptionen, synes mindre riktigt att ett faktiskt hinder för

rättsliga åtgärders vidtagande mot en regressgäldenär (stämnings uttagande

eller delgivande eller ingivande av bevakningshandlingar i konkurs) icke

skall äga någon verkan i sådant hänseende utan medföra förlust av

rätten till regress. Ett frångående av stiftarnas av nuvarande lag ståndpunkt

härutinnan kan väl försvaras med hänsyn till den utveckling,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

frågan om verkan av force majeure under senare tider undergått, i vilket

avseende må hänvisas till prolessor Koersners promemoria.

I nämnda promemoria har uppmärksamhet fästs å ytterligare ett

slag av fall, i vilka de motsvarande preskriptionsreglerna ävenledes

synas lämpligen böra mildras. I vissa länder hava utfärdats moratoriebestämmelser

av sådan innebörd att, oaktat intet hinder lägges mot

presentation av en växel å förfallodagen och upptagande av protest,

huvudgäldenären, d. v. s. acceptanten eller trassaten, är berättigad

eller åtminstone av domstol kan berättigas till anstånd med betalningen.

Moratorium i denna form förekommer bland annat i Danmark. I

dessa fall har således växelinnehavaren kunnat förskaffa sig det nödiga

underlaget för regresstalans anställande, och, såvitt icke moratoriebestämmelserna

i Sverige skulle lägga hinder i vägen, har alltså växelinnehavaren

möjlighet att omedelbart hos regressgäldenärer här i riket

utfå växelbeloppet. Men icke desto mindre är otvivelaktigt att praktiskt

sett för båda parterna ofta är av intresse, att växelinnehavaren,

obunden av preskriptionsreglerna, må kunna vänta med att vända sig

mot regressgäldenären tilldess det efter utlöpandet av anstandet för

acceptanten eller trassaten visat sig, huruvida betalning kunnat hos

denne utfås. Eu modifikation av preskriptionsbestämmelserna för dessa

fall synes näppeligen kunna bliva till förfång för någon av parterna,

och har utskottet fördenskull ansett sig böra föreslå ett stadgande i

den riktning att, därest växelbetalare på grund av särskilt lagbud eller

domstols förordnande erhållit anstånd med växels betalning, tiden för

preskriptionen mot andra växelgäldenärer utsträckes utöver anståndstiden.

Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke även i det fall, att

dylikt anstånd meddelats en utställare eller överlåtare, den mot eu

efterföljande överlåtare löpande preskriptionstiden av enahanda hänsyn

borde utsträckas. Tillräckligt starkt praktiskt behov, som skulle kunna

uppväga olägenheterna av denna ytterligare utsträckning av principen

i sist föreslagna stadgande, lärer emellertid ej föreligga.

Med avseende å alla de ifrågavarande fallen framställer sig frågan,

huruvida den suspensiva verkan av hindret eller anståndet bör bestämmas

sålunda, att den lagliga preskriptionsfristen förlänges med hela

den tid hindret eller anståndet varat eller så att tiden för preskriptionens

inträdande utsträckes så länge, att vederbörande får på sig eu viss

relativt kort tid (exempelvis en eller två månader) efter hiudrets eller

anståndets upphörande att göra sin talan gällande. Den förra principen

är, såvitt angår frågan om verkan av force majeure på preskriptionsreglerna,

antagen inom åtskilliga främmande staters rätt (se pro
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

7

fessor Köersners promemoria). Den senare principen åter har fått sitt

uttryck i de nästlidet år hos oss antagna moratorieförfattningarna (se

t. ex. 12 § i lagen den 4 september 1914 om utsträckt anstånd med

betalning av gäld) och överensstämmer även med vad som gäller enligt

92 § växellagen i fråga om skyldighet att eljest vidtaga åtgärder för

bevarande av växelrätt, dock att skyldigheten att efter hindrets upphörande

vidtaga behövlig åtgärd förklarats inträda »oförtövat». Med hänsyn

till sistnämnda omständigheter samt den i viss mån provisoriska

karaktär, som den nu ifrågasatta lagstiftningen får anses äga, synes

det utskottet lämpligast att upptaga den sist angivna grundsatsen och

alltså låta skyldigheten att stämma för avbrytande av preskription inträda

viss tid efter hindrets upphörande, vilken tid utskottet skäligen

funnit kunna sättas till två månader.

De ifrågasatta bestämmelserna avse företrädesvis att vinna undantag

från den i 78 § växellagen upptagna regeln, men då även stadgandet

i 79 § kan i vissa fall behöva mildras i angivna riktningen, synes

undantag i tillämplig mån böra medgivas också från detta stadgande.

Däremot torde knappast anledning vara att föreslå bestämmelser, syftande

till modifiering i förevarande hänseende av regeln i 77 §

växellagen.

Vad i det föregående sagts om växlar gäller givetvis även om

checkar.

Uppenbarligen bör den ifrågasatta lagstiftningen omfatta även växlar,

som vid tiden för lagens trädande i kraft äro utgivna, så vitt preskription

ej redan inträtt. Då något undantag för sådana växlar icke upptagits

i förslaget, gälla alltså dettas bestämmelser också dessa växlar.

Beträffande själva formen för lagstiftningen må framhållas att,

förutom den nödiga ändringen i 92 § växellagen, de övriga bestämmelserna

synas lämpligen böra givas i form av särskild lag. Den förut

framhållna provisoriska karaktären av denna lagstiftning samt hänsynen

till den mellan de skandinaviska staterna bestående gemensamheten i

fråga om växellagen hava synts utskottet särskilt tala mot de nya bestämmelsernas

inpassande i densamma.

Det må i detta sammanhang omnämnas att med föranledande av

nu förevarande motion i de danska och norska riksdagarna av enskilda

ledamöter väckts motioner av enahanda innebörd som denna. Givetvis

hade det varit önskligt, om den behövliga lagstiftningen kunnat komma

till stånd efter närmare skandinaviskt samarbete. Av hänsyn särskilt

till frågans brådskande karaktär har ett sådant emellertid ansetts icke

böra ifrågasättas. Utskottet vill till sist betona önskvärdheten av att,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

sedan erfarenheterna från den nuvarande kristiden å ifrågavarande område

av växelrätten mognat, frågan om definitiva lagändringar i ämnet

göres till föremål för gemensamma skandinaviska överläggningar.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, med anledning av herr Hedenlunds

ifrågavarande motion, måtte för sin del antaga

följande förslag till:

l:o) Lag om ändrad lydelse av 92 § växellagen.

(Nuvarande lydelse:)

Varder det, i följd av antingen

lagbud (moratorium) eller ock avbrott

i den allmänna samfärdseln

eller - liknande utomordentliga tilldragelser

(vis major), för någon

omöjligt att företaga en handling,

varav växelrättens bevarande är

beroende, hare han, utom i de fall,

som i tolvte kapitlet omförmälas, sin

rätt förvarad, därest han oförtövat

efter sådant hinders upphörande företager

vad honom ålåg.

(Föreslagen lydelse:)

Härigenom förordnas, att 92

§ växellagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Varder det, i följd av antingen

lagbud (moratorium) eller ock avbrott

i den allmänna samfärdseln

eller liknande utomordentliga tilldragelser

(vis major), för någon

omöjligt att företaga en handling,

varav växelrättens bevarande är beroende,

hane han sin rätt förvarad,

därest han oförtövat efter hindrets

upphörande eller, där fråga är om

åtgärd för avbrytande av preskription,

inom två månader efter det

hindret upphört företager vad honom

ålåg.

Denna lag skall träda i kraft

dagen efter den, då lagen enligt

därå meddelad uppgift utkommit

från trycket i Svensk författningssamling.

T

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

9

2:o) Lag angående undanlag i vissa fall från bestäm in el sent a om

preskription av växlar och checkar.

Härigenom förordnas:

Möter sådant hinder, som i 92 § växeilagen sägs, att i stadgad

ordning uppvisa växel till betalning eller upptaga protest för utebliven

betalning, eller åtnjuter växelbetalare på grund av särskilt lagbud eller

domstols förordnande anstånd med växelns betalning, skall, utan hinder

av vad i 78 § växellagen stadgas, preskription av återgångsfordran

icke inträda förr än två månader förflutit efter hindrets eller anståndets

upphörande.

Åtnjuter växelgivare eller överlåtare på grund av särskilt lagbud

anstånd med återgångsfordrans betalning, skall ej heller, oansett vad i

78 eller 79 § växeilagen stadgas, preskription av återgångsfordringen

i förhållande till den gäldenär inträda förr än två månader förflutit

efter anståndets upphörande.

Vad ovan sagts om växel skall äga motsvarande tillämpning; i

fråga om check. F ö

. Denna lag skall, träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt

därå. meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

ö

Stockholm den 9 april 1915.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 15 höft, (Nr IS.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

Bil. A.

Tryckt som manuskript.

»P, M.

Växellagarnas bestämmelser om växelgäldenärernas stränga ansvarighet motsvaras

som bekant av föreskrifter om förpliktelser att företaga åtskilliga handlingar,

av vilka växelrättens bevarande är beroende, såsom skyldighet att vid

förfallotid©!! presentera växeln hos godkännaren samt att styrka utebliven betalning

genom s. k. protest, allt vid äventyr av växelrättens förlust gentemot växelutställare

och växelöverlåtare. Vidare givas särskilda preskriptionsbestämmelser,

avsedda att i möjligaste mån förkorta den s. k. växelomgången. Huruvida emellertid

dessa växelrättens bestämmelser äro i den meningen nödvändiga, att underlåtenhet

att företaga eu föreskriven handling under alla förhållanden skall medföra

växelrättens förlust, har varit föremål för olika meningar. Att en underlåtenhet,

orsakad av försummelse eller vållande, skall ligga den, som har att

företaga handlingen, till last, är självklart. Men även en underlåtenhet, för vilken

icke föreligger någon skuld, men vilken är beroende på en individuell olyckshändelse

(casus), anses i allmänhet böra drabba den, som skolat företaga handlingen.

Endast den engelsk-amerikanska rätten samt möjligen också växelrätten

i Holland ävensom äldre dansk-norsk och rysk rätt godkänna jämväl eu dylik

ursäkt, så att växelrätten uppehälles, fastän växelhandlingen icke blivit i behörig

tid företagen. _ ... . ,

Däremot hava större meningsskiljaktigheter inträtt för sadana tall, da det

blivit omöjligt att företaga en handling i följd av en utomordentlig tilldragelse,

en extraordinär, oberäknelig händelse, s. k. händelse av högre hand, vis mami,

force majeure, höhere (1 c val t. vare sig denna händelse utgöres av ett faktiskt

hinder, såsom viss krigstilldragelse, avbrott i den allmänna samfärdseln, större

naturolycka eller av rättsligt hinder, bestående däri att ett lagbud (s. k. moratorielag)

förbjuder växelhandlingens företagande. . _

Innan jag närmare ingår på detta spörsmål, bör jag erinra därom, att enligt

internationella grundsatser (jfr även § 86. av 1880 års. växellag) i fråga om sättet

att verkställa växelåtgärder, som skola vidtagas å utrikes ort till utövande eller

bevarande av växelrätt, skall tillämpas den å ifrågavarande ort gällande lag

På grund härav länder en utländsk föreskrift om, i vilken lokal och på

vilken tid på dagen uppvisning för den utländske trassaten eller acceptanten

skall äga rum, vilket innehåll protesten skall hava etc., till efterrättelse, då återgångstalan

anställes mot inländsk växelutställare eller överlåtare. Och detsamma

ar aven händelsen beträffende utländsk lags stadgande om s. k. protestfrist, d.

v. s. en växelinnehavaren lämnad frist av en eller annan dag efter förfallodagen

för protestens upptagande (jämför hos oss § 41 växellagen, enligt vilken växel

skall protesteras senast å andra söckendagen efter förfallodagen), ävensom om

de ännu i engelska rätten förefintliga days of grace eller respitdagar. llespecttage

eller uppskovsdagar (hos oss förbjudna i § 31 växellagen), vilka lämna en

viss tid till respit åt acceptanten eller trassaten. I den mån dylik protestfrist

eller dylika respitdagar i utländsk . lagstiftning förekomma eller införas genom

s. k. moratorielag, är denna lagstiftning bindande även vid regress mot inländsk

växelgäldenär. Stundom har man emellertid velat utsträcka innebörden av ifråga
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

11

varande bestämmelser på den internationella privaträttens område ännu mera, i

det man velat under uttrycket »sättet» eller formen för verkställande av åtgärder

även hänföra bestämmelser, som i själva verket reelt innefattat ett uppskov med

förfallodagen eller åtminstone ett framflyttande av betalningsdagen samt därav

följande hinder för företagande av protest eller annan växelhandling. Sedan

under 1870—71 års fransk-tyska krig i Frankrike genom åtskilliga författningar

tiden för växlars presentation och protest blivit framskjuten med ända till elva

månader, har man sålunda i flera länder ansett sig kunna förklara dessa författningar

förbindande även för utländska växelutställare och överlåtare, enär desamma

endast skulle innefattt dylika föreskrifter om sättet för växelhandlingars

företagande. På detta sätt löstes bland annat frågan i Sverige, där Högsta domstolen

med 4 röster mot 3 ställde sig på ifrågavarande ståndpunkt (jfr K. M:ts

dom den 14 maj 1873 i Naumanns tidskrift s. 478 samt Welin, Handbok i den

svenska växelrätten, Stockholm 1877, s. 113).

I den mån emellertid en utländsk lag icke av nämnda anledning blir bindande

för en inländsk växelgäldenär, utan det föreligger en verklig moratorielag,

som av extraordinära skäl uppskjuter godkännarens betalningsskyldighet och möjligheten

att presentera och protestera växeln eller att företaga växelåtgärder,

blir frågan om den inländske gäldenärens fortfarande bundenhet, likasom då

faktisk force majeure för handlingens företagande inträtt, beroende på den inhemska

rättens ställning till spörsmålet om verkan av extraordinär omöjlighet

att företaga en växelhandling. Såsom framgår bland annat av clomstolsutslag i

olika länder i fråga om verkan av nämnda franska moratorieförfattningar under

kriget 1870—71, har man härvid kunnat skilja på två olika riktningar. I vissa

land har man på grund av uttryckligt lagbud eller i följd av sedvänja böjt

sig för dylik extraordinär omöjlighet, så att, där på grund av vare sig moratorielag

eller utomordentligt hinder av rent faktisk beskaffenhet en växelhandling

icke kunnat företagas förr än efter förloppet av föreskriven anståndstid, force

majeure förklarats föreligga och växelrätten därför icke ansetts förlorad mot

växelutställare och överlåtare. Detta var förhållandet med England, Frankrike,

Holland, Italien samt Norge och Danmark. I det tyska växelrättssystemets land

har man däremot krävt ett ovillkorligt iakkttagande av den i växeln överenskomna

förfallotiden, i det man ansett, att utställare och endossenter iklätt sig

betalningsansvar för växeln endast under villkor att växelhandlingen i behörig

tid företages. På grund härav ansågs bland annat enligt en bekant dom av

Reichoberhandelsgericht av den 21 februari 1871 innehavare av växel, vilkens

protesterande i Frankrike uppskjutits på grund av de franska växelmoratorielagarna,

hava förlorat sin växelrätt emot tysk utställare av växeln. Samma

ståndpunkt intogs i den österrikiska rätten. För den schweiziska rätten fastslogs

till och med denna mycket formella ståndpunkt i uttrycklig lagbestämmelse,

i det i dess obligationsrätt av år 1881 intogs följande stadgande, som även återfinnes

i 1911 års obligationsrätt, § 813: »Durch Verjährung oder durch Nichtbeobachtung

einer zur Erhaltung des Wechselrechtes vorgeschriebenen Frist

oder Formalität erlöschen die wechselrechtlichen Verbindlichkeiten aus dem

Wechsel selbst dann, wenn die Verjährung oder Versäumnis durch höhere

Gewalt oder sonst ohne eigenes Verscliulden des Wechselgläubigers herbeigefiihrt

worden ist».

På grund av den uppmärksamhet, som det olika bedömandet av det franska

växelmoratoriets verkningar väckt, blev frågan sedermera föremål för diskussioner

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

på flere internationella konferenser med uppgift att åstadkomma likartade växelrättsbestämmelser.

Redan innan 1880 års svenska växellag tillkommit, både dessa

konferenser resulterat i ett förslag till vissa allmänna principer för internationell

privaträtt, de s. k. Bremerreglerna (Principles for an International Law to govern

Bills of Exchange, agreed upon by tlie Commission of the Association for the

Reform and Codification of the law of Nations, appointed åt the Hague in 1875

and approved by the Conference åt Bremen in 1876). N:o 17 av dessa regler

lydde: »The legal time required for protest shall be extended in the ense of vis

major during the time of the c au se of interruption, but shall not in any event

exceed a short period of time to be fixed by the Code». Inträffade vis major

(force majeure), skulle alltså, enligt detta förslag, tiden för protests vidtagande

förlängas så lång tid, som erfordrades, och alltså utställares och överlåtares ansvartstid

förlängas. För att emellertid förebygga en orimlig förlängning av växelgäldenärs

regressrätt på grund av ett främmande lands allt för långt gående moratorielagstiftning,

var i förslaget stipulerat, att man skulle erkänna verkan av force

majeure blott för en kort termin, som kunde vara tillräcklig för vanliga fall. Sedan

denna termin gått till ända, skulle sålunda regressrätten vara förlorad gentemot

utställare och endossenter, emedan växeln icke blivit vederbörligen presenterad

och protesterad.

Vid utarbetande av den skandinaviska växellagen, vilken enligt given instruktion

skulle grundas på den tyska rätten, ansågo sig kommitterade, på grund av

den övervägande anslutning, som hänsynstagande till force majeure vunnit, samt

i följd av uttalade önskningar från affärslivets representanter böra i detta hänseende

göra ett undantag ifrån den tyska rättens grundsatser. I § 92 fick. alltså inflyta

bestämmelse om, att då på grund av moratorielag eller force majeure det

varder omöjligt för någon att företaga en handling, varav växelrättens bevarande

är beroende, växelrätten är förvarad, därest handlingen oförtövat efter sådant

hinders upphörande företages. Men kommitterade funno sig icke kunna upprätthålla

denna regel i hela dess vidd. Ehuruväl de icke ansågo det möjligt att föreslå

en bestämmelse i enlighet med Bremerreglernas förslag, sökte de sätta en

gräns för fortvaron av den förlängning i regressansvaret, som moratorielag eller

annan force majeure kunde förorsaka, genom att från bestämmelserna undantaga

de i 12 kapitlet växellagen omförmälda preskriptionstiderna. Kommitterade yttra

härom: »Med anledning av det franska växelmoratoriet har man för att förebygga

en dylik orimlig förlängning av skyldigheten att möta regress, som uppkommit

genom ett främmande lands ensidiga och egna undersåtar alltför mycket gynnande

lagstiftning, uttalat den önskan, att man skulle erkänna verkan av vis major blott

för en kort termin, som kunde vara tillräcklig för vanligare fall. Riktigheten

härav kan måhända medgivas; men då en sådan termin skulle vara alldeles godtycklig,

så synes förverkligandet av nämnda tanke, för att ej framkalla nya olikheter

mellan de särskilda landen, i alla händelser böra överlämnas åt en blivande

internationell lag.

För övrigt har utkastet på visst sätt satt en gräns för fortvaron av den förlängning

av skyldigheten att möta regress, som vis major förorsakar, i det man

nämligen från denna §:s inflytande undantagit de i 12:te kapitlet omförmälda

preskriptionstiderna. Yisserligen har fransk rättspraxis låtit preskriptionens lopp

börja först med upphörandet av force majeure; men då det lämnats så god tid

att vidtaga erforderliga mått och steg, som i detta fall blir det regelmässiga förhållandet,

tyckes ej tillräcklig anledning finnas att mildra växelrättens stränghet

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlutande Nr 18.

13

blott i och för alldeles utomordentliga förhållanden. Man torde lägga märke därtill,

att, då utkastet låter preskriptionen löpa från förfallodagen, ett framskjutande

av protesttiden icke skall förlänga preskriptionstiden.»

I följd härav inflöt i § 92 växellagen förbehållet »utom i de fall, som i tolfte

kapitlet omförmälas».

Sammanställer’ man nyss citerade utdrag ur motiven till växellagen med

Bremerreglerna torde man komma till den slutsatsen, att kommitterade avsett

att genom ifrågavarande förbehåll förkorta den tid, under vilken växelrätten skulle

upprätthållas i trots av hinder för växelrättshandlings företagande på grund av

moratorielag eller vis major. Har hindret varat så länge som de i tolfte kapitlet

angivna preskriptionstiderna, skulle enligt kommitterades mening prejudiciering

av växeln inträda, så att utställare och överlåtare ej längre skulle vara bundna.

Yad kommitterade sålunda avsett har dock icke fått tydligt uttryck i lagtexten.

Tvärtom finnes skäl för att vid tolkning av lagrummet enligt allmänna lagtolkningsregler

i förbehållet i fråga inlägga en annan mening, nämligen att växelrätten

efter nämnda tid går förlorad endast under den förutsättning, att växelutställare

och överlåtare icke i den ordning påminnas om sin regress-skyldighet, att preskription

mot dem avbrytes på sätt i § 80 växellagen föreskrives genom stämnings uttagande

och delgivande. Har dylikt avbrytande av preskriptionen ägt rum, kan visserligen

ifrågavarande stämning icke omedelbar t leda till växelbeloppets utdömande, enär

det ännu är ovisst om betingelsen för regressrättens uppehållande mot utställaren

eller överlåtaren kommer att förefinnas Målet måste därför förklaras vilande i

avvaktan på utredning om att växeln efter upphörandet av det genom moratorielagen

eller vis major åstadkomna protesthindret blivit behörigen presenterad och

protesterad. Skulle emellertid även uttagande och delgivande av stämning hindras

genom moratorielag eller vis major, så blir växelrätten enligt det i § 92 intagna

förbehållet preskriberad. Den tolkning av § 92 växellagen, varför jag sålunda

senast redogjort, har biträtts av statsrådet och chefen för justitiedepartementet i

hans yttrande vid föredragning av K. F. den 23 december 1914 angående ytterligare

anstånd för visst fall med betalning av gäld.

Vilkendera meningen man än inlägger i det i § 92 växellagen givna förbehållet,

så motsvarar detsamma icke den ståndpunkt, som numera allmänt intages

i hithörande frågor.

Efter tillkomsten av de skandinaviska växellagarna hava nämligen även den

tyska växelrättsgruppens män övergått till den uppfattning, som tillåter ett beaktande

av force majeure till förmån för den, som har att företaga en växelhandling.

Under de internationella konferenser, som ägt rum för åstadkommande

# av en enhetlig växelrätt, hava nämligen även representanterna för Tyskland,

Österrike och Schweitz funnit sig kunna frångå den stränga ståndpunkt,

som denna växelgrupp hittills intagit. I följd härav har slutligen på växelrättskonferenserna

i Haag 1910 och 1912 enighet uppnåtts därom, att i den enhetliga

växellag, om vars införande i de flesta kulturländer överenskommelse träffats,

skulle inflyta en bestämmelse, som tillerkänner force majeure i fråga om växels

presentation och protest suspensiv verkan beträffande regressansvaret mot utställare

och endossenter. I detta förslag har man till och med gått så långt, att

vid dylik inträffad force majeure för presentation och protest hos godkännaren

efter en på visst sätt beräknad tid av trettio dagar växelrätten kan göras gällande

emot utställare och endossent, fastän någon protest icke skett. Själva faktum,

att force majeure förelegat, träder efter denna tid i stället för protesten och

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

orsakar, att växelutställare eller överlåtare måste vidkännas ansvar för växeln,

oaktat den icke protesterats. Denna långt gående hänsyn för växelinnehavarens

rätt var beroende på en kompromiss mellan å ena sidan från österrikiskt och

italienskt håll framställt, ännu längre gående krav, nämligen att växeln, då protest

mot godkännaren förhindras av force majeure, skulle kunna omedelbart med

åberopande av denna force majeure, göras gällande mot utställare och endossent,

och å andra sidan yrkande från särskilt tyskt håll, att växelinnehavaren, på sätt

nu är stadgat i § 92 av vår växellag, vid inträffad force majeure för godkännaren

icke skulle få åtnjuta annan förmån än att få anstånd med växelns presentation

och protest hos godkännaren, så att regressrätten mot utställare och endossent

ej heller skulle kunna göras gällande förr än efter anståndstidens slut och under

förutsättning, att då protest i vederbörlig ordning skett. Det första yrkandet var

grundat på särskild hänsyn för växelinnehavaren, medan däremot det senare

yrkandet önskade så till vida skydda förmännen på växeln, att desamma icke

skulle kunna bliva föremål för regress, förrän växelinnehavaren verkligen haft

tillfälle att konstatera, att godkännaren icke kunde fullgöra sin betalningsskyldighet.

*)

Under konferenserna i Haag fäste man sig huvudsakligen vid sådan force

majeure, som bestod i faktiska hinder för växelns presentation och protest, varemot

man tämligen tidigt av politiska skäl överenskom att icke särskilt diskutera

frågan om betydelsen av utländska moratorielagar, vare sig dessa berörde förbud

för växels presentation och protest eller andra växelhandlingar. Emellertid har

man ansett, att, försåvitt en moratorielag verkligen förbjöde växels uppvisande

för protest under viss anståndstid, i själva verket sådan force majeure, som avsåges

i Art. 53 av det enhetliga förslaget till växellag, förelåge. Från denna

synpunkt utgick man också i Österrike och Ungern, då i dessa länder frågan om

verkan av moratorielagar i Balkanstaterna med anledning av senaste Balkankriget

blev akut. Ehuru det enhetliga växellagförslaget icke i övrigt var färdigt för

antagande, utbrötos nämligen bestämmelserna i Art. 53 och antogos med vissa

förändringar såsom speciallagar med något olika lydelse för Österrike den 30

*) Art. 53 i 1912 års Haagkonferens förslag till enhetlig växellag har följande

lydelse: »Quand la presentation de la lettre de changé ou la confection du protét

dans les délais prescrits est empéchée par un obstacle insurmontable (cas de force

majeure), ees délais sont prolongés.

Le porteur est tenu de donner, sans retard, avis du cas de force majeure å son

endosseur et de mentionner cet avis, daté et signé de lui, sur la lettre de changé

ou sur une allonge; pour le surplus, les dispositions de 1’article 44 sont applicables.

Apres la cessation de la force majeure, le porteur doit, sans retard, présenter

la lettre å 1’acceptation ou au paiement et, s’il v a lieu, faire dresser le protét.

Si la force majeure persiste au dela de trente jours å partir de 1’échéance, les

recours peuvent étre exercés, sans que ni la présentation ni la confection d’un protét

ne soit nécessaire.

Pour les lettres de changé å vue ou å un certain délai de vue, le délai de

trente jours court de la date å laquelle le porteur a, méme avant 1’expiration des

délais de présentation, donné avis de la force majeure å son endosseur.

Ne sont point considérés Gömme constituant des cas de force majeure les faits

purement personnels au porteur ou å celui qu’il a chargé de la présentation de la

lettre ou de la confection du protét.»

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 18. 15

november 1912 och för Ungern den 20 december 1912. På grund av dessa lagar

skall vid inträffad force majeure växelinnehavaren efter vidtagande av vissa notifikationsåtgärder

bibehålla sin växelrätt, om växel uppvisas och protesteras

omedelbart efter hindrets upphörande, men om hindret varar mer än trettio

dagar, är växelinnehavaren berättigad att utan protest begagna sin regressrätt

mot utställare och endossent.l)

I Tyskland ansåg man däremot, att frågan om en utländsk moratorielags

betydelse icke var tillräckligt reglerad genom Art. 53 i det enhetliga växellagförslaget.

Meningen var därför att visserligen låta denna artikel inflyta i

den nya tyska växellagen, men att tillika i promulgationslagen till denna lag

inrycka ett särskilt stadgande angående verkan av hinder för växelhandlings

företagande genom utländsk moratorielag. Även här fann man sig emellertid

höra på grund av moratorielagarna i Balkanstaterna särskilt reglera sistberörda

fråga. Pa grund härav tillkom den 13 april 1914 en lag2), som stadgade, att,

*) Den österrikiska Gesetz vom 30. November 1912 (RGB1. Nr 215) iiber den

Einfluss der höheren Gewalt auf die Vornahme wechselrechtlicher Handlungen har

följande lydelse: »Mit Zustimmung beider Häuser des Reichsrates Ande Ich anzuordnen,

wie folgt:

§ 1. Wenn der Presentation des Wechsels oder der Erhebung des Protestes

innerhalb der vorgeschriebenen Fristen ein uniiberwindliches Hindernis (höhere Gewalt)

entgegensteht, so werden diese Fristen veilängert.

Der Inliaber hat ohne Yerzug seinen Indossanten von dem Eintritte der höheren

Gewalt zu benachrichtigen und dies unter Beifiigung des Tages lind seiner Unterschrift

auf dem Wechsel oder einer Allonge zu vermerken; iiberdies finden die

Bestimmungen des Art. 45 der Wechselordnung Anwendung.

Fällt die höhere Gewalt weg, so muss der Inhaber ohne Verzug den Wechsel

zur Annahme oder zur Zahlung präsentieren und gegebenenfalls Protest erheben lassen.

Dauert die höhere Gewalt länger als dreissig Tage nåck dem Verfalltage, so

kann Regress genommen werden, ohne dass die Präsentation oder die Erhebung

eines Protestes erforderlich ist.

För Sichtwechsel oder Wechsel, die auf eine bestimmte Zeit nach Sicht lauten,

läuft die dreissigtägige Frist von dem Tage, an dem der Inhaber, selbst vor Ablauf

der Präsentationsfrist, seinen Indossanten von dem Eintritte der höheren Gewalt

benachrichtigt hat.

Tatsachen, die lediglich die Person des Inhabers oder desjenigen betreffen, den

er mit der Präsentation des Wechsels oder mit der Erhebung des Protestes beauftragt

hat, sind nicht als Fälle der höheren Gewalt anzusehen.

§ 2. Dieses Gesetz tritt mit dem Tage der Kundmachung in Kraft.

Die Bestimmungen der Absätze 1, 3, 4 und 6 des § 1 finden jedoch auch auf

Wechsel Anwendung, die nach dem 11. November 1912 fäll ig geworden sind.

§ 3. Mit dem Vollzuge dieses Gesetzes ist Mein Justizminister im Einvernehmen

mit den Ministern des Handels und der Finanzen betraut.

Wien, am 30. November 1912.»

2) Gesetz iiber die Folgen der Verhinderung wechsel- und scheckrechtlicher

Handlungen im Ausland vom 13. April 1914 (RGB1. 1914, S. 107) har följande lydelse:

Einziger Artikel: Wird die rechtzeitige Vornahme einer Handlung, die im Aus
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

om företagandet i utlandet av en handling för bevarande av växel- eller checkrätt

förhindrades genom en utländsk moratorielag, genom kejserlig förordning

med förbundsrådets medgivande kunde föreskrivas, antingen att uppskov finge

äga rum, till dess handlingen i fråga efter hindrets upphörande företagits, eller

ock att regresstalan kunde efter viss tid göras gällande mot utställare och endossent,

utan att handlingen i fråga alls behövde företagas. Att märka är, att

genom denna lag stadgande givits icke blott för hinder att presentera och protestera

växel, utan även för andra växelhandlingar, såsom för avbrytande av preskription.

Emellertid inträdde krigshändelserna, och med dessa följde moratorielagar

av olika slag och olika omfattning i de flesta länder i världen. Dessa lagar

gingo antingen ut på mer eller mindre omfattande s. k. generalmoratorium, eller

på s. k. specialmoratorium, som tillför vederbörande myndighet befogenhet att

för speciella fall på ansökan av gäldenär meddela anstånd. I allmänhet har utvecklingen

gått i den riktning, att ett tidigare generalmoratorium efter hand

övergått till ett specialmoratorium. Som bekant äro bestämmelser, avseende sistnämnda

slags anstånd, okända för svensk rätt.

I Österrike hava utöver direkta moratorieföreskrifter även i de olika lagarna

(senast Kejs. Förordning av den 25 januari 1915 fiber die Stundung privatrechtlicher

Eorderungen) givits föreskrifter, som ytterligare utveckla de ovannämnda

i lagen av den 30 november 1912 intagna bestämmelser, i det bland

annat vid i följd av de krigiska förhållandena föranledd force majeure uttryckligt

anstånd med betalningstiden stipuleras för den tid, hindret varar och under

ytterligare tio arbetsdagar1). Av intresse är dessutom den i de olika lagarna

återkommande bestämmelsen2), att genom lagen lämnad anståndstid icke inräknas

i preskriptionstid eller andra lagliga frister. Slutligen är även att observera en

lande zur Ausubung oder Erhaltung der Rechte aus einem Wechsel oder einen Scheck

vorzunehmen ist, durch eine dort erlassene gesetzliche Vorschrift verhindert, so kann

durch Kaiserliche Verordnung mit Zustimmung des Bundesrats bestimmt werden,

dass die Rechte ungeachtet der Versäumung bestehen bleiben, sofern die Handlung

unverziiglich nach Wegfall des Hindernisses nachgeholt wird. In gleicher Weise

kann verordnet werden, dass bei einer solchen Verhinderung nach einer bestimmten

Frist Riickgriif genommen werden kann, ohne dass es der Vornahme der Handlung

bedarf.

!) § 12 i förordningen den 15 januari 1915 har följande lydelse:

»Stelt bei Wechseln oder Schecks, ohne Unterschied des Zahlungsortes und des

Ausstellungstages, der Präsentation oder der Protesterhebung ein infolge der kriegerischen

Ereignisse eingetretenes uniiberwindliches Hindernis (höhere Gewalt) entgegen,

so wird die Zahlungszeit, die Frist fiir die Präsentation zur Annahme oder zur

Zahlung und fiir die Protesterhebung um so vid hinausgeschoben, als erforderlich

ist, um nach Wegfall des Hindernisses die wechselrechtliche Handlung vorzunehmen,

mindestens aber bis zum Ablauf von 10 Werktagen nach Wegfall des Hindernisses.

Im Proteste ist das Hindernis und dessen Dauer, soweit als tunlich, festzustellen.»

2) § 14 i förordningen den 15 januari 1915: »Die Dauer der Stundung wird bei

der Berechnung der Verjährungsfrist und der gesetzlichen Fristen zur Erhebung der

Klage nicht eingerechnet».

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

bestämmelse1), som föreskriver, att, om fordringsägare, bosatt i Österrike, i ett

annat land endast i ringare utsträckning eller under strängare villkor än i Österrike

kan göra gällande sina fordringar i annat land, motsvarande inskränkningar

skola gälla för fordringsägare uti ifrågavarande land. Även i Ungern finnas ungefär

liknande föreskrifter.

I Tyskland har, frånsett verkliga moratoriebestämmelser, i eu lag av den 4

augusti 19142) och en förbundsrådets kungörelse den 7 augusti 1914,3) föreskrivits,

*) § 25 i förordningen den 15 januari 1915: »Insoweit Gläubiger, die im Inlande

ihren Wohnsitz (Sitz) haben, in einem anderen Staate privatrechtliche Forderungen

nur in geringerem Ausmasse oder unter weitergehenden Beschränkungen geltend

machen können, als in dieser Kaiserlichen Yerordnung bestimmt ist, unterliegen die

Forderungen von Gläubigern, die in diesem Staate ihren Wohnsitz (Sitz) haben, den

gleichen Einsohränkungen».

2) Gesetz betreffend die Ermächtigung des Bundesrats zu wirtschaftlichen Massnahmen

und fiber die Verlängerung der Fristen des Wechsel- lind Scheckrechts im

Fälle kriegerischer Ereignisse vom 4. August 1914.

§ 1. Wird in Veranlassung kriegerischer Ereignisse die rechtzeitige Yornahme

einer Handlung, deren es zur Austtbung oder Erhaltung des Wechselrechts oder des

Kegressrechts aus dem Scheck bedarf, dureh höhere Gevalt verhindert, so verlängern

sich die ffir die Yornahme der Handlung vorgeschriebenen Fristen um so viel, als

erforderlich ist, um nach Wegfall des Hindernisses die Handlung vorzunehmen,

mindestens aber bis zum Ablauf von sechs Werktagen nach dem Wegfall des Hindernisses.

Als Verhinderung dureh höhere Gewalt gilt es insbesondere:

1. wenn der Ort, vo die Handlung vorgenommen werden muss, von dem Feinde

besetzt ist; es sei denn, dass sie bei Anwendung der im Verkehr erforderlichen

Sorgfalt trotzdem bewirkt werden kann;

2. wenn die zweeks Herbeiffihrung der Handlung zu benutzende Postverbindung

derart unterbrochen ist, dass ein geregelter Postverkehr nicht mehr besteht.

§ 2. Unbeschadet der Yorschrift des § 1 können die dort bezeichneten Fristen

im Fälle kriegerischer Ereignisse dureh kaiserliche Yerordnung mit Zustimmung des

Bundesr its ffir das gesamte Reichsgebiet oder ffir Teile des Reichsgebiets um einen

bestimmten Zeitraum verlängert werden.

Diese Vorschrift findet auf die Schutzgebiete mit der Massgabe Anwendung,

dass es der Zustimmung des Bundesrats nich bedarf.

§ 3. Der Bundesrat wird ermächtigt, während der Zeit des Krieges diejenigen

gesetzlichen Massnahmen anzuordnen, welche sich zur Abhilfe wirtschaftlicher Schädigungen

als notwendig erweisen.

Diese Massnahmen sind dem Reichtstag bei seinem nächsten Zusammentritt zur

Kenntnis zu bringen und auf sein Yerlangen aufzuheben.

§ 4. Dieses Gesetz tritt mit seiner Verktindung in Kraft. Der Zeitpunkt, in

dem das Gesetz ausser Kraft tritt, wird dureh kaiserliche Verordnung mit Zustimmung

des Bundesrats bestimmt.

3) Bekanntmachung, betreffend die Verlängerung der Fristen ffir wechsel- und

scheckrechtliche Handlungen vom 7. August 1914.

Der Bundesrat hat auf Grund des § 3 des Gesetzes fiber Ermächtigung des

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 15 hlift. (Nr 18.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

att om av krigshändelserna orsakad force majeure (höliere Gewalt) eller eu i

utlandet utgiven laglig föreskrift (eine im Auslande erlassene gezetzliche Vorschrift)

företagandet i rätt tid av en handling, varav bevarandet av växelrätten

eller regressrätten å en check är beroende, förhindras, de för företagandet av

handlingen föreskrivna fristerna förlängas så lång tid, som är erforderlig för

att efter hindrets bortfallande företaga handlingen, dock minst sex dagar efter

hindrets upphörande. Genom kungörelse av förbundsrådet den 29 augusti 1914

hava förenämnda sex dagar förlängts till två veckor. — I Schweiz har den 1

september införts ungefär liknande föreskrifter.l 2 *) I detta land förekomma jämväl

bestämmelser, motsvarande de österrikiska om reciprok behandling i hemlandet

av utländsk fordringsägare, i vars hemland gälla strängare bestämmelser gent

emot utlänningar.

Av det nu anförda framgår, att den europeiska lagstiftningen numera

utan förbehåll erkänner det hinder för iakttagande av växelrättens stränga föreskrifter,

som ligger i tillvaron av en moratorielag eller i annan force majeure.

Något skäl att bibehålla det undantag, som gjorts i vår svenska växellag för

bevarande av preskriptionstiderna, föreligger således knappast. En särskild anledning

för den skandinaviska rätten att göra förbehåll för preskription har

emellertid antagligen även legat däruti, att det för densamma är en främmande

grundsats att under normala förhållanden av någon som helst anledning erkänna

avbrott i löpande preskriptionstider. I andra rättssystem är däremot avbrott

(tyska Hemmungen) i preskriptionstiderna stadgade till och med för den vanliga

civila preskriptionen. Sålunda förekomma i tyska Biigerliches Gesetzbuch § 2034)

Bundesrats zu wirtschaftlichen Massnahmen und iiber die Verlängerung der Fristen

des Wechsel- und Scheckrechts im Fälle kriegerischer Ereignisse vom 4. August 1914

beschlossen, dass die im § 1 Abs. 1 des genannten Gesetzes getroffene Vorschrift

auch dann fur anwendbar zu erachten ist, wenn die rechtzeitige Vornahme einer

Handlung, deren es zur Ausiibung oder Erhaltung der Rechte aus einem Wechsel

oder Scheck bedarf, durch eine im Auslande erlassene gesetzliche Vorschrift verhindert

wird.

*) 1. Bundesratsbeschluss den 1 september 1914 innehåller följande: Der

schweizerische Bundesrat, gestutzt auf Ziff. 3 des Bundesbeschlusses vom 3. August

1914 betreffend Massnahmen zum Schutze des Ländes und zur Aufrechthaltung der

Neutralität;

entgegen der Bestimmung des Art. 813, Abs. 1, des schweizerischen Obligationenrechts

vom 30. März 1911, beschliesst:

1. Wird die rechtzeitige Vornahme einer Handlung, die im Auslande zur

Ausiibung oder Erhaltung der Rechte aus einen Wechsel oder einem Check vorzunehmen

ist, durch eine dort erlassene gesetzliche Vorschrift oder durch einen anderen

mit dem Kriegszustand in Zusammenhang stehenden, im Auslande eingetretenen

Fall höherer Gewalt verhindert, so bleiben die Rechte ungeachtet der Versäumung

bestehen, wenn die Handlung bis zum Ablauf von 6 Werktagen nach Wegfall des

Hindernisses nachgeholt wird.

2. Diese Vorschrift tritt sötört in Kraft und wirkt auf den 31. Juli 1914 zuriick.

2) Detta lagrum lyder: Die Verjährung ist gehemmt, solange der berechtigte

durch Stilistand der Rechtspflege innerhalb der letzten 6 Monate der Verjährungsfrist

an der Rechtsverfolgung verhindert ist. Das Gleiche gilt, wenn eine solche Verhinderung

in anderer Weise durch höhere Gewalt herbeigefiihrt wird.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

in

bestämmelser om visst avbrott i preskriptionen, om borgenär hindras att avbryta

på grund av force majeure, försåvitt denna inträffar under de sista sex månaderna

av preskriptions!risten. Även den österrikiska civillagen känner dylika

avbrott, och detta är även fallet med engelsk och nordamerikansk rätt. I fransk

rättspraxis anses också preskriptionens löpande hämmas av force majeure. Jämväl

den schweiziska rätten giver dylika stadganden (§ 134 i 1911 års obligationsrätt),

varjämte särskilt föreskrives, att preskriptionen hämmas »so länge eine Fördelning

vor einem schweizerischen Gericlite nicht geltend gemacht werden bann».

Den nordiska rättens stränga bestämmelser i fråga om preskriptionen äro sålunda

tämligen enastående. Men härtill kommer, att den nordiska växelrättens

preskriptionsföreskrifter dessutom förete den egenheten, att växelpreskriptionen,

för så vitt det gäller återgångsfordran, som tillkommer växelinnehavare i förhållandet

till växelgivare och överlåtare, enligt § 78 växellagen räknas från förfallodagen

och icke, såsom i Tyskland, Schweiz, Ungern m. fl. länder, som i

övrigt hava ungefär liknande preskriptionsbestämmelser, räknas från protestdagen.

På grund härav åstadkommer allenast en bestämmelse i moratorielag,

som i likhet med den tyska moratorielagen i fråga om utländska växlar direkt

uppskjuter förfallodagen, en förlängning av preskriptionstiden, varemot i andra

fall preskriptionstiden lärer få räknas ifrån den ursprungliga verkliga förfallodagen,

icke från den genom moratorielagen åstadkomna, senare betalningsdagen.

I övrigt är att märka, att i åtskilliga länder preskriptionstiden för växlar i varje fall

är längre än i den nordiska rätten. Sålunda gäller för England vanlig civilpreskriptionstid,

eller sex år, och för Frankrike, om ock med viss skyldighet att

företaga vissa formaliteter dessförinnan, vilka formaliteter dock lära uppskjutas

av force majeure, en preskriptionstid av fem är. Slutligen är att märka, att i

i vissa länder, såsom Tyskland (§ 208 B. G. B., som numera även gäller växlar)

och antagligen även Frankrike, preskriptionen kan avbrytas redan genom ett särskilt

erkännande av fordringen, utan stämnings delgivande, medan ju hos oss

enda formen för avbrytande av växelpreskription är stämnings delgivande eller

konkursbevakning.

Av det nu anförda vill det synas, som om det i § 92 intagna undantaget

ej längre motsvarar lagstiftningens ståndpunkt i andra länder eller i övrigt är

erforderligt. Med hänsyn härtill och då det ju icke är uteslutet, att en sådan

situation kan inträda, att force majeure även kan tänkas komma att hindra uttagande

och delgivande av stämning för viss växel till svensk domstol föreligga,

efter vad jag kan förstå, goda skäl för yrkandet om uteslutandet av förbehållet

i fråga.

De i motionen omförmälda praktiska svårigheterna bliva emellertid icke

avhjälpta genom bifall till motionen, ty dessa svårigheter sammanhänga i själva

verket icke med den nuvarande lydelsen av § 92 växellagen. Under förutsättning

av att icke faktiskt force majeure inträffar och hindrar ett avbrytande av

preskriptionen, lärer nämligen något rättsligt hinder icke föreligga för att uttaga

och delgiva stämning till svensk domstol å växelutställare eller överlåtare.

Har växeln i följd av force majeure eller moratorielag icke kunnat protesteras,

kan däremot såsom ovan antytts målet icke slutföras, utan måste förklaras

vilande i avvaktan på detta hinders upphörande. Emellertid kan det även hända,

att den utländska moratorielagen icke förhindrar växelns uppvisande och protest

d. v. s. i viss föreskriven form skett konstaterande, att växeln vid uppvisandet

icke löses av godkännaren, men antingen medgiver viss längre frist med ifråga
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets utlåtande Nr IS.

varande åtgärder, vilken frist det ankommer på växelinnehavaren att begagna eller

icke, eller ock åtminstone medgiver anstånd vare sig genom generalm oratorium

eller specialmoratorium med växelns betalning. För sådan händelse måste ju

växeln — i den mån foree majeure ej föreligger — uppvisas och protesteras i

behörig tid i utlandet för regressrättens bevarande mot inländska växelgäldenärer,

varom intet är att säga. Men dessutom är växelinnehavaren i trots av att

godkännaren; åtnjuter anstånd, tvungen att inom preskriptionstiden uttaga och

delgiva stämning mot svensk växelutställare eller överlåtare. Och i detta fall

kan målet även slutföras vid svensk domstol.

Yad slutligen angår växlar med svenska gäldenärer, som före den 5 augusti

1914 kommit i utländsk mans hand, så gäller enligt lagen den 18 september 1914

om ytterligare anstånd för visst fall med betalning av gäld samt efterföljande

svenska moratorieförfattningar senast K. F. den 20 februari 1915, att vissa sådana

växlar icke få under tiden till den 1 juni 1915 uppvisas eller för bristande

betalning protesteras, liksom att gälden på grund av dessa växlar icke får genom

stämning till domstol utsökas eller på grund av densamma utmätning sökas eller

verkställas. Såsom chefen för justitiedepartementet i ovannämnda yttrande vid

föredragning den 2o december 1914 av samma dag utkommen moratorieförordning

framhöll, lära emellertid ifrågavarande bestämmelser ej utgöra något hinder

för uttagande och delgivande av stämning för avbrytande av preskription, om blott

målet därefter, för så vitt ej svaranden uttryckligen avstår från invändning om

moratoriums åtnjutande, vid första rättegångstillfället återkallas, efter upplysning

att stämning skett i syfte att avbryta preskription. Med hänsyn till bestämmelsen

i § 80 av växellagen, att, då avbrott av preskription ägt rum, utan att växelmålet

föres till slut, ny preskriptionstid skall begynna att löpa från den dag, målet sist

av rätten handlades, lärer det emellertid vara nödvändigt, att målet sålunda handlägges

åtminstone en gång. Det är därför helt säkert förenat med viss risk att

blott uttaga och delgiva stämning, utan att åtminstone därefter tillse, att målet

varit föremål för avskrivningsåtgärd från rättens sida. Och för att denna avskrivningsåtgärd

skall utvisa, att det just gällt en viss bestämd växel, kan ifrågasättas,

om det icke är åtminstone försiktigast, att käranden inställer sig och uppvisar

växeln för intagande i rättens protokoll.

Tvånget att i alla de nu nämnda fallen nödgas uttaga stämning för bevarande

av växelrätten mot preskription framstår som synnerligen motbjudande för

kommersiell uppfattning. Helt naturligt ställer det sig synnerligen främmande för

särskilt utländsk växelinnehavare, att han under tid, då anstånd med växels presentation

och protest åtnjutes och växeln ej får indrivas, skulle kunna vara skyldig

att sålunda uttaga och delgiva en stämning med yrkande om fullgörande av

betalningsskyldighet, vilken stämning han emellertid är skyldig att omedelbart i

någon form taga tillbaka eller som han åtminstone icke för tillfället kan fullfölja

utan måste få förklarad vilande. De kostnader och besvär, som en dylik åtgärd

orsakar, äro för övrigt ganska avsevärda och bliva helt säkert svåra att få ersatta.

Därtill kommer, att även om växelinnehavare bliva upplysta om deras skyldighet

att åsamka sig dylikt besvär och kostnad, det ofta kan möta svårigheter att i tid

hinna ombesörja åtgärden med hänsyn till vanskligheterna med växelns transport

från utlandet till Sverige, samt att det t. o. m. förekommer, att man under denna

tid icke känner till, var växeln förvaras. Visserligen lära svenska växelinnehavare

ofta ombesörja avskrifter av de växlar, som varit i deras händer, men dels sker

detta icke alltid och dels möter det i varje fall svårighet att uttaga stämningar endast

på grundvalen av dylika avskrifter.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

Men även i de fall, då målet ej blott kan anhängniggöras utan också kan

slutföras på eu gång, är det ofta förenat med stora praktiska olägenheter för

en växelinnehavare att för undvikande av preskription nödgas instämma en

växelgäldenär, som helt säkert skall utan vidare fullgöra sina skyldigheter, så

snart det styrkes, att godkännaren efter åtnjutet anstånd icke honorerat växeln.

En dylik åtgärds vidtagande innebär en chikan, som en bankinrättning ytterst

motvilligt vidtager mot sina kunder. Eu växelstämning, innebär nämligen alltid

en prickning i kredithänseende och detta så mycket mera, som vederbörande

upplysningsbyråer möjligen kunna komma att sedermera göra gällande, att personen

i fråga måst stämmas å växel.

Slutligen kan det ju tänkas, att ovan omforma]da eller andra reciprocitetsklausuler

i främmande lagar kunna få eu oväntad och farlig betydelse för svenska

växelinnehavarne.

Från nu angivna svårigheter skulle affärsvärlden emellertid måhända kunna

befrias. För sådant ändamål erfordras en bestämmelse, som upphäver skyldigheten

att genom stämning avbryta preskription under den tid, då antingen

protest eller annan växelhandling på grund av force majeure eller moratorielag

icke kan företagas, eller det genom moratorielag är påbjudet, att växel icke

får genom stämning utsökas, eller åtminstone i följd av moratorielag godkännare

eller annan tidigare ansvarig växelgäldenär åtnjuter anstånd, s. k. specialmoratorium,

för växeln. Genom en sådan bestämmelse skulle växelinnehavare

ernå den förmån, att han icke vore tvungen att vända sig mot inländsk utställare

eller överlåtare av växeln, förrän han haft tillfälle att genom rättsliga åtgärders

fullständiga genomförande konstatera, att betalning ej kunnat erhållas

av godkännare eller annan tidigare växelgäldenär. Å andra sidan skulle naturligtvis

växelinnehavaren icke vara betagen sin rättighet att, där villkoren för

återgångstalan vore fyllda, och sådant eljest är möjligt, anställa dylik talan mot

ifrågavarande utställare eller överlåtare.

Vid formulerandet av eu dylik bestämmelse kan man tänka sig åtminstone

tva olika vägar. Den ena skulle vara att i enlighet med de grundsatser, som

i annat avseende ifråga om frister tillämpats i de svenska moratorieförfattningarne,

på det sätt framskjuta preskriptionstiden, att växelinnehavare i här ovan

nämnda fall förklaras hava uppehållit sin rätt, om han avbryter preskriptionen

inom en månad, efter det hindret för växelhandlingens företagande eller växelns

utsökande genom stämning upphört eller tiden för specialmoratoriet utgått. Den

andra utvägen skulle bestå i att i enlighet med vissa utländska mönster införa ett

s. k. hämmande av preskriptionstiden. För sådant fall skulle föreskrivas, att

den tid, varunder dylikt hinder föreligger, eller anstånd är medgivet, icke skall

inräknas i den i tolfte kapitlet av växellagen föreskrivna preskriptionstiden utan

skall avräknas vid beräkningen av nämnda tid.

Den nya lagbestämmelsen, vilken väl även skulle hava tillämpning på checkar

skulle träda i kraft genast efter utfärdandet samt avse jämväl växlar och

checkar, som tidigare förfallit till betalning, i den mån preskription icke redan

inträtt.

Huruvida bestämmelsen skulle gälla treårspreskriptionen mot godkännare,

kan ju vara föremål för olika meningar. Däremot lärer densamma erfordras ej

blott ifråga om de i § 78 föreskrivna preskriptionstiderna utan även beträffande

de i § 79 omförmälda.

Såsom av det föregående framgår, har ett hämmande av preskriptionstiden

eu förebild i den österrikiska lagstiftningen. I Frankrike har genom efter kriget

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

utgivna författningar av den 5 och 10 augusti samt 12, 15 och 31 december 1914

stadgats suspension av preskriptionstiden i olika utsträckning. Och i Tyskland

hava även genom »Gesetz, betreffend den Schutz der infolge des Krieges an

Wahrnemung ihrer Eechte behinderten Personen vom 4. August 1914», § 8

samt genom förbundsrådets Bekanntmachung iiber die Verjährungsfristen vom

22. Dezeinber 1914 införts extraordinära bestämmelser i samma riktning.

Ur flera synpunkter är det måhända lämpligt att giva bestämmelserna i en

särskild författning. En suspension i dylik ordning förutsättes också vara lämplig

även för nordisk rätt av den danske författaren V. C. Thomsen i hans bekanta

arbete: »Bidrag till Leeren om Fordringsrettigheders Forseldelse efter dansk og

fremmed Ret». Bet heter i detta arbete, sid. 162: »Inträde Krigsbegivenlieder,

som medfore en almindelig og Isengere Standsning av Samfssrslen eller

Retsplejen, vil det väl kunne vaere rimeligt att lade dette faa inflydelse paa

Foraeldelsen; men saadant vil vistnok hensigtsmsessigere end ved en almindelig

Förskrift i Loven kunne ske ved Lejlighedslove, i hvilke der navnlig vil kunne

fastssettes bestemte Tidspunkter, foa hvilke en Standsning skal inträde eller

Foraeldelsefristen igjen • begynde åt lobe eller en efter Forholdene afpasset Tillhegsfrist

skal regnes, ligesom ogsaa en saadan Lov vil have det Fortrin, åt den

henleder enhvers Opmaerksomhed paa dette Forhold*.

Emellertid kan det ju även tänkas att införa ett särskilt nytt moment i §92

växellagen.

Stockholm den 9 mars 1915.

Albert Köersner.

Professor vid Handelshögskolan i Stockholm.

Stockholm, I£. L. Beckmans Boktr,, 1915,

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1915:55 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion med förslag till ändrad lydelse av 92 § växellagen. s. 1 i texten