Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående dels åtgärder till motverkande av förefintliga missförhållanden med avseende å det sedliga tillståndet i riket, dels ock ändring i 10 kap. 14 § strafflagen.

1915-10-17 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1915:21, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående dels åtgärder till motverkande av förefintliga missförhållanden med avseende å det sedliga tillståndet i riket, dels ock ändring i 10 kap. 14 § strafflagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

1

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 13 april 1315 kl. 8 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående dels åtgärder

till motverkande av förefintliga missförhållanden med

avseende å det sedliga tillståndet i riket, dels ock ändring

i 10 kap. 14 § strafflagen.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen*, af Ekenstam, Söderbergh,

Trana, Stärner*, Alexanderson, greve Spens, Tisell*, Richard Jonson,

Pettersson i Bjälbo, Persson i Norrköping, Gustafsson i Örebro, Schotte,

Igel * och Svensson i Eskilstuna *.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, nr 1, har herr Thgrén hemställt, »att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande,

på vad sätt åtgärder må kunna vidtagas i syfte att motverka

förefintliga missförhållanden med avseende å det sedliga tillståndet i

riket, samt därefter för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen

kan föranleda».

I samband med denna motion har lagutskottet till behandling förehaft

en inom nämnda kammare av samme motionär väckt motion, nr 2,

uti vilken sistnämnda motion hemställts, »att sådan ändring måtte vidtagas

i strafflagen 10 kap. 14 § att samma straff, som där för närvarande

stadgas för offentlig uppmaning till ohörsamhet mot lag eller laga

myndighet, måtte utsträckas att gälla jämväl offentlig uppmaning till

osedlighet».

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 18 käft. (Nr 21.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

Såsom motionären i sin förstnämnda motion berört, hemställdes

uti en vid januaririksdagen sistlidet år inom första kammaren väckt

motion (nr 33), att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t ville snarast möjligt vidtaga kraftiga åtgärder i lagstiftningsväg

eller annorledes för att motarbeta den tilltagande sedliga

urartningen på olika områden.

Jämväl inom andra kammaren väcktes vid nämnda riksdag eu

motion med enahanda hemställan.

Till stöd för de i dessa motioner framställda yrkanden anfördes

följande:

Motivering.

»Upprörande tilldragelser på det sedliga området hava under det

senast gångna året timat i vårt land. Råheten har gått därhän, att

människoliv hava fallit offer för de lössläppta lustarna. Och det mest

beklagansvärda är, att man härvid icke vågar hängiva sig åt någon

förhoppning, att det onda, som sålunda tagit sig utbrott, eljest är statt

i avtagande. Tyvärr framträda fastmer på olika områden symtom på

att det hotar att tillväxa.

Vår brottmålsstatistik företer i det hänseendet oroväckande siffror.

Chefens för justitiedepartementet nyss avgivna ämbetsberättelse för 1912

visar sålunda en stark stegring i antalet sakfällda under den senaste

tiden. Antalet för grövre brott sakfällda steg sålunda från 2,624 år

1911 till 2,842 år 1912 eller med icke mindre än 8.3 procent. (Hela

antalet sakfällda ökades samtidigt från 93,013 till 100,335, d. v. s. med

7.9 procent.) Fallen av våldtäkt hava ensamt ökats från 15 till 26,

och det lärer icke vara anledning antaga, att sistnämnda antal under

1913 minskats.

Tyvärr är det icke heller här fråga om blott ett tillfälligt förhållande.

En jämförande statistik för de sista decennierna över antalet

sakxällda för våldtäkt och sedlighetsbrott visar nämligen för nedanstående

femårsperioder följande beklagliga siffror:

Summa för åren Våldtäkt

1866—70 30

1871—75 17

1876—80 21

1881—85 44

1886—90 38

1891—95 49

1896—1900 76

1901—05 77

1906—10 71

sedlighetsbrott

Ringare sedlighetsbrott

80

337

91

403

83

686

95

894

137

754

161

1,060

225

1,354

225

1,253

284

1,372

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottet'',i utlåtande Nr 21. 3

Stegringen är, såsom synes, i stort sett alltjämt fortgående, särskilt

inom gruppen grövre sedlighetsbrott. Den är därjämte vida starkare

än folkmängdstillväxten under samma period. I detta hänseende kan

det vara skäl hänvisa till en av överdirektören och chefen för kungl.

fångvårdsstyrelsen V. Almquist i Svensk Tidskrift, 1913, häftet 6, offentliggjord

framställning. Däri meddelas, med siffror hämtade från andra

femårsperioder än de ovan använda, att i straffanstalterna under nedannämnda

femårsperioder intagits följande antal personer, dömda till straffarbete

eller fängelse för äktenskaps- och sedlighetsbrott:

Ai-

Antal

Medeltal

ds 78—82

172

34

1883—87

184

37

1888—92

193

39

1893—97

280

56

1898—1902

313

63

1903—07

279

56

1908—12 ''

345

69

»Under det att befolkningssiffran», heter det vidare i samma artikel,

»stigit med 20.9 procent, har antalet av ifrågavarande brott stigit med

103 procent. Egendomligt är att se, hurusom dessa brott alltmera tilltagit

från 1890-talets ingång, för att bli allra talrikast under sista

femårsperioden. Stämmer icke detta tillsammans med tiderna för den

kristendomsfientliga och ungsocialistiska propagandans överhandtagande?»

Även på andra områden än de egentliga sedlighetsbrottens företer

vår statistik siffror, som tyda på betänkliga sjukdomar i samhällslivet.

Sakförda för statsbrott, majestätsbrott och brott mot offentlig myndighet

(straff!. 8—10 kap.) voro sålunda under följande femårsperioder.

Summor för åren

Samtliga ’)

Därav sakfälla för grövre

brott mot 10 kap.

1866—70

4,629

—

1871—75

6,629

—

1876—80

8,411

2\

444

1881—85

8,494

1886—90

11,181

603

1891—95

12,950

734

1896—1900

16,678

976

1901 — 05

19,488

1,593

1906—10

21,017

1,732

*) Talen äro något högre än de verkliga, beroende på dubbelräkningar.

*} Uppdelning saknas för de tre första femårsperioderna.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

Den stegrade motvilja att böja sig för samhällelig lag och ordning,

som framträder i dessa siffror, är utan afl fråga, även den, för samhällets

sunda liv ett symtom av betänklig art.

Går man till sådana grundvalar för samhällets bestånd som äktenskap

och familjeliv, företer som bekant åter vår statistik siffror, som

tala ett oroväckande språk. Nedanstående tabell, utdragen ur »Sveriges

officiella statistik i sammandrag 1913», är här belysande.

j Land

Folk- ökning

i *?''

Antal

invånare

Ingångna

äktenskap

Levande

födda

Dödfödda j

Döda

Oäkta

levande

födda i % av

samtliga

levande

födda åren

1906—1910.

under

senaste

10 år.

per kvkm.

år 1910.

årligen 1906—1910 på 1.000

av medelfolkmängden.

inv.

Sverige .....................

7.5

12

6.09

25.4

0.6

14.3

13.52

Norge........................

6.6

7

6.05

26.3

0.6

13.s

6.73

Danmark ..................

12.5

71

7.45

28.2

0.7

13.7

11.00

Finland ....................

15.o

8

6.5 7

3l.o

0.8 ;

17.4

7.02

Ryssland utom Finland

21.2

26

7.so

45.0

28.4

Tyskland ..................

15.2

120

7.94

31.6

1.0

17.5

8.7 2

: Schweiz .....................

13.2

91

7.53

26.0

0.9 |

16.0

4.4 6

Nederländerna............

14.8

174

7.3 4

29.6

1.2

14.3

2.14

Belgien .....................

10.!)

252

7.89

24.7

1.1

15.9

%

6.27

i Storbritannien o. Irland

8.»

145

7.30

26.1

15.1

4.20 j

1 Frankrike ..................

1.6

74

7.89

19.9

0.9 ;

19.2

8.86 i

Portugal.....................

7.0

63

6.13

31.4

20.5

11.32 ]

1 Spanien .....................

5.3

39

| 6.os

33.6

0.8

24.3

4.11

Italien .....................

6.8

121

7.S5

32.1

1.5

21.0

5.0 7

Österrike ..................

9.3

95

7.59

33.5

o.9 j

22.2

12.6 7

Ungern .....................

8.5

64

9.10

36.8

0.7

25.1

9.31 j

Rumänien ..................

15.2

53

9.66

40.s

1.0

26.3

9.04 j

j Bulgarien ..................

15.6

45

9.33

42.1

0.3 i

23.9

0.46

Serbien .....................

16.8

60

9.96

39.3

1.0

24.5

1.10 1

Det framgår av dessa tabeller, hurusom äktenskapsfrekvensen för

perioden 1906—1910 var för Sverige per 1,000 invånare av medelfolkmängden

i årligt medeltal endast 6.0 9, d. v. s. den näst lägsta siffran

bland samtliga europeiska staters. Av en annan tabell i samma statistik

framgår för övrigt, att denna siffra numera är i ytterligare sjunkande;

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 21. 5

för åren 1906—1910 liarden sålunda varit 1906: 6.13, 1907: 6.21, 1908:

6.12, 1909: 5.07, 1910: 6.03, men bär 1911 sjunkit tält o.87- Antalet

levande födda barn var för samma period 1906—1910 bos oss blott

25.0 4 per 1,000 invånare; lägre siffra både under samma period av de

europeiska staterna blott Frankrike och Belgien. Även denna siffra

företer bos oss ett beklagligt nedgående; för nästföregående femårsperiod

1901—1905 var den sålunda 26.1, och bär för år 1910 nedgått

till 24.66 och för år 1911 ytterligare sjunkit till .23.82. Däremot företer

Sverige en synnerligen hög siffra för barn födda utom äktenskapet i

procent av samtliga barn; siffran var nämligen för perioden 1906—1910

icke mindre än 13.52, d. v. s. den högsta i Europa. Denna beklagansvärt

höga siffra bar också, i motsats till de föregående, varit stadd i stigande;

för femårsperioden 1901—1905 utgjorde den nämligen 11.9, som visserligen

redan var eu synnerligen hög siffra, men, såsom synes, sedan dess

betydligt stegrats.

Jämväl dessa företeelser: minskning i antalet äktenskap, minskning

i födelsetal, men stegring i antalet barn födda utom äktenskapet, äro

oroväckande tecken, då det gäller att bedöma grundvalarna för ett

folks bestånd. "Vid deras beaktande får ej heller förgätas, att de grövre

brottslingarna alltid äro relativt mycket flere bland ogifta än bland gifta,

och att barnens uppväxt utom äktenskapet på samma sätt menligt inverkar

på deras motståndskraft mot de nedrivande makterna i livet.

På olika punkter tyda de anförda siffrorna alltså på ett folk, vars

väg på detta område tenderar att gå icke framåt, utan mot undergång.

Och saken är så mycket beklagan svärjare, som den måste ses mot

bakgrunden av att på andra områden — folkupplysningens, nykterhetssträvandenas

m. fl. — ett kraftigt utvecklingsarbete alltjämt gör sig

gällande.

Spörjer man då om orsakerna till det onda, så äro do säkerligen

många och komplicerade. Sociala förhållanden, såsom vissa sidor av

industrialismen, trångboddheten inom städerna o. s. v., medverka utan

tvivel. En mycket stor skuld bär emellertid den ande av njutningslystnad,

som allt mer synes liava gripit olika lager av vårt folk, från

högre klasser till lägre. Begär efter snabb och hastig vinst utan idogt

arbete, stegrade krav på materiell vällevnad och lyx, bristande lust för

sparsamhet, växande obenägenhet att, såsom i äktenskapet, åtaga sig

stadigvarande förpliktelser mot andra och mot framtiden, minskad självtukt,

men ökad trängtan att hängiva sig åt nöjeslivet för dagen in. in.

äro lätt igenkända utslag av denna njutningslystnadens ande; och den

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

motvikt har minskats, som gudsfruktan, vördnad för livets sedliga makter

och den nedärvda insikten om det trogna arbetet såsom den nödvändiga

förutsättningen för egen och landets välgång fordom i högre grad verkade.

I stället har en förkunnelse börjat framträda, som talar rakt

motsatt språk. Överdirektör Almquist säger ock i nyss anförda artikel:

»De predikanter, som nu hava de unga massornas öra, tala icke

om 8jälvövervinnelsens dygd, icke om laglydnadens ära och arbetsamhetens

heder. De ropa ut till de ungas skaror — till alla dessa, som

så litet veta och så litet förstå — att dock de sitta inne med den sanna

visdomen. Läror, på vilka den talande själv icke tror, inplantar han i

okritiska sinnen: ''Följen era drifter! Samvetet är en produkt av de

bättre lottades inpiskning. Vi skola skapa en stat, vars gud heter

lusta, vars kung heter lättja, en stat, där bildning är skam, där renhet

i hjärta och tal väcker allas löje!’»

Och vidare: »Vad kunna de förmå, som hava att tala sanningens

stränga ord om plikt och självuppoffring, om törnekrans och lidande,

vad förmå de mot dem, som smickra lidelserna och utlova sinnlighetens

lustgårdar åt sina trögna? Lägg i den unge mannens eller kvinnans

hand en ädel förkunnares bok och lägg på bordet en sinnesretande

lättfärdig skrift, uselt skriven och smutsigt illustrerad. Tror någon, att

ej denna bok och denna skrift i nästa stund bytt plats? Det rafflande,

det retande vinner över det allvarliga. Men staten, som dock har till

uppgift att stärka de återhållande krafterna hos sina medlemmar för

att stävja missbruken av deras driftliv, staten ser lugnt på, hur landet

översvämmas av dessa förgiftande skrifter i form av böcker och tidningar.»

De anförda orden peka på ett förhållande, som utan tvivel i

väsentlig grad bidrager att öka det onda. Ingen omdömesgill kan bestrida,

att krafter, som förföra, under de senare decennierna tilltagit i

omfattning och hänsynslöshet. Dålig litteratur har aldrig saknats, men

vad som förr var enstaka och av opinionen tämligen brännmärkta undantag

har under senare år brett ut sig i växande mängd, pockande på

anspråk att tolereras såsom skönlitteratur och systematiskt prisande de

lössläppta lustarnas fria spel. De oanständiga vykorten börja åter söka

sig fram. Teatrarna giva stycken, om vilka det kan sägas, att de äro

»monstrum of moral insanity, stupiditet och okonstnärlig ynkedom», att

de föra fram »det rena sexuella snusket», att »där lekes med otukt pa

scenen med samma sorglöshet, som barnungar handskas med dynamit»

o. s. v. Och i tidningar och broschyrer eller genom muntliga föredrag

av kringresande agitatorer göres alltjämt öppet propaganda för preventiva

medel och s. k. »fri kärlek» m. in.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

Omsider liar dock även en reaktion mot den hotande sedliga förvildningen

börjat gorå sig gällande. Ett beaktansvärt tecken därpå

gavs i huvudstaden genom det stora opinionsmötet i Östermalms kyrka

den IT sistlidne oktober, där följande resolution antogs:

»Män och kvinnor, samlade till ett opinionsmöte i Östermalms kyrka i

Stockholm den 17 oktober 1913, uttala som sin övertygelse, att en oroväckande

urartning på det sedliga området breder sig i vårt land.''

Våldtäktsbrott, ofta övade av helt unga personer, följa tätt efter varandra.

En sedligt liv och sedligt tänkesätt oerhört nedbrytande propaganda bedrives

i ungdomskretsar genom den s. k. fria kärlekens lära, förkunnad från en mängd

talarestolar och i en mängd litterära alster. Härigenom hotas hemmet, äktenskapet

och nationens bestånd.

1 danspalats och vid geinensamhetsbad antager nöjeslivet ofta skamlösa former.

En djupt fördärvad, sedeslös anda ger sig uttryck i vykort och fotografier,

avsedda för spridning icke minst bland skolungdom.

Teatrar vädja i hänsynslöst affärsintresse till de sinnliga instinkterna.

Med konstens höga namn bemantlas låga och fula tendenser och strävanden

till ungdomens förförande.

För att motverka dessa ocli andra skadliga inflytanden, som bidraga till

urartning, måste kraftiga åtgärder vidtagas.

Enär det är en bjudande plikt att söka framarbeta en god och sund folkanda.

våga vi till de lagstiftande myndigheterna — vår regering och vår riksdag —

rikta en allvarlig och vördsam hemställan att vidtaga verksamma åtgärder till

hämmande av den öppna såväl som den i mörkret smygande propaganda, som hotar

att förgifta det sedliga medvetandet bland vårt folk och särskilt dess ungdom.

Vi rikta vidare en kraftig vädjan till ordningsmaktens handhavare att med

de medel, som gällande lagstiftning erbjuder, energiskt inskrida mot alla sådana

handlingar av enskilda eller korporationer, som såra tukt och sedlighet och leda

till ett förslappande av den moraliska ansvarskänslan.

Stödet av en allmän folkinening är nödvändigt, Härför vädja vi dels till

tidningspressen med varm anhållan om dess målmedvetna medverkan, dels till alla

välsinnade svenska män och kvinnor, manande dem att i hem och skola, i det offentliga

och enskilda livet omutligen bekämpa de dåliga tendenserna, vare sig de komma

i form av skönlitteraturens eller den bildande konstens- alster eller i framställningar

på teatrar.

Må denna vår vädjan mötas av eu mäktig och vann opinion, som förklarar

sin bestämda vilja vara, att moralens och den kristna religionens grundvalar icke

få nedbrytas i vårt land!»

Bakom mötets uttalande ställde sig sedermera även rikets ärkebiskop

samt ett tjugutal föreningar med kristliga och folkuppfostrande

syften över hela riket.

Det synes ock vara på hög tid, att verksamma åtgärder vidtagas

av statsmakterna till hämmande av det onda, varom här är fråga. Den

djupaste roten till detsamma — en till njutningslystnad och tuktlöshet

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande AV 21.

vänd sinnesriktning — kan visserligen ej omedelbart nås av lagstiftning

eller lagskipning, men offentliga yttringar av det onda böra mer än

hittills skett kunna tillbakahållas och förförelsens framfart stävjas.

Gällande lagstiftning har ej avsett att ställa myndigheterna vapenlösa

mot nu berörda faror för ett sunt samhällsliv. Kap. 18 § 13 strafflagen

stadgar som bekant: »Sprider någon ut eller håller till salu eller

utbjuder skrift, målning, teckning eller bild, som tukt och sedlighet

sårar; straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare, om man

genom annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse

eller fara för andras förförelse därav kommer.» § 13 av ordningsstadgan

för rikets städer föreskriver, efter att i paragrafens förra del

bland annat hava berört skådespel m. in.: »Där sig visar, att tillställ
ning,

som här ovan omförmäles, åsyftar eller innebär något, som strider

mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till svårare oordningar,

äger polismyndigheten att dess förnyande förbjuda. I nu nämnda fall . . .

må sammankomsten av polismyndigheten upplösas.» Och § 3 mom. 13

tryckfrihetsförordningen förklarar som bekant såsom missbruk av tryckfriheten

»framställning, som sårar tukt och sedlighet».

Om emellertid trots dessa bestämmelser det onda florerar och tillväxer,

måste detta tydligen bero på, att lagstadgandena icke i sin formulering

äro nog effektiva, eller att deras tillämpning icke sker med

tillräckligt eftertryck. Om ettdera eller måhända bådadera är fallet,

skall här icke avgöras; fäst står i varje fall, att det nuvarande tillståndet

kräver förbättring. Huru denna bäst skall genomföras, torde emellertid

på åtskilliga punkter för närvarande närmast böra göras till föremål för

utredning.

Beträffande två av de berörda specialområdena, där ett inskridande

är av nöden, torde dock ett par detaljanmärkningar vara på sin plats.

I fråga om föredrag eller andra offentliga uppmaningar till osedlighet

synas goda skäl förefinnas att låta dem drabbas av samma straff,

som för närvarande stadgas för offentlig uppmaning till ohörsamhet

mot lag eller laga myndighet.

Beträffande sedligheten kränkande skådespel har från olika håll

teatercensur ifrågasatts. Det bör då erinras, att Sverige redan tidigare

haft teatercensur. Den infördes på grund av framställning från 1834

—35 års riksdag. Tidigare hade i huvudstaden rått teatermonopol för

de kungl. teatrarne, men samtidigt med att förslag framställdes om

dettas upphävande, uttalade ständerna, att de ansågo »införandet av

censur å de stycken, som uppföras å enskilda teatrar såväl i huvudstaden

som i landsorterna vara både nyttigt och av behovet påkallat,

opaginerad Kontrollera mot PDF

<»

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

helst teatern kan betraktas såsom ett moraliskt bildningsmedel, samt

det således är angeläget att förekomma sådana missbruk, varigenom detta

ändamål kan motverkas». Åven den föregående utskottsbehandlingen

och debatterna visa, att kravet på censur framför allt påkallades av omsorg

för sedlighetens helgd och bevarande. På grund av denna framställning

utfärdades ock den 7 mars 1835 ett kungl. cirkulär, som föreskrev

föregående granskning av skådespel, som skulle uppföras å teatrar

i landsorten.

Jämväl vid nästföljande, 1840—41 års riksdag, var frågan om

teaterverksamheten å bane. Statsmonopolet i huvudstaden hade nämligen

ej ännu upphävts, och frågan härom framfördes sålunda å nyo av ständerna,

vilka emellertid därvid åter uttalade, att det enligt deras övertygelse

var mv högsta vikt att sådana skådespel ej må få uppföras, som

endast giva väring åt lättsinnighet en och åro mot sedligheten stridande,

eller som leda till ett motsatt ändamål mot det, för vilket rikets ständer

•anse teatern vara nyttig». I)å, såsom det vidare hette, »staten synes äga

en moralisk skyldighet och därav följande rättighet att använda det

tvång, som omsorgen för sedlighet och allmän ordning kan påkalla»,

hemställde ständerna, att den för landsortens teatrar gällande föregående

granskningen av skådespel måtte utsträckas även till enskilda teatrar i

huvudstaden, för så vitt rättighet till sådanas anläggande bleve medgiven.

Alltjämt var det sålunda i främsta rummet omsorgen om sedlighetens

bevarande, som framdrev kravet på teatercensur.

Den sålunda införda censuren kvarstod till 1872, då den upphävdes

med anledning av en skrivelse från 1869 års riksdag. Åven

förhandlingarna rörande densamma förtjäna i detta sammanhang beaktande.

Av desamma och av riksdagens skrivelse framgår oförtydbart,

att riksdagen ingalunda avsåg, att den dramatiska konsten skulle ställas

utan kontroll. Skrivelsen framhöll, att om å ena sidan denna konst

kunde utgöra ett kraftigt bildningsmedel, i hög grad ägnat att väcka

och liva känslan för det sköna, sanna, ädla och fosterländska, så kunde

•den ock, utövad i falsk riktning, i icke mindre grad framkalla alldeles

motsatta verkningar. »Att från myndigheternas sida skådespelarekonstens

missbruk noggrant och allvarligt beivras, synes därför vara fullt ut lika

nödvändigt, som det är att vaka däröver, att ej andra konstgrenar eller

det fria ordet missbrukas till skada för allmän moral och samhällsordning.

» Riksdagen ansåg emellertid en preventiv censur icke härvid

vara det lämpliga medlet och hemställde alltså om dess upphävande.

Men vad särskilt anginge sedlighetssårande teaterstycken, framhöll riksdagens

skrivelse, att »18 kap. i gällande strafflag, vilket handlar om

, Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 18 höft. (Nr 21.} 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

sedlighetsbrott, innehåller i 13 § sådana straffbestämmelser, att de kunna

lämpas på teaterföreståndare eller skådespelare, som genom scenisk

framställning sårar tukt och sedlighet», och den betonade även, att det

syntes ligga i sakens natur, att, därest under offentlig föreställning

sedlighetsbrott förekomme, vederbörande; polismyndighet ägde ögonblickligen

inskrida. Under ärendets behandling i riksdagen hade i eu av

kamrarne en uttrycklig förfrågan framställts, om strafflagen innehölle

ett tillräckligt korrektiv för de brott mot sedligheten, som på scenen kunde

ifrågakomma, och denna förfrågan blev då av en framstående jurist och

lagutskottsledamot besvarad med, att kap. 18 § 13 strafflagen »måste ovillkorligen

hava sin tillämpning, då prestationer givas å allmänna teatrar,

varigenom tukt och ärbarhet såras». Åven den kungl. kungörelse av den

38 december 1872, genom vilken teatercensuren upphävdes, hänvisade

till strafflagen och ordningsstadgan för rikets städer såsom innefattande

bestämmelser, »tillämpliga i fråga om missbruk av dramatiska föreställningar».

Teatercensurens avskaffande skedde sålunda under uttryckligförutsättning,

att annorledes tillräckliga och effektiva vapen vore givna

mot sedlighetssårande föreställningar å teatrarne. Och riksdagen har

aldrig släppt kravet, att staten har både rättighet och plikt att inskrida

mot sådana. Redan 1869 års skrivelse antydde möjligheten av att ny

lagstiftning kunde bliva behövlig. Visar sig den ena vägen icke framkomlig,

får med så mycket större kraft en annan följas.

Ty — och det är på alla de nu berörda områdena frågans kärnpunkt

— staten får icke längre åsidosätta ett kraftigt ingripande mot

den tilltagande sedliga urartningen. På det materiella området sökei;

staten på olika punkter skydda sina medborgare mot skadliga företeelser;

den tillåter ingen okontrollerad handel med gifter, straffar giftblandaren

och inskrider preventivt i största möjliga utsträckning mot

skadliga eller underhaltiga näringsämnen. Den vill även annorledes

kraftigt arbeta på förbättrade hygieniska förhållanden i olika avseenden

till stärkande av släktets fysiska livskraft. I möjligaste män söker den

att begränsa och hämma rusdryckernas faror. En religiös folkuppfostransoch

en god folkundervisnings främjande har den ställt bland sina främsta

kulturändamål, viss att endast därigenom nå de nödvändiga förutsättningarna

för samhällets lyckliga utveckling. Och för att denna skall

få fortgå ostörd av inkräktning utifrån, har den alltmera börjat ställa

frågan om försvaret mot yttre fiender på den plats, som tillkommer

densamma. Men den stat, som på sådant sätt på det ena området efter

det andra alltmer söker främja olika förutsättningar för folkets lyckligaliv,

kan utan självmotsägelse icke i det inre låta förförande krafter

ohämmat utbreda sig, vilka hota själva grundvillkoren för dess bestånd.»

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

De sålunda väckta motionerna blevo till följd av riksdagens upplösning

icke föremål för dess behandling.

Med hänvisning till samma motivering väcktes vid senare riksdagen

sistlidet år inom båda kamrarna ånyo motioner uti förevarande

ämnen.

I sitt utlåtande (nr 14) över senast berörda motioner anförde lagutskottet:
-

»förevarande motioner beröra ett ämne, som under den senare Lagutskottet

tiden i allt högre grad tilldragit sig uppmärksamhet inom vida kretsar ”ict-av

vårt land. Med växande oro och bekymmer hava iakttagits åtskilliga <sr

tecken, som utvisa djupgående brister i vårt folks sedliga liv. Tid efter

annan hava sinnena upprörts av våldsgärningar, vilka både genom en

allt talrikare förekomst och genom den råhet och sinnesförvildning, som

därvid tratt i dagen, måste ingiva de allvarligaste farhågor. Såväl

kriminalstatistikens siffror som allmänt kända förhållanden utmärka med

beklaglig tydlighet, att tillståndet i sedligt hänseende på många håll

befinner sig i sjunkande. På samma gång framgår av den starka

ökningen i antalet av de brott, som rikta sig emot staten själv eller

dess organ, att känslan för samhällsmaktens auktoritet i betänklig grad

slappats. Ett förhållande, som jämväl ur olika synpunkter kräver synnerlig

uppmärksamhet, är att vårt land i befolkningsstatistiskt hänseende

intager en ogynnsam och alltjämt försämrad ställning.

Men även andra företeelser än de, för vilka statistiken lämnar redovisning,

häntyda på missförhållanden i berörda avseenden. Yttringar

av råhet, övermod och självsvåld vittna om dåliga inflytelser, som påverka

olika kretsar av vårt folk, ej minst dess ungdom. På senaste

tid hava, såsom motionärerna erinrat, framträtt vissa åskådningar och

Törelser, vilka mer eller mindre medvetet undergräva de sedliga begreppen.

Inför dylika företeelser, vilka i större eller mindre utsträckning beröra

nlla befolkningslager och icke kunna antagas vara av blott tillfällig eller

övergående art, måste det framstå såsom en statsmakternas ovillkorliga

plikt att, i den mån det genom deras åtgöranden kan ske, söka med

allvar och kraft motverka de faror, varmed dessa samhällslyten hota

vårt folk.

I anslutning till motionärernas framställning har utskottet därför

för sin del funnit den viktiga och omfattande frågan om lämpliga

åtgärder i sådant syfte nu böra av riksdagen underställas Kungl. Majtts

beprövande.

På sätt motionärerna framhållit, äro orsakerna till ovan antydda miss
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

förhållanden, såsom ock är fallet med varje mera betydelsefull samhällsföreteelse,

många och djupt liggande. I stort sett torde de i själva

verket sammanhänga med den moderna samhällsutvecklingen. Det är en

även i andra länder prövad erfarenhet, att ett hastigt framåtskridande

i materiell kultur, på samma gång det innebär förbättring av folkens

allmänna levnadsvillkor, ej sällan medfört ökad brottslighet och nedgång

i sedligt hänseende. Mångahanda olägenheter måste givetvis åtfölja

stora befolkningslagers mer eller mindre plötsliga övergång till nya

levnadsförhållanden. I all synnerhet bliva dessa olägenheter starkt framträdande

i ett land, där den moderna industrialismens omdanande inverkan

å de sociala förhållandena icke förmedlats under flera släktled

utan inskränkts till några få decennier. Industrialismens verkningar

sträcka sig numera även till vårt land och hava här som annorstädes

infört åtskilliga faktorer, som starkt påverka kriminaliteten. Särskilt

måste den upplösning av hemliv och familjeband, som vår tids industriella

storproduktion ofta medför, öva ett ytterst ogynnsamt inflytandeå

det sedliga tillståndet. I nära sammanhang härmed står den vanart,

som understundom iakttagits hos den uppväxande generationen. Frånsett

de tyvärr talrika fall, då på grund av olyckliga förhållanden omvårdnaden

av ungdomen kommer att bliva mer eller mindre fullständigt försummad,,

lärer det icke kunna bestridas, att i våra dagar uppfostran av barn och

ungdom inom alla samhällsklasser i allt för många fall utmärkes av en

efterlåtenhet och eu brist på allvar, varav redan tidigt grunden kan

läggas till självsvåld och trots. Otvivelaktigt kan här spåras ett sammanhang

med vissa drag i den allmänna utvecklingen, vilka i många

fall bliva bestämmande för den sedliga uppfattningen, sådan denna i

allt vidare kretsar synes utbilda sig. Den strävan till verklig humanitet,

som är en av nutidens vackraste sidor, övergår stundom i veklighet och

slapphet. På den andliga kulturens område har, såsom motionärerna

med åtskilliga belysande exempel påvisat, en dylik urartning i vissa

avseenden framträtt i osunda och moraliskt förkastliga yttringar. Den i

våra dagar överallt stegrade njutningslystnaden och de ofta alltför högt

ställda anspråken på livet äro ock ägnade att försvaga den återhållande

kraften emot en inbrytande andlig och fysisk degeneration.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att de missförhållanden, som

beröras i de nu föreliggande motionerna, i mångt och mycket äro av

den art, att de undandraga sig ett statsmakternas direkta ingripande.

Överhuvud beror ställningen i detta avseende väsentligen av det allmänna

tänkesättet och den upplysning, som kan påverka detsamma i

riktning mot ett starkare hävdande av de religiösa och sedliga kraven..

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

Uppenbart är ock, att ett höjande av folkets sedliga styrka står i nära

samband med sociala reformer av verkligt värde. Till detta mål leda

sålunda åtgärder, som åsyfta att i allmänhet befordra förbättrade levnadsvillkor

för samhällets ekonomiskt svagare klasser, eller som avse eu

fördjupad folkuppfostran samt främjande av folkhälsa, nykterhet och

sparsamhet. Dock torde den verksamhet, som från statsmakternas sida

kan utvecklas i sistnämnda riktning, icke för nu ifrågavarande ändamål

vara tillfyllest. Jämväl andra utvägar måste sökas för att i möjligaste

mån råda bot för vissa av de missförhållanden, det här gäller att bekämpa.

Uppenbart är dock, att man därvid måste gå fram med synnerlig

omsikt och varsamhet. Det torde därför böra ställas såsom uppgift

för en blivande allsidig undersökning att klargöra, vilka åtgärder i nu

förevarande syfte kunna anses falla inom de praktiska möjligheternas

räckvidd.

I enlighet med sin sålunda uttalade uppfattning har utskottet icke

ansett nödigt eller lämpligt att ingå i närmare prövning av de särskilda

förslag, som innefattas i de föreliggande motionerna, eller att söka

anvisa några mera bestämda riktlinjer för frågans vidare behandling.

Dock anser sig utskottet böra såsom sin mening framhålla, att säi-skild

uppmärksamhet bör ägnas åt gällande lagstiftning i de punkter, där

den visat sig brista i förmåga att kraftigt ingripa emot uppenbar sedeslöshet

i olika former. Åven om lagstiftningens förmåga att härutinnan

skapa ett bättre tillstånd icke får överskattas, synes det dock sannolikt,

att skärpta eller utvidgade bestämmelser i vissa avseenden icke skola

förfela sin verkan. Det synes ock vara i hög grad önskvärt, att hela

den lagstiftning, som avser minderåriga förbrytare eller i övrigt vanartad

och försummad ungdom, o snarast möjligt överses och, där så

kan ske, ytterligare utvecklas. A denna liksom å andra åtgärder, vilka

gå ut på brottslighetens förekommande, torde måhända uppmärksamheten

böra i första hand inriktas.

Beträffande det i särskilda motioner framställda yrkandet om ändring

i 10 kap. 14 § strafflagen i syfte att offentlig uppmaning till osedlighet

måtte i straffrättsligt hänseende behandlas lika med sådan uppmaningtill

brott framgår av utskottets förut här ovan uttalade uppfattning om

nödvändigheten av en föregående allmän utredning att utskottet i sakens

nuvarande läge icke ansett sig böra tillstyrka bifall till nämnda yrkande.

Detsamma torde i allt fall bliva vederbörligen beaktat vid eu allmän

utredning av hithörande spörsmål.»

Med stöd av vad sålunda anförts, hemställde utskottet,

Do) att riksdagen, i anledning av de väckta motionerna, måtte i

s. 14 Kontrollera mot PDF

Ut sköttel.

14 Lagutskottets utlåtande Nr 21.

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kung!. Maj:t täcktes taga under

övervägande, huruvida och på vad sätt åtgärder måtte kunna vidtagas

i syfte att motverka förefintliga missförhållanden med avseende å det

sedliga tillståndet i riket, samt därefter för riksdagen framlägga de förslag,

vartill utredningen kunde föranleda; samt

2:6) att de i samband härmed framställda motionerna om ändring i

10 kap. 14 § strafflagen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Denna utskottets hemställan godkändes av första kammaren, varemot

andra kammaren avslog såväl utskottets hemställan som de i ämnet

väckta motionerna. 1 anseende till kamrarnas olika beslut hade alltså

frågan för nämnda riksdag förfallit.

Vad lagutskottet i sitt ovanintagna yttrande anfört, då ifrågavarande

ämne vid senaste riksdag var föremål för behandling, finner utskottet

allt fortfarande äga giltighet.

På grund härav får utskottet med hänvisning till samma yttrande

hemställa,

l:o) att riksdagen, i anledning av herr Thyréns

motion nr 1 i första kammaren, måtte i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga

under övervägande, huruvida och på vad sätt åtgärder

må kunna vidtagas i syfte att motverka förefintliga

missförhållanden med avseende å det sedliga tillståndet

i riket, samt därefter för riksdagen framlägga de förslag,

vartill utredningen kan föranleda; samt

2:o) att herr Thyréns motion nr 2 i första kammaren

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 april 1915.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 21.

15

Reservationer

av herrar Lindhagen, Söderberyh, Starner, Alexanderson, Persson i Norrköping,

Schotte och Svensson i Eskilstuna, vilka ansett att utskottet bort

hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Härvid har herr Schotte anfört:

Till utskottets utlåtande vid 1914 års andra riksdag över då

väckta motioner i samma syfte som de nu förevarande, fogade jag och

några andra ledamöter av utskottet eu reservation, däri vi, med särskild

motivering, hemställde om en skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t av

annan formulering än utskottsmajoritetens. I denna reservation framhöllo

vi särskilt, att de verksammaste vapnen till praktiskt bekämpande

av sedliga förvillelser och till skapande av ett sunt och kraftigt släkte

vore att hämta av djupgående sociala reformer, närmast eu energisk och

målmedveten kamp mot rusdryckerna samt åtgärder på bostadsfrågans,

jordfrågans och yrkesskyddets område. Vi ställde oss också skeptiska

mot nya lagbud över huvud till bekämpande av samhällsföreteelser av

ifrågavarande slag, företeelser, vilkas orsaker så djupt sammanhänga med

hela den moderna samhällsutvecklingen. Men vi ville å andra sidan icke

bestrida, att i ett eller annat avseende, exempelvis i fråga om rättande

och omhändertagande av minderåriga förbrytare samt sedligt vanvårdade

och försummade barn, ytterligare lagstiftningsåtgärder tilläventyrs kunde

ifrågasättas.

Vad som i fjorårets reservation anfördes vidhåller jag för min del

fortfarande. Det synes mig varit att förvänta, att utskottet i år vid

behandling av förevarande motioner skulle visat något intresse för att

lägga frågan på en vidare bog, och därvid också ge ett kraftigare uttryck

åt de huvudsynpunkter, som i den ovannämnda reservationen

framförts. Så har emellertid ej skett, utan har utskottet allenast avtryckt

sitt utlåtande från i fjor och förklarat sig fortfarande vidhålla

detsamma till punkt och pricka. Det förefaller dock, som om utskottet

borde haft anledning att något överväga, huruvida ståndpunkten från i

fjor bort på detta sätt så strikt vidhållas, då motionären nu har en annan

kläm i motionen (nr 1), än han hade i motsvarande motion vid 1914 års

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets utlåtande Nr 21,

andra riksdag (1915: »på vad sätt åtgärder må kunna vidtagas» etc.;

1914: »vidtaga kraftiga åtgärder i lagstiftningsväg eller annorledes för

att» etc.).

Strafflagskärpningar på förevarande område visa sig också alltför

lätt som palliativ allena och de innebära också vissa faror.

Om en del redan föreliggande förslag, såsom t. ex. reglementeringskommitténs,

icke får vila i ro i vederbörande statsdepartement, utan

föres fram till skyndsamt beslut, skulle säkert åtskilligt vinnas i det

syfte, motionen nr 1 avser.

Vid nu antydda förhållanden och då andra kammaren i fjor avslog

varje framställning till Kungl. Maj:t om åtgärder i förevarande ämne,

har jag ansett lönlöst att nu framkomma med ett medlingsförslag av

den art, som i fjor försöktes. Jag har därför, då jag lika litet nu som

1914 kunnat biträda utskottets förslag och motivering, förenat mig i

yrkandet om avslag å motionerna.

t

STOCKHOLM, ISAAC MAECUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1915.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.