Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om lagbestämmelser angående ordnande av brandväsendet å landsbygden.

1915-04-12 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1915:22, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om lagbestämmelser angående ordnande av brandväsendet å landsbygden.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

1

Nr 22.

Ankom till riksdagens kansli den 13 april 1916 kl. 11 t. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t i fråga om lagbestämmelser angående ordnande av

brandväsendet å landsbygden.

Närvarande: herrar Lindhagen, af Ekenstam, Söderbergh, Trana, Gezelius,

Johanson i Valared*, Lars Olsson, greve Spens, Hult* Pettersson i

Södertelje, Pettersson i Bjälbo, Gustafsson i Örebro, Holmdahl*, Igel,

Lindley i Söderhamn och Lindqvist i Kosta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad Motionen.

motion, nr 28, har herr Emil Molin i Dombäcksmark hemställt, tätt

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

täcktes efter verkställd utredning för riksdagen framlägga förslag till

lagbestämmelser angående ordnandet av brandväsendet å landsbygden».

Till stöd för sin berörda hemställan har motionären hänvisat dels

till en av herr G. N". Torgén vid 1914 års första lagtima riksdag i

ämnet väckt motion, nr 24 i andra kammaren, dels till en vid lagutskottets

utlåtande i anledning av sistnämnda motion fogad reservation

av herr Jakob Pettersson i Södertälje, dels ock till den inom andra

kammaren i ärendet förda debatten.

I sin ovan omförmälda motion, anförde herr Torgén följande : Herr Torgén*

»I Sveriges lag finnes ingen enda bestämmelse om huru förfaras mottonskall,

då vådeld uppkommer i by. Ingen har annat än sin moraliska rätt

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 19 käft. (Nr 22.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

att hjälpa. Ingen har laglig rättighet eller skyldighet att vare sig taga

någon ledning eller biträda, och vid behov av vakt eller eftersläckning,

då stora allmänna värden stå på spel, saknas både möjlighet till handräckning

och medel. Länsmän och Konungens befallningshavande stå

maktlösa.

Många äro de bevis, som givits på nuvarande oefterrättlighetstillstånd.

Vaktmanskapet i en eftersläckning vid ett sågverk avlägsnar

sig, enär ingen ersättning kunde fås, och de hade dock tillkallats genom

länsman och Konungens befallningshavande, som låtsade rätt därtill, enär

stor fara förelåg för eldens utbredning. En länsman söker ordna vattenkedja

vid en eldsvåda i en bondgård i närheten av ett järnvägsbygge,

men fick till svar att ingen hade någon skyldighet. En gång, då fara

förelåg, att en stor by i sin helhet skulle brinna upp, gällde det att

fort få ut den största sprutan, som var kyrkans, men då lär vederbörande

svarat nej, förr än han fått veta vem som skulle betala lånet.

115 kap. byggningabalken finnas redan goda bestämmelser om hur vid

släckningen av skogseld skall förfaras, och ännu ytterligare och mera

skärpta och preciserade bestämmelser väntas. 24 kap. innehåller just

intet mer än titeln »Om vådeld i by» och några ersättningsskyldigheter

samt en hänvisning till strafflagens 19 kap., som i sak ej har annat

att säga än om förhöjt straff för den, som anlagt eld och hindrar

eldens släckning.

Yad har sagts, gäller givetvis ej städer och municipalsamhällen, där

brandkår eller ordnat brandväsende finnes.

Då här tydligen förefinnes en brist i lagstiftningen, får jag

med stöd av det anförda hemställa, att riksdagen måtte besluta

en skrivelse till Kungl. Maj:t, att det täcktes Kungl. Maj:t att utarbeta

och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i motionens

syfte.»

Lagutskottets I avgivet utlåtande (nr 15) avstyrkte lagutskottet herr Torgéns

utidtande ^ifrågavarande motion. Till stöd för sin hemställan anförde utskottet:

»En lagstiftning i ändamål att förebygga eldsolycka och dess följder

måste uppenbarligen röna inflytande av den naturliga olikheten emellan

stad och landsbygd. Brand väsendets ordnande är härvid en uppgift,

som betingas av väsentligen skiljaktiga förutsättningar. En åtskillnad

framträder ock såväl till omfattning som innehåll hos de bestämmelser,

vilka i nu berörda hänseende meddelats i vårt land. Under det att för

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 3

städer och med dem jämförliga samhällen en enhetlig reglering av brandväsendet

kommit till stånd genom en särskild författning, brandstadgan

för rikets städer den 8 maj 1874, inskränker sig motsvarande allmänna

lagstiftning för landsbygden till byggningabalkens ålderdomliga och

knapphändiga stadganden »om skogseld» (15 kap.) och »om vådeld i

by» (24 kap.). I fråga om skogseld har riksdagen år 1903 uttalat sig

för införande av mera tidsenliga bestämmelser, och i anledning av denna

framställning föreligger numera ett av norrländska skogsvårdskommittén

utarbetat lagförslag i ämnet. Särskilda skäl hava beträffande detta slag

av eldfara ansetts påkalla mer vittgående bestämmelser än eljest för

landsbygden funnits lämpligt. Såväl i 15 kap. byggningabalken som i

nyssberörda lagförslag uppställes nämligen för vederbörande ortsbefolkning

såsom en medborgerlig plikt, vars eftersättande medför straffansvar,

att lämna biträde vid släckning av skogseld. I 24 kap. byggningabalken

saknas föreskrift av motsvarande innehåll.^''Av de bestämmelser

i sistnämnda kap., som ännu äga formell giltighet, torde någon, om

ock ringa, praktisk betydelse tillkomma allenast dem, som avse straff

för ovarsamt umgående med eld och sättet för förebringande av bevisning

i visst fall vid skada i följd av eldsolycka.

Då det egentliga brandväsendet å landsbygden sålunda lämnats så

gott som fullständigt oberört av lagstiftningen, har dess ordnande berott

av det lokala och enskilda initiativet. I följd härav hava förhållandena

i detta hänseende länge varit mindre tillfredsställande. Näppeligen lärer

det kunna betvivlas, att eldens förödande verkningar i mer än ett fall

kunnat förekommas eller åtminstone begränsas genom bättre släekningsanordningar

och lämpligare organisation av släckningsarbetet än mångenstädes

stått till buds. Försäkringsväsendets utveckling har väl varit

ägnat att motverka de svåraste ekonomiska följderna av eldsolyckor,

men de anordningar i förebyggande syfte, som försäkringsanstalterna

vanligen föreskriva sina försäkringstagare, kunna tydligen härvid fylla

endast en ganska begränsad uppgift. En avgjord förbättring har emellertid

under senare tid inträtt, sedan brandväsendet i allt större utsträckning

blivit föremål för kommunernas omvårdnad. För landskommunerna

hava vidgade möjligheter till verksamhet i sådan riktning öppnats

genom en förlidet år införd ändring uti 74 § i förordningen om

kommunalstyrelse på landet. Enligt detta stadgande i dess nya lydelse

tillkommer efter Konungens befallningshavandes godkännande gällande

kraft kommunala beslut, vilka äro ämnade att såsom kommunal
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

stadgar tillämpas till befrämjande av, bland annat, vård om brandväsendet.

Denna åt kommunerna sålunda inrymda befogenhet torde

komma att erhålla särskild betydelse på grund av det livliga intresse,

som under de senaste åren ägnats åt arbetet för brand väsendets ordnande

på frivillighetens väg. Efter föredömen i åtskilliga främmande länder,

främst Tyskland och Österrike-Ungern, hava nämligen på skilda håll i

vårt land bildats frivilliga brandkårer i ändamål att vid eldfara utföra

det arbete, som i följd av bristen på åtgärder från det allmännas sida

kan vara erforderligt, äfvensom att tillhandahålla nödig eldsläckningsmateriel.

Dessa kårer, vilka hittills i allmänhet tillhöra rikets sydligare

delar, hava sammanslutit sig till särskilda provinsförbund och numera

jämväl till ett riksförbund. Enligt en utskottet från riksförbundet tillhandakommen

uppgift utgör antalet av till förbundet anslutna kårer för

närvarande 78, av vilka endast tre hava sin verksamhet förlagd till

städer. Eiksförbundet, som under de båda senaste åren åtnjutit statsunderstöd,

har utfört ett omfattande upplysningsarbete samt i ganska

avsevärd utsträckning biträtt kommuner vid ordnandet av eldsläcknings - väsendet och särskilt vid upprättandet av brandordningar.

Då med det växande intresset för en betryggande ordning i nu

förevarande hänseende redan på åtskilliga håll tillkommit bestämmelser

i detta syfte samt genom ovan omnämnda utvidgning av den kommunala

beslutanderätten ett vidare fortgående å samma väg torde vara att

emotse, har helt naturligt uppstått tanke på en allmän lagstiftning i

detta ämne. Framställning till Kungl. Maj:t i sådant hänseende har

redan för tre år sedan gjorts av Skånska brandkårsförbundet, som jämväl

ingivit förslag till en brandstadga för landsbygden. Riksförbundet för

Sveriges frivilliga brandkårer har ock ägnat frågan sin uppmärksamhet

och uttalat sig för åtgärder i samma riktning. Efter det vissa myndigheter

blifvit hörda och ärendet gjorts till föremål för utredning inom

civildepartementet, är detsamma, enligt vad utskottet inhämtat, fortfarande

beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Vid övervägande av det spörsmål, som genom förevarande motion

föreligger till riksdagens prövning, har utskottet för sin del i likhet med

motionären funnit ett ordnande, eventuellt genom lämpliga lagstadganden

av det för närvarande i många fall mindre tillfredställande brandväsendet

å landsbygden synnerligen önskvärt. På samma gång har utskottet

dock icke kunnat undgå att finna lösningen av denna uppgift förenad

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande AV 22. 5

med svårighet. I betraktande att de svenska landskommunernas starki

växlande storlek och befolkningsförhållanden är det uppenbart, att en

allmän lagstiftning uti här ifrågavarande avseende måste framgå med

synnerlig varsamhet för att densamma icke skall medföra onödiga och

olämpliga avvikelser från en ordning, som efter de lokala förhållandena

bäst motsvarar ändamålet. Hess huvudsakliga uppgift måste därför begränsas

till att utgöra en sammanhållande ram för de skilda orternas

ordningsföreskrifter. Även i sådant skick torde den ifrågasatta lagstiftningen

dock icke komma att sakna verklig betydelse. Särskilt med

hänsyn till kommunernas nyvunna beslutanderätt på detta område synes

det antagligt, att enhetliga och allmänt normerande bestämmelser i ämnet

kunna bliva till gagn, icke minst såsom ledning och stöd för kommunerna

vid fastställandet av deras brandordningar. Då innehållet av dylika

lokala föreskrifter på grund av deras gemensamma ändamål måste

bliva i vissa delar överensstämmande, torde en för hela riket gällande

författning kunna vara ägnad att på detta område införa reda och överskådlighet,

som eljest lätt nog kunna äventyras.

Ehuru utskottet alltså icke ställer sig avvisande till det huvudsakliga

syftet med förevarande motion, har utskottet likväl icke ansett sig kunna

tillstyrka riksdagen att i anledning av motionen vidtaga någon åtgärd.

I frågans närvarande skede och utan nödig utredning har utskottet nämligen

icke kunnat bilda sig någon bestämd uppfattning om lämpligaste

sättet för vinnande av här ifrågavarande syfte samt om grundlinjerna

för en eventuellt behövlig lagstiftning. Motionären synes i sistnämnda

hänseende främst vilja framhålla såsom ett önskemål, att lagen skulle

inrymma föreskrifter, åsyftande skyldighet för närboende att vid eldsvåda

lämna biträde med släckningsarbete. Den erfarenhet, från vilken motionärens

framställning i denna del utgår, eller att verksamt deltagande i

släckningsarbete ej skulle vara att påräkna från ortsbefolkningens sida,

kan, enligt vad representanter för skilda landsdelar inom utskottet vitsordat,

ingalunda anses bestyrkt såsom allmängiltig. I de främmande

länder, där brandväsendets utveckling nått högst, har lagstiftningen

stannat vid att ålägga befolkningen allenast en skyldighet att vidtaga

åtgärder för ett ordnat brandväsen. Först sedan andra utvägar efter

noggrann utredning visats icke leda till målet, böra därför enligt utskottets

mening lagbestämmelser av den inllebörd, motionären angivit,

införas i vårt land, där en dylik förpliktelse för lantbefolkningen i

många fall skulle bliva ganska betungande. På denna liksom andra

s. 6 Kontrollera mot PDF

jHerr Petterssons

i Södertälje

reservation.

6 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

huvudpunkter torde meningarna i frågan vara ganska delade. Då såsom

ovan omnämnts, Kungl. Maj:ts uppmärksamhet blivit fäst å frågan och

densamma redan är föremål för utredning, synes vid nu anmärkta omständigheter

anledning till något riksdagens uttalande i ämnet ej föreligga,

utan i stället utredningens resultat böra avvaktas.»

I sin av herr Molin åberopade, till utlåtandet fogade reservation

hemställde emellertid herr Pettersson i Södertälje, att riksdagen måtte

avlåta en skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t av enahanda innebörd,

som i nu förevarande motion avses.

Till stöd för sitt yrkande anförde reservanten:

»Såsom utskottet framhållit, är ett ordnande av brandväsendet på

landsbygden synnerligen önskvärt. Såväl släckningsanordningarna som

organisationen av släckningsarbetet hava länge varit otillfredsställande

och försäkringsbolagens ävensom den frivilliga brandkårsrörelsens ansträngningar

att härutinnan åstadkomma förbättringar hava endast i vissa

trakter krönts med framgång. Med allt erkännande av det förtjänstfulla

arbete, som sålunda på enskilt initiativ utförts för allmänt gagn, måste

man dock göra klart för sig, att den enskilda verksamheten icke är tillräcklig

att åstadkomma en allmän betryggande ordning i detta avseende.

För sådant ändamål kräves oundgängligen lagstiftningens medverkan.

Den omständigheten, att lösningen av denna lagstiftningsuppgift är förenad

med svårighet — liksom de flesta andra lagstiftningsuppgifter

medför visserligen nödvändigheten att därvid iakttaga en viss varsamhet,

men kan enligt mitt förmenande ingalunda åberopas såsom ett skäl, varför

man skulle skjuta uppgiften ifrån sig. Utskottet synes för övrigt

alldeles riktigt hava beaktat ovannämnda svårighet, då utskottet angivit

den ifrågasatta lagstiftningens huvudsakliga uppgift vara att giva »en

sammanhållande ram för de skilda orternas ordningsföreskrifter». Såsom

utskottet även medgiver, skulle lagstiftningen i sådant skick »icke

komma att sakna verklig betydelse», — — — »icke minst såsom ledning

och stöd för kommunerna vid fastställandet av deras brandordningar».

Särskilt skulle nog en lag i ämnet »vara ägnad att på detta område

införa reda och överskådlighet, som eljest lätt nog kunna äventyras».

Gent emot de starka skäl, som sålunda även enligt utskottets mening

tala för en sådan lagstiftning, som i motionen föreslagits, synas ej

tillräckliga grunder ha blivit åberopade för förslagets avstyrkande. Utskottet

anför i sådant avseende, dels att utskottet ej kunnat komma till

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottet» utlåtande Nr 22. 7

någon bestämd uppfattning om lämpligaste sättet för vinnande av ifrågavarande

syfte, samt om den tilltänkta lagstiftningens grundlinjer, dels

att motionärens påstående om ortsbefolkningens bristande intresse att

biträda med släckningsarbete icke är allmängiltigt, och dels att Kungl.

Maj:ts uppmärksamhet å frågan redan blivit fäst genom en framställning

från Skånska brandkårsförbundet. Yad de allmänna grundlinjerna för

lagstiftningen beträffar, synas de ha blivit av utskottet självt genom

ovan citerade uttalande med tillräcklig tydlighet angivna. Yidkommande

sedan motionärens misstag i en detalj, så bör det ej få undanskymma

det berättigade i hans framställning i övrigt. Även om ortsbefolkningen

i regel är villig att biträda vid släckningsarbete, så är därmed icke visat,

att en allmän reglering av eldsläckningsväsendet å landsbygden ej skulle

vara av behovet påkallad. Slutligen torde det vara uppenbart, att en

från enskilt håll ingiven framställning till Kungl. Maj:t om behovet av

vissa lagstiftningsåtgärder icke kan tillmätas samma betydelse som ett

uttalande i samma riktning från riksdagens sida. Ett sådant uttalande

skulle säkerligen i hög grad vara ägnat att påskynda en lösning, som

eljest kan komma att dröja länge nog.»

Vid ärendets behandling i kamrarna biföll första kammaren utan

votering utskottets hemställan, varemot andra kammaren med 82 röster

mot 79 beslöt att med avslag å utskottets hemställan bifalla den vid

utlåtandet fogade reservationen.

Av lagutskottets ovan intagna, vid sistlidet års januaririksdag avgivna

yttrande framgår, att utskottet ingalunda ställde sig avvisande till

syftet med den i ämnet då väckta motionen. Tvärtom framhöll utskottet,

hurusom den omständigheten, att brandväsendet på landsbygden lämnades

så gott som fullständigt oberört av lagstiftningen, föranlett, att förhållandena

i detta hänseende länge varit mindre tillfredsställande. Utskottet förklarade

sig till och med i likhet med motionären finna »ett ordnande,

eventuellt genom lämpliga lagstadganden, av det för närvarande mindre

tillfredsställande brandväsendet å landsbygden synnerligen önskvärt.»

Då utskottet det oaktat icke ansåg sig kunna tillstyrka bifall till

det väckta förslaget, berodde detta väsentligen dels därpå att utskottet

icke kunde bilda sig någon bestämd uppfattning »om grundlinjerna för

en eventuellt behövlig lagstiftning», dels ock på det förhållandet, att

Kungl. Maj:ts uppmärksamhet blivit fäst å frågan och denna redan vore

Utskottets

yttrande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

föremål för utredning. Det synes emellertid som om lagutskottets dåvarande

ordförande i sin emot lagutskottets utlåtande avgivna reservation

med rätta framhållit, att utskottet emot de starka skäl, som enligt utskottets

mening talade för en lagstiftning på ifrågavarande område, knappast

åberopat tillräckligt starka grunder för förslagets avstyrkande. Yad

det angår att Kungl. Maj-.ts uppmärksamhet redan blivit fästad å frågan,

hänvisar utskottet till vad i berörda reservation anförts mot att låta

denna omständighet inverka på riksdagens beslut i ämnet. Vidkommande

åter de principer, som böra läggas till grund för en dylik lagstiftning,

är det naturligt nog förenat med svårigheter att utan en

omfattande utredning i detalj angiva desamma, men det synes som

om utskottet härvidlag träffat det rätta, då utskottet framhållit såsom

dess huvudsakliga uppgift »att utgöra en sammanhängande ram för

de skilda orternas ordningsföreskrifter». Med fullt fog tillägger utskottet,

att »även i sådant skick torde den ifrågasatta lagstiftningen

dock icke komma att sakna verklig betydelse». Det förtjänar i detta sammanhang

omnämnas, att det av norrländska skogsvårdskommittén utarbetade

förslaget till lag om förekommande och släckning av skogseld,

som i utskottets meranämnda yttrande berörts och av 1914 års senare

riksdag med vissa jämkningar antogs, i stort sett utgick från samma

allmänna ståndpunkt. Kommittén yttrade härom i sitt i ärendet avgivna

betänkande, att behörig hänsyn till de många växlande ortsförhållandena

i landet krävde, att i lagen endast upptoges sådana bestämmelser, vilka

kunde tilläggas en allmännare giltighet, under det att antagandet av de

för de olika orterna behövliga särskilda föreskrifterna överlämnades åt

de lokala myndigheterna. Särskilt framstår för övrigt behövlighet av en

lagstiftning i ämnet för sådana delar av landsbygden, där en sammanträngd

befolkning bor, utan att tillräckliga förutsättningar förefinnas för

ett sådant områdes utbrytning till municipalsamhälle.

Det kunde visserligen ifrågasättas, huruvida icke en allmän lagstiftning

rörande brandväsendet på landsbygden gjorts obehövlig därigenom

att landskommunerna genom den år 1913 vidtagna ändringen i 74 § i

förordningen om kommunalstyrelse på landet fått möjlighet att själva

genom antagandet av brandordningar vidtaga nödiga åtgärder i förevarande

avseende. Enligt vad för utskottet upplysts lärer emellertid

denna möjlighet icke av någon kommun hava utnyttjats. Utskottet vill

för övrigt framhålla, att med ändringen av berörda lagrum aldrig avsetts

att tillfredsställa kravet på en allmänrättslig reglering av ifrågavarande

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

9

spörsmål. Då förslaget till ifrågakomna lagändring förelädes riksdagen,

gjordes tvärtom av föredragande departementschefen gällande, att behovet

av stadganden angående brandväsendet i vissa landskommuner vore »så

trängande, att möjlighet bör beredas kommunerna att, i avvaktan på full''

ständig are lagstiftning i ämnet, själva fatta beslut om tillämpning av de

föreskrifter, som för olika kommuners vidkommande kunna vara erforderliga.

Och i sitt yttrande över Kungl. Maj:ts förslag framhöll konstitutionsutskottet,

att det visserligen ifrågasatts, att den av Kungl. Maj:t

föreslagna lagändringen borde anstå till dess en allmän för landsbygden

gällande brandstadga kommit till stånd, men att utskottet hölle före, att

ett bifall till Kungl. Maj:ts förslag ingalunda skulle kunna verka hindersamt

för en snar lösning av berörda större fråga. Medan således ändringen

av 74 § i förordningen om kommunalstyreise på landet ingalunda kan

anses göra en allmän lagstiftning på ifrågavarande område obehövlig,

torde det däremot, såsom lagutskottet framhöll i sitt sistlidet år avgivna

utlåtande, vara antagligt, »att enhetliga och allmänt normerande bestämmelser

i ämnet kunna bliva till gagn, icke minst såsom ledning och

stöd för kommunerna vid fastställandet av deras brandordningar.»

Med stöd av vad sålunda anförts samt under hänvisning till lagutskottets

ovanintagna, vid 1914 års tidigare lagtima riksdag i ämnet

avgivna utlåtande jämte den därvid fogade reservationen får utskottet

hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och,

såvitt på riksdagens medverkan ankommer, för riksdagen

framlägga förslag till stadganden angående ordnandet

av brandväsendet å landsbygden.

Stockholm den 12 april 1915.

På lagutskottets vägnar:

CAKL LINDHAGEN.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 19 käft. (Nr 22.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Reservation:

av herrar Trana, Gezelius och greve Spens, som ansett, att utskottet bort

hemställa, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1915.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1915:123 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om lagbestämmelser angående ordnande av brandväsendet ä landsbygden. s. 1 i texten