Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av §§10 och 21 i lasarettsstadgan den 18 oktober 1.901, dels ock i ämnet väckta motioner.

1915-04-23 · 18 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1915:27, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av §§10 och 21 i lasarettsstadgan den 18 oktober 1.901, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

1

Nr 27.

Ankom till riksdagens kansli den 26 april 1915 kl. 11.30 f. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av §§10

och 21 i lasarettsstadgan den 18 oktober 1.901, dels ock

i ämnet väckta motioner.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Söderbergh, Trana, Stärner *),

Gezelius *), greve Lagerbjelke *), greve Spens, Hult *), Dahl, Pettersson i Södertälje,

Pettersson i Bjälbo, Persson i Norrköping, Gustafsson i Örebro, Svensson i Eskilstuna*),

Lindley i Söderhamn och Rehn.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 29 januari 1915 dagtecknad proposition, nr 24, som

hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen

bifogat utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden, begärt

riksdagens yttrande över följande:

Förslag

till

Kungörelse

angående ändrad lydelse av §§ 10 och 21 i lasarettsstadgan

den IS oktober 1901.

/ § 10-

Mom. 1. Vid varje lasarett skola finnas:

1. en direktion, utsedd på sätt i § 13 sägs;

2. en läkare, som utses i den ordning § 21 stadgar;

3. en syssloman, tillsatt i enlighet med § 34;

4. en av direktionen antagen prästman, som vid lasarettet biträder

i vad till hans ämbete börer;

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 24 käft. (Nr 27.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets utlåtande Nr 27.

5. nödig sjukvårdsbetj aning, som läkaren äger tillsätta och entlediga,

dock med skyldighet att vid nästkommande direktionssammanträde

därom göra anmälan, samt nödig ekonomibetjäning, vars antagande och

entledigande tillhör direktionen.

Mom. 2. Avlöning till tjänstemän och betjäning utgår enligt stat,

som efter förslag av direktionen bestämmes av landstinget.

Finner direktionen ändring i de fastställda avlöning sbeloppen nödig,

och kan ej lämpligen landstingets sammanträde avvaktas, äger direktionen

i ämnet fatta beslut, som länder till efterrättelse, intill dess frågan

blivit av landstinget prövad.

Vid fastställande av lönestat för lasarettsläkare äger landstinget befogenhet

att, jämte de allmänna villkor för avlöningens åtnjutande, som landstinget

kan finna lämpligt bestämma, tillika beträffande sådan läkares rätt

att utöva enskild läkarpraktik föreskriva, att läkare vid lasarett eller lasarettsav

delning med minst 50 sjuksängar icke må utom lasarettets område

utöva dylik praktik med undantag av:

1) konsultation på annan läkares kallelse,

2) mottagning för sjuka i läsår ettsläkarens egen bostad, samt

3) behandling av sjukdomsfall, då värd genom annan .läkare icke är

att tillgå eller där läsår ettsläkaren på grund av sin utbildning eller sin

verksamhet såsom lasarettsläkare får anses äga särskild sakkunskap.

Önskar landstinget i fråga om rätten att utöva enskild praktik föreskriva

enahanda villkor för läkare vid lasarett eller lasarettsavdelning med

mindre antal sjuksängar än nyss nämnts eller bestämma andra villkor än

ovan sagts, skall landstingets beslut därom för att bliva gällande underställas

Kungl. Maj ds prövning och godkännande.

Mom. 3. För dem av de i mom. 1 nämnda tjänstemän och betjäning,

som icke på grund av andra bestämmelser kunna komma i åtnjutande

av pension till skäligt belopp för sin tjänstgöring vid lasarettet och som

en längre tid med nit och trohet uppfyllt sina åligganden samt av ålder

eller sjukdom eller under tjänstgöring ådragen skada nödgas lämna

sin befattning, äger direktionen att hos landstinget föreslå det pensionsbelopp

för återstående livstid, vilket i mån av förtjänst och behov prövas

skäligt.

Mom. 4. För beredande av nödig vila åt läkare och sjukvårdsbetj

äning äger direktionen hos landstinget göra framställning om beviljande

åt dem av någon tids årlig semester.

§ 21.

Mom. 1. Lasarettsläkare utnämnes av Kungl. Maj:t efter förslag

av medicinalstyrelsen, och erfordras för behörighet till denna befattning

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27. ii

att, vid ansökningstidens utgång, hava efter vunnen legitimation bestritt

läkar- eller underläkartjänst under minst ett år vid lasarett eller därmed

jämförlig sjukvårdsinrättning.

Mom. 2. Vid inträffande ledighet av lasarettsläkarbefattning skall

direktionen ofördröjligen till medicinalstyrelsen insända uppgift å de löneförmåner,

som komma att av befattningens nye innehavare åtnjutas, ävensom

ä samtliga de villkor för avlöningens åtnjutande, som jämlikt §10 må

hava föreskrivits.

Sedan dylik uppgift inkommit, skall medicinalstyrelsen genom kungörelse,

som bör införas i allmänna tidningarna tre gånger, tillkännagiva,

att till Kungl. Maj:t ställd ansökning till befattningen skall före

klockan tolv å trettionde dagen efter den, då kungörelsen första gången

varit offentliggjord, till medicinalstyrelsen ingivas; börande i kungörelsen

särskilt angivas dels löneförmånerna dels ock de för dessas åtnjutande

bestämda villkor.

Efter ansökningstidens utgång skall medicinalstyrelsen pröva de sökandes

behörighet och, med avseende fäst å deras ådagalagda skicklighet

och förtjänst, varvid särskilt bör tagas i betraktande förutgången

berömlig tjänstgöring å sjukhus, å förslag uppföra tre sökande, om så

många anmält sig och funnits behöriga.

Förslag och ansökningshandlingar skola därefter ofördröjligen översändas

till lasarettsdirektionen, som äger att till förmån för någon av

de sökande, som funnits behöriga, avgiva sitt förord, däröver klagan ej

må föras.

Sedan direktionen till medicinalstyrelsen inkommit med sitt förord,

skall styrelsen till Kungl. Maj:t insända samtliga tjänstens tillsättande

rörande handlingar jämte eget yttrande.

Mom. 3. Utnämnd lasarettsläkare är skyldig att inom en månad

efter utnämningsdagen tillträda sin tjänst samt att, sedan detta skett,

därom ofördröjligen göra anmälan hos såväl direktionens ordförande som

medicinalstyrelsen.

Denna kungörelse träder genast i kraft.

1 samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft

två i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen av greve

Posse m. fl. (I: 73) och av herr Nilson i Örebro m. fl. (II: 201).

Beträffande det närmare innehållet av Kungl. Maj:ts ifrågavarande

förslag får utskottet, i den mån ej redogörelse därför här nedan lämnas,

hänvisa till propositionen och departementschefens däri intagna yttrande

till statsrådsprotokollet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Motionärernas

motivering.

4 Lagutskottets utlåtande Nr 27,

Greve Posse m. fl. och. herr Nilson i Örebro m. fl. hava i sina ovanberörda

likalydande motioner hemställt, »att riksdagen, med uthalande

att de i Kung!. Maj:ts proposition föreslagna ändringarna i lasarettsstadgan

böra tillkomma i den ordning § 57 i regeringsformen föreskriver, i övrigt

för sin del må uttala, att tillräckliga skäl icke synas vara anförda för

vidtagande av de föreslagna ändringarna.»

Till stöd för berörda hemställan hava motionärerna anfört:

»I en till riksdagen avlåten kungl. proposition nr 24 har Kungl.

Maj:t hemställt om riksdagens yttrande över den kungl. propositionen

åtföljande förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av §§ 10 och

21 i lasarettsstadgan den 18 oktober 1901.

Den kungl. propositionen avser icke att till riksdagen överlåta

beslutanderätt angående den ifrågasatta ändringen utan allenast att

lämna riksdagen tillfälle att yttra sig, varemot Kungl. Maj:t förbehölle

sig avgöranderätten.

Vad till en början själva sakfrågan angår, eller att Kungl. Maj:t

genom ifrågavarande tillägg och ändringar i lasarettsstadgan skulle,

under formen att vilja reglera landstingens befogenhet att vid fastställande

av lönestater föreskriva villkor för avlöningarnas åtnjutande,

avse att vinna på samma gång en utvidgning som en inskränkning av

vederbörande landstings rätt att uppställa villkor för lasarettsläkare

rörande deras tjänsteåligganden, kunna vi ej finna annat än att i

förstnämnda avseende, eller att en utvidgning av landstingens rättskulle

med bestämmelserna i fråga ernås, sådant icke äger något stöd.

Däremot finna vi uppenbart, att med de föreslagna stadgandena den rätt,

som nu bör anses tillkomma landstingen, skulle allvarligt kringskäras.

Nu gällande lasarettsstadga innehåller rörande landstingen och de

av dem utsedda lasarettsläkare bland annat följande stadganden:

»§ 10 mom. 2. Avlöning utgår enligt stat, som efter förslag av

direktionen bestämmes av landstinget.

§ 18. Med iakttagande av bestämmelserna i denna stadga och gällande

författningar i övrigt, äger direktionen utfärda och till efterlevnad

påbjuda de särskilda föreskrifter, som vid lasaretten må finnas nödiga

för betryggande av lasarettets ändamålsenliga skötsel och förvaltning.

§ 22. Läkaren får ej under dygnet avlägsna sig på längre tid än

som med lasarettets fördel och de sjukes behöriga vård är förenligt

och ställa sig noga till efterrättelse vad i § 28 därom är föreskrivet.

§ 29. Där poliklinisk verksamhet med direktionens medgivande

av läkaren utövas, äger direktionen bestämma om och i vad mån

läkaren skall lämna ersättning för användande av lasarettets lokaler,

instrument, bandager och övriga hjälpmedel samt för det av lasarettets

betjäning lämnade biträde.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Av en sammanställning av dessa stadganden synes det som om

något hinder oj förefunnes i nu gällande lasarettsstadga att för lasarettsläkaren

uppställa de föreskrifter, som landstinget funne för sin del

påkallade för lasarettsläkaretjänstens rätta skötande. Avlöningen till

läkare utgår enligt stat, som bestämmes av landstinget. För vanlig

uppfattning synes det självfallet, att när landstinget äger bestämma

löneförmånerna, det ock bör äga bestämma villkoren för dessa löneförmåners

åtnjutande. Vidare äger direktionen utfärda och till efterlevnad

påbjuda de särskilda föreskrifter, som vid lasaretten må finnas

nödiga för dess ändamålsenliga skötsel. Enda inskränkningen i denna

rätt är att direktionen därvid har att iakttaga bestämmelser i lasarettsstadgan

och gällande författningar i övrigt, Men eljest förekomma ej

några inskränkningar som kunna förhindra direktionen att för lasarettsläkaretjänstens

rätta skötsel lämna föreskrifter, som även innebära en

inskränkning av lasarettsläkarens verksamhet utom lasarettet. Så mycket

mera bör. väl landstinget, som utser direktionen, kunna stadga allmänna

sådana villkor. Vidare ankommer det särskilt på direktionen att medgiva

eller icke medgiva läkaren att hava poliklinisk verksamhet å lasarettet

samt att bestämma i vad mån ersättning härför skall lämnas.

Om direktionen äger denna bestämmanderätt, bör väl därav följa, att

direktionen också, då den kan bestämma att denna polikliniska verksamhet

får ske och att den får ske utan ersättning till lasarettet, på

samma gång kan fastslå betingelser för detta medgivande. Allt detta

synes utvisa, att nu gällande lasarettsstadga icke utgått ifrån att inskränkning

borde ifrågakomma i landstingets befogenhet att för åtnjutande

av de förmåner, som enligt den av landstinget uppgjorda stat

skulle tillfalla lasarett släkare, uppställa de villkor rörande läkarens arbete

i sin tjänst som landstinget tunne nödiga för tjänstens rätta skötsel.

Om Lagligheten av de beslut, som hittills av några landsting fattats

i syfte att begränsa lasarettsläkarnes verksamhet utom läsarettstjänsten,

torde tvivel f. n. knappast kunna förefinnas, då dessa beslut ej kunnat

tråda i verksamhet utan godkännande av Konungens befallningshavande,

och Konungens befallningshavandes beslut oss veterligen icke blivit i

anledning av nagra anförda besvär ändrade. Sådana förhållandena f. n.

föreligga, finnes alltså ingen direkt anledning att anse annat, än att

det tillkommit landstingen att besluta så beskaffade begränsningar för

lasarettsläkarnes arbete utom lasarettet, som ägt rum, och varför redogöres

i den kungl. propositionen. Den i den kungl. propositionen framkomna.

tveksamhet i detta avseende tyckes därför ej hava något stöd i

vad hittills faktiskt förekommit, utan synes uteslutande härröra från

vad kung], medicinalstyrelsen, styrelsen för svenska lasarettsläkare
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets utlåtande Nr 27.

föreningen och styrelsen för allmänna svenska läkareföreningen anfört.

De grunder, som av dessa framhållits för den uppfattning, att vissa

landsting överskridit sin befogenhet genom de uppställda villkoren,

synas icke hållbara. Den korporation, som bestämmer avlöningen för

en dess tjänsteman och äger bestämma denna avlöning högre eller

lägre, bör enligt vanliga begrepp även kunna stadga under vilka villkor

avlöningen skall få uppbäras.

Så länge alltså icke något som helst beslut av högste lagtolkande

myndighet, eller Kungl. Maj:t, föreligger av innebörd att landstingen

uti ifrågavarande hänseende genom av dem uppställda villkor överskridit

sin befogenhet, så måste befogenhet i förevarande hänseende vara förefintlig.

Vad Kungl. Maj:t föreslagit skulle enligt vår tanke verka uteslutande

som en inskränkning av denna befogenhet. Frågan blir då

om det kan vara behövligt att lagstifta om en sådan inskränkning. Hava

landstingen till men för den allmänna sjukvården inom respektive län

uppställt villkor för sina lasarettsläkare, som för den allmänna sjukvården

inom länet varit skadliga? Intill påvisas kan, att sa ägt rum,

måste en lagstiftning som medför dylik inskränkning anses opåkallad.

Kan man icke tvärtom med skäl anse, att landstingen äro de som bäst

känna till sjukvårdsförhållandena inom länet och vad som överensstämmer

med bästa sättet för deras ordnande? Vad som i fråga om

detta ordnande kan anses lämpligt för ett län, är alls icke lämpligt för

ett annat. Givetvis gälla exempelvis i ett län med relativt tät befolkning

och goda kommunikationer andra förhållanden än i ett län med

glesare befolkning och mindre goda kommunikationer. Landstinget bör

allra bäst kunna bedöma hithörande förhållanden. Där förhållandena

äro sådana, att för den allmänna sjukvården lasarettsläkaren bör lämnas

större frihet, lärer landstinget ej förmena honom sådan. Då landstinget

åter anser, att sjukvården i dess allmänhet bäst tillgodoses genom att

lasarettsläkare uteslutande ägnar sig åt sitt lasarett och för detta ändamål

vill tillse att läkaren blir så väl avlönad, att han ser sin sanna fördel

förenlig därmed, bör hinder därför ej läggas i vägen. Det har i de

Kungl. Maj:ts proposition bifogade utlåtandena framhållits, att den moderna

kirurgien ingår såsom ett mycket viktigt moment i lasarettsläkarens

bildning och verksamhet. Det torde darmed nära sammanhänga,

att såväl sjukdomens diagnostiserande som eventuella operationsingrepp

böra äga rum inom lasarettet, där de instrumentala och för

operation avsedda anordningarna jämte den erforderliga biträdande

personalen såsom sköterskor och underläkare äro på platsen. Det kan

näppeligen sättas i fråga, att viktigare operationer kunna äga rum i

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

hemmen, allra minst ute på landsbygden, där varken erforderliga instrument

eller behövlig vård är till finnandes, utan där kirurgens praktik

skulle bliva huvudsakligen inskränkt till att, efter ett besök hos den

sjuke, föreskriva dennes införande till lasarettet. På varje plats, va rest

eller i vars närhet ett lasarett förefinnes, torde det vara obestridligt

att operationer med ganska få undantag ske endast inom lasarettet.

Undantag förefinnas väl, huvudsakligen i mera ovanliga fall, särskilt

vid för lossningar. I sådana iall torde den rätt, som rent humanitärt

kräver lasarettsläkarens ingripande, utan att sådant behöver uttryckas i

en instruktion, rimligtvis komma att fortfarande som förut få försiggå.

.På samma gång vi anse oss kunna konstatera, att landstingen

i fråga om sjukvården inom de olika länen visat det största intresse och

offervillighet, kunna vi icke underlåta att uttala den farhåga, att om

landstingens fria bestämmanderätt på detta område skall klavbindas så

att landstingen bliva bundna av bestämmelser, som inskränka deras

frihet att uppställa de villkor, som de finna bäst och nyttigast, det nu

rådande intresset och offervilligheten skola minskas, till största skada

såväl för lasaretts- som den allmänna sjukvården.

Det framhålles i motiven till den kungl. propositionen, att lasarettsläkarnes

plikttrohet samt nit och intresse för sina göromål utgöra de

säkraste garantier för en god skötsel av lasaretten. Detta må innebära

en allmän sanning, men det bör också framhållas, att landstingen, då

de vilja föreskriva vissa villkor, icke torde vara i saknad av erfarenhet

därom, att denna plikttrohet, detta nit och intresse icke alltid förslå att

hindra läkaren att mer än som kan anses vara för en fullgod lasarettsyård

lämpligt ägna sig åt praktik och sysselsättning utom lasarettet,

Aven i övrigt. kunna de synpunkter som anförts i motiven till den

kungl. propositionen göras till föremål för erinringar.

, Det anföres sålunda (sid. 27 i den kungl. propositionen), som ett

stöd för behovet av den föreslagna författningsändringen: »att vissa

landsting anslutit sig. till den meningen, att landstingen lagligen äga

befogenhet att utan inskränkning bestämma om lasarettsläkarnes avlöning

och därmed förbundna villkor». Om lagligheten av att landstingen

bestämma om avlöningen lära delade meningar icke kunna råda,

men beträffande villkoren hava landstingen visserligen icke ansett sig

kunna utan inskränkningar bestämma därom. De hava icke i nåo-ot fall

ansett sig kunna tillämpa andra villkor än sådana som falla inom ramen

av gällande författningar.

__ » idare säges (sid. 28) att om »landstingen funne lämpligt att beträffande.

förening av tjänster eller mottagande av stadigvarande uppdrag^

vilja, föreskriva motsvarande villkor, som för åtnjutande av löneförmåner

i statens tjänst i allmänhet äro stadgade, svnes anledning

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets utlåtande Nr 27.

icke föreligga att härutinnan inskränka landstingens fria beslutanderätt)).

Men vad är i realiteten skillnaden emellan, att en tjänsteman

förenar en tjänst med en annan och den att läkaren, vilkens verksamhet

avser sjukvård, får jämte sjukvården i den tjänst han innehar

förena sjukvård därutom, d. v. s. ägna sig åt enskild praktik?^ Det äi

i båda fallen fråga om de intressemotsättningar, som uppstå mellan

anspråket på att eu tjänsteman uteslutande ägnar sig åt sin tjänst, och

frestelsen att ägna sitt intresse i så hög grad åt annan verksamhet,

att detta dragés från tjänstens befogade krav på dess innehavare.

Vidare anföres i argumenteringssvfte: »Därtill kommer att lasa
rettsläkaren

i många fall är med nödvändighet hänvisad till enskild

praktik för vinnande av tillräcklig inkomst för sitt uppehälle». Det är

svårt att förstå vad härmed avses i detta sammanhang. Det är just

sådana fall, där denna argumentering icke gäller, varom här är fråga,

d. v. s. sådana fall då landstingen, i gengäld mot att de beviljat lasarettsläkaren

så stora förmåner, att han för sin utkomst icke blir beroende

av enskild praktik, föreskrivit de inskränkningar i berörda hänseende,

som de funnit bäst tillgodose lasarettsvarden.

Å sid. 35 i den kungl. propositionen talas om läkarens ingripande

vid olycksfall och det heter: »Inträffar ett olycksfall, till vars bedömande

och behandling lasarettsläkaren är särskilt kompetent och äro,

såsom ofta torde vara fallet, omständigheterna sådana, att patienten ej

omedelbart kan intagas å lasarettet, måste det ju även vara i hög grad

olämpligt, att det skulle vara lasarettsläkaren förmenat att infinna sig

vid sjukplatsen». Vid olycksfall är första åtgärden i regel alltid den,

att den av olycksfall träffade med största möjliga skyndsamhet föres

till närmaste lasarett. Vederbörande lasarettsläkare föreskriver utan

tvivel detta vid erhållen kännedom om olycksfallet såsom allra första

åtgärd. Lasarettsstadgan säger också i § 28 mom. I: »Inkommer

olycks- eller sjukdomsfall, som kräver skyndsam behandling, skall han»

(läkaren) »ofördröjligen infinna sig å lasarettet». Huru går väl denna

bestämmelse i hop med tanken att lasarettsläkaren vid anmält olycksfall

skall kunna begiva sig måhända långt bort från sitt lasarett och

där vistas, då annat olycksfall, som kräver skyndsam behandling, fordrar

hans ofördröjligci närvaro å lasarettet? Den här i den kungl. propositionen

uttalade uppfattningen styrker, i vår tanke, ändå mer behovet

av att landstingen bibehållas vid den rätt, som lasarettsstadgan anvisar

i ovannämnda §.

Å nästföljande sida 36 säges vidare: »Av största betydelse måste

det därför vara för honom» (läkaren) »att efter avslutad utbildning^

någon mån få tillfälle till praktik även utom lasarettet». Det kan fra
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

9

gas: I huru många fall tillträda lasarettsläkare vid ett större lasarett

sin tjänst omedelbart efter den akademiska utbildningstiden? Tvärtom

kräves i regel av lasarettsläkaren en långt större praktisk erfarenhet,

inhämtad ofta vid såväl större som mindre lasarett och enskild praktik

i sammanhang därmed, eller understundom under uteslutande egen enskild

praktik. Om den uttalade satsen skall hava någon innebörd, fordras

också utan all fråga för dess giltighet att den enskilda praktiken

är ganska omfattande.

\i hava med ovan anförda citat ur den kungl. propositionen velat

uppvisa att de för densamma anförda grunderna äro ganska svaga. En

än närmare granskning av densamma skulle otvivelaktigt ge vid hand,

att den innebär ett påtagligen ensidigt förfäktande av de synpunkter,

som framhållits av de medicinska vederbörande, som yttrat sig i frågan,

d. v. s. av den andra intresserade parten. Det hela utmynnar, såsom

nedan skall yttermera påvisas, uti att lasarettsläkaren skulle sättas i

det faktiska läge, att tämligen obegränsat kunna bestämma i vilken

omsättning han funne lämpligt ägna sig åt enskild praktik och detta utan

att landstingen skulle kunna meddela föreskrifter däremot. Det är en

sådan anordning vi med motionen avse att förebygga.

Rörande de särskilda punkterna i Kungl. Maj:ts förslag om ändring

i lasarettsstadgan fästa vi oss vid den däri efter sängantalet bestämda

gränsen emellan stora och mindre lasarett. Gränsen synes oss rätt

godtyckligt vald. Ett lasarett med 50 sängar kan otvivelaktigt i en

hel del fall lämna mindre sysselsättning för en läkare än ett lasarett

med något mindre antal. Varför skulle icke landstingen äga rätt att

för dessa något mindre lasarett bestämma liknande villkor för lasarettsläkaren

som i fråga om övriga lasarett, därest de besluta sådana löneförmåner

för lasarettsläkare, att rimligtvis därmed kunna förenas ifrågavarande

villkor?

Emot särskilt punkt 3 i samma moment kan med skäl anmärkas,

att, därvarande bestämmelse är en verklig s. k. kautschuksparagraf. I

själva verket inrymmer stadgandet genom sitt svävande och tänjbara

innehåll en utomordentligt stor frihet för läkaren att bedöma omfattningen

av sin praktik utom lasarettet. Om en lasarettsläkare på ett område

är s. k. specialist, äger han, i den händelse annan erkänd specialist

icke finnes på platsen, inbegripa i sin praktik allt möjligt som kan beröra

hans specialitet, och han kan även, utan hinder därav att annan

specialist finnes på platsen, praktisera inom sitt specialområde. Ordalagen

»där lasarettsläkare på grund av sin utbildning eller sin verlcBihang

till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 24 käft. (Nr 27.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets utlåtande Nr 27.

samhet såsom lasarettsläkare får anses äga särskild sakkunskap» utesluter

uppenbarligen icke alls denna möjlighet. Tvärtom genom inskjutandet

av ordet »eller» framför meningen, är det alldeles tydligt,

att inom hela det område, där lasarettsläkare på grund av sin utbildning

etc. äger särskild sakkunskap, får han fritt praktisera. Det anförda

visar, huru svårt det blir att, om man ej såsom Skaraborgs läns

landsting, funnit lämpligt ganska snävt begränsa lasarettsläkarens praktik

utom lasarettet, undvika att lämna fältet ganska fritt för sådan praktik.

Vi hava i det föregående icke ingått på den viktiga principiella

frågan, huruvida det verkligen ingår i Kungl. Maj:ts administrativa

lagstiftningsrätt att utfärda bestämmelser av den art, varom här är

fråga, och om icke för dylika bestämmelsers utfärdande fordras Konungs

och riksdags gemensamma beslut jämlikt § 57 regeringsformen. — Vi

åberopa härutinnan den å sid. 26 i kuugl. propositionen relaterade

skrivelsen av Carl Persson i Stallerhult m. fl. Väl må vara sant, att

mindre ändringar må hava vidtagits av Kungl. Maj:t i en stadga av

ifrågavarande slag, men det gäller här en fråga av fundamental betydelse

för de villkor, varunder de skatter, som kommunerna besluta

ålägga sig, få användas och därmed ett ingripande i kommunernas

beskattningsrätt på det sätt, att dessa skattemedel emot kommunernas

vilja och beslut skulle få användas till avlöning åt tjänstemän, som icke

tiiiförbundes uteslutande ägna sig åt den kommunala tjänst, varför de

åtnjöte sin avlöning. I dylikt fall synes oss Kungl. Magt icke böra

äga att utan riksdagen besluta. Det har som stöd för Kungl. Maj:ts

administrativa lagstiftningsrätt i detta fall anmärkts i den kungl. propositionen,

att Kungl. Maj:t tillförsäkrat läkare på kommuners stat rätt

till tjänsteårsberäkning. Men i de fall då så skett har Kungl. Maj:t

för den förmån, som beviljats kommunen för dess läkare, krävt lämpligt

vederlag från kommunens sida. Härom är i förevarande fall ej fråga.

Det säges också, att i fråga om andra kommunala tjänstemän Kungl.

Maj:t äger föreskriva de villkor, som gälla tjänsten. Emellertid torde

det kunna påstås, att denna Kungl. Maj:ts befogenhet i allmänhet gäller

tjänstemän, som i själva verket äro att anse såsom statsfunktionärer,

såsom domare i rådhusrätter, stadsfiskaler m. fl., vilka på alldeles särskilda

historiska eller andra grunder avlönas av kommunerna. Icke

heller härutinnan förefinnes någon verklig likhet. Det synes därför

vara en otviverkligt riktig mening som Gävleborgs läns landsting uttalat,

och däri Konungens befallningshavande i samma län synes hava

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets'' utlåtande Nr 27.

11

instämt, att de inskränkningar i kommunernas förfoganderätt över

kommunala medels användning, som skulle följa av stadgandena i fråga,

kunna anses vara av den omfattning och betydelse, att riksdagen bör

äga rätt att därom jämte Konungen besluta.»

Med det förslag till ändrad lydelse av 10 och 21 §§ i lasaretts- utskottets

stadgan, som i förevarande proposition förelagts riksdagen, avses att be- vttrandestämma

landstingens befogenhet att vid fastställandet av lönestater för

lasarettsläkare meddela föreskrifter för sådana läkares rätt att utöva enskild

läkarpraktik.

I sin nuvarande lydelse innehåller lasarettsstadgan inga bestämmelser

härom. Detta har föranlett, att olika uppfattningar framträtt beträffande

landstingens ifrågavarande rätt. Så har å ena sidan gjorts

gällande, att det icke kan tillkomma landsting att utan Kung!. Maj:ts

medgivande föreskriva särskilda villkor för avlöningens åtnjutande utöver

vad lasarettsstadgan i sådant avseende innehåller. A andra sidan

hävdas den uppfattningen, att landstingen lagligen äga befogenhet att

utan andra inskränkningar, än som i lagar och författningar finnas uttryckligen

angivna, bestämma om lasarettsläkares avlöning och därmed

förbundna villkor.

Föredragande departementschefen har ansett det vara i hög grad

otillfredsställande, att en författning sålunda på grund av frånvaron av

tydliga och uttömmande bestämmelser i visst avseende kan tolkas på så

olika sätt, som här är fallet. Han finner det förty lämpligt att, oavsett

vilken mening man än må hysa i själva sakfrågan, berörda brist i författningen

varder avhulpen. Utskottet biträder för sin del detta departementschefens

uttalande och anser redan på nu angiven grund önskvärt,

att i lasarettsstadgan intagas bestämmelser, som tydligt utmärka,

vilken befogenhet landstingen i förevarande avseende skola äga.

Vad angår omfattningen av dessa bestämmelser har departementschefen

till en början avböjt att vid den ifrågasatta författningsändringen

ingå på frågan om lasarettsläkares rätt att vid sidan av sin tjänst över

huvud taget innehava enskilt uppdrag. I detta avseende hade medicinalstyrelsen

föreslagit, att landsting skulle äga föreskriva, att lasarettsläkare

icke utan vederbörande lasarettsdirektions medgivande finge innehava

enskilt avlönat uppdrag. Departementschefen erinrar häremot, att i 25 §

av lasarettsstadgan redan finnes föreskrivet, att lasarettsläkare icke utan

särskilt efter lasarettsdirektionens hörande av medicinalstyrelsen meddelat

tillstånd får åtaga sig annan tjänstebefattning, och anför vidare,

att grunden till medicinalstyrelsens framställning varit angelägenheten

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottet* utlåtande Nr 27.

av att lasarettsläkarnas rätt att utöva enskild praktik icke till men för

den sjukvårdsbehövaude allmänheten kringskäres i vidare mån, än som

med hänsyn till lasarettsvården är nödvändigt. Departementschefen håller

också före, att statens intresse i den föreliggande frågan bör anses vara

därtill begränsat, och att fördenskull genom bestämmelser i lasarettsstadgan

endast bör regleras landstingens rätt att meddela särskilda föreskrifter

i avseende å lasarettsläkarnas enskilda praktik. Landstingens

befogenhet att i övrigt stadga allmänna villkor för avlöningens åtnjutande

bör däremot enligt departementschefens mening lämnas helt fri.

I fråga åter om lasarettsläkarnas rätt att utöva enskild praktik anför

departementschefen, att härutinnan stå stridiga intressen direkt emot varandra.

Från lasarettsvårdens synpunkt måste nämligen strängt tillses, att

lasarettsläkaren icke på grund av annan verksamhet försummar skötseln av

sitt lasarett. A andra sidan har allmänheten i viss mån berättigade anspråk

att vid förefallande behov få anlita lasarettsläkaren, vilken ofta på

sitt område är den ende specialisten på platsen eller i allt fall på grund

av sin utbildning och erfarenhet den mest kompetente att behandla vissa

sjukdomar. Därtill kommer, att lasarettsläkaren i många fall är med

nödvändighet hänvisad till enskild praktik för vinnande av tillräcklig inkomst

för sitt uppehälle. Vid meddelande av de bestämmelser, varom nu

är fråga, gäller det sålunda att undvika de båda ytterligheterna, förbjudandet

av all praktik utom lasarettet och tillåtandet av sådan praktik utan

någon inskränkning, och att finna en medelväg mellan dessa varandra

rakt motsatta ståndpunkter, så att rätt kommer att i vederbörlig mån

utskiftas åt båda hållen. Å ena sidan är därvid självfallet, att bestämmelserna

böra innefatta största möjliga garanti för, att lasarettsvården ej

på grund av läkarens enskilda praktik försummas, å andra sidan torde

man ej, utöver vad för vinnande av denna garanti är nödvändigt, böra

begränsa läkarens verksamhet utom lasarettet utan i förevarande hänseende

giva honom fria händer i den omfattning, lasarettstjänstens

tillbörliga tillgodoseende medgiver.

Det är de sålunda angivna synpunkterna, som varit grundläggande

för Kungl. Maj:ts i ärendet framlagda förslag.

Den i ämnet väckta motionen uppbäres av en annan åskådning.

Den utgår därifrån, att den korporation, som bestämmer avlöningen för

en sin tjänsteman och äger bestämma denna avlöning högre eller lägre,

enligt vanliga begrepp även bör kunna stadga, under vilka vilkor avlöningen

skall få uppbäras. Kungl. Maj:ts förslag skulle enligt motionärernas

tanke verka uteslutande som en inskränkning av denna befogenhet.

.Men en sådan inskränkning finna de icke vara av behovet

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutslcottets utlåtande Nr 27. 13

påkallad. De hålla före, att landstingen äro de, som bäst känna till

sjukvårdsförhållandena inom länet och vad som överensstämmer med

bästa sättet för deras ordnande. Därför bör åt landstingen överlämnas

att bedöma hithörande förhållanden. Där förhållandena äro sådana, att

för den allmänna sjukvården lasarettsläkaren bör lämnas större frihet,

lärer landstinget ej förmena honom sådan. Då landstinget åter anser, att

sjukvården i dess allmänhet bäst tillgodoses genom att lasarettsläkare

uteslutande ägnar sig åt sitt lasarett och för detta ändamål vill tillse,

att läkaren blir så väl avlönad, att han ser sin sanna fördel föi''enlig

därmed, bör hinder därför ej läggas i vägen. Den rätt, som hittills

ansetts tillkomma lasarettsläkaren att i undantagsfall rent humanitärt

ingripa, torde rimligtvis komma att fortfarande bestå, utan att sådant

behöver uttryckas i någon instruktion. Under sådana förhållanden anse

motionärerna tillräckliga skäl icke vara anförda för vidtagande av de

nu ifrågasatta ändringarna i lasarettsstadgan.

Utskottet har vid övervägande av de sålunda uttalade olika meningarna

funnit sig böra ansluta sig till den principiella ståndpunkt, som

företrädes av Kungl. Maj:ts proposition. Otvivelaktigt är det ett statsintresse

av betydande vikt, att för den hjälpbehövande allmänhetens

tillträde till den särskilda sakkunskap, som må kunna förefinnas hos

lasarettsläkarna, icke läggas andra eller större hinder än som må anses

oundgängligen nödiga av hänsyn till dessa läkares plikt att i första

rummet tillgodose den sjukvårdsinrättning, där de äro anställda. Åven

om det villigt må erkännas, att landstingen hittills i allmänhet visat förståelse

för allmänhetens befogade anspråk i nu ifrågavarande hänseende,

lärer det dock ej kunna förnekas, ått det ligger en viss fara i att den

uteslutande bestämmanderätten i detta ämne tillkommer eu lokal representation,

utan att sagda rätt är i någon män författningsmässigt begränsad

eller möjlighet lämnats öppen att i speciellt fall förekomma en mindre

välbetänkt anordning, som — må vara i bästa syfte — kan hava blivit

ifrågasatt. Det visar sig också av den redogörelse, som i den kungl.

propositionen lämnats angående de yttranden, som inkommit från en

mängd i ärendet hörda myndigheter och korporationer, att det ojämförligt

största antalet av dessa ej haft något att erinra däremot, att nu

ifrågavarande samhällsangelägenhet varder reglerad genom införande av

bestämmelser i lasarettsstadgan i det syfte, som angives i den kungl.

propositionen.

Utskottet övergår härefter till det sakliga innehållet i Kungl. Maj:ts

proposition. Enligt densamma skall till en början läkare vid lasarett

eller lasarettsavdelning med mindre än 50 sjuksängar äga att, utan

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

andra begränsningar än lasarettsstadgan för närvarande innehåller, utöva

enskild praktik. Vad angår läkare vid större lasarett eller lasarettsavdelning

skall landstinget äga föreskriva, att läkaren icke må utom

lasarettets område utöva enskild praktik med undantag av 1) konsultation på

annan läkares kallelse, 2) mottagning för sjuka i lasarettsläkarens egen

bostad, samt 3) behandling av sjukdomsfall, då vård genom annan läkare

icke är att tillgå, eller där lasarettsläkaren på grund av sin utbildning

eller sin verksamhet såsom lasarettsläkare får anses äga särskild sakkunskap.

I varje fall skall det emellertid stå landstinget öppet att ifråga

om lasaréttsläkares rätt till enskild praktik meddela andra bestämmelser

än förut sagts, men beslut härom varder ej gällande med mindre det

underställts Kungl. Maj:ts prövning och vunnit godkännande.

I sin motivering till de sålunda föreslagna bestämmelserna har

departementschefen erinrat om, att i lasarettsstadgan redan nu förefinnas

åtskilliga stadganden, som indirekt i viss mån begränsa lasarettsläkarens

rätt till enskild praktik.

»Redan dessa bestämmelser — fortsätter departementschefen —

torde, om de strängt tillämpas, innebära en rätt så kraftig garanti mot

försummelse från läsarettsläkarnas sida beträffande lasarettens skötsel.

Den meningen har också förfäktats, att bestämmelserna i fråga borde

anses fullt tillräckliga för ändamålet och att några nya bestämmelser

i ämnet följaktligen icke skulle behövas. I viss mån är jag

också benägen att giva dem, som hysa denna mening, rätt, nämligen

i fråga om de mindre lasaretten. Det torde nämligen vara ovedersägligt,

att läkarna vid dessa äro upptagna av sin tjänst endast en del och understundom

allenast en mindre del av dagen och att det därför är fullständigt

obehövligt att stadga inskränkningar i deras rätt till privatpraktik. Direktionerna

vid ett flertal sådana lasarett ävensom åtskilliga av de myndigheter,

som yttrat sig i ämnet, hava också uttryckligen framhållit detta. På denna

punkt synes knappastråda mer än en mening. Det vore givetvis ändamålslöst

att genom meddelandet av nya föreskrifter föranleda läkarna vid dessa lasarett

att gå sysslolösa under tid, då tjänsten ej tager deras krafter i anspråk;

har allmänheten i orten behov att anlita sådan läkare, synes det icke finnas

någon rimlig anledning att söka förhindra detta. Därtill kommer, att

avlöningen vid dessa mindre lasarett icke är högre tilltagen, än att läkarna

där för sitt uppehälle äro hänvisade till enskild praktik såsom en väsentlig

inkomstkälla. Rätten till dylik praktik kan rimligen icke frånkännas

dessa läkare, utan att deras avlöning i motsvarande grad höjes, så att

den bliver ungefär lika stor som för läkarna vid de större lasaretten —

en lösning av frågan, som emellertid utan vidare får anses utesluten.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

15

I vissa fall har också vid upprättandet av provinsial- och extra provinsialläkardistriktsindelning

tagits i beräkning, att läkare å dylikt mindre

lasarett skulle helt kunna tillgodose läkarbehovet inom lasarettets omnejd.»

Med anledning härav har det icke ansetts nödigt att i Kungl.

Maj:ts förslag upptaga några normerande bestämmelser ifråga om mindre

lasarett, det vill säga lasarett med mindre än 50 sjuksängar.

Emot den sålunda uppdragna gränsen mellan större och mindre

lasarett hava motionärerna anfört, att densamma vore rätt godtyckligt

vald.

Utskottet har ej funnit anledning frångå Kungl. Maj:ts förslag i nu

ifrågavarande del. Att särskilt svårighet möter att på ett allmängiltigt

sätt uppdraga gränsen mellan större och mindre lasarett skall icke förnekas,

men utskottet iinner de av departementschefen anförda skälen

för den föreslagna gränsbestämningen (pag. 31 och 32 i prop.) vara

övertygande, och ansluter sig alltså jämväl i denna del till förslaget.

I fråga om de normerande bestämmelser förslaget innehåller beträffande

läkarna vid de större lasaretten hava motionärerna anmärkt, att

punkt 3, som stadgar rätt för lasarettsläkare att tillhandagå vid sjukdomsfall,

där han på grund av sin utbildning eller sin verksamhet såsom

lasarettsläkare får anses äga särskild sakkunskap, med hänsyn till sitt

svävande och tänjbara innehåll inrymde en utomordentligt stor frihet för

läkaren att bedöma omfattningen av sin praktik utom lasarettet. Motionärerna

anse därför att, om man ej finner lämpligt att ganska snäft begränsa

lasarettsläkarens praktik utom lasarettet, det lärer bliva svårt att

undvika att lämna fältet ganska fritt för sådan praktik.

Departementschefens yttrande angående nu ifrågavarande del av förslaget

återfinnes å pag. 34 och 35 av den kungl. propositionen. På de

skäl, som där anföras, anser sig utskottet böra i huvudsak biträda förslaget

i denna del. För att emellertid ytterligare framhäva arten av

den särskilda sakkunskap, som i förslaget avses, har utskottet ansett, att

framför ordet »utbildning» bör insättas ordet »speciella», så att alltså

lasarettsläkares befogenhet att på grund av nu ifrågavarande stadgande

tillhandagå vid ett visst sjukdomsfall är beroende därav, att han ifråga

om detsamma äger särskild sakkunskap på grund av vare sig speciell

utbildning eller sin verksamhet såsom lasarettsläkare.

Vad angår den under punkterna 1 och 2 i förslaget lasarettsläkare

tillagda befogenhet till läkareverksamhet utom lasarettet bär anmärkning

icke förekommit, liksom ej heller utskottet har något att däremot erinra.

Med den ytterligare begränsning utskottet, enligt vad nyss är sagt,

givit åt förslaget anser utskottet fara för att lasarettsvården skulle bliva

opaginerad Kontrollera mot PDF

IG Lagutskottets utlåtande Nr 27.

lidande till följd av läsår ettsläkarens enskilda praktik icke föreligga.

Det må för övrigt ihågkommas, att samtliga nu ifrågavarande bestämmelser

endast hava till ändamål att normera den verksamhet, lasarettsläkaren

må utöva vid sidan av sin huvuduppgift. Att lasarettstjänsten

i första hand skall tillgodoses står utan vidare klart. Såsom departementschefen

erinrat innehåller i alla händelser läsarettsstadgan redan nu

åtskilliga stadganden, som innebära en garanti emot försummelser från

lasarettsläkarnas sida i fråga om lasarettens skötsel; och har han härutinnan

hänvisat till bestämmelserna, att lasarettsläkaren skall hava sin

bostad inom lasarettet eller i dess grannskap, att han ej under dygnet får

avlägsna sig från lasarettet på längre tid, än som med lasarettets fördel

ock de sjukas behöriga vård är förenligt, att han minst en gång varje

dag på tid, som av direktionen efter läkarens förslag bestämmes, skall

infinna sig å lasarettet för intagning och utskrivning samt tillsyn och

behandling av sjuka, att han härförutom bör besöka lasarettet så ofta

omständigheterna det fordra, samt att han, där olycks- eller sjukdomsfall

inkommer, som kräver skyndsam behandling, ofördröjligen skall infinna

sig å lasarettet.

Vad angår den form, under vilken nu ifrågavarande bestämmelser

böra komma till stånd, har utskottet ansett, att desamma böra av

riksdagen för dess del antagas såsom kommunal lag. Detta gäller dock

allenast de materiella bestämmelser, som återfinnas i de föreslagna nya

tredje och fjärde styckena av 10 § 2 mom. lasarettsstadgan. Däremot

äro de ändringar, som föreslås dels i det nuvarande andra stycket av

nämnda moment dels i 21 § allenast sådana, som böra föranledas av de

nya stadgandena angående lasarettsläkares rätt till enskild praktik, och

torde i följd härav böra överlämnas till Kung!. Maj:ts bestämmande i

administrativ ordning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande

proposition måtte med avslag å greve Posses

m. fl. och herr Nilsons in. fl. i ämnet väckta motioner

för sin del

A) antaga följande

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

17

Förslag

till

Lag

angående tillägg till 10 § 2 mom. i lasarcttsstadgan den 18 oktober 1901.

Härigenom förordnas, att till 10 § 2 mom. i läsår ettsstadgan den 18

oktober 1901 skall fogas ett så lydande tillägg:

Vid fastställande av lönestat för lasur ettsläkare äger landstinget befogenhet

att, jämte de allmänna villkor för avlöningens åtnjutande, som landstinget

kan finna lämpligt bestämma, tillika beträffande sådan läkares rätt

att utöva enskild läkarpraktik föreskriva, att läkare vid lasarett eller låsarettsavdelning

med minst 50 sjuksängar icke må utom lasarettets område

utöva dylik praktik med undantag av:

1) konsultation på annan läkares kallelse,

2) mottagning för sjuka i lasarettsläkarens egen bostad, samt

3) behandling av sjukdomsfall, då vård genom annan läkare icke är att

tillgå eller där lasurettsläkaren på grund av sin speciella utbildning eller

sin verksamhet såsom läsår ettsläkare får anses äga särskild sakkunskap.

önskar landstinget i fråga om rätten att utöva enskild praktik föreskriva

enahanda villkor för läkare vid lasarett eller lasarettsavdelning med

mindre antal sjuksängar än nyss nämnts eller bestämma andra villkor än

ovan sagts, skall landstingets beslut därom för att bliva gällande underställas

Kungl. Maj:ts prövning och godkännande.

Denna lag träder genast i kraft.

B) förklara, att riksdagen i övrigt icke funnit

något att erinra mot ifrågavarande av Kungl. Maj:t

framlagda förslag.

Stockholm den 23 april 1915.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. .9 sand. 24 höft. (Nr 27.)

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Reservationer:

av herr Petersson i Lidingö villastad, som anfört:

I fråga om den form, under vilken nu ifrågavarande bestämmelser

böra komma till stånd, är jag av annan mening än utskottets flertal.

Lasarettsstadgan är utfärdad såsom administrativ 1''örordning och den nu

ifrågasatta ändringen däri synes mig böra på enahanda sätt åstadkommas.

I den kungl. propositionen hävdas denna uppfattning och de skäl, som

därför anföras å pag. 37 i samma proposition, synas mig bärande.

Vad angår det sakliga innehållet i det föreliggande förslaget biträder

jag utskottets uttalande. Jag har alltså ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av förevarande

proposition avgiva det yttrande, att riksdagen icke

funnit anledning att emot det framlagda förslaget till

ändring i lasarettsstadgan framställa annan erinran, än

att det i 10 § 2 mom. tredje stycket under 3 förekommande

uttrycket »på grund av sin utbildning» bör

för vinnande av större tydlighet utbytas mot uttrycket

»på grund av sin speciella utbildning».

av herrar Trana, greve Spens och Pettersson i Bjälbo, som instämt

uti vad herr Petersson i Lidingö villastad sålunda anfört; samt

av herrar Hult, Gustafsson i Örebro, Svensson i Eskilstuna, Lindley

i Söderhamn och Rehn.

Stockliolm, K. L. Beckmans Boktr., 1915.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1915:197 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av §§ 10 och 21 i lasur ettsstadgan de s. 11 i texten