Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion med förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 17 maj 1812 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting m. m.

1915-04-29 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1915:29, Utlåtande i anledning av väckt motion med förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 17 maj 1812 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

1

Nr 29

Ankom till riksdagens kansli den 29 april 1915 kl. 4.80 e. in.

Utlåtande i anledning av väckt motion med förslag till lag om

ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 17 maj

1812 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser

om häradsting m. m.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, af Ekenstam, Trana,

Ständer, Gezelius, greve Lagerbjelke*, Alexanderson, Lars Olsson, greve

Spens, Pettersson i Södertälje, Pettersson i Bjälbo, Persson i Norrköping,

Gustafsson i Örebro, Igel och Lindley i Söderhamn.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 85, har herr Palmstierna hemställt,

att riksdagen måtte för sin del antaga vid motionen fogade förslag

till lag om ändrad lydelse av 10 § i kungl. förordningen den 17 maj

1872 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting

samt till lag om ändrad lydelse av 5 § 1 mom. i kungl. förordningen

den 7 maj 1880 om nya växellagens införande,

samt att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att

Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande, huruvida samt eventuellt

vilka åtgärder böra vidtagas för städers förläggande under landsrätt,

samt på vad sätt härvid de kommunala och administrativa uppgifter,

som åligga den nuvarande magistraten, lämpligen böra tillgodoses.

De av motionären framställda förslagen om ändring i ovannämnda

författningar äro så lydande:

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 26 käft. (Nr 29).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

»Förslag till lag

om ändrad lydelse av 10 § i kungl. förordningen den 17 maj 1872 angående

lindring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting.

Härigenom förordnas, att 10 § i kungl. förordningen den 17 maj

1872 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting

skall erhålla följande ändrade lydelse.

§ 10.

Prövar Konungen att, med hänsyn till särskilda förhållanden, något

av de tingslag, som här förut blivit omförmälda, må undantagas från

tillämpningen av ovan meddelade stadganden, eller att i sådant tingslag

allmänna sammanträden må hållas till större antal och å andra dagar än

ovan sagts, gånge som särskilt förordna! varder.

På Konungen ankomme ock att förordna, att i tingslag, som nu år

sagt, skola hållas särskilda sammanträden för handläggning av vissa slagav

mål och ärenden, som av Konungen bestämmas, såsom polismål, växelmål

samt de i lagfarts-, intecknings- och tomträttsprotokollen upptagna

ärenden. Sådant sammanträde må hållas å annan ort än tingsstället, om

Konungen giver lov därtill. Rätten vare domför, ändå att ej mer än två

av nämnden äro i rätten närvarande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Förslag till lag

om ändrad lydelse av 5 § 1 mom. i kungl. förordningen den 7 maj 1880 om

nya växellagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall.

Härigenom förordnas, att 5 § 1 mom. i kungl. förordningen om

nya växellagens införande och vad i avsende därå iakttagas skall den

7 maj 1880 skall erhålla följande ändrade lydelse.

1. Växelmål äge käranden, efter eget val, instämma antingen till

domstolen i den ort, där svaranden bor eller anträffas, eller ock, om svaranden

bor eller anträffas på landet, till rådstuvurätten i närmaste stad därintill.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.»

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

3

Till stöd för de i motionen framställda yrkandena har motionären

anfört:

»Såsom eu av de viktigaste administrativa nyheterna inom stadslivets

område under senare år måste utan tvivel den raska ökningen av antalet

städer under landsrätt anses. Till de tvenne städer av denna typ, som

funnos vid tiden för kommunalförordningarnas utfärdande (Borgholm,

Haparanda), har under senare år kommit Tidaholm (1910), Arvika (1911),

Huskvarna (1911), Eslöv (1911), Hässleholm (1914), Nässjö (1914) samt

Djursholm (1914), varjämte även Trollhättan erhållit, men ännu ej trätt

i utövning av dylika stadsrättigheter. I kommunalt hänseende äro dessa

samhällen organiserade i full överensstämmelse med stadgandena i förordningen

om kommunalstyrelse i stad, varvid dock magistratens uppgifter

övertagits av en särskild stadsstyrelse, bestående av en av Konungens

befallningshavande förordnad ordförande samt tvenne av stadsfullmäktige

valda ledamöter. I administrativt och judiciellt hänseende äro däremot

de s. k. fögderistäderna att betrakta som landsbygd. Rättsskipningen

samt utsökningsväsen, kronouppbörd och övriga administrativa göromål

handhavas av samma myndigheter som i en landskommun.

Orsaken till att Kungl. Maj:t på senare år föredragit denna anordning

framför att bevilja vidkommande städer egen jurisdiktion, är uppenbarligen

att söka i den förestående processreformen. I utlåtande rörande

Trollhättans och Nässjö framställningar om egen jurisdiktion har processkommissionens

ledare, f. justitierådet Hellner, såsom sin åsikt uttalat,

att vid en blivande reform domstolarna i första instans böra organiseras

utan åtskillnad mellan stad och land. De nya domstolarna borde ej taga

någon befattning med de göromål, som för närvarande åligga städernas

magistrater dels såsom statens, dels såsom kommunens organ, och i allmänhet

betecknades en fullständig skilsmässa mellan förvaltning och rättsskipning

som en huvuduppgift för rättegångsreformen. Med hänsyn till

dessa grundprinciper för processväsendets omordnande, vilkas berättigande

för övrigt torde vara allmänt erkända, skulle det tydligen vara oriktigt

att skapa nya stadsdomstolar av samma typ som de äldre, då^ olägenheterna

i det nuvarande systemet härigenom endast skulle ökas, på samma

gång som den förestående avvecklingen av städernas domstolsväsen onödigtvis

komplicerades.

För de vanligen hastigt växande städer, om vilka här är fråga,

medför emellertid denna organisation icke obetydliga ^olägenheter, särskilt

med avseende å rättsskipningen. Enligt förordningen den 17 maj 1872

angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting

Motionärens

motivering.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets utlåtande Nr 29.

skall i domsaga, som utgör ett tingslag — samtliga under de senare åren

tillkomna fögderistäder tillhöra dylika domsagor — hållas tio allmänna

tingssammanträden och som regel två slutsammanträden årligen. I jämförelse

med förhållandena i stad med egen jurisdiktion är rättsskipningen

sålunda i fögderistäderna betydligt långsammare. Olägenheterna härav

göra sig naturligtvis särskilt kännbara i fråga om lagfarts- och inteckningsärenden

samt ordningsmål, vilka av naturliga skäl äro vanligare i

stad än på landsbygden. Härtill kommer, att häradsrätten icke^är behörig

att handlägga växelmål, för vilka vederbörande parter måste söka närmaste

stadsdomstol. Slutligen måste allmänheten, där domhavandens kansli icke

är beläget i staden, underkasta sig åtskilligt mera besvär än i en stad

med rådstuvurätt.

Dessa olägenheter äro, såsom särskilt i Trollhättans och Nässjö

ansökningar framhållits, i större samhällen nog så kännbara och torde

vara den förnämsta orsaken till att bland de mindre städerna icke några

allmännare sympatier förspörjas för en övergång till den enklare och

billigare organisationstyp, som fögderistäderna representera. En dylik

utveckling skulle eljest vara att förorda såväl ur det allmännas som ur

städernas egen synpunkt.

Det är klart, att i sammanhang med processreformen de särskilda

stadsaomstolarnas avskaffande kan komma att ge upphov till en tämligen

invecklad avräkning mellan stadskommunerna och staten, liksom ock till

ersättningsanspråk från särskilda tjänsteinnehavares sida, och att reformens

genomförande därför skulle i hög grad underlättas, om städerna redan i

förväg, exempelvis vid vederbörande befattningshavares avgång, avsade sig

den egna j urisdiktionen och lades under landsrätt. En sådan förändring

är särskilt att förorda i fråga om de mindre städerna, vilkas invånarantal

icke skulle åstadkomma några större förändringar av angränsande tingslags

storlek med ty åtföljande förskjutningar inom den judiciella indelningen.

För städerna själva medför den egna jurisdiktionens upphävande

framför allt en icke oväsentlig besparing, då kostnaderna för upprätthållandet

av eget domstolsväsen i mindre stadssamhällen ofta innebär en

avsevärd belastning av deras ändock ofta nog så svaga ekonomi. ~ Jag

hänvisar i detta hänseende till den tablå, vilken såsom bilaga fogats till

denna motion.

Det synes mig uppenbart, att de olägenheter, som, på sätt ovan

sagts, äro förenade med rättsskipningen i fögderistäderna, ganska lätt

kunna undanröjas genom vissa mindre förändringar i 1872 års förut

anförda tingsförordning samt genom ändring av bestämmelserna om växel
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

forum. I detta hänseende har nedan anförda förslag blivit uppgjort och

till närmare motivering av detsamma får jag anföra följande.

Vad angår olägenheterna för fögderistäderna därav, att växelmål

icke kunna instämmas till domstolen i orten, enär endast rådhusrätt för

dem är behörigt forum, synas 111ig alla parters intressen bäst tillgodoses

därigenom, att valfrihet för käranden införes, så att denne äger instämma

målet antingen till den rådhusrätt, som hittills varit behörig, eller ock

till häradsrätten i orten, om käranden finner detta med sin fördel förenligt.

I enlighet härmed är förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 §

1 mom. i kungl. förordningen den 7 maj 1880 om nya växellagens införande

in. m. avfattat. Denna bestämmelse bliver genom hänvisningen

1 15 § av checklagen den 24 mars 1898 tillämplig även i fråga om mål

angående återgångsfordran på grund av check.

Vad härefter angår tingsordningen, framhöll justitierådet Hellner i

sitt ovanberörda utlåtande, att det behov, som kunde förefinnas i Trollhättan

och Nässjö av att få lagfarter och inteckningar handlagda vid ett

större antal tillfällen, än som för närvarande är möjligt, kunde avhjälpas

genom anordnade av ett antal särskilda s. k. inskrivningsting. I detta

avseende erinrade herr Hellner därom, att vid underdånig föredragning

den 29 september 1911 av Trollhättans första begäran om egen jurisdiktion

dåvarande chefen för justitiedepartementet — statsrådet Albert Petersson

— angivit en ändrad anordning med tingssammanträdena såsom en

möjlig utväg, som vore att föredraga framför upprättande av en ny domstol.

Vidare erinrade herr Hellner om det av lagberedningen i dess förslag

till jordabalk II framlagda förslag till lag om inskrivningsting. Visserligen

avsåge detta lagförslag blott domsaga, bestående av mera än ett

tingslag, men något principiellt hinder mot utsträckande av en sådan

lags tillämplighet till alla domsagor, därest behov härav skulle förefinnas,

ansåg herr Hellner ej föreligga.

Inrättas dylika särskilda inskrivningsting, torde å dem lämpligen

kunna handläggas jämväl växelmål — sedan häradsrätt gjorts behörig

för dessa — samt mål angående polisförseelser. Ett närmare angivande

av vad som till polismål är att hänföra torde böra ankomma på Kungl.

Maj:t i analogi med vad som gäller i stad med särskild polisdomstol.

Slutligen synes det böra stå Kungl. Maj:t öppet att till sådant särskilt

sammanträde förlägga även andra mål och ärenden, som Kungl. Maj:t

kan finna härtill lämpa sig, exempelvis även andra småprotokollsärenden

än de ovan nämnda.

Lagberedningen föreslog, att å inskrivningsting rätten skall vara

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

domför, ändå att ej mera än tre av nämnden vore i rätten närvarande.

Likaväl som rådhusrätt är domför med borgmästare och två illitterata

rådmän, synes mig nämndemännens antal å sådant särskilt sammanträde,

varom nu är fråga, kunna sättas till två. Det är nämligen av vikt, att

domstolens lekmän icke betungas med tjänstgöring i vidsträcktare omfattning

än som är nödvändigt.

De nu förordade bestämmelserna hava införts i ett andra stycke av

10 §. De skulle särskilt kunna komma till användning i sådana fall, då

i domsaga finnes blott ett tingslag med tingsställe i en relativt betydande

stad, hörande under domsagan. Sålunda skulle exempelvis i Trollhättan

kunna jämte de tio allmänna sammanträdena anordnas lika många särskilda

sammanträden för ovannämnda brådskande mål och äienden. Hinder

borde icke möta att i fall av behov förlägga något eller några dylika

sammanträden även till tiden mellan vårtingets avslutande och hösttingets

börj an.

I likhet med lagberedningen föreslår jag vidare, att sammanträde

av ifrågavarande art må kunna hållas även å annan ort än tingsstället

enligt Kungl. Maj:ts bestämmande. Ett stadgande härom skulle särskilt

kunna få betydelse i sådana fall, då staden icke utgör tingsställe, såsom

förhållandet är t. ex. med Nässjö. Genom förläggandet av de särskilda

sammanträdena till staden i fråga skulle möjlighet för densamma öppnas

att erhålla flertalet av stadens mål och ärenden handlagda på platsen.

I den nuvarande avfattningen av 10 §, motsvarande första stycket

i förslaget, har blott gjorts den ändring, att bestämmelsen om ett maximiantal

tingssammanträden (tio om året) borttagits, varigenom möjlighet

öppnats för Kungl. Maj:t att i särskilda fall förordna om sammanträdens

hållande till större antal. Naturligtvis behöver man icke befara, att

Kungl. Maj:t skulle på något sätt missbruka den makt att ordna med

tingen, som sålunda gåvés honom. Eu bestämmelse i lagen rörande det

antal ting, som högst får hållas i någon domsaga, synes därför helt och

hållet överflödig. De normala fallen äro ju reglerade i 2 och 3 §§, från

vilka Kungl. Maj:t givetvis icke skulle avvika utan giltig orsak och med

tillbörligt hänsynstagande till vad som skäligen kan påläggas såväl domare

som nämnd i fråga om tjänstgöringsskyldighet.

Den sålunda föreslagna lagändringen kan tänkas utnyttjad på olika

sätt. Särskilt skulle den kunna komma till användning i sådana fall, då

en domsaga, som hittills bestått av två tingslag, sammansloges till ett,

med bibehållande av två tingsställen och med ting varannan gång på

vartdera tingsstället. Härvid skulle visserligen som regel vartdera tings
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 2i>.

7

laget komma att behålla sina mål på sitt tingsställe, men i brådskande

fall och särskilt för lagfarts- och inteckningsärenden skulle möjlighet finnas

till eu skyndsammare handläggning. I dylika domsagor skulle nämnden

icke komma att på minsta sätt betungas genom de tätare tingen. Enligt

det sagda skulle lagändringen alltså särskilt komma sådana städer till

godo, som falla inom domsagor, bestående av flera tingslag men ägnade

att sammanslås till ett.

En åtgärd till förmån för fögderistäderna, vilken icke kräver lagändring,

består däruti, att Kungl. Maj:t tillser, att där sådan stad lämpar

sig till plats för domsagans kansli, kansliet ock bliver dit förlagt. I

detta avseende har man anledning uttala sin tillfredsställelse däröver, att

Kungl. Maj:t, i avbidan på att frågan om Trollhättans jurisdiktionsförhållanden

bleve definitivt ordnade, i fullmakten för den nyutnämnda

häradshövdingen i Flundre, Vane och Bjärke härads domsaga inryckt ett

förbehåll, att han skulle vara pliktig underkasta sig de bestämmelser, som

framdeles kunde varda meddelade om skyldighet för honom att bosätta

sig i 1 rollhättan eller att där vara för allmänheten att träffa å bestämda

tider. I brist på en lagstiftning om domsagas kansli torde detta vara

allt, som för närvarande i detta avseende står att vinna. Det vore önskvärt,

att förbehåll av angivet slag för framtiden städse bleve inryckt i de

för häradshövdingarna utfärdade fullmakterna.

Det bör i detta sammanhang betonas, att avsikten med de föreslagna

lagändringarna icke är att på minsta sätt prejudicera rättegångsreformen.

I vilken riktning denna än kommer att gå, är det ju uppenbart,

att åtgärder, som gå ut på att statsmakterna vid densammas genomförande

skola stå så obundna som möjligt av hänsyn till lokala intressen,

böra kunna accepteras av alla, oberoende av eventuella meningsskiftningar

rörande den framtida reformens gestaltning.

Därest de sålunda föreslagna förändringarna vinna riksdagens och

Kungl. Maj:ts bifall, synes icke endast för de redan bestående fögderistäderna

omedelbart stora fördelar kunna vinnas, utan även, såsom förut

anmärkts, övriga mindre städer i mån av vederbörande befattningshavares

avgång utan några olägenheter kunna läggas under landsrätt. Huruvida

och vilka särskilda åtgärder kunna vidtagas för att underlätta en utveckling

i denna riktning, torde böra ankomma på vidare utredning. De spörsmål,

som härvid kunna bliva föremål för prövning, äro emellertid ingalunda

av den art, att de stå i närmare samband med och behöva uppehålla

de ovan angivna författningsändringarna. Under alla förhållanden

lärer det vara av stort värde, att Kungl. Maj:t, på sätt här föreslagits,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

erhåller friare händer att ordna rättsskipningen i nuvarande och blivande

fögderistäder i större överensstämmelse med där föreliggande behov.

Den vidare utredningen torde särskilt böra avse spörsmålet om en

praktisk och enhetlig ordning av den nuvarande magistratens kommunala

och administrativa uppgifter. Magistratens befattning med kommunalförvaltningen

inskränker sig i praxis numera huvudsakligen till en rent

formell prövning av stadsfullmäktiges beslut, och dess befogenheter i

detta hänseende hava i fögderistäderna oförändrade överlämnats åt den

särskilt tillsatta stadsstyrelsen. Av den behandling, som frågan om kommunalförvaltningens

omorganisation ägnats inom Svenska stadsförbundet,

framgår emellertid, att den statliga prövningen av stadskommunernas

beslut för närvarande icke kan anses tillfredsställande organiserad, och

det synes mig klart, att vissa av de erinringar, som framställts emot magistraten

såsom utövare av statens prövningsrätt, med ökad styrka drabba

den särskilda stadsstyrelsen, bland vars ledamöter icke den juridiska sakkunskapen

behöver vara företrädd.* A andra sidan torde särskilt i något

större städer med mera besvärliga förvaltningsuppgifter onekligen behov

förefinnas av eu juridiskt bildad stadstj än steman. Denna synpunkt har

med skärpa framhållits av Trollhättans kommun i dess ansökan om stadsrättigheter

med egen jurisdiktion. Av processkommissionens ledare invändes

emellertid i utlåtandet häröver, att intet hinder mötte för en

sådan tjänstemans anställande, utan att därför magistrat inrättades i staden.

Denna fråga bör emellertid regleras enhetligt samt med hänsyn till det

nyss angivna behovet av en förändrad ordning för den statliga prövningen

av de kommunala besluten. I samband härmed, men likaså oberoende

av förut föreslagna förändringar av 1872 års tingsförordning och

av förordningen om växellagens införande, torde jämväl böra utredas,

huru utsökningsväsen och kronouppbörd och övriga magistraten åliggande

administrativa bestyr lämpligen böra ordnas i städer under landsrätt.»

Vid motionen fanns fogad en bilaga, så lydande:

»De mindre städernas utgifter för magistrat och rådhusrätt år 1911

(Enligt statistiska centralbyråns berättelse angående kommunernas finanser).

Utgifter för

magistrat och

rådhusrätt.

Stad.

Folkmängd

1911.

Stad.

Utgifter för

Folkmängd magistrat och

rådhusrätt.

Umeå ............... 5,939

Skara ............... 5,719

Kronor.

4,933

4,817

1911.

Piteå.................. 2,560

Ulricehamn...... 2,324

Kronor.

5,500

2,440

* Se Svenska Stadsförbundets skriftserie 2 och 5 samt Protokoll vid Stadsförbundets

första ordinarie kongress i Göteborg 1911.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 29. 9

Eksjö ...............

5,332

5,667

Hjo .................

. 2,293

3,100

Enköping.........

5,219

10,918

Simrishamn......

. 2,176

6,933

Alingsås............

. 5,152

4,500

Nora..................

. 2,105

5,613

Arboga ............

5,070

12,227

Askersund .....

. 2,076

3,114

Arvika...............

5,024

—

Söderköping ...

. 2,047

6,200

Köping ............

5,006

15,825

Laholm ............

1,952

5,637

Falköping.........

4,958

4,500

Marstrand.........

1,878

7,802

Mariestad.........

4,710

8,267

Torshälla.........

1,835

4,511

Tidaholm.........

4,608

—

Kungälv............

. 1,714

5,910

Falkenberg ......

4,521

7,000

Vaxholm .........

. 1,685

5,638

Filipstad .........

4,486

5,720

Skellefteå.........

. 1,524

5,992

Lysekil ............

4,365

10,819

Haparanda ......

. 1,442

—

Amål ...............

4,345

4,000

Mariefred.........

1,372

1,990

Ängelholm ......

4,145

6,438

Skänninge.........

1,327

3,568

Norrtälje .........

3,871

4,195

Gränna ............

1,202

2,928

Örnsköldsvik ...

3,826

6,417

Oljegrund.........

1.178

2,250

Ronneby .........

3,503

4,578

Kungsbacka......

1,150

3,660

Strängnäs.........

3,084

4,235

Borgholm.........

1,145

—

Sölvesborg ......

3,067

4,900

Säter..................

1,128

4,199

Strömstad.........

2,955

2,857

Trosa ...............

983

4,233

Lindesberg ......

2,858

4,537

Östhammar......

837

2,203

Motala...............

2,827

4,400

Sigtuna ............

659

3,132

Hedemora.........

Vi mm erby ......

2,784

2,701

4,836

2,628

Skanör...............

Falsterbo .........

6531

383}

2,831 »

Vadstena .........

2,591

4,700

I nya lagberedningens 1884 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets

ombildning framhölls i fråga om olikheten mellan landsbygdens

och städernas domstolsväsende, att den vilade på principiellt

oriktig grund och uppenbarligen utginge från historiskt givna förutsättningar,

som numera ej ägde samma betydelse som förut. Rättsskipningens

ordnande och bekostande måste lika väl för stad som för landsbygd vara en

statens, ej eu kommunens angelägenhet. Åtskiljandet av stad och kringliggande

landsbygd i olika jurisdiktioner medförde ofta kännbara praktiska

olägenheter, vilka isynnerhet framträdde bjärt i de mindre städerna.

Doraargöromålen vore här stundom så få och så ringa, att domarens

både intresse och förmåga måste slappas i saknad av väckelse, övning

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 26 haft. (Nr 29). 2

Utskottets

yttrande.

Vya lagberedningen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Justitieom
bwismannen
Berger.

10 Lagutskottets utlåtande Nr 29.

0

och tillfälle att samla erfarenhet. Åtskiljandet av domarverksamhet och

förvaltningsgöromål vore i våra dagar ansett såsom ett önskemål, men

detta skiljande kunde under nuvarade förhållanden ske allenast i de större

städerna, där domarkallet helt och hållet krävde sin man.

Beredningen utvecklade närmare, hurusom den nuvarande ordningen

icke behörigen tillvaratoge vare sig arbetskrafter eller penningar, och hurusom

det icke kunde vara och icke heller visat sig vara gagneligt, att i landet

funnes två särskilda domarkårer, som tillsattes enligt olika grunder och

i viss mån av olika myndigheter. Beredningen hade fördenskull ur processuell

synpunkt uppställt såsom ett huvudsakligt önskemål vid revisionen

av vår domstolsförfattning, att stad och landsbygd snarast möjligt bleve

i judiciellt avseende likställda, så att domstolsväsendets ordnande och bekostande

jämväl i stad bleve statens angelägenhet, och den judiciella indelningen

ej lade hinder i vägen för landsbygd och stad att förenas till

gemensam jurisdiktion, där så funnes ändamålsenligt.

Emellertid uppreste sig, enligt beredningen, åtskilliga hinder, väsentligen

fallande utom området för processlagstiftningen, mot en lagstiftningsåtgärd,

varigenom påbjödes en omedelbar övergång till ett nytt

system, däri land och stad ovillkorligen och i ett slag skulle sammanslutas

till gemensamma jurisdiktioner. Lagstiftningen borde tills vidare

inskränka sig till att endast öppna vägen för en frivillig anslutning från

städernas sida och i möjligaste måtto uppmuntra därtill genom att göra

den förmånlig för båda parterna. Förhållandena vore på olika ställen så

väsentligt olika, att prövningen av åtgärdens lämplighet bleve säkrare,

när den inskränktes till enstaka fall.

Det av nya lagberedningen sålunda uttalade önskemålet angående

de mindre städernas frivilliga avstående från egen jurisdiktion har icke

efterföljts av en utveckling i angivna riktning, ett förhållande, som antagligen

har sin grund däri, att lagstiftningsåtgärder icke vidtagits i syfte

att göra en dylik övergång för städerna förmånlig och acceptabel. Tvärtom

hava efter betänkandets avgivande tillkommit ännu två städer med egen

jurisdiktion, nämligen Örnsköldsvik (1894) och Lysekil (1903).

Då Nässjö stationssamhälle i en under 1899 gjord ansökan hemställde,

att Kungl. Maj:t måtte bevilja samhället stadsprivilegier, och i

sammanhang därmed begärde egen jurisdiktion, blev uppmärksamheten

fäst på sistnämnda frågas betydelse för en blivande rättegångsreform

genom en skrivelse till Kungl. Maj:t den 16 september 1901 av riksdagens

justitieombudsman Ossian Berger, som härvid yttrade bl. a. följande:

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

LaguUlcottets utlåtande Nr 29.

»Då de mindre städerna alltså fortfarande synas betrakta den egna jurisdiktionen

såsom en förmån, från vilken de ej vilja avstå, men berörda särskilda

jurisdiktion, betraktad från hela samhällets synpunkt, måste betecknas såsom en

föråldrad form för rättsskipningen, torde man kunna ifrågasätta, om icke staten

själv ju förr desto hellre borde vidtaga erforderliga åtgärder för de mindre städernas

förening i judiciellt hänseende med kringliggande landsbygd, där sådant

utan olägenhet skulle kunua verkställas. Men om av en eller annan anledning

hinder anses möta att redan nu genom dylika åtgärders vidtagande åtminstone i

någon mån förbereda den blivande rättegångsreformen, synes dock all anledning

förefinnas att icke genom inrättande av nya domstolar i jämförelsevis obetydliga

samhällen direkt motverka samma reform.»

Justitieombudsmannen hemställde därför om avslag på samhällets

ansökning, i vad den avsåge egen jurisdiktion. Genom Kungl. Maj:ts

beslut den 27 maj 1904 blev härefter ansökningen i sin helhet avslagen.

Ingen av de städer, som etter denna tid tillkommit, har erhållit

egen jurisdiktion. I flertalet ansökningar om stadsrättigheter har direkt

utsagts, att för närvarande icke förelåge något trängande behov av

särskild stadsdomstol. 1 vissa fall har man framhållit olägenheterna av

att lyda under landsrätt, men ryggat tillbaka för de med upprättande

av magistrat och rådstuvurätt förenade kostnaderna. Av de samhällen,

som sålunda under de senare åren erhållit stadsrättigheter och vilka alla

i motionen uppräknas, hava endast Trollhättan och Nässjö framställt begäran

om egen jurisdiktion, men hava båda de ifrågavarande ansökningarna

i denna del av Kungl. Maj:t avslagits. Kungl. Maj:ts sistnämnda

beslut rörande Nässjö meddelades den 31 oktober 1913, sedan utlåtande

i ärendet den 9 i samma månad avgivits av f. d. justitierådet J. Hellner

såsom förordnad att verkställa en förberedande utredning angående en

rättegångsreform. I detta utlåtande, som jämväl avsåg en förnyad framställning

från Trollhättan i samma syfte, yttrade herr Hellner bl. a. följande:

»Å det förberedande stadium, på vilket utredningen angående en rättegångs-jr. d. jmtitiereform

för närvarande befinner sig, är det visserligen icke möjligt att med full rådet Hellner.

bestämdhet giva en bild av den organisation av domstolarna i första instans,

som kan komma att föreslås. Så mycket torde dock vara säkert, att i överensstämmelse

med en för visso enhällig mening bland dem, som sysslat med hithörande

frågor, rådhusrätterna i de smärre städerna enligt ett blivande reformförslag

måste komma att försvinna. Jag kan i fråga om dessa domstolars olämplighet

hänvisa till nya lagberedningens principbetänkande I sid. 9 ff. samt justitieombudsmannens

i ett tidigare ärende angående beviljande av stadsrättigheter

åt Nässjö avgivna yttrande av den 16 september 1901 (ämbetsberättelse 1902

sid. 114). Enligt den tanke, jag för närvarande hyser, böra i första instans utan

åtskillnad mellan stad och land anordnas dels allmänna domstolar med allenast

en rättskunnig ledamot, närmast motsvarande våra nuvarande häradsrätter, dels

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

kollegiala domstolar, i allmänhet blott en i varje län, för mål av mera speciell

karaktär eller invecklad beskaffenhet. Med de lörvaltningsgöromål, som för närvarande

åligga städernas magistrater dels såsom kommunala och dels såsom

statsorgan, skulle givetvis de nya domstolarna ej hava att taga någon befattning,

utan finge dessa uppgifter övertagas av andra myndigheter. Med en sådan

domstolsorganisation kunde ju endast ett fåtal av Sveriges städer komma att

bibehållas såsom egna domskretsar utan sammanslagning med kringliggande landsbygd.

Vad särskilt Trollhättan och Nässjö beträffar, kan det icke antagas, att

de även med en jämförelsevis stark ökning av folkmängden skulle vid den tid,

då rättegångsreformen kan beräknas vara genomförd, hava nått sådan utveckling,

att de lämpligen borde utgöra egna domskretsar. Medgåves nu egen jurisdiktion

åt Trollhättan och Nässjö, skulle följden alltså bliva den, att vardera staden vid

reformens genomförande måste antingen återförenas med den domsaga, vartill

vederbörande samhälle nu hör, eller ock sammanslås med annan angränsande

domsaga.

Vid genomförande av eu domstolsorganisation av den art, som ovan antytts,

måste övergången från de nuvarande huvudsakligen av städerna själva

bekostade rådhusrätterna till rena stadsdomstolar, ordnade efter enhetliga principer

för land och stad, komma att utgöra ett av de mest svårlösta problemen.

Visserligen torde städerna icke, såsom det på visst håll synes hava ifrågasatts,

kunna åberopa något slags privilegium såsom stöd för en rätt att, emot en

i behörig ordning siiftad lag, bibehålla en domstolstyp av annan organisation,

än den statsmakterna funnit vara den lämpliga. Men dels kommer den

ekonomiska uppgörelsen mellan städerna och staten vid rådhusrätternas indragning

att erbjuda svårigheter, dels kan det näppeligen undgås, att ett stort antal av de nuvarande

domstolsledamöterna i städerna i den mån icke andra lämpliga domartjänster

kunna erbjudas dem eller de fortfarande komma att finna användning i förvaltningsgöromål,

måste uppföras å indragningsstat. Vid nu berörda förhållanden

är det tydligt, att det med hänsyn till rättegångsreformen ej kan vara önskvärt,

att till de fall, då svårigheter av angiven art kunna förutses, läggas nya, därigenom

att nya rådhusrätter inrättas. Därest Eders Kungl. Maj:t i strid mot den

praxis, som de senare åren gjort sig gällande vid beviljande av stadsrättigheter,

nu skulle slå in på en annan väg och bifalla de gjorda framställningarna om

egen jurisdiktion, skulle detta otvivelaktigt hava till följd, att en hel rad av

samhällen i liknande situation som de nu ifrågavarande skulle framställa enahanda

anspråk, vilka det då kanske bleve svårt att avvisa. Antalet städer under

landsrätt, köpingar, municipalsamhällen och andra tätt bebyggda orter, vilka på

grund av sin folkmängd skulle kunna med ungefär samma rätt som Nässjö municipalsamhäl

e komma med dylika anspråk, är ingalunda litet; enligt 1910 års

folkräkning finns det ett 40 tal dylika orter i riket. Vid bedömandet av de svårigheter,

som skulle uppstå för rättegångsreformen genom inrättandet av ett större

antal nya rådhusrätter, får man även räkna med, att i den mån det vid borttagandet

av den särskilda jurisdiktionen i de smärre städerna ej blir möjligt att

förlägga domstolen i orten till vederbörande stad, rådhusrättens indragande kan

komma att te sig såsom en försämring i fråga om rättsskipningens tillgänglighet.

Ju flera de städer bliva, vilka på detta sätt måste berövas en domstol som förut

funnits på platsen, desto större är faran, att det mot en rationell rättegångsre
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 20. 13

form skall kunna resas en på obehöriga lokala synpunkter grundad opposition,

som kan äventyra densammas konsekventa genomförande.»

I fortsättningen upptog herr Hellner till granskning frågan, huruvida

för Trollhättan och Nässjö olägenheterna av att stanna under landsrätt

kunde vara så stora, att de anförda skälen mot inrättande av nya

rådhusrätter borde få vika. Herr Hellner besvarade frågan nekande, men

framhöll beträffande inskrivningsväsendet, att om i Trollhättan och Nässjö

verkligen skulle råda ett trängande behov av att få lagfarter och inteckningar

handlagda vid ett större antal tillfällen om året, än som för närvarande

äger rum, detta behov kunde avhjälpas genom anordnande av ett

antal särskilda inskrivningsting. I detta avseende erinrade herr Hellner

därom, att vid underdånig föredragning den 29 september 1911 av Trollhättans

förra begäran om egen jurisdiktion en ändrad anordning med

tingssammanträdena av dåvarande chefen för justitiedepartementet angivits

såsom en möjlig utväg, som vore att föredraga framför upprättande av

en ny domstol. Vidare erinrades om det av lagberedningen i dess förslag

till jordabalk II framlagda förslaget till lag om inskrivningsting.

Visserligen avsåg, yttrade herr Hellner, detta lagförslag blott domsaga,

bestående av mera än ett tingslag, men något principiellt hinder mot utsträckning

av en sådan lags tillämplighet till alla domsagor torde ej

föreligga, därest ett verkligt behov därav skulle förefinnas.

Slutligen anförde herr Hellner beträffande frågans administrativa

sida följande:

»Såsom olägenheter i administrativt hänseende av stads kvarstannande under

landsrätt framhållas i ansökningshandlingarna rörande Trollhättan dels saknaden

av en juridiskt bildad person att anlita i samhällets förvaltningsangelägenheter

dels ock bristen på tillfredsställande ledning av polisväsendet. Vad dessa

klagomål angår, är det ju lätt att förstå, att de framhållna bristerna kunna visa

sig kännbara, särskilt i ett samhälle av den storlek, Trollhättan redan uppnått.

Men det bör framhållas, att intet hinder möter, att särskilda tjänstemän för dessa

uppgifters fyllande anställas, utan att de därför behöva vara medlemmar av

magistrat. Sådant kan helt visst ske för ringare kostnad, än som erfordras för

inrättande av en magistrat och rådhusrätt.

Jag vill ytterligare blott framhålla, att enligt min mening en huvuduppgift

för en blivande rättegångsreform är att åvägabringa fullständig skilsmässa

medan förvaltning och rättsskipning i städerna, Under sådana förhållanden

torde det vara riktigast, att nyvordna städer redan nu söka ordna den kommunala

förvaltningen efter sådana principer, som måste bliva avgörande, när framdeles

stadsdomstolarnas befattning med de kommunala angelägenheterna upphör.

För den förvaltningsreform, som måste komma till stånd samtidigt med rättegångsreformen,

böra de erfarenheter, som i dessa städer gjorts av där försökta

anordningar, kunna bliva av stort gagn.»

s. 14 Kontrollera mot PDF

Motionen.

Utskottet.

14 Lagutskottets utlåtande Nr 39.

Herr Palrastiernas motion innebår delvis ett upptagande av de

anvisningar, som herr Hellner i sitt nu citerade utlåtande lämnat.

Motionären ansluter sig till de synpunkter, som föranlett, att Kungl.

Maj:t på senare år icke beviljat nyvordna städer egen jurisdiktion. Han

framhåller emellertid de icke obetydliga olägenheter med avseende å

rättsskipningen, som denna organisation medför, och föreslår till deras

undanröjande vissa mindre förändringar i 1872 års tingsförordning ävensom

i bestämmelserna om växelforum. Genom dylika förbättringar i avseende

å rättsskipningen i städer under landsrätt skulle enligt motionärens

tanke också vinnas, att de mindre s. k. magistratsstädernas ur

såväl det allmännas som deras egen synpunkt önskvärda övergång till

den enklare och billigare organisationstyp, som städerna under landsrätt

representera, bleve befordrad.

Enligt vad som bragts till utskottets kännedom, har svenska stadsförbundets

representantförsamling vid möte i Stockholm den 9 mars 1915

utan meningsskiljaktighet uttalat sin anslutning till motionen.

Utskottet delar för sin del motionärens uppfattning om önskvärdheten

av att en snabbare och lättare tillgänglig rättsskipning beredes

sådana städer under landsrätt, som därav äro i behov, och finner jämväl

lika med motionären en utredning böra komma till stånd om vad som kan

åtgöras till befordrande av de mindre städernas successiva avstående från

egen jurisdiktion. De för förstnämnda ändamål nödiga lagändringarna

böra givetvis, såsom också skett i motionärens lagutkast, så avfattas, att

den åsyftade snabbare rättsskipningen i underrätten icke uteslutande förbehålles

de domsagor, med vilka städer äro på angivet sätt förenade, utan

kan införas överallt i landet, där efter särskild prövning behov härav

anses föreligga.

Utskottet finner sig emellertid icke böra tillstyrka riksdagen att

nu för sin del antaga lagförslag i ämnet. Under överläggningarna inom

utskottet hava åtskilliga spörsmål framkommit, vilka kräva närmare övervägande

och vidare gående undersökningar, än som lämpligen kunnat av

utskottet verkställas. Så är frågan huruvida vid de ifrågasatta särskilda

sammanträdena böra till handläggning upptagas utom inskrivningsärenden

jämväl vissa slag av andra ärenden samt tilläventyrs vissa mål

av mindre betydenhet såsom polismål in. fl. otvivelaktigt ganska ömtålig;

besvaras den jakande, återstår att avgöra, vilka mål böra till sådan handläggning

hänvisas, en fråga, som svårligen lärer böra lösas genom att,

på sätt motionären föreslagit, utan vidare överlämna bestämmandet härav

opaginerad Kontrollera mot PDF

lö

Lagutskottet* utlåtande Nr 29.

till Kungl. Maj:t. Med denna fråga sammanhänger ock spörsmålet om

det antal nämndemän, som böra vara i rätten tillstädes för att rätten

skall vara domför, samt ordnandet på lämpligt sätt av nämndemännens

tjänstgöringsskyldighet vid dessa sammanträden. Vidare torde eu blivande

lag i ämnet böra medgiva, att ifrågavarande sammanträden må kunna

hållas jämväl under tiden mellan vårtingets avslutande och hösttingets

början, likasom det även torde vara erforderligt, att i lagen bestämmes, om

och i vilken omfattning lagen den 27 juni 1896 angående allmänt tingssammanträdes

likställighet i vissa fall med häradsting skall vara tillämplig

å ifrågavarande särskilda sammanträden, ävensom huru tid och ort för

desamma skola kungöras.

Vid dessa förhållanden har utskottet ansett lämpligt, att riksdagen

nu inskränker sig till att hos Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande av

lagförslag i ämnet.

I följd av det sammanförande av judiciella och administrativa uppgifter,

som för närvarande äger rum hos magistrat och rådstuvurätt, måste

givetvis, såsom motionären ock framhållit, eu utredning, som går ut på

att för de mindre städerna anvisa en lämplig och för dem fördelaktig utväg

att avstå från egen jurisdiktion, även omfatta frågan, huru härvid

magistraternas kommunala och administrativa uppgifter lämpligen böra

tillgodoses. Då förvaltningen tydligen bör ordnas efter enhetliga principer

i alla städer utan magistrat, skulle den nämnda utredningen uppenbarligen

även hava avseende å förhållandena i städer, som redan lyda

under landsrätt, således över huvud i alla nuvarande och blivande städer

utan egen jurisdiktion.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet föreslå,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande,

dels huruvida genom ändrade bestämmelser i

fråga om tingssammanträdens hållande och därmed

sammanhängande åtgärder rättsskipningen å landet må

kunna göras snabbare och lättare tillgänglig för de

rättssökande med särskild hänsyn till orter med mera

sammanträngd befolkning, dels vilka åtgärder som böra

vidtagas för att åt mindre städer, som vilja avstå från

egen jurisdiktion, bereda ett lämpligt ordnande av

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets utlåtande Nr 29.

deras rättsskipning i sammanhang med angränsande

landsbygds, dels ock på vad sätt i städer under landsrätt

de kommunala och administrativa uppgifter, som

eljest åligga magistrat, lämpligen böra tillgodoses,

samt till riksdagen inkomma med de förslag, vartill

berörda övervägande må finnas föranleda.

Stockholm den 29 april 1915.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Reservationer:

dels av herr af Ekenstam, som anfört:

»Frågan om så genomgående förändringar i bestämmelserna om

tingssammanträdens hållande som här blivit föreslagna är av sådan räckvidd,

att den, enligt min uppfattning, icke kan lösas utan ett genomförande

av en ny* rättegångsordning. Lika litet kan jag finna tänkbart,

att för städer utan egen jurisdiktion kan åvägabringas en snabbare och

lättare tillgänglig rättsskipning än den nuvarande utan att därtill syftande

åtgärder företagas i samband med ovanberörda förändringar i fråga om

tingssammanträden. Sådana förändringar kommer den sittande processlagskommissionen

oavsett alla skrivelser tvivelsutan att föreslå. Men då

det icke kan vara lämpligt att på något sätt binda denna kommission,

som har att i hela dess vidd upptaga frågorna om rättsskipning och

rättegångsordning, hemställer jag,

att förevarande motion icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda».

dels ock av herr Trana, som yttrat:

»Då de nu ifrågasatta lagändringarna utgöra förberedande åtgärder

för genomförande av den reform av gällande rättegångsordning, som nu

står på dagordningen, och stå i så intimt sammanhang med denna, att

det uppenbarligen i första hand torde tillkomma den tillsatta processkommissionen

att om och i den mån den anser lämpligt föreslå dylika

åtgärder, anser jag att utskottet bort hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda».

STOCKHOLM, SVENSKA TRYCKERIAKTIEBOLAGET 1915.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1915:127 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion med förslag till lag om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall a1 i texten