Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

1915-05-03 · 165 sidor, varav 154 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 3,2 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 154 av 165 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1915:32, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

1

Nr 32.

Ankom till riksdagens kansli den 21 april 1915 kl. 8 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag

till lag om äktenskaps ingående och upplösning

m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Närvarande vid ärendets slutliga behandling: herrar Petersson i Lidingö villastad,

Lindhagen, af Ekenstam, Söderbergh, Trana, Stärner, Gezelius, greve

Lagerbjelke*, Alexandcrson, Valerius Olsson, Pettersson i Södertälje,

Lindqvist i Stockholm, Pettersson i Bjälbo, Persson i Norrköping,

Gustafsson i Örebro och Schotte.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 29 januari 1915 dagtecknad proposition, nr 18, har

Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och

lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga här nedan intagna

förslag till

1) lag om äktenskaps ingående och upplösning;

2) lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om

äktenskaps ingående och upplösning;

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 29 käft. (Nr 32.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

3) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 1 § giftermålsbalken;

4) lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i ärvdabalken;

5) lag om ändrad lydelse av 10 kap. 8 och 29 §§ samt 13 kap. 1 §

rättegångsbalken;

6) lag om ändrad lydelse av 31 § i stadgan om skiftesverket i riket

den 9 november 1866;

7) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och

21 §§ strafflagen;

8) lag om ansvar för vigselförrättare i vissa fall;

9) lag om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande

äktenskaps ingående;

10) lag om ändrad lydelse av 2 § 15:o i lagen den 26 maj 1909

om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

11) lag om upphävande av § 29 i ridderskapets och adelns privilegier

den 16 oktober 1723;

12) lag om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1904 om

vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap;

och

13) lag om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet

i utlandet.

I samband med denna proposition, som hänvisats till lagutskottet,

har utskottet till behandling förehaft följande med anledning av propositionen

väckta motioner nämligen

inom första kammaren

nr 67 av herrar O. Ber g qvist, P. Valemus Olsson, Sam. Stadéner,

C. Meurling och Ernst Klefbeck,

nr 68 av herr Karl Johan Ekman,

nr 69 av herr Sam. Clason och

nr 70 av herr C. H. von Mentzer; samt

inom andra kammaren

nr 187 av herrar Ernst Hage, Oskar Kloa, C. ^Vinberg, Z. Höglund,

J. Henry Erikson, Christian Ericson, Axel Lindström, Ernst Lindley,

J. Persson, K. A. Borg. Lars Borggren, G. W. Hansson, H. E. Nordström,

W. K. Skareen, Axel Gylfe, Nils P. Sköld, Karl Magnusson., Rikard

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

3

Eronn, 0. W. Edbom, G. W. Källman, Josef N. Ericsson, Edv. Uddenberg,

K. Lundberg, C. A. Svensson, Emil Molin, Ivar Vennerström, Verner

Hedlund, J. R. Sundström, Helge Bäcklund, E. A. Lekscll, Martin

Holmström, 0. V. Stenudd, Thure Widlund, Gust. Nilsson och Algot

Törnkvist,

nr 188 av herrar Karl Magnusson och G. F. Lundgren, med instämmande

av herrar S. Welin, David Norman och Harald Hallén,

nr 189 av herr Sv. Bengtsson,

nr 190 av herrar Wilh. Hellberg, Cornelius Olsson och Gust. Rydén,

nr 191 av herrar P. Rydliolm, G. F. Lundgren och Harald Hallén,

nr 192 av herr P. Rydholm,

nr 193 av herr Wär ner Rydén,

nr 194 av herrar Bernhard Nilsson och Per Gabrielsson,

nr 195 av herr J. Rehn, och

nr 196 av herrar G. F. Lundgren, Ernst Hage och Nils Olsson.

Vidare har utskottet till behandling i samband med propositionen

törehaft ett i anledning av densamma inom andra kammaren vid propositionens

remitterande till utskottet av herr Hellberg i Ljungskile avgivet

yttrande.

Beträffande det närmare innehållet av de ifrågavarande lagförslagen

får utskottet, i den mån ej redogörelse därför här nedan lämnas, hänvisa

till den kungl. propositionen jämte de därvid fogade utdrag av i statsrådet

och lagrådet förda protokoll.

I fråga om vad motionärerna hemställt samt vad de till stöd för

sina yrkanden anfört, tillåter utskottet sig hänvisa till motionerna, i den

mån desamma icke finnas införda här nedan i samband med behandlingen

av de delar av lagförslagen, som ifrågavarande motioner för varje särskilt

fall avse.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Utskottets yttrande.

Förevarande förslag utgör ett första resultat av lagberedningens arbete

på revisionen av giftermålsbalken. Ingen lärer bestrida, att den gällande

rättens bestämmelser på detta område, ett av rättslivets allra viktigaste,

äro i många stycken föråldrade och att en genomgripande omgestaltning

bär jämväl i fullständighetens, klarhetens och överskådlighetens

intresse är i hög grad påkallad.

Lagberedningen har, i överensstämmelse med vad som skett vid revisionen

av jordabalken, valt utvägen att framlägga sina förslag i särskilda

avdelningar. Utskottet anser ock för sin del, att med hänsyn till det

förevarande rättsområdets stora omfattning övervägande skäl tala för denna

ordning för revisionsarbetets bedrivande, om det än också varit förenat

med avsevärda fördelar att tillfälle givits att i ett sammanhang överblicka

familjerätten i dess avsedda nya daning särskilt i fråga om barnens rättsliga

ställning och förmögenhetsförhållandet mellan makarna.

Den avdelning av giftermålsbalken, som nu framlagts, berör ett flertal

frågor av djupt ingripande betydelse för samhället lika väl som för den

enskilde, och lagstiftaren ställes på detta område ofta inför synnerligen

grannlaga och svårlösta uppgifter. Det ligger också, må hända här mer

än eljest, i förhållandenas egen natur, att den lösning, lagen giver, icke

på varje punkt kan tillfredsställa alla. Utskottet vill emellertid såsom sin

mening uttala, att svårigheterna i det hela blivit på ett lyckligt sätt lösta

och samhällets såväl som den enskildes intressen vederbörligen tillgodosedda.

På enskilda punkter har utskottet dock funnit sig icke kunna tillstyrka detsamma

i oförändrat skick utan förordar vissa förändringar.

Förslaget till lag om äktenskaps ingående och upplösning har i väsentliga

delar tillkommit under samarbete med danska och norska kommitterade,

och de av dem avgivna förslagen överensstämma i dessa delar

i stort sett med det här föreliggande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

ö

Förslaget till lag om äktenskaps ingående och upplösning.

1 KAP.

1 §•

Såsom framgår av lagberedningens utredning i detta ämne, föreligger

enligt 1734 års lag, sådan den tolkas av den högsta dömande myndigheten,

en trolovning, då man och kvinna, eventuellt med samtycke av giftoman,

överenskommit att ingå äktenskap med varandra och antingen överenskommelsen

slutits i viss form eller ock kontrahenterna gjort

sitt uppsåt att ingå äktenskap kunnigt. Enligt lagens bokstav har eu

dylik förbindelse ganska vittgående verkningar. Särskilt är att märka, att

trolovningen, tills den blivit formligen upplöst, utgör hinder för vardera

kontrahenten att gifta sig med annan än sin trolovade. Vad lagen i denna

del stadgar har emellertid, såsom beredningen framhåller, blivit för rättsmedvetandet

främmande. Har lysning ej uttagits och kvinnan ej heller

blivit hävdad av mannen, lärer det aldrig eller så gott som aldrig förekomma,

att den ena trolovade söker med lagens hjälp hålla den andra

kvar, om han vill bryta förbindelsen och gifta sig med någon annan; för

de allra flesta torde det vara okänt, att lagen vid varje trolovning erbjuder

en dylik utväg. »Med en mera fördjupad etisk uppfattning, enligt vilken

äktenskapet bör i främsta rummet byggas på kontrahenternas redan prövade

känslor av kärlek och sympati för varandra, har», yttrar lagberedningen,

»trolovningens egenskap av äktenskapshinder sålunda förlorat rotfäste i

rättsmedvetandet»; trolovningen skall i främsta rummet vara en prövotid,

men är för detta ändamål föga skickad, om den i princip utesluter kontrahenternas

valfrihet och redan i sig utgör ett band för livet.

Det lärer sålunda stå i god samklang med vår tids rättsuppfattning,

då förslaget ej upptager trolovning bland hindren mot äktenskap. Av

förslagets ståndpunkt i denna del följer icke, att detsamma ställer sig likgiltigt

till de omständigheter, under vilka en trolovning brytes; den ena

av de trolovade kan väl ej hindra den andra att »slå *ipp», men är den

ena huvudsakligen vållande till brytningen, medför den för honom vissa

ekonomiska konsekvenser (2 och 3 §§).

Nu förekomma emellertid, vid sidan av trolovningar i den gällande

lagens mening, även andra avtal om framtida äktenskap, avtal, vilka slutas

utan iakttagande av lagens former och utan att kontrahenterna sedermera

Utskottet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

K

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

göra sina giftermålsplaner på ett eller annat sätt kunniga. Moraliskt sett,

måste det sägas vara lika förkastligt att bryta sitt ord i ett sådant fall,

och det lärer då även från rent principiell synpunkt framstå såsom det

riktiga, att den, som bär den huvudsakliga skulden till att en sådan förbindelse

brytes, av lagen behandlas lika med den, som bryter en formlig

trolovning. Ord och avtal böra gälla i ena fallet lika väl som i det andra.

Enligt förslaget behandlas ock liksom i modern lagstiftning i allmänhet

alla förberedande äktenskapsavtal lika. Så vitt fråga är om verkan av

blotta avtalet, innefattar detta en avvikelse från den gällande rätten, vilken

av skäl, dem lagberedningen belyser ur historisk synpunkt, uppställer de

i det föregående omnämnda förutsättningarna för att en trolovning skall

anses föreligga. Sina viktigaste rättsverkningar får emellertid trolovningen

enligt förslaget, därest hävd tillkommit, och för detta fall medför redan

enligt gällande rätt varje förberedande äktenskapsavtal, icke blott trolovningen

utan även det formlösa och kanske fullständigt hemlighållna äktenskapslöftet,

praktiskt sett enahanda rättsverkningar.

Av det nu anförda lärer framgå, att sammanförandet av alla de

förberedande äktenskapsavtalen till ett enhetligt rättsinstitut icke innefattar

det brott mot vår rättsutveckling, som mången vid första påseende måhända

trott sig finna. Frågan om förslagets ställning till sådana fall, då

till dylikt avtal kommit lysning eller hävd, skall utskottet i annat sammanhang

beröra.

• Emellertid har i flera motioner föreslagits ändring i den uti förevarande

paragraf innefattade bestämmelsen, att varje överenskommelse om äktenskaps

ingående skall räknas såsom en trolovning. I sina förenämnda motioner

hemställa herr K. Ekman samt herrar Nilsson i Linnås och Gabrielsson:

Herr Ek- tätt 1 kap. 1 § i förslaget till lag om äktenskaps ingående och upp
mans

motion ^aning måtte erhålla följande lydelse:

och herr o j

Nilsson i ''Trolovning är sluten, då man och kvinna skriftligen eller med två

Hnnåsm.fl.vJttnen överenskommit att ingå äktenskap med varandra eller de i syfte

att sluta trolovning växlat ringar.»

Till stöd för sitt yrkande anför herr K. J. Ekman följande:

»Redan inför förslagets 1 kap. 1 § måste man ställa sig tveksam.

Stadgandet lyder: ''Trolovning är sluten, då man och kvinna överenskommit

att ingå äktenskap med varandra.’

Trolovning skall sålunda kunna ingås utan iakttagande av viss form

allenast genom en mellan fyra ögon träffad muntlig överenskommelse.

Men om sedan endera nekar till överenskommelsen, bliva rättsverkningarnas

ikraftträdande beroende på den bevisning, den andra kan åstadkomma.

Sammanställes härmed stadgandet i promulgationsförordningens § 8, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlutande Nr 32.

1

barn, som är avlat i trolovning, är äkta barn, så inses lätt, hurusom i

många fåll särskilt de unga kvinnorna kunna lockas in på en väg, där de

tror sig genom en dylik formlös överenskommelse hava säkerställt åtminstone

barnets rätt och framtid, under det att de i själva verket äro urståndsätta

att förebringa den bevisning, som är nödvändig för att rätten

skall kunna göras gällande.

Med anledning härav synes det mig vara nödvändigt att stadga, att

trolovning skall ingås under en eller annan yttre form, varigenom dess

förhandenvaro öppet konstateras. Därigenom skulle också, vid många lösa

förbindelser, kvinnan lättare kunna framtvinga en verklig, bevislig trolovning

med den, särskilt för barnen, mera tryggade ställning, som därav

följer. Skriftlig försäkran, brevväxling, vittnen eller utbyte av ringar torde

vara medel, som redan nu i nämnda syfte allmänt äro i bruk och utan

olägenhet kunna sanktioneras i lagstiftningen.»

Herrar Nilsson och Gabrielsson åberopa en härmed överensstämmande

motivering.

Herr Clason anför i denna fråga:

»Mot lösligheten av förslagets bestämmelser om ’trolovning’ i 1 kap.

1 § har herr Karl Johan Ekman i sin motion i denna kammare, nr 68,

riktat en såsom mig synes välgrundad kritik. Utan att för närvarande

vilja avgöra, om hans ändringsförslag är det bästa möjliga, vill jag ytterligare

understryka det betänkliga i en så formlös utgestaltning av ett

institut, med så viktiga rättsverkningar. Lagrådets anmärkningar i saken

(propositionen sid. 50 ff.) synas mig även bära vittnesbörd därom. Forinlösheten

inbjuder till missbruk, och det är ringa tröst för den part, som

därigenom blir lidande, om det sedan ådagalägges, att denna part tagit

miste i sin tro, att en för framtiden verkligt bindande överenskommelse

förelegat. Sakläget blir så mycket betänkligare, som institutets benämning,

''trolovning, i följd av den vackra klang, detta ord både genom

språkbruk och tradition äger, lätt kan komma att förleda till uppfattningen,

att här skulle föreligga en 0’oAeteförpliktelse i djupare mening, något, som

icke synes vara avsett. Lagberedningen förutsätter ju till och med (sid.

117) att. ''till trolovning skall hänföras även ett sådant fall, dårmannen

lovar kvinnan äktenskap, under förutsättning att hon tillmötesgår hans

önskan om könsumgänge och hon därav låter locka sig’. Att detta innebär

eu ytterlig degradering av begreppet ''trolovning’ låter sig svårligen

bestridas. Överhuvud är det motbjudande, att rikets lag skall såsom trolovning

beteckna ett avtal, som ''liksom det slutes formlöst, bör ock kunna

formlöst brytas’, och vars karaktäristikum skall vara, att vardera parten

för sig skulle äga frihet att ''på vad sätt som helst’ och ''efter behag’ bryta

Herr

Clasons

motion.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

det (jfr Lagberedningen sid. 109). Förslaget synes alltså i denna del behöva

väsentligt omarbetas.»

Slutligen hemställer herr Hellberg i Ljungskile in. fl.

»att vid ingående av trolovning kontrahenterna böra upprätta skriftlig

handling, trolovningsbevis, enligt av Kungl. Maj it fastställt formulär i

två exemplar, av vilka vardera tager ett, vilkas företeende alltid tjänar

som lagligt bevis, att trolovning dem emellan ingåtts.»

Till stöd för denna hemställan hava motionärerna anfört:

»Här föreliggande definition på trolovning innebär en så väsentlio-

utvidgning av trolovningens begrepp, i jämförelse med vad för närvarande

gäller, att ganska ofta ingen annan än kontrahenterna själva, _ och

kanske ej alltid ens de, kan konstatera om trolovning föreligger eller icke.

Den goda avsikt i vilken definitionen blivit så avfattad, och varigenom

även hemliga trolovningar inbegripas inom lagens skydd, torde dock hava

bra litet praktiskt värde. Enligt lagberedningens motivering vid denna

punkt vill densamma medelst denna definition t. o. m. omsluta det fall,

’då mannen lovar kvinnan äktenskap under förutsättning, att hon tillmötesgår

hans önskan om könsumgänge och därav låter locka sig’. Frånsett

att^det i sådana fall, då allt beror på mannens bekännelse, är ytterst svårt

att förmå mannen till att påtaga sig de rättsföljder, som ett erkännande

från hans sida, att trolovning ägt rum, skulle för honom medföra, torde

kvinnan i dylikt fall hava ställt sig själv i en sådan ställning, att det

knappast är påkallat att för hennes skull göra en sådan avfattning av

denna §, att man därigenom gör rättsställningen för kvinnan i allmänhet

så osäker, som fallet bleve genom en så allmänt hållen definition av begreppet

trolovning. Uppenbart är, att samhället icke kan taga hänsyn till

en trolovning, förr än den är bevisad, och att ställa så, att denna bevisning

i regel är hänvisad till parternas erkännande, kan just för kvinnan

bliva ödesdiger nog, enär i de fall, och detta de flesta, då det gäller hennes

och barnens rätt, mannens nej gäller lika mycket som hennes ja. Hon

tror sig stå skyddad av lagen, men finner sig plötsligt stå utan sådant

skydd. Skall lagtillämpningen bli fotad på sakliga fakta, så måste samhället

fordra objektiva bevis.

Att stadga en viss form, vid vars iakttagande trolovningen erhåller

en rättsgiltig karaktär, är sålunda av nöden och auktoritativt stöd för detta

påstående utgör lagrådets yttrande angående denna §. Samhället kan

helt enkelt icke utan sådan yttre form göra något ingripande i saken, och

lagstiftningen om rättsåtgärder bliver under sådana förhållanden resultatlös

genom enkelt nekande å den ena partens sida, något som just i dylikt

kritiskt fall är att vänta.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande År 32.

9

En fullt effektiv yttre form för trolovning vore trolovnintjsbevis,

vartill formulär utfärdades av Kungl. Magt och som av kontrahenterna ifylldes

vid trolovnings ingående, ett av vardera parten. Därmed vore förenämnda

olägenheter upphävda. Trolovningen skulle då ej anses bruten

med mindre utbyte av de resp. trolovningsbevisen skett så, att de erhållit

var sitt tillbaka. Skulle endera neka den andre detta, skulle han äga

rätt att i vittnens närvaro delgiva den andre sitt beslut om brytning av

trolovningen, som därigenom och från den dagen, då delgivning skedde,

upphörde att vara rättsligt gällande./

De i dessa motioner framförda önskemålen stämma överens så till

vida, som det i kvinnans intresse påyrkas, att trolovningens laga verkan

måtte göras beroende av att en eller annan yttre form iakttagits, varigenom

dess förhandenvaro konstateras. Ett dylikt stadgande skulle, menar man,

utföra en vädjan till kvinnan att förse sig med bevis angående mannens

löfte och sålunda vara ägnat att förebygga rättsförluster för henne och för

barn, som kunde bliva en frukt av förbindelsen. Denna tankegång synes

emellertid stå i viss mån fjärran från förhållandena, sådana de gestalta sig

i det verkliga livet. Erfarenheten giver vid handen, att en formföreskrift,

särskilt på ett område sådant som detta, lätt undgår menige mans uppmärksamhet

och på den grund ofta försummas. Ej heller till den del

uppmärksamheten bleve riktad på föreskriften i fråga och på vikten av

dess iakttagande, kunde den enligt utskottets uppfattning förväntas få

större betydelse. Den form, vari avtal av denna art ingås, lärer

nämligen i allmänhet bestämmas av andra hänsyn än omsorgen att

säkerställa sin rätt för fall av en framtida brytning. Även om lagen föreskreve

avtalets offentliggörande på ett eller annat sätt, komme det liksom

hittills ofta att hållas hemligt, och att i alla dylika fall den övergivna

ställes rättslös, kan utskottet ej finna med billighet överensstämmande;

särskilt där det kunde antagas, att den, som sedermera vållat

brytningen, i syfte att undandraga sig de rättsliga påföljderna därav, förmått

den andra att avstå från tanken på ett offentliggörande, kunde en

dylik sakernas ordning befinnas för rättskänslan sårande. Utskottet är sålunda

för sin del ense med lagberedningen, då den yttrar: »Lagstiftningen

torde böra avstå från alla försök att åstadkomma ändring i nu rådande

seder och bruk på detta område. Dess uppgift lärer allenast vara att se

till, i vilken utsträckning trolovningsavtalet, sådant det faktiskt förekommer

i det dagliga livet, bör utrustas med rättsliga verkningar.»

Böra sålunda överenskommelser om framtida äktenskap hava enahanda

rättsverkningar utan hänsyn till den form, vari de slutits, torde de

även böra sammanfattas under en enhetlig benämning. I förslaget anBihang

till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 29 käft. (Nr 32.) 2

Utskottet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Utskottet.

vändes härvid termen trolovning, och utskottet betvivlar, att någon lämpligare

står till buds. Alla de överenskommelser, varom här är fråga, innebära

ju att mannen och kvinnan lova varandra sin tro, och utskottet kan

för sin del ej ansluta sig till herr Clasons uppfattning, att det skulle innebära

någon degradering av ordet trolovning, i fall detta för framtiden

vunne användning jämväl beträffande hemliga avtal. Motionären anser

det ävert motbjudande, att rikets lag över huvud taget skall såsom

trolovning beteckna ett avtal, som vardera parten äger möjlighet att formlöst

bryta. I anledning härav vill utskottet från det föregående erinra,

att frågan om en trolovnings bindande verkan redan nu allmänt torde

anses vara av företrädesvis moralisk och icke juridisk innebörd, ävensom

att förslaget ingalunda ställer sig likgiltigt inför frågan om anledningen

till att en trolovning brytes. Vad slutligen angår hänvisningen till lagrådets

yttrande beträffande förevarande paragraf, vill utskottet framhålla,

att de spörsmål, som där beröras, torde uppstå, även om åt trolovningen

förlänas karaktären av formalavtal.

3 §•

1 motsats till den gällande rätten känner förslaget icke s. k. ofullkomnade

äktenskap, men stadgandet i första stycket av förevarande paragraf

avser att utgöra en ersättning för reglerna i nämnda ämne. De

ofullkomnade äktenskapen äro, såsom framgår av lagberedningens betänkande,

en företeelse med djupa historiska rötter, vilken numera saknar

egentlig motsvarighet i annan främmande lagstiftning än den finska. De

äro en kvarleva från den tid, då ett äktenskap med fulla rättsverkningar

kunde ingås utan offentlig myndighets medverkan. Vid förarbetena till

1734 års lag var, såsom lagberedningen påvisar, det ursprungligen meningen

att ej bryta med den äldre borgerliga rättens ståndpunkt till denna

fråga, utan att bygga äktenskapsrätten på trolovningen såsom det grundläggande

avtalet. Då emellertid sedermera vigsel stadgades såsom villkor

för uppkomsten av ett äktenskap med fulla rättsverkningar, bibehöll

man vid sidan därav det äldre borgerliga äktenskapet såsom en lägre,

»ofullkomnad» form av äktenskap. Övergången från den ena principen till

den andra förde emellertid det med sig, att stor oklarhet kom att vila

över reglerna om ofullkomnade äktenskap, liksom därav även blev en följd

att trolovningen, såsom förut nämnts, kom att bibehålla ganska vittgående

rättsverkningar.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

11

Ofullkomnade äktenskap förutsätta för sin uppkomst eu överenskommelse

om äktenskaps ingående — eu trolovning eller ett äktenskapslöfte

— samt ett därpå följande könsumgänge. Har det bakomliggande

avtalet naturen av trolovning, föreligger ett äktenskap, så snart könsumgänge

kommit till, låt vara att rättsverkningarna väsentligen förstärkas,

i fall endera parten, i anledning av att den andra undandrager sig vigsel,

på sin begäran av domstol förklaras för dennes äkta make. Vid hävd

under äktenskapslöfte åter uppstår ett äktenskap först då mannen låter

kyrkotaga kvinnan såsom sin äkta hustru eller förbindelsen på hennes yrkande

domfästes. Det gemensamma för alla former av ofullkomnade

äktenskap är, att de utgöra hinder mot nytt gifte, tills de blivit i laga

ordning upplösta.’ Härutöver är särskilt att märka, att den, som utverkar

förbindelsens domfästande, för sin del vinner giftorätt i den andres bo;

däremot är det synnerligen ovisst, huruvida ens i domfästa äktenskap

någon underhållsskyldighet föreligger makarna emellan.

Liknande rättsliga företeelser hava tidigare förekommit i ett stort

antal främmande länder, men efter hand avskaffats, och att så ej skett

även i vårt land, lärer snarast utgöra ett bevis på, vilken ringa praktisk

betydelse institutet här ägt. Det kan nämligen icke förnekas, att skälen

emot att bibehålla det ifrågavarande rättsinstitutet äro både många och

tungt vägande. De ofullkomnade äktenskapen äro i allmänhet äktenskap

allenast till namnet och ej förenade med äktenskapligt samliv. Lagen förbjuder

makarna i ett dylikt äktenskap att sammanflytta, innan vigsel sker,

och en dom på sådant äktenskap är i allmänhet ett otvetydigt tecken, att

all tanke på ett äktenskap i verklig mening parterna emellan är oåterkalleligen

förbi. Förbindelserna i fråga äro vidare i sin högsta form

tvångsäktenskap, något som är stridande mot vår tids uppfattning av

äktenskapets natur. Med den nya lagstiftningens syfte skulle det ej heller

stämma väl överens, om vid sidan av det fullgiltiga äktenskapet upptoges

jämväl en annan, lägre form av äktenskap. Hänsynen till de internationella

rättsförhållandena på äktenskapsrättens område, för vilkas klarläggande

så mycket gjorts under senare år, tala ock starkt emot ett bibehållande av

denna ålderdomliga företeelse utan motsvarighet i främmande rätt i allmänhet.

Det torde ock förhålla sig så, att de erfarenheter, man haft från

det ringa antal fall, då reglerna i ämnet tagits i bruk, ingalunda varit av

gynnsam art. Ofta har det för käranden mindre gällt, att skaffa sig själv

upprättelse än att hindra den andra parten, med vilken han eller hon

kanske sedan mycket lång tid ej haft något gemensamt, från att ingå

äktenskap med annan. I allmänhet är det dock eu av omständigheterna

kanske fullt betingad ekonomisk upprättelse, som eftersträvas. Men för

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

nåendet av detta syfte erbjuder institutet i fråga en synnerligen otymplig

omväg. Ett äktenskap, som från början är dömt att bliva allenast ett

sken, bringas till stånd blott för att snarast möjligt åter upplösas och

därvid giva den, som förklarats för äkta make, tillfälle att uttaga giftorätt

i den andres egendom. Huruvida den ersättning, som i denna form beredes,

svarar emot vad i betraktande av omständigheterna kan anses

såsom billigt, beror på rena tillfälligheter; om den, mot vilken anspråket

riktas, väl äger stora inkomster men saknar samlad förmögenhet, uteblir ersättningen

mer eller mindre fullständigt, och likaså i fall han till exempel äger

en värdefull fastighet men ej några avsevärda tillgångar av den beskaffenhet,

att giftorätt i dem kan vinnas. I andra fall kan kanske giftorätten bereda

en betydande vinst, oaktat skulden till den brytning, som föranledde giftorätts

utdömande, helt och hållet ligger den till last, som njuter förmånen.

Från alla håll erkännes väl ock, att de ofullkomnade äktenskapen i

sin nuvarande form ej äro förenliga med eu ny äktenskapslagstiftning. Då

dessa regler tagits i bruk i rättegång, har syftet, som nämnts, i allmänhet

varit att skaffa upprättelse i form av ekonomiska förmåner, och det lärer

knappast kunna bestridas, att detta syfte nås bättre på den väg, förslaget

i 1 kap. 3 § anvisar. Såsom skäl för bibehållande i eu eller annan form

av de ofullkomnade äktenskapen anföres emellertid stundom även, att man

ej får bedöma deras värde med hänsyn tagen allenast till förhållandena,

sådana de te sig i de fall, då det kommer till rättegång mellan parterna;

blotta tillvaron av bestämmelserna om ofullkomnade äktenskap verka, säger

man, skärpande på vårt folks ansvarskänsla och hedersbegrepp. Lagberedningen

säger på tal om denna uppfattning:

»Även om häri må ligga en viss sanning, lärer dess bättre ej vara

nödvändigt att tillgripa ur andra synpunkter så betänkliga utvägar för att

vinna nyssnämnda syfte. För det stora flertalet människor är det förvisso

helt andra motiv än hänsynen till de rättsliga påföljderna, som bestämma

över deras handlingssätt i de stycken, varom här är fråga. För dem åter,

vilkas hedersbegrepp äro mindre utvecklade, kunna säkerligen de regler

om ersättningsskyldighet, som lagberedningen föreslår och vilka lämna utrymme

för hänsyn till graden av visad ansvarslöshet, att innefatta ett lika

allvarligt hot som nu gällande bestämmelser. Under diskussionen för och

emot de ofullkomnade äktenskapen har även framhållits, hurusom bland

allmogen i vissa trakter av vårt land det överensstämmer med allmänt

vedertaget skick och bruk, att det äktenskapliga samlivet tager sin början,

så snart trolovning skett, eller i allt fall före vigseln. Det är helt naturligt,

att man i dessa orter dömer övergivandet av hävdad fästekvinna särskilt

strängt, men till den del kvinnan där behöver skyddas genom lagbud,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

13

torde de av beredningen föreslagna bestämmelserna visa sig lika verksamma

som de nu gällande. Det lärer få antagas, att dessa senare i sin

mån bidragit att hålla den nämnda ålderdomliga uppfattningen angående

trolovningens betydelse vid makt, och detta är i själva verket ett ytterligare

skäl för deras upphävande.»

Det förtjänar tilläggas att, enligt vad utskottet erfarit, vid förfrågningar

i detta ämne, som beredningen gjort i alla delar av riket, det med

tydlighet framstått, huru främmande lagens regler i ämnet i våra dagar

blivit. Utskottet delar den uppfattningen, att denna rättsliga företeelse

överlevat sig själv och att dess utmönstrande ur rättssystemet litet eller

intet har att betyda för känslan av trohetsplikt trolovade emellan.

Till förmån för de ofullkomnade äktenskapen har slutligen gjorts gällande,

att de dock erbjöde kvinnan utväg att vinna en ideell upprättelse, nämligen

ställning av äkta hustru, något som aldrig kunde ersättas med en

skadeståndsrätt, även om denna, såsom enligt förslaget, skall avse jämväl ideell

skada. Och det värdefulla, som i detta hänseende finge anses lig^a i reglerna

om ofullkomnade äktenskap, kunde bevaras i den nya lagstiftningen, utan

att man behövde bibehålla dessa äktenskap i deras nuvarande eller en därmed

likartad gestalt. Beredningen säger om den här åsyftade tanken:

»En annan fråga är, huruvida man bör, på sätt lagkommittén och

äldre lagberedningen föreslogo, bereda hävdad fästekvinna utväg att i vissa

fall få sig tillerkänd ''rättighet att i allmänna sammanlevnaden anses för

äkta hustru’, utan att hon på den grund blir att anse såsom mannens

hustru och sålunda utan att något ofullkomnat äktenskap uppkommer.

Särskilt där kvinnan fött barn, kunde ett sådant stadgande synas påkallat

både i hennes och barnets intresse till undanröjande eller mildrande av

de vanskligheter, som i allmänhet möta en ogift moder och hennes barn;

genom en dylik förklaring av offentlig myndighet bleve kvinnan, så vitt

möjligt vore, upprättad i sina medmänniskors ögon. Icke dess mindre

torde övervägande skäl tala emot denna lagförslagens tanke. Det synes

innefatta något för rättskänslan stötande, att offentlig myndighet ålägges

meddela en förklaring, som strider emot verkliga förhållandet. Enligt lag,

förslagen ställde sig saken väsentligt annorlunda, då ju fästningen enligt

dessa utgjorde ett helt annat och vida snävare begrepp än trolovningen

enligt det nu föreliggande förslaget.1 Man lärer ej heller kunna förvänta,

att en kvinna, som blivit övergiven av sin fästman, skall finna någon lockelse

i möjligheten att bliva förklarad för äkta hustru. Till lösningen av

1 Enligt dessa förslag skulle fästning anses uppstå först genom begäran om lysning

hos kyrkoherden, vilken begäran skulle framställas antingen muntligen i vittnens närvaro eller

ock i bevittnad skriftlig handling.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets utlåtande Nr 32.

det viktiga sociala problem, varom här är fråga, torde den rätt, som nu

tillkommer kvinnan, att i vissa fall bliva förklarad för mannens hustru

endast i ytterst ringa grad hava bidragit, och det kan ingalunda antagas,

att bättre resultat skulle stå att vinna på den väg, lagkommittén och äldre

lagberedningen anvisat. Att söka råda bot för de ogifta mödrarnas och

deras barns tunga lott genom åtgärder, som ej innefatta annat än ett sken,

vore att slå in på en oriktig väg; det är sakliga, icke formella reformer,

som här äro på sin plats.»

Utskottet håller jämväl före, att ett stadgande i nämnda riktning i

praktiken skulle visa sig skäligen värdelöst. Den allmänna opinionen skulle

svårligen för framtiden mera än hittills låta sig påverkas till kvinnans och

barnets fördel genom en under dylika omständigheter förvärvad rätt att

anses såsom äkta hustru. Det får ej heller förbises, att den rätt, varom

här är fråga, ej skulle tillerkännas ogifta mödrar i allmänhet. Denna omständighet

torde i sin mån bidraga till att bestyrka, att den nämnda tanken

för in på en oriktig väg för hithörande frågors lösning.

På nu anförda skäl finner utskottet sig böra i det hela giva sin anslutning

till den tanke, som ligger till grund för stadgandet i första stycket

av förevarande paragraf. I ett hänseende anser utskottet emellertid,

att jämkning bör ske. Enligt den föreslagna lydelsen förutsättes för att

skadeståndsrätt enligt första stycket skall inträda till följd av trolovningens

brytande, att kvinnan under trolovningstiden blivit hävdad av mannen.

Av flera skäl synes det utskottet riktigare, att den strängare rättsföljden

av brytningen inträder allenast om kvinnan blivit rådd med barn.

Förslagets ståndpunkt kunde möjligen av menige man missuppfattas därhän,

att det skadestånd, varom här är fråga, skulle avse att utgöra ersättning

för könsumgänget, och att här förelåge ett utslag i lagstiftningen

av vad man plägar kalla den dubbla könsmoralen. Det synes även vara

naturligast att här tala allenast om fall, då kvinnan till följd av könsumgänget

blivit havande. Endast i dessa fall når i allmänhet vad som passerat

fram till offentligheten, och erfarenheten från de ofullkomnade äktenskapen

giver vid handen, att kvinna, som ej vid hävdandet blivit rådd

med barn, sällan eller aldrig framträder för att göra sin rätt gällande.

• 4 §.

Herr Cla- Beträffande denna paragraf hemställa flera motionärer, att den där

tons motion. s^a''dgade åldersgränsen, tjuguett år, måtte sänkas till aderton år. Sålunda

anför herr Ctason:

»I 1 kap. 3 § ålägges en man, som bryter trolovning, särskilt

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

15

skadestånd, om kvinnan under trolovningstiden blivit håvdad. Enligt

4 § andra stycket skall dock sådan skadeståndsskyldighet ej inträda, om

mannen vid hävdandet är under tjuguett år. D. v. s. ett uppträdande,

vars förekomst redan under åldersperioden 18—21 år är både etiskt och

fysiskt minst lika fördömligt som senare, skulle före 21 års ålder vara

straffritt, först därefter straffbart! En sådan bestämmelse synes i hög grad

betänklig. Lagrådet har också (propositionen sid. 54) inlagt sin gensaga

däremot. Att bestämmelsen icke dess mindre upptagits i förslaget, synes

(jfr detsamma sid. 110) företrädesvis hava berott på hänsyn till dansk

och norsk uppfattning. Detta skäl synes icke tillfyllestgörande, utan

stadgandet jämte följdstadganden böra ändras i enlighet med lagrådets

hemställan.»

Herr Magnusson in. fl. hemställer: »att riksdagen måtte besluta sådan Herr Magändring

i det framlagda förslaget till ny äktenskapslagstiftning, att 1 kap-^mation.^

4 §:s andra stycke erhåller följande lydelse:

Var mannen i fall, som i 3 § första stycket sägs, vid hävdandet

under aderton år, vare han ej ersättningsskyldig i vidare mån än om hävdande

ej ägt rum;

samt att som följd härav den föreslagna särskilda åldersgränsen i

22 kap. 8 § strafflagen får utgå.»

Till stöd för detta yrkande hava motionärerna anfört:

»I anledning av Kungl. Maj:ts nådiga proposition nr 18 med förslag

till lag angående äktenskaps ingående och upplösning m. m. få vi härmed

hemställa följande:

I nämnda lagförslag kap. 1, § 3, första stycket stadgas följande:

’Har kvinna under trolovningstiden blivit hävdad av mannen; brytes

likväl trolovningen, och bär mannen huvudsakligen skulden, give han

skäligt skadestånd.’ Och i samma kapitels 4 § andra stycket stadgas:

’Var mannen i fall, som i 3 § första stycket sägs, vid hävdandet

under tjuguett år, vare han ej ersättningsskyldig i vidare män än om

hävdandet ej ägt rum.’

Granskar man närmare motiven för denna åldersgräns, så långt

dessa komma till synes i lagrådets yttrande och i departementschefens

motivering, finner man, att lagrådet uttalat sig för att åldersgränsen sättes

lika med ’den fulla kriminella ansvarigheten’ d. v. s. vid uppnådda aderton

år. I samband härmed föreslog lagrådet, att ’den föreslagna särskilda

åldersgränsen i 22 kap. 8 § strafflagen finge utgå’.

Departementschefen har såsom stöd för sin från lagrådet avvikande

mening i huvudsak anfört, att ’sambandet mellan den fulla kriminella ansvarigheten

och förevarande stadgande är ganska ringa’, att enligt lagrådets

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

förelag i vissa fall straff skulle kunna följa redan om mannen vid hävdandet

fyllt femton år men skadeståndsskyldigheten ej inträda med mindre

han då nått aderton år och, såsom huvudskäl, att ’de danska och norska

delegerade enhälligt uttalat sig för tjuguettårsgränsen’.

Man må verkligen på goda grunder ifrågasätta, huruvida icke likformigheten

med den danska och norska lagstiftningen vunnits med eu

försämring i här berörda fall. En olikformighet härutinnan kan icke

nämnvärt inverka på förslagets i sin helhet överensstämmelse med grannländernas

lagstiftning, och den åtrådda likformigheten synes mig icke böra

hindra att i den svenska lagstiftningen inrymmas bestämmelser, som innebära

förbättringar gentemot grannländernas.

Även om man till fullo delar lagrådets mening, att eu åldersgräns

nedåt givetvis bör stadgas, kan man vara böjd att gå längre nedåt än lagrådet

föreslagit. Utan att gå för långt kan man därför sätta ansvarighetsåldern

i föreliggande fall lika med den Tulla kriminella’ eller aderton

år, såsom ock lagrådet föreslagit. Man kan tryggt fastslå, att de unga

männen i allmänhet från aderton års ålder äro lika medvetna om följderna

av sina handlingar i här berörda hänseende som i fråga om andra straffbelagda,

brottsliga handlingar, och sålunda intet rimligt skäl föreligger

att befria dessa från ansvar för följder av sina handlingar gentemot sin

trolovade och att inga bärande skäl förefinnas att befria från ansvar intill

fyllda tjuguett år. Man kan däremot ha grundade skäl att befara, det

en sådan ansvarsfrihet skulle rent av locka ynglingar under denna ålder

till ansvarslösa handlingar till följd av medvetenheten om sin ansvarsfrihet.

Kända brottmålsfall visa ju, att ynglingar i åldern under aderton

år varit nog ''försigkomna’ att före brottets begående räkna med den ringare

straffpåföljden på grund av sin minderårighet. Och det finnes all

anledning befara, att detta skulle i flera fall bliva följden av bestämmelser,

som väsentligt utsträcka den ansvarsfria tiden.

Det torde vara svårt att förebringa några bärande rättsliga eller

moraliska skäl för att den, som nått aderton års ålder eller tilläventyrs

vid tiden för hävdandet närmar sig 21 år, skall, mer än den, som nått

sistnämnda ålder, undslippa den ersättningsplikt eller det ansvar och de

förpliktelser i övrigt, som rättvisligen böra följa därmed att han hävdat

sin trolovade. Från aderton års ålder kan man i regel förutsätta, att så

stor förmåga att bedöma sina handlingar förefinnes, att med handlingarna

följande ansvar också bör fyllas eller utkrävas.

Den föreslagna högre åldersgränsen innebär därjämte, enligt vårt

förmenande, ett åsidosättande av kvinnans och barnets rätt, när dessa

lämnas utan det stöd, som fadern bör ge och i de flesta fall åtminstone

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

17

pekuniärt kan giva. Att undandraga dem detta stöd blott därför, att

mannen ej nått upp till en för högt satt åldersgräns, synes oss i hög

grad oklokt och orättvist, så mycket mer som den yngre mannen i full

utsträckning har framtiden och den obrutna arbetskraften framför sig och

sålunda har eller får samma förutsättningar som andra män att lämna

den trolovade skäligt skadestånd, även om han undandrager sig plikterna

i övrigt.»

Herr Rydén har likaledes under åberopande av vad lagrådet före- Herr Rydéns

slagit, hemställt, att i 1 kap. 4 § det i andra stycket förekommande ordet

tjuguett måtte utbytas mot aderton.

Utskottet är med motionärerna ense därom, att åldersgränsen bör på Utskottet.

föreslaget sätt sänkas.

5 §•

Lagrådet yttrar angående denna paragraf, att den här stadgade pre- Utskottet.

klusionstiden i sådana fall, där en trolovning brytes därigenom, att den

ena trolovade, den andra ovetande, trolovar eller gifter sig med annan,

men likväl faktiskt fortsätter förbindelsen med den förre, bör räknas från

det denne vunnit kännedom om vad som passerat och icke redan från den

tid, då den nya förbindelsen ingicks; dock uttalas tvekan, huruvida denna

tolkning kan under alla förhållanden vara att med säkerhet påräkna. 1

anledning av vad sålunda yttrats har sedermera departementschefen (sid.

109) uttalat sig. Hans uttalande hänför sig emellertid tydligen till ett

annat fall än det av lagrådet åsyftade, nämligen till det, då en trolovning,

såsom sluten i strid mot visst äktenskapshinder, från begynnelsen är att

anse såsom ogiltig. Utskottet har funnit sig böra omnämna detta förhållande

och framhålla, att vad departementschefen i denna del yttrat icke

lärer vara att uppfatta såsom ett bestridande av riktigheten utav den av

lagrådet för visst fall givna tolkningen, till vilken jämväl utskottet ansluter

sig.

2 KAP.

Förslagets andra kapitel, om hinder mot äktenskap, behandlar ett utskottet.

flertal frågor av synnerlig vikt och avviker på åtskilliga punkter ej oväsentligt

från den gällande rätten. Sålunda höjes kvinnans äktenskapsålder

från 17 till 18 år, giftomannainstitutet omgestaltas och ett dispensabelt

äktenskapsförbud införes för den, som är behäftad med könssjukdom i

smittosam! skede, varemot hors- och avvittringshindren avskaffas. UtskotBiliang

till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 29 käft. (Nr 32.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

Herr

Clasons

motion.

Utskottet.

18 Lagutskottets utlåtande Nr 32.

tet har för sin del funnit de skäl öveilygande, som åberopats för de föreslagna

ändringarna.

o O

8 §.

Enligt denna paragraf skall förbudet för ett syskon att gifta sig med

det andras avkomling, vilket för närvarande är ovillkorligt, kunna av Konungen

dispensvis eftergivas. I sin förut berörda motion yttrar herr Clason

i anledning härav följande:

»Förslagets 2 kap. 8 § inför i vår lagstiftning rätt till äktenskap

mellan ett syskon och det andras avkomling. Det förefaller, som om de

synnerligen få undantagsfall Lagberedningen anför till stöd för detta förslag

(jfr dess uttalande sid. 199 ff.), ingalunda bevisa, att dylika äktenskap

skulle överensstämma med den allmänna rättsuppfattningen inom

vårt land. Däremot meddelar Lagberedningen, hurusom från medicinskt

håll betonats, att inga grundade skäl finnas att frångå hittills hos oss

gällande lagbestämmelser angående skyldskap såsom äktenskapshinder, men

att därest det av andra skäl skulle befinnas önskvärt att tillåta äktenskap

av nu ifrågavarande art, dispens därtill borde ''meddelas blott under viss

närmare angiven förutsättning’. Förslaget tillmötesgår icke någotdera av

dessa yrkanden, men såsom särskilt skäl till den ifrågasatta förändringen

anföres ånyo hänsynen till stadgandena hos våra skandinaviska grannfolk.

Om emellertid både den allmänna svenska rättsuppfattningen och de medicinska

grunderna tala för bibehållande av nuvarande bestämmelser, synas

individualistiska undantagsönskningar icke böra föranleda förändrad lagstiftning.

»

Här liksom i andra fall, då det gäller att avgöra, huru långt lagens

förbud mot äktenskap skola sträcka sig, lärer utgångspunkten böra vara

den, att förbudet icke skall utsträckas längre än verkliga skäl påkalla;

samhällets och den enskilde medborgarens intressen stämma överens därutinnan,

att äktenskap ej böra onödigtvis förhindras. För uppställande av

äldre tiders vittgående förbud mot giftermål mellan närskylda har, såsom

lagberedningen framhåller, den bärande grunden varit av etisk art: könskärleken

skall ej få vinna insteg i förhållandet mellan dem, som tillhöra

samma familj, eller eljest äro närmare besläktade. Det är emellertid uppenbart,

att denna åskådning till väsentlig del vilar på den förutsättningen,

att det ej är allenast blodsbandet, som förenar släktmedlemmarna, utan

att även samhörighet i intressen, framför allt gemensamt hemliv, binder

dem vid varandra. Det är därför också naturligt, att med den minskade

sammanhållningen inom släkten och befolkningens större rörlighet visat

sig en allmän benägenhet att inskränka ifrågavarande äktenskapsförbud till

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

19

medlemmar av samma familj i trängre mening. Så som förhållandena

numera gestalta sig i vårt land, lärer ej med fog kunna påstås, att från

nu angivna synpunkt skäl föreligger att upprätthålla ett ovillkorligt förbud

mot äktenskap i de fall, som i denna paragraf avses. På sätt lagberedningen

framhåller, synes även erfarenheten visa, att där med lagens

kringgående ett giltigt äktenskap undantagsvis kommit till stånd i sådan

skyldskap, varom här är fråga, det allmänna omdömet ej funnit något i

en dylik förbindelse stötande. Om sålunda frän etisk synpunkt hinder

numera ej lärer föreligga att tillåta äktenskap i nu förevarande fall, återstår

att se till, huruvida ej avgörande medicinska grunder tala däremot.

Medicinska fakulteten i Uppsala yttrar härom i avgivet utlåtande bland

annat, att, där kontrahenterna och deras släkt icke äro fria från konstitutionella

svagheter, ett ingifte av detta slag otvivelaktigt hör till de mera

betänkliga samt att, därest det på borgerliga grunder skulle befinnas önskvärt

att tillåta sådana äktenskap, medicinska skäl tala för dels att sådant

äktenskap varder medgivet allenast efter dispens, dels att dispens må meddelas

blott under viss närmare angiven förutsättning. Enligt förslaget

skall nu hindret vara dispensabelt. Några närmare föreskrifter till vägledning

vid dispensrättens utövning äro väl lika litet i detta som i andra

fall meddelade, men förslagets mening är uppenbarligen, att den medicinska

synpunkten härvid skall vinna synnerligt beaktande och att dispensrätten

allenast sparsamt skall komma till utövning. Under sådana förhållanden

torde i förslaget tillbörlig hänsyn vara tagen till de rashygieniska

synpunkterna. Om sålunda vad i denna del är föreslaget varken från

etisk eller medicinsk synpunkt är ägnat att väcka betänklighet, synes det

desto hellre förtjäna godkännande, som det nu gällande ovillkorliga förbudet

i ett icke så ringa antal fall visat sig drabba hårt och obilligt. Den

föreslagna bestämmelsen gäller redan i de flesta europeiska länder, och de

danska och norska förslagen innehålla överensstämmande stadganden. I

vissa länder, bland dem Tyskland, få äktenskap i nu ifrågavarande skyldskapsled

fritt ingås.

9 §.

Jämväl emot denna paragraf har anmärkning framställts, men i rakt

motsatt riktning mot den under föregående paragraf oiuförmälda. Här gives

ett ovillkorligt förhud mot äktenskap mellan dem, av vilka den ena varit

gift med den andras släkting i rätt upp- eller nedstigande led. I sin förut

omnämnda motion föreslår herr Rydén, att Konungen må, då synnerliga RerrRydéns

skäl därtill äro, kunna dispensvis tillåta dylikt äktenskap. Såsom skäl här- ’woilow''

till anför motionären följande:

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Utskottet.

»I detta fall kunna ju inga rashygieniska skäl åberopas för ett

förbud, utan man har väl skattat åt den hittillsvarande uppfattningen i

äktenskapslagstiftningen, att anständigheten krävde upprätthållande av ifrågavarande

förbud. Och det är ej min avsikt att i detta avseende påyrka

någon generell ändring. Emellertid kunna fall inträffa, då ett eftergivande

av förbudet icke vore för anständighetskänslan sårande, medan

dess upprätthållande är en verklig obillighet. Ett exempel skall belysa

denna min uppfattning.

En gammal man har på dödsbädden bönfallit sin unga husföreståndarinna

om att få vigas vid henne — det skulle förljuva hans sista stunder

och hon finge del i hans förmögenhet. Hon tillmötesgår framställningen.

Längre fram uppstår mellan henne och en jämnårig son till den avlidne

ett tycke. De vända sig till prästen för att taga ut lysning men mötas

där av underrättelsen, att äktenskap dem emellan är förbjudet. Hon är

ju styvmor till sin tillämnade make. Frukten av deras förbindelse blir

barn. De få tillika meddelande om att detta barn är avlat i förbjudna

led, och att föräldrarna ha strängt straff — modern ända upp till 4 års

straffarbete — att vänta, om de bli åtalade. De förhöra sig om möjligheterna

att dispensvägen få sin förbindelse legaliserad. Men de få veta,

att sådant ej går för sig. Ett strängt straff hänger som en ständig fara

över deras huvuden. Prästen i församlingen och alla, som känna dem,

vitsorda, att de äro synnerligen aktningsvärda människor, innerligt fästa

vid varandra och vid barnet; i djupare mening är deras förhållande mera

sedligt än många kyrkligt välsignade äktenskap.

Exemplet i fråga visar enligt min uppfattning, att lagen borde

öppna en möjlighet för Kungl. Maj:t att, när synnerliga skäl därtill äro,

dispensera från bestämmelsen.»

Utskottet håller emellertid före, att förslagets ståndpunkt även här

förtjänar företräde. Visserligen kunna, såsom i motionen framhålles, rashygieniska

skäl här ej åberopas för ett förbud. Men i motsats till vad

händelsen är beträffande de nyss förut berörda fallen, göra sig här etiska

hänsyn med stor styrka gällande. Höga etiska värden skulle råka i fara,

om exempelvis en man skulle veta sig hava möjlighet att vinna sin hustrus

dotter från ett föregående äktenskap till maka; vad förut sagts om nödvändigheten

att, så långt det på lagstiftningens väg kan ske, söka förhindra

att könskärleken vinner insteg mellan dem, som tillhöra samma familj,

äger här sin fulla tillämplighet. Det här föreliggande stadgandet är i

själva verket att betrakta såsom ett viktigt led i skyddet för det uppväxande

släktets andliga hälsa. Naturligtvis kunna fall tänkas, då nu nämnda eller

andra likartade hänsyn ej äga tillämpning, men något verkligt behov av

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

eu lagändring på denna punkt har hittills icke försports, och de mycket

sällsynta undantagsfall, det här gäller, måste stå tillbaka för nyss berörda

viktiga samhällsintressen. Det får ej heller förbises, att även så till vida

en olikhet föreligger mellan dessa fall och de under 8 § berörda, som

man i de senare genom att göra förbudet dispensabelt vinner överensstämmelse

med vad som redan gäller i flertalet europeiska länder, varemot

införandet av en motsvarande princip i 9 § skulle föra bort från vad som

allmänt gäller i europeisk lagstiftning.

3 KAP.

Tredje kapitlets stadganden överensstämma i'' flera viktiga hänseenden Utskottet.

med den gällande rätten, men innehålla också åtskilliga betydelsefulla nyheter.

Reglerna om den hindersprövning, som skall föregå lysningen, äro,

enligt utskottets mening, avfattade med fullständighet och klarhet och

bygga i mycket på nya och mera praktiska principer. Till förebyggande

av att äktenskap ingås i strid mot laga hinder föreskrives för de fall, då

kontrahenterna tillhöra olika församlingar, ett kungörande jämväl å mannens

ort. I sammanhang med avskaffandet av de ofullkomnade äktenskapen

har ordningen för prövning av anmält hinder mot äktenskap väsentligen

förenklats.

2 §■

För utrönande av nupturienternas hinderslöshet kräver förslaget av

dem en skriftlig, på tro och heder avgiven försäkran angående vissa personliga

förhållanden. Bland annat gäller detta beträffande frihet från hinder

till följd av könssjukdom i smittosamt skede; det heter nämligen i

2 § 5 mom. andra stycket: »Trolovad skall ock avgiva skriftlig försäkran

på heder och samvete att han, så vitt honom är veterligt, icke lider av

könssjukdom i smittosamt skede.»

I sin förut omnämnda motion föreslå herrar Nilsson i Linnås och Herr NilsGabrielsson,

att detta stadgande skall utgå, och herr Ekman hemställer L1*71''

, . / n t'' '' nas in Jl.

i sin motion, att ordet »trolovad» måtte utbytas mot »trolovad man», motion, och

Motiveringen för sistnämnda yrkande har följande lydelse: mans^nö
»I

3 kap. 2 § 5 mom. har föreskrivits, att trolovad skall avgiva tion.

skriftlig försäkran på heder och samvete, att han, så vitt honom är veterligt,

icke lider av könssjukdom i smittosamt skede. Det kan ifrågasättas,

huruvida icke det gagn för den yttre folkhälsan, som man därmed vill

vinna, mer än uppväges av den skada med avseende å folkkaraktärens

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Herr Clasons

motion

renhet och sundhet, som därav kan befaras. Om en sådan bestämmelse

till äventyrs kan vara av nöden i större samhällen till följd av där rådande

mindre goda sedliga förhållanden, är icke sagt, att man därför bort låta

dessa förhållanden * bliva avgörande för lagstiftningen för landet i dess

helhet, då för övrigt, något behov av en sådan bestämmelse svårligen lärer

kunna uppvisas. Lätteligen kan ock därigenom kravet på att äktenskap

skall ingås i renhet och kyskhet, förlora i kraft, då denna försäkran vid

lysnings uttagande skulle kunna ingiva den föreställningen, att obehörig

sammanlevnad före äktenskapet i och för sig icke vore något förkastligt,

blott icke smittosam sjukdom därav följt. En sådan bestämmelse kommer

för visso att i många svenska hem kännas djupt kränkande. Då det

emellertid mot de medicinska myndigheternas uttalanden lärer vara hopplöst

att få bestämmelsen alldeles avlägsnad ur lagstiftningen, bör åtminstone

kunna fordras att den inskränkes till mannen. De fall då en kvinna, med

fördöljande av sådan sjukdom eller eljest därom medveten, skulle vilja

ingå äktenskap torde vara ganska sällsynta, så att någon fara för den

allmänna folkhälsan kan därav icke vara att befara; och att det oaktat

Sveriges alla kvinnor vid inträdet i äktenskapet skulle genom lagstiftningen

utsättas för den kränkningen att nödgas försvara sig mot en så neslig misstanke,

som avfordrandet av ifrågavarande intyg innebär, kan icke annat än

verka djupt nedsättande på den allmänna uppfattningen av hithörande förhållanden

och sålunda bliva till direkt skada för det ädlaste och finaste i

folksjälen.»

Härmed överensstämmer nära vad i den förstnämnda motionen anföres

såsom stöd för det däri framställda yrkandet.

Slutligen anför herr Clason i sin motion följande i detta ämne:

»I fråga om ineffektiviteten av den i 3 kap. 2 § 5 mom. berörda

skriftliga försäkran torde komma att gälla, vad justitierådet Svedelius anför

å sid. 59 och 60 i den kungl. propositionen i sin där återgivna kritik av

2 kap. 6 §. Den upplösning av äktenskapet, som jämlikt 5 kap. 3 § —

jfr särskilt tredje, fjärde och de två sista styckena — skulle kunna

påkallas av den andra maken, därest ifrågavarande försäkran befunnits

oriktig, synes nämligen enligt 6 kap. 9 § kunna under motsvarande förhållanden

påfordras, även om någon försäkran aldrig förelåge; och avgivandet

av en oriktig försäkran skulle alltså med hänsyn till äktenskapets

bestånd icke medföra någon ökad risk för den, som avgivit den. Det

ingripande åter, som enligt det ifrågasatta nya stycket i 22 kap. 8 §

strafflagen skulle kunna förekomma från allmänna åklagarens sida, lärer

väl så sällan ifrågakomma, att dess möjlighet knappast skulle verka synnerligen

avskräckande på den ansvarslöse. Det förefaller alltså, som om

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

23

den ifrågavarande bestämmelsen i 3 kap. 2 § 5 mom. skulle kräva ökade

garantier för att ernå effektivitet. Att emellertid även dess värde ansetts

ganska omtvistligt för det ändamål man därmed avsett att vinna-, framgår

av den kritik, den från olika håll fatt röna.»

Bland de kyrkliga myndigheter, som haft att yttra sig angående

detta stadgande, har det övervägande flertalet lämnat detsamma utan anmärkning.

Do",kapitlet i Visby gör emellertid gällande, att de fördelar,

som med ett dylikt stadgande skulle vinnas, ej kunde väntas bliva avsevärda,

varemot de olägenheter, som därmed vore förknippade, kunde bliva

ytterst kännbara, åtminstone för en del personer, förnämligast kvinnor;

om en bestämmelse av ifrågavarande slag vore att anse som oundgängligen

nödvändig, syntes det vara vida att föredraga att taga steget fullt

ut och fordra läkarebetyg. Domkapitlet i Skara kan »trots de skäl, som

i motiveringen anförts för en sådan lagbestämmelse, icke underlåta att

uttala sin farhåga, att den föreslagna fordran på nyss nämnd försäkran

även i den form, som lagberedningen enligt sin motivering tänkt sig

den, kommer att för många just bland de bästa och renaste unga trolovade

kännas mycket pinsam och sårande samt vara ägnad att minska

känslan för det allra viktigaste i den äktenskapliga föreningen. Ehuru

det för domkapitlet är visst — heter det vidare — att endast fostran till

en hög, fin och ädel uppfattning av äktenskapet såsom en personligheternas

förening enligt kristendomens etiska krav kan giva äktenskapets natursida

dess rätta och visserligen djupt betydelsefulla plats samt med framgång

upptaga och fullfölja striden mot det elände, som föranlett lagberedningen

att föreslå den ifrågavarande anordningen, så vågar dock domkapitlet

med den både vitt och djupt gående nöden för ögonen, icke minst

med tanke på ofödda släkten, icke ställa sig avvisande mot varje lagbestämmelse

av ifrågavarande art, men vill sätta ifråga, huruvida icke formen

för den fordrade försäkran kunde bliva en annan, utan att den därmed

åsyftade effektiviteten förminskades». Domkapitlet i Luleå förklarar

sig på det livligaste behjärta syftet med förslaget i denna punkt, men uttalar

vissa tvivelsinål rörande lämpligheten av den formulering, stadgandet

i fråga erhållit. Det borde ej lämnas åt kontrahenten att själv bedöma

och intyga, huruvida tilläventyrs ådragen .sjukdom befinner sig i smiftosamt

skede. Man kunde i stället tänka sig en bestämmelse i den riktning,

att lysningssökande skall på heder och samvete betyga sig icke lida

av könssjukdom samt, därest han icke kan avgiva en sådan försäkran, vara

skyldig att med läkarebetyg styrka, att sjukdomen ej är i smittosaint

skede. Slutligen anför domkapitlet i Västerås: »Den ifrågasatta försäkran

om frihet frän könssjukdom i smittosaint skede av den, som begär lys
-

Domkapitlen

och konsistorierna.

s. 24 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

24 Lagutskottets utlåtande Nr 32.

ning till äktenskap, kan väl vålla vissa betänkligheter, men då en dylik

bestämmelses önskvärdhet är med synnerlig kraft framhållen från läkarehåll

och utan tvivel bidrager att avvända ett svårt samhällsont, anser sig

domkapitlet ej kunna avstyrka den, under uttalad förhoppning, att här eii

form skall kunna finnas, som på ett så fint och grannlaga sätt som möjligt

kan förtaga det mest stötande i denna ömtåliga sak.» _

Med hänsyn till den av lagberedningen åberopade utredningen

angående de vådor, som äro förknippade med de smittosamma könssjukdomarna,

framstår det onekligen såsom i hög grad påkallat att i

detta sammanhang åtgärder vidtagas till deras bekämpande, så vitt detta

lämpligen kan ske inom ramen för den nu förevarande lagstiftningen, ut

skottet har även trott sig kunna utgå därifrån, att meningarna äro tämligen

ense om att lagen bör, såsom skett i förslagets 2 kap. 6 §, uppställa

könssjukdom i smittosamt skede såsom äktenskapshinder. Att blott stadga

ett sådant förbud lärer emellertid ej göra tillfyllest; i detta fall, ej mindre än

i andra därmed likartade, synes det vara angeläget att söka skapa garantier

emot att äktenskap ingås i strid mot det hinder, lagen uppställer. 1 förslaget

har man velat ernå en sådan garanti genom att av båda de trolovade

kräva skriftlig, på heder och samvete avgiven försäkran om frihet

från könssjukdom i smittosamt skede. Det är ej ägnat att väcka förvånino-,

att mången stannat i tvekan inför denna nyhet, och onekligen resa

si" i vissa hänseenden betänkligheter däremot. Utskottet har även övervägt,

huruvida annan utväg kunde stå till buds för målets vinnande. Ett

verksamt medel för könssjukdomshindrets upprätthållande vore utan tvivel

ett stadgande om läkarundersökning såsom villkor i varje fall för rätt

att ingå äktenskap. Genom den av lagberedningen åberopade utredningen

finner utskottet emellertid ådagalagt, att frågan ej lämpligen kan lösas pa

detta sätt, och av flera skäl vore det ej heller välbetänkt att låta det ankomma

på lysningsförrättaren att bestämma, huruvida i det särskilda fallet

läkarundersökning skall äga rum. Utskottet håller för sin del före,

att lagberedningen slagit in på en riktig väg, då den i detta som i flera

andra hänseenden vill lägga ansvaret på nupturienterna själva.

Det har emot det föreslagna stadgandet anmärkts, att det komme

att sakna större praktiskt värde. Beredningen yttrar härom bland annat:

»Liksom rörande själva förbuden kan det ock om de föreskrifter,

vilka avse deras upprätthållande, med ett visst mått av sanning sägas, att

de beträffande många äro överflödiga, mot andra overksamma. Men det

får ej förgätas att samhället ock räknar medlemmar, vilka varken äro så

dåliga medborgare, att de icke låta sig påverka av lagens bud, eller så

upplysta och rättrådiga, att ej deras ansvarskänsla kan behöva av lagen

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

25

väckas. Det synes därför oförnekligt, att stadgandet om de lysningssökandes

högtidliga försäkran skall låta de nu ifrågavarande äktenskapsförbuden

för mången framstå vida mer levande och komma hans känsla av

ansvar att i avsevärd mån skärpas. Eu förhoppning härom synes dess

mer grundad som försäkringarna, ehuru närmast riktade till lysningsförrättaren,

väl knappast kunna undgå att av de trolovade fattas även såsom

växlade dem emellan. Att anordningen skall verksamt bidraga att sprida

kännedom om det nya äktenskapshindret för den med venerisk smitta behäftade

är ju uppenbart. Betydelsen härav för lagens moraliska verkan,

för folkmeningens upplysning och ledning, får ej heller underskattas.»

Utskottet håller även före, att genom en sådan vädjan till vårt folks

rättsmedvetande, som detta stadgande innefattar, åtskilligt står att vinna,

och att kravet på försäkran efter hand skall bidraga att sprida insikt om

vådorna av äktenskap under här ifrågavarande omständigheter och därmed

även verka fördjupande på ansvarskänslan. Icke heller vill utskottet för

sin del tillmäta vikt åt de farhågor, som uttalats i de båda förstnämnda

motionerna, att nämligen en kvinna, som hade att efterkomma lagens krav

på försäkran, i detta skulle se en mot sig personligen riktad neslig misstanke,

eller att stadgandet i fråga skulle komma att missförstås därhän,

att de etiska kraven på den, som vill träda i äktenskap, för framtiden

skulle ställas lägre än förr. Däremot kan icke bestridas, att försäkringens

avgivande för vissa personer kan komma att kännas motbjudande. Lagberedningen

uttalar härom bland annat följande:

»En och annan, särskilt bland kvinnorna, torde nog finna det stötande

att nödgas vid begäran om lysning uttala sig om sitt hälsotillstånd

i sexuellt avseende. I den mån det bliver sed att ungdomen upplyses

om de frestelser och faror, som inom könslivets område kunna möta, skall

dock försäkringens avgivande falla sig allt naturligare. I medvetande om

det allvarliga samhällsonda, saken gäller, skola för visso de blivande hustrurna

och mödrarna villigt underkasta sig det personliga obehag försäkrandet

kan medföra. Det kommer naturligtvis ock att i tillämpningen

ställa sig så, att alla de skriftliga uttalanden, vilka den trolovade har att

avgiva för erhållande av lysning — om fallandesot, könssjukdom, släktskap,

svågerskap och tidigare gifte — bliva innefattade i en enda handling.

Härigenom skall mycket förgå av den sårande hänsynslöshet, som en

fordran på försäkran allenast om frihet från könssjukdom i smittosamt

skede kunde anses innebära.»

Till vad beredningen sålunda anfört vill även utskottet ansluta sig.

Vad slutligen angår tanken att befria den kvinnliga parten från

skyldighet att avgiva försäkran, vill utskottet särskilt erinra därom, att

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 sarnl. 29 käft. (Nr 32.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

den s. k. reglementeringskoinmittén, vars uttalanden grunda sig på synnerligen

ingående undersökningar av hithörande frågor, i sitt betänkande med

avseende å sådana fall, då smitta införes i äktenskapet, framhåller, att

medan i de högre samhällsklasserna, där mannen först vid mera mogen

ålder plägar träda i äktenskap, det i regel är denne, som infekterar hustrun,

inom de bredare samhällslagren även hustrun ofta för sjukdomen med

sig in i äktenskapet. På tal om läkarundersökning såsom villkor för

rätt att ingå äktenskap uttalar kommittén jämväl, att därest en sådan utväg

över huvud skulle väljas, något som kommittén emellertid ej anser

tillrådligt, bindande skäl näppeligen kunna anföras för att göra undersökningen

obligatorisk endast för män. De skäl, som över huvud påkalla ett

stadgande angående försäkran om frihet från könssjukdom i smittosamt

skede, synas alltså göra sig gällande även beträffande kvinnan. Skulle

försäkran i sådant hänseende avgivas av allenast den manliga parten, bleve

vidare därav en följd, att olika formulär måste användas för de skriftliga

uttalanden, nupturienterna hade att avgiva, något som kunde vara ägnat att

i särskild grad draga bådas uppmärksamhet på nu förevarande led i mannens

skriftliga försäkran.

3 och 7 §§.

Den i 3 § vidtagna förändringen är av allenast redaktionell art.

Barr Berg- I motioner av herr Berg qvist m. fl. samt av herr Rydholm m. fl.

qV<ychherr hemställes, att i 3 och 7 §§ orden »namn jämte yrke och hemvist» skola

Bydholms utbytas mot »namn och hemvist samt, där så ske kan, yrke». Till stöd

m\åner°'' för detta förslag anföres i båda motionerna följande:

»I 3 § och 7 § gives den bestämmelsen, att såväl i lysningen som

vid utfärdande av kungörelse om utfärdat äktenskapsbetyg båda kontrahenternas

yrke skall angivas. Om det är meningen, att denna föreskrift

i varje fall skall följas även för kvinnan, så att därförutan lysningen icke

är laglig, så kommer detta att medföra stora svårigheter för prästerskapet.

Ganska inånga kvinnor, som begära lysning, ha aldrig haft något egentligt

yrke, eller, om de haft ett sådant, hava de mot tiden för äktenskapets

tillstundande lämnat det. Det synes också knappast ha någon betydelse,

att kvinnans yrke i lysningsavkunnelsen angives. I lysnirigsboken

bör givetvis yrke angivas i alla de fall, då något yrke finnes att angiva.»

Dom- I samma riktning hava ock vissa av de i ärendet hörda kyrkliga

Vshtori- myndigheterna uttalat sig.

ernå.

Utskottet. Enligt utskottets mening är den sålunda föreslagna ändringen icke

av behovet påkallad. Det lärer nämligen utan stöd av uttryckligt stad
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

27

gande vara klart, att uppgift om yrke skall upptagas i lysningssedeln allennst

för den, som utövar något yrke i verklig mening. Det kan även förtjäna

erinras, att förslagets ordalydelse ansluter sig till vad nu gällande

lagstiftning innehåller dels i 3 § i lagen om äktenskaps avslutande inför

svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet den 8 juli 1904,

dels i 2 § i förordningen av samma dag huru svensk undersåte, som vill

träda i äktenskap inför utländsk myndighet, må erhålla äktenskaps-certifikat.

I de båda nyss berörda motionerna föreslås jämväl tillägg av en ny He.rr. Ber9''

punkt till såväl 3 § som 7 §. Tillägget till 3 § borde äga följande inne- wh herr

håll: »Har lysning så utfärdats, må ny lysning till äktenskap med annan Rydholms

person ej utfärdas förrän sex månader efter sista lysningsdagen, såvida ej m''tioner°''

det fall föreligger, att en av kontrahenterna avlidit.» Till 7 § åter borde

fogas följande: »Har äktenskapsbetyg så utfärdats, må nytt äktenskaps
betyg

ej utfärdas förrän sex månader efter sista lysningsdagen därest icke

genom betygets återlämnande eller på annat sätt styrkts att betyget ej

använts för lysnings uttagande, eller ock kvinnan avlidit.»

Motiveringen till dessa förslag har följande lydelse:

»En högst väsentlig och genomgripande nyhet i det föreliggande förslaget

är den förändrade innebörd begreppet trolovning fått genom bestämmelserna

i det första kapitlet. Av den definition på begreppet trolovning,

som där är given, följer, att ingen trolovning, under vilka former

den än ingåtts eller offentliggjorts, är till äktenskap bindande eller

utgör hinder mot ingående av äktenskap med annan person. Då trolovning

kan brytas icke blott efter överenskommelse av båda kontrahenterna

utan när som helst av endera, och avkunnad lysning icke giver åt trolovningen

någon särskilt bindande kraft, så följer därav, att ingenting i lagen

hindrar, att en person kan uttaga lysning omedelbart efter vartannat

med olika kvinnor och sedan gifta sig med endera eller ingendera. Det

är icke ens uteslutet, att dubbellysning kan äga rum på en och samma

lysningsort, så att den församling, inför vilken lysning avkunnas, underrättas

samtidigt eller så gott som samtidigt därom, att en och samma

person ämnar ingå äktenskap med flera olika personer av motsatta könet.

Det stötande i dylik dubbellysning förhöjes därigenom att lysningsavkunnelsen

äger rum i gudstjänstlokal samt i samband med gudstjänst. Man

kan invända, att sådant oskick dock icke i verkligheten kommer att inträffa.

Detta är emellertid icke så säkert, ty erfarenheten giver tillräckligt

vid handen, att i dessa frågor det mest otroliga är möjligt. I varje fall

är det icke tillbörligt att lagens avfattning medgiver liknande oskick.

Detta kan förekommas därigenom, att i 3 kap. av lag om äktenskaps ingående

och upplösning en viss tid bestämmes, före vars utlöpande en ny

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Utskottet.

lysning med annan person icke får utfärdas utom möjligen för det fall,

att den ene kontrahenten avlidit. Denna tid torde lämpligen kunna sättas

lika med den tid. efter vars utlöpande enligt 4 kap. 6 § lysning förlorar

sin giltighet. I 2 § 1 mom. bör då även införas en bestämmelse, genom

vilken förbjudes utfärdande av nytt äktenskapsbetyg under samma tid,

såvida icke genom äktenskapsbetygets återlämnande eller annorledes styrkes,

att lysning icke uttagits, eller ock kvinnan avlidit efter lysningens

uttagande. Uppenbart är, att en sådan bestämmelse icke skulle återinföra

den nu gällande ordningen, enligt vilken uttagande av lysning medför

bundenhet till äktenskap, utan den ifrågavarande bestämmelsen är enbart

en ordningsstadga, som åsyftar att förekomma missbruk vid lysningsförfarandet.

»

Vad utskottet i det föregående yttrat därom att en trolovning ej

bör utgöra hinder mot äktenskap har närmast haft avseende på det fall,

då lysning ej uttagits. Enligt gällande rätt föranleder lysnings uttagande

så till vida en förändring av trolovningens rättsliga natur, att det hinder

mot äktenskap med annan än den trolovade, som trolovningen enligt lag

städse innebär, efter nyssnämnda tidpunkt skall beaktas ex officio och sålunda

oberoende av, huruvida den övergivna framträder och gör sin rätt

gällande. Trolovningen måste sålunda i detta fall alltid formligen upplösas,

innan fråga kan bliva om lysning till annat äktenskap. Enligt förslaget

inverkar däremot lysnings uttagande eller avkunnande ej i och för

sig på trolovningens rättsliga natur. Utskottet delar dock ej den av motionärerna

uttalade uppfattningen, att förslaget skulle medgiva lysnings

samtidiga avkunnande till äktenskap mellan en person och flera andra

personer; att ett dylikt förfarande icke är tillåtet, lärer utan vidare framgå

av förbudet mot tvegifte (2 kap. 10 §). Av samma förbud lärer jämväl

följa, att den präst, som till exempel utfärdat lysningsbevis (3 kap. 5 §),

icke inom den tid, som angives i 4 kap. 6 §, får utfärda lysning till annat

äktenskap utan att förvissa sig om att den förra lysningen ej lett till

vigsel och, eventuellt genom lysningsbevisets återtagande, förhindra att

det framdeles tages i bruk. Enligt vad utskottet inhämtat, har man också

under övervägande administrativa lagstiftningsåtgärder till klarläggande

av vad prästerskapet i nu nämnda och därmed sammanhängande hänseenden

bör hava att iakttaga. Av stadgandet i 3 kap. 8 § lärer ock följa

rätt för Kungl. Maj:t att i nu antydda syfte meddela erforderliga bestämmelser

och anvisningar. Aven om hänsyn tages till det nu sagda, kan

emellertid ej påstås, att jämlikt den nya lagstiftningen möjlighet blir utesluten,

att en person, för vilken lysning ägt rum, inom helt kort tid därefter

erhåller lysning till annat äktenskap. Att något stadgande till för
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

29

hindrande härav ej upptagits i förslaget, lika litet som i främmande lagar,

enligt vilka en liknande möjlighet föreligger, lärer dock kunna försvaras

därmed, att lagtexten ej bör belastas med föreskrifter beträffande sådana

fall, som väl kunna tänkas inträffa, men i verkligheten knappast förekomma.

Bestämmelser, sådana som de av motionärerna ifrågasatta, skulle

ock mindre väl överensstämma med förslagets ståndpunkt till frågan om

väntetid för ingående av nytt äktenskap, sedan ett tidigare blivit upplöst.

4 KAP.

Till sitt innehåll ansluter sig förevarande kapitel i sina huvuddrag utskottet.

ganska nära till nu gällande lag om äktenskaps ingående den 6 november

1908. Det vilar sålunda på principen om valfrihet mellan kyrklig och

borgerlig form, men denna princip är i förslaget genomförd med större

följdriktighet. Sålunda hava, i anslutning till önskemål, som särskilt från

kyrkligt håll uttalats, rätten att erhålla kyrklig vigsel ej oväsentligt vidgats.

Behovet av ökat antal borgerliga vigselförrättare å landet har även

blivit tillgodosett. Slutligen förtjänar nämnas, att frågan om verkan av

formfel vid äktenskaps ingående i förslaget regleras.

I kapitlets rubrik möter den terminologiska nyheten, att ordet vigsel

användes såsom gemensam benämning för den kyrkliga och den borgerliga

formen för äktenskaps ingående. I ett flertal motioner hava förslag väckts

om ändring härutinnan. I de förut berörda motionerna av herr Bergqvist Herr Bergm.

fl. och av herr Rydholm in. fl. hemställes sålunda, att »rubriken tillqmfc^ ffj1''

4 kap. får lydelsen: Om äktenskaps ingående, att 1 § av detta kap. får Rydholms

följande lydelse: Äktenskap ingås genom kyrkligt eller borgerligt giftermål,

samt att åt första raden av 2 § gives lydelsen: Kyrkligt giftermål genom

vigsel må äga rum; varefter den så bestämda terminologien genomföres.»

Motiveringen lyder:

»Såsom rubrik över 4 kap. står: ''om vigsel’. Och 1 § lyder så:

''Äktenskap ingås med kyrklig eller borgerlig vigsel’. Att kalla den akt,

genom vilken äktenskap inför borgerlig myndighet ingås, ''vigsel’, är en

nyhet, som väckt stor uppmärksamhet i landet. En sådan användning av

ordet ''vigsel’ torde för språkbruket på de flesta orter i vårt land vara

främmande. Det är icke heller språkligt och historiskt riktigt att så

använda detta ord. Ordet ''vigsel’ betyder uteslutande den religiösa akt,

varigenom ett äktenskap ingås. Det är alltid en betänklig sak att uppmuntra

ett erkänt oriktigt språkbruk.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Herr Ekmans

motion.

För övrigt har lagberedningen icke konsekvent genomfört den i detta

kapitel införda terminologien. I förslaget till lag om vissa internationella

rättsförhållanden etc. (se sid. 40) användes i stället termen ''giftermål''.

Där talas om, att giftermål sker, att ämbetsman förrättat giftermål, ja,

även om giftermål, som präst i svenska kyrkan förrättat. Och detta är

ett fullkomligt riktigt språkbruk. Giftermål är aldrig synonymt med

äktenskap utan som synonym till äktenskap begagnas ordet ''gifte’. Man

kan exempelvis icke säga ''barn i hustruns första giftermål’ men väl ''barn

i hennes första gifte’.

Det riktiga är därför, att ingåendet av äktenskap kallas ''giftermål’,

inför vilken myndighet det än sker, och att då det är påkallat att på ett

särskilt sätt beteckna, att äktenskapet ingåtts med kyrkliga ceremonier,

endast detta sätt för giftermål får namnet ''vigsel’ enligt det månghundraåriga

språkbruket. Rubriken till det fjärde kapitlet bör därför ändras till

''Om äktenskaps ingående’. Och 1 § kan då få denna lydelse: ''Äktenskap

ingås genom kyrkligt eller borgerligt giftermål’. Denna förändring föranleder

sedan ändring av terminologien på andra ställen, vilken av utskottet

lätteligen kan åvägabringas.»

Herr K. J. Ekman föreslår i sin motion, att »överskriften till 4 kap.

måtte förändras till: ''Om vigsel och förmälning’, ävensom att uttrycket

''borgerlig vigsel’ på de ställen, där detsamma förekommer, måtte utbytas

mot uttrycket ''förmälning’.»

Till stöd för sin hemställan har motionären anfört:

»Fn anmärkning av i grunden liknande art kan riktas mot terminologien

i 4 kap. överskriften lyder: ''Om vigsel’. Och därmed förstås då

icke allenast, såsom nu, kyrklig vigsel utan även den akt inföl civil myndighet,

varigenom borgerligt äktenskap ingås. I överensstämmelse härmed

benämnes även den civile förrättningsmannen vigsel förrättare. Vigsel är

ett ord med religiös helgd'' och innebär helig vigning. Att lagfästa ett

orätt språkbruk som detta skulle bidraga till att i vårt folk utplåna känslan

för det som verkligen äger religiös helgd. Men därtill borde lagen icke

bidraga. Det borgerliga äktenskapet skulle därigenom även i viss mån

påtryckas en religiös prägel, som det icke äger, vadan bruket av det orätta

ordet även i sak innebär något av bristande sanning, som icke borde tålas

i lagen. Sannolikt bar ordet i denna användning upptagits endast till

följd av svårigheten att finna något annat, som uttryckte just samma sak.

En ledamot av lagrådet har föreslagit benämningen ''giftermål’; men däremot

kan invändas, att ordet giftermål snarare betecknar själva äktenskapet

än den akt, genom vilken detsamma ingås och om vilken det allenast här

är fråga. Ett gammalt svenskt ord finnes dock, som fullständigt mot
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

31

svarar, vad man här vill hava uttryckt, nämligen ordet ''förmälning’. Den

olika karaktären av de bägge akter, om vilka här är fråga, skulle sålunda

i full överensstämmelse med dessas olika inre art kunna uttryckas med

benämningarna kyrklig vigsel’ och ''borgerlig förmälning’ och kapitlets

överskrift i enlighet härmed givas lydelsen: ''Om vigsel och förmälning’.»

Herr Cla son yttrar i denna fråga i sin motion:

»Beträffande beteckningen ''vigsel'' instämmer jag med dem, som anse,

att denna beteckning i sig innebär ett moment av religiös vigning och

därför bör reserver;is för uteslutande en förrättning av religiös karaktär.

Jag hänvisar här ock till ett uttalande av Allmänna Svenska Prästföreningens

Centralstyrelse, som jag ber att få bilägga motionen, och som

jämväl i övriga punkter är av intresse.»

I samma riktning som motionärerna uttala sig ett flertal av de kyrkliga

myndigheter, åt vilka tillfälle beretts att yttra sig i denna fråga.

Att ordet vigsel i förslaget användes i en betydelse, som avviker

från dess språkliga och historiska innebörd och jämväl är ny för svenskt

lagspråk, kan icke förnekas. Åtminstone på de orter i vårt land, där den

borgerliga formen för äktenskaps ingående i större utsträckning kommit i

bruk, lärer emellertid ordet redan nu allmänt begagnas jämväl med avseende

å densamma, och den språkbildning, som här försiggår, står säkerligen

icke att hejda. Såsom jämväl torde få anses vitsordat genom de trenne

först omnämnda motionerna i ämnet, är av vikt för lagstiftningen att äga

eu enhetlig beteckning för de båda formerna för äktenskaps ingående.

Lagberedningen säger härom: »En sådan ändring är jämväl ägnad att medföra

nytta i det hänseendet att den kan bidraga alt avlägsna den emellanåt

försporda föreställningen att ett äktenskap, som ingåtts i borgerlig form,

skulle hava lägre värde än ett, som slutits med kyrkans medverkan, en

föreställning som det måste vara lagstiftaren angeläget att bekämpa.» Det

lärer härvid vara riktigast att taga fasta på Jet språkbruk, som redan

ganska allmänt vunnit burskap. Ett försök att inverka på språkutvecklingen

genom att upptaga något av de förslag, som motionsvis framförts,

skulle med all sannolikhet vara dömt att misslyckas, och att det allmänna

språkbruket tager en annan väg än den lagen anvisar, är ej lyckligt.

2 §•

Enligt förevarande paragraf skall för rätt att erhålla vigsel inom

svenska kyrkan ej längre gälla såsom villkor, att vederbörande inom kyrkan

begått Herrens nattvard eller av präst inom kyrkan åtnjutit konfirmationsundervisning

och av denne funnits beredd att, efter undergången kon
-

Hcrr Clasons

motion,

Domkapitlen

och konsistorierna.

Utskottet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

Herr Glasört

s motion.

Utskottet.

Herr Bengtssons

och herr

Rydéns motioner.

32 Lagutskottets utlåtande Nr 32.

formation, få tillträde till nattvarden. Herr Clason gör i sin motion gällande,

att lagberedningen ej förebragt fullgiltiga skäl för denna ändring.

Utskottet delar ej motionärens betänkligheter. Bland de kyrkliga

myndigheter, som haft att yttra sig i denna fråga, har ock det alldeles

övervägande flertalet lämnat förslaget i denna del utan anmärkning.

För rätt till vigsel inom svenska kyrkan är det enligt denna paragraf

en förutsättning, att de trolovade eller den ena av dem är medlem

av kyrkan, och för att i förevarande hänseende anses såsom sådan fordras

det enligt uttryckligt stadgande i näst sista stycket, att vederbörande är döpt.

I sina motioner föreslå herr Bengtsson i Norup och harr Rydén, att nämnda

stycke skall utgå. Såsom skäl för sitt yrkande anför herr Bengtsson:

»I anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 18 med förslag till lag

om äktenskaps ingående eller upplösning m. m. tillåter jag mig härmed

framhålla följande.

Meningen med detta förslag är ju att så vitt möjligt är lagstifta i

överensstämmelse med nutidens krav på detta område. L)å därför förslaget

bland annat innebär, att vid äktenskaps ingående det må stå kontrahenterna

fritt att välja antingen kyrklig eller borgerlig vigsel, måste detta

anses vara både rätt och välbetänkt. Det framgår av fjärde kapitlet andra

paragrafen, att kyrklig vigsel må äga rum, om den ene trolovade är medlem

av svenska kyrkan och den andre tillhör annat kristet trossamfund.

Däremot enligt samma paragraf må icke kyrklig vigsel äga rum, om båda

än äro medlemmar av svenska kyrkan, därest den ene eller båda icke äro

av svenska kyrkan döpta. I förra fallet kan kyrklig vigsel äga rum, om

endast den ene är medlem av svenska kyrkan, i det senare icke, om än

båda äro det. Nu finnes det många tusen medlemmar av svenska kyrkan,

som äro antingen döpta av lekmän eller odöpta. Vad lekmannadopet angår

vill jag hänvisa till sista eller 1910 års kyrkomötes uttalande härutinnan.

Ett lekmannadop, utfört med rätt intention, är ''till sin sakramentala,

sin kristligt religiösa sida ett verkligt dop, ett nådemedel, således i

detta avseende likvärdigt med det kyrkliga dopet’.

Lekmannadop saknar dock kyrkorättslig betydelse.

Å sidan 282, andra paragrafen i lagberedningens förslag ''finner beredningen

den nya lagstiftningen i fråga om formen för äktenskaps ingående

böra grundas på valfrihet mellan kyrklig och borgerlig vigsel.

Styrkan hos ett sådant system ligger däri, att det giver en var rätt att

välja den form, han helst önskar. I samma mån denna frihet kringskäres,

försvagas systemets bärande grund’. Ett exempel: Antag att en odöpt

eller lekmannadöpt ung man överenskommer om äktenskaps ingående med

dottern i en strängt kyrklig familj, kanske prästfamilj. Dottern, med stor

s. 33 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

33

vördnad för det kyrkliga, vill ej höra talas om borgerlig vigsel, ej heller

gå hennes föräldrar med på någon sådan. Den unge mannen, som kanske

helst önskat borgerlig vigsel, ger dock efter. Brudens far ville gärna själv

viga de båda unga, men det kan ej ske, ty lagen lägger hinder i vägen

för dessa att få kyrklig vigsel. Deri odöpte kan ju döpas, men den lekinannadöpte

lär väl ej gärna kunna döpas om. Varför lägga dylika stenar

i de ungas väg?

O O

Till sist må anföras, att lagrådet vid granskningen av förslaget yttrar:

''Såsom villkor för vigsel inom svenska kyrkan har beträffande medlem

av denna uppställts, att han är döpt. Med hänsyn till de stridiga

meningar, som sedan lång tid tillbaka gjort sig gällande angående dop,

förrättat av lekman, och angående den ställning kyrkan härvidlag bör intaga,

låter det sig icke förnekas, att åtskilliga svårigheter skulle undgås,

om man helt och hållet utmönstrade detta villkor för vigsels erhållande’.

Lagrådet har dock icke velat göra något yrkande, men dess uttalande är

tydligt.»

Aven herr Rydén hänför sig till vad lagrådet yttrat i frågan.

Begreppet »medlem av svenska kyrkan» tages i tvänne väsentligt Utskottet.

olika bemärkelser, en vidsträcktare och en mindre vidsträckt. Bland dem,

som i yttre, rättsligt hänseende tillhöra kyrkan, räknas nämligen såsom

kyrkomedlemmar i dogmatisk mening allenast de, som undfått dop. Då

förslaget i förevarande paragraf bygger på det trängre begreppet, sammanhänger

detta med den omständigheten, att präst lika litet enligt förslaget

som enligt gällande rätt äger vägra en sin församlingsbo vigsel under åberopande

av samvetsbetänkligheter. Då lagens stadganden om rätt till kyrklig

vigsel på samma gång bestämma prästens skyldighet att viga, har det

ansetts billigt att ej giva stadgandet en innebörd, som skulle strida emot

en, av de ingångna utlåtandena att döma, tämligen enhällig uppfattning

inom kyrkan. Och då de stridiga meningarna om lekmannadopet, såsom

jämväl torde bestyrkas av det utav herr Bengtsson åberopade uttalandet av 1910

års kyrkomöte, numera synas vara på väg att utjämnas, torde ej heller

ur den av lagrådet anförda synpunkten större betänklighet möta att bibehålla

förslaget i denna del oförändrat.

3-5 §§.

Herr von Mentzers motion om rätt för vigselförrättare att vägra Herr von

sammanviga personer i de fåll, då någon av dem varit gift och vunnit Motion8

äktenskapsskillnad av annan anledning än hor, samt herr Hellbergs i Ljungs- Herr

kile m. fl. motion, i vad den avser upphävande av principen om valfrihet bergs i

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 29 käft. (Nr 32.) 5 Lmotion

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Lagutskottets utlåtande, Nr 32.

mellan kyrklig och borgerlig vigsel, beröra båda ämnen, till vilka de lagstiftande

myndigheterna fattat ståndpunkt vid tillkomsten av 1908 års

Utskottet, lag om äktenskaps ingående. Någon ändring i de resultat, till vilka man

därvid kommit, anser utskottet icke böra ifrågasättas.

5 § innehåller så tillvida eu betydelsefull nyhet, som behörighet att

på landet förrätta borgerlig vigsel här tillägges icke blott kronofogden utan

jämväl, för det fall att Konungen för visst område det medgiver, den som

Konungens befallningshavande särskilt förordnar till vigselförrättare. Den

ökning i de borgerliga vigselförrättarnas antal, som härmed åsyftas, anses

emellertid av vissa motionärer ej vara tillfyllest. Sålunda föreslås i den

Herr Hages av herr Hage} m. fl. avgivna motionen, att nu ifrågavarande paragraf måtte

erhålla följande ändrade lydelse:

»Behörig att förrätta borgerlig vigsel är, i stad, lagfaren ledamot

av magistraten eller, där magistrat ej finnes, ordföranden i den för

staden särskilt tillsatta styrelse, och på landet, kronofogden. Inom landskommun,

där ej kronofogde finnes bosatt, skall Konungens befallningshavande

förordna lämplig person att vara borgerlig vigselförrättare.

Borgerlig vigselförrättares åliggande att viga är ej beroende därav,

att någon av de trolovade har sitt hemvist inom hans tjänstgöringsområde.

År kronofogde bosatt i stad, äge han jämväl inom staden förrätta

vigsel, men vare ej pliktig därtill, med mindre någon av de trolovade

har sitt hemvist inom fögderiet.»

Såsom stöd för detta förslag anföres:

»Kungl. Maj:ts vid innevarande års riksdag framlagda proposition,

nr 18, med förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning in. m.

torde, om den av riksdagen bifalles, komma att i många avseenden medföra

ett bättre tillgodoseende av de framkomna kraven på ett modernt och

med tidsåskådningen överensstämmande äktenskapsförfarande. Särskilt torde

de ansatser, som i propositionen kommit till synes, att ställa den borgerliga

vigseln i större paritet med den kyrkliga och att åstadkomma större

möjligheter vid äktenskaps ingående att begagna sig av borgerlig vigsel,

böra hälsas med synnerlig tillfredsställelse. Beklagligtvis har emellertid

Kungl. Maj:t på denna punkt ej tagit steget fullt ut utan stannat på

halva vägen, vadan det torde kunna antagas, att det, som man vill vinna,

nämligen större lättnad för dem som önska använda sig av borgerlig vigsel,

i en mångfalld fall ej kommer att uppnås. Vi skola här nedan närmare

utveckla de skäl, på vilka vi stödja detta vårt påstående.

Vid 1908 års riksdag, då kungl. proposition förelåg om införandet

i vår lagstiftning av rätt till borgerlig vigsel, väcktes av herr L. J. Carlsson

i Malmberget, med instämmande av herrar Bernh. Eriksson, Aug. Nilsson,

s. 35 Kontrollera mot PDF

Jjärf utskottets utlåtande Nr 32.

35

E. C. Kropp, Herm. Lindqvist, E. A. Leksell och Hjalmar Branting, en

motion, i vilken bl. a. yrkades på, att § 2 i lagen skulle erhålla följande

lydelse: ''Borgerlig myndighet, inför vilken äktenskap må avslutas, är i

stad magistratens och på landet kommunalnämndens ordförande eller vid

förfall för honom kommunalnämndens vice ordförande.’

Motiveringen för detta yrkande hade följande lydelse:

''Borgerlig myndighet, inför vilken äktenskap må avslutas, är, då äktenskap

skall ingås i stad, magistraten och, på landet, kronofogden i orten. Sådan

myndighets åliggande att förrätta giftermål är ej beroende därav, att mannen

eller kvinnan har sitt hemvist inom myndighetens tjänstgöringsområde.

Äktenskap inför borgerlig myndighet skall avslutas i släktingars eller

andra vittnens närvaro. Myndigheten avfordre mannen och kvinnan deras frivilliga

ja och samtycke och förklara dem därpå för äkta makar. Yad sålunda

förekommit skall upptagas i särskilt, över sådana ärenden fört protokoll; och

varde, då äktenskapet är ingånget inför kronofogde, protokollet av vittnen

bestyrkt.

Rätten att erhålla borgerlig vigsel torde för de flesta, vilka äga rätt till

kyrklig vigsel bliva en rätt endast ''på papperet’, vilken ej i praktiken kan begagnas

utan synnerlig tunga och besvär, och skyldigheten för dissenters och ''alla

övriga fall’ att uteslutande anlita borgerlig vigsel torde under de förhållanden,

som föreslås i förestående § 2, leda till, att ofullbordade äktenskap komma att

uppstå i vida större utsträckning än som hittills varit fallet på landsbygden,

alldenstund kronofogde skall vara vigselförrättare. I stora delar av vårt land,

synnerligast Norrland, med gles befolkning, äro fögderierna av så stor geografisk

omfattning, att större delen av äktenskapskontrahenterna ej skulle av kostnadsskäl

kunna anträda den långa resan till vigsel förrättaren, kronofogden, utan torde

på sådan grund många, som önskat borgerlig vigsel, se sig nödsakade att undergå

kyrklig vigsel eller också uraktlåta att fullborda äktenskapet genom vigsel. För

dissenters och övriga fall voro nu nämnda förhållanden en särskild tunga därigenom,

att de voro förhindrade att erhålla annan vigsel än hos kronofogden.

Det gives i vår lagstiftning även andra fall, då nu nämnda olägenhet genom stora

fögderier vunnit beaktande och föranlett undantag, exempelvis i kungl. förordningen

av 1894 § 16 mom. 1 angående mantalsskrivning. Jag tillåter mig påpeka, som

ett exempel på det avita förhållande, som bleve gällande för den kommun, inom

vilken jag är bosatt, nämligen Gellivare med en folkmängd av cirka 15,000, vars

kronofogdekontor är förlagt i Neder-Kalix på ett avstånd från Gellivare av 21

mil landsväg. Att många mindre bemedlade ej ville eller kunde underkasta sig

den stora ekonomiska tunga, som en dylik resa skulle medföra, torde vara påtagligt,

och följden bleve att det planlagda äktenskapet ej bleve fullbordat genom

vigsel i de fall ej kyrklig sådan kunde erhållas Olämpligheten av de föreslagna

stora vigseldistrikten kan en var förvissa sig om genom att taga under betraktande

arealen, som omfattas av de respektive fögderierna.

För att förekomma nämnda stora obekvämligheter torde vara nödvändigt

att besluta om, att vigselförrättare skall finnas inom varje kommun, och torde i

sådant fall bland nu befintliga myndigheter ej lämpligare vara att tillgå än de

kommunala. Justitieministern anför, att det ej vore tillrådligt att anförtro åt de

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

kommunala myndigheterna granskning av att äktenskapshinder ej förefinnas samt

att protokollera akten. Såvitt känt är, ha de resp. kommunalnämndsordförandena

i våra landskommuner i största allmänhet skött sina maktpåliggande uppdrag på

ett plikttroget och samvetsgrant sätt, och många av deras åligganden torde vara

av lika ansvarsfull art som ifrågavarande vigselförrättning, varför någon fara ej

torde böra förefinnas mot att uppdraga åt nämnda myndighet att vara vigselförrättare

i resp. kommuner.’

De skäl, som i denna motivering åberopades för åstadkommandet av

större lättnad i möjligheterna till erhållande av borgerlig vigsel, hava fortfarande,

enligt vårt förmenande, oförminskad giltighet. Särskilt inom de

delar av landet, där fögderierna ärö vidsträckta och ett fåtal städer finnas

per ytenhet, men även i andra delar av landet, medför anlitandet av den

borgerliga vigseln synnerligen dryga kostnader för kontrahenterna — trakter

finnas, där den sammanlagda kostnaden för de bägge kontrahenterna

torde belöpa sig upp till 50 kronor och däröver för en borgerlig vigsel.

Kommer härtill, att åtminstone den manliga kontrahenten i många fall

tvingas avstå flera dagars löneinkomster för resdagar fram och åter till

platsen, där borgerlig vigselförrättare finnes att tillgå, så kan man förstå,

att dessa förhållanden i många fall leda till att folk drager sig för så betungande

utgifter. I många fall tillgripes därför som nödfallsåtgärd den

kyrkliga vigseln av personer, som principiellt icke gilla densamma. Enligt

vårt förmenande kan det emellertid ej vara riktigt, att staten på detta sätt

tvingar personer att begå en kyrklig handling, som för dem ej har någon

religiös innebörd. Detta tvingande till kyrklig vigsel måste stå i bestämd

motsats till den grundåskådning, som var den fundamentala vid

inskrivande i lagstiftningen år 1908 av det borgerliga äktenskapsförfarandet.

Uppfattningen, som låg till grund för detta lagförslags tillkomst,

var givetvis den, att personer, som av samvetsbetänkligheter ej ansågo sig

vilja använda sig av kyrklig vigsel, skulle få tillfälle att inför borgerlig

myndighet ingå äktenskap. Den rätten skapades också genom 1908 års

lag, formellt sett, men i realiteten kan man knappast säga, att den existerar

för personer, bosatta på sådana platser, som ligga på längre avstånd

från borgerlig vigselförrättares bostadsort. Rätten att välja mellan borgerlig

och kyrklig vigsel har alltså blivit i viss mån en chimär. Under det

att den kyrkliga vigseln ej med nödvändighet medför några utgifter till

vigselförrättare in. in. medför anlitandet av den borgerliga vigseln i många

fall betydande utgifter och — i bästa fall — åtminstone utgifter för

äktenskapsprotokolls lösande, där protokollslösen avfordras.

Men erfarenheten visar, att det borgerliga äktenskapsförfarandets

dyrhet även medför andra högst beklagliga konsekvenser. På platser, som

ligga långt från borgerlig vigselförrättares boningsort, skapas nämligen så

s. 37 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande. Nr 32.

37

småningom en mångfald ''lösa förbindelser’, vilkas framskapande varken

äro till gagn för kommunerna eller staten. Vi vilja icke hår påstå, att

skapandet av större lätthet att ingå borgerligt äktenskap skulle kunna helt

och hållet göra slut på detta lösa samboende, som i fattig vårdshäri seende

otta medför så svåra ekonomiska konsekvenser för kommunerna. Vi ha

nämligen fullt klart för oss, att ett effektivt utrotande av detta onda kräver

mycket mera vittgående åtgärder. Men vi ha all anledning antaga,

att ett bättre tillgodoseende av möjligheterna att ingå borgerligt äktenskap

skulle, åtminstone i någon mån, kunna medverka till bättre förhållanden

i detta avseende. Ty det torde nog vara så, att en hel del personer,

som på platser av ovan nämnt slag sammanleva utan äktenskap,

föranledas därtill av principiella betänkligheter mot kyrkligt äktenskaps

ingående och av det förhållandet, att borgerlig vigsel drager allt för dryga

kostnader. Att eu eller annan av dessa löst sammanboende personer ej

ha någon principiell uppfattning i frågan men i dessa ovan antydda förhållanden

finna en kärkommen anledning att skylla på för underlåtenheten

att legalisera sitt förhållande, torde nog vara riktigt. Men även

sådana falls tillvaro tala för ändrad lagstiftning i detta avseende, ty göras

möjligheterna till att ingå borgerligt äktenskap större, så undanryckes ju

från dessa den grund, på vilken de nu åtminstone påstå sig bygga sin

ovilja att legalisera sitt förhållande.

För riktigheten av här gjorda påståenden torde säkerligen kunna

anföras en hel del exempel. Vi skola emellertid endast inskränka oss till

ett enda sådant, hämtat från det nordligaste Sverige. 1 gruvsamhället

Kiruna, där ingen borgerlig vigselförrättare för närvarande finnes — kronofogden

är f. n. bosatt i Haparanda, alltså tillsammans cirka 440 km.

järnväg och landsväg från platsen — fanns för någon tid sedan ett mycket

stort antal ''lösa förbindelser’; i vissa fall hade man låtit det ''lysa ut’

men sedan avskräckts av kostnaderna från att genom borgerlig vigsel fullfölja

äktenskapet. Förhållandet medförde för kommunen en mångfald

olägenheter eller utsikter till ekonomiska olägenheter för framtiden. För

flera kommunalt och socialt intresserade, bland annat prästen på platsen,

blev det så småningom klart, att orsaken till förhållandet i viss mån var

de sammanboendes obenägenhet att ingå kyrkligt äktenskap. Föranledd av

dessa omständigheter och av medvetandet härom, införde kyrkoherden på

platsen i ortens tidningar ett upprop, i vilket påpekades tillvaron av de

många lösa förbindelserna och vari en uppmaning ställdes till vederbörande

att begagna tillfället, då kronofogden infann sig, till att inför honom ingå

borgerlig vigsel. Följden av detta påpekande blev i verkligheten, att

ett ej obetydligt antal kontrahenter inställde sig vid kronofogdens ankomst

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

till samhället och läto viga sig borgerligt, vilket förhållande i någon män

är ett bevis just för det påståendet, som vi här gjort, att svårigheten att

erhålla borgerlig vigsel är en i ej ringa grad medverkande faktor till, att

det inom vissa samhällen tinnes en mångfald illegitima förbindelser.

Nu kanske någon passar på att göra det inkastet, att man alltså

borde kunna ordna saken så, att kronofogden kunde, där årliga resor av

honom för kronouppbörden göras, därvid verkställa de borgerliga vigselförrättningar,

som begäras inom hans fögderi. Emellertid torde det finnas

en hel del skäl, som tala mot en sådan anordning. Det torde nämligen

kunna antagas, att det är förenat med vissa svårigheter, att utsträcka denna

tjänsteresa till en sådan tidslängd, som torde erfordras, om på varje större

plats skall anslås viss dag eller vissa dagar åt borgerlig vigselförrättning.

Dessutom torde detta bli ett allt för knappt tillgodoseende av möjligheterna

till borgerlig vigsel, om endast en gång om året en sådan förbilligad möjlighet

finnes — för många kontrahenter, åtminstone de manliga, lägga

kanske omständigheterna hinder i vägen att just på den årligen utsatta

dagen infinna sig hos kronofogden.

Olägenheterna, som här ovan anförts, ha i någon mån erkänts i

den kungl. propositionen, och har man till någon del ansett sig böra föreslå

åtgärder, avsedda att åstadkomma ett bättre sakernas tillstånd. För

att uppnå detta mål har Kungl. Maj:t föreslagit en ändring av bestämmelsei‘na

i § 2 i lagen om äktenskaps ingående av den 6 november 1908.

Enligt nämnda lag tillerkännes på landsbygden kronofogde rätt att förrätta

borgerlig vigsel. Nu synes man vilja gå något längre, i det att man föreslår

såsom behörig ’på landet, kronofogden, ävensom, där Konungen för

visst område det medgiver, den, som Konungens befallningshavande särskilt

förordnar till vigselförrättare’.

En sådan lagbestämmelse synes emellertid utgå från den förutsättningen,

att man på landsbygden mera i undantagsfall, ’där Konungen för

visst område det medgiver’ skall kunna vända sig till borgerlig vigselförrättare.

Man synes ej vilja taga steget fullt ut och fastslå den, enligt vårt

förmenande, fullt riktiga principen, att inom varje kommun bör finnas en

borgerlig vigselförrättare, vilken uppfattning också kommer till synes i den

förut av oss refererade motionen av herr Carlsson i Malmberget år 1908.

Skall man kunna komma dit hän, att borgerlig och prästerlig vigsel ställas

i full paritet med varandra, så att det skall vara lika lätt och ej förbundet

med större besvär och utgifter att använda den ena vigselformen än

den andra, då erfordras, att man inom varje kommun har åtminstone en

borgerlig vigselförrättare.

Den kungl. propositionens förslag i denna fråga bygger emellertid

s. 39 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

39

på lagberedningens betänkande och utredning av spörsmålet samt lagrådets

yttrande över samma betänkande.

Lagberedningens uttalande i denna fråga är av följande lydelse:

''På landet har, allt sedan civiläktenskap hos oss blev tillåtet, sådant äktenskap

skolat afslutas inför kronofogden.

Emot kronofogdarnas lämplighet att förrätta giftermål torde intet vara att

erinra; men väl kan ur annan synpunkt ifrågasättas, huruvida den nuvarande

ordningen är ägnad att bibehållas. Kronofogdarna äro till antalet endast 118,

och i de mera glest befolkade delarna av landet äro deras distrikt synnerligen

vidsträckta. För dem, som på landsbygden vilja ingå borgerligt äktenskap, lärer

det därför å vissa orter vara förenat med avsevärd omgång och kostnad att uppsöka

en giftermålsförrättare. Valfriheten mellan kyrklig och borgerlig form för

äktenskaps ingående kan sålunda i verkligheten gå förlorad, och de, som rättsligen

eller av sin övertygelse äro förhindrade att anlita kyrklig vigsel, uraktlåta kanske

att lagligen fullborda äktenskapet. Att bereda tillgång till ökat antal borgerliga

vigselförrättare å landet synes alltså vara en angelägenhet av vikt.

Av flera skäl vore det utan tvivel önskligt att förrättandet av borgerlig

vigsel kunde förbehållas statens tjänstemän. Vigselns karaktär att vara ett samhällets

bekräftande av förbindelsen skulle därigenom bäst framträda; av statens

tjänstemän synes man ock säkrast kunna förvänta ett noggrant fullgörande av

vigselförrättarens åligganden. Emellertid lärer det ej vara möjligt att inom den

nuvarande kretsen av ämbets- och tjänstemän på landsbygden vinna erforderligt

antal borgerliga vigselförrättare. De funktionärer, vilka kunna ifrågasättas till

värvet, äro länsmän och häradshövdingar. Länsmännen äro väl betydligt talrikare

än kronofogdarna, men deras mångahanda uppgifter i statens rättsskipande och

exekverande verksamhet torde göra det mindre lämpligt att anförtro uppdraget

åt dem. Ej nämnvärt flera än kronofogdarna äro häradshövdingarna (för närvarande

121), och då de i regeln torde vara boende å samma ort som dessa, vore

föga vunnet genom att bekläda även dem med vigselbehörighet. Att åter lämna

uppdraget åt en ny klass av tjänstemän torde ej kunna ifrågakomma annat än i

samband med en omläggning av registerväsendet; men en sådan omläggning är,

såsom vid 3 kap. framhållits, nu ej att räkna med.

I den motion vid 1908 års riksdag, som avsåg införande av obligatoriskt

civiläktenskap, var tillika föreslaget att äktenskap skulle på landet ingås inför

kommunalnämndens ordförande eller, vid förfall för denne, inför vice ordföranden.

Såsom i propositionen till samma riksdag anmärktes, torde det emellertid ej vara

tillrådligt att åt någon av nu befintliga kommunala myndigheter överlämna uppdraget

att förrätta giftermål jämte därmed följande skyldighet att öva tillsyn,

det äktenskapshinder ej förefinnas, och att ombesörja vederbörlig registrering.

Med valfrihet mellan kyrklig och borgerlig vigsel lärer i ett flertal bygder av vårt

land ej heller finnas något behov av borgerlig vigselförrättare inom varje socken.

Fögderiförvaltningens omorganisation, genom kronofogdetjänsternas fullständiga

indragning eller genom minskning av deras antal, har sedan länge stått på

dagordningen. Denna förvaltningsfråga har dock ännu ej kommit till lösning, så

att beredningen kunnat därefter lämpa sitt förslag. Erinras må ock att om, på

sätt blivit ifrågasatt, vid fullständig indragning av kronofogdarnas befattningar

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

åliggandet att viga överflyttas å häradshövdingarna, behovet av större antal vigselforrättare

ej därigenom varder avhjälpt.

Vid nu angivna förhållanden har beredningen funnit sig böra föreslå att,

jämte det kronofogdarna bibehållas vid sin vigselbehörighet, tillika beredes möjlighet

att för viss trakt av landsbygden förordna särskild borgerlig vigselförrättare.

Prövningen huruvida sådan särskild vigselförrättare må erfordras och bestämmandet

av det område, inom vilket han bliver behörig att viga, har synts böra tillkomma

Konungen. Själva förordnandet skall däremot meddelas av Konungens

befallningshavande. Grivet är att härvid bör förfaras med stor urskilning. Att

finna en för uppdraget fullt skickad man, med personligt anseende i orten och

förmåga att for menligt utföra såväl själva vigselförrättningen som därmed sammanhängande

åligganden, skall dock säkerligen i allmänhet ej bliva svårt. Lämpligt

är måhända att den förordnade erhåller särskild instruktion om vad han har

att iakttaga.

Förslaget ansluter sig till gällande lag därutinnan att den borgerliga vigselförrättaren,

i motsats till prästen, ej är behörig viga utom det område, som

hans tjänstebefattning eller särskilda förordnande omfattar, men å andra sidan

äger skyldighet att viga inom sagda område, även om ej någon av kontrahenterna

är där boende. Från denna regel göres i 1908 års lag det undantag att kronofogde,

som är bosatt i stad, äger jämväl inom staden förrätta giftermål. Att detta

stadgande, som tillkom vid lagfrågans behandling inom riksdagen, ej innebär skyldighet

för kronofogden att i staden viga kontrahenter, av vilka ingendera liar

sitt hemvist inom hans fögderi, lärer vara tydligt. Däremot synes det, såsom ock

anmärktes inom högsta domstolen vid riksdagsförslagets granskning, ej vara fullt

klart, huruvida kronofogden är ens i något fall skyldig att förrätta giftermål

inom staden. Beredningen, som ansett att kronofogde fortfarande bör äga vigselbehörighet

i stad där han är bosatt, men ock att han bör vara pliktig att där

viga så framt kontrahenterna eller endera äger hemvist inom fögderiet, har i lagtexten

givit uttryck häråt även i vad rörer skyldigheten att viga.’

Över lagberedningens utlåtande angående borgerlig vigselförrättare

har inom lagrådet regeringsrådet Thulin avgivit följande yttrande:

''Klart är, att för utförandet av en vigselförrättares värv måste, särskilt

om han, som understundom kan förekomma, har att verkställa hindersrannsakan,

kräves insikt i gällande lagbestämmelser rörande äktenskaps ingående. År fråga

om förordnande av särskild vigselförrättare, bör detta krav kunna tillgodoses utan

att genom föreskrift i lagen Konungens befallningshavandes valrätt inskränkes

till vissa kretsar. Men då det gäller att bestämma, vilka personer lagligen skola

vara befogade och pliktiga att förrätta vigsel, synes det nödigt tillse att ej andra

utväljas än sådana, hos vilka erforderlig lagkännedom kan förutsättas vara till

finnandes. I visst avseende har detta beaktats i förslaget. Beträffande magistratsledamot

godkännes sådan såsom vigselförrättare endast för det fall, att han är

lagfaren. Vad angår stad under landsrätt har däremot berörda synpunkt lämnats

åsido. Ordföranden i sådan stads styrelse är icke alltid lagfaren, ännu mindre

torde detta bliva händelsen med hans ställföreträdare, om denne vid förfall för

ordföranden skall vara vigselförättare. Det synes mig riktigast att utesluta föreskriften

om vigselbehörighet för ordförande i stadsstyrelse och låta i stad, där

magistrat ej finnes, Konungens befallningshavande förordna vigselförrättare.’

s. 41 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande År 32.

41

Den av regeringsrådet Thulin yrkade åtgärden skulle synbarligen

innebära, att man endast borde förordna juridiskt utbildade personer till

borgerliga vigselförrättare. Emellertid har Kungl. Maj:t underkänt denna

uppfattnings riktighet därigenom, att Kungl. Maj:t i lagförslaget, mot herr

Thulins avstyrkande, föreslagit, att i stad, där magistrat ej finnes, skall

ordföranden i den för staden särskilt tillsatta styrelsen ha rätt att förrätta

borgerlig vigsel. Genom detta medgivande synes Kungl. Maj:t och lagrådets

majoritet vilja antyda, att förrättandet av borgerlig vigsel kan anförtros

åt personer med betydligt lägre teoretiska kvalifikationer på det

juridiska området än de personer äga, som med nu gällande lagstiftning

tillerkännas den omtalade rätten. För vår del ha vi också den uppfattningen,

att denna åsikt är fullt riktig, och vi styrkas i denna vår uppfattning

av det förhållandet, att vid det kyrkliga äktenskapets ingående

har det ansetts fullt betryggande att överlämna hindersrannsakan m. m.

åt i många fall unga och i juridiska spörsmål säkerligen ej synnerligen

förfarna prästmän. I övrigt torde det böra påpekas, att det är prästen,

men ej den borgerliga vigseiförrättaren, på vilken handläggandet av hinderslöshetsbevisningen

mest faller.

Skulle emellertid i något fall det inträffa, att mera invecklade hindersrannsakningsförhållandcn

m. m. skulle bringas inför den ej juridiskt

utbildade borgerlige vigselförrättarens avgörande, så torde väl saken kunna

ordnas så, att han inhämtade den inom fögderiet bosatte kronofogdens

åsikt i frågan före avgörandet. Föreskrifter i sådan riktning kunna väl

av Kungl. Maj:t utan riksdagens hörande på administrativ väg utgivas.

Vi ha alltså den uppfattningen, att Kungl. Maj:t och riksdagen

mycket väl kunde, i enlighet med herr Carlssons i Malmberget motion

vid 1908 års riksdag, överlämna åt kommunalnämndens ordförande inom

varje landskommun att verkställa borgerlig vigsel. Men å andra sidan kan

det ej skada, om Kungl. Maj:t har möjlighet att, där förhållandena därtill

föranleda, utse annan person.

Men vad vi däremot mycket starkt vilja hålla på, är, att det inom

varje kommun inom riket ovillkorligen skall finnas minst en borgerlig vigselförrättare,

så att möjligheterna att ingå borgerlig vigsel bli desamma, som

att ingå kyrklig sådan och att den borgerliga vigseln ej drager större

kostnader och åstadkommer mera besvär och längre resor m. m. än de

kyrkliga. I anslutning till vad vi här anfört i denna fråga, vilja vi alltså

här nedan föreslå viss ändrad lydelse av 4 kap. 5 § i det nu föreliggande

förslaget till lag om äktenskaps ingående och upplösning.»

För en lagstiftning, som vilar på piincipen om valfrihet mellan

kyrklig och borgerlig form, måste det tydligen vara angeläget att tillse,

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 29 käft. {Nr 32.) 6

Utskottet.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

att valfriheten ej i verkligheten går förlorad till följd av bristande tillgång

på borgerliga vigselförrättare. Detta önskemål är emellertid enligt utskottets

uppfattning genom förslaget tillräckligt tillgodosett. Det lärer

nämligen med säkerhet kunna förväntas, att när hälst å någon ort ett

verkligt behov av vigselförrättare yppar sig, Kungl. Maj:t ej skall vara

sen att föranstalta om att behovet blir fyllt på det sätt, denna paragraf anvisar.

Utskottet vill även erinra därom att för sådan åtgärds vidtagande ej förutsattes

framställning från kommunal myndighet; det är tillräckligt att regeringsmaktens

uppmärksamhet av för frågan intresserade enskilda personer

fästes på behovet av vigselförrättare. Förslaget att vigselförrättare ovillkorligen

skall förordnas i varje kommun är enligt utskottets förmenande ej lyckligt.

Ett avsevärt antal landskommuner äro både till folkmängd och utsträckning

så små, att ett förordnande av särskild vigselförrättare för en var av dem

redan på den grund lärer få anses både obehövligt och olämpligt. Det

får ej heller förbises, att i ett ganska stort antal kommuner borgerlig

vigsel ännu alls ej kommit i bruk och att det å sådana orter kan möta

stora svårigheter att finna en person, som är fullt skickad för uppdraget

och jämväl villig mottaga detsamma.

6 §.

Herr Bergqvists

m. flock

herr

Rydholms

m. fl. motioner.

1 motioner av herrar Bergqvist m. fl. och herr Rydholm m. fl. hemställes

»att mellan första och andra punkten i 4 kap. 6 § av samma lag,

införes en ny punkt av detta innehåll: Har lysninysbevis för giftermålsförrättaren

företetts, och är intet hinder eljest honom veterligt, har han icke

att ingå i någon vidare undersökning, utan är oförhindrad att giftermålet

förrätta.»

Till stöd för detta förslag anföres:

»Enligt nu gällande lag är det den präst, som utfärdar lysningen,

som ock har att utföra hindersransakan. Såsom en följd därav har det

mellan prästerna städse gällt som en självklar sak, att, då för den anmodade

vigselförrättaren företes lysningsattest, innehållande att intet hinder

möter mot äktenskapets fullbordande, vigselförrättaren icke har någon

skyldighet att undersöka, om äktenskapshinder förefinnas. Efter tillkomsten

av lagstiftningen angående äktenskaps avslutande inför borgerlig

myndighet, hava somligstädes de borgerliga giftermålsförrättarna icke nöjt

sig med en lysningsattest av ovannämnt innehåll utan, under förmenande

att giftermålsförrättaren vore ansvarig för frånvaron av äktenskapshinder,

avfordrat pastor i lysningsorten alla de bevis, varpå han grundat sitt intyg,

att hinder ej möter. Som pastor för sin egen säkerhet måste i ar
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

4a

kivet förvara dessa bevis, har man måst taga avskrifter av samtliga

handlingar och översända dessa, vilket innebure ett ganska drygt och

onödigt arbete. Den gamla bestämmelsen, att den präst, som utfärdar

lysningen, även skall förrätta hindersransakan, har i förslaget bibehållits,

men det är icke tydligare än i den gamla lagen sagt, att giftermålsförrättaren

är befriad från att göra hindersransakan. Önskligt skulle därför

vara, att det uttryckligen stadgades, att, sedan lysningsbevis för giftermålsförrättaren

företetts, han, därest intet hinder eljest är honom veterlig^

icke är skyldig ingå i vidare undersökning utan är oförhindrad att

förrätta giftermålet. Detta torde lämpligen kunna stadgas genom ett tilllägg

till första stycket av 6 §.»

Förevarande paragraf avser tydligen att på ett uttömmande sätt angiva

vigselförrättarens åligganden, såvitt angår frågan om parternas rätt

att träda i gifte. Han skall i detta hänseende ej hava att ingå på någon

undersökning, utan skall, såframt ej hinder är honom kunnigt, anse hinderslösheten

styrkt genom lysningsbeviset. Den lydelse paragrafen har enligt

förslaget, giver sålunda enligt utskottets förmenande tydligt vid handen,

att vigselförrättaren ej äger avfordra lysningsförrättaren de handlingar, som

legat till grund för den av honom verkställda hindersprövningen. Under

dessa förhållanden lärer ett tillägg sådant som det i motionerna föreslagna

ej vara av behovet påkallat.

7 och 8 §§.

De i dessa paragrafer vidtagna ändringarna äro av allenast redaktionell

art.

5 KAP.

Förslagets femte kapitel, om återgång av äktenskap, behandlar ett

ämne, som är av jämförelsevis ringa praktisk betydelse, men vars legislativa

behandling erbjuder avsevärda svårigheter i flera hänseenden. Den

gällande rättens bestämmelser på detta område äro mer än eljest knapphändiga

och dunkla. De föreslagna bestämmelserna äro enligt utskottets

mening ägnade att bringa klarhet och reda på detta område och synas

innefatta en lycklig lösning av hithörande frågor.

8 §•

I denna paragraf har en redaktionell ändring vidtagits.

Utskottet.

Utskottet.

Utskottet.

Utskottet
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Utskottet.

(5 KAP.

Detta kapitel behandlar de ytterst viktiga frågorna om separation

och äktenskapsskillnad. Separationen har i den gällande rätten sin närmaste

motsvarighet i skillnad till säng och säte. Sådan skillnad ingår

numera såsom ett led i ett till äktenskapsskillnad syftande förfarande,

men på den tid, då de ännu i huvudsak gällande reglerna i ämnet tillkommo,

hade skillnad till säng och säte, såsom lagberedningen framhållit,

en helt annan uppgift att fylla, och detta institut ter sig redan på den

grund i flera hänseenden föråldrat. En omgestaltning av detsamma synes

sålunda vara i hög grad av behovet påkallad, och utskottet finner för sin

del de i detta kapitel föreslagna reglerna om separation praktiska och för

sitt ändamål väl avpassade. En nyhet i förslaget, som torde mottagas med

tillfredsställelse, är att prövningen av skillnadsfrågan för alla fall är förlagd

till domstol och sålunda aldrig skall hava naturen av nådesak. Bland

andra fördelar, som härigenom vinnas, vill utskottet särskilt nämna, att

möjlighet på detta sätt för varje fall beredes att få de viktiga frågorna

om barnens rättsställning och makarnas ekonomiska mellanhavanden ordnade

i samband med äktenskapets upplösning. Den gällande rättens materiella

regler i dessa sistnämnda ämnen äro i mycket ofullständiga och

mindre tillfredsställande. En avsevärd förtjänst hos förslaget är ock enligt

utskottets förmenande, att bestämmelser givas om vad vid separation och

äktenskapsskillnad skall gälla angående barnens vård och underhåll, angående

makes rätt till underhåll och skadestånd samt angående möjlighet

att under äktenskapets fortbestånd träffa avtal i sådana frågor. Av den

omläggning beträffande vissa skillnadsärendens behandling, varom nyss

talats, föranledas ändringar jämväl i fråga om reglerna angående skillnadsskälen;

sålunda måste domstolen för vissa fall erhålla en mera fri prövningsrätt.

Jämväl i övrigt hava en del ändringar vidtagits i vad gällande

rätt stadgar om orsakerna till äktenskapsskillnad; bland annat hava vissa

nya skillnadsorsaker tillkommit. Aven i dessa hänseenden finner utskottet

för sin del förslagets regler i allmänhet förtjäna bifall. 1

1 §•

I denna paragraf stadgas rätt för makar, som finna sig ej kunna

fortsätta den äktenskapliga sammanlevnaden, att, när de äro ense därom,

vinna rättens dom å separation, dock att separationens beviljande städse

skall föregås av ett medlingsförfarande utom rätta (7 kap. 8 §). Sedan

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Lagutskottets utlåtande År 32.

makarna efter vunnen separation levat åtskilda ett år, äger vardera enligt

3 § rätt till äktenskapsskillnad. Herr K. J. Ekman samt herrar Milsson Herrar Eki

Lin nås och Gabrielsson hemställa i sina ovannämnda motioner, att stad- jjiislons i

gandet i förevarande paragraf järnte därmed sammanhängande bestämmel- Linnås m. fl.

ser måtte ur förslaget utgå. Till stöd härför anföres i den förstnämnda motlonermotionen

följande:

»Beträffande stadgandena i 6 kap. om separation och äktenskapsskillnad

yttrar lagrådet, att vid den rättsliga regleringen av hithörande förhållanden

måste å ena sidan tillses, att äktenskapsskillnad icke utan verklig

anledning kommer till stånd. Härvidlag måste lagstiftaren av den

stora betydelse, upprätthållandet av äktenskapets helgd har för samhället,

känna sig manad till stor varsamhet. A andra sidan böra i de fall, då

skillnadsskäl föreligga, som lagstiftaren funnit giltiga, icke för skillnadens

vinnande uppställas onödiga svårigheter eller anvisas misshagliga former.

I fråga om det i 6 kap. 1 § föreslagna stadgandet, att »makar, som

finna sig ej kunna fortsätta den äktenskapliga sammanlevnaden, äga, när de

äro ense därom, vinna rättens dom å sammanlevnadens hävande (separation)»

— sedan medling först ägt rum eller försökts — har det dock synts

lagrådet tveksamt, huruvida icke på sådant sätt skillnad kan vinnas med

för stor lätthet och med ett visst fog den anmärkningen kan riktas mot

en dylik lagstiftning, att äktenskapets helgd icke omgärdats med vederbörligt

skydd.

Denna lagrådets tvekan synes mig vara fullt befogad och hade, enligt

min mening, bort föranleda ett avstyrkande av förslaget härutinnan.

Frågan, huruvida skillnad skall kunna beviljas på grund av makarnas

överenskommelse utan vidare undersökning om förhållandet i äktenskapet,

besvaras i vår nu gällande lag, liksom i de flesta främmande lagar, med

nej. Faktiskt förekommer visserligen skillnad på grund av överenskommelse

genom kringgående av lagen, i det att man begagnar sig av stadgandena

om egenvilligt övergivande för erhållande av skillnad (de s. k.

Köpenhamnsresorna). Men denna utväg kan på grund av de därmed förenade

kostnaderna icke anlitas av andra än de mera bemedlade och förekommer

sålunda endast i tämligen begränsad omfattning. Helt annorlunda

skulle det bliva, om i lag stadgades, att makar endast på grund av överenskommelse

kunde vinna separation och, sedan därefter ett år förflutit,

slutlig skillnad. Därigenom skulle med ett slag detta lätta skilsinässoförfarande

tränga ned bland folkets alla lager och en allmän löslighet i de

äktenskapliga förbindelserna bliva följden. Det minsta man kan fordra är

väl, att en undersökning anställes, huruvida någon verklig orsak ligger

till grund för skilsmässopåståendet. Alla de orsaker, som kunna tänkas

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Herr Clasons

motion

Domkapitl

en och konsistorierna.

med verkligt fog föranleda en överenskommelse om skillnad, återfinnas i

kapitlets övriga stadganden om äktenskapsskillnader, men där under den

förutsättning att orsaken, vid anställd undersökning, befinnes verkligen

vara för handen. Även om stadgandet om skillnad på grund av makarnes

fria överenskommelse uteslutes ur lagen, kunna makarna sålunda, om anledning

till skillnad verkligen finnes, alltid erhålla sådan. Att ytterligare

underlätta äktenskapens upplösning genom öppnandet av möjligheten till

äktenskapsskillnad allenast på grund av överenskommelse även i sådana

fall, då någon verklig grund till skillnad icke föreligger, utan denna orsakas

endast av nyckfullhet eller eljest bristande pliktkänsla, kan icke vara

lagstiftningen värdigt och skulle verka i hög grad ödesdigert på hem och

familjeliv, vars värnande och stärkande dock är ett huvudvillkor för samhällets

fortfarande bestånd.

Det bör därjämte erinras, att en sådan lagstiftning skulle komma

att stå i bestämd strid mot den kristliga grundåskådning, på vilken vårt

samhällsskick är uppbyggt och som utgör dess fastaste stöd.»

Herrar Nilsson och Gabrielsson åberopa en härmed överensstämmande

motivering.

Herr Clason yttrar i sin motion följande:

»Beträffande de i 6 kap. införda bestämmelserna om skilsmässa

»efter överenskommelse» instämmer jag med hr K. J. Ekmans ovanberörda

motion. Betonas bör härvid också, att, såsom lagberedningen själv meddelar

(dess förslag sid. 388 ff.), det i utlandet numera i allmänhet gäller,

att ''äktenskap icke kan upplösas allenast på den grund att makarna äro

ense därom’, och detta ehuru tidigare på många håll dylika skilsmässor

voro tillåtna. Nyare utländsk lagstiftning har alltså här skärpt bestämmelserna.

om skilsmässa.»

Av de kyrkliga myndigheter, vilka bland annat haft att yttra sig

över vad lagberedningens förslag i 7 kap. 9 § innehöll om medling, hava

ett par i sammanhang därmed uttalat sig jämväl beträffande nu förevarande

paragraf. Domkapitlet i Karlstad gör sålunda i korthet gällande, att rätt

till skillnad efter överenskommelse ej bör stå öppen. Domkapitlet i Uppsala

yttrar åter följande:

»En klyfta mellan statlig uppfattning, sådan den företrädes av lagberedningen,

och kyrkans kan konstateras i kapitlet om separation och

skilsmässa § 1. Man skulle också kunna säga att från ren statlig synpunkt

en förändring här är synnerligen av behovet påkallad. I den nämnda

paragrafen heter det: ''Makar, som ej finna sig kunna fortsätta den äktenskapliga

sammanlevnaden, äga, när de äro ense därom, vinna rättens dom

å sammanlevnadens hävande (separation)’. Då separation kan vara inledning

s. 47 Kontrollera mot PDF

Lagutskottet* utlåtande Nr 32.

47

till äktenskapets upplösning, kan man, för att yttra sig sä kort som möjligt,

säga, att lagberedningen genom denna paragraf sedd i dess samband

med andra bestämmelser föreslår, att äktenskapsskillnad skall kunna komma

till stånd genom makarnas consensus. Beredningens motivering är

synnerligen stark, men det utesluter icke att anmärkningar kunna göras.

1 två hänseenden torde detta kunna ske. Först och främst synes lagtexten

kunna giva ett att döma av motiveringen icke avsett stöd för en

mindervärdig uppfattning av äktenskapet, den på den gamla fördragsteorien

grundade, att äktenskapet egentligen är ett kontrakt, som kan

uppsägas, när parterna äro därom överens. Även om en sådan löslig

uppfattning av äktenskapet förekommer, så måste i varje fall lagen stämpla

eu dylik uppfattning såsom absolut mindervärdig och det sker ej, om ej

lagen uttryckligen ger tillkänna, att äktenskapet upplöses efter makarnas

överenskommelse, därför att det var eu vrångbild av äktenskap. I lagtexten

bör således insättas orsaken, varför separation respektive äktenskapsskillnad

medgives, förslagsvis: ''på grund av mellan makarna uppkommen

söndring’.

Häremot kan anmärkas, att krav på bevisning inför domstol kan i

uttrycket anses vara involverad. Detta för även till den andra anmärkningen

mot nämnda paragraf. Lagberedningen anför åtskilliga goda motiv

för den nuvarande bevisningens borttagande och ersättande med vederbörandes

förklaring, men också ett dylikt av minst sagt tvivelaktig natur.

Tvånget att förebringa en utredning skulle ofta innebära en hårdhet mot

vederbörande, säges det. Nu är det visserligen sant, att förhållandena

kunna vara och ofta äro sådana, att nuvarande bestämmelser verka hårda

särskilt för ena parten. Men man har att noga avväga de olika hänsynen.

Uppenbart är, att lagen måste noga tillse, att icke utvägen att upplösa

äktenskapet användes i lättsinnighet. Den ettåriga separationen är en

erkännansvärd garanti häremot. Men garantien bör sökas också på annat

håll. Man bör överhuvud komma ihåg, att gränsen mellan de inre svårigheter,

som göra en fortsatt äktenskaplig sammanlevnad ej önskvärd, och

de svårigheter inom äktenskapet, som liksom andra svårigheter i samlivet

människor emellan äro till för att övervinnas, är flytande, och det

ligger vikt uppå, att lagen appellerar till folkets etiska kraft att övervinna

dylika svårigheter. Verklig humanitet visas bäst genom att vädja

till människans bättre. Härtill kommer en annan sak. Genom att binda

äktenskapets rättsliga karaktär vid vigsel, borgerlig eller kyrklig, för att

använda beredningens terminologi, har man uttalat, att äktenskapet är en

samfundsangelägenhet, som visserligen självklart nog i första hand angår

vederbörande själva, men också samfundet i dess helhet. Och härav

s. 48 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

48 Lagutskottets utlåtande Nr 32.

följer att äktenskapsupplösnirig måste betraktas också från samfundets

synpunkt, att en dylik innebär en kränkning av det allmänna rättsmedvetandet

och att lagstiftningen bar att, så vitt den det förmår, skydda

mot dylik rättskränkning. Tar man denna synpunkt i sikte, får talet om

det obehag, som förorsakas dem, som söka äktenskapsskillnad, ganska

ringa motivkraft. Tvärtom är det möjligt, att hänsynstagande till det

allmänna rättsmedvetandet måste framtvinga bestämmelser, som måste

kännas som obehag för vederbörande, i detta fall dem, som vilja upplösa

sitt äktenskap. Nu är det icke meningen att föreslå, att domstolen genom

vittnesförhör skall ingå i prövning om huruvida förhållandet är sådant,

att separation bör erhållas. Ett dylikt vittnesförhör är ofta meningslöst

och ger otillfredsställande resultat, detta från mer än en synpunkt. Men

ifrågasättas kan om icke de makar, som begära separation, böra i skriftlig

förklaring angiva de förhållanden, som orsakat söndringen, en förklaring

som domstolen äger pröva. En dylik bestämmelse skulle tvinga

till hälsosam eftertanke och kanske i många fall bidraga till en ny syn

på förhållandena, som kanske förut setts alltför känslobetonat i ensidig

riktning.»

Stadgandet i förevarande paragraf saknar motsvarighet i nu gällande

lag och har helt naturligt på grund av sin principiella betydelse ådragit

sig stor uppmärksamhet och jämväl, såsom framgår av det redan anförda,

på sina håll väckt betänkligheter. Lagberedningen anför såsom skäl för

förslagets ståndpunkt bland annat följande:

»I allmänhet gäller enligt den utländska rätten, att äktenskap icke

kan upplösas allenast på den grund att makarna äro ense därom. I överensstämmelse

härmed skall enligt den schweiziska lagen, jämväl för det

fall att skillnad sökes på grund av ’Zerruttung’, den allmänna bestämmelsen

om domarens skyldighet att skaffa sig övertygelse om sanningen av

den uppgivna skillnadsanledningen tillämpas. Parternas förklaring att

deras äktenskap icke längre är hållbart är icke tillräcklig. Tidigare har

dock inom ganska vidsträckta områden funnits möjlighet till äktenskapsskillnad

på grund av makarnas överenskommelse. Det var fallet både enligt

das allgemeine Landrecht i Preussen och enligt den franska ende civil

i dess ursprungliga lydelse; men dessa bestämmelser äro nu upphävda

både i Frankrike och Preussen. Äktenskapsskillnad på grund av makarnas

överenskommelse är dock icke heller i den nu gällande rätten okänd.

De ursprungliga franska reglerna gälla fortfarande i Belgien. Möjlighet

att erhålla äktenskapsskillnad på den grund att bägge makarna äro ense

därom finnes ock i Nederländerna, i Österrike för dess icke katolska

undersåtar samt i Portugal. Jämväl den nya norska skilsmässolagen med
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

49

giver makar, som äro ense om skillnad, att erhålla sådan utan någon

undersökning om förhållandet dem emellan, ehuru skillnaden måste föregås

av förlikningsförsök och viss tids separation. Samma ordning praktiseras

i Danmark på grund av den bevillningsmakt, som utövas av administrationen.

Från de franska och preussiska lagarna hade tydligen

lagkommittén och äldre lagberedningen hämtat sina förslag om skillnad

på grund av makarna emellan uppkommen vedervilja. Enligt dessa förslag

skulle det avgörande för skillnadens beviljande vara allenast makarnas

samfällt uttalade förklaring, att de för angivna orsaker ville skiljas, ehuru

denna förklaring liksom enligt de främmande mönstren var förbunden

med en omständlig procedur, till vilken bland annat hörde förklaringens

upprepande efter vissa mellantider, förlikningsförsök och varning samt

viss tids skillnad till säng och säte. Emot lagkoinmitténs förslag i denna

del framställdes icke anmärkning vid förslagets granskning i högsta domstolen.

Även där lagstiftningen icke godkänner skillnad på grund av överenskommelse

mellan makarna, förekommer den dock faktiskt i ej obetydlig

utsträckning. Enligt den praxis, som hos oss sedan lång tid tillbaka

rätt, kunna makar, som äro ense om skillnad, erhålla sådan utan vidare

undersökning av den prövande myndigheten, antingen under förebärande

av egenvilligt övergivande eller med åberopande av oenighet mellan

makarna. I Tyskland använder man sig såsom hos oss av formen egenvilligt

övergivande för att erhålla en skilsmässa, som i själva verket

grundar sig på makarnas överenskommelse. På samma sätt begagnas i

Frankrike bestämmelsen om »injures graves» såsom skillnadsanledning.

Det går så mycket lättare att simulera sådan, som praxis i dylikt

hänseende godtager även mycket obetydliga förseelser av ena maken mot

den andra.

Den omständigheten att man i skilda länder, däribland hos oss i stor

omfattning, sett sig föranledd att med en tillämpning av lagen, som innebär

ett kringgående av densamma, giva skillnad, när bägge makarna äro

ense därom, pekar därhän att här verkligen föreligger ett behov, för vars

legitima tillfredsställande utväg bör öppnas. Förut har erinrats att det i

allmänhet är ändamålslöst att sammanhålla det yttre äktenskapsbandet

mellan makarna, sedan förhållandet dem emellan blivit sådant, att en god

äktenskaplig sammanlevnad icke vidare kan förväntas. Särskilt betänkligt

måste det vara, om bägge makarna själva funnit äktenskapet icke längre

vara hållbart och för den skull önska skilsmässa. Medgiver man makar

att skiljas, när de bägge förklara sig icke kunna fortsätta sammanlevnaden,

behöver detta i själva verket ej innebära något annat, än att man låter

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 29 höft. (Nr 32.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Lagutskottets utlåtande Nr 32.

deras förklarande i berörda hänseende gälla såsom vittnesbörd därom att

äktenskapet är ohållbart. Man eftergiver den bevisning därom, som måste

fordras, när den ene på sådan grund begär äktenskapsskillnad och den

andre vill fasthålla äktenskapsband^ För ett sådant eftergivande synas

avgörande skäl föreligga. Omständigheterna äro väsentligen olika mot när

fråga är om skillnad på grund av någon av de s. k. absoluta skillnadsgrunderna.

Dessa grunder bestå i enstaka fakta, som äro lätta att konstatera.

Att man beträffande dem ej nöjer sig med makarnas vitsordande

utan fordrar jämväl annan bevisning är helt naturligt. Helt annat är det,

när fråga är om skillnad på den grund att förhållandet i allmänhet mellan

makarna blivit sadant, att äktenskapet icke bör upprätthållas. Ingen kan

känna förhållandet dem emellan bättre än makarna själva. I den omständigheten

att de bägge funnit äktenskapet ohållbart ligger därför en synnerligen

stark presumtion att så är fallet, helst äktenskapsskillnaden med

avseende å sina verkningar är en så allvarsam sak, att makarna redan

däri hava en kraftig uppfordran att ej utan giltig anledning tillgripa den.

Det synes vara så mycket lämpligare att låta bero vid denna presumtion

och icke därutöver fordra en särskild bevisning om söndringen, som det

är ganska vanskligt att erhålla tillförlitlig utredning i sådant hänseende.

Helt naturligt skulle domaren därför endast i sällsynta undantagsfall våga

att underkänna makarnas egen uppfattning att äktenskapet icke bör fortsättas.

Tvånget för makarna att i varje fall framlägga en utredning om

deras inbördes förhållande innebär ock ofta en stor hårdhet mot dem.

Det måste i de flesta fall vara förenat med det största obehag för makarna

att deras inbördes liv sålunda skall för andra framläggas och göras till

föremål för bedömande. Eu rätt att, då makarna äro ense därom, erhålla

skillnad kan slutligen vid sådan den ena makens förseelse, som skulle berättiga

den andra att erhålla skillnad, lämna makarna tillfälle att få äktenskapet

upplöst utan att behöva i ljuset framdraga förseelsen. Detta kan

ofta vara av det största intresse även för den förfördelade.»

Då det gäller att fatta ståndpunkt till den här föreliggande frågan,

lärer till en början kunna fastslås, att genom ett bifall till motionärernas

förslag ingalunda skulle förhindras, att skillnad faktiskt vunnes efter överenskommelse.

Följden kunde i det hela knappast väntas bliva annan än

den, att makar, som vore ense att skiljas, nödgades förverkliga sitt syfte

på annan väg än den av förslaget anvisade. Det torde på goda grunder

kunna betvivlas, att eu dylik sakernas ordning, av vilken man i vårt land

ej saknar erfarenhet, i och för sig skulle vara mera ägnad att förebygga

förhastade skilsmässor och upprätthålla äktenskapets helgd än ett system,

s. 51 Kontrollera mot PDF

Lagutskottet» utlåtande Nr 32.

51

som under vissa förutsättningar medgiver skillnad efter överenskommelse.

Det torde ej heller kunna bestridas, att för de fall, då makarna äro överens,

ett ovillkorligt krav på vittnesbevisning eller annan utredning inför

domstol, på sätt lagberedningen utvecklat och jämväl domkapitlet i Uppsala

antytt, kan medföra olägenheter i mer än ett hänseende.

Huruvida principen om skillnad efter överenskommelse kan utan

våda införlivas med vår lagstiftning, lärer i själva verket bero på den närmare

gestaltning, reglerna om sådan skillnad skola erhålla. 1 sådant hänseende

har emot nu förevarande paragraf anmärkts, att dess lydelse kunde

bidraga till den uppfattningen, att lagstiftningen skänkte sitt gillande åt

ett makarnas beslut att skiljas utan hänsyn till arten och vikten av de

skäl, som läge bakom. Av lagberedningens nyss anförda uttalande i motiven

framgår, att en dylik uppfattning är för förslaget främmande; dess mening

är, att det lika litet i detta som i andra fall bör komma till separation

eller skillnad, med mindre djup och varaktig söndring föreligger. Mellan

detta fall och det i 2 § behandlade är ej annan olikhet avsedd, än att

makarnas samstämmiga förklaring här skall gälla såsom vittnesbörd därom

att sådan söndring är för handen. Till förebyggande av missförstånd

synes det emellertid angeläget, att förslagets mening kommer till otvetydigt

uttryck i lagtexten och därigenom en vädjan sker till makarna att ej utan

fullgiltiga skäl taga i bruk rätten att vinna skillnad efter överenskommelse.

Utskottet föreslår på den grund en förändring av förevarande paragrafs

lydelse.

En dylik vädjan till makarnas ansvarskänsla är emellertid ingalunda

tillfyllest; man måste söka skaffa garantier emot att skillnad i denna ordning

kommer till stånd utan allvarligt och moget övervägande. Ett verksamt

medel i detta syfte är den separationstid av ett år, som enligt förslaget

måste hava förflutit, innan skillnad kan vinnas. Ett dylikt tillfälle

att i lugn överväga saken och pröva på, huru livet kommer att gestalta

sig efter skillsmässan, måste bliva till stor nytta. Redan vetskapen om

att skillnad ej kan erhållas förrän efter avsevärd tids förlopp lärer ock

vara i hög grad ägnad att förebygga, att det första och mången gång avgörande

steget — ansökan hos rätten om separation — tages i förhastande.

1 enahanda syfte bör emellertid även tillses, att redan före frågans dragande

inför domstol försök göres av någon därtill lämpad person att genom

enskild hänvändelse till makarna verka för undanröjande av missförstånd

och återupprättande av enighet dem emellan. Förslaget innehåller också

bestämmelser om medling i dessa fall, men dess stadganden härom lämna

enligt utskottets mening rum för vissa anmärkningar. Om emellertid de

ändringar i detta hänseende vidtagas, som utskottet föreslår (se vid 7 kap.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

8 §), torde medlingen befinnas väl ägnad att fylla sin viktiga uppgift

såsom ett led i förfarandet vid skillnad efter överenskommelse. Genom

sistnämnda ändring göres stadgandet i andra stycket av förevarande paragraf

överflödigt, och utskottet föreslår följaktligen, att det måtte utgå.

11 §•

Utskottet. Den i denna paragraf vidtagna ändringen är av allenast redaktio
nell

art.

20 §.

Herr Rydéns j sjn förut omnämnda motion föreslår herr Rydén, att, därest riks
m°

l°n'' dagen skulle finna, att 6 kap. 20 § bör i lagen kvarstå, detta lagrum måtte

erhålla följande lydelse:

»Sker äktenskapsskillnad på grund av ena makens förhållande, varigenom

han grovt kränkt den andre, eller, efter föregående separation, på

grund av grovt åsidosättande av plikter mot andra maken, njute denne

skadestånd, efter ty med avseende å makarnas förmögenhetsförhållanden

och övriga omständigheter prövas skäligt.

Skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Anspråk på skadestånd skall, där fråga ej är allenast om jämkning

av avtal, som makarna med hänsyn till skillnaden träffat, vid talans förlust

framställas i skillnadsmålet.»

Såsom stöd för detta yrkande anföres:

»I denna paragraf föreskrives skadeståndsplikt, då äktenskapsskillnad

dömts ’på grund av ena makens förhållande, varigenom han grovt kränkt

den andre’. Av motiven till denna paragraf framgår, att skadestånd ej

skall utdömas i fall, då äktenskapsskillnad följer efter föregående separation.

Och dock är att märka, att enligt 6 kap. 2 § separation måste

föregå äktenskapsskillnad i en hel del fall, då ena maken gör sig skyldig

till grov försummelse mot den andra eller mot barnen.

Enligt min uppfattning kan man hysa stor tveksamhet, om man

över huvud taget bör införa skadeståndsinstitutet i kapitlet om äktenskapsskillnad

— då man måhända på ett för båda parterna bättre sätt reglerade

spörsmål av denna art i samband med frågan om underhåll — men skall

skadeståndsinstitutet ha sin plats i samband med äktenskapsskillnad, då

bör man bestämma skadeståndet med hänsyn till den reella frågan, huruvida

skada uppstått eller icke, och ej till den formella, om äktenskapsskillnaden

tillkommit efter separation eller dömts omedelbart.»

s. 53 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

53

Enligt förevarande paragraf är makes rätt till skadestånd mycket Utskottet.

snävt begränsad. Detta har, enligt vad motiven giva vid handen, haft sin

grund i en säkerligen befogad önskan att förhindra, att utsikten till skadestånd

komme att sätta sin prägel på bedömandet av frågan, om en möjlighet

att vinna äktenskapsskillnad skall begagnas eller ej. För de mest

upprörande fallen har man emellertid ansett sig ej kunna utesluta skadeståndsrätt.

Att rätt till skadestånd ej medgives i sådana fall, då skillnad

vinnes efter förutgången separation, torde knappast, såsom motionären synes

antaga, innebära någon formalism, då nämligen vid en kränkning av den

art, att den enligt förslagets mening bör föranleda till skadestånd, möjlighet

att omedelbart vinna skillnad alltid eller så gott som alltid torde stå

öppen. Genom att utesluta rätt till skadestånd i de fall, som avses i 6

kap. 2 §, torde man jämväl hava velat förebygga en för vidsträckt tolkning

av skadeståndsregeln.

7 KAP.

Detta kapitel innehåller bestämmelser om rättegång i äktenskapsmål, Utskottet.

så mycket mera av behovet påkallade som enligt förslaget alla mål om

äktenskaps upplösning skola handläggas vid domstol.

B §•

Beträffande denna paragrafs föreskrifter om medling yttrar herr Uerr ClaClason

i sin motion i anslutning till det förut anförda uttalandet angå- 90”8 *

ende den i förslaget medgivna rätten att vinna skillnad efter överenskommelse:
»I

fråga om förfarandet vid övriga fall av skilsmässa synas mig

alla skäl tala för att medlingsinstitutet under alla förhållanden skall vara

obligatoriskt. Det kan icke bestridas, att den hittillsvarande s. k. »varningen»

i många fall lett till biläggande av oenigheten och återställande av

ett gott förhållande mellan makar. Detta har inträffat även vid »varningar»

inför kyrkorådet, men i ännu högre grad har det ägt rum genom den

föregående enskilda varningen inför pastor. Lagberedningen anför såsom

skäl mot dessa varningars bibehållande, att de »ofta kännas förödmjukande

för makarna» (lagberedningens förslag sid. 391). Aven om detta måhända

kunnat gälla varningar inför kyrkorådet, synes det däremot alldeles

icke tillämpligt på den mera enskilda varningen av pastor. Fastmer synes

allt fog föreligga, för att staten, innan den ger sin medverkan till en

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Domkapitlen

och konsistorierna.

så allvarlig sak som ett äktenskaps upplösning, gör allt, vad den kan,

för att förlika; och det är därvid både naturligt och berättigat, att den

såsom förlikningsman i regel använder den statstjänare, prästen, vars

ämbete just är till för de etiska intressenas vård. Dessa förlikningsförsök

böra vidare ske på ett tidigare stadium, än då målet hunnit inför domstolens

behanling. Förslaget synes mig alltså böra i dessa stycken omarbetas

så, att medling skall vara obligatorisk, att den i regel skall verkställas

av präst, och att den skall anordnas på ett tidigare stadium av

skilsmässoproceduren, än det i förslaget förekommande.»

I lagberedningens förslag i dess ursprungliga skick voro bestämmelserna

om medling så avfattade, att medling ej för något fall var obligatorisk.

Bland de kyrkliga myndigheter, som haft att yttra sig över dessa

bestämmelser, hava åtskilliga haft anmärkningar att framställa. Dessa anmärkningar

gå i allmänhet därpå ut, att medlingen för alla fall bör vara

obligatorisk och att värvet såsom medlare bör tillkomma prästen på grund

av hans ämbetsställning; från några håll göres gällande, att jämväl varningen

inför kyrkorådet bör bibehållas. Domkapitlet i Uppsala yttrar i

denna fråga bland annat:

»Beredningen har ansett, att de för erhållande av skillnad till säng

och säte föreskrivna varningarna inför pastor och kyrkorådet icke böra

bibehållas.

Domkapitlet finner de för denna ståndpunkt anförda skälen övertygande

med avseende på varningen inför kyrkorådet, men icke så med hänsyn

till den förutgående enskilda varningen av pastor. Beredningen själv

synes ock ha haft någon känsla för att detta första medlingsförsök har

haft betydelse till förhindrande av äktenskapsskillnad i vårt land, vadan

också föreslagits, att ett försök till medling mellan makarna bör göras,

innan mål om skillnad till säng och säte kommer till saklig behandling.

För att separationen icke mätte hindras eller fördröjas, har dock beredningen

icke ansett erhållande av skilsmässa ovillkorligen beroende av att

medling föregått. Domkapitlet finner det anförda skälet vad här ifrågavarande

medlingsgrad beträffar värdelöst och hela § 9 av kap. 7 illusorisk,

om medlingsförsöket icke skall vara obligatoriskt. I samband härmed

anser sig domkapitlet böra framhålla, att domkapitlet finner förslaget,

att rätten må till medlare utse vilken person som helst vara mindre välbetänkt.

Klagomål över det sätt, varpå Sveriges präster hittills skött den

den ifrågavarande uppgiften, torde vara ytterst få och i de allra flesta

fall oberättigade. A andra sidan synes det både för dem, som äro föremål

för medlingsförsöket, och för medlarens egen auktoritit vara vida att

föredraga, att han vid dessa viktiga medlingsförsök utövar sin funktion

s. 55 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32. 55

på grund av självskrivenhetens ratt — så mycket hellre som uppgiften

tydligen redan i och för sig faller inom området för hans pastorala kallelse.»

Det nu föreliggande förslaget skiljer sig från beredningens ursprungliga

förslag i det hänseendet, att i anledning av erinran från lagrådets

sida medling gjorts till ovillkorlig förutsättning för att skillnad skall

kunna vinnas efter överenskommelse. Att medling ej gjorts obligatorisk

även för övriga fall har tydligen främst sin grund i en önskan att förebygga

att den, som äger rätt till separation enligt 6 kap. 2 §, utestflnges

därifrån till följd av att andra maken ej kan anträffas med kallelse

till medling eller underlåter att efterkomma sådan kallelse. De svårigheter,

som i dylika fall kunna uppstå, hava som bekant lett till

den tolkningen av den gällande rättens regler, att då make ej hörsammar

kallelse att inställa sig hos kyrkoherden för varnings erhållande,

det likväl anses som om varning hade ägt rum. Nu anförda hänsyn

torde dock ej behöva föranleda till ett stadgande sådant som det i

andra stycket av förevarande paragraf givna, vilket i tillämpningen lätt

kunde medföra att medlingsinstitutet i här avsedda fall, i strid mot

förslagets mening, komme att framstå såsom något mindre väsentligt.

Denna anmärkning emot förslaget sammanhänger nära med en

annan. För att medlingen skall hava åsyftad verkan är det angeläget,

att den äger rum, innan saken kommer inför rätta; sedan detta

en gång skett, torde utsikterna att avstyra planerna på skilsmässa

ofta vara förminskade. Att medlingen regelmässigt skall föregå domstolsförhandlingen,

något som även med förslaget synes vara åsyftat,

bör därför komma till tydligt uttryck i lagtexten. På grund av vad nu

sagts föreslår utskottet den ändring av paragrafen, att medling stadgas

såsom villkor för att mål om separation skall få upptagas till prövning.

Av förut anförda skäl kan denna regel dock ej få gälla undantagslöst i de

fall, då separation yrkas enligt 6 kap. 2 §, men väl kan man även här

fordra, att käranden gjort vad på honom ankommer för ait medling skall

komma till stånd. Har rätten i sådant fall upptagit målet utan att medling

föregått, bör emellertid därmed tanken på medling ej anses definitivt

uppgiven, utan bör rätten hava i sin hand att under målets gång föranstalta

om medling, i fall den finner skäl därtill.

Om paragrafen på detta sätt ändras, lärer ej med fog kunna påstås,

att ej åt medlingsinstitutet inrymts den plats, som bör tillkomma detsamma;

i själva verket skall medling för framtiden äga rum i ett långt

större antal fall än för närvarande varningarna, då de<sa alls icke förekomma

vid de talrika skilsmässorna på grund av förlöpande.

Vad härnäst angår frågan om medlarens person, kan utskottet ej

Utskottet

s. 56 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

56 Lagutskottets utlåtande Nr 32.

dela den uppfattningen, att prästen städse skall vara självskriven till denna

uppgift. • För att medlingen skall utfalla lyckligt är det tydligen en förutsättning

ej blott att medlaren äger nödiga kvalifikationer för sin uppgift,

utan även att parterna med förtroende vända sig till honom. Att från

sistnämnda synpunkt prästen icke alltid är den lämpligaste, lärer ej kunna

bestridas. A andra sidan synas berättigade anmärkningar kunna riktas

mot den vitt utsträckta valfrihet, som förslaget medgiver makarna. Utskottet

anser det vara den lyckligaste lösningen av denna fråga, att makarna

i första hand tillerkännes valrätt allenast mellan å ena sidan präst

i svensk församling, där makarna eller endera är kyrkobokförd, eller i

sådant främmande trossamfund, som har rätt till offentlig religionsövning

och som makarna eller endera tillhör, och å andra sidan ordföranden i

den rätt, som skall hava att handlägga målet; mot denna senares lämplighet

för uppdraget torde inga berättigade anmärkningar kunna framställas.

Önskas annan medlare, får framställning göras hos rättens ordförande, som

naturligtvis, då han träffar sitt val, bör taga hänsyn till de önskemål, som

kunna hava uttalats, men ej är därav bunden, utan har att fritt pröva,

vem som i det särskilda fallet kan anses bäst lämpad för uppgiften.

12 §•

Jämte det att i denna paragraf företagits vissa smärre jämkningar

av redaktionell natur, har i densamma infogats en bestämmelse därom att

rätten i samband med provisoriskt förordnande om sammanlevnadens

hävande, varom här stadgas, äger på makes yrkande meddela förbud för

makarna vid vite av fängelse eller böter att besöka varandra. Vid förslagets

avfattande har man tydligen ansett, att strafflagens regler om hemfridsbrott

här göra. tillfyllest och att ett fastställande på förhand av ett

vite av fängelse ej väl överensstämmer med reglerna om strafifmätning. Erfarenheten

från tillämpningen av nu gällande bestämmelser om skillnad

till säng och säte lärer emellertid ådagalägga, huru nödvändigt det stundom

är att med tillhjälp av dylikt vite avskräcka den ena maken från

övergrepp emot den andra. En ändring av förslaget i detta hänseende

torde tillmötesgå ett ganska allmänt önskemål.

I en ny paragraf, som införts näst efter 12 §, har stadgats rätt för

domstolen att på makes yrkande meddela vitesförbud jämväl då till separation

dömes. 1 samband härmed har paragrafföljden ändrats beträffande

den återstående delen av kapitlet.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

57

Herr

Rydholms

motion.

Förslaget till lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen

om äktenskaps ingående och upplösning.

2 §•

Beträffande denna paragraf föreslår herr Rydholm i sin motion, att

orden »15 och 16 kap. kyrkolagen» skola utgå eller ock förses med tillägget:

»i vad de strida mot denna lag».

Motiveringen lyder:

»Bland de lagar och författningar, som genom den nya lagen skola

anses upphävda, upptagas i 2 § även 15 och 16 kapitlen kyrkolagen. Orden

äro icke många och kunna lätt förbises. Men deras innebörd är så mycket

viktigare. Det är blott ett kort och pregnant uttryck för den saken, att

äktenskapet, som hittills, på grund av sin stora etiska betydelse, ansetts

från vissa synpunkter stå under kyrkans vård, nu förvandlas till en uteslutande

borgerlig angelägenhet. Däremot strider det icke, att prästerskapet

får ungefär lika mycket med äktenskapsfrågor att göra som nu. Ty

prästerna ha även nu en hel mängd angelägenheter av uteslutande borgerlig

natur att handlägga. Men sedan 15 och 16 kap. kyrkolagen upphävts,

finnes icke längre någonting i kyrkans lag om äktenskapet, utan då prästen

handlägger äktenskapssaker, så gör han det som statens tjänsteman. Ja

även då han förrättar en liturgisk akt sådan som vigseln eller han medlar

mellan oeniga makar, så gör han det som statens tjänsteman. Det finnes

förvisso icke i landet någon allmänt utbredd folkmening, som kräver en

sådan fullständig sekularisering av äktenskapet. Rörande andra författningar

nöjer sig förslaget med att upphäva vad som strider mot denna lag. Det

finnes mycket i 15 och 16 kap. kyrkolagen, som icke strider mot denna

lag, och det finnes intet behov att upphäva sådant. Det bör vara nog

att upphäva det övriga.»

Emot upphävandet av 15 och 16 kap. kyrkolagen uttala sig hven Domkapitlen

domkapitlen i Uppsala, Växjö och Lund ävensom hovkonsistoriet. Dom- ?c/* kon~

kapitlet i Växjö anför sålunda:

»Bestämmelserna i 3 kap. av förslag till lag om äktenskaps ingående

och upplösning samt vad samma lagförslags 4 kap. innehåller om vigsel

inom svenska kyrkan synas domkapitlet motsvara vad i detta viktiga

ärende kan från kyrklig synpunkt anses vara ändamålsenligt och önskvärt,

varför domkapitlet med avseende på förslaget i dessa stycken icke har

något att erinra eller anmärka.

Då emellertid lysning till äktenskap, sådan den hos oss äger rum,

icke, när den gäller äktenskap mellan dem, som tillhöra kristet trossam
Bihang

till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 29 höft. (AV 32.) 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Lagutskottets utlåtande Nr 32.

fund, kan anses äga eu ''uteslutande borgerlig karaktär’’, utan ock har rent

kyrklig betydelse, och då vigsel inom svenska kyrkan icke blott giver ett

äktenskap rättsgiltighet, utan ock är en kyrkligt religiös akt, böra bestämmelser

i dessa hänseenden icke saknas i kyrkolagen och detta så mycket

mindre, som i annat fall och om kyrkolagens 15 kap. bliver utan vidare

upphävt, lagstiftningen i dessa stycken framdeles skulle kunna utan kyrkomötets

samtycke ändras, och detta tilläventyrs på ett sådant sätt, att bestämmelser,

som vore i strid med en evangelisk kyrkas åskådning, bleve

svenska kyrkan och dess prästerskap till åtlydnad föreskrivna. Domkapitlet

vill därför i underdånighet hemställa, att 15 kap. kyrkolagen icke upphäves,

utan erhåller en förändrad lydelse i överensstämmelse med vad som

föreslagits i 6 kap. av 1873 års kyrkolagsförslag, där i sistnämnda förslag

föreslagna stadgan den icke strida mot vad i nu föreliggande lagförslag

blivit föreslaget att gälla såsom lag.»

Utskottet. Redan vid tillkomsten av 1734 års lag gjorde sig den uppfattningen

gällande, att frågorna om äktenskaps ingående och upplösning borde regleras

genom den borgerliga lagstiftningen. Nämnda lags stadganden i dessa

ämnen avvika också på många punkter mer eller mindre väsentligt från

kyrkolagens ett halvt århundrade tidigare meddelade bestämmelser. Och

då förhållandet mellan den borgerliga och den kyrkliga lagens motstridande

regler aldrig blivit på lagstiftningens väg klarlagt, hava missförstånd och

osäkerhet uppstått i rättstillämpningen. Ett bifall till motionärens förslag

skulle medföra, att en dylik oklarhet bleve beståndande även för framtiden.

Att vissa stadganden i förslaget äro av kyrkolags natur, är emellertid

obestridligt, och det kunde kanske i betraktande härav vid första påseende

synas riktigast att hålla dessa skilda från de civil rättsliga bestämmelserna

och eventuellt inarbeta dem i kyrkolagen. En dylik splittring av rättsreglerna

i ämnet skulle dock medföra i ögonen fallande praktiska olägenheter,

och man torde därför nu, såsom skedde vid 1908 års lagstiftning,

böra sammanföra alla bestämmelserna i en lag. Att ett dylikt tillvägagångssätt

ej inverkar på de särskilda råttssatsernas natur av kyrkolag eller

allmän lag lärer vara uppenbart. Huruvida i kyrkolagen en erinran lämpligen

bör ske därom, att vissa till kyrkolag hörande stadganden återlinnas

i lagstiftningen om äktenskaps ingående och upplösning, är en fråga, som

torde böra prövas i samband med eu allmän revision av kyrkolagen.

8 §•

Herr

Bydholms

motion.

Herr Rydhohn föreslår i sin motion, att åt 1 mom. tredje punkten

av denna paragraf gives följande innehåll:

s. 59 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande AV 32.

59

»Barn, som är avlat i trolovning eller vars föräldrar efter barnets

avlelse ingått trolovning med varandra, äga'' arvsrätt såsom vore de äkta

barn. Detta gäller även där trolovning slutits, ehuru mot äktenskap var

hinder som nyss är sagt, förutsatt att föräldrarna eller en av dem var i

god tro.»

Till stöd för denna hemställan anföres:

»I 5 kap. 1 § Giftermålsbalken tinnes nu detta stadgande: »Avlar

man barn med sin fästekvinna, eller und- r äktenskapslöfte eller i lönskaläge,

därå sedan fästning eller trolovning följer, de barn äro äkta barn

och kvinnan njuter laggift hustrus rätt». De här åsyftade förbindelserna

äro de så kallade ofullkomnade äktenskapen. Dessa äro verkliga äktenskap,

ehuru visserligen ofullkomnade sådana, alldenstund vigsel ej ägt rum. Att

barnen i ett sådant äktenskap förklaras vara äkta barn är fullkomligt riktigt.

Ty barnen äro barn av föräldrar, som i viss mening äro äkta makar.

Termen ''äkta’ barn avser naturligtvis icke deras kvalitet utan har

samma betydelse som i uttrycket »äkta» makar och hänför sig således till

äktenskapet. Ett äkta barn är ett barn av äkta makar och kan icke vara

något annat. Att nu, sedan de ofullbordade äktenskapen ur lagen avlägsnats,

tala om äkta barn, som icke i någon mening äro barn av äkta makar, är

en nyhet, som gör avsevärt våld på språket.

Genom lagförslaget har t. o. m. rätten att anses som äkta barn

väsentligen utvidgats. Den gäller icke blott vid de förhållanden som nu

konstituera ett ofullkomnat äktenskap, utan sträcker sig vida därutöver,

ty nu skola ju under rubriken trolovning höra förbindelser av vida lösare

slag än vad nu menas med fästning.

Det kan göras gällande, att, om den i lagförslagets § 8 förekommande

bestämmelsen borttages, de utom äktenskap födda barnens ställning bliver

sämre än den nu är. Detta är i viss man sannt. Men man har ju utan

betänkande berövat deras mödrar den förmånen att förklaras för äkta hustrur,

och den enklaste konsekvens borde väl då kräva, att motsvarande förändring

även företages rörande barnen. Detta skulle dessutom utan tvivel medföra

den välsignelsen, att åtminstone minska om icke utrota de nu så vanliga

konkubinaten.

Den som känner folklivet vet, att trolovning i den mening, vari

lagförslaget använder detta ord, är och blir det vanligaste av det vanliga.

Varje flicka har en fästman och varje yngling har eu fästmö, åtminstone

i all hemlighet. Det skulle vara att göra våra flickor orätt, om vi antoge,

att en flicka annat än i något enstaka undantagsfall läte lägra sig av någon

annan än sin fästman. Om den nya lagen kunde tillämpas, så skulle de

oäkta barnen i vårt land i det närmaste försvinna, vilket visserligen skulle

s. 60 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

60 Lagutskottets utlåtande Nr 32.

ta sig synnerligen bra ut i statistiken. Men nu kan man taga för givet, att

förförarna icke hädanefter bli mera villiga att erkänna trolovning än de

nu äro att erkänna faderskapet, och de barn, som i civilregistraturen

angivas som äkta, bli nog icke flera än de äro nu. Det blir nog icke

många av de utom äktenskap födda barnen, som få någon nytta av den

nya lagen.

Det gives emellertid en annan omständighet, som jag tillmäter eu

vida större vikt än det nu sagda. En av den föreslagna lagens allra

största förtjänster anser jag vara, att den icke vet av några ofullbordade

äktenskap. Ingen är enligt densamma i någon mening gift, som icke

underkastat sig den form för äktenskaps ingående, som samhället fastställt.

Men genom den här införda bestämmelsen, att barnen äro äkta,

om blott föräldrarna äro eller någon gång varit trolovade i den mening

ordet nu fått, är det fara värt, att vad man hoppats vinna åter går förlorat.

Det är nog så, att om någonting har makt att förmå människor

att foga sig i samhällets ordning i avseende å äktenskapet, så är det hänsynen

till barnen. Det torde icke för den som föredrager den lösa förbindelsen

möta allt för stora svårigheter att göra en slutledning sådan

som denna: våra barn äro enligt lag äkta, d. v. s. barn av äkta makar,

alltså äro vi äkta makar.

Den förmånen att anses som äkta barn torde i vanliga fall innehålla

föga annat av realt värde än arvsrätten. Och man kan förmoda, att

avsikten med stadgandet egentligen är att tillförsäkra i fråga varande barn

arvsätt efter fader, såsom de nyligen fått full arvsrätt efter moder. Merr

vill man ernå detta utan att våldföra språket och utan att äventyra att.

legalisera konkubinatet, så kan det ju ske genom att stadga samma arvsrätt

för barn av trolovade föräldrar som för barn av äkta makar.»

I anledning av motionärens hemställan bör framhållas, att förslaget

i den här berörda punkten synnerligen nära ansluter sig till gällande

rätt; tanken är tydligen den, att den nya lagen skall lämna frågan om

barnens börd så vitt möjligt orubbad. Visserligen står denna fråga i

visst samband med spörsmålet om de ofullkomnade äktenskapen. I detta

hänseende lärer det emellertid ej förhålla sig så som motionären, av de

använda ordalagen att döma, synes anse, att nämligen för närvarande ett

utom fullgiltigt äktenskap fött barn vore att betrakta såsom äkta blott för

det fall att föräldrarna äro förenade i ett ofullkomnat äktenskap. Aven om

efter barnets avlande följer trolovning eller äktenskapslöfte, blir barnet enligt

gällande lag, åtminstone i regel, att anse såsom äkta, ehuru en dylik förbindelse

faller helt och hållet på sidan om de ofullkomnade äktenskapen, och har

ett barn avlats under äktenskapslöfte, är det att anse såsom äkta, även om

s. 61 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

61

modern ej vill eller, exempelvis på grund av att mannen ingått äktenskap,

ej kan bliva förklarad för hans äkta hustru. Redan enligt gällande

rätt förekommer sålunda i avsevärd utsträckning, att barn äro att anse såsom

äkta, ehuru föräldrarna ej äro äkta makar. Om nu de ofullkomnade

äktenskapen försvinna ur lagstiftningen, kommer detta förhållande visserligen

att inträffa i ett större antal fall, och häri ligger otvivelaktigt en anledning

att överväga, huruvida icke, såsom motionären avser, barnens rättsställning

bör bestämmas på annat sätt än hittills. Denna fråga lärer emellertid

ej låta sig lösas genom den av motionären föreslagna enkla åtgärden att

barnen förklaras arvsberättigade såsom vore de äkta, detta redan av det skälet,

att de för närvarande icke blott i arvshänseende, utan även i vissa andra

hänseenden torde intaga en annan ställning än de utom äktenskapet födda

barnen i allmänhet. Den invecklade lagstiftningsfråga, det här gäller, är,

enligt vad utskottet erfarit, föremål för utredning inom lagberedningen i

det sammanhang, där den närmast hör hemma, nämligen i samband

med frågan om barns börd och de utom äktenskap födda barnens rättsställning

över huvud. Meningen med nu ifrågavarande bestämmelse är

tydligen, att den äldre rättens regler på denna punkt skola fortfara att

gälla allenast i avvaktan på att nyssnämnda lagstiftningsärende vinner sin

lösning. Några betänkligheter från saklig synpunkt emot att bibehålla

den äldre rättens bestämmelser tills vidare orubbade, så vitt angår barnens

rätt, ehuru reglerna om de ofullkomnade äktenskapen äro avsedda att

redan nu upphävas, torde icke möta, hälst om den ovan framställda uppfattningen

angående sistnämnda reglers ringa praktiska betydelse är

riktig. Tydligt är också att vad nu stadgas om trolovning ej får anses

föregripa en blivande lagstiftning om barnens rättsställning.

Herr Lundgren in. fl. har i sin ovanberörda motion anfört: Herr Lund
»Med

anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 18 med förslag till 9rmotion^

lag om äktenskaps ingående och upplösning in. m. tillåta vi oss anföra

följande:

Det torde stå klart för varje socialt, politiskt eller kommunalt intresserad

person, att tillvaron av ett avsevärt antal s. k. lösa förbindelser

är ett mycket betydande samhällsont. Särskilt torde de av riksdagens

medlemmar, som syssla med kommunala angelägenheter, exempelvis fattigvårds-

och barnavårdsfrågor m. in., ha uppmärksammat de ekonomiska

olägenheter för kommunerna, som dessa förbindelser medföra. Såsom en

mycket betydande olägenhet framstår den svårighet, för att ej säga omöjlighet,

som ofta förefinns, att förmå mannen att lämna bidrag till familjens

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Lagutskottets utlåtande AV 32.

underhåll — man kan naturligtvis i ett sådant sammanhang använda

ordet familj, ty givetvis är det i många fall fråga om ett i någon mån

stabiliserat familjeförhållande, även om inga åtgärder vidtagits att inför

lagen befästa förhållandet. För kvinnan innebär emellertid sådana förhållanden

en osäker ställning, då mannen ju helt plötsligt kan upplösa

förbindelsen och ställa henne och barnen på bar backe, en utsikt, som

även för kommunen måste motses med stor oro.

Det bör finnas möjligheter att i samband med nu förestående reformering

av äktenskapslagstiftningen åstadkomma bättre förhållanden på

detta område. Vi ha fullt klart för oss, att detta samhällsspörsinål är

synnerligen invecklat, och att man måste tillgripa mycket långt gående

och varandra kompletterande bestämmelser, om någon förändring till det

bättre skall kunna åstadkommas. Framför allt torde det vara av nöden

att genom uppfostran framskapa en djupare ansvarskänsla hos mannen

och kvinnan inför samhället och barnen. Men därom kan det ej bli fråga

i detta sammanhang. Här gäller det att våga ett djärvt grepp i lagstiftningen

för att i tusentals och åter tusentals fall säkerställa eller förbättra

kvinnornas och barnens ställning. Det domstolsförfarande, som nu förekommer

för att framtvinga underhållsplikt av i lösa förbindelser födda

barn, är såväl vidlyftigt som osäkert. Den nya äktenskapslagen synes oss

ej heller erbjuda någon motsvarighet till det relativa skydd för kvinnan

och barnen, som giftermålbalkens 3 kap. 9 och 10 §§ samt dess 5 kap.

1 § innehåller, vars uppgift är att bereda möjlighet till upprättelse åt

den som, oaktat förhållandet antagit karaktären av ett äktenskapligt samliv,

blivit övergiven av sin fästman. Visserligen ger lagberedningens betänkande

(sid. 115) vid handen, att det är beredningens mening att framdeles

föreslå regler för skadestånd i detta fall, vilka bättre än de förut gällande

skulle motsvara rättvisans krav och vår tids uppfattning. Men därmed

anse vi ingalunda de av oss hysta önskemålen tillgodosedda. Syftet

med denna motion är nämligen icke blott att skydda kvinnan för följderna

av mannens trolöshet utan att finna en utväg att genom det allmännas

ingripande legalisera s. k. lösa förbindelser mellan man och

kvinna.

Lagberedningen har i motiveringen till lagförslaget (sid. 110—116)

hävdat den uppfattningen, att äktenskapet i varje fall bör grundas på

bägge kontrahenternas fria samtycke. Med fasthållande av denna princip

anse vi det emellertid vara omöjligt att åstadkomma någon förbättring i

de av oss påpekade missförhållandena. Vår tids åskådning kräver också

med mycken styrka hävdandet av samhällets rätt gentemot den enskilda i

det fall, att det gäller räddandet av stora samhällsvärden, som eljes måste

s. 63 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande AV 32.

63

ges till spillo. Då hemmet ilr en av samhällets grundvalar, så kräves det,,

synes det oss, att den förbindelse mellan man och kvinna, som konstituerar

hemmet, framför allt måste äga eu prägel av legalitet, därest detta skall

kunna fylla sin uppgift. 1 en del fall torde hävdandet av detta samhällskrav

förvisso vara förenat med stora svårigheter, men i många andra fall,

då kontrahenterna blott och bart på grund av slöhet, lojhet eller en mera

isolerad ställning i samhället icke »brytt sig om» att sörja för förbindelsens

lagfästande, torde kravet på eu dylik förbindelses legaliserande långt

ifrån kännas såsom något olidligt tvång. Lagbestämmelser i den riktning

vi ärna föreslå skulle helt visst komma att verka i folkuppfostrande riktning

såsom ett medel att höja känslan av ansvar mot barnen, samhället

och kvinnan. Då det dessutom är så, att statens ingripande i syfte att

legalisera lösa förbindelser mellan man och kvinna ej torde vara någonting

alldeles främmande för kultursamhällena — i Amerikas Förenta stater

lärer, enligt vad det uppgivits, dylikt ingripande förekomma i vissa fall

— så giver oss detta förhållande ökad anledning att stå fast vid vår

uppfattning.

Det gäller emellertid att åstadkomma vissa garantier, så att förfarandet

ej kan utnyttjas på ett sätt, som ej är avsett. För det första bör

då rätten att förklara man och kvinna för äkta makar överlåtas åt en

domstol. Det torde nämligen säkert uppkomma en hel del fall, då det

fordras en mycket ingående undersökning och en skärpt omdömesförmåga,

som tager hänsyn till alla föreliggande omständigheter för att rätt kunna

avgöra, om sådant fall föreligger, att till äktenskap bör dömas. För

det andra bör ett stabiliserande av förhållandet ha inträtt, innan domstol

kan upptaga saken till prövning. Vi ha sålunda tänkt oss, att

detta icke skulle kunna ske med mindre personerna i fråga hava sammanbott

minst ett år antingen i följd eller med kortare avbrott. För det

tredje bör av kontrahenterna samavlat barn finnas vid liv, om förfarandet

skall kunna tillgripas — givetvis blir det i ett eller annat fall, då faderskapet

bestrides, vederbörande myndighets uppgift att leda i bevis, att

barn, som av den kvinnliga kontrahenten framfötts, är samavlat av de

bägge kontrahenterna, mellan vilka äktenskap påyrkas. För det fjärde

bör yrkandet inför domstol på dylikt äktenskap förbehållas allmän åklagare,

till vilken framställning kunde göras av t. ex. barnavårdsnämnd,

fattigvårdsstyrelse in. m. För det femte bör rätten kunna döma till äkteni

fall endera av kontrahenterna förklarar sig villig ingå

Mot den av oss föreslagna åtgärden kan invändas, att det vore lyckligare

för kvinnan och barnen, om deras intressen kunde tillgodoses på

srh p, em

äktenskap

s. 64 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

64 Lagutskottets utlåtande Nr 32.

annat sätt än genom framtvingande av äktenskap och därmed sammanhängande

tvunget samliv. Härpå kan svaras, dels att domstolen ej med

nödvändighet behöver döma till äktenskap i sådana fall, då de föreliggande

omständigheterna ge vid handen, att äktenskapet icke skulle bereda möjligheter

till vinnande av de fördelar, som därmed avses, utan fasthellre

blott bliva en börda för kvinnan och barnen; dels ock att domstolens

förklarande av kontrahenterna för äkta makar ej med nödvändighet behöver

leda till ett samboende, ty mannen kan givetvis flytta ifrån kvinnan

och barnen eller, om han redan avflyttat, fortsätta att leva skild från dem.

Men i så fall kvarstår dock plikten att sörja för såväl hustru som barn

och detta även om äktenskapsskillnad sedan åstadkommes. Avenså hade

kvinnan på detta sätt en lagvigd hustrus sociala ställning.

Vårt yrkande går sålunda ut på, att i den nya lagen om äktenskaps

ingående och upplösning må infogas en bestämmelse av innehåll att,

då ogift man och kvinna sammanbott under minst ett år antingen i följd

eller med kortare mellanrum och av dem samavlat barn finnes vid liv,

domstol må, på framställning av allmän åklagare, kunna förklara dessa,

sedan hinderslöshet konstaterats, för äkta makar, därest den ena kontrahenten

förklarar sig därtill villig.

Då en lagstiftning av så pass allvarlig och omfattande innebörd

som den här föreslagna icke kan utan vidare utredning beslutas, få vi

hemställa, att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det Kungl. Maj:t behagade låta utreda, huruvida, under vilka villkor

och på vad sätt sådana lagstiftningsåtgärder som de av oss föreslagna

böra vidtagas, samt för riksdagen framlägga det förslag, som av utredningen

kan föranledas.»

Motionen åsyftar lagstiftningsåtgärder i samband med revisionen av

äktenskapsrätten till bekämpande av de s. k. lösa förbindelserna. En dylik

förbindelse borde enligt motionärernas mening kunna under vissa förutsättningar

legaliseras i den formen, att domstol, på framställning av allmän

åklagare, förklarade mannen och kvinnan för äkta makar. Ehuru de

tilltänkta reglerna sålunda skulle anordnas på ett sätt, som påminner om

stadgande^ angående ofullkomnade äktenskap, bleve dock utgångspunkten

en annan. För en förbindelses domfästande skulle nämligen enligt motionen

ej förutsättas en överenskommelse om äktenskaps ingående, vartill kommit

hävd, utan det skulle ankomma därpå, att mannen och kvinnan faktiskt

sammanbott under viss tid och avlat barn, som alltjämt funnes i livet.

Om sålunda ett äktenskap skulle kunna bringas till stånd mot den enes

vilja även i sådana fall, då det ej heller vid någon tidigare tidpunkt varit

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottet/^ utlåtande Nr 32. ö.r>

bådas avsikt att gifta sig med varandra, bleve tvångsnaturen hos det domfästa

äktenskapet så mycket mera framträdande. Erfarenheten från tilllämpningen

av nu gällande rätt visar enligt utskottets förmenande tillfyllest,

att några äktenskap i verklig mening ej kunna på denna väg tillskapas.

Motionäreima göra visserligen gällande, att i varje fall kvinnans

och barnens ekonomiska intressen kunde betryggas och kvinnan vinna eu

lagvigd hustrus sociala ställning. Under hänvisning till vad i det föregående

(sid. 10-—14) framhållits beträffande de ofullkomnade äktenskapen

vill utskottet uttala såsom sin uppfattning, att icke heller kvinnans och

barnens ekonomiska eller ideella intressen lämpligen kunna i denna form

tillgodoses. Frågan om de lösa förbindelserna bör enligt utskottets mening

ej i större utsträckning än som skett i förslaget upptagas till behandling

i samband med äktenskapslagstiftningen. De ytterligare bestämmelser, som

äro av nöden, torde falla inom ramen för lagstiftningen om de utom

äktenskap födda barnens rättsställning, en fråga, som redan är föremål för

utredning inom lagberedningen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i ärvdabalken.

De i detta förslag vidtagna ändringarna äro av allenast redaktionell

art.

Herr Relin hemställer i sin motion, att förslaget till ändrad lydelse

av 22 kap. 1 § ärvdabalken icke må av riksdagen bifallas.

Såsom skäl för detta yrkande anföres:

»I Kungl. Maj:ts proposition nr 18 till innevarande riksdag med förslag

till lag om äktenskaps ingående och upplösning m. m. föreslås bland

annat, att det hinder för ingående av nytt äktenskap, som för närvarande består

däri, att avvittring av boet efter förre maken ej ägt rum, skall avskaffas.

Såsom en följd härav föreslås tillika dels det tillägg till 11 kap.

2 § ärvdabalken att, därest efterlevande make, som med annan träffat

förening att leva samman i bo oskifto, ingår nytt äktenskap, äger en var

av sterbhusdelägarne erhålla skifte, oavsett vad de sig emellan överenskommit,

dels ock följande stadgande uti 22 kap. 1 § ärvdabalken: Går

den omyndiges fader eller moder i nytt äktenskap, och har ej bodelning

skett efter tidigare giftet, drage förmyndaren därom försorg.

Ofta förekommer, när ett äktenskap blivit genom ena makens död

upplöst och arvingar utgöras av barn, i synnerhet om dessa äro miriderBihang

till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 29 käft. (Nr 32.) 9

Herr

Rehns

motion.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande, Nr 32.

fi6

ånga, att den efterlevande maken överenskommer med barnen eller deras

förmyndare att, utan hinder av nytt äktenskap, få innehava boet oskiftat

tills vidare eller under viss tid, exempelvis tills barnen kunna försörja sig

själva eller uppnått myndig ålder o. s. v. Ej sällan ingå sådana bestämmelser

uti mellan makar upprättade testamenten och torde då ganska

allmänt respekteras av vederbörande arvtagare, oaktat ett sådant förordnande

kan anses i viss mån inkräkta på bröstarvinges laglott.

Genom de nu föreslagna bestämmelserna skulle sådana överenskommelser

och förordnanden förlora sitt värde, så snart den efterlevande

inginge nytt äktenskap och någon av dödsbodelägarne funne för gott att

påyrka bodelning eller omyndig arvinge funnes, i vilket fall det ålåge

förmyndaren såsom en skyldighet att draga försorg om att boet omedelbart

skiftades. Uti lagberedningens motiv till dessa stadganden säges härom

följande — — — »Aro arvingarna omyndiga barn i tidigare giftet, lärer

det dock för tillgodoseende av deras bästa vara av vikt att boet ej förbliver

oskiftat under det nya äktenskapet. Därest avvittringshindret bortfaller,

torde därför jämväl böra meddelas bestämmelser, som gå därpå ut

att, om bodelning mellan efterlevande make och omyndiga barn ej

redan före det nya giftermålet ägt rum, den ofördröjligen skall komina

till stånd».

Vid granskning i lagrådet av ifrågavarande förslag har, beträffande

sistnämnda paragraf, justitierådet friherre Leijonhufvud hemställt, att densamma

måtte ur förslaget utgå, och till stöd härför anfört följande:

»Den i förevarande paragraf vidtagna ändringen står i samband med

det tillägg till 11 kap. 2 § ärvdabalken, som förslaget innehåller. I båda

fallen har avsetts att, då avvittring efter avliden make icke vidare skulle

vara förutsättning för den efterlevandes rätt att ingå nytt gifte, på annat

sätt tillgodose kravet på ordnande av dennes och arvingarnas inbördes

ekonomiska förhållanden, innan det nya äktenskapet kommer till stånd.

I sådant hänseende har i sistnämnda lagrum en var av dem tillerkänts

vitsord till skifte, även om förening att leva i bo oskifto förut av dem

träffats; i nu behandlade paragraf ålägges förmyndare för omyndig arvinge

såsom en skyldighet att, i händelse den efterlevande maken gifter sig

ånyo, draga försorg om bodelning.

Sist omförmälda föreskrift, som förmyndaren icke äger underlåta att

efterkomma ens om säkerhet för den omyndiges andel i boet erbjudes, är

måhända strängare än nödig omtanke om den omyndige påkallar. Bland

olägenheterna av det nu gällande avvittringshindret torde kunna räknas,

att understundom boets ställning med avseende å gäld och tillgångarnas

beskaffenhet icke medgiver delning vid en viss tidpunkt utan avsevärda

s. 67 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

67

svårigheter och även störa, förluster, under det att ett uppskov med skiftet

skulle bereda tillfälle till en fördelaktig avveckling. Man lärer ock kunna,

utan att därmed få anses hava åsidosatt den omyndiges bästa, överlämna

åt förmyndaren att med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet

bedöma, huruvida bodelning bör genast äga ruin eller myndlingens fördel

bäst tillvaratages i annan ordning.»

Vad i sistberörda avseende sålunda framhållits synes mig vara av

den betydelse, att det förtjänar tagas i allvarligt övervägande. Otvivelaktigt

lärer också den rätt att träffa bindande avtal om sammanlevnad i

bo oskifto, som för närvarande finnes och som jämväl lämnar förmyndaren

fria händer att härutinnan handla på sätt han finner bäst förenligt

med barnens intressen, i många fall även haft den goda verkan med sig,

att ehuru efterlevande make ingått nytt äktenskap, det gamla hemmet

dock kunnat hållas ihop och barnen av förra giftet där kunnat erhålla

nödig uppfostran. Utan en sådan rätt skulle för visso många barn till

föräldrar i ringa ekonomiska omständigheter varit försatta i vida sämre

belägenheter. Sedan det obetydliga arv de måhända kunnat erhålla efter

ett eller annat år åtgått till deras uppfostran, skulle för dem ej återstått

mycket annat än att antingen tagas om hand av den allmänna fattigvården

eller, för så vitt de hunnit den ålder att det varit dem möjligt,

själva skaffa sig uppehälle bäst de kunnat och därvid i tidiga år kommit

under inflytelser, som haft mycket ogynnsamma, ja, mången gång ödesdigra

följder för hela deras liv.

Detta behöver ej med nödvändighet bero på likgiltighet eller försummelse

från föräldrarnas sida, utan kan ofta ha sin grund i själva bodelningen

och vad därmed äger sammanhang. Skulder, för vilka boets

egendom häftar och vilka under andra omständigheter kunnat få anstå eu

avsevärd tid framåt, uppsägas i många fall till betalning, så snart fråga

uppstår om egendomens skiftande; svårigheten att under dylika förhållanden

kunna på lämpligt sätt omplacera skulderna, förmyndarens skyldighet att

avyttra sådan egendom som ej anses för den omyndige behövlig samt

andra hithörande orsaker bidraga till att egendomen måste säljas, det

gamla hemmet upplöses, och föräldrarna få betydligt svårare att kunna

ägna barnen samma omsorg, som om familjen kunnat hålla tillsammans

under någorlunda liknande förhållanden, som rådde innan dödsfallet inträffade

och innan den efterlevande maken ingick nytt äktenskap. Dock

ligger det ganska nära till hands att antaga, att medvetandet hos

föräldrarna därom, att barnen fått ut sin rätt ur det lilla boet, icke

kan vara ägnat att stärka deras pliktkänsla för barnen utan snarare

tvärtom,

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Utskottet.

Utskottet.

Utskottet.

Visserligen framstår det ur flera synpunkter såsom ett berättigat

önskemål att, där så utan olägenhet kan ske, fullständig avvittring verkställes,

innan nytt gifte ingås, och det lärer väl med största sannolikhet

kunna antagas, att detta hädanefter som hittills i regel kommer att inträffa,

men möjligheten för förmyndaren att, utan vidare risk, låta med

boutredningen anstå, till dess han finner tiden härför lämplig, synes dock

böra hållas öppen. Och man torde med lika god tillförsikt kunna i detta

avseende, liksom i månget annat som rörer barnens välfärd, överlämna åt

förmyndaren att handla efter omständigheterna på sätt han anser med

sina myndlingars sanna väl förenligt.»

Att olägenheter av den art, motionen avser, stundom kunna uppstå

på grund av det föreslagna stadgandet, lärer icke kunna bestridas. Detta

torde emellertid ej få föranleda till att det lämnas åt förmyndaren att

efter sitt fria beprövande avgöra, huruvida skifte under här ifrågavarande

omständigheter skall företagas eller ej; därigenom bleve enligt utskottets

mening de omyndigas intressen i hög grad äventyrade. De åtgärder, som

kunna vara påkallade i motionens syfte, torde i själva verket ej lämpligen

kunna vidtagas annat än i samband med en mera vittomfattande revision

av förmynderskapsrätten. Och det får ej förbises, att redan det nu föreliggande

förslaget är egnat att i icke så ringa mån undanröja de större

olägenheter, som föranledas av den gällande rättens bestämmelser om det

s. k. avvittringshindret.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 8 och 29 §§ samt 13 kap. 1 §

rättegån gsbal ken.

Den i detta förslag vidtagna ändringen är av allenast redaktionell art.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och 21

§§ strafflagen.

I förslaget till ny lydelse av 22 kap. 8 § strafflagen har den ändringen

vidtagits, att i andra stycket orden »vilken fyllt tjugu ett år» stru
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32. 69

kits. Denna ändring sammanhänger nära med den jämkning, utskottet

ansett böra vidtagas i 1 kap. 4 § i förslaget till lag om äktenskaps ingående

och upplösning, och får utskottet hänvisa till vad ovan vid nämnda

paragraf anförts.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § i lag om straff för ämbetsbrott

av präst och om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889.

I sina förut berörda motioner föreslå herr Bergqvist in. fl. och herr

Rydholm m. fl.:

»att i anledning av förslaget till lag om ansvar för giftermålsförrättare

i vissa fall sådan ändring vidtages i 25 kap. 4 § av strafflagen, att präst

i svenska kyrkan i egenskap av vigselförråttare blir med hänsyn till eventuell

straffpåföljd likställd med de giftermålsförrättare i vissa fall, som i

förenämnda lagförslag avses.»

Motiveringen lyder:

»Förslaget till lag om ansvar för vigselförråttare i vissa fall avser

att utsträcka den ansvarighet, som nu är stadgad för präst i främmande

trossamfund till att gälla särskilt förordnad giftermålsförrättare. Straffet

för förbrytelse av här avsedd art är satt till fängelse i högst sex månader

eller böter högst 1,000 kronor. Men den drakoniska lagen för präst, som

begår samma förbrytelse, vilken är stadgad i 25 kap. 4 § strafflagen, att

han skall avsättas och i vissa fall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare

nyttjas, står kvar. Detta är ett missförhållande och kan uppenbarligen

icke rubriceras som likhet inför lagen. Rättelse härutinnan torde böra

ske genom viss ändring i 25 kap. 4 § strafflagen, varigenom präst i svenska

kyrkan likställes med dem, vilka straffbestämmelserna i förslaget till lag

om ansvar för vissa giftermålsförrättare avse.»

Utskottet är med motionärerna ense därom, att stadgandet i 25

kap. 4 § strafflagen numera måste anses vara mot rättvisa och billighet

stridande. Till vinnande av rättelse härutinnan lärer man dock ej böra,

på sätt motionärerna föreslå, likställa prästen med de vigselförråttare,

som avses i förslaget till lag om ansvar för vigselförråttare i vissa fall, utan

i stället med dera, som på grund av sin ämbetsställning äga förrätta

borgerlig vigsel. Detta synes lämpligast kunna ske genom en ändring i

Herr Beryll

vists m. fl.

och herr

Bydholms

m. fl.

motioner.

Utskottet.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

4 § av lagen om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i

sådana mål, och utskottet har därför upprättat förslag till sådan ändring.

Vad angår övriga i propositionen innefattade lagförslag eller förslagen

till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 1 § giftermålsbalken, lag om ändrad

lydelse av 31 § i stadgan om skiftesverket i riket den 9 november 1866,

lag om ansvar för vigselförrättare i vissa fall, lag om fullföljd av talan mot

beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående, lag om ändrad lydelse

av 2 § 15:o i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, lag

om upphävande av 29 § i ridderskapets och adelns privilegier den 16 oktober

1723, lag om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1904 om vissa

internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap samt

lag om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet,

har utskottet icke funnit dessa förslag föranleda någon erinran från utskottets

sida.

På grund av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl.

Maj:ts förevarande förslag icke kunnat av riksdagen i

oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga följande

s. 71 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

71

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

i;°) Lag

om äktenskaps ingående och upplösning.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om trolovning.

1 §•

Trolovning är sluten, då

äktenskap med varandra.

man och kvinna överenskommit ätt ingå

2 §.

Dör en av de trolovade, äge den efterlevande återfå de gåvor, han

givit den andre för äktenskapets skull, och ändock behålla vad han fått.

Brytes trolovning, äge en var av de trolovade återfå sina gåvor.

Bär den ene huvudsakligen skulden, have han dock ej den rätt nu är sagd.

3 §•

Har kvinnan under trolovningstiden

blivit hävdad av mannen; brytes

likväl trolovningen, och bär mannen

huvudsakligen skulden därtill,

give. han henne ''skäligt skadestånd.

År trolovad eljest huvudsakligen

vållande till att trolovningen brytes,

njute den andre ersättning allenast

för förlust till följd av åtgärd, som

3 §•

Har kvinnan under trolovningstiden

blivit rådd med barn av mannen;

brytes likväl trolovningen, och

bär mannen huvudsakligen skulden

därtill, give han henne skäligt skadestånd.

År trolovad eljest huvudsakligen

vållande till att trolovningen brytes,

njute den andre ersättning allenast

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(.Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

han vidtagit för det tillämnade äktenskapet.

4 §.

Den, som enligt 2 kap. 2 eller

3 § ej må utan föräldrars eller annans

samtycke ingå äktenskap, vare

ej ersättningsskyldig efter 3 § andra

stycket, med mindre han haft sådant

samtycke till trolovningen.

Var mannen i fall, som i 3 §

första stycket, sägs, vid hävdandet

under tjuguett år, vare han ej ersättningsskyldig

i vidare mån än om

hävdande ej ägt rum.

för förlust till följd av åtgärd, som

han vidtagit för det tillämnade äktenskapet.

4 §•

Den, som enligt 2 kap. 2 eller

3 § ej må utan föräldrars eller annans

samtycke ingå äktenskap, vare

ej ersättningsskyldig efter 3 § andra,

stycket, med mindre han haft sådant

samtycke till trolovningen.

Var mannen i fall, som i 3 §

första stycket sägs, vid hävdandet

under aderton år, vare han ej ersättningsskyldig

i vidare mån än om

kvinnan ej blivit, rådd med barn.

5 §•

Vill någon framställa anspråk enligt 2 eller 3 §, instämme sin talan

inom ett år från trolovningens upplösning. Försittes den tid, vare rätt

till talan förlorad.

2 KAP.

Om hinder mot äktenskap.

1 §•

Man under tjuguett år eller kvinna under aderton år må ej träda

i äktenskap utan Konungens tillstånd. ’

2 §•

Den, som är under tjuguett år och ej förut varit gift, må ej ingå

äktenskap utan föräldrarnas samtycke.

Är den ene av föräldrarna död eller sinnnessjuk eller sinnesslö,

eller kan yttrande från den ene ej utan märklig omgång eller tidsutdräkt,

inhämtas, vare den andres samtycke tillfyllest. Är sådant fall för handen

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Ma,j:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

beträffande båda föräldrarna, tage den trolovade samtycke av förmyndaren,

eller, där särskild förmyndare ej är nämnd, av annan giftoman, som rätten

eller domaren på anmälan förordnar.

Hava föräldrarna vunnit separation eller är deras äktenskap upplöst,

vare allenast den av föräldrarna giftoman, som har vårdnaden om barnet.

Samma lag vare med avseende å barn utom äktenskap.

3 §•

Ej må den, som är omyndig förklarad, ingå äktenskap utan förmyndarens

samtycke.

4 §•

Vägras samtycke i fall, som i 2 eller 3 § avses, äge rätten, på ansökan,

tillåta äktenskapet, om skäl till den vägran prövas ej vara för

handen.

5 §•

Ej må den träda i äktenskap, som är sinnessjuk eller sinnesslö.

6 §•

Den, som är behäftad med fallandesot, vilken härrör av övervägande

inre orsaker, eller med könssjukdom i smittosamt skede, må ej ingå äktenskap,

med mindre Konungen finner skäligt tillåta äktenskapet.

7 §•

Äktenskap vare förbjudet mellan dem, som äro i rätt upp- och

nedstigande släktskap med varandra, samt mellan syskon.

8 §•

Mellan ett syskon och det andras avkomling må äktenskap ej utan

Konungens tillstånd ingås.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 29 käft. (AV 32.)

10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag)

9 §•

Äktenskap må ej slutas mellan dem, av vilka den ene varit gift

med den andres släkting i rätt upp- eller nedstigande led.

10 §.

Ej må någon träda i nytt gifte, så länge det tidigare äktenskapet

består.

11 §•

Kvinna, som varit, gift, må ej inom tio månader från äktenskapets

upplösning ingå nytt gifte, med mindre hon icke är havande från tiden

före upplösningen eller tio månader förflutit, sedan sammanlevnaden med

mannen upphörde.

3 KAP.

Om lysning.

1 §•

Till äktenskap skall lysas i den svenska församling, där kvinnan är

kyrkobokförd eller, om hon varken är eller bör vara kyrkobokförd i sådan

församling, där hon vistas.

Lysning skall av bägge de trolovade sökas hos den präst, som för

kyrkoböckerna.

2 §•

1 mom. Är mannen kyrkobokförd i annan svensk församling än i

1 § sägs, skall han, då lysning sökes, förete intyg om vad kyrkoböckerna

i hans församling innehålla angående hans behörighet att ingå äktenskapet

(ä k t en s k ap sb e tyg).

Trolovad, som varken är eller bör vara kyrkobokförd i svensk församling,

skall förete det motsvarande intyg av utländsk registerförare han

kan anskaffa.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande AV 32. 75

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

2 mom. Innehålla ej kyrkoböckerna eller intyg, varom i 1 inom.

är sagt, upplysning om trolovads ålder, har han att annorledes förebringa

utredning därom. År trolovad i den ålder, att han enligt 2 kap. 1 § ej

äger ingå äktenskapet utan Konungens tillstånd, skall han styrka att sådant

tillstånd givits. ,

3 mom. Äger trolovad, enligt 2 kap. 2 eller 3 §, ej ingå äktenskapet

utan föräldrars eller annans samtycke, skall han visa att sådant

samtycke givits eller att rätten jämlikt 2 kap. 4 § tillåtit äktenskapet.

4 mom. År anledning antaga att trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö,

eller har trolovad varit sinnessjuk inom de tre sista åren, skall han

med läkarintyg styrka att sinnessjukdom eller sinnesslöhet icke kan hos

honom påvisas.

5 mom. Trolovad skall, där han är känd för fallandesot, förete läkarintyg

att fallandesot, som härrör av övervägande inre orsaker, icke

kan hos honom påvisas, men eljest avgiva skriftlig försäkran på heder och

samvete att han, såvitt honom är veterligt, icke är behäftad med fallandesot.

Trolovad skall ock avgiva skriftlig försäkran på heder och samvete

att han, så vitt honom är veterligt, icke lider av könssjukdom i smittosam!

skede.

Vad sålunda är stadgat äge dock ej tillämpning med avseende å

trolovad, som visar Konungens tillstånd att utan hinder av sjukdom, varom

fråga är, ingå äktenskapet.

6 mom. En var av de trolovade skall avgiva skriftlig försäkran på

heder och samvete att, så vitt honom är veterligt, de ej äro så besläktade

eller besvågrade, som i 2 kap. 7 eller 9 § sägs, och, där ej till äktenskapet

visas tillstånd jämlikt 2 kap. 8 §, att ej heller sådan släktskap, som

där avses, honom veterligen föreligger.

7 mom. Det åligger en var av de trolovade att i skriftlig försäkran

på heder och samvete uppgiva, huruvida han förut ingått äktenskap.

Har trolovad förut ingått äktenskap, och utvisa ej kyrkoböckerna

eller intyg, som i 1 mom. sägs, att äktenskapet blivit genom makens död

eller annorledes upplöst, skall han styrka att så skett.

8 mom. Har kvinnan varit gift, och utvisa ej kyrkoböckerna eller

intyg, som i 1 mom. sägs, att hinder till följd av stadgandet i 2 kap.

11 § ej föreligger, skall hon styrka att sådant hinder ej möter.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kung!. Maj:ts förslag'') (Utskottets förslag.)

3 §•

Hava de trolovade fullgjort vad

enligt 2 § åligger dem, och finner

ej prästen hinder mot äktenskapet

möta, utfärde genast lysning, vari

de tv olovades fullständiga namn jämte

yrke och hemvist utsättas; och varde

lysningen genom utfärdarens försorg

kungjord i kyrkan nästföljande tre

söndagar.

3 §.

Hava de trolovade fullgjort vad

enligt 2 § åligger dem, och finner

ej prästen hinder mot äktenskapet

rusta, utfärde genast lysningssedel,

med angivande av de trolovades f ullständiga

namn jämte yrke och hemvist;

och varde den genom utfärdarens

försorg kungjord i kyrkan nästföljande

tre söndagar.

4 §•

Menar någon att hinder mot äktenskapet möter, anmäle och styrke

det hos prästen.

5 §•

År lysning fullbordad, och har ej hinder mot äktenskapet blivit

jämlikt 4 § hos prästen anmält och styrkt eller eljest blivit honom kunnigt,

give han, när det äskas, de trolovade intyg om lysningen och att

hinder för äktenskapets ingående ej möter (lysningshevis).

6 §•

År trolovad dödligt sjuk, eller kallas mannen till uppbrott mot

fienden, må äktenskapet ingås utan att lysning föregått.

7 §•

Åktenskapsbetyg må ej för trolovad utfärdas, med mindre samtycke

därtill givits av den, med vilken äktenskapet skall ingås.

Den, som utfärdat äktenskapsbetyg, skall ombesörja att kungörelse

därom varder nästa söndag i kyrkan uppläst, därvid angives ej mindre

bägge de trolovades fullständiga namn jämte yrke och hemvist än ock

varest hinder mot äktenskapet må anmälas.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

8 §•

Närmare bestämmelser angående intyg

kapitel är sagt, meddelas av Konungen.

och försäkran,

varom i detta

4 KAP.

Om vigsel.

1 §-

Äktenskap ingås med kyrklig eller borgerlig vigsel.

2 §•

Kyrklig vigsel må äga rum:

inom svenska kyrkan, om båda de trolovade äro medlemmar av

kyrkan eller den ene är medlem därav och den andre tillhör annat kristet

trossamfund; och

inom främmande trossamfund, om Konungen förklarat dess prästerskap

äga att förrätta vigsel samt antingen bådande trolovade äro medlemmar

av samfundet eller, där samfundet är kristet, den ene är medlem

därav och den andre av annat kristet trossamfund.

Vad nu är sagt om medlem av svenska kyrkan skall icke tillämpas

å den som ej är döpt.

Konungen äger förordna, att medlem av utländskt evangelisktluterskt

trossamfund skall hava samma lätt till kyrklig vigsel som medlem

av svenska kyrkan.

3 §•

Till vigsel inom svenska kyrkan äga de trolovade välja den präst

inom kyrkan de själva åstunda; dock vare annan ej skyldig viga än präst

i församling, av vilken endera är medlem.

Inom främmande trossamfund förrättas vigsel av därtill behörig präst

inom samfundet.

4 §-.

Med borgerlig vigsel må äktenskap ingås, evad de trolovade kunde

erhålla kyrklig vigsel eller ej.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(.Kungl Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

5 §•

Behörig att förrätta borgerlig vigsel är, i stad, lagfaren ledamot av

magistraten eller, där magistrat ej tinnes, ordföranden i den för staden

särskilt tillsatta styrelse och, på landet, kronofogden ävensom, där Konungen

för visst område det medgiver, den som Konungens befallningshavande

särskilt förordnar till vigselförrättare.

Borgerlig vigselförrättares åliggande att viga är ej beroende därav,

att någon av de trolovade har sitt hemvist inom hans tjänstgöringsområde.

Är kronofogde bosatt i stad, äge han jämväl inom staden förrätta

vigsel, men vare ej pliktig därtill, med mindre någon av de trolovade

har sitt hemvist inom fögderiet.

6 §•

Är ej sådant fall för handen, varom i 3 kap. 6 § sägs, må vigsel

ej ske, med mindre lysning är fullbordad; och varde vigsel ändå vägrad,

om hinder mot äktenskapet är vigselförrättaren kunnigt. Utan lysningsbevis

må ej annan viga än präst, som för kyrkoböckerna där lysning skett.

Har lysning blivit fullbordad, men är vigsel ej förrättad inom

tre månader därefter eller, där de trolovade eller endera tillhör den noma
-

diserande lappbefolkningen, inom ett

ning ske.

7 §•

Vilja de trolovade vigas utan

föregående lysning, efter ty i 3 kap.

6 § sägs, åligge trolovad, som är

kyrkobokförd i svensk församling, att,

där vigselförrättaren ej för den församlings

böcker, förete äktenskapsbetyg,

som i 3 kap. 2 § 1 mom. är

sagt; och skall i övrigt i fråga om

vilkor för erhållande av vigsel vad

i 3 kap. 2 och 3 §§ är beträffande

lysning stadgat äga motsvarande

tillämpning.

år, må vigsel ej vidare på den lys
-

7 §•

Vilja de trolovade vigas utan

föregående lysning, efter ty i 3 kap.

6 § sägs, åligge trolovad, som är

kyrkobokförd i svensk församling,

att, där vigselförättaren ej för den

församlings böcker, förete äktenskapsbetyg;

och skall i övrigt i fråga om

villkor för erhållande av vigsel vad

i 3 kap. 2 och 3 §§ är beträffande

lysning stadgat äga motsvarande tilllämpning.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

8 §■

Vigsel förrättas i släktingars eller

andra vittnens närvaro.

Vid vigseln skola de trolovade,

samtidigt tillstädes inför vigselförrättaren,

på hans fråga avgiva sitt

ja och samtycke till giftermålet samt

därpå av honom förklaras för äkta

makar.

I övrigt lände till efterrättelse,

vid vigsel inom svenska kyrkan föreskrifterna

i kyrkohandboken, vid

vigsel inom främmande trossamfund

dess kyrkobruk och vid borgerlig

vigsel de bestämmelser, som varda

av Konungen meddelade.

Präst, som förrättat vigsel, give

makarna ofördröjligen bevis därom.

Vad vid borgerlig vigsel förekommit

skall upptagas i särskilt protokoll

enligt de närmare föreskrifter

Konungen meddelar.

8 §•

Vigsel förrättas i släktingars eller

andra vittnens närvaro.

Vid vigseln skola de trolovade,

samtidigt tillstädes inför vigselförrättaren,

på hans fråga avgiva sitt

ja och samtycke till äktenskapet samt

därpå av honom förklaras lör äkta

makar.

I övrigt lände till efterrättelse,

vid vigsel inom svenska kyrkan föreskrifterna

i kyrkohandboken, vid

vigsel inom främmande trossamfund

dess kyrkobruk och vid borgerlig

vigsel de bestämmelser, som varda

av Konungen meddelade.

Präst, som förrättat vigsel, give

makarna ofördröjligen bevis därom.

Vad vid borgerlig vigsel förekommit

skall upptagas i särskilt protokoll

enligt de närmare föreskrifter Konungen

meddelar.

9 §•

Vigsel vare utan verkan, om den ej förrättats av präst, som äger

behörighet att viga, eller av borgerlig vigselförrättare eller om därvid ej

så tillgått, som i 8 § andra stycket är föreskrivet; men ej skall vigsel

anses ogin, förty att eljest icke så förfarits, som i 8 § är sagt, eller

vigselförrättaren överskridit sin behörighet eller vederbörlig lysning ej

föregått.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

5 KAP.

Om återgång av äktenskap.

1 §•

Har äktenskap slutits, ändå att däremot var hinder, som sägs i 2

kap. 7, 9 eller 10 §, skall till återgång dömas.

För hinder, som avses i 2 kap. 10 §, äge dock återgång ej rum,

där det tidigare äktenskapet är upplöst utan att talan om återgång blivit

väckt.

Allmän åklagare vare pliktig yrka äktenskapets återgång; och må

talan därom föras jämväl av vardera maken samt för hinder, som avses i

2 kap. 10 §, av den omgiftes make i det tidigare giftet.

2 §■

Yar make vid vigseln sinnessjuk eller sinnesslö, gånge äktenskapet

på hans talan åter. Har han ej yrkat återgång inom sex månader från

det sjukdomen blev botad, vare sin rätt till talan förlustig.

Hade andra maken vid vigseln ej kunskap om sinnessjukdomen

eller sinnesslöheten, äge jämväl han vinna återgång, så framt han väcker

talan inom sex månader från det han fick sådan kunskap och sist inom

tre år från vigseln; dock att talan om återgång för sinnessjukdom ej må

anställas, sedan sjukdomen blivit botad.

3 §•

Äktenskap gånge ock på makes yrkande åter:

1. om han vid vigseln befann sig i tillfällig sinnesförvirring eller

annat sådant tillstånd, som utesluter rättslig handlingsförmåga;

2. om han av misstag låtit sig viga vid annan än sin trolovade

eller utan att vilja ingå äktenskap;

3. om honom ovetande andra maken vid vigseln led av fallandesot,

som härrör av övervägande inre orsaker, könssjukdom i smittosamt skede

eller spetälska eller var obotligt vanför till äktenskap;

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

4. om han bedragits till äktenskapet, därigenom att han blivit av

andra maken genom falsk uppgift eller svikligt förtigande vilseledd angående

vem denne är eller angående sådana omständigheter rörande hans

tidigare liv, som skäligen bort avhålla den bedragne från äktenskapets

ingående; eller

50. om han blivit tvungen till äktenskapet.

Återgång äge ej rum, där ej maken instämt sin talan inom sex

månader, sedan tillstånd, som i 1 sägs, upphörde eller han fick kunskap

om återgångsskäl, varom i 2, 3 eller 4 förmäles, eller blev fri från tvång,

som i 5 avses; och må talan om återgång ej i något fall väckas, sedan tre

år förflutit från vigseln.

Talan om återgång må ej heller anställas för könssjukdom, där maken

ej blivit smittad och sjukdomen ej längre är i smittosamt skede, eller

för annan sjukdom, sedan den blivit botad.

4 §•

1 fråga om verkan av återgång skall, där ej nedan är annorlunda

stadgat, vad om äktenskapsskillnad är föreskrivet äga motsvarande tilllämpning.

5 §•

Då äktenskap återgår, skall vid bodelningen så anses, som om den

egendom, en var av makarna vid vigseln infört i boet eller efteråt förvärvat

genom arv, gåva eller testamente, varit den makes enskilda.

6 §.

Sker återgång jämlikt 1 §, och var ena maken vid vigseln i god

tro men den andre ej, äge den förre rätt till skadestånd, efter ty med

avseende å makarnas förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter

prövas skäligt.

Vinner make återgång jämlikt 2 § första stycket eller 3 §, och var

den omständighet, som föranledde återgången, vid vigseln känd för andra

maken, njute ock den make, på vars talan äktenskapet går åter, skadestånd,

som nyss är sagt.

Skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Anspråk på skadestånd skall, där fråga ej är allenast om jämkning

Bihang till riksdagens protokoll 1315. 9 saml. 29 käft. (Nr 52.) 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

av avtal, som makarna med hänsyn till återgången träffat, vid talans förlust

framställas i målet om återgång.

7 §•

Efter återgång vare makarna ej pliktiga försörja varandra.

8 §•

Går äktenskap åter jämlikt 1 §,

och var mannen i god tro men

hustrun ej, eller vinner mannen återgång

jämlikt 2 § första stycket eller

3 §, och var den omständighet, som

föranledde återgången, vid vigseln

känd för hustrun, varde, där mannen

i målet om återgång det äskar, förbud

henne meddelat att vidare bära

hans namn.

8 §•

Går äktenskap åter jämlikt 1 §,

och var mannen vid vigseln i god

tro men hustrun ej, eller vinner

mannen återgång jämlikt 2 § första

stycket eller 3 §, och var den omständighet,

som föranledde återgången,

vid vigseln känd för hustrun,

varde, där mannen i målet om återgång

det äskar, förbud henne meddelat

att vidare bära hans namn.

9 §•

Upplöses genom makes död äktenskap, som jämlikt 1 § bort gå

åter, skall, så framt yrkande därom göres sist vid bodelningen, boet så

delas, som hade återgång skett.

Samma lag vare, där äktenskap, som jämlikt 2 eller 3 § kan dömas

att återgå, genom döden upplöses och tillämpning av nyss sagda regler

äskas av den efterlevande maken, om han ägde vinna återgång, eller av

annan bodelägare, om den avlidne hade sådan rätt och han förde talan

om återgång eller intill sin död befann sig i sådant tillstånd, som i 2 §

eller 3 § 1 sägs.

Efterlevande make, som vid andra makens död ägde vinna återgång

av äktenskapet, njute, där han sist vid bodelningen det yrkar, skadestånd

efter de i 6 § givna regler.

Hade äktenskap bort gå åter för hinder, som sägs i 2 kap. 10 §,

och dör den omgifte, skall rätt till ersättning, pension eller annan eko
nomisk

förmån, som är tillagd efterlevande make, där ej annat av omständigheterna

framgår, anses tillkomma maken i första giftet.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32. 83

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

6 KAP.

Om separation och äktenskapsskillnad.

1 §•

Makar, som finna sig ej kunna

fortsätta den äktenskapliga sammanlevnaden,

äge, när de äro ense därom,

vinna rättens dom å sammanlevnadens

hävande (separation).

Ej må dock separation på grund

av sådan överenskommelse beviljas,

utan att medling mellan makarna

ägt rum efter ty i 7 kap. 8 § sägs.

1 §•

Makar, som finna sig på grund,

av djup och varaktig söndring ej

kunna fortsätta sammanlevnaden,

äge, när de äro ense därom, vinna

rättens dom å sammanlevnadens hävande

(separation).

2 §•

Gör ena maken sig skyldig till grov försummelse av sin plikt att

försörja andra maken eller barnen, eller åsidosätter han eljest i märklig

mån sina plikter mot dem, eller är han hemfallen åt missbruk av rusgivande

medel, eller för han ett lastbart liv, äge andra maken vinna separation,

där ej med hänsyn till den makes eget förhållande eller andra

särskilda omständigheter ändock skäligen kan fordras, att han fortsätter

sammanlevnaden.

Har på grund av stridighet i lynne och tänkesätt eller av annan

orsak uppstått djup och varaktig söndring mellan makarna, och vill endera

erhålla separation, vare därtill berättigad, där ej med hänsyn till hans

förhållande eller andra särskilda omständigheter ändock skäligen kan

fordras, att han fortsätter sammanlevnaden.

3 §•

Hava makar efter vunnen separation levat åtskilda ett år, och är

sammanlevnaden ej heller därefter upptagen, varde på talan av endera

dömt till äktenskapsskillnad.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(.Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

4 §•

Där makar utan dom å separation på grund av söndring leva åtskilda

sedan minst tre år, äge en var av dem vinna äktenskapsskillnad;

dock må ej till skillnad dömas, där blott ena maken vill skiljas och med

hänsyn till den makes förhållande eller andra särskilda omständigheter

äktenskapet finnes skäligen icke böra på hans talan upplösas.

5 §•

Har ena maken egenvilligt och utan giltig orsak undandragit sig

sammanlevnaden två år och ej sedermera upptagit den, äge andra maken

vinna skillnad i äktenskapet.

6 §•

År ena maken borta, och vet man ej att han inom de tre sista åren

varit vid liv, äge andra maken vinna äktenskapsskillnad.

7 §.

Har ena maken, i strid mot vad i 2 kap. 10 § är stadgat, ingått

nytt gifte, äge andra maken vinna äktenskapsskillnad, så framt han anställer

talan därom inom sex månader från det han fick kunskap om den

nya vigseln.

8 §•

Bryter ena maken äktenskapet med hor, eller övar han annan straffbar

otukt, have andra maken rätt till äktenskapsskillnad, där han ej varit

delaktig i gärningen eller samtyckt därtill; instämme dock sin talan inom

sex månader efter erhållen kunskap om gärningen och sist inom tre år

sedan den begicks, eller vare förlustig sin rätt.

9 §•

Har make, som lider av könssjukdom i smittosamt skede, med vetskap

eller misstanke därom genom könsumgänge utsatt andra maken för

fara att bliva smittad, äge denne vinna skillnad i äktenskapet, utan så är

att han med vetskap om faran låtit utsätta sig därför. Dock må ej dömas

till skillnad, med mindre talan därom anställes inom sex månader från

s. 85 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

85

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

det maken fick veta att han blivit utsatt för smittofara, ej heller där maken

ej blivit smittad och sjukdomen, när talan anställa, ej längre är i smittosamt

skede.

10 §.

Stämplar ena maken mot den andres liv, eller förövar han grov

misshandel mot andra maken, äge den make rätt till skillnad i äktenskapet;

instämme dock vid talans förlust maken inom sex månader efter erhållen

kunskap om gärningen och sist inom

11 §•

År ena maken dömd till straffarbete

i tre år eller svårare straff,

äge andra maken vinna skillnad i

äktenskapet.

Har ena maken blivit dömd till

straffarbete på viss tid understigande

tre år, dock minst sex månader,

eller till fängelse eller tvångsarbete

i minst ett år, och yrkar andra maken

äktenskapsskillnad, pröve rätten,

huruvida med hänsyn till vad den

dömde låtit komma sig till last och

övriga omständigheter skillnad må

ske. Samma lag vare, där ena maken

blivit av utländsk domstol dömd till

frihetsstraff i minst ett år och andra

maken förty vill skiljas.

För straffdom må dock skillnad

ej äga rum, där andra maken varit

delaktig i brottet eller samtyckt

därtill.

Vill make vinna skillnad, efter

ty nu är sagt, instämme andra maken

inom sex månader efter erhållen

kunskap om domen och sist inom

tre år, sedan den föll, eller have

förlorat sin talan.

tre år, sedan den begicks.

11 §•

Varder ena maken dömd till

straffarbete i tre år eller svårare

straff, äge andra maken vinna skillnad

i äktenskapet.

Dömes ena maken till straffarbete

på viss tid understigande tre år,

dock minst sex månader, eller till

fängelse eller tvångsarbete i minst

ett år, och yrkar andra maken äktenskapsskillnad,

pröve rätten, huruvida

med hänsyn till vad den dömde

låtit komma sig till last och övriga

omständigheter skillnad må ske.

Samma lag vare, där ena maken

varder av utländsk domstol dömd till

frihetsstraff i minst ett år och andra

maken förty vill skiljas.

För straffdom må dock skillnad

ej äga rum, där andra maken varit

delaktig i brottet * eller samtyckt

därtill.

Vill make vinna skillnad, efter

ty nu är sagt, instämme andre maken

inom sex månader efter erhållen

kunskap om domen och sist inom

tre år, sedan den föll, eller have

förlorat sin talan.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.) {Utskottets förslag.)

12 §.

År ena maken hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, må på

talan av andra maken dömas till äktenskapsskillnad, där rätten finner

synnerliga skäl därtill föranleda.

13 §.

Är ena maken sinnessjuk; har sjukdomen under äktenskapet fortfarit

tre år, och finnes ej skälig förhoppning om den sjukes varaktiga återställande

till hälsan, have andra maken rätt till äktenskapsskillnad.

14 §.

När till separation blivit dömt, skall boet skiftas. Om sådant skifte

samt om påföljd av underlåtenhet att före skiftet betala gäld, så ock om

förvaltning av enskild och samfälld egendom intill dess skifte sker skall i

tillämpliga delar gälla vad i lagen om boskillnad är i nämnda hänseenden

stadgat för makar, som vunnit boskillnad; och äge å makar, som vunnit

separation, jämväl tillämpning vad i samma lag för det fall, att boskillnad

sökts, finnes föreskrivet om samfälld egendoms avskiljande från boet, om

undanskiftande för gäld samt om makes betalnings^! för vederlagsfordran.

Erfordras för skiftet att boet upptecknas, meddele rätten eller domaren,

där endera maken det äskar, förordnande för magistratsperson, kronofogde,

länsman, rättens betjänt eller annan lämplig person att utan dröjsmål

förrätta uppteckning av boets tillgångar och skulder. Det åligger

makarna att under edsförpliktelse redligen uppgiva allt som till boet hör,

och skall beträffande makes skyldighet att edfästa bouppteckningen vad

i lagen om boskillnad är i sådant hänseende stadgat äga motsvarande tilllämpning.

Vad i lagen om boskillnad stadgas om utmätning för gäld skall intill

dess skifte sker lända till efterrättelse; dock att för gäld, som avses i 11

kap. 5 § giftermålsbalken, ej må utmätas annan egendom än den, varöver

hustrun ägde råda, när separationen beviljades.

15 §.

Efter dom å separation råde hustrun sitt gods själv, med den inskränkning,

som av stadgandena i 14 § föranledes; och vare all egendom,

s. 87 Kontrollera mot PDF

]Mgutskottets utlåtande Nr 32.

87

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

som make efter domen genom arv, gåva, testamente eller annorledes förvärvar,

så ock all gäld, som make därefter gör, ansedd såsom hans enskilda.

16 §.

Hustru vare ej pliktig att med egendom, som hon efter dom å separation

förvärvar, betala under äktenskapet därförut gjord gäld, utan så är

att hon själv ådragit sig gälden i och för handel eller annan rörelse, som

hon med mannens bifall idkat, eller gälden utgöres av böter eller skadestånd

för brottslig gärning. För gäld, som avses i 11 kap. 5 § giftermålsbalken,

vare hon ansvarig allenast med egendom, varöver hon ägde råda,

när separationen beviljades.

17 §.

Har boskillnad blivit beviljad, äge bestämmelserna i 14—16 §§ ej

tillämpning.

18 §.

Varder enligt 2 § första stycket dömt till separation, och är boet

ringa, äge rätten, på yrkande av den make, som vinner separation, förordna

att han må vid skiftet från samfällda boet uttaga nödigt bohag ävensom

arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans

näring, ändå att därigenom den andres lott skulle lida inskränkning.

19 §.

o

A makar, som blivit i äktenskapet skilda, skall vad i 14 och 16 §§

är stadgat för makar, som vunnit separation, äga motsvarande tillämpning,

så framt ej förut blivit dömt till boskillnad eller separation.

20 §.

Sker äktenskapsskillnad på grund av ena makens förhållande, varigenom

han grovt kränkt den andre, njute denne skadestånd, efter ty med

avseende å makarnas förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter

prövas skäligt.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Anspråk på skadestånd skall, där fråga ej är allenast om jämkningav

avtal, som makarna med hänsyn till skillnaden träffat, vid talans förlust

framställas i skillnadsmålet.

21 §.

Ändå att makar vunnit separation, åligge en var av dem att efter

sin förmåga och den andres behov bidraga till dennes tillbörliga underhåll;

dock må, där ena maken huvudsakligen bär skulden till separationen, den

andre ej förpliktas giva underhållsbidrag, med mindre synnerliga skäl

därtill äro.

22 §.

Varda makar skilda i äktenskapet, och finnes den ene efter skillnaden

bliva i behov av bidrag till sitt tillbörliga underhåll, äge rätten ålägga

andra maken utgöra sådant bidrag, efter ty med avseende å hans förmåga

samt övriga omständigheter prövas skäligt. Underhållsbidrag må likväl ej

tillerkännas make, som huvudsakligen bär skulden till skillnaden. Träder

den berättigade i nytt gifte, skall bidrag ej vidare utgå.

Anspråk på underhållsbidrag till frånskild make skall, där fråga ej

är allenast om jämkning av avtal, som makarna med hänsyn till skillnaden

träffat, vid talans förlust framställas i skillnadsmålet.

23 §.

När separation eller äktenskapsskillnad meddelas, förordne rätten

tillika, vilken av makarna skall hava vårdnaden om barnen eller, om ej

alla barnen böra stå under ena makens vårdnad, huru de skola fördelas

mellan makarna. Äro makarna ense, give rätten sitt beslut i överensstämmelse

med vad de önska, så framt det ej är uppenbart stridande mot

barnens bästa; åsämjas de ej, bestämme rätten, efter ty med hänsyn främst

till barnens bästa finnes skäligt. Bär ena maken huvudsakligen skulden

till separationen eller skillnaden, och äro de lika skickade att hava vårdnaden

om barnen, vare den andre närmast därtill.

Innan förordnande, som nu är sagt, meddelas, varde, när anledning

därtill förekommer, yttrande inhämtat från barnavårdsnämnden.

Make, som ej har vårdnaden om barnen, må ej betagas tillfälle till

umgänge med dem, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kung!. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Nöjes han ej åt vad andra maken härutinnan bestämmer, skilje rätten dem

emellan.

24 §.

Under separation eller efter äktenskapsskillnad åligge makarna att var

efter sin förmåga deltaga i kostnaden för barnens underhåll. Där make ej

fullgör sin skyldighet genom underhåll av barn, som står under hans vårdnad,

vare han pliktig utgiva underhållsbidrag.

25 §.

Utan hinder av vad rätten förut beslutit om bidrag till makes eller

barns underhåll eller angående vårdnaden om barnen äge rätten på endera

makens yrkande annorledes förordna därom, när väsentligt ändrade förhållanden

påkalla det; dock att underhållsbidrag till frånskild make ej må

utdömas, så framt talan därom förut blivit ogillad, eller höjas utöver förut

bestämt belopp.

26 §.

Hava makar med avseende å förestående separation eller äktenskapsskillnad

träffat avtal om skifte av boet eller vad med skiftet äger samband,

om skadestånd eller om bidrag till makes eller barns underhåll, vare det

gällande.

Avtal, som ej under separation slutits, må likväl, så vida det är uppenbart

obilligt för ena maken, på hans talan av rätten jämkas. Sådant klander

skall vid talans förlust väckas sist i skillnadsmålet, där äktenskapsskillnad

sker jämlikt 3 §, men eljest sist inom ett år från det skillnad i äktenskapet

meddelades.

Yad makar avtalat om bidrag till barns underhåll utgöre ej heller

i något fall hinder för rätten att, på endera makens yrkande, annorledes

förordna därom, så framt avtalet är uppenbart stridande mot barnens bästa

eller förhållandena blivit väsentligt ändrade.

Under separation må ej makarna mellan sig sluta avtal i annat ämne

än nu är sagt, ej heller ena maken bortgiva något till den andre.

27 §.

Flytta makar, som vunnit separation, åter samman, förfalle verkan

av separationen utom beträffande frågor, om vilka i 14—16 §§ är stadgat.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 29 käft. (Nr 32.) 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(.Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

7 KAP.

Om rättegång i äktenskapsmål.

1 §•

Äktenskapsmål äro mål om återgång av äktenskap, separation och

äktenskapsskillnad, så ock mål, däri tvisten är huruvida man och kvinna äro

i äktenskap förenade med varandra.

2 §.

Fråga huruvida man och kvinna äro i äktenskap förenade med varandra

må ej bliva föremål för särskild rättegång annorledes än såsom tvist

dem emellan, men må eljest komma under prövning när helst någons rätt

är av frågan beroende.

3 §•

För sinnessjuk eller sinnesslö föres i äktenskapsmål talan av förmyndaren.

4 §•

Äktenskapsmål instämmes till rätten i den ort, där svaranden har

sitt hemvist. Har han ej hemvist inom riket, höre målet till rätten i den

ort, där mannen och kvinnan sist haft gemensamt hemvist eller, om de ej

här haft sådant, där kärandens hemvist är. Skall talan föras mot såväl

mannen som kvinnan, vare den rätt behörig, där båda eller endera har

sitt hemvist eller, om ingendera här har sådant, där de sist halt gemensamt

hemvist. Finnes ej behörig domstol, efter vad nu är sagt, upptages

målet av Stockholms rådstuvurätt.

Vilja båda makarna erhålla separation enligt 6 kap. 1 § eller äktenskapsskillnad

enligt 6 kap. 3 eller 4 §, göre ansökan därom hos den rätt,

som enligt första stycket är laga domstol i mål mot dem bägge.

Fråga om återgång eller skillnad för brott, därför ansvar yrkas, må

ock väckas vid den rätt, där brottmålet är anhängigt.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32. 91

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

5 §•

Äger svaranden ej kant hemvist inom riket, och har upplysning

ej kunnat vinnas, var han uppehåller sig, må stämningen delgivas på sätt

ill kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken sägs, ändå att fall ej är för

handen, som där avses.

Har svaranden gjort anmälan i enlighet med bestämmelserna i tredje och

fjärde styckena av sagda paragraf, äge dock vad nu är sagt ej tillämpning.

6 §•

Rätten må, där part det begär, förordna att äktenskapsmål skall handläggas

inom stängda dörrar.

7 §•

Uteblir svarande, som behörigen erhållit del av stämningen, och visar

ej laga förfall, äge rätten ändock företaga målet till avgörande. Varder

mål sålunda avgjort, skall vad i 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken sägs

om återvinning ej i något fall äga tillämpning.

8 §•

Visas ej, när mål om separation

jämlikt 6 kap. 1 § förekommer till

handläggning, att medling mellan

makarna företagits av präst inom

svenska kyrkan eller inom sådan församling

av främmande trosbekännare,

som har rätt till offentlig religionsövning

och som makarna eller endera

tillhör, eller av häradshövding eller

magistratsledamot eller av annan person,

som av häradshövdingen eller

borgmästaren förordnats, skall målet

för beredande av tillfälle till medling

uppskjutas till annan dag. Har med-.

Ung ej skett före den sålunda bestämda

dagen, äge vidare uppskov ej rum,

med mindre båda makarna det äska.

8 §•

Mål om separation varde ej till

prövning upptaget, såframt det ej

visas, att medling mellan makarna

företagits av präst i svensk församling,

där makarna eller endera är

kyrkobokförd, eller av präst inom

sådan församling av främmande trosbekännare,

som har rätt till offentlig

religionsövning och som makarna

eller endera tillhör, eller ock av häradshövdingen

eller i stad rättens

ordförande eller av annan, som han

i anledning av makes framställning

utsett att företaga medlingen.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

Annat mål om separation skall

ock, där ej vid målets första handläggning

visas att medling företagits

efter ty i föregående stycke är sagt,

för beredande av tillfälle till medling

uppskjutas, så framt ej makarna bo

avlägset från varandra eller målet

av annan särskild orsak finnes icke

böra för sagda ändamål uppehållas.

Rätten förordne lämplig person till

medlare; och varde makarna av medlaren

kallade att sammankomma inför

honom. Hörsammas ej kallelsen,

eller har av annan orsak medling ej

skett före den dag, till vilken målet

blivit uppskjutet, äge vidare uppskov

för medling ej rum, med mindre

båda makarna det äska.

9 §•

Rätten har att sörja för fullständig utredning och äger för sådant

ändamål införskaffa erforderlig bevisning. Ej vare parts erkännande av

viss omständighet gällande, där det ej styrkes av annan bevisning. Ed

må ej bjudas.

Vad sålunda är stadgat skall ej äga tillämpning beträffande särskilda,

i sammanhang med huvudsaken förekommande frågor, om vilka

parterna kunna träffa avtal.

Har rätten förordnat att part skall personligen inställa sig, och

kommer han ej, varde, där så finnes lämpligt, till rätten hämtad.

Varder någon enligt rättens förordnande inkallad såsom vittne eller

för att upplysningsvis höras, skall beträffande ersättning av allmänna medel

för inställelsen och sådan ersättnings återgäldande i tillämpliga delar gälla

vad i avseende å brottmål är stadgat.

Yrkas separation jämlikt 6 kap.

2 §, må likväl rätten, ehuru medling

ej skettx upptaga målet, när skäl därtill

äro. Finner rätten i sådant fall

att tillfälle till medling bör beredas,

skall målet uppskjutas och lämplig

person utses till medlare; och varde

makarna av medlaren kallade att

sammankomma inför honom. Hörsammas

ej kallelsen, eller har av

annan orsak medling ej skett före

den dag, till vilken målet blivit

uppskjutet, äge vidare uppskov för

medling ej rum, med mindre båda

makarna det äska.

10 §.

När mål om äktenskaps återgång, separation eller äktenskapsskillnad

är anhängiggjort, äge rätten eller domaren, där endera maken det äskar,

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

meddela förordnande om boupptecknings förrättande efter ty i 6 kap. 14 §

andra stycket är sagt.

11 §•

Ej må på grund av makes sinnessjukdom eller sinnesslöhet dömas

till återgång av äktenskap eller till äktenskapsskillnad, med mindre läkarintyg

angående sjukdomen blivit företett. Närmare bestämmelser om så
-

dant intyg meddelas av Konungen.

12 §.

1 mål om återgång av äktenskap,

separation eller äktenskapsskillnad

äge rätten, på yrkande av endera

maken, att för tiden intill dess laga

kraft ägande dom föreligger förordna,

efter ty skäligt tinnes, om sammanlevnadens

hävande, barnens vård och

bidrag av ena maken till den andres

eller barnens underhåll. Vid förordnande

om sammanlevnadens hävande

äge rätten bestämma, vilken

av makarna må sitta kvar i det gemensamma

hemmet; och äge den

make innehava makarnas gemensamma

bohag, där ej rätten beträffande

viss egendom annorlunda förordnar.

Bestämmelse, som sist är sagd, skall,

där till återgång, separation eller

skillnad dömes, gälla till dess skifte

sker.

Beslut, varom i denna paragraf

är sagt, kan när som helst av rätten

återkallas. Beslutet må överklagas

i samma ordning som slutligt utslag

men gånge utan hinder av förd klagan

i verkställighet lika som laga

kraft ägande dom.

12 §.

I mål om återgång av äktenskap,

separation eller äktenskapsskillnad

äge rätten, på yrkande av endera

maken, att för tiden intill dess laga

kraft ägande dom föreligger förordna,

efter ty skäligt tinnes, om sammanlevnadens

hävande, barnens vård och

bidrag av ena maken till den andres

eller barnens underhåll, så ock förbjuda

makarna vid vite av fängelse

eller böter att besöka varandra.

Vid förordnande om sammanlevnadens

hävande äge rätten bestämma,

vilken av makarna må sitta kvar i

hemmet; och äge den make innehava

bohaget, där ej rätten beträffande

viss egendom annorlunda förordnar.

Sådan bestämmelse skall, där till återgång,

separation eller skillnad dömes,

gälla till dess skifte sker.

Varder beslut, varom i denna

paragraf är sagt, under rättegången

meddelat, må i händelse av missnöje

däröver föras särskild klagan. Beslutet

gånge städse utan hinder av

förd klagan i verkställighet lika med.

laga kraft ägande dom, men kan när

som helst av rätten återkallas.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

13 §.

Finnes i mål om äktenskaps återgång,

separation eller äktenskapsskillnad,

att prövning av särskild i

sammanhang med huvudsaken förekommande

fråga föranleder tidsutdrägt,

äge rätten, där det å någondera

sidan yrkas, särskilt företaga

målet i övrigt till slutligt avgörande.

14 §.

Klagan över rättens slutliga utslag

i äktenskapsmål föres genom

besvär.

15 §.

Vid allmän underrätt skall föras

förteckning över alla där anhängiggjorda

separationsmål, utvisande för

varje mål alla sådana åtgärder och

av rätten eljest meddelade beslut,

som angå boet.

(Utskottets förslag.)

13 §.

Dä till separation dömes, äge rätten,

på makes yrkande, att för tid,

som prövas skälig, meddela vitesförbud,

varom i 12 § första stycket sägs.

14 §.

Finnes i mål om äktenskaps återgång,

separation eller äktenskapsskillnad,

att prövning av särskild i

sammanhang med huvudsaken förekommande

fråga föranleder tidsutdräkt,

äge rätten, där det å någondera

sidan yrkas, särskilt företaga

målet i övrigt till slutligt avgörande.

15 §.

Klagan över rättens slutliga utslag

i äktenskapsmål föres genom

besvär.

16 §.

Vid allmän underrätt skall föras

förteckning över alla där anhängiggjorda

separationsmål, utvisande för

varje mål alla sådana åtgärder och

av rätten eljest meddelade beslut,

som angå boet.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32. 95

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

8 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Då enligt denna lag tid skall räknas efter månad eller år, varde den

dag för slutdag ansedd, som genom sitt tal i månaden motsvarar den,

från vilken tidräkningen börjas. Finnes ej motsvarande dag i slutmånaden,

varde den månadens sista dag ansedd för slutdag.

2 §•

Könssjukdom skall anses vara i smittosamt skede, så länge symtom

å smittosamhet förefinnas eller förnyat framträdande av sådana symtom

är att befara.

3 §•

Anteckningar om äktenskaps ingående och upplösning skola göras i

kyrkoböckerna enligt de föreskrifter Konungen giver.

4 §•

Om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap är särskilt

stadgat.

2:o) Lag

om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om äktenskaps ingående

och upplösning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den nu antagna lagen om äktenskaps ingående och upplösning skall

jämte vad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den 1

januari 1916.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.) {Utskottets förslag.)

2 §•

Genom nya lagen upphävas:

1—7 kap., 10 kap. 7 § och 12—15 kap. giftermålsbalken;

15 och 16 kap. kyrkolagen;

förordningen den 3 april 1810 angående fullbordande av äktenskap

med kvinna, som blivit lägrad under äktenskapslöfte;

förordningen den 27 april 1810 angående äktenskapsskillnader;

förordningen den 20 januari 1863 angående giftermål emellan kristen

och mosaisk trosbekännare;

lagen den 1 juli 1898 om bodelning vid äktenskapsskillnad, så ock

om frånskild hustrus ansvarighet för gäld i boet;

lagen den 6 november 1908 om äktenskaps ingående;

lagen den 10 juni 1910, innefattande vissa bestämmelser om styrkande

av hinderslöshet till äktenskap;

8 kap. 1—5 §§ ärvdabalken;

10 kap. 9 och 10 §§ rättegångsbalken;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring

eller förklaring av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg

därtill, där ej här nedan annorledes stadgas;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande

mot nya lagens bestämmelser.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället

tillämpas.

4 §•

Har, innan nya lagen trätt i kraft, man hävdat sin fästekvinna eller

hävdat kvinna under äktenskapslöfte eller avlat barn med kvinna i lönskaläge,

därå sedan fästning följt, skall i avseende å sådan förbindelse äldre

lag gälla; dock att upplösning av förbindelse med fästekvinna skall, evad

den blivit av rätten stadfäst eller ej, ske i den ordning, som är stadgad

i förordningen den 3 april 1810 angående fullbordande av äktenskap med

kvinna, som blivit lägrad under äktenskapslöfte.

Vill någon mot äktenskap göra gällande hinder på grund av förbindelse,

som nu är sagd, och har ej förbindelsen blivit av rätten stad
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

97

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

fäst eller mannen låtit kyrkotaga kvinnan såsom sin fästekvinna, skall i

avseende därå tillämpas vad äldre lag stadgar om jäv mot äktenskap.

5 §•

År lysning fullbordad före den dag, då nya lagen trätt i kraft, må

vigsel på den lysning ske inom tre månader, räknade från sagda dag,

eller, där de trolovade eller endera tillhör den nomadiserande lappbefolkningen,

inom ett år.

6 §•

Mål om återgång av äktenskap, som äro anhängiga när nya lagen

träder i kraft, skola handläggas och bedömas enligt äldre lag. Går äktenskapet

åter, skall i fråga om verkan därav äldre lag lända till efterrättelse.

Väckes efter det nya lagen trätt i kraft talan om återgång av äktenskap,

som dessförinnan är slutet, må ej till återgång dömas, med mindre

orsak därtill finnes enligt både nya lagen och äldre lag. Sker återgång,

galle beträffande makes rätt i boet och skyldighet att gälda skadestånd

vad i äldre lag stadgas, men skall i övrigt beträffande återgångens verkningar

nya lagen tillämpas.

7 §•

Mål om äktenskapsskillnad eller skillnad till säng och säte, som äro

vid domstol anhängiga när nya lagen träder i kraft, så ock ansökningar

om äktenskapsskillnad, som då äro beroende på Konungens prövning,

skola handläggas och bedömas enligt äldre lag.

Hava makar undergått sådana varningsgrader, som i 14 kap. 1 §

giftermålsbalken sägs, må, även efter det nya lagen trätt i kraft, skillnad

jämlikt äldre lag sökas hos Konungen.

Fråga om verkan av skillnad, som enligt äldre lag meddelas, varde

efter den las; bedömd.

Sker jämlikt nya lagen äktenskapsskillnad av orsak, som inträffat

före det nya lagen tratt i kraft, må ej dömas till skadestånd jämlikt 6

kap. 20 §, men galle vad i äldre lag stadgas om förverkande i vissa fall

av rätt i boet.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 29 käft. (Nr 32.)

13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

8 §•

I stället för vad 5 kap. 1 § giftermålsbalken och 8 kap. 1—5 §§

ärvdabalken innehålla samt med ändring av bestämmelserna i 7 § av

sistnämnda kapitel stadgas:

1. Barn, som är avlat i äktenskap eller vars föräldrar efter avlelsen

ingått äktenskap med varandra, är äkta barn, ändå att föräldrarna voro

så besläktade eller besvågrade med varandra, att äktenskapet måste återgå,

eller endera av dem var gift med annan.

Vad sålunda är stadgat skall tillämpas även med avseende å äktenskap,

som består då nya lagen träder i kraft men kan dömas att återgå

på grund av hinder, som nyss är sagt.

Barn, som är avlat i trolovning eller vars föräldrar efter barnets

avlelse ingått trolovning med varandra, är äkta barn. Har trolovning

slutits, ehuru mot äktenskap var hinder som nyss är sagt, vare barn, som

därefter avlats, likväl äkta, om föräldrarna eller en av dem var i god tro.

2. Avlar man barn med sin trolovade eller i lönskaläge, därå sedan

trolovning följer; upplöses trolovningen genom mannens död och är kvinnan

i behov av underhåll, njute hon, där hon inom sex månader efter

dödsfallet framställer sitt anspråk hos den som i boet sitter eller hos

rätten eller domaren, skälig andel av hans kvarlåtenskap, dock ej utöver

hälften därav.

9 §•

Genom nya lagen och vad här ovan förordnats skola ej anses upphävda:

kungl. breven den 24 januari 1745 och den 28 augusti 1754 angående

fånges giftermål;

kung! kungörelsen den 6 augusti 1894 angående vissa skyldigheter,

som åligga föreståndare för församling av främmande kristna trosbekännare;

samt

lagen den 14 oktober 1898, innefattande tillägg till 15 kap. 18 §

kyrkolagen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32. 1)9

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

3:o) Lag

om ändrad lydelse av 8 kap. I § giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 1 § giftermålsbalken skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Vilja man och kvinna göra förord sig emellan före äktenskapet; då

skola de det skriftligen och med tvenne vittnen upprätta, innan vigsel

sker; omyndig tage ock förmyndarens samtycke, på sätt nyss är sagt.

Ej må förord göras om annat än makarnas giftorätt eller förvaltningen av

hustruns enskilda egendom. Förord må ej heller göras till förfång för

dem, som bättre rätt till någonderas egendom å den tid hava. Äktenskapsförord

skall öppet ingivas till rätten i den ort, där makarna hava

sitt bo och hemvist, eller sätta sig neder att bo, i staden inom åttonde

dagen och på landet sist å det ting, som infaller näst efter en månad

sedan vigsel skett, och läte rätten det i protokollet införas. Är vigsel

å annan ort förrättad, och kan förty den lagföljd ej ske, som nu föreskriven

är, då skall förord inom sagda tid hos rätten i vigningsorten företes,

och varde det, då makarna till boningsorten kommit, sist inom en

månad i stad, och å landet vid det ting, som näst efter tre månader infaller,

till rätter domstol ingivet, med bevis av rätten i vigningsorten, att

det där företett varit. Är ej med förord så förfaret, som nu sagt är;

vare det kraftlöst. Var som begär, äge att hos rätten undfå del av

äktenskapsförord.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

4:o) Lag

om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i ärvdabalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 2 §, 19 kap. 4 §, 20 kap. 1, 3

och 4 §§ samt 22 kap. 1 § ärvdabalken skola erhålla följande ändrade

lydelse:

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj ds förslag.)

11 KAP.

2 §•

Nu vill en eller flera och icke

alla arv skifta; have den vitsord, som

skifta vill.

Har efterlevande make med annan

träffat förening som i 1 § sägs, och

ingår maken nytt äktenskap, äge

en var av dem erhålla skifte, oavsett

vad de sig emellan överenskommit.

(Utskottets förslag.)

11 kap.

2 §•

Nu vill eu eller flera och icke

alla arv skifta; have den vitsord,

som skifta vill.

Har efterlevande make deltagit i

förening, som i 1 § sägs, och ingår

han nytt äktenskap, då må föreningen

ej utgöra hinder för skifte.

19 KAP.

4 §.

År någon för vanvett, slöseri eller andra orsaker ur stånd att vårda

gods sitt, varde under förmyndare ställd. Är det hustru, och varder annan

än mannen förordnad till förmyndare, lände det ej till inskränkning i

mannens målsmanskap.

20 KAP.

1 §•

Fader vare sina barns rätte förmyndare.

Dör modern, och går han i annat

gifte, tage nästa mödernefränd ers råd

i de mål, som barnens välfärd angå.

Har ej bodelning efter tidigare giftet

blivit verkställd, träde han från

förmynderskapet, till dess sådan delning

skett.

3 §•

Går föräldrarnas äktenskap åter,

eller vinna de separation eller äkten
-

20 KAP.

1 §■

Fader vare sina barns rätte förmyndare.

Dör modern, och går han i annat

gifte, tage nästa mödernes fränders

råd i de mål, som barnens välfärd

angå. Har ej bodelning efter tidigare

giftet blivit verkställd, träde

han från förmynderskapet, till dess

sådan delning skett.

3 §•

Går föräldrarnas äktenskap åter,

eller vinna de separation eller äk
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

101

(Kungl. Maj:ts förslag.)

skapsskillnad, vare den barnens förmyndare,

som skall hava vårdnaden

om dem; och skall vad i 1 och 2 §§

sägs om skyldighet för fader eller

moder, som går i annat gifte, att

frånträda förmynderskapet äga motsvarande

tillämpning.

(Utskottets förslag.)

tenskapsskillnad, vare den barnens

förmyndare, som skall hava vårdnaden

om dem. Träder han i nytt

gifte, skall vad, i 1 och 2 §§ sägs

om skyldighet för fader eller moder

att frånträda förmynderskapet äga

motsvarande tillämpning.

4 §■

Aro både fader och moder döda; vare då den barnens förmyndare,

som de med t vågge manna vittne eller skriftligen därtill nämnt hava,

och tage han domarens bevis därå.

Nu hava de ej någon nämnt, vare då den förmyndare, som skyldast

och därtill fallen är; och give han domaren till känna vid nästa rättegångsdag,

att han det förmynderskap tillträtt.

22 KAP.

1 §•

Nu är förmyndare lagligen nämnd; underrätte sig då noga om den

omyndigas arv i löst och fast. År det ej upptecknat; läte det genast ske,

som förr sagt är, och värde han barnagodset som sitt eget, eller gälde

skadan.

Går den omyndigas fader eller moder i nytt äktenskap, och har ej

bodelning skett efter tidigare giftet, drage förmyndaren därom försorg.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

År dessförinnan god man förordnad för hustru enligt förutvarande

lydelsen av 19 kap. 4 § ärvdabalken, vare så ansett, som vore han hennes

förmyndare.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

fKungl. May.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

5:o) Lag

om ändrad lydelse av 10 kap. 8 och 29 §§ samt 13 kap. I § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 8 och 29 §§ samt 13 kap. 1 §

rättegångsbalken skola erhålla följande ändrade lydelse:

10 KAP.

8 §•

Är trolovning bruten, och uppkommer därav tvist emellan mannen

och kvinnan, döme rätten i den ort, där kvinnan har sitt hemvist, evad

hon är kärande eller svarande. Vill hon söka honom vid den rätt, därunder

han jämlikt 1 § lyder, have ock lov därtill.

29 §.

Anhängiggöres vid underrätt mål,

som rätten ej är behörig att upptaga,

skall den, evad invändning göres

eller icke, visa målet från sig i

de fall, att

1. målet är av beskaffenhet att

böra av annan myndighet än domstol

eller av särskild domstol eller

omedelbart av högre rätt upptagas,

eller ock enligt lag eller särskild

författning bör omedelbart av skiljemän

prövas, eller

2. målet bör upptagas av viss

underrätt, som ensam är behörig att

det slag av mål handlägga, eller

29 §.

Anhängiggöres vid underrätt mål,

som rätten ej är behörig att upptaga,

skall den, evad invändning göres

eller icke, visa målet från sig i

de fall, att

1. målet är av beskaffenhet att

böra av annan myndighet än domstol

eller av särskild domstol eller

omedelbart av högre rätt upptagas,

eller ock enligt lag eller särskild

författning bör omedelbart av skiljemän

prövas, eller

2. målet bör upptagas av viss

underrätt, som ensam är behörig att

det slag av mål handlägga, eller

s. 103 Kontrollera mot PDF

Lag utskottet» utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

3. mål, som blivit vid häradsrätt

anhängiggjort, må allenast av

rådstuvurätt upptagas, eller

4. tvist är om fast egendom

efter ty i 14 eller 19 § sägs, eller

5. målet är äktenskapsok, eller

tvist är om giftorätt i bo efter den,

som död är, eller om rätt till hans

kvarlåtenskap eller andel däri på

grund av arv eller testamente, eller

om arvskifte eller jämkning däri,

eller

6. tvist är om utmätt lös egendom

eller giltighet av lösöreköpsavhandling

och den tvist enligt lag

skall handläggas vid rätten i den

ort, där godset finnes, eller

7. fråga, varom i målet tvistas,

är av beskaffenhet att kunna utan

föregången stämning upptagas vid

domstol, eller

8. fråga är om ansvar eller annan

påföljd för brott.

103

(Utskottets förslag.)

3. mål, som blivit vid häradsrätt

anhängiggjort. må allenast av

rådstuvurätt upptagas, eller

4. tvist är om fast egendom

efter ty i 14 eller 19 § sägs, eller

målet är äktenskapsmål, eller tvist

är om giftorätt i bo efter den, som

död är, eller om rätt till hans kvarlåtenskap

eller andel däri på grund

av arv eller testamente, eller om

arvskifte eller jämkning däri, eller

5. tvist är om utmätt lös egendom

eller giltighet av lösöreköpsavhandling

och den tvist enligt lag

skall handläggas vid rätten i den

ort, där godset finnes, eller

6. fråga, varom i målet tvistas,

är av beskaffenhet att kunna utan

föregången stämning upptagas vid

domstol, eller

7. fråga är om ansvar eller annan

påföljd för brott.

13 KAP.

1 §•

Nu vill kärande eller svarande jäva domaren; göre det beskedligt, och

döme domaren själv om det jäv. Dessa äro laga jäv: Om domaren är med part

i den skyldskap eller det svågerlag, som i 2 kap. 7—9 §§ av lagen om äktenskaps

ingående och upplösning sägs, eller om han med part är syskonbarn eller

i svågerlag i ty, att den ene är eller varit gift med den andres syskon eller syskons

avkomling eller med någon, från vilkens syskon den andre härstammar:

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(.Kungl. Maj-.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

eller är domaren parts vederdeloman, eller uppenbar ovän: eller äger

domaren, eller hans skyldeman, som nu nämnda äro, i den saken del,

eller kunna de någon synnerlig nytta eller skada därav vänta: eller haver

han i annan rätt i samma sak domare varit, eller förr varit fullmäktig

däri, eller vittnat, eller förut såsom betjänt i någon rätt, eller hos Konungens

befallningshavande, något slut fattat, som den saken rörer: eller

haver han själv en lika sak i annan rätt. Vet domaren, att sådant jäv

emot honom är, ändå att parten ej är därom kunnig; träde självmant

ifrån rätten. Söker endera parten, sedan rättegång anhängig är, sak med

domaren, eller tillfogar honom något med ord eller gärning, i uppsåt att

honom därmed jävig göra; det skall ej för jäv räknas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

6:o) Lag

om ändrad lydelse av 31 § i stadgan om skiftesverket i riket den 9 november

1866.

Härigenom förordnas, att 31 § i stadgan om skiftesverket i riket

den 9 november 1866 skall hava följande ändrade lydelse:

Dessa äro laga jäv: om lantmätare eller god man är med någon av

delägarne i den skyldskap eller det svågerlag, som i 2 kap. 7—9 §§ av

lagen om äktenskaps ingående och upplösning sägs, eller med delägare är

syskonbarn eller i svågerlag, i tv att den ene är eller varit gift med den

andres syskon eller syskons avkomling eller med någon, från vilkens syskon

den andre härstammar; eller om lantmätare eller god man är endera delägarens

vederdeloman eller uppenbare ovän; eller om lantmätare eller god

man själv är delägare, eller någon av dem eller deras förenämnde skyldemän

eljest kan av förrättningen vänta nytta eller skada; eller om lantmätare

eller god man såsom ledamot i ägodelningsrätten deltagit i åtgärd

eller beslut, som förrättningen rörer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

10/)

Lagutskottet» utlåtande Nr 32.

(Kung!. Maj:ts förslag.) ’ (Utskottets förslag.)

Söker delägare, sedan lantmäteriförrättning börjad är, sak med lantmätare

eller god man, eller tillfogar delägare lantmätare eller god man

något med ord eller gärning i uppsåt, att honom därmed jävig göra, det

skall ej för jäv räknas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 191 (i.

7:o) Lag

om ändrad lydelse av 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och 21 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och 21 §§

strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

15 KAP.

21 §.

Fader eller moder, som tvingar son eller dotter till giftermål, straffes

med fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Tvingar

någon eljest annan till giftermål; dömes till straffarbete i högst sex år.

Brott, som nu är sagt, må ej till bestraffning åtalas, där ej på grund

av tvånget blivit dömt till återgång av äktenskapet.

22 KAP.

8 §•

Gifter sig någon med den, som

till följd av sinnessjukdom, tillfällig

sinnesförvirring eller annan sådan

orsak ej äger rättslig handlingsförmåga,

eller ingår någon äktenskap,

som på yrkande av andra maken

kan för villfarelse eller svek dömas

22 KAP.

8 §.

Gifter sig någon med den, som

till följd av sinnessjukdom, tillfällig

sinnesförvirring eller annan sådan

orsak ej äger rättslig handlingsförmåga,

eller ingår någon äktenskap,

som på yrkande av andra maken

kan för villfarelse eller svek dömas

14

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 39 käft. (Nr 32.)

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

att återgå; straffes med fängelse i

minst ett år eller straffarbete i högst

fyra år.

Bedrager man, vilken fyllt tjuguett

år, genom äktenskapslöfte, som

ej fullbordas, kvinna till lägersmål;

straffes med fängelse eller böter.

Avgiver någon emot bättre vetande

falsk utsaga i sådan försäkran,

som enligt lag skall avläggas till utredning

angående frihet från äktenskapshinder;

dömes till fängelse eller,

om han av egen drift återkallar utsagan

innan vigsel sker, till böter.

att återgå; straffes med fängelse i

minst ett år eller straffarbete i högst

fyra år.

Bedrager man genom äktenskapslöfte,

som ej fullbordas, kvinna till

lägersmål; straffes med fängelse eller

böter.

Avgiver någon emot bättre vetande

falsk utsaga i sådan försäkran,

som enligt lag skall avläggas till utredning

angående frihet från äktenskapshinder;

dömes till fängelse eller,

om han av egen drift återkallar utsagan

innan vigsel sker, till böter.

21 §.

Brott, som i 2 § 4 inom., 8 § 2 inom., 12 §, 13 § 1 mom., 19 och

20 §§ omförmälas, må ej åtalas av annan än målsägande; ej heller brott,

varom i 5 § 3 mom. förmäles, där det ej skett i kronans magasiner, vid

in- och utlastning å fartyg, eller i öppna bodar eller magasiner, där

handel och rörelse idkas. Brott, varom i 13 § 2 mom. sägs, må ej åtalas

av annan än målsägande, där ej någon vid försäljning eller annan föryttring

av livsmedel avyttrat ont för gott, mängt för omängt eller det, varuti

han vetat fel vara, utan att sådant uppenbara.

Brott, som i 10 § sägs, må ej åtalas av annan än den, som brevet

avsänt eller till vilken det skrivet är, eller av den, som äger, i vård haver

eller emottaga skulle det, som eljest brutet eller öppnat blivit.

Brott, som i 8 § 1 mom. omförmäles, må ej åtalas, där ej av anledning,

varom fråga är, blivit dömt till återgång av äktenskapet.

Ej må brott, som i 11 och 14 §§ sägs, åtalas av allmän åklagare,

där ej brottet av målsägande till åtal angivits.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Lagutskottet» utlåtande, Nr 32.

107

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

8:o) Lag

om ansvar för vigseiförrättare i vissa fall.

Med upphävande av 18 § andra stycket i förordningen den 31 oktober

1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning

förordnas härigenom som följer:

Viger särskilt förordnad vigseiförrättare, som ej är diplomatisk eller

konsulär ämbetsman, eller präst i främmande trossamfund, då laga hinder

mot äktenskapet möter eller utan att lysning eller annat kungörande i

stadgad ordning föregått, eller åsidosätter han eljest vad honom i egenskap

av vigseiförrättare åligger; dömes till fängelse i högst sex månader eller

böter, högst ett tusen kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

M Lag

om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingående.

Härigenom förordnas som följer:

Vill någon klaga över beslut angående lysning eller annat kungörande

till äktenskap, utfärdande av äktenskapscertifikat eller företagande

av vigsel, må han anföra besvär, där beslutet meddelats av präst inom

svenska kyrkan, hos domkapitlet, där det givits av borgerlig vigseiförrättare,

hos Konungens befallningshavande och, där det meddelats av myndighet

utom riket eller av kabinettssekreteraren i utrikesdepartementet, hos Konungen

i vederbörande statsdepartement, över domkapitlets eller Konungens

befallningshavandes beslut må klagan föras hos Konungen genom

besvär, som vid talans förlust skola ingivas eller insändas till vederbörande

statsdepartement sist å trettionde dagen från det klaganden erhöll del avbeslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

i0;o) Lag

om ändrad lydelse av 2 § l5:o i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts

regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 § 15:o i lagen den 26 maj 1909 om

Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall hava följande ändrade lydelse:

Mål om antagande av släktnamn;

mål om kyrkobokföring, lysning eller annat kungörande till äktenskap,

utfärdande av äktenskapscertifikat, företagande av vigsel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

in») Lag

om upphävande av § 29 i ridderskapets och adelns privilegier den 16 oktober

1723.

Härigenom förordnas, att § 29 i ridderskapets och adelns privilegier

den 16 oktober 1723 skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

i2:o) Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 2, 3, 4, 7 och 8 §§, 2 och 3 kap.

samt 5 kap. 2 och 4 §§ i lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap skola erhålla följande

ändrade lydelse:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottet* utlåtande Nr 32. 100

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

1 KAP.

2 §•

Vill utländsk undersåte inför svensk myndighet träda i äktenskap,

varde hans rätt att äktenskapet ingå prövad efter lagen i den stat, han

tillhör. År enligt den lag medgivet, att lagen å annan ort i sagda avseende

tillämpas, må sådan lag i stället lända till efterrättelse.

Ej må dock i något fall utländsk undersåte, som är gift, inför svensk

myndighet ingå äktenskap; ej heller må äktenskap slutas mellan dem, som

äro i rätt upp- och nedstigande släktskap med varandra eller äro syskon

eller av vilka den ene vant gift med den andres släkting i rätt upp- eller

nedstigande led.

3 §.

Intyg att svensk undersåte, som vill träda i äktenskap inför utländsk

myndighet, enligt svensk lag äger det äktenskap ingå, må ej av

svensk myndighet utfärdas, innan sökandens avsikt blivit offentligen

kungjord.

Närmare föreskrifter, huru sådant intyg må erhållas, så ock bestämmelser,

huru utländsk undersåte, som vill inför svensk myndighet träda i

äktenskap, må styrka, att hinder mot äktenskapets avslutande ej är för

handen, varda av Konungen meddelade.

4 §.

Vad svensk lag stadgar i fråga om lysning till äktenskap, så ock i

övrigt om formen för äktenskaps avslutande, skall äga tillämpning även

för det fall att utländsk undersåte vill inför svensk myndighet här i riket

träda i äktenskap.

Innehåller främmande stats lag föreskrift om lysning för det fall att

undersåte i den stat vill ingå äktenskap utom sitt hemland, äger Konungen

förordna, att giftermål inför svensk myndighet ej må ske, innan visat

varder att sådan lysning ägt rum eller att behörig myndighet i den främmande

staten från den lysning meddelat befrielse. Ej må dock sådan

lysnings försummande här föranleda giftermålets ogiltighet, ändå att den

påföljd är i den främmande statens lag stadgad.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(iUtskottets förslag.)

7 §•

Giftermål, som i främmande stats tjänst anställd diplomatisk eller

konsulär ämbetsman å utrikes ort förrättat i enlighet med lagen i sagda

stat, vare här i riket gällande, såframt varken mannen eller kvinnan var

undersåte i den stat, å vars område giftermålet skett, samt sistnämnda

stat icke förvägrat ämbetsmannen att giftermål förrätta.

8 §-

År giftermål mellan svenska undersåtar å utrikes ort av präst inom

svenska kyrkan förrättat i enlighet med svensk lags föreskrifter, vare det

här för gillt hållet.

Om giftermål inför svensk myndighet utrikes i andra fall är särskilt

stadgat.

2 KAP.

Om återgång av äktenskap.

1 §•

Väckes talan om återgång av äktenskap, som i behörig form slutits

mellan utländska undersåtar; är orsak till återgång för handen enligt lagen

i den stat, makarna vid äktenskapets ingående tillhörde, eller, om de tillhörde

olika stater, enligt någondera statens lag, och har Konungen förordnat,

att lag, som nu är sagd, må i tv fall vinna tillämpning, ändå att

orsak till återgång ej finnes enligt svensk lag, gånge äktenskapet åter.

Ågde make, enligt sitt hemlands lag, för behörighet att träda i äktenskap

åberopa lagen å annan ort, skall beträffande den make sådan lag vinna

tillämpning, om enligt den lag orsak till återgång ej är för handen.

År ej förordnande, varom här förut är sagt, av Konungen meddelat,

må ej till återgång dömas, med mindre orsak därtill finnes jämväl enligt

svensk lag.

2 §•

Ej må i något fall till återgång av äktenskap här i riket dömas av

den anledning att det ingåtts i strid mot främmande lags föreskrift, att

tidigare äktenskap skall, oaktat det är genom skillnad upplöst, utgöra

hinder för nytt äktenskap, eller emot förbud mot äktenskap mellan dem,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottet* utlåtande Nr 32. Ill

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

%

som åro av olika religion, eller emot äktenskapsförbud, som grundar sig å

prästerligt kall eller å löfte att förbliva ogift.

3 KAP.

Om äktenskapsskillnad och separation.

1 §•

Talan om äktenskapsskillnad eller separation mellan utländska undersåtar

må här i riket upptagas, om den make, mot vilken talan väckes,

här har sitt hemvist. Lag samma vare, om makarna samtidigt haft hemvist

inom riket, men den make, mot vilken talan väckes, övergivit den

andre eller, efter det orsak till skillnad eller separation uppstått, flyttat

ur riket.

År enligt lagen i den stat, makarna tillhöra, åt inländsk myndighet

förbehållet, i allmänhet eller för vissa fall, att pröva talan om äktenskapsskillnad

eller separation mellan sagda stats undersåtar, må ej, i strid mot

dylikt förbehåll, sådan talan här i riket upptagas, med mindre fråga är om

skillnad eller separation i äktenskap, som i makarnas hemland anses ej

vara i behörig form avslutat.

2 §•

Skillnad i äktenskap mellan utländska undersåtar må ej beviljas,

utan så är att enligt lagen i den stat, makarna tillhöra, äktenskapsskillnad

må äga rum. samt orsak till skillnad är för handen ej mindre enligt sagda

lag än ock enligt svensk lag.

Hava makarna förut tillhört annan främmande stat, må ej för vinnande

av skillnad åberopas vad som under den tid inträffat, med mindre

skillnad på grund därav är medgiven jämväl enligt där gällande lag.

Vad nu är sagt om äktenskapsskillnad skall äga motsvarande tilllämpning

i avseende å separation.

3 §•

Makar, som tillhöra främmande stat men hava hemvist här i riket,

må, där talan om äktenskapsskillnad eller separation är anhängiggjord i

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

0

deras hemland, var för sig utverka förordnande, som i 7 kap. 12 § av

lagen om äktenskaps ingående och upplösning sägs, ändå att skillnad eller

separation i äktenskapet ej kan här meddelas. Dock skall förordnandet

upphöra att gälla, där den i makarnas hemland väckta talan varder återkallad

eller ogillad eller förordnandet ej inom ett år stadfästes av behörigmyndighet

därstädes.

4 §•

Är av myndighet i främmande stat äktenskapsskillnad eller separation

beviljad mellan undersåtar i samma stat, lände det beslut här i riket

till efterrättelse.

5 §•

Har myndighet i främmande stat beviljat äktenskapsskillnad mellan

undersåtar i annan stat, må, med iakttagande likväl av vad i 7 § sägs,

det beslut här lända till efterrättelse, under villkor

att, med motsvarande tillämpning av vad i 1 § är stadgat-i avseende

å svensk myndighets behörighet att upptaga talan om äktenskapsskillnad

mellan undersåtar i annan stat, det finnes hava tillkommit myndighet

i den stat, där beslutet meddelats, att målet upptaga; samt

att orsak till skillnad varit för handen enligt lagen i den stat,

makarna tillhörde.

Är beslutet meddelat av annan myndighet än domstol, må det, där

fråga är om utländska undersåtar, ej lända till efterrättelse, om det av

sagda anledning ej kan vinna erkännande i makarnas hemland.

Vad i denna paragraf är sagt om äktenskapsskillnad skall äga motsvarande

tillämpning i avseende å separation.

6 §•

Vill någon här i riket erhålla stadfästelse å beslut, varom i 5 §

sägs, göre därom ansökan hos Svea hovrätt, och pröve hovrätten, om de

i sagda paragraf stadgade villkor äro för handen. Har i ärende, varom

nu är sagt, beslutet blivit stadfäst, galle stadfästelsen såsom laga kraft

ägande dom. Varder ansökan om stadfästelse avslagen, vare det ej hinder

för ny ansökan.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32. 113

{Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

7 §•

Såvitt angår frånskild makes rätt att träda i nytt äktenskap, må

beslut om äktenskapsskillnad, varom i 5 § sägs, ej vinna tillämpning, innan

stadfästelse å beslutet meddelats i den ordning, 6 § stadgar.

5 KAP.

2 §•

Fråga, som angår äktenskapsskillnad eller separation mellan makar,

vilka äro undersåtar i olika stater, skall bedömas som om bägge makarna

vore undersåtar i den stat, de sist gemensamt tillhört, eller, om de ej

hava tillhört samma stat, i den stat, mannen tillhör.

4 §•

Gitter ej den, som väckt talan om återgång av äktenskap, om äktenskapsskillnad

eller om separation, styrka innehållet av främmande lag,

vilken, efter ty här förut är sagt, skall lända till efterrättelse, och är ej

lagens innehåll ändå för rätten känt, må hans talan ej bifallas.

Har Konungen förordnat, huru underrättelse om innehållet av främmande

lag må av rätten sökas, vare rätten, där ej lagens innehåll förut

är för rätten känt, pliktig att i sådan ordning därom söka underrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916. Ansökningar om

äktenskapsskillnad, som då äro beroende på Konungens prövning, så ock

mål om skillnad till säng och säte, som då äro vid domstol anhängiga,

skola handläggas och bedömas enligt äldre lag.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 29 käft. (AV 32.)

15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

i3:o) Lag

om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet.

Med upphävande av lagen den 8 juli 1904 om äktenskaps avslutande

inför svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet förordnas

härigenom som följer:

1 §•

Konungen äger uppdraga åt svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman

i främmande stat att förrätta vigsel mellan svenska undersåtar eller

mellan svensk undersåte och undersåte i främmande stat.

2 §•

Yigselförrättare, som i 1 § sägs, skall, då begäran om vigsel framställes,

tillse, att de trolovade äro oförhindrade att ingå äktenskap med

varandra. Trolovad, som är kyrkobokförd i svensk församling, vare pliktig

att inför vigsel t örrättaren förete äktenskapsbetyg; och skola de trolovade

i övrigt fullgöra vad enligt lag åligger dem, som vilja erhålla lysning

till äktenskap.

Har Konungen förordnat, att äktenskap ej må slutas i strid mot hinder,

som är stadgat i den främmande statens lag, lände det till efterrättelse;

och vare de trolovade pliktiga styrka frånvaron av sådant hinder, på sätt

Konungen föreskriver.

3 §•

Fullgöra de trolovade vad enligt 2 § åligger dem, och finner ej vigselförrättaren

hinder mot äktenskapet möta, utfärde han genast kungörelse

om äktenskapet, upptagande de trolovades fullständiga namn samt

ålder, födelseort, yrke och hemvist, så ock anvisning att hinder mot

äktenskapet må före viss dag anmälas hos honom. Kungörelsen skall

hållas anslagen å beskickningen eller konsulatet intill nämnda dag

samt, där så ske kan, på de trolovades bekostnad införas i tidning inom

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

varderas hemort så ock, i fall någon av dem inom ett år före det begäran

om vigsel framställdes haft sitt hemvist å annan ort, i tidning inom

sådan ort.

Har kungörelse varit anslagen utan att hinder mot äktenskapet

yppats, må vigsel ske, dock ej senare än tre månader efter det anslagstiden

utgick.

4 §•

Har lysning i laga ordning skett i svensk församling, och skall vigsel

förrättas inom tre månader efter lysningstidens utgång, äge vad i

2 § första stycket sägs ej tillämpning och skall kungörande enligt 3 §

ej ske.

5 §•

Då uppdrag att förrätta vigsel meddelas underordnad konsulär ämbetsman,

äge Konungen anförtro åt honom överordnad diplomatisk eller konsulär

ämbetsman att pröva, huruvida hinder mot äktenskapet möter, och

ombesörja äktenskapets kungörande.

6 §•

Vistas svenska undersåtar å ort utom Europa, avlägsen från svensk

beskickning eller konsulat, äge Konungen förordna svensk undersåte,

som ej är diplomatisk eller konsulär ämbetsman, att å den ort förrätta

vigsel mellan svenska undersåtar. År sådant förordnande meddelat,

tillkommer det den diplomatiske eller konsuläre ämbetsman, som Konungen

därtill utser, att pröva, huruvida hinder mot äktenskapet möter, och

ombesörja äktenskapets kungörande.

7 §•

Angående förrättande av vigsel enligt denna lag gällejvad i avseende

å borgerlig vigsel är i allmänhet stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916. Har kungörande

eller lysning skett före nämnda dag, må vigsel på det kungörande eller

den lysning äga rum inom tre månader därefter.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

B) att riksdagen, med anledning av ifrågavarande

proposition måtte för sin del dessutom antaga följande

förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 4 § i lagen om straff för ämbetsbrott av präst och

om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889.

{Nuvarande lydelse.) {Föreslagen lydelse.)

Präst, som lyser till äktenskap

eller förrättar vigsel då laga hinder

möter, eller i avseende å honom åliggande

anteckningar i kyrkobok angående

borgerliga förhållanden eller

meddelande av ämbetsbevis därom

gör sig skyldig till fel eller försummelse,

som kan medföra kränkning

av allmän eller enskild rätt, eller

begår fel eller försummelse i vården

och förvaltningen av egendom, som

han i kraft av sitt ämbete har om

händer, eller, där han är ledamot

av domkapitel, i denna sin egenskap

sig förbryter, dömes såsom i allmän

strafflag om brott av ämbetsmän är

stadgat.

Med upphävande av 25 kap. 4 §

strafflac/en förordnas härigenom, att

4 § i lagen om straff för ämbetsbrott

av präst och om laga domstol

i sådana mål den 8 mars 1889 skall

hava följande ändrade lydelse:

Präst, som lyser till äktenskap

eller förrättar vigsel då laga hinder

mot äktenskapet möter, eller viger utan

att lysning i stadgad ordning föregått,

eller eljest åsidosätter vad honom

i egenskap av vig sel förr ättare åligger,

eller i avseende å honom åliggande

anteckningar i kyrkobok angående

borgerliga förhållanden eller meddelande

av ämbetsbevis därom gör sig

skyldig till fel eller försummelse,

som kan medföra kränkning av allmän

eller enskild rätt, eller begår

fel eller försummelse i vården och

förvaltningen av egendom, som han

i kraft av sitt ämbete har om händer,

eller, där han är ledamot av

domkapitel, i denna sin egenskap sig

förbryter, dömes såsom i allmän

strafflag om brott av ämbetsmän är

stadgat.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets

(Nuvarande lydelse.)

Begår präst i sitt ämbete annan

förbrytelse, den där i allmän strafflag

eller annan till kyrkolag icke

hänförlig författning är uttryckligen

och särskilt nämnd såsom brott av

ämbetsman; straffes såsom i den lag

eller författning för varje fall sägs.

tlåtande Nr 32. 117

(Föreslagen lydelse.)

Begår präst i sitt ämbete annan

förbrytelse, den där i allmän strafflag

eller annan till kyrkolag icke

hänförlig författning är uttryckligen

och särskilt nämnd såsom brott av

ämbetsman; straffes såsom i den lag

eller författning för varje fall sägs.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1916.

C) att herr Lundgrens m. fl. motion, nr 196 inom

andra kammaren, icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd; samt

D) att de i anledning av förevarande proposition

i övrigt väckta motionerna, därest de icke kunna anses

besvarade genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte

till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 maj 1915.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Reservationer:

dels vid punkt A) av utskottets hemställan:

l:o) Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

1 KAP.

Vid 1 §.

av herr Petersson i Lidingö villastad, soin anfört:

På sätt den av lagberedningen förebragta utredning giver vid handen

föreligger — enligt gällande lag och högsta domstolens i senare tid tilllämpade

praxis — trolovning, då man och kvinna överenskommit att ingå

äktenskap och antingen slutit detta avtal i viss form eller ock givit offentlighet

åt överenskommelsen. Den form för trolovning, som anvisas i

giftermålsbalken, torde hava för länge sedan kommit ur bruk. I stället

har i den allmänna uppfattningen trolovningen kommit att förbindas därmed

att de trolovade gjort sin överenskommelse kunnig för utomstående;

de ha — som det heter i dagligt tal — på ett eller annat sätt eklaterat

sin förlovning. Någon verkligt bärande grund att, såsom i förslaget skett,

frångå denna hävdvunna uppfattning synes mig varken förefinnas eller

vara av lagberedningen angiven. Att åt varjehanda hemliga, understundom

rätt lösliga förbindelser eller utfästelser i fråga om blivande äktenskap

förläna trolovnings karaktär och rättsverkningar kan jag icke finna vare

sig nödigt eller lämpligt. »Den svenska lagstiftningen har — yttrar lagberedningen

å pag. 94 av sitt betänkande — alltid ogärna sett hemlighetsfullhet

i fråga om äktenskapsavtal, och domstolarna torde ganska väl ha

träffat lagens andemening, då de i de fall, där de av lagen anvisade formerna

ej iakttagits, tillmätt avgörande betydelse åt den omständigheten,

huruvida parterna låtit sina avsikter att med varandra ingå äktenskap

tydligt framgå för omgivningen eller tvärtom låtit sig angeläget vara att

förhemliga sina planer, huruvida de slutit och bekantgjort sin förbindelse

i de former, som i det dagliga livet brukas vid sidan av de i lag anvisade,

eller tvärtom visat motvilja mot att se de konventionella formerna tillämpade.

» Lagstiftaren bör, enligt min mening, icke bryta en sålunda uppkommen

och utvecklad rättsuppfattning, utan att synnerligen vägande skäl

därtill föranleda, och sådana skal finner jag icke vara förebragta. Visserligen

är jag ense med lagberedningen därutinnan, att det med nuvarande

seder och bruk icke låter sig göra att stadga en viss form för trolovnings
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

119

avtalet, vadan de yrkanden, som i sådant syfte framställts av vissa motionärer,

icke kunnat av mig biträdas, men däremot håller jag före, att nödig

varsamhet och hänsyn till rådande uppfattning kräver, att lagstiftningen

i nu ifrågavarande hänseende ansluter sig så nära som möjligt till det

bestående. Jag kan icke heller finna någon betänklighet mot att för laga

trolovning kräva ej allenast överenskommelse mellan man och kvinna om

blivande äktenskap med varandra, utan även att de gjort denna sin överenskommelse

kunnig för omgivningen på något brukligt sått såsom genom

växlande av ringar, meddelande i tidningar, tillkännagivande för vänner

och bekanta eller på annat sätt. Jag anser alltså, att 1 kap. 1 § i förevarande

lag bör innehålla, att trolovning är sluten, då man och kvinna

överenskommit att ingå äktenskap med varandra och gjort denna överenskommelse

kunnig.

Om trolovningens begrepp på detta sätt bestämmes, varder det

emellertid nödigt att för det fall, som i nu gällande lag omförmäles i

3 kap. 10 § giftermålsbalken — då man hävdat kvinna under äktenskapslöfte

— meddela särskilda bestämmelser, som skäligen tillgodose kvinnans

och barnets rätt. Den naturliga platsen för sådana bestämmelser synes

mig vara i 8 § promulgationslagen, där motsvarande stadganden meddelas

i fråga om hävd under trolovning. Det materiella innehållet av hithörande

o _ o

stadganden bör uppenbarligen vara ensartat. Dessa stadganden äro avsedda

att framdeles undergå omarbetning, och torde det vara lämpligt att

därvid i ett sammanhang behandlas allt som rör utom äktenskap hävdad

kvinnas och fött barns rätt.

Jag anser alltså, att utskottet bort hemställa,

a) att 1 kap. 1 § lagen om äktenskaps ingående

och upplösning skall erhålla följande lydelse:

»Trolovning är sluten, då man och kvinna överenskommit

att ingå äktenskap med varandra och gjort denna

överenskommelse kunnig.»

»b) att 8 § i lagen om vad iakttagas skall i avseende

på införande av lagen om äktenskaps ingående

och upplösning skall erhålla följande lydelse:

»I stället för vad---stadgas.

1. Barn som är avlat — — — med annan.

Vad sålunda--— nyss är sagt.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Barn som---i god tro. Lag samma

vare i fråga om barn, som avlats under äktenskapslöfte.

2. Avlar man barn med sin trolovade eller under

äktenskapslöfte eller i lönskaläge, därå sedan

trolovning eller äktenskapslöfte följer; upplöses

förbindelsen genom — — — hälften

därav.»

av herrar af Ekenstam, Trana och Gustafsson i Örebro, vilka instämt

uti vad herr Petersson i Lidingö villastad här ovan anfört;

av herr Pettersson i Bjälbo, som anfört:

Jag är ense med utskottet därutinnan att trolovningsavtalet ej bör

formbindas, d. v. s. göra dess laga rättsverkan beroende på den ena eller

andra formen för dess ingående.

Med hänsyn till den så ytterst vanliga hemliga förlovningen skulle

ett sådant lagbud otvivelaktigt medföra att kvinnan i många fall komme

att stå rättslös.

Såsom skäl för ett dylikt formstadgande har anförts, att kvinnan

väl kan behöva en erinran om vikten av att förse sig med bevis angående

mannens äktenskapslöfte. Detta kan nog vara riktigt, men med kännedom

om förhållandena i verkligheten torde man tryggt kunna påstå att ett

dylikt stadgande ej skulle medföra någon ändring i folkets vanor och

åskådningssätt.

Dock tror jag det vore lämpligt om man till paragrafen i dess föreslagna

lydelse fogade något direktiv angående lämpliga sätt för trolovnings

ingående.

Jag hyser ingen överdriven förhoppning beträffande möjligheten att

härigenom leda utvecklingen i önskvärd riktning, men jag anser att ett

sådant direktiv här är på sin plats och kan i någon mån bliva gagnande

och vägledande.

Én erinran i denna form synes mig medföra samma nytta, som

vissa motioner avse att vinna genom att forinbinda trolovningsavtalet,

utan att äventyra deras rätt, vilka i främsta rummet behöva lagens skydd.

På grund härav hemställer jag,

att riksdagen måtte för sin del besluta att § 1 i

förslaget till lag om äktenskaps ingående och upplösning

skall erhålla följande lydelse:

s. 121 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

121

»Trolovning är sluten då man och kvinna med

vittnen, ringväxling eller eljest bevisligen överenskommit

att ingå äktenskap med varandra.»

samt av herrar Gezelius och Valerius Olsson, som instämt i vad

herr Pettersson i Bjälbo här ovan anfört.

Dessutom har herr Lindhagen beträffande motiven till utskottets

förslag vid denna paragraf avgivit följande särskilda yttrande:

Lagstiftningens uppgift är att främja rätten. Den bör i sådant avseende

med anknytning till den allmänna rättsuppfattningen stödja och

vägleda rättsmedvetandet fram emot en allt fullkomligare rättsordning,

vars förnuftiga innehåll betjänas och ej behärskas av formerna.

De nordiska sakkunniga, som framlagt det ifrågavarande lagförslaget,

synas i stort sett varit besjälade av en sådan syn på sin uppgift. Ett

framstående uttryck för detta bemödande återfinnes enligt min uppfattning

i deras förslag, att trolovning skall anses sluten, då man och kvinna

överenskommit att ingå äktenskap med varandra.

Häremot har nu* av åtskilliga reservanter gjorts gällande att trolovning

icke må anses förverkligad utan att den tillika blivit på något sätt

kungjord. Denna sak synes till och med i en så allmänt mänsklig angelägenhet

arta sig till att bliva en partifråga. Trots de övervägande sympatier,

som även från en och annan av högerpartiets medlemmar gav sig

tillkänna inom utskottet till förmån för de sakkunnigas övertygelse, skall

nu äventyras att på denna punkt vi fortfarande giva vår hyllning åt formerna

samt tillintetgöra det vackra framsteg, varmed de sakkunniga velat

såsom ett motto inleda de nordiska ländernas blivande nya civilrättslagstiftning.

Det ligger en hög kultur uti en lagstiftning, som strävar att fastslå

tro och loven såsom det konstitutiva uti ett avtal mellan två kontrahenter

och i möjligaste mån inskränka de fall, då en loven är bindande

endast under förutsättning att den på samma gång iklätt sig vissa föreskrivna

former. Ett avtal om trolovning synes mig vara särdeles ägnat

att införlivas bland de formlösa överenskommelser, som respekteras allenast

på det givna ordets helgd. En sådan hänsyn ligger redan i detta avtals

övervägande andliga innehåll. Ingenting torde heller kunna mera sägas

vara i överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen och de livsförhållanden,

under vilka dylika avtal komma till stånd.

Ofta framhålles såsom en viktig angelägenhet att i lagstiftningsarbetet

tillvarataga nedärvda nationella värden av omistlig beskaffenhet.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 29 käft. (Nr 32). 16

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Det må då för detta fall erinras, att just det i lagförslaget ifrågasatta stadgandet

är ett genombrott ånyo av en på senaste tider i lagstiftningen bortglömd,

men i det dagliga livet upprätthållen skandinavisk åskådning vilken

i trolovningen och fordom till och med i äktenskapet såg en förbindelse, som

enligt sakens natur tillhörde privatlivet och icke till sin helgd fick rubbas

av yttre legala formaliteter. Det är så mycket mera nedslående att nu i

en ny lagstiftning om ett så ideellt avtal som det ifrågavarande dessa synpunkter

skola bliva förbisedda under det samtidigt i ett framlagt förslag

till nordisk lagstiftning om förmögenhetsrättsliga avtal på ett befriande

sätt brytes med vår formalistiska rättsskipning, som även emigrationsutredningen

tillägger en dryg andel i skulden att det växer så litet av verkligt

liv, upprättelse och uppfostran för folket på de samhälleliga markerna.

Det föreslås nämligen på olika sätt att tro och heder principiellt gälla

över varje formalhandling innefattande avtal och andra rättshandlingar på

förmögenhetsrättens område.

Man må för övrigt besinna, hurusom det av reservanterna fordrade

kungörandet innefattar ett åsidosättande av hänsyn, som just på detta

område visat sig alltid komma att göra sig gällande utan att taga något

som helst intryck av gällande tvångslagstiftning. '' Trolovningen är i sin

upprinnelse ett samförstånd av synnerligen intim natur, som kontrahenterna

särdeles ofta önska behålla och skydda såsom något dem allena

vidkommande värdefullt, vilket ej får utsättas för allmänhetens nyfikenhet eller

opåkallade ingripanden. Mycket ofta föreligga dessutom sådana förhållanden,

att de trolovade måste och med fog böra äga rätt att undvika dylikt

ingripande, som kan befaras på ett obehörigt sätt skola göra sig gällande.

Det invändes nu också, att det ifrågasatta ändringsförslaget bör

vara ägnat att i många fall skydda kvinnan såsom merendels den svagare

kontrahenten. Man torde emellertid med ännu större rätt kunna säga att

varje lagstiftning, som ej sätter tro och loven i högsätet, blir till sina verkningar

mest äventyrlig för den svagare och en tacksammare jordmån för

den, som kan och vill ensidigt draga sig undan sina utfästelser. För övrigt,

såsom redan erinrats, visa erfarenheterna på detta område att ingendera

kontrahenten och allra minst kvinnan vid dylika avtals ingående brukar

hänge sig åt någon juridisk omtanke, vilken så ofta måste ligga främmande

och även hämmande på ingående av ett förbund, som det borde ligga lagstiftningen

särskilt om hjärtat att befrämja. I alla dessa fall blir just den svagare

parten åsidosatt genom det föreslagna tillägget till förevarande paragraf.

Säkerligen hava reservanterna i sin uppfattning påverkats av det

bruk, som inom de förmögnare samhällsklasserna förekomma att i allmänhet

eklatera förlovningar, varmed också äro förbundna en del gärna sedda

s. 123 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

123

omkostnader, som inom dessa samhällsklasser äro övervinneliga. Inom

stora lager av befolkningen åtminstone på många orter är något kungörande

av förlovningar ej ens i allmänhet brukligt och som sagt bland alla

samhällsklasser förekomma ofta behjärtarisvärda fall, då ett påbjudet

kungörande skulle strida mot de trolovades berättigade intressen.

Dä således, såvitt jag förstår, reservanternas förslag är ägnat att

nedflytta den legala avtalslagstiitningen på ett lägre plan från det, varpå

de nordiska sakkunniga lyft upp densamma, du således lagen också skulle

bliva mindre värdefull såsom ett bidrag till folkets uppfostran till ett

upplivande av den gamla skandinaviska rättsuppfattningen att ett ord och

handslag vore orubbliga, och dä slutligen förslaget uppenbarligen i inledningen

till den nya nordiska civilrätten vill skatta företrädesvis åt de förmögnare

samhällsklassernas vanor och åskådningssätt samt därigenom ger

en viss befogenhet åt det travesterande påståendet att vår lag företrädesvis

är Sveriges »rikes» lag, har jag förenat mig i utskottets hemställan om

godkännande av den kungliga propositionen på denna punkt.»

Vid 3 §

av herr Petersson i Lidingö villastad, som anfört:

Visserligen lärer det kunna antagas, att kvinna, som under trolovningstiden

blivit hävdad av mannen, sedermera, om trolovningen brytes

och mannen huvudsakligen bär skulden därtill, i regel ej kommer att av

honom kräva skadestånd i annat fall än då hävdandet haft till följd att

kvinnan bliyit rådd med barn. Men att uttryckligen inskränka lagbudets

tillämplighet till dylikt fall torde dock ej vara tillrådligt. Sådant kan

nämligen föranleda, att uppfattningen av det här stadgade skadeståndets

natur kommer att, kvinnan till skada, bliva den, att kvinnan ej bör tillläggas

annat skadestånd än det, som betingas av hennes kostnader och

lidande under och i anledning av barnsbörden. Förslagets innebörd är

emellertid en annan: skadeståndet kan och bör innebära en ersättning även

för det lidande som kan anses vållat av en så intim förbindelses hävande

över huvud taget. I allt fall kan i undantagsfall föreligga sådana omständigheter

— exempelvis om lägersmålet för kvinnan medfört könssjukdom,

som för henne grundlagt långvarigt och allvarsamt men — att hon

kan vilja göra skadeståndsanspråk gällande. Visserligen är det sant, att

skadeståndsskyldighet för överförande av könssjukdom kan och antagligen

även varder mera allmänt ordnad i annat sammanhang, men intill dess så

skett lärer den möjlighet att utkräva dylikt skadestånd, som anvisas i förevarande

§, sådan den föreligger enligt Kungl. Maj:ts förslag, böra hållas

öppen. Jag hemställer alltså,

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

att förevarande 3 § bort av utskottet tillstyrkas i

enlighet med den lydelse den har i Kungl. Maj:ts förslag.

av herrar Gezelius, Pettersson i Bjälbo och Gustafsson i Örebro, som

instämt uti vad herr Petersson i Lidingö villastad här ovan anfört;

av herr af Ekenstam, som med instämmande av herrar Trana och

Valerius Olsson anfört:

Den skadeståndsrätt, som lagen här vill giva en trolovad kvinna,

som av mannen under trolovningstiden blivit hävdad, bör rättvisligen utsträckas

jämväl till det fall att hävdandet föregått trolovningen. Har

nämligen denna tillkommit efter hävdandet, synes det vara fullt överensstämmande

med hela lagförslagets anda och mening, att kvinnan skall, om

trolovningen brytes, hava samma rätt som om hon först under trolovningstiden

blivit hävdad.

Jag tillåter mig därför hemställa

att 1 kap. 3 § måtte erhålla följande lydelse:

»Har trolovad kvinna före eller under trolovningstiden

blivit hävdad av mannen; brytes trolovningen, och

bär mannen huvudsakligen skulden därtill, give han

henne skäligt skadestånd.

Är trolovad eljest — — — äktenskapet.»

samt av herr Alexanderson, som anfört:

Den av utskottet i förevarande § föreslagna ändring, enligt vilken

skadeståndsrätt efter första stycket skulle tillkomma kvinnan endast i det

fall att hon blivit rådd med barn, kan jag icke biträda, utan hemställer

om bifall till det kungl. förslaget i denna punkt oförändrat.

Utskottet har ansett det kunna befaras att förslagets ståndpunkt

skulle giva upphov åt den föreställning att här stadgades ersättning för

det beviljade könsumgänget och tanken alltså ledas till ett slags legaliserad

prostitution. Men för en dylik rå uppfattning kan jag för min del icke

finna, att bestämmelsen giver det ringaste stöd. Det är ju ingalunda

själva könsförbindelsen mellan de trolovade, och ännu långt mindre könsförbindelse

utom äktenskapet överhuvud, som enligt förslaget grundar

skadeståndsrätt; utan grunden är den att efter det kvinnan av det ingångna

trohetsförbundet låtit sig förledas att hängiva sig, trolovningen genom

mannens förvållande brytes. Och visserligen torde utskottet hava fullt fog

s. 125 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

125

för sitt antagande, att även om Kungl. Maj:ts förslag bleve lag, det ytterst

sällan skulle inträffa, att skad estån dsrätt enligt första stycket komme att

göras gällande i andra fall än då havandeskap följt. Men därav följer

alldeles icke, att ändringen korn me att sakna praktisk betydelse. Denna

betydelse är nämligen att söka på annat håll; den gäller främst omfattningen

av det skadestånd, som tillinätes den förorättade kvinnan. Bestämmer

man förutsättningen för skadeståndsrätten i enlighet med utskottets

förslag, blir därav en följd, att domstolarna föranledas att utdöma

ersättning endast för eventuellt liden ekonomisk skada och för kroppsligt

lidande. Den övergivna kvinnan kan däremot då ej tillerkännas den satisfaktion

för den mot henne begångna oförrätten, vilken det kungl. förslaget

med allt skäl avser att pålägga mannen.

Vid 4 §.

av hei*r Petersson i Lidingö villastad, som, i överensstämmelse med

vad av honom här ovan vid 3 § anförts, ansett,

att 4 § andra stycket bort av utskottet tillstyrkas

sådant det lyder i Kungl. Maj:ts förslag med allenast

den ändring, att orden *tjuguett år* utbytas mot

»aderton år*.

samt av herrar af Ekenstam, Trana, Gezelius, Valerius Olsson, Pettersson

i Bjälbo och Gustafsson i Örebro, som instämt uti vad herr Petersson

i Lidingö villastad här ovan anfört.

2 KAP.

Vid 2 §.

av herr Gezelius, som, under hänvisning till vad han nedan vid

rubriken till 6 kap. anfört, hemställt, att ordet »separation» i tredje stycket

måtte utbytas mot »hemskillnad». %

Vid 7 och 8 §§.

av herr Gezelius, som anfört:

Ett eftergivande av gällande skyldskapshinder för äktenskaps ingående

mellan ett syskon och det andras avkomling är från rashygienisk

synpunkt icke tillrådligt och är icke heller av en förändrad åskådning hos

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

vårt folk motiverad. Då den här ifrågasatta ändringen icke heller synes

mig vara av behovet påkallad, har jag ansett att i stället för 7 och 8 §§

borde antagas en paragraf av följande lydelse:

»7 §.

Äktenskap vare förbjudet

1. mellan dem som äro i rätt upp- och nedstigande

släktskap med varandra,

2. mellan syskon, samt

3. mellan ett syskon och det andras avkomling.»

Vid bifall härtill skulle kapitlets återstående paragrafer

erhålla ändrad nummerordning.

Vid 11 §.

av herr Gezelius, som anfört:

Ur ordningssynpunkt och särskilt med hänsyn till den emot nu

gällande lag förändrade ståndpunkt lagförslaget intager i avseende å rätt

för den, som brutit äktenskapet med hor, att ingå nytt äktenskap, synes

mig att, jämte den i förslaget för kvinna, som varit gift, angivna, en allmänt

gällande minsta väntetid för nytt äktenskaps ingående böra stadgas

för såväl man som kvinna, som förut varit gift. Förbudet att inom denna

väntetid ingå nytt äktenskap bör emellertid, där särskilda omständigheter

sådant föranleda, kunna av Konungen eftergivas. Jag har därför ansett,

att förevarande paragraf (10 § motsvarande förslagets 11 §) bort erhålla följande

lydelse:

»Kvinna — — — (lika med utskottets förslag)

— — — upphörde. Ej må man eller kvinna, som varit

gift, i något fall utan Konungens tillstånd träda i nytt

gifte, innan tre månader förflutit från äktenskapets

upplösning.»

av herrar af Ekenstam och Trana, som instämt med herr Gezelius

i denna punkt; samt

av herr Valerius Olsson, som instämt i vad herr Gezelius här ovan

anfört med den ändringen, att orden »tre månader» utbytas mot »sex

månader».

s. 127 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

127

Vid detta kapitel har dessutom herr af Ekenstam, med vilken herrar

Trana, Valerius Olsson och Gustafsson i Örebro instämt, anfört:

Från åtskilliga håll har påyrkats att den form som i vår nuvarande

lagstiftning finnes under namn av ofullkomnade äktenskap jämväl för

framtiden måtte behållas. Verkande skäl hava emellertid anförts mot ett

sådant bibehållande av en lagstiftning, som i mycket är föråldrad och ineffektiv.

Genom ett lämpligt tilläggsstadgande i 2 kap. kan emellertid en

viss ersättning för de ofullkomnade äktenskapen vinnas, utan att därför

behöver medfölja en del av dessa äktenskaps med rätta klandrade verkningar.

Har nämligen trolovad kvinna före eller under trolovningstiden blivit

hävdad av mannen, råder onekligen mellan dem en förbindelse av den art,

att den bör utgöra hinder för mannen att ingå äktenskap med en annan

kvinna, så länge någon förpliktelse på grund av den förra förbindelsen

kvarstår. Emellertid lärer det icke vara anledning att fordra denna förbindelses

upplösning genom domstols eller annan myndighets åtgärd. Men

så mycket torde böra fordras, att mannen, innan han ingår äktenskapet

med en annan kvinna och ikläder sig därmed förenade ekonomiska förpliktelser,

skall hava fullgjort de förpliktelser av enahanda art, som följa

av den förra förbindelsen. För att dock icke för mycket försvåra ingåendet

av äktenskap, bör emellertid åsyftade bevisning kunna ersättas av

intyg om kungl. dispens.

Jag tillåter mig därför föreslå

att i 2 kap. intages en paragraf av följande lydelse:
-

»12 §.

År mannen dömd till skadestånd jämlikt 1 kap.

3 § första stycket eller är stämning i sådant mål honom

delgiven, må han ej utan Konungens tillstånd ingå

äktenskap med någon annan innan skadeståndet blivit

guldet eller antaglig säkerhet därför ställd eller ock talan

om skadestånd genom laga kraftvunnen dom ogillats.»

3 KAP.

Vid 2 § 5 mom. andra stycket.

av herr af Ekenstam, som anfört:

Lagförslagets stadgande att jämväl trolovad kvinna skall avgiva

skriftlig försäkring på heder och samvete att hon, såvitt henne är veter
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

ligt, icke lider av könssjukdom i smittosamt skede, är för mig så motbjudande

att jag måste yrka dess borttagande. Jag hemställer alltså,

att 3 kap. 2 § 5 mom. andra stycket måtte erhålla

följande lydelse:

»Trolovad man skall ock avgiva skriftlig försäkran

— — — — i smittosamt skede.»

lydelse:

samt av herr Trana, som ansett att detta stycke bort erhålla denna

»Trolovad skall antingen — — smittosamt skede

eller ock förete läkarebevis därom.»

Vid 2 § 6 mom.

av herr Gezelius, som anfört:

I enlighet med mitt yrkande vid 2 kap. 7 och 8 §§ har jag avsett

att detta moment borde erhålla följande lydelse:

»6 mom. En var — — — (lika med utskottets

förslag) — — — besvågrade, som i 2 kap. 7 eller 8 §

sägs.»

Vid 2 § 8 mom.

av herr Gezelius, som anfört:

I enlighet med mitt yrkande vid 2 kap. 11 § bör detta moment

erhålla följande avfattning:

»5 mom. Har trolovad varit gift, och utvisa ej

kyrkoböckerna eller intyg, som i 1 mom. sägs, att

hinder till följd av stadgandet i 2 kap. 10 § ej föreligger,

skall han styrka, att sådant hinder ej möter.»

Dessutom har herr af Ekenstam, med instämmande av herrar Trana,

Valerius Olsson och Gustafsson i Örebro, vid 2 § anfört:

I samband med det yrkande, som jag ovan framställt, att i 2 kap.

skulle intagas en ny paragraf — 12 §, — avsedd att hindra man ingå

äktenskap innan han ordnat sina ekonomiska angelägenheter med den

s. 129 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

129

kvinna, med vilken han förut varit trolovad, men med vilken han icke

tänker ingå äktenskap, synes vara lämpligt,

att i slutet av 3 kap. 2 § insätta ett moment av

denna lydelse:

».9 inom. Mannen skall avgiva skriftlig försäkran

på heder och samvete att han icke häftar för skadestånd,

varom i 1 kap. 3 § första stycket sägs, och att

rättegång i sådant mål icke är mot honom anhängig

eller ock styrka att han ställt antaglig säkerhet för

skadeståndet eller, om han det ej kan, att Konungen

ändock funnit skäligt tillåta äktenskapet.»

Vid 3 §.

av herr Valerius Olsson, som anfört:

Hår föreslås, att lysningssedel skall efter utfärdandet kungöras i

kyrkan »nästföljande tre söndagar». Erfarenheten synes icke giva stöd åt

kravet att frångå nu gällande bestämmelser, enligt vilka, därest kontrahenterna

så'' önska, lysningens kungörande kan börja annan söndag än den

som följer näst efter dess uttagande. Jag har därför ansett, att utskotett

bort föreslå

sådan ändring i och tillägg till paragrafen, att

orden »nästföljande tre söndagar» utbytas mot »tre söndagar

i rad».

Vid 3 och 7 §§.

av herr Petersson i Lidingö villastad, som anfört:

I motionen har påpekats, att av förslagets bestämmelser om äktenskapshinder

följer den oegentlighet i avseende på lysning till äktenskap,

att sådan lysning kan äga rum samtidigt för exempelvis samma man med

olika kvinnor, varefter han kan gifta sig med endera av dem, och har påyrkats

ändring i förslaget i syfte att förebygga ett dylikt stötande förhållande.

Att såsom i utskottets motivering gjorts gällande sådant ofog skulle

vara förhindrat genom förbudet mot tvegifte, synes mig tvivelaktigt, då

detta förbud givetvis hänför sig till den akt, som konstituerar äktenskapet,

och icke till åtgärder av en eller annan art, som till tiden föregå vigseln

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 samt. 29 käft. {Nr 32.) 17

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

och som naturligtvis bliva utan all verkan om intet äktenskap kommer till

stånd. Lika tvivelaktigt finner jag ock utskottets antagande, att Kungl.

Maj:t skulle kunna genom administrativa förordnanden skapa betryggande

garantier. Utskottet har även medgivit, att lagförslaget ej lägger hinder

i vägen för åtgöranden i nu ifrågavarande hänseende, som, om de skulle

förekomma, måste betecknas som synnerligen olämpliga och beklagliga.

Jag anser alltså, att utskottet bort i anledning av förutberörda motioner

tillstyrka riksdagen att antaga nu ifrågavarande paragrafer i följande

lydelse:

§ 3.

»Hava de trolovade — — — lika med utskottets

förslag---tre söndagar.

Sedan lysning skett, äge ej mannen eller kvinnan

erhålla lysning till annat äktenskap, förrän tre månader

förflutit från sista lysningsdagen, med mindre den andra

trolovade avlidit.»

7 §.

»Aktenskapsbetyg--— ingås.

Den som--— anmälas.

Har sådan kungörelse skett, må nytt äktenskapsbetyg

ej utfärdas, förrän tre månader förflutit från kungörandet

eller, där lysning tillkommit, från sista lysningsdagen,

med mindre den andra trolovade avlidit.»

av herrar af Ekenstam, Trana, Gezelius, Pettersson i Bjälbo och

Gustafsson i Örebro, som instämt i vad herr Petersson i Lidingö villastad

här ovan anfört; samt

av herr Valerius Olsson, som under hänvisning till vad han i sin

reservation vid 3 § anfört i fråga om uttrycket »nästföljande tre söndagar»

i övrigt instämt i vad herr Petersson i Lidingö villastad här ovan anfört,

dock med yrkande, att orden »tre månader» måtte i båda paragraferna utbytas

mot »sex månader».

s. 131 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

131

4 KAP.

Vid rubriken.

av herr Gezelius, som anfört:

Att för den akt, genom vilken äktenskap ingås, i lagtexten använda

eu gemensam beteckning, oavsett om förrättningen verkställes i kyrklig

eller borgerlig forum, synes mig med lagens ståndpunkt i övrigt följdriktigt

och jämväl från praktisk synpunkt lämpligt.

Detta kan emellertid vinnas genom att, såsom beteckning härför

använda det sedan urgamla tider och allt fortfarande i svenskt språk och

svensk lag begagnade ordet giftermål.

Härmed undviker man ock att använda beteckningen vigsel för ett

i borgerlig form förrättat giftermål, vilket åtminstone inom stora kretsar

av vårt folk är ägnat att verka stötande.

Med denna uppfattning har jag ansett,

att rubriken till 4 kap. bort hava följande lydelse:

»Om äktenskaps ingående».

samt att förslaget i övrigt bort hava därav föranledda

förändrade avfattning, som framgår av härvid

fogad bilaga (Bil. A.); samt

av herr Valerius Olsson, som instämt i herr Gezelius’ yrkande här

ovan med den ändringen,

att 4 kap. 2 § första raden bort äga denna lydelse:

»Kyrkligt giftermål genom vigsel må äga ruin:».

Vid 2 §.

av herr Valerius Olsson under hänvisning till hans här ovan vid

rubriken avgivna reservation;

av herrar Pettersson i Södertälje och Schotte, som med instämmande

i huvudsak av herrar Lindhagen, Lindqvist i Stockholm och Persson i

Norrköping, anfört:

Vi äro ense med utskottet därom att rätt till erhållande av statskyrklig

vigsel endast bör äga rum i de fall, då bägge kontrahenterna äro

medlemmar av svenska kyrkan eller den ena är medlem därav och den

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

andra tillhör annat kristet trossamfund. Men vi kunna icke biträda utskottets

mening att såsom medlem av svenska kyrkan i detta avseende endast

skall anses den som blivit döpt. Utskottet har till stöd för denna

mening huvudsakligen anfört det skälet, att då präst enligt förslaget icke

skulle kunna på grund av samvetsbetänkligheter vägra sin församlingsbo

vigsel, det vore billigt att ej giva stadgandet eu innebörd, som skulle

strida mot en tämligen enhällig uppfattning inom kyrkan. Häremot må

emellertid erinras, att även om inom kyrkan finnes en utbredd mening

om lämpligheten att i förevarande hänseende taga begreppet »medlem av

svenska kyrkan» i en mera inskränkt bemärkelse än eljest, härav icke nödvändigtvis

behöver följa, att den enskilde prästmannen skulle hysa samvetsbetänkligheter

mot att viga två icke inom kyrkan döpta kontrahenter,

därest sådant av den borgerliga lagen ålades honom. Även enligt utskottets

förslag skulle ju präst vara skyldig att viga två hans församling tillhörande

personer, oaktat den ena av dessa icke blivit inom svenska kyrkan

döpt. Det borde då icke möta avsevärt större betänkligheter för honom

att viga, då bägge kontrahenterna, ehuru tillhörande statskyrkan, icke

blivit enligt dess ritual döpta.

Vad som giver denna fråga en ganska stor praktisk betydelse är

den omständigheten att många personer, tillhörande statskyrkan och i allt

väsentligt omfattande dess troslära, undergått s. k. lekmannadop, vilket

torde innebära, att de anses såsom icke inom kyrkan döpta. Att utesluta

sådana personer från rätten att erhålla statskyrklig vigsel utom i de fall,

då med kontrahenten blivit döpt inom statskyrkan, synes oss innebära en

av förhållandena ej påkallad hårdhet. Lagrådet anför i detta avseende

dock utan att framställa något yrkande:

»Med hänsyn till de stridiga meningar, som sedan lång tid tillbaka

gjort sig gällande angående dop, förrättat av lekman, och angående den

ställning kyrkan härvidlag bör intaga, låter det sig icke förnekas, att åtskilliga

svårigheter skulle undgås, om man helt och hållet utmönstrade

detta villkor för vigsels erhållande.»

I överensstämmelse med detta lagrådets uttalande hemställa vi,

att punkten »Vad nu är sagt om medlem avsvenska

kyrkan skall icke tillämpas å den som ej är

döpt» måtte utgå.

samt av herr Stärner, som förklarat sig instämma med herrar

Pettersson i Södertälje och Schotte i ovanstående reservation.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

133

Vid 6 § andra stycket.

av herr Valerius Olsson, som anfört:

Här föreslås lysningens giltighetstid till tre månader. I motioner,

undertecknade av samtliga prästmän inom riksdagen, frarnhålles, att denna

giltighetstid torde böra bestämmas till sex månader. Det kan nämligen,

påpeka motionärerna, under vissa omständigheter möta oövervinneliga svårigheter

att inom tre månader efter sista lysningsdagen ingå äktenskap;

detta gäller särskilt vissa skogsarbetare i de nordliga trakterna, fiskarbefolkningen

och sjömän. Aven visar erfarenheten, att liknande hinder i

vilken församling som helst ofta uppstå på grund av inträffande arbetslöshet,

sjukdom, tillfällig bortovaro av olika anledningar in. m. Att kräva

äktenskapets ingående inom en tid av tre månader efter sista lysningsdagen

komme därför att i många fall bereda allmänheten olägenheter av påtaglig

art. Jag har därför ansett, att utskottet bort föreslå,

att orden »tre månader» ändras till »sex månader».

Vid 8 § fjärde stycket.

av herr Valerius Olsson, som anfört:

Här föreskrives, att präst, som förrättat vigsel, skall ofördröjligen

giva makarna bevis därom. En sådan föreskrift finnes icke i nu gällande

äktenskapslagstiftning och har icke heller visat sig av någon erfarenhet

påkallad. Det måste anses fullt tillräckligt och betryggande, att den

prästerlige vigselförrättaren är, såsom nu gällande bestämmelser föreskriva,

skyldig att ombesörja vigsels införande i ministerial- och kyrkobok. Naturligtvis

bör det dock åligga honom att, på därom framställd, särskild

begäran, utfärda bevis om förrättad vigsel.

På grund härav har jag ansett, att utskottet bort föreslå,

att nämnda föreskrift erhåller följande lydelse:

»Präst, som förrättat vigsel, give makarna, där så äskas,

ofördröjligen bevis därom.»

samt av herr Trana, som instämt i vad herr Valerius Olsson här

ovan anfört.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

5 KAP.

Vid 1 §.

av herr Gezelius, som anfört:

På sätt jag vid 2 kap. 7 och 8 §§ angivit har jag ansett hinder

fortfarande böra stadgas för äktenskap mellan ett syskon och det andras

avkomling. Ett dylikt hinder torde emellertid av praktiska hänsyn icke

böra föranleda upplösning av ett äktenskap, som det oaktat kommit till

stånd. Jag har därför ansett att denna § bort hava följande lydelse:

»Har äktenskap slutits, ändå att däremot var hinder,

som sägs i 2 kap. 7 § 1 eller 2, 8 eller 9 §, skall

till återgång dömas.

För hinder, som avses i 2 kap. 9 § äge dock återgång

ej rum, där det tidigare äktenskapet är upplöst

utan att talan om återgång blivit väckt.

Allmän åklagare vore pliktig yrka äktenskaps återgång;

och må talan därom föras jämväl av vardera

maken samt för hinder, som avses i 2 kap. 9 §, av

den omgiftes make i det tidigare giftet.»

Vid 9 §.

av herr Gezelius, som anfört:

Vid bifall till mitt vid 2 kap. 7 och 8 §§ framställda yrkande bör

i denna paragrafs fjärde stycke orden »i 2 kap. 10 §» utbytas mot orden

i »2 kap. 9 §».

6 KAP.

Vid rubriken.

av herr Gezelius, som anfört:

Ordet »separation» såsom uttryck för äktenskaplig sammanlevnads

hävande har jag från flera synpunkter ansett mindre lämpligt och därför

s. 135 Kontrollera mot PDF

Jjagutskottets utlåtande Nr 32.

135

höra utbytas mot ordet »hemskillnad», som i analogi med äktenskapsskillnad

oeh boskillnad utan svårighet torde vinna burskap i språket.

Rubriken till 6 kap. bör i enlighet härmed erhålla följande lydelse:

»Om hemskillnad och äktenskapsskillnad.»

Därjämte borde ordet separation utbytas mot ordet

hemskillnad i samtliga förevarande lagförslag på sått

härvid fogade bilaga utvisar. (Bil. A.)

samt av herrar af Ekenstam, Söderbergh, Trana, Stärner och Alexanderson,

som instämt uti vad herr Gezelius här ovan anfört.

Vid 1 §.

av herrar Persson i Norrköping och Lindqvist i Stockholm, som

anfört:

Lagberedningen har anfört synnerligen bärande skäl för att separation

skall erhållas när tvenne makar därom äro överens samt att vid

sådant förhållande undersökning eller prövning av skälen därför icke må

ifrågakomma av domstol eller annan myndighet. Den gemensamma viljeförklaringen

från de i övrigt oense makarna om att erhålla skilsmässa

anses utgöra en synnerligen stark presumtion för att äktenskapet är ohållbart

och krav på ett ytterligare förebringande av bevisning innebär en

onödig och ofta hänsynslös hårdhet mot de i de flesta fall redan förut hårt

prövade makarna. På grund härav ha vi icke kunnat biträda den av lagutskottet

vidtagna förändringen av Ivungl. Maj:ts förslag till 6 kap. 1 §,

första delen. Denna förändring torde nämligen i praktiken kunna komma

att innebära ej blott en lystringssignal till parterna som vilja separation

utan även i viss mån presumera en rätt för såväl domstol som medlare

att ingå i undersökning om och prövning utav huruvida, enligt deras uppfattning,

tillräcklig »djup och varaktig söndring» föreligger eller ej. Vi

yrka alltså,

att riksdagen måtte, i överensstämmelse med Kungl.

Maj:ts förslag, besluta att 6 kap. 1 § skall erhålla följande

lydelse:

»Makar, som finna sig ej kunna fortsätta den

äktenskapliga sammanlevnaden, äge, när de äro ense

därom, vinna rättens dom å sammanlevnadens hävande

(separation).»

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Vid 2 §.

av herrar Pettersson i Södertälje och Schotte, som med instämmande

i huvudsak av herrar Lindhagen, Lindqvist i Stockholm och Persson i Norrköping,

anfört:

I denna paragraf stadgas rätt för den ena maken att erhålla separation

under följande förutsättningar:

a) då andra maken gör sig skyldig till grov försummelse av sin plikt

att försörja maka eller barn,

b) då andra maken eljest i märklig män eftersätter sina plikter mot

familjen,

c) då andra maken är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel,

d) då andra maken för ett lastbart liv, samt

e) då på grund av stridighet i lynne och tänkesätt eller av annan

orsak uppstått djup och varaktig söndring mellan makarne.

I den sålunda medgivna rätten till separation göres emellertid den

väsentliga inskränkningen, att separationen ej får beviljas, där med hänsyn

till den sökande makens eget förhållande eller andra särskilda omständigheter

ändock skäligen kan fordras, att han fortsätter sammanlevnaden.

Lagberedningen, som något olika formulerat inskränkningen i rätten

till separation å ena sidan för fallen a)—d) och å andra sidan för fallet

e), anförde till stöd för den föreslagna begränsningen bl. a. följande:

»Att göra regeln om rätt till separation av förevarande anledningar

(= fallen a)—d) här ovan) alldeles ovillkorlig har dock icke ansetts tillrådligt.

Det kan i följd av särskilda omständigheter hända, att en förseelse

av sådan art som här avses, i något fall icke är ägnad att inverka

vidare störande på det äktenskapliga livet eller i allt fall icke bör grundlägga

rätt för den skyldiges make att vinna separation. Så t. e. kan det, om

den som är hemfallen åt dryckenskap blivit internerad på en vårdanstalt,

vara lämpligt att avvakta resultatet av den kur han där får genomgå, innan

separation medgives. Anledning att vägra separation kan ock vara, att

den som framställer påstående därom, själv givit anledning till den andres

förseelse eller deltagit däri eller gjort sig skyldig till samma eller liknande

förhållande. — — — — Det kan —--— icke vara riktigt, att den,

vilken själv genom sådan förseelse som i första stycket omförmäles, eller

genom annat sitt förhållande övervägande är anledning till att äktenskapet

fått den angivna gestaltningen, skall få en ovillkorlig rätt att mot den

andres vilja tilltvinga sig separation och med hänsyn till stadgandet i 3 §

i följd därav även äktenskapsskillnad.»

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Såväl mot lagberedningens som mot propositionens och utskottets

förslag i ifrågavarande avseende synes den anmärkningen kunna framställas,

att makes rätt att erhålla separation därigenom inskränkts på ett sätt,

som i tillämpningen lätt kan leda till obillighet och hårdhet mot den som

söker separation. Om nämligen den ena maken gjort sig skyldig till »grov

försummelse» av sina plikter eller är »hemfallen åt missbruk av rusgivande

medel» eller »för ett lastbart liv», måste detta enligt vårt förmenande innebära

en så väsentlig rubbning av grundvalarna för den äktenskapliga sammanlevnaden,

att den andra maken bör tillerkännas ovillkorlig rätt att få

denna åtminstone provisoriskt hävd. Den omständigheten att den separationssökande

maken själv icke kan sägas vara utan all skuld utgör icke en

tillräcklig anledning för samhället att genom sina myndigheter tvångsvis

uppehålla en förbindelse som under angivna förhållandan måste te sig som

»en vrångbild av ett äktenskap». Detsamma synes även gälla för det fall,

att, utan grov förseelse å någondera makens sida, mellan makarne uppstått

»djup och varaktig söndring». Den ena makens uppgift att samlivet med

den andra under angivna förutsättning är outhärdligt bör enligt vår mening

tillerkännas vitsord. En domstols möjligheter att i mål av dylik ömtålig

art skilja sant från osant och tränga till bottnen av skuldfrågan äro

givetvis mycket begränsade; och ett rättens utslag att det »skäligen kan

fordras, att sammanlevnaden skall fortsättas», måste därför ej sällan komma

att te sig såsom verklig grymhet mot den separationsyrkande. Särskilt

skulle detta bliva fallet, då denne, kanske till följd av de olyckliga förhållandena

inom äktenskapet, vänt sin håg åt annat håll samt domstolen

möjligen i anledning härav skulle finna honom »på grund av sitt eget förhållande»

ej förtjäna att få sin ansökan beviljad.

För övrigt må i detta sammanhang erinras, att separation ingalunda

är detsamma som äktenskapsskillnad. »Separationen skall», säger lagberedningen,

»väsentligen tjäna det ändamål att giva makarne tillfälle att lugnt

överväga, huruvida en ifrågasatt skilsmässa verkligen kommer till stånd.

Intet hindrar emellertid, att den kommer till användning, utan att syftet

är att vinna äktenskapsskillnad. Sålunda kan den begagnas för att bereda

ena maken, särskilt hustrun, skydd mot den andra och rätt till erhållande

av understöd av denne.» Det sålunda angivna syftet med separationsinstitutet

kan lätt komma att förfelas, om rätten till separation i så hög

grad som i förslaget skett göres beroende av domstolens diskretionära

O O o

prövning.

Mot den av oss här företrädda meningen kan ej med fog invändas,

att dess tillämpande skulle leda till »allmän löslighet i de äktenskapliga

förhållandena» eller »förringande av äktenskapets helgd» eller dylikt. KraBihang

till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 29 käft. (Nr 32.) 18

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

vet på föregående medling, tvånget att styrka vissa särskilt angivna förhållanden

för att separation må erhållas och nödvändigheten att låta åtminstone

ett år efter separationens beviljande förflyta, innan skilsmässa

kan begäras, böra nämligen tillsammans utgöra en mycket effektiv tygel

på lättsinne och förhastande i dylika allvarliga angelägenheter.

Vi föreslå alltså,

att förevarande lagrum måtte erhålla följande

ydelse:

»Gör ena maken sig skyldig till grov försummelse

av sin plikt att försörja andra maken eller barnen, eller

åsidosätter han eljest i märklig mån sina plikter mot

dera, eller är han hemfallen åt missbruk av rusgivande

medel, eller för han ett lastbart liv, äge andra maken

vinna separation.

Har på grund av stridighet i lynne och tänkesätt

eller av annan orsak uppstått djup och varaktig

söndring mellan makarne, och vill endera erhålla separation,

vare därtill berättigad.»

samt av herrar Söderbergh och Stärner, som förenat sig med herrar

Pettersson i Södertälje och Schotte i ovanstående reservation.

Vid 4 §.

av herrar Pettersson i Södertälje och Schotte, som, med instämmande

i huvudsak av herrar .Lindhagen, Lindqvist i Stockholm och Persson i

Norrköping, anfört:

Beträffande denna paragraf hava två av lagrådets ledamöter avgivit

följande yttrande:

»I enlighet med vad vid 2 § blivit av oss erinrat hemställes om uteslutande

av den gjorda begränsningen av den huvudsakligen skyldiga makens

rätt att vinna äktenskapsskillnad efter det sammanlevnaden faktiskt

varit på grund av söndring hävd tre år. Föreligger berörda faktum, synes

därutöver icke erfordras bevisning om söndringens allvarliga karaktär.

Någon förhoppning om förbättring av makarnas inbördes förhållande och

åstadkommande av eu tillfredsställande sammanlevnad torde då ej längre

vara för handen.»

s. 139 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

139

I anslutning till det sålunda gjorda principuttalandet och under

åberopande jämväl i tillämpliga delar av vad vi här ovan anfört i reservationen

vid 2 § föreslå vi,

att nu förevarande paragraf måtte erhålla följande

lydelse:

»Där makar utan dom å separation på grund av

söndring leva åtskilda sedan minst tre år, äge en var av

dem vinna äktenskapsskillnad.»

samt av herrar Söderbergh och Stämer, som förenat sig med herrar

Pettersson i Södertälje och Schotte i ovanstående reservation.

Vid § 7.

av herr Gezelius, som anfört:

Vid bifall till mitt vid 2 kap. 7 och 8 §§ framställda yrkande bör

i denna paragraf orden »i 2 kap. 10 §» utbytas mot orden »i 2 kap. 9 §».

7 KAP.

Vid 8 §.

av herr Lindhagen.

2:o) Lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om

äktenskaps ingående och upplösning.

Vid 2 §.

av herr Valerius Olsson, som anfört:

Herr Rydholm har i sin motion föreslagit, att orden »15 och 16 kap.

Kyrkolagen» skola utgå eller ock förses med tillägget: »i vad de strida

mot denna lag». Emot upphävandet av 15 och 16 kap. Kyrkolagen hava

även domkapitlen i Uppsala, Växjö och Lund samt hovkonsistoriet uttalat

sig. Lagutskottet framhåller häremot, att, »då förhållandet mellan den

borgerliga och kyrkliga lagens motstridande regler aldrig blivit på lagstiftningens

väg klarlagt, hava missförstånd och osäkerhet uppstått i rättstillämpningen»,

och att »ett bifall till motionärens förslag skulle medföra,

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

att en dylik oklarhet bleve beståndande även för framtiden». Då emellertid

i den nu föreslagna äktenskapslagstiftningen klara bestämmelser på

detta område givas, synes en sådan oklarhet icke behöva befaras. Däremot

torde förslaget att fullständigt upphäva två hela kapitel i Kyrkolagen

vara ägnat att väcka stora betänkligheter, framför allt från synpunkten av

det värde, dessa kapitel äga genom betonandet av äktenskapets etiska

grundval.

I anledning härav har jag ansett, att utskottet bort föreslå,

att orden »15 och 16 kap. Kyrkolagen» skulle förses

med tillägget: »i vad de strida mot denna lag».

Vid 4 §.

av herrar Pettersson i Södertälje och Schotte, som, med instämmande

i huvudsak av herrar Lindhagen, Lindqvist i Stockholm och Persson i

Norrköping, anfört:

Lagutskottet har i anslutning till lagberedningens och den kungl.

propositionens förslag hemställt om de s. k. ofullkomnade äktenskapens

utmönstrande ur lagen. Lämpligheten av en sådan åtgärd kan emellertid

på goda grunder ifrågasättas.

Till stöd för densamma har till en början åberopats, att de ofullkomnade

äktenskapen icke höra hemma i ett modernt rättssystem, enär

enligt ett sådant för uppkomsten av ett äktenskap måste förutsättas, att

mannen och kvinnan avgiva på äktenskapets omedelbara ingående riktade,

fria och ovillkorliga viljeförklaringar och detta i en form, som garanterar

såväl uppriktigheten och allvaret hos deras avsikter som nödig publicitet

åt det nya rättsförhållandet. Härvid må emellertid erinras, att lagstiftningen

emellanåt kan finna sig föranlåten att i ett eller annat avseende

av praktiska skäl bibehålla lämningar av äldre inhemsk rätt, oaktat dessa

icke fullständigt passa i stycke med det moderna rättssystem, som eljest

blivit infört. Ett sådant fall föreligger enligt vårt förmenande just i fråga om

de ofullkomnade äktenskapen. Dessa vila på den gamla germanska uppfattningen

att för uppkomsten av ett giltigt äktenskap erfordrades trolovning

och därpå följande könsumgänge. Under åtskilliga hundra år har

denna uppfattning varit rotfast hos vårt folk, och icke ens påbjudandet

av vigsel såsom obligatorisk har kunnat tillintetgöra densamma. Bakom

denna uppfattning synes också ligga den i och för sig riktiga tanken att

den väsentligaste förutsättningen för tillkomsten av ett äktenskap är att

s. 141 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

141

bägge kontrahenterna frivilligt givit tillkänna eu samstämmande vilja

att ingå en äktenskaplig förening och därefter satt denna vilja i verket.

Vidare har det sagts, att de ofullkomnade äktenskapen äro äktenskap

endast till namnet och ej förenade med äktenskapligt samliv. I detta

avseende förtjänar dock nämnas att i flera trakter av vårt land många

äktenskap i sitt första, kanske ganska långvariga skede just hava den form,

som angives i första punkten av 3 kap. 9 § giftermålsbalken.

Väl är det sant, såsom utskottet anmärker, att förbindelserna i fråga

i sin domfästa form äro tvångsäktenskap samt att sådana i och för sig

äro stridande mot äktenskapets natur. Men härvid bör dock ihågkommas,

först och främst att ett sådant tvångsäktenskap ej förklaras uppkomma,

om icke mannen förut frivilligt ingått avtal om blivande äktenskap med

kvinnan eller frivilligt givit henne löfte därom. Då kvinnan i förlitande

härpå givit sitt samtycke till könsumgänget, synes hennes krav på mannens

förpliktande till äktenskap kunna stödjas med den gamla regeln att

»avtal skola hållas». Särskilt framstår detta krav såsom behjärtansvårt i

de fall, då kvinnan av lägersmålet blivit havande. I sådant fall synes det

rimligt och överensstämmande med sund hedersuppfattning att lagen skyddar

kvinnan mot olyckan att nödgas ogift föda barn och sedan, ensam

samt utan en gift kvinnas namn och ställning, draga försorg om sig och

barnet. I stället för sådant skydd erbjuder förslaget den övergivna kvinnan

rätt till ekonomiskt skadestånd. Men detta surrogat är redan av det

skälet mindre tillfredsställande, att det ej lämnar vad kvinnan under dylika

förhållanden behöver i nästan lika hög grad som livsförnödenheter, nämligen

social upprättelse, något som åtminstone i viss mån beredes henne

genom domstols förklaring för äkta hustru

Mot de ofullkomnade äktenskapen har jflterligare invänts, att bestämmelserna

härom missbrukats, i det att käranden ofta begagnat sig

därav mindre för att skaffa sig själv upprättelse än för att hindra den andra

parten, med vilken han sedan mycket lång tid icke haft något gemensamt,

från att ingå äktenskap med annan. Riktigheten av nämnda sakförhållande

bestrides icke. Men det får ej förbises, att även en skadeståndsrätt, sådan

som i den kungl. propositionen föreslås, kan av hämndlystna personer missbrukas

i trakasseringssyfte säkerligen i minst lika stor utsträckning som

stadgandena om ofullkomnade äktenskap.

Utskottet har slutligen åberopat, att de nu gällande reglerna om

ofullkomnade äktenskap hava ringa praktisk betydelse, i det att de sällan

tagits i bruk. Riktigheten av detta påstående torde dock kunna ifrågasättas.

Aven om det kan sägas, att hävdade kvinnor jämförelsevis sällan

söka erhålla domstols förklarande, att de äro »äkta hustrur» ellér att åt

s. 142 Kontrollera mot PDF

142 Lagutskottets utlåtande Nr 32.

dem givet äktenskapslöfte är »bovist och gällande», så är därmed ingenting

ådagalagt om frekvensen av sådana ofullkomnade äktenskap, som omlormälas

i första delen av 3 kap. 9 § giftermålsbalken (»hävdar man sin

fästekvinna, då är det ett äktenskap, som skall fullkomnas med vigsel,

evad trolovningen är med eller utan villkor, ändå att samma villkor ej

fullgjorda äro»j. För övrigt synes det uppenbart, att det ligger en stor

praktisk betydelse redan i tillvaron av eu lagbestämmelse, som om nyss

berörda förhållande uttalar att det är ett äktenskap. Såsom lagutskottet

också medgiver, är det antagligt, att en dylik bestämmelse verkar skärpande

på folkets ansvarskänsla och hedersbegrepp. Det torde ej kunna

förväntas, att de i den kungl. propositionen föreslagna skadeståndsbestämmelserna

i tillnärmelsevis samma mån skola kunna utöva en dylik hälsosam

verkan.

Oaktat vi således anse, att den åskådning, som funnit sitt uttryck

i reglerna om s. k. ofullkomnade äktenskap, icke förtjänar att alldeles utmönstras

ur rättssystemet, medgiva vi gärna, att dessa regler i sin nuvarande

form äro ej blott något oklara, utan även mindre väl avpassade

för nutidens förhållanden. Exempelvis synes det kunna ifrågasättas, om

giftorätt under några förhållanden bör äga rum i äktenskap av ifrågavarande

slag, och vidare torde skilsmässa i desamma kunna äga rum

under väsentligt mindre betungande former än för närvarande medgives.

Frågan härom synes emellertid lämpligen böra bliva föremål för ytterligare

utredning, därvid eventuellt även må tagas under övervägande andra

möjligheter att bereda en av sin trolovade övergiven, havande kvinna ej

blott ekonomisk, utan även ideell och social upprättelse. Då lagberedningen

för närvarande lärer vara sysselsatt med utarbetande av lagbestämmelser

i syfte att närmare reglera de utom äktenskap födda barnens rättsliga

ställning, förefaller det lämpligt, att beredningen får i uppdrag att

i sammanhang härmed jämväl taga den här ovan omhandlade frågan under

övervägande. Vi hava därför vid utskottets hemställan under C) reservationsvis

framställt yrkande i sådant syfte. Då det emellertid skulle vara.

oegentligt att, därest berörda yrkande vinner riksdagens bifall, på samma

gång alldeles avskaffa alla bestämmelser om ofullkomnade äktenskap för

att måhända sedermera, när lagberedningens utredning och förslag inkommit,

i en eller annan form återinföra dem, har det synts oss lämpligt, att

i avbidan på den sålunda väntade nya lagstiftningen i promulgationslagen

till lagen om äktenskaps ingående och upplösning giva de gamla stadgande!^

om ofullkomnade äktenskap en något längre tids giltighet än i förslaget

skett. Tre år torde i sådant avseende vara en tillräcklig tidsrymd.

Och då följaktligen under den sålunda ifrågasatta tiden skadestånds
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

143

bestämmelserna i 1 kap. 3 § av den nya lagen om äktenskaps ingående

och upplösning skulle komma att gälla parallellt med nu förordade övergångsbestämmelse,

synes det lämpligen böra föreslås, att kvinna, som av

domstol tillerkänts skadestånd enligt 1 kap. 3 § i den nya lagen, ej skall

vara berättigad att på grund av den äldre lagstiftningen bliva förklarad

för äkta hustru eller få äktenskapslöfte förklarat fast.

Vi hemställa alltså,

att nu förevarande lagrum måtte erhålla följande

lydelse:

»Har före den 1 januari 1919 man hävdat sin

fästekvinna eller hävdat kvinna under äktenskapslöfte

eller avlat barn med kvinna i lönskaläge, därå sedan fästning

följt, skall, i avseende å sådan förbindelse äldre

lag gälla; dock att upplösning av förbindelse med fästekvinna

skall, evad den blivit av rätten stadfäst eller ej,

ske i den ordning, som är stadgad i förordningen den

3 april 1810 angående fullbordande av äktenskap med

kvinna, som blivit lägrad under äktenskapslöfte.

Vill någon mot äktenskap göra gällande hinder

på grund av förbindelse, som nu är sagd, och har ej

förbindelsen blivit av rätten stadfäst eller mannen låtit

kyrktaga kvinnan såsom sin fästekvinna, skall i avseende

därå tillämpas vad äldre lag stadgar om jäv mot äktenskap.

Kvinna, som av domstol tillerkänts skadestånd

enligt 1 kap. 3 § lagen om äktenskaps ingående och

upplösning, äge ej åtnjuta sådan rätt, som i 3 kap. 9

eller 10 § eller 5 kap. 1 § giftermålsbalken sägs.»

Vid 8 §.

av herr Petersson i Lidingö villastad, som hänvisat till det förslag

om ändrad lydelse av denna §, som han framställt i sammanhang med

sin reservation vid 1 kap. 1 § lagen om äktenskaps ingående och upplösning.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

4:o) lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i ärvdabalken.

20 KAP.

Vid 3 §.

av herr Gezelius som anfört:

Då olika omständigheter kunna och böra vara bestämmande vid avgörande

av frågan om vilken vårdnaden om barnen bör tillkomma och

vilken förvaltningen av deras ekonomi lämpligen bör anförtros, synes mig

ett ovillkorligt stadgande därom, att den av makarna, som skall hava

vårdnaden om barnen, även skall vara deras förmyndare, icke vara tillfredsställande.

Jag har därför ansett att denna paragraf bort hava följande lydelse:

»Går föräldrarnas äktenskap åter eller vinna de

separation eller äktenskapsskilnad, vare den barnens förmyndare,

som rätten finner lämpligt därtill förordna.»

samt av herrar af Ekenstam och Trana, vilka instämt uti vad herr

Gezelius här ovan yrkat.

5:o) Lag om ändrad lydelse av 10 kap. 8 och 29 §§ samt 13 kap. 1 §

rättegångsbalken.

13 KAP.

Vid 1 §.

av herr Gezelius, som anfört:

Under hänvisning till vad jag yrkat vid 2 kap. 7 och 8 §§ av lag

om äktenskaps ingående och upplösning har jag ansett att denna paragraf

bör erhålla följande lydelse:

»Nu vill kärande — — — (lika med utskottets

förslag) — — — som i 2 kap. 7 och 8 §§ av lagen

om äktenskaps ingående — — — (lika med utskottets

förslag) — — — 1 januari 1916.»

s. 145 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

145

6:o) Lag om ändrad lydelse av 31 § i stadgan om skiftesverket i riket den

9 november 1866.

av herr Gezelius, som anfört:

Under hänvisning till vad jag yrkat vid 2 kap. 7 och 8 §§ av lag

om äktenskaps ingående och upplösning, har jag ansett att denna paragraf

bör erhålla följande avfattning:

»Dessa äro — — — (lika med utskottets förslag)

— — — som i 2 kap. 7 och 8 §§ av lagen —--

(lika med utskottets förslag)----1 januari 1916.»

12:o) Lag om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.

1 KAP.

Vid 2 §.

av herr Gezelius, som anfört:

Under hänvisning till vad jag yrkat vid 2 kap. 7 och 8 §§ av lag

om äktenskaps ingående och upplösning har jag ansett att denna paragraf

bör erhålla följande lydelse:

»Vill — — — (lika med utskottets förslag)

—--efterrättelse.

Ej må — — — (lika med utskottets förslag)

---av vilka den ene är den andres syskons avkom
ling

eller varit gift — — — (lika med utskottets förslag)

— — — led.»

3 KAP.

Av herr Gezelius, som anfört:

Under hänvisning till vad jag här ovan vid 6 kap. av lag om äktenskaps

ingående och upplösning yrkat och med hänsyn till av förevarande

lag berörda internationella rättsförhållanden har jag ansett,

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 29 käft. (AV 32.) 19

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

att 3 kapitlets rubrik bort hava följande avfattning:

»Om äktenskapsskillnad och hemskillnad. (Separation.

)» samt 1 § erhålla följande lydelse:

»Talan om äktenskapsskillnad eller hemskillnad

(separation) mellan utländska undersåtar må här i riket

upptagas, om den make, mot vilken talan väckes, här

har sitt hemvist. Lag samma vare, om makarna samtidigt

haft hemvist inom riket, men den make, mot

vilken talan väckes, övergivit den andre eller, efter det

orsak till skillnad uppstått, flyttat ur riket.

År enligt lagen i den stat, makarna tillhöra, åt

inländsk myndighet förbehållet, i allmänhet eller för

vissa fall, att pröva talan om äktenskapsskillnad eller

hemskillnad mellan sagda stats undersåtar, må ej, i strid

mot dylikt förbehåll, sådan talan här i riket upptagas,

med mindre fråga är om skillnad eller hemskillnad i

äktenskap, som i makarnas hemland anses ej vara i behörig

form avslutat.»

dels vid punkt C) av utskottets hemställan:

av herrar Pettersson i Södertälje och Schotte, som, med instämmande

i huvudsak av herrar Lindhagen, Lindqvist i Stockholm och Persson i

Norrköping, anfört:

Åberopande vad vi här ovan i vår vid utskottets hemställan under

A) 2:o) fogade reservation anfört få vi hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av herr Lundgrens

m. fl. motion, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t ville, i sammanhang med behandlingen

av frågan om reglering av de utom äktenskap födda

barnens rättsliga ställning, låta verkställa utredning, på

vilket sätt genom lagstiftningens försorg ej blott ekonomiskt

skadestånd utan jämväl upprättelse i andra avseenden

lämpligen må kunna beredas sådana barns mödrar,

särskilt i de fall, då hävdandet skett under trolovning

eller under äktenskapslöfte, samt därefter för riksdagen

framlägga de förslag, vartill utredningen må

föranleda.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

147

Bil. A.

Lag om äktenskaps ingående och upplösning.

2 KAP.

Om hinder mot äktenskap.

2 §.

Den, som är under tjuguett år och ej förut varit gift, må ej ingå

äktenskap utan föräldrarnas samtycke.

Är den ene av föräldrarna död eller sinnessjuk eller sinnesslö, eller

kan yttrande från den ene ej utan märklig omgång eller tidsutdräkt inhämtas,

vare den andres samtycke tillfyllest. År sådant fall för handen

beträffande båda föräldrarna, tage den trolovade samtycke av förmyndaren,

eller, där särskild förmyndare ej är nämnd, av annan giftoman, som rätten

eller domaren på anmälan förordnar.

Hava föräldrarna vunnit hemskillnad eller är deras äktenskap upplöst,

vare allenast den av föräldrarna giftoman, som har vårdnaden om barnet.

Samma lag vare med avseende å barn utom äktenskap.

4 KAP.

Om äktenskaps ingående.

1 §•

Äktenskap ingås genom kyrkligt eller borgerligt giftermål.

2 §•

Kyrkligt giftermål må äga rum:

inom svenska kyrkan, om båda de trolovade äro medlemmar av

kyrkan eller den ene är medlem därav och den andre tillhör annat kristet

trossamfund; och

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

inom främmande trossamfund, om Konungen förklarat dess prästerskap

äga att förrätta giftermål samt antingen båda de trolovade äro medlemmar

av samfundet eller, där samfundet är kristet, den ene är medlem

därav och den andre av annat kristet trossamfund.

Vad nu är sagt om medlem av svenska kyrkan skall icke tillämpas

å den som ej är döpt.

Konungen äger förordna, att medlem av utländskt evangeliskt-luterskt

trossamfund skall hava samma rätt till kyrkligt giftermål som medlem av

svenska kyrkan.

3 §•

Till kyrkligt giftermål inom svenska kyrkan äga de trolovade välja

den präst inom kyrkan de själva åstunda; dock vare annan ej skyldig förrätta

giftermål än präst i församling, av vilken endera är medlem.

Inom främmande trossamfund förrättas giftermål av därtill behörig

präst inom samfundet.

4 §•

Med borgerligt giftermål må äktenskap ingås, evad de trolovade

kunde erhålla kyrkligt giftermål eller ej.

5 §.

Behörig att förrätta borgerligt giftermål år, i stad, lagfaren ledamot

av magistraten eller, där magistrat ej finnes, ordföranden i den för staden

särskilt tillsatta styrelse och, på landet, kronofogden ävensom, där Konungen

för visst område det medgiver, den, som Konungens befallningshavande

särskilt förordnar till giftermålsförrättare.

Borgerlig giftermålsförrättares åliggande att förrätta giftermål är ej

beroende därav, att någon av de trolovade har sitt hemvist inom hans

tjänstgöringsområde.

År kronofogde bosatt i stad, äge han jämväl inom staden förrätta

giftermål, men vare ej pliktig därtill, med mindre någon av de trolovade

bär sitt hemvist inom fögderiet.

6 §•

År ej sådant fall för handen, varom i 3 kap. 6 § sägs, må giftermål

ej ske, med mindre lysning är fullbordad; och varde giftermål ändå

vägrat, om hinder mot äktenskapet är giftermålsförrättaren kunnigt. Utan

s. 149 Kontrollera mot PDF

]väg utskottets utlåtande Nr 32.

149

lysningsbevis må ej annan förrätta giftermål än präst, som fört kyrkoböckerna

där lysning skett.

Har lysning blivit fullbordad, men är giftermål ej förrättat inom

tre månader därefter eller, där de trolovade eller endera tillhör den nomadiserande

lappbefolkningen, inom ett år, må giftermål ej vidare på den

lysning ske.

7 §.

Vilja de trolovade ingå äktenskap utan föregående lysning, efter ty

i 3 kap. 6 § sägs, åligge trolovad, som är kyrkobokförd i svensk församling,

att, där giftermålsförrättaren ej för den församlings böcker, förete

äktenskapsbetyg; och skall i övrigt i fråga om villkor för giftermåls förrättande

vad i 3 kap. 2 och 3 §§ är beträffande lysning stadgat äga motsvarande

tillämpning.

8 §•

Giftermål förrättas i släktingars eller andra vittnens närvaro.

Vid giftermålet skola de trolovade, samtidigt tillstädes inför giftermålsförrättaren,

på hans fråga avgiva sitt ja och samtycke till äktenskapet

samt därpå av honom förklaras för äkta makar.

I övrigt lände till efterrättelse, vid giftermål inom svenska kyrkan

föreskrifterna i kyrkohandboken, vid giftermål inom främmande trossamfund

dess kyrkobruk och vid borgerligt giftermål de bestämmelser, som

varda av Konungen meddelade.

Präst, som förrättat giftermål, give makarna ofördröjligen bevis därom.

Vad vid borgerligt giftermål förekommit, skall upptagas i särskilt

protokoll enligt de närmare föreskrifter Konungen meddelar.

9 §•

Giftermål vare utan verkan, om det ej förrättats av präst, som äger

behörighet att förrätta giftermål, eller av borgerlig giftermålsförrättare

eller om därvid ej så tillgått, som i 8 § andra stycket är föreskrivet; men

ej skall giftermål anses ogillt, förty att eljest icke så förfarits, som i 8 §

är sagt, eller giftermålsförrättaren överskridit sin behörighet eller vederbörlig

lysning ej föregått.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

5 KAP.

Om återgång av äktenskap.

2 §•

Var make vid äktenskapets ingående sinnessjuk eller sinnesslö, gånge

äktenskapet på hans talan åter. Har han ej yrkat återgång inom sex månader

från det sjukdomen blev botad, vare sin rätt till talan förlustig.

Hade andra maken vid äktenskapets ingående ej kunskap om sinnessjukdomen

eller sinnesslöheten, äge jämväl han vinna återgång, så

framt han väcker talan inom sex månader från det han fick sådan kunskap

och sist inom tre år från äktenskapets ingående; dock att talan om

återgång för sinnessjukdom ej må anställas, sedan sjukdomen blivit botad.

3 §•

Äktenskap gånge ock på makes yrkande åter:

1. om han vid äktenskapets ingående befann sig i tillfällig sinnesförvirring

eller annat sådant tillstånd, som utesluter rättslig handlingsförmåga

;

2. om han av misstag låtit i äktenskap förena sig vid annan

än sin trolovade eller utan att vilja ingå äktenskap;

3. om honom ovetande andra maken vid äktenskapets ingående led

av fallandesot, som härrör av övervägande inre orsaker, könssjukdom i

smittosamt skede eller spetälska eller var obotligt vanför till äktenskap;

4. om han bedragits till äktenskapet, därigenom att han blivit av

andra maken genom falsk uppgift eller svikligt förtigande vilseledd angående

vem denne är eller angående sådana omständigheter rörande hans

tidigare liv, som skäligen bort avhålla den bedragne från äktenskapets

ingående; eller

oo. om han blivit tvungen till äktenskapet.

Återgång äge ej rum, där ej maken instämt sin talan inom sex

månader, sedan tillstånd, som i 1 sägs, upphörde eller han fick kunskap

om återgångsskäl, varom i 2, 3 eller 4 förmäles, eller blev fri från tvång,

som i 5 avses; och må talan om återgång ej i något fall väckas, sedan tre

år förflutit från äktenskapets ingående.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

151

Talan om återgång må ej heller anstållas för könssjukdom, dår maken

ej blivit smittad och sjukdomen ej längre är i smittosamt skede, eller

för annan sjukdom, sedan den blivit botad.

5 §•

Då äktenskap återgår, skall vid bodelningen så anses, som om den

egendom, en var av makarna vid äktenskapets ingående infört i boet eller

efteråt förvärvat genom arv, gåva eller testamente, varit den makes enskilda.

6 §•

Sker återgång jämlikt 1 §, och var ena maken vid äktenskapets ingående

i god tro men den andre ej, äge den förre rätt till skadestånd,

efter ty med avseende å makarnas förmögenhetsförhållanden och övriga

omständigheter prövas skäligt.

Vinner make återgång jämlikt 2 § första stycket eller 3 §, och var

den omständighet, som föranledde återgången, vid äktenskapets ingående

känd för andra maken, njute ock den make, på vars talan äktenskapet

går åter, skadestånd, som nyss är sagt.

Skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Anspråk på skadestånd skall, där fråga ej är allenast om jämkning

av avtal, som makarna med hänsyn till återgången träffat, vid talans förlust

framställas i målet om återgång.

o Ö

8 §•

Går äktenskap åter jämlikt 1 §, och var mannen vid äktenskapets

ingående i god tro men hustrun ej, eller vinner mannen återgång jämlikt

2 § första stycket eller 3 §, och var den omständighet, som föranledde

återgången, vid äktenskapets ingående känd för hustrun, varde, där mannen

i målet om återgång det äskar, förbud henne meddelat att vidare bära

hans namn.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

6 KAP.

Om hemskillnad och äktenskapsskillnad.

1 §•

Makar, som finna sig på grund av mellan dem uppkommen djup och

varaktig söndring ej kunna fortsätta sammanlevnaden, äge, när de äro ense

därom, vinna rättens dom å sammanlevnadens hävande (hemskillnad).

2 §.

Gör ena maken sig skyldig till grov försummelse av sin plikt att

försörja andra maken eller barnen, eller åsidosätter han eljest i märklig

mån sina plikter mot dem, eller är han hemfallen åt missbruk av rusgivande

medel, eller för han ett lastbart liv, äge andra maken vinna hemskillnad,

där ej med hänsyn till den makes eget förhållande eller andra

särskilda omständigheter ändock skäligen kan fordras, att han fortsätter

sammanlevnaden.

Har på grund av stridighet i lynne och tänkesätt eller av annan

orsak uppstått djup och varaktig söndring mellan makarna, och vill endera

erhålla hemskillnad, vare därtill berättigad, där ej med hänsyn till hans

förhållande eller andra särskilda omständigheter ändock skäligen kan fordras,

att han fortsätter sammanlevnaden.

3 §•

Hava makar efter vunnen hemskillnad levat åtskilda ett år, och är

sammanlevnaden ej heller därefter upptagen, varde på talan av endera

dömt till äktenskapsskillnad.

4 §•

Där makar utan dom å hemskillnad på grund av söndring leva åtskilda

sedan minst tre år, äge en var av dem vinna äktenskapsskillnad;

dock må ej till skillnad dömas, där blott ena maken vill skiljas och med

hänsyn till den makes förhållande eller andra särskilda omständigheter

äktenskapet finnes skäligen icke böra på hans talan upplösas.

s. 153 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

153

7 §•

Har ena maken, i strid mot vad i 2 kap. 10 § är stadgat, ingått

nytt gifte, äge andra maken vinna äktenskapsskillnad, så framt han anställer

talan därom inom sex månader från det han fick kunskap om det

nya giftermålet.

14 §.

När till hemskillnad blivit dömt, skall boet skiftas. Om sådant skifte

samt om påföljd av underlåtenhet att före skiftet betala gäld, så ock om

förvaltning av enskild och samfälld egendom intill dess skifte sker skall i

tillämpliga delar gälla vad i lagen om boskillnad är i nämnda hänseenden

stadgat för makar, som vunnit boskillnad; och äge å makar, som vunnit

hemskillnad, jämväl tillämpning vad i samma lag för det fall, att boskillnad

sökts, finnes föreskrivet om samfälld egendoms avskiljande från boet,

om undanskiftande för gäld samt om makes betalningsrätt för vederlagsfordran.

Erfordras för skiftet att boet upptecknas, meddele rätten eller domaren,

där endera maken det äskar, förordnande för magistratsperson, kronofogde,

länsman, rättens betjänt eller annan lämplig person att utan dröjsmål

förrätta uppteckning av boets tillgångar och skulder. Det åligger

makarna att under edsförpliktelse redligen uppgiva allt som till boet hör,

och skall beträffande makes skyldighet att edfästa bouppteckningen vad

i lagen om boskillnad är i sådant hänseende stadgat äga motsvarande tilllämpning.

Vad i lagen om boskillnad stadgas om utmätning för gäld skall intill

dess skifte sker lända till efterrättelse; dock att för gäld, som avses i

11 kap. 5 § giftermålsbalken, ej må utmätas annan egendom än den, varöver

hustrun ägde råda, när hemskillnaden beviljades.

15 §.

Efter dom å hemskillnad råde hustrun sitt gods själv, med den inskränkning,

som av stadgandena i 14 § föranledes; och vare all egendom,

som make efter domen genom arv, gåva, testamente eller annorledes

förvärvar, så ock all gäld, som make därefter gör, ansedd såsom hans

enskilda.

16 §.

Hustru vare ej pliktig att med egendom, som hon efter dom å hemskillnad

förvärvar, betala under äktenskapet därförut gjord gäld, utan så år

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 29 käft. (Nr 32.) 20

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

att hon själv ådragit sig gäl den i och för handel eller annan rörelse, som

hon med mannens bifall idkat, eller gälden utgöres av böter eller skadestånd

för brottslig gärning. För gäld, som avses i 11 kap. 5 § giftermålsbalken,

vare hon ansvarig allenast med egendom, varöver hon ägde

råda, när hemskillnaden beviljades.

18 §.

Varder enligt 2 § första stycket dömt till hemskillnad, och är boet

ringa, äge rätten, på yrkande av den make, som vinner hemskillnad, förordna

att han må vid skiftet från samfällda boet uttaga nödigt bohag ävensom

arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande av

hans näring, ändå att därigenom den andres lott skulle lida inskränkning.

19 §.

o

A makar, som blivit i äktenskapet skilda, skall vad i 14 och 16 §§

är stadgat för makar, som vunnit hemskillnad, äga motsvarande tillämpning,

så framt ej förut blivit dömt till boskillnad eller hemskillnad.

21 §.

Ändå att makar vunnit hemskillnad, åligge en var av dem att efter

sin förmåga och den andres behov bidraga till dennes tillbörliga underhåll;

dock må, där ena maken huvudsakligen bär skulden till hemskillnaden,

den andre ej förpliktas giva underhållsbidrag, med mindre synnerliga skäl

därtill äro.

23 §.

När hemskillnad eller äktenskapsskillnad meddelas, förordne rätten

tillika, vilken av makarna skall hava vårdnaden om barnen eller, om ej

alla barnen böra stå under ena makens vårdnad, huru de skola fördelas

mellan makarna. Äro makarna ense, give rätten sitt beslut i överensstämmelse

med vad de önska, så framt det ej är uppenbart stridande mot

barnens bästa; åsämjas de ej, bestämme rätten, efter ty med hänsyn främst

till barnens bästa finnes skäligt. Bär ena maken huvudsakligen skulden

till skillnaden, och äro de lika skickade att hava vårdnaden om barnen,

vare den andre närmast därtill.

Innan förordnande, som nu är sagt, meddelas, varde, när anledning

därtill förekommer, yttrande inhämtat från barnavårdsnämnden.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

155

Make, som ej har vårdnaden om barnen, må ej betagas tillfälle till

umgänge med dem, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda.

Nöjes han ej åt vad andra maken härutinnan bestämmer, skilje rätten dem

emellan.

24 §.

Under hemskillnad eller efter äktenskapsskillnad åligge makarna att

var efter sin förmåga deltaga i kostnaden för barnens underhåll. Där

make ej fullgör sin skyldighet genom underhåll av barn, som står under

hans vårdnad, vare han pliktig utgiva underhållsbidrag.

26 §.

Hava makar med avseende å förestående hemskillnad eller äktenskapsskillnad

träffat avtal om skifte av boet eller vad med skiftet äger

samband, om skadestånd eller om bidrag till makes eller barns underhåll,

vare det gällande.

Avtal, som ej under hemskillnad slutits, må likväl, så vida det är

uppenbart obilligt för ena maken, på hans talan av rätten jämkas. Sådant

klander skall vid talans förlust väckas sist i skillnadsmålet, där äktenskapsskillnad

sker jämlikt 3 §, men eljest sist inom ett år från det skillnad i

äktenskapet meddelades.

Vad makar avtalat om bidrag till barns underhåll utgöre ej heller

i något fall hinder för rätten att, på endera makens yrkande, annorledes

förordna därom, så framt avtalet är uppenbart stridande mot barnens bästa

eller förhållandena blivit väsentligt ändrade.

Under hemskillnad må ej makarna mellan sig sluta avtal i annat

ämne än nu är sagt, ej heller ena maken bortgiva något till den andre.

27 §.

Flytta makar, som vunnit hemskillnad, åter samman, förfalle verkan

av hemskillnaden utom beträffande frågor, om vilka i 14—16 §§ är stadgat.

7 KAP.

Om rättegång i äktenskapsmål.

1 §''

Äktenskapsmål äro mål om återgång av äktenskap, hemskillnad och

äktenskapsskillnad, så ock mål, däri tvisten är huruvida man och kvinna

äro i äktenskap förenade med varandra.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

4 §•

Äktenskapsmål instämmes till rätten i den ort, där svaranden har

sitt hemvist. Har han ej hemvist inom riket, höre målet till rätten i den

ort, där mannen och kvinnan sist haft gemensamt hemvist eller, om de ej

här haft sådant, där kärandens hemvist är. Skall talan föras mot såväl

mannen som kvinnan, vare den rätt behörig, där båda eller endera har

sitt hemvist eller, om ingendera här har sådant, där de sist haft gemensamt

hemvist. Finnes ej behörig domstol, efter vad nu är sagt, upptages

målet av Stockholms rådstuvurätt.

Vilja båda makarna erhålla hemskillnad enligt 6 kap. 1 § eller

äktenskapsskillnad enligt 6 kap. 3 eller 4 §, göre ansökan därom hos den

rätt, som enligt första stycket är laga domstol i mål mot dem bägge.

Fråga om återgång eller skillnad för brott, därför ansvar yrkas, må

ock väckas vid den rätt, där brottmålet är anhängig!

B §•

Mål om hemskillnad varde ej till prövning upptaget, såframt det ej

visas, att medling mellan makarna företagits av präst i svensk församling,

där makarna eller endera är kyrkobokförd, eller av präst inom sådan församling

av främmande trosbekännare, som har rätt till offentlig religionsövning,

och som makarna eller endera tillhör, eller ock av häradshövdingen

eller i stad rättens ordförande eller av annan som han i anledning av

makes framställning utsett att företaga medlingen.

Yrkas hemskillnad jämlikt 6 kap. 2 § må likväl rätten, ehuru medling

ej skett, upptaga målet, när skäl därtill äro. Finner rätten i sådant

fall att tillfälle till medling bör beredas, skall målet uppskjutas och lämplig

person utses till medlare; och varde makarna kallade att sammankomma

inför honom. Hörsammas ej kallelsen, eller har av annan orsak

medling ej skott före den dag, till vilken målet blivit uppskjutet, äge

vidare uppskov för medling ej rum, med mindre båda makarna det äska.

10 §.

När mål om äktenskaps återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad

är anhängiggjort, äge rätten eller domaren, där endera maken det äskar,

meddela förordnande om boupptecknings förrättande efter ty i 6 kap.

14 § andra stycket är sagt.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

157

12 §.

I mål om återgång av äktenskap, hemskillnad eller äktenskapsskillnad

äge rätten, på yrkande av endera maken, att för tiden intill dess laga

kraft ägande dom föreligger förordna, efter ty skäligt tinnes, om sammanlevnadens

hävande, barnens vård och bidrag av ena maken till den andres

eller barnens underhåll, så ock förbjuda makarna vid vite av fängelse eller

böter att besöka varandra.

Vid förordnande om sammanlevnadens hävande äge rätten bestämma,

vilken av makarna må sitta kvar i hemmet; och äge den make innehava

bohaget, där ej rätten beträffande viss egendom annorlunda förordnar.

Sådan bestämmelse skall, där till återgång eller skillnad dömes,'' gälla till

dess skifte sker.

Varder beslut, varom i denna paragraf är sagt, under rättegången

meddelat, må i händelse av missnöje däröver föras särskild klagan. Beslutet

gånge städse utan hinder av förd klagan i verkställighet lika med

laga kraft ägande dom, men kan när som helst av rätten återkallas.

13 §.

Då till hemskillnad dömes, äge rätten, på makes yrkande, att för tid,

som prövas skälig, meddela vitesförbud, varom i 12 § första stycket sägs.

14 §.

Finnes i mål om äktenskaps återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad,

att prövning av särskild i sammanhang med huvudsaken

förekommande fråga föranleder tidsutdräkt, äge rätten, där det å någondera

sidan yrkas, särskilt företaga målet i övrigt till slutligt avgörande.

16 §.

Vid allmän underrätt skall föras förteckning över alla där anhängiggjorda

hemskillnadsmål, utvisande för varje mål alla sådana åtgärder och

av rätten eljest meddelade beslut, som angå boet.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Lag

om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om äktenskaps

ingående och upplösning.

5 §•

År lysning fullbordad före den dag, då nya lagen trätt i kraft, må

giftermål på den lysning ske inom tre månader, räknade från sagda dag,

eller, där de trolovade eller endera tillhör den nomadiserande lappbefolkningen,

inom ett år.

Lag

om ändrad lydelse av 8 kap. 1 § giftermålsbalken. §§

Härigenom förordnas, att 8 kap. 1 § giftermålsbalken skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Vilja man och kvinna göra förord sig emellan före äktenskapet; då

skola de det skriftligen och med tvenne vittnen upprätta, innan giftermål

sker; omyndig .tage ock förmyndarens samtycke, på sätt nyss är sagt.

Ej må förord göras om annat än makarnas giftorätt eller förvaltningen av

hustruns enskilda egendom. Förord må ej heller göras till förfång för

dem, som bättre rätt till någonderas egendom å den tid hava. Äktenskapsföi’ord

skall öppet ingivas till rätten i den ort, där makarna hava

sitt bo och hemvist, eller sätta sig neder att bo, i staden inom åttonde

dagen och på landet sist å det ting, som infaller näst efter ep månad

sedan giftermål skett, och läte rätten det i protokollet införas. År giftermål

å annan ort förrättat, och kan förty den lagföljd ej ske, som nu

föreskriven är, då skall förord inom sagda tid hos rätten i giftermålsorten

företes, och varde det, då makarna till boningsorten kommit, sist inom en

månad i stad, och å landet vid det ting, som näst efter tre månader infaller,

till rätter domstol ingivet, med bevis av rätten i giftermålsorten,

att det där företett varit. År ej med förord så förfaret, som nu sagt är;

vare det kraftlöst. Var som begär, äge att hos rätten undfå del av

äktenskapsförord.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

159

Lag

om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i ärvdabalken.

20 KAP.

3 §•

Går föräldrarnas äktenskap åter, eller vinna de hemskillnad eller

äktenskapsskillnad, vare den barnens förmyndare, som skall hava vårdnaden

om dem. Träder han i nytt gifte, skall vad i 1 och 2 §§ sägs

om skyldighet för fader eller moder att frånträda förmynderskapet äga

motsvarande tillämpning.

Lag

om ändrad lydelse av 15 kap. 21 § samt 22 kap. 8 och 21 §§ strafflagen.

'' 22 KAP.

8 §•

Gifter sig någon med den, som till följd av sinnessjukdom, tillfällig

sinnesförvirring eller annan sådan orsak ej äger rättslig handlingsförmåga,

eller ingår någon äktenskap, som på yrkande av andra maken

kan för villfarelse eller svek dömas att återgå; straffes med fängelse i

minst ett år eller straffarbete i högst fyra år.

Bedrager man genom äktenskapslöfte, som ej fullbordas, kvinna till

lägersmål; straffes med fängelse eller böter.

Avgiver någon emot bättre vetande falsk utsaga i sådan försäkran,

som enligt lag skall avläggas till utredning angående frihet från äktenskapshinder;

dömes till fängelse eller, om han av egen drift återkallar utsagan

innan giftermål sker, till böter.

Lag

om ansvar för gifterraålsförrättare i vissa fall.

Med upphävande av 18 § andra stycket i förordningen den 31 oktober

1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning

förordnas härigenom som följer:

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

Förrättar särskilt förordnad giftermålsförrättare, som ej är diplomatisk

eller konsulär ämbetsman, eller präst i främmande trossamfund,

giftermål, då laga hinder mot äktenskapet möter eller utan att lysning

eller annat kungörande i stadgad ordning föregått, eller åsidosätter han

eljest vad honom i egenskap av giftermålsförrättare åligger; dömes till

fängelse i högst sex månader eller böter, högst ett tusen kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

Lag

om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande äktenskaps ingånde.

Härigenom förordnas som följer:

Vill någon klaga över beslut angående lysning eller annat kungörande

till äktenskap, utfärdande av äktenskapscertifikat eller förrättande av

giftermål, må han anföra besvär, där beslutet meddelats av präst inom

svenska kyrkan, hos domkapitlet, där det givits av borgerlig giftermålsförrättare,

hos Konungens befallningshavande och, där det meddelats av

myndighet utom riket eller av kabinettssekreteraren i utrikesdepartementet,

hos Konungen i vederbörande statsdepartement, över domkapitlets eller

Konungens befallningshavandes beslut må klagan föras hos Konungen

genom besvär, som vid talans förlust skola ingivas eller insändas till vederbörande

statsdepartement sist å trettionde dagen från det klaganden

erhöll del av beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

Lag

om ändrad lydelse av 2 § 15:o i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Majrts

regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 § 15:o i lagen den 26 maj 1909 om

Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall hava följande ändrade lydelse:

Mål om antagande av släktnamn;

mål om kyrkobokföring, lysning eller annat kungörande till äktenskap,

utfärdande av äktenskapscertifikat, förrättande av giftermål.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

161

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 8 juli 1901 om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap och förmyndarskap.

3 KAP.

Om äktenskapsskillnad och hemskillnad (separation).

1 §•

Talan om äktenskapsskillnad eller hemskillnad (separation) mellan

utländska undersåtar må här i riket upptagas, om den make, mot vilken

talan väckes, här har sitt hemvist. Lag samma vare, om makarna samtidigt

haft hemvist inom riket, men den make, mot vilken talan väckes,

övergivit den andre eller, efter det orsak till skillnad uppstått, flyttat

ur riket.

År enligt lagen i den stat, makarna tillhöra, åt inländsk myndighet

förbehållet, i allmänhet eller för vissa fall, att pröva talan om äktenskapsskillnad

eller hemskillnad mellan sagda stats undersåtar, må ej, i strid mot

dylikt förbehåll, sådan talan här i riket upptagas, med mindre fråga är om

skillnad eller hemskillnad i äktenskap, som i makarnas hemland anses ej

vara i behörig form avslutat.

2 §•

Skillnad i äktenskap mellan utländska undersåtar må ej beviljas,

utan så är att enligt lagen i den stat, makarna tillhöra, äktenskapsskillnad

må äga rum samt orsak till skillnad är för handen ej mindre enligt sagda

lag än ock enligt svensk lag.

Hava makarna förut tillhört annan främmande stat, må ej för vinnande

av skillnad i äktenskap åberopas vad som under den tid inträffat,

med mindre skillnad på grund därav är medgiven jämväl enligt där gällande

lag.

Vad nu är sagt om äktenskapsskillnad skall äga motsvarande tilllämpning

i avseende å hemskillnad.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 29 käft. (Nr 32.)

21

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

3 §•

Makar, som tillhöra främmande stat men hava hemvist här i riket,

må, där talan om äktenskapsskillnad eller hemskillnad är anhängiggjord i

deras hemland, var för sig utverka förordnande, som i 7 kap. 12 § av

lagen om äktenskaps ingående och upplösning sägs, ändå att skillnad i

äktenskapet eller hemskillnad ej kan här meddelas. Dock skall förordnandet

upphöra att gälla, där den i makarnas hemland väckta talan varder

återkallad eller ogillad eller förordnandet ej inom ett år stadfästes av behörig

myndighet därstädes.

4 §•

År av myndighet i främmande stat äktenskapsskillnad eller hemskillnad

beviljad mellan undersåtar i samma stat, lände det beslut här i

riket till efterrättelse.

5 §•

Har myndighet i främmande stat beviljat äktenskapsskillnad mellan

undersåtar i annan stat, må, med iakttagande likväl av vad i 7 § sägs,

det beslut här lända till efterrättelse, under villkor

att, med motsvarande tillämpning av vad i 1 § är stadgat i avseende

å svensk myndighets behörighet att upptaga talan om äktenskapsskillnad

mellan undersåtar i annan stat, det hnnes hava tillkommit myndighet

i den stat, där beslutet meddelats, att målet upptaga; samt

att orsak till skillnad varit för handen enligt lagen i den stat,

makarna tillhörde.

År beslutet meddelat av annan myndighet än domstol, må det, där

fråga är om utländska undersåtar, ej lända till efterrättelse, om det av

sagda anledning ej kan vinna erkännande i makarnas hemland.

Vad i denna paragraf är sagt om äktenskapsskillnad skall äga motsvarande

tillämpning i avseende å hemskillnad.

5 KAP.

2 §•

Fråga, som angår äktenskapsskillnad eller hemskillnad mellan makar,

vilka äro undersåtar i olika stater, skall bedömas som om bägge makarna

vore undersåtar i den stat, de sist gemensamt tillhört, eller, om de ej

hava tillhört samma stat, i den stat, mannen tillhör.

s. 163 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande AV 32.

163

4 §•

Gitter ej den, som väckt talan om återgång av äktenskap, om äktenskapsskillnad

eller om hemskillnad, styrka innehållet av främmande lag,

vilken, efter ty här förut är sagt, skall lända till efterrättelse, och är ej

lagens innehåll ändå för rätten känt, må hans talan ej bifallas.

Har Konungen förordnat huru underrättelse om innehållet av främmande

lag må av rätten sökas, vare rätten, där ej lagens innehåll förut

ä,r för rätten känt, pliktig att i sådan ordning därom söka underrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916. Ansökningar om

äktenskapsskillnad, som då äro beroende på Konungens prövning, så ock

mål om skillnad till säng och säte, som då äro vid domstol anhängiga,

skola handläggas och bedömas enligt äldre lag.

Lag

om äktenskaps ingående i vissa fall inför svensk myndighet i utlandet.

Med upphävande av lagen den 8 juli 1904 om äktenskaps avslutande

inför svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet förordnas

härigenom som följer:

1 §■

Konungen äger uppdraga åt svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman

i främmande stat att förrätta giftermål mellan svenska undersåtar

eller mellan svensk undersåte och undersåte i främmande stat.

2 §•

Giftermålsförrättare, som i 1 § sägs, skall, då begäran om giftermåls

förrättande framställes, tillse, att de trolovade äro oförhindrade att

ingå äktenskap med varandra. Tro lo vad, som är kyrkobokförd i svensk

församling, vare pliktig att inför giftermålsförrättaren förete äktenskapsbetyg;

och skola de trolovade i övrigt fullgöra vad enligt lag åligger dem,

som vilja erhålla lysning till äktenskap.

Har Konungen förordnat, att äktenskap ej må slutas i strid mot

hinder, som är stadgat i den främmande statens lag, lände det till efterrättelse;

och vare de trolovade pliktiga styrka frånvaron av sådant hinder,

på sätt Konungen föreskriver.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

3 §•

Fullgöra de trolovade vad enligt 2 § åligger dem, och finner ej giftermålsförrättaren

hinder mot äktenskapet möta, utfärde han genast kungörelse

om äktenskapet, upptagande de trolovades fullständiga namn samt

ålder, födelseort, yrke och hemvist, så ock anvisning att hinder mot

äktenskapet må före viss dag anmälas hos honom. Kungörelsen skall

hållas anslagen å beskickningen eller konsulatet intill nämnda dag

samt, där så ske kan, på de trolovades bekostnad införas i tidning inom

varderas hemort så ock, i fall någon av dem inom ett år före det begäran

om giftermål framställdes haft sitt hemvist å annan ort, i tidning

inom sådan ort.

Har kungörelse varit anslagen utan att hinder mot äktenskapet

yppats, må giftermål ske, dock ej senare än tre månader efter det anslagstiden

utgick.

o Ö

4 §•

Har lysning i laga ordning skett i svensk församling, och skall

giftermål förrättas inom tre månader efter lysningstidens utgång, äge vad

i 2 § första stycket sägs ej tillämpning och skall kungörande enligt 3 §

ej ske.

5 §•

Då uppdrag att förrätta giftermål meddelas underordnad konsulär

ämbetsman, äge Konungen anförtro åt honom överordnad diplomatisk eller

konsulär ämbetsman att pröva, huruvida hinder mot äktenskapet möter,

och ombesörja äktenskapets kungörande.

6 §•

Vistas svenska undersåtar å ort utom Europa, avlägsen från svensk

beskickning eller konsulat, äge Konungen förordna svensk undersåte, som

ej är diplomatisk eller konsulär ämbetsman, att å den ort förrätta giftermål

mellan svenska undersåtar. År sådant förordnande meddelat, tillkommer

det den diplomatiske eller konsuläre ämbetsman, som Konungen

därtill utser, att pröva, huruvida hinder mot äktenskapet möter, och ombesörja

äktenskapets kungörande.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 32.

165

7 §•

Angående förrättande av giftermål enligt denna lag galle vad i avseende

å borgerligt giftermål är i allmänhet stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916. Har kungörande

eller lysning skett före nämnda dag, må giftermål på det kungörande

eller den lysning äga rum inom tre månader därefter.

Lag

om ändrad lydelse av 4 § i lagen om straff för ämbetsbrott av präst och om

laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889.

Med upphävande av 25 kap. 4 § strafflagen förordnas härigenom,

att 4 § i lagen om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol

i sådana mål den 8 mars 1889 skall hava följande ändrade lydelse:

Präst, som lyser till äktenskap eller förrättar giftermål, då laga hinder

mot äktenskapet möter, eller utan att lysning i stadgad ordning föregått,

eller eljest åsidosätter vad honom i egenskap av giftermålsförrättare

åligger, eller i avseende å honom åliggande anteckningar i kyrkobok angående

borgerliga förhållanden eller meddelande av ämbetsbevis därom

gör sig skyldig till fel eller försummelse, som kan medföra kränkning av

allmän eller enskild rätt, eller begår fel eller försummelse i vården och

förvaltningen av egendom som han i kraft av sitt ämbete har om händer,

eller, där han är ledamot av domkapitel, i denna sin egenskap sig förbryter,

dömes såsom i allmän strafflag om brott av ämbetsmän är stadgat.

Begår präst i sitt ämbete annan förbrytelse, den där i allmän strafflag

eller annan till kyrkolag icke hänförlig författning är uttryckligen och

särskilt nämnd såsom brott av ämbetsman; straffes såsom i den lag eller

författning för varje fall sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1916.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1915:198 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. May.ts -proposition med förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning m. m., dels ock i ämnet väckta s. 1 i texten