Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd.

1915-05-07 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1915:35, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande AV 35.

1

Nr 35.

Ankom till riksdagens kansli den 7 maj 1915 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 2 §

i lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa bestämmelser

angående sjöfynd.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, af Ekenstam, Söderbergb*,

Trana*, greve Lagerbjelke*, Alexanderson*, Knut Larsson, Dahl,

Lindley i Stockholm*, Pettersson i Södertälje, Pettersson i Bjälbo, Persson

i Norrköping, Gustafsson i Örebro, Schotte* och Borg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 133, hava herrar Willi. Hellberg, Alex. Thore, Axel Sundberg,

Cornelius Olsson, Gust. Rydén och Axel É. Lindvall, med instämmande

av herrar Karl Kahlström, Aug. Lingström och Pehr Aug. Andersson,

hemställt,

»att riksdagen ville för sin del besluta att antaga följande ändring

i lagen av den 12 juni 1891, innefattande vissa bestämmelser angående

sjöfynd: § 2. Om angivet fynd åligge tullkammaren att göra anmälan

hos Konungens befallningshavande i länet, som skall låta kungörelse om

bärgningen tre gånger införas i allmänna tidningarna. Kommer ägaren

inom år och dag, sedan sist kungjort var, och visar sin rätt, tage han sitt

åter mot det, att han till den, som bärgat, utbetalar kostnaden för godsets

kungörande och vård samt den bärgarlön, som domstol kan finna skäligt

att bestämma. Kommer han ej, tillfaller strandvrak, vars värde överBihang

till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 31 käft. (Nr 35.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr SO.

Motionärer

nas motivering.

stiger femtio kronor, kronan, efter avdrag av bärgarlön och kostnad, som

nyss är nämnd, men strandvrak till lägre värde samt annat fynd tillfaller,

efter tullkammarens beprövande, den, som bärgat. Kan vad bärgat och angivet

är ej vårdas utan fara för försämring, skall det, om det vid besiktningen

åsatts högre värde än femtio kronor, försäljas å offentlig auktion

och de influtna medlen insättas i länets ränteri.

Gods av värde ej överstigande femtio kronor må av bärgaren fritt

disponeras, sedan han hos tullkammaren nedsatt den säkerhet eller borgen,

som tullkammaren finner sig kunna godkänna, för att ägaren, om lian

kommer inom ovan sagd tid, och visar sin rätt, skall få i kontanter värdet

av sitt åter, med avdrag som nyss är sagt, enligt besiktningsvärd et, dock

med undantag för det fall, att tullkammaren prövar godset vara av den

beskaffenhet, att det kan förmodas vara av personligt värde för ägaren och

av honom uppskattas efter andra grunder än dess handelsvärde, i vilket

fall det skall av tullkammaren tagas i förvar.

Skulle bärgaren genom felaktig uppgift eller på annat sätt hava sökt

åstadkomma, att gods vid besiktningen med orätt åsatts värde av femtio

kronor eller därunder, hare han förverkat sin rätt till godset, vilket i dylikt

fall tillfaller kronan.t

Till stöd för berörda hemställan hava motionärerna anfört följande:

»Stundom händer det, att fartyg, lastade med pitprops eller annat

virke, vid hårda stormar förlora en del av sin däckslast, som av vågornaspolas

över bord. Ibland gå ock fartygen under och slås i stycken mot

klippor och skär, och då kan en och annan, stundom flere, propsändar,

plank, bräder eller vrakspillror komma drivande till bebodda platser i

skärgården.

Av de nakna klippöarna i Bohuslänska skärgården, även längst ute

från land, äro flere bebodda av havets arbetare med deras familjer. Ej

det minsta träd till bränsle frambringar naturen där åt dem att värma

stugan med i storm och vinterköld. Men just dessa stormar sända dem

ibland, vad som kunde begagnas till detta ändamål, nämligen förutnämnda

propsändar, vrakspillror m. m. För fattiga fiskarfamiljer, som bebo de

nakna klippöarna och havsstränderna, vore dylikt bränsle och virke, om

än så litet därav, mer än välkommet, ja, huru liten vrakspillra som helst

kunde komma dem till nytta, om de nu gällande bestämmelserna angående

strandvrak ändrades därhän, att de, då det gällde strandvrak av 7 inga

värde, kunde göra sig det till godo.

I förhoppning om mera rikligt fynd utsätta de sig emellertid för stora

ansträngningar och faror för att bärga dylikt virke, som strandat på klip
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Ijagutskottets utlåtande Nr 35.

3

por och skär i omnejden eller ännu flyter i havet. Det gäller att skynda,

innan det spolas ned i sjön igen och driver bort. Så snart därför som

den hårdaste stormen något bedarrat, är man ute på spaning, och det är

just de farligaste platserna, man då måste nalkas i eu liten roddbåt i det

upprörda havet.

Det är emellertid kronan, ej bärgaren, som blir ägare av det sålunda

bärgade, och den bärgarlön, som erhålles för ett obetydligt fynd, uppgår

naturligen ej tillnärmelsevis till någon motsvarighet av den fara och möda,

som tillvaratagaren utsatt sig för. Bärgaren har dessutom så många omständigheter

att iakttaga, även förorsakande kostnad, för att enligt förordningarna

angående fynd av strandvrak komma i åtnjutande av den fördel,

sådant fynd skulle bringa honom, att han, om det ej är tämligen värdefullt,

har större fördel vid att låta detta eljest för honom så nyttiga fynd

av planka eller vrakspillra driva till en annan strand än att bärga det.

Här omförmälda strandfynd hör till det slag av strandvrak, som omnärnnes

i kungl. tullstadgan av den 1 juni 1904. Kungörelsen om bärgningen

av även de minsta fynd skall ske tre gånger i de allmänna tidningarna

och först efter år och dag sedan sist kungjort var, om det ej

gäller sådana varor, som ej kunna våi’das utan fara för försämring, får

auktion, som av tullförvaltningen ombesörjes, å det bärgade hållas. Först

då, när auktionen hålles, är någon möjlighet för bärgaren att få dispositionsrätt

till det bränsle eller annat, som han med möda och fara bärgat,

och detta endast mot kontant betalning, och, enär det så gott som aldrig

händer, att ägare av dylikt fynd av ringa värde anmäler sig till återfående

av detsamma, dröjer det minst »år och dag», till dess bärgarlönen

utfaller. Av auktionsvärdet plägar bärgaren erhålla 60 % i bärgarlön.

Dylika auktioner hållas å tullkammaren inom vederbörande tulldistrikt.

Därvid tillkännagives, att på viss plats ute i skärgården finnas tillvarataget

så och så många plank, vrakspillror eller annat värderat till det eller

det priset. Auktionsföremålet kan ju befinnas miltals från auktionsplatsen

och ej alls lönt för tillstädesvarande inropare att hämta det där i anseende

till avståndet och dess ringa värde. Då kan det ju ej betinga ett pris,

varav de 60 %, som bruka tillfalla bärgaren, kunna utgöra någon förmån

för honom. År han själv tillstädes, kan han, genom att inropa det av

honom bärgade, kanske för billigt pris bli ägare av detsamma och sålunda

vinna någon lön för sin möda, men en extra resa, måhända miltals och i

storm och oväder, som ju den dagen kan inträffa, och därtill en uppoffrad

dag på auktionen, är det ringa fyndet ej värt.

I norsk Lov om stranding og vrag av den 20 juli 1893 stadgas,

att om värdet av strandfyndet är så litet, att omkostnaderna, som uppstå

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

genom de föreskrivna förordningarnas följande, icke giva rum för lämplig

bärgarlön, så tillfaller det bärgade föremålet bärgaren, samt även att amtmannen

i sådant fall äger fritaga bärgaren från eventuell skyldighet att

betala tullavgift för föremålet ifråga. I samma lag § 12 förordnas att,

om det bärgades värde ej överstiger tio kronor, kungörelse, varigenom

eljest ägaren kallas att inom viss tid anmäla sin äganderätt, ej behöver

ske, och blir sålunda bärgaren genast efter anmälan och skedd besiktning

och värdering av det bärgade ägare till detsamma.

Man synes i Norge mer än hos oss tillgodose bärgarens intresse och

kronan tager ej heller där någon del av bärgarens ringa vinst i ovan omförmälda

fall, då det gäller fynd av ringa värde. Det är dock ej min

mening, att ägarens rätt skulle i något fall åsidosättas, endast att, då det

angår strandvrak av ringa värde, inskränka på hans rätt därhän, att han,

om han i laga tid kan styrka sin rätt, skall kunna återfå värdet av det.

förlorade i stället för själva varan. Detta kunde åstadkommas genom att

tillåta bärgaren att ställa borgen för att så skulle ske, i fall han i laga

tid komme och styrkte sin rätt samt betalade bärgarlön och omkostnader.

Visserligen kunde häremot invändas, att själva det förlorade föremålet

kunde för dess ägare hava särskilt stort värde, vara för honom särdeles

kärt och dyrbart, men i de fall och angående sådana föremål, varom detta

kunde förmodas, borde tullförvaltningen hava befogenhet att göra undantag

och anbefalla dylikt föremåls förvarande, såsom hittills skett.

Vad beträffar strandvrak av ringa värde torde kronan, gent emot de

fattiga fiskarfamiljer här är fråga om, utan avsaknad kunna avstå sin

rätt. Genom värderat tillmötesgående av kungl. generaltullstyrelsen är jag

i tillfälle förebringa utredning i denna fråga, verkställd av dess statistiska

avdelning. Dess meddelande bifogas såsom bihang till motionen. Av detsamma

framgår, att kronans inkomst av sådant strandvrak, vai''S värde för

varje redovisad post icke överstigit femtio kronor, utgjort år 1912 endast

omkring 3,630 kronor och år 1913 endast omkring 4,315 kronor, alltså,

om dessa siffror läggas till grund för beräkningen, i genomsnitt per år

endast omkring 3,972 kronor. Kronans inkomst av strandvrak, som hår

åsyftas, är alltså av så gott som ingen betydelse, så mycket mer som

nämnda summa ej är nettoinkomst, enär hållandet av förenämnda auktioner

är förenat med viss kostnad, såsom annonsering, stadgad auktionsprovision,

slagkostnad m. m. Åtskilligt skrivarbete för tullförvaltningsämbetsmännen

skulle ock därmed inbcsparas.

Vid bestämmandet av värdegränsen, under vilken ett fynd skulle

behandlas som strandvrak av ringa värde, torde böra tagas i betraktande

å ena sidan, att ej någon nämnvärd förlust tillfogades kronan genom

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 35. 5

avstående från dess rätt i dessa fall, å andra sidan, att denna gräns ej

sättes så lågt, att det alldeles ej lönade sig för bärgaren att tillvarataga

de förmåner som kunde stå i utsikt för honom.

Av föreliggande sifferutredning framgår ju tydligtvis, att femtiokronorsgränsen

från den första av nämnda synpunkter är fullt tillfredsställande.

Vad beträffar den senare synpunkten är att märka, att då vederbörande

ge sig ut på spaning efter sjöfynd, erfordras i allmänhet flera i ett

lag, merendels tre personer. Stundom kunna ock tvenne sådana lag slå

sig tillsammans och i var sin båt söka gemensamt. Ofta finna de ju intet

eller endast några propsändar, plankstumpar eller dylikt, och då äro de

flera om att dela förmånen av detta. Skulle då ock någon gång det funna

uppgå till femtio kronors värde, bleve dock ej förtjänsten så stor efter

delningen, särskilt i betraktande av, att de mången gång sökt alldeles förgäves.

Den ofta mycket långa vägen till auktionsstället, kanske i storm

och ogynnsam vind, där de genom eventuellt billigt köp av det de själva

bärgat ur havet skulle kunna hoppas få någon belöning för sin möda, må

ock tagas i betraktande. Att ej sätta värdegränsen lägre än femtio kronor

torde alltså, även från denna synpunkt sett, vara en mycket rimlig begäran.

Någon inskränkning i skyldigheten av anmälan, besiktning och värdering

genom vederbörande myndigheter av funnet och bärgat strandvrak av

här ifrågavarande slag kan givetvis ej komma ifråga, så mycket mindre

som det på denna värdering skulle bero, om det bärgade vore att anse

som ''strandvrak av ringa värde’.

Till förekommande av missbruk av dessa bestämmelser bör en straffpåföljd

därvid stadgas gående ut på förlust, i sådant fall, för bärgaren av

de förmåner han eljest hade att påräkna. Jämte stadgande att varje fall

ställes under respektive tullkammares beprövande, torde önskvärd garanti

mot missbruk vara funnen.»

Vid motionen fanns fogad en bilaga, så lydande:

i Herr Riksdagsman Wilh. Hellberg,

Stockholm.

På Eder begäran hava tullförvaltningarnas strandvrak^]"ournaler för åren

1912 och 1913 genomgåtts och utvisa desamma, att kronans behållning av sådant

strandvrak, vars värde för varje redovisad post icke överstigit 50 kronor,

utgjort

s. 6 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

6

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

År 1912 År 1913

omkring 3,630 kr. omkring 4,315 kr.

Stockholm i kungl. generaltullstyrelsens revisionsbyrås statistiska avdelning

den 18 januari 1915.

L. Torstenson,

t. f. förste aktuarie.»

Enligt lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa bestämmelser om

sjöfynd, är den, som bärgar övergivet fartyg eller skeppsvrak eller till

fartyg hörande redskap eller gods, evad sådant upptages från botten eller

anträffas flytande på vattnet eller drivet å strand, skyldig att anmäla fyndet

hos närmaste krono- eller tullbetjänt, som har att därom ofördröjligen

meddela distriktets tullkammare underrättelse. Underlåtenhet att göra

sådan anmälan eller undandöljande eller förskingring av det bärgade medför

förverkande av bärgarlön samt straff efter allmän lag. Om angivet

fynd åligger tullkammaren att göra anmälan hos Konungens befallningshavande

i länet, som skall låta kungörelse om bärgningen tre gånger införas

i allmänna tidningarna. Kommer ägare inom år och dag, sedan sist

kungjort var, och visar sin rätt, äger han taga sitt åter, mot det att han

till den, som bärgat, utbetalar kostnaden för godsets kungörande och vård

samt den bärgarlön, som domstol kan finna skäligt att bestämma. Kommer

han ej, tillfaller strandvrak kronan, efter avdrag av bärgarlön och

kostnad, soiji nyss är nämnd, men annat fynd tillfaller den som bärgat.

Kan det bärgade ej vårdas utan fara för försämring, skall det försäljas å

offentlig auktion och de influtna medlen nedsättas i länets ränteri. För

det fall, att fartyg under resa bärgat gods, meddelar lagen därjämte särskilda

föreskrifter.

Bestämmelserna uti ifrågavarande lag äro, med en mindre redaktionell

ändring, hämtade från 184 och 185 §§ i sjölagen den 23 februari

1864. Innan sistnämnda lag trädde i kraft, gällde i ämnet stadgandena i

1 och 3 kap. av sjöskadebalken i 1667 års sjölag samt kungl. kungörelsen

den 21 mars 1835. Enligt dessa äldre stadganden skulle bärgat fartyg

eller gods, som tillhörde svensk undersåte eller »dess undersåte, som med

kronan i vänskap står», därest det avfordrades bärgaren inom natt och år,

utgivas till ägaren mot utbetalning av omkostnader och bärgarlön. Tillhörde

det bärgade någon »riksens ovän och fiende eller sjörövare» eller

gav sig ägaren icke inom sagda tid tillkänna, tillfölle godset kronan, »deras

lön oavkortad, som bärgat hava». För bestämmande av bärgarlön funnos

särskilda föreskrifter.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

7

Redan vid tidigare tillfällen har frågan om kronans rätt till sjöfynd

varit föremål för riksdagens behandling.

Vid 1834—35 årens riksdag föreslogs uti ett i bondeståndet framlagt

memorial, att kronan måtte frånträda ifrågavarande rättighet samt

överlåta densamma till de häraders disposition, som angränsa havskusten,

för att användas till fiskerinäringens förkovran. Förslaget avslogs av

ständerna, sedan det avstyrkts av vederbörande utskott, som förmenade,

att dess antagande skulle medföra en minskning i kronans inkomster samt

dessutom innebära eu frestelse för kustinvånarne att med tanke på egen

vinning undandraga sig att lämna nödigt biträde vid inträffande sjöskador.

Vid 1850—51 årens riksdag kom frågan ånyo upp i anledning av

en av samtliga riksdagsfullmäktige från Göteborgs och Bohus’ län inom

bondeståndet väckt motion av huvudsakligt innehåll, att bärgat gods under

tio riksdalers värde skulle tillfalla bärgaren samt dylikt gods av högre

värde, efter avdrag av bärgarlönen, den församlings fattigvård, å vars

strand det blivit funnet och bärgat. Jämväl detta förslag avslogs av ständerna,

sedan det av sammansatta lag- samt allmänna besvärs- och ekonomiutskottet

avstyrkts. I sitt över förslaget avgivna utlåtande framhöll utskottet

rörande yrkandet, att fynd av värde under tio riksdaler måtte

tillfalla bärgaren, följande:

»Ehuru — — — — det sällan torde inträffa, att ägare till strandat

gods av så ringa värde sig anmäler för att detsamma återfå; finner utskottet

likväl betänkligt, att i lag stadga rättighet för den, som bärgar

gods av omförmälda värde, att det behålla; enär ett dylikt stadgande

skulle kunna föranleda därtill, att den eller de, som bärgat gods av högre

värde, fördelade detsamma i smärre partier, vartdera i värde understigande

10 r:dr, dem de uppgåvo sig vid särskilda tillfällen bärgat;

samt bevisningen om ett annat förhållande vore svår att åstadkomma,

då vid bärgningstillfällen andra personer vanligen icke äro tillstädes än

de, som i bärgningen deltaga.»

Vid 1914 års tidigare riksdag väcktes motion, nr 183 i andra kammaren,

med hemställan, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida icke gällande bestämmelser

angående sjöfynd lämpligen kunde och borde, för så vitt fråga

är om strandvrak av ringa värde, ändras för bättre tillgodoseende av

bärgarens intresse, samt vidtaga de åtgärder, vartill en sådan utredning

må kunna föranleda.»

Till följd av riksdagens upplösning blev motionen icke föremål för

riksdagens behandling.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

I förevarande motion föreslås den ändring i 1891 års lag, innefattande

vissa bestämmelser om sjöfynd, att jämväl strandvrak, av värde

ej överstigande femtio kronor, skall tillfalla den, som bärgat, därest ägaren

ej inom stadgad tid anmäler sig och visar sin rätt. Vidare föreslås, att

såväl strandvrak som annat gods, av värde ej överstigande nämnda belopp,

skall fritt få disponeras av bärgaren, mot det han nedsätter »den säkerhet

eller borgen, som tullkammaren finner sig kunna godkänna, för att ägaren,

om han kommer inom ovan sagd tid och visar sin rätt, skall få i kontanter

värdet av sitt åter» med avdrag av kostnaden för godsets kungörande

och vård samt bärgarlön. Gods, som av tullkammaren prövas vara

av den beskaffenhet, att det kan förmodas vara av personligt värde för

ägaren, skall dock enligt förslaget icke få disponeras av bärgaren utan tagas

i förvar av tullkammaren.

Vid behandlingen av föreliggande förslag har utskottet kommit till

den uppfattning, att gällande bestämmelser om sjöfynd i vissa avseenden

äro mindre ändamålsenliga. Det omständliga förfaringssätt, som 1891 års

lag föreskriver, med anmälan om fyndet till offentlig myndighet, dess

kungörande i allmänna tidningarna samt godsets förvaring under avsevärd

tid, där det ej till följd av fara för försämring bör säljas, skall i varje

fall tillämpas, oavsett om det bärgades värde är större eller mindre. Ett

dylikt förfaringssätt är emellertid föga lämpligt, då det bärgades värde är

ringa. Det lärer ock vara antagligt, att i dylikt fall lagens föreskrifter ej

sällan utan vidare eftersättas. Understundom kan det även vara utan gagn

att kungöra fyndet, då ägaren, om han får kännedom om kungörelsen, ej

har någon nämnvärd fördel av att göra sin rätt gällande. Det synes därför

önskvärt, att lagen medgåve ett enklare förfarande, för det fall, att

väi''det av det bärgade godset är så ringa, att det nu stadgade förfaringssättet

icke lämpligen bör ifrågakomma.

Var en värdegräns, sådan som den antydda, lämpligen bör sättas,

lärer ej kunna med säkerhet bedömas utan föregående undersökningar av

den art, att de ej kunnat av utskottet verkställas. Motionärerna hava

härutinnan föreslagit femtio kronor. Möjligen torde detta belopp finnas

vara högre än som skäligen bör bestämmas.

I likhet med motionärerna finner utskottet, att det icke bör ifrågasättas

att befria den, som bärgat, från skyldigheten att anmäla .fyndet.

Dylik anmälan bör under alla förhållanden göras, så att vederbörande

myndighet sättes i tillfälle att besiktiga godset och utröna, huruvida det

faller å ena eller andra sidan om den angivna gränsen.

Har godset vid besiktning befunnits falla inom den lägre värdegränsen,

torde det icke möta några betänkligheter, att såsom i motionen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 35. &

föreslagits, låta godset av bftrgaren fritt disponeras. — Att göra undantag

härifrån för det fall, att godset kan antagas vara av personligt värde för

ägaren, lärer knappast vara av verkligt behov påkallat. — Enligt motionärernas

förslag skall i nyssnämnda fall ägaren till godset, därest han

inom stadgad tid anmäler sig, äga att utfå det vid besiktningen funna

värdet av godset med avdrag av kostnaderna för godsets kungörande och

vård samt bärgarlön. Måhända vore det ändamålsenligt att gå ännu ett.

ste°- längre och, såsom skett i den i motionen omnämnda norska Lov om

stranding og vrag, föreskriva, att bärgaren skall erhålla fyndet med full

äganderätt, °därest dess värde icke uppgår till det belopp, som må vara

erforderligt för gäldande av bärgarlön, sedan omkostnaderna för det i lagen

föreskrivna förfarandet betalats. Något åsidosättande av ägarens berättigade

intresse skulle en dylik bestämmelse ej innebära, då det i dylikt fall ej

kan anses vara någon ekonomisk fördel för ägaren att få sitt åter.

Motionärerna hava även föreslagit, att strandvrak, till vilket ägaren

icke anmält sig, skall, då dess värde ej överstiger femtio kronor, tillfalla

bärgaren och icke såsom nu kronan. Utskottet finner en revision av bestämmelserna

om strandvrak vara önskvärd i syfte att i ringare fall, då

ägaren icke gör sin rätt gällande, tillägga bärgaren detsamma. Ur synpunkten

av kronans intresse av inkomst lärer någon anmärkning mot eu

dylik anordning ej kunna göras, då inkomsten är alltför obetydlig för

att kunna anses av nämnvärd vikt för statsverket. De betänkligheter, som,

på sätt ovan är anfört, uttalades mot ett liknande förslag vid riksdagen

1850—1851, torde ej kunna tillmätas avgörande betydelse, helst som den

besiktning och värdering av det bärgade, som skall av myndighet verkställas,

kan sammanbindas med någon lämplig summarisk undersökning

om bärgningens förlopp. För bärgaren kan det vara av värde att ej, såsom

nu ofta torde vara fallet, nödgas inropa godset å auktion för att tillförsäkra

sig någon fördel av bärgningen.

Av vad sålunda anförts framgår, att utskottet finner förevarande

motion i åtskilliga avseeenden beaktansvärd. Däri förekommande frågor

äro emellertid av den beskaffenhet, att de otvivelaktigt kräva en mera

allsidig utredning och ett närmare övervägande än som kunnat av utskottet

åstadkommas på den tid, som stått utskottet till buds. Den mera

ingående behandling, som alltså bör ägnas åt ärendet, innan detsamma

lämpligen kan till slutligt avgörande företagas, lärer böra anförtros åt

Kungl. Maj:t. Utskottet får alltså hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t efter verkställd ut
Bihang

till nksdagens protokoll 1915. 9 samt. 31 käft. {Nr 35.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 35.

redning för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring

i lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa bestämmelser

angående sjöfynd, att dels det i lagen föreskrivna

förfaringssättet måtte, beträffande sjöfynd av

ringa värde, förenklas, dels ock strandvrak av ringa

värde måtte under vissa förutsättningar tillfalla bärgaren.

Stockholm den 7 maj 1915.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Stockholm 1915. Kungliga Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.

151524

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1915:130 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa bestämmelser angående sjöfynd. a1 i texten